# Om hanteringen av intagnas personliga tillhörigheter i anstalt

JO 2026-06-11 dnr 7721-2026

[P]

## BESLUT

Datum                    Dnr                      Sid
                                                                    2026-06-11               7721-2026              1 (15)



Justitieombudsmannen
Katarina Påhlsson




                   Om hanteringen av intagnas personliga tillhörigheter i anstalt


                    Beslutet i korthet: JO har genomfört en inspektionsserie för att närmare granska
                    hanteringen av intagnas personliga tillhörigheter vid tre anstalter i säkerhetsklass 2.
                    Inför varje besök granskades handlingar i ett flertal ärenden om innehav av personlig
                    egendom och på plats tog JO:s medarbetare del av bl.a. skriftliga rutiner samt höll
                    samtal med såväl intagna som personal. I det här beslutet gör JO sina uttalanden
                    med anledning av det som kom fram.
                    Hon uttalar sig om bl.a. förvaringen av personliga tillhörigheter, informationsgivning till
                    intagna, handläggningen av ärenden om innehav, omhändertagande av egendom
                    samt mottagande av tillhörigheter utifrån och sändande av dem från anstalterna. I
                    beslutet lyfter hon fram ett flertal goda exempel hos de tre inspekterade anstalterna.

## Bakgrund

Det är relativt vanligt att JO får klagomål från intagna inom Kriminalvården om
                   hur deras personliga tillhörigheter hanteras. Det råder en stor platsbrist inom
                   myndigheten och överbeläggningen är påtaglig. JO granskar återkommande
                   Kriminalvårdens hantering av överbeläggningar och de konsekvenser som
                   förhållandena kan få för de frihetsberövade (se t.ex. rapporten från JO:s Opcat-
                   enhet, Dubbelbeläggningens konsekvenser för intagna i anstalt, dnr O 14-2024).
                   Beläggningssituationen kan tänkas ha en stor påverkan för de intagnas
                   möjligheter att inneha personliga tillhörigheter.

                   En intagen får ta emot och inneha böcker, tidskrifter och tidningar, dock inte
                   sådana som kan äventyra ordningen eller säkerheten eller antas motverka den
                   behandling som han eller hon genomgår. I övrigt får en intagen ta emot och
                   inneha de personliga tillhörigheter som är motiverade med hänsyn till att
                   verkställigheten ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt.
                   (Se 5 kap. 1 § fängelselagen [2010:610].)

                   Möjligheten att inneha personlig egendom är en viktig fråga för att de intagnas
                   levnadsförhållanden så långt som möjligt ska motsvara livet utanför anstalten
                   och för att de negativa konsekvenserna av frihetsberövandet ska motverkas.
                   Samtidigt kan innehav av viss personlig egendom motverka en pågående
                   behandling eller utgöra en säkerhetsrisk, försvåra visitation och användas som
                   betalningsmedel eller för att fortsätta begå brott under verkställigheten. Av

    Riksdagens ombudsmän      Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm     Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
    Telefon: 08-786 51 00    Texttelefon: 020-600 600                      E-post: justitieombudsmannen@jo.se
                                                                    Dnr 7721-2026       Sid 2 (15)




praktiska skäl är det inte heller möjligt att tillåta att de intagna har med sig
personlig egendom annat än i begränsad omfattning. Begränsningar har därför
gjorts när det gäller vilken egendom som intagna får lov att ta emot och inneha i
anstalten. (Se prop. 2006/07:127 s. 15 f.)

Det är mot denna bakgrund som jag har genomfört en begränsad inspektions-
serie för att närmare granska hanteringen av intagnas personliga tillhörigheter
vid tre anstalter i säkerhetsklass 2.

Anstalterna Karlskoga, Beateberg och Borås har inspekterats. Protokoll med
redogörelser för gjorda iakttagelser och inhämtade uppgifter från respektive
verksamhetsställe har skickats till de enskilda anstalterna och Kriminalvården
samt har publicerats på JO:s webbplats (dnr 13323-2025, 306-2026 och
2551-2026). Även om undersökningen enbart avsett några verksamhetsställen
har jag kunnat se vissa återkommande frågor och utmaningar. I det här beslutet
gör jag uttalanden med anledning av detta. Det kan anmärkas att det finns
förhållanden som har kommit fram under inspektionerna som jag inte nu
kommenterar. Sådana omständigheter kan ändå vara av intresse och få betydelse
i min tillsyn av Kriminalvården.

Inför varje inspektion granskades handlingar i omkring 50 av den aktuella
anstaltens ärenden om innehav av personliga tillhörigheter samt runt 15 beslut
om återkallelse av ett tidigare positivt beslut om innehav. Mina medarbetare tog
också del av bl.a. skriftlig information som intagna får om hanteringen av
personliga tillhörigheter på respektive verksamhetsställe samt lokala skriftliga
beskrivningar av arbetsrutinerna och beslutsmallar. Närmare uppgifter om
utredningar som hämtats in framgår av respektive protokoll.

Under inspektionerna talade mina medarbetare med flera intagna om deras
erfarenheter. Vidare samtalade de med personal om hanteringen av intagnas
personliga tillhörigheter och tittade på verksamhetsställenas förrådsutrymmen.

Efter varje inspektion hölls ett avslutande möte med anstaltsledningen, som fick
möjlighet att kommentera de centrala iakttagelser som gjorts i samband med
inspektionen.

JO:s uttalanden
Allmänt om förrådsverksamheten
Vid samtliga verksamhetsställen framkom att de tidigare hade haft relativt
omfattande problem med förrådsverksamheten, som hade varit oordnad och haft
ett stort antal personer involverade i hanteringen av intagnas personliga
tillhörigheter. Detta hade fått alla tre anstalter att införa en ordning med en eller
två personer med särskilt ansvar för förrådsfrågor. Jag har fått intrycket att det
var helt nödvändigt att vidta åtgärder för att komma till rätta med de problem
som fanns och att lösningen med särskilda förrådstjänster har varit lyckad.
                                                                   Dnr 7721-2026      Sid 3 (15)




Det är tillfredsställande att samtliga förrådsansvariga hade delegation för
beslutsfattande och att alla förutom en hade gått Kriminalvårdens beslutsfattar-
utbilning. Jag vill i det här sammanhanget lyfta fram anstalten Borås som ett
gott exempel: där deltar förrådspersonalen återkommande i rättsvårdsforum och
kort före inspektionen hade klienthandläggare granskat avslagsbeslut i
innehavsärenden. Det är ägnat att bidra till kunskapsutveckling och att höja
kvaliteten på besluten i innehavsärenden.

Därutöver är det värdefullt att förrådspersonalen i samtliga tre anstalter närvarar
på avdelningarnas morgonmöten, låt vara att det förekom i olika utsträckning.
Vid sådana möten kan förråds- och avdelningspersonal enkelt lyfta och
diskutera aktuella frågor och utmaningar i hanteringen av intagnas personliga
tillhörigheter. Dessutom borde det i förlängningen leda till en bättre
kommunikation mellan förrådsansvariga och personalen på avdelningarna samt
förståelse för varandras uppdrag och arbetssituation. Jag vill redan här säga att
det även är mycket positivt att förrådspersonal tar sig ut på avdelningarna för att
informera de intagna om hanteringen och prata om personliga tillhörigheter.

En risk med ett fåtal särskilt utpekade förrådsansvariga är att det kan ge en
sårbar bemanning. Anstalterna måste säkerställa att intagnas personliga
tillhörigheter kan hanteras även vid t.ex. sjukdom hos förrådsansvarig och under
semestertider. Enligt min mening är det viktigt att anstalterna ser till att det
finns tydliga rutiner och en beredskap för att även då klara verksamheten.

Alla verksamhetsställen som inspekterades hade övergått till att placera två
intagna i samma cell, s.k. dubbelbeläggning, och antalet intagna hade därmed
ökat kraftigt. Det har medfört utmaningar när det gäller förvaringsutrymmen för
de intagnas personliga tillhörigheter. Som kommer framgå har anstalterna av
den anledningen, på skilda sätt, försökt begränsa mängden tillhörigheter som de
intagna får förvara i förråden och inneha i cellen.

Förrådsutrymmen
Kriminalvården ska se till att tillhörigheter som omhändertagits förvaras på ett
betryggande sätt (se 16 § fängelseförordningen [2010:2010]). Myndigheten har
i interna anvisningar utvecklat sin syn på vad ett sådant sätt innebär. I
Kriminalvårdens handbok om personliga tillhörigheter – Fängelse (2013:1),
avsnitt 7.2.2, anges bl.a. följande:

    •   Tillhörigheterna ska förvaras i låsta utrymmen dit inte mer personal än
        nödvändigt har tillträde.
    •   Det ska klart framgå vilken tillhörighet som hör till vilken intagen.
    •   Förvaringen ska ske på ett sådant sätt att intagnas personliga
        tillhörigheter inte riskerar att sammanblandas.
    •   Värdeföremål, såsom t.ex. pengar, värdepapper, smycken, kreditkort
        och mobiltelefoner ska förvaras i säkerhetsskåp.
                                                                    Dnr 7721-2026     Sid 4 (15)




Jag instämmer i att omständigheterna bidrar till säkra och pålitliga förvaringar.
Det är tillfredsställande att samtliga tre anstalter hade utfört ett arbete för att
begränsa tillträdet till förrådsutrymmena till endast personal som har behov av
det. Vid alla verksamhetsställen förekom emellertid vissa brister när det gäller
att förvara de intagnas tillhörigheter på ett betryggande sätt.

I anstalten Karlskoga förvarades tillhörigheter i flyttkartonger och väskor i ett
förrådsutrymme dit en stor del av anstaltspersonalen har tillträde. Det är bra att
anstaltsledningen var medveten om riskerna med en sådan förvaring och att det
fanns en plan för att tillhörigheterna i framtiden ska förvaras i ett låst utrymme
som inte mer personal än nödvändigt har tillgång till.

I anstalten Beateberg användes inte säkerhetsskåp. Vid det avslutande mötet
uppgav dock ledningen att det fanns ett skåp av det slaget i anstalten och att det
skulle komma att börja användas för intagnas värdesaker.

Vid inspektionen av anstalten Borås kom det fram att man där visserligen har
små säkerhetsskåp men att nycklarna alltid sitter i skåpen. Med en sådan lösning
kan skåpen inte gärna kallas säkerhetsskåp och värdesakerna inte sägas hanteras
på ett annat sätt än övriga tillhörigheter. Enligt min mening måste anstalten se
till att säkerhetsskåpen är låsta.

Information till intagna om hanteringen av personliga tillhörigheter
En intagen ska i anslutning till att han eller hon tas in i anstalt informeras om
bl.a. de rättigheter och skyldigheter som en intagen har och det regelverk som i
övrigt gäller för verkställigheten. Informationen ska särskilt avse bl.a.
Kriminalvårdens rätt att omhänderta och i övrigt hantera personliga
tillhörigheter. (Se 2 § fängelseförordningen och 1 kap. 10 § Kriminalvårdens
föreskrifter och allmänna råd [2011:1] om fängelse, FARK Fängelse.)

Av fängelseförordningen framgår vidare att informationen ska lämnas på ett
språk som den intagne förstår, och enligt allmänna råd till föreskrifterna ska det
företrädesvis ske skriftligen. Informationen kan också lämnas genom skyltning
eller i digitalt format.

Jag har förstått att ankomsten till en anstalt och de första dagarna kan vara så
pass omtumlande för intagna att det kan vara svårt att ta till sig all information
som lämnas då. En fördel med skriftlig information som en intagen får behålla
är att han eller hon kan ta del av denna när så önskas och i lugn och ro.

I anstalterna Karlskoga och Beateberg fick de intagna skriftlig information där
det redogörs för hanteringen av personliga tillhörigheter. För mig är det därför
något förvånande att så många intagna vid dessa anstalter sade att de inte hade
fått sådan information. Inte fullt lika överraskande är det att intagna i anstalten
Borås gjorde det eftersom man inte delar ut något informationshäfte eller
liknande i samband med att de tas in i anstalten.
                                                                   Dnr 7721-2026       Sid 5 (15)




Verksamhetsställenas skriftliga information om hanteringen av intagnas
personliga tillhörigheter, listor, blanketter och övriga dokument riktade till
intagna fanns bara tillgängliga på svenska och tolk användes endast i begränsad
utsträckning. Ledningen i anstalten Beateberg uppgav att de lokala dokumenten
revideras ofta och att det blir ett för stort projekt att tillhandahålla uppdaterade
versioner av dessa översatta till andra språk. Det är dock självklart att intagna
som inte behärskar svenska ska få information på ett språk som de förstår. Och
som framgått nyss följer det dessutom av regleringen. Det finns följaktligen skäl
för verksamhetsställena att ta fram översättningar av relevanta dokument till i
vart fall de mest vanligen förekommande andra språken än svenska.

Vid alla tre anstalter var det alltså många intagna som tyckte att de inte hade fått
tillräcklig information om hanteringen av personliga tillhörigheter och flera
hade vänt sig till medintagna med frågor. Jag ser det som mycket problematiskt
eftersom en förutsättning för att en intagen ska kunna hävda sina rättigheter är
att han eller hon känner till dessa. För mig visar den här inspektionsserien att
det finns ett behov för Kriminalvården att se över hur informationsgivningen
kan förbättras. Den bör enligt min mening så långt som möjligt vara anpassad
till de intagnas förutsättningar. Det kan innebära att informationen behöver
förmedlas både skriftligt och muntligt, eventuellt vid flera tillfällen. En lämplig
ordning som borde kunna införas relativt enkelt är att personalen, t.ex. en
kontaktperson eller liknande, följer upp att den intagne har fått relevant
information och kunnat ta till sig denna.

Avslutningsvis i detta avsnitt vill jag lyfta fram ett intressant alternativ för
informationsgivning. Ledningen i anstalten Borås förklarade att det där pågår
ett arbete för att information till intagna ska kunna ges i en informationskanal på
TV-apparaterna. En sådan digital lösning borde kunna ge goda förutsättningar
att säkerställa att den information som de intagna tar del av är korrekt,
uppdaterad och på ett språk som de förstår. Som ett gott exempel vill jag också
nämna de pedagogiska bilder som tagits fram i den anstalten på vad som
normalt anses vara tillåtet och otillåtet innehav.

Dokumentation av personliga tillhörigheter
När tillhörigheter som den intagne inte får ta emot och inneha omhändertas ska
han eller hon underrättas. Kriminalvården ska dokumentera vad som
omhändertagits. (Se 14 § fängelseförordningen.) I avsnitt 4 i den tidigare
nämnda handboken om personliga tillhörigheter anges att dokumentationen av
vad som har omhändertagits görs i förrådsfunktionen i Kriminalvårdsregistret
(KVR) och vikten av kvalitativa anteckningar understryks.

Något som förenade de tre verksamhetsställena var att intagnas tillhörigheter
generellt skrevs in tydligt i förrådsfunktionen i KVR, med angivande av bl.a.
märke, färg och skick.

En skillnad var hur anstalterna registrerade CD-skivor, som är en tillhörighet
som många intagna vill inneha. I anstalten Karlskoga antecknades varken titel
                                                                      Dnr 7721-2026       Sid 6 (15)




eller artist. Den typen av uppgifter skrev man däremot in i anstalten Borås för
samtliga CD-skivor och i anstalten Beateberg om det inte rörde sig om ett större
antal skivor.

Ledningen i anstalten Karlskoga ansåg att nyttan av att ytterligare precisera
tillhörigheter i KVR måste vägas mot den tid det skulle ta i anspråk att ange
t.ex. titel på varje CD-skiva. Ledningen konstaterade visserligen att det i vissa
avseenden hade underlättat om alla tillhörigheter tydligt specificerades, t.ex. vid
hanteringen av ersättningsanspråk från intagna, men menade att det inte är
praktiskt görbart. Förrådsansvariga i anstalten Beateberg var av uppfattningen
att det inte tar så lång tid att skriva in CD-skivor och att det finns fördelar med
att göra detta, bl.a. att intagna då lätt kan se vad de har för tillhörigheter samt att
det går snabbare att hantera hemställningar om innehav och förlustanmälningar.
Förrådspersonal i anstalten Borås berättade i sin tur att CD-skivor är den
tillhörighet som i störst utsträckning skickas fram och tillbaka till förrådet och
att det underlättar för såväl intagna som personal att skivorna är specificerade.
Ledningen i den anstalten ansåg också att ordningen hade inneburit en enklare
hantering av förlustärenden och en lägre arbetsbelastning vid byten av
tillhörigheter mellan bostadsrum och förråd.

När det gäller handlingar hade verksamhetsställena emellertid en liknande syn
på avvägningen mellan att noggrant precisera dessa och den tid det skulle ta.
Handlingar kategoriserades och skrevs i de berörda anstalterna normalt in som
”diverse papper”, ”diverse myndighetspapper”, ”diverse brev” och ”diverse
foton”.

Majoriteten av intagna som hade begärt en lista över sina tillhörigheter i
förrådet (en s.k. förrådsstatus) berättade för mina medarbetare att det tillräckligt
tydligt framgick av den vad som fanns i förrådet. De flesta intagna ansåg vidare
att det gick förhållandevis snabbt att få en sådan lista från avdelnings-
personalen.

För mig framstår det som att fördelarna överväger nackdelarna med det något
mer detaljerade sätt att dokumentera tillhörigheter i KVR som tillämpas i
anstalterna Beateberg och Borås. Samtidigt noterar jag att ordningen i anstalten
Karlskoga tycks fungera, vilket också flera intagna har framhållit. Det är
tillfredsställande att de intagna vid alla tre verksamhetsställen hade möjlighet att
få gå igenom sina tillhörigheter om det rådde osäkerhet om vilka saker som
förvarades i förrådet.

I fråga om värdeföremål fotograferades sådana i anstalten Karlskoga men i
princip inte i anstalterna Beateberg och Borås. Jag vill därför påminna om att
när omhändertagna tillhörigheter med stort ekonomiskt värde förvaras ska
dokumentation ske genom fotografering (se 5 kap. 17 § FARK Fängelse).
                                                                    Dnr 7721-2026       Sid 7 (15)




Handläggningen av ärenden om innehav av personliga tillhörigheter
Hanteringen av hemställningar och lokalt framtagna blanketter
Förfarandet när det gäller ansökningar om innehav av personliga tillhörigheter
såg olika ut i de tre anstalterna. Jag har förståelse för att det kan behöva skilja
sig mellan verksamhetsställen hur man hanterar ansökningar men för stora
olikheter kan skapa en osäkerhet, såväl vid nuvarande placering som efter
omplacering till en annan anstalt. Intagna i anstalten Borås beskrev det som
bl.a. förvirrande och krångligt att anstalten har så många blanketter och
efterfrågade en ordning där hemställan används vid samtliga ansökningar. Jag
noterar att ledningen berättade att en översyn av förrådsverksamheten ska göras
och att planen är att reducera antalet blanketter.

Såvitt avser ansökningar om att få inneha en tillhörighet i cellen var en
avgörande skillnad mellan de tre anstalterna hur man hade valt att fördela
arbetsuppgifterna mellan avdelnings- och förrådspersonal och vilken utredning
som skulle göras inför förrådspersonalens ställningstagande i innehavsfrågan.

I anstalten Beateberg var avdelningspersonalens insats begränsad till att se till
att hemställan var fullständig och begriplig. I anstalten Karlskoga tillkom att
den personalen ska registrera hemställan i KVR. I anstalten Borås användes
både hemställan och en särskild blankett för ansökan om att få inneha en
tillhörighet i sin cell och avdelningspersonalen skulle se till att rätt ansöknings-
blankett användes.

En ordning där bara hemställan tillämpas för ansökningar om innehav av
tillhörigheter förefaller vara enkel att förstå och följa för såväl intagna som
avdelningspersonal. Den kan som exemplet anstalten Beateberg visar användas
även om det inte meddelas formella beslut i ärenden om innehav av
tillhörigheter som normalt tillåts. I anstalten var det förrådspersonalen som
gjorde bedömningen av om den tillhörighet som den intagne ville inneha
omfattades av normalinnehav och om ansökan därför skulle hanteras på ett
förenklat sätt. I anstalten Borås var det i stället avdelningspersonal som skulle
ta ställning till det i samband med valet av ansökningsblankett. För mig framstår
det som att det finns fördelar, inte minst av effektivitetsskäl, med att låta
förrådspersonalen som har en mer ingående kunskap kring innehavsfrågor att
göra den typen av bedömningar.

I anstalten Borås skulle avdelningspersonalen inte bara se till att en ansökan var
fullständig och begriplig utan också utreda bl.a. vad den intagne har för
tillhörigheter i cellen samt i vilken mängd. En anledning till det var att anstalten
vill ha kontroll över att varje intagen inte innehar annat än tillåtna tillhörigheter
i rätt mängd. Ett annat skäl var att personal i samband med visitationer inte
skulle behöva hamna i onödiga diskussioner med intagna om att de har för
många tillhörigheter i sitt bostadsrum. I anstalterna Karlskoga och Beateberg
fick förrådspersonalen normalt inte information om vad som fanns i den
intagnes cell och behövde förlita sig på uppgifterna i KVR vid prövningen av
                                                                   Dnr 7721-2026     Sid 8 (15)




innehavsfrågan. Att en intagen har en för stor mängd av någon tillhörighet
uppmärksammades där vanligtvis först i samband med avdelningspersonalens
regelmässiga visitationer av cellerna.

Jag kan i och för sig se fördelar med en sådan mer ingående utredning som
utfördes i anstalten Borås. En förutsättning för att det ska fungera är dock att
avdelningspersonalen vet vilken utredning de förväntas att göra. Det förefaller
lämpligt att anstalten planerar att i samband med översynen av förråds-
verksamheten genomföra utbildningsinsatser för avdelningspersonal om
innehavsfrågor, hur de kvarvarande blanketterna ska användas och vilken
utredning som ska göras. Anstalten bör enligt min mening också överväga att ta
fram ett rutindokument som avdelningspersonalen kan ha som stöd. Viss
vägledning i det arbetet skulle anstalten säkerligen kunna få genom att ta del av
anstalten Karlskogas lathund för hantering av hemställningar och anstalten
Beatebergs dokument med förrådsrutiner.

Vid samtliga verksamhetsställen hade förrådspersonalen att hantera bristfälliga
ansökningar om innehav av personliga tillhörigheter. Som jag tidigare har varit
inne på ser jag mycket positivt på att förrådspersonal går ut på avdelningarna
för att ställa förtydligande frågor om hemställningar eller förklara
innehavsfrågor för intagna. Precis som flera förrådsansvariga som mina
medarbetare pratade med anser jag att det är ett bra och pedagogiskt arbetssätt,
som dessutom kan minska pappershanteringen.

Särskilt om elektroniska apparater och privata underkläder
Vid alla de inspekterade anstalterna måste en intagen som vill inneha vissa
elektriska apparater underteckna en blankett där han godkänner undersökning
och modifiering av den aktuella apparaten samt bekräftar att han är medveten
om att det finns en risk att apparaten blir defekt och att Kriminalvården inte tar
något ekonomiskt ansvar för det.

Ledningen i anstalten Borås förklarade att en förutsättning för att den här typen
av föremål ska få finnas i verksamheten är att de kontrolleras. På motsvarande
sätt uppgav ledningen i anstalten Beateberg att alternativet hade varit att sådana
över huvud taget inte tillåts i anstalten. Enligt den anstaltsledningen ska dock
modifiering normalt inte skada en elektronisk apparat. Inte på något av de tre
verksamhetsställena ska det ha framställts ersättningsanspråk för skadad
elektronisk apparat.

I Kriminalvårdens handbok om personliga tillhörigheter – Fängelse anges i
avsnitt 6.2 att ett beslut om innehav kan förenas med villkor, som kan avse t.ex.
att teknisk utrustning ska vara försedd med plombering.

Jag är givetvis medveten om att säkerhetsskäl kan motivera att elektroniska
apparater som intagna önskar inneha i sin cell undersöks och modifieras. I den
mån en sådan ordning gäller generellt är det lämpligt att intagna informeras om
                                                                    Dnr 7721-2026       Sid 9 (15)




detta och följdriktigt att anstalten förenar ett innehavsbeslut med villkor om
plombering.

Däremot ifrågasätter jag att en intagen måste bekräfta att anstalten inte tar något
ekonomiskt ansvar för det fall en elektrisk apparat blir defekt för att över huvud
taget kunna få inneha den. Det kan konstateras att myndighetens eventuella
skadeståndsansvar ska bedömas enligt skadeståndsrättsliga regler, vilket för
övrigt uppmärksammas i handboken om personliga tillhörigheter (avsnitt 3). Jag
är tveksam till att ett verksamhetsställe kan träffa ett giltigt avtal med en intagen
om att frångå denna reglering, men saken är ytterst en civilrättslig angelägenhet
som prövas av allmän domstol. Motsvarande tveksamheter hyser jag i fråga om
huruvida en anstalt kan friskriva sig från skadeståndsansvar eller att en intagen
kan lämna ett frivilligt samtycke till bortfall av skadeståndsansvar.

Ett huvudsyfte med blanketterna förefaller vara att begränsa antalet obefogade
ersättningsanspråk om att elektroniska apparater skadats i samband med
undersökning eller modifiering. Som ett alternativt sätt att förebygga och
hantera sådana anspråk kan det finnas skäl att uppmärksamma anstalten Borås
arbetssätt, som innebär att apparaterna funktionstestas.

Frågorna om hanteringen av elektriska apparater och skadeståndsansvar är
rättsligt komplexa och samtidigt viktiga och återkommande för såväl intagna
som verksamhetsställen. Det finns anledning för Kriminalvården att utreda
förhållandena närmare på myndighetsövergripande nivå och i samband med det
se över användningen av den här typen av blanketter.

När det gäller innehav av privata underkläder kom det fram att anstalten
Karlskoga tillåter det sedan Kriminalvårdens huvudkontor ändrade ett av
anstaltens beslut att avslå en begäran om det. I anstalten Borås fick intagna
p.g.a. bristande tvättmöjligheter inte inneha privata underkläder. Inom ramen
för ett särskilt ärende granskas för närvarande myndighetens hantering av vissa
innehavsfrågor (JO:s ärende dnr 14075-2025). Kriminalvården har yttrat sig
över bl.a. om myndigheten anser att enskilda verksamhetsställen kan besluta att
egna underkläder generellt inte är tillåtet för intagna att inneha. Jag avser att
återkomma med mina uttalanden i frågan i det ärendet.

Beslut
Anstalten Karlskoga var den enda av de tre anstalterna där det inleddes ett
ärende i KVR som avslutades med ett skriftligt innehavsbeslut vid alla
ansökningar om innehav. I anstalterna Beateberg och Borås meddelades
skriftliga positiva innehavsbeslut endast avseende sådana personliga
tillhörigheter som inte omfattades av en lista för normalinnehav och vissa andra
tillhörigheter, så som elektriska apparater.

I anstalten Beateberg besvarades en hemställan från en intagen om att få inneha
en personlig tillhörighet som inte kunde godtas vanligtvis genom att förråds-
personal noterade på hemställan att innehavet inte var tillåtet i anstalten. I
                                                                     Dnr 7721-2026       Sid 10 (15)




anstalten Borås besvarades ansökningar gällande personliga tillhörigheter som
gjordes med användningen av de lokalt framtagna blanketterna direkt på dessa.
Svaren i de båda anstalterna skulle enligt förrådspersonalen ses som
förhandsbesked. I anstalten Beateberg fick de intagna normalt inte någon
information om att de, för det fall de var missnöjda med förhandsbeskedet, hade
rätt att få ett skriftligt beslut som kunde omprövas och sedan överklagas. I
anstalten Borås lämnades muntlig information om det på vissa avdelningar men
inte på andra.

En fördel med att som i anstalten Karlskoga alltid inleda ett ärende i KVR är att
det minskar risken för att ansökningar om innehav av personliga tillhörigheter
tappas bort. Ordningen innebär vidare att det blir tydligt för de intagna vad för
typ av beslut som har meddelats och att det går att få omprövat och kan
överklagas.

Jag vill dock understryka att jag har förståelse för att ett verksamhetsställe av
effektivitetsskäl väljer att mer formlöst lämna ut tillhörigheter som normalt
tillåts i anstalten eller lämnar ett preliminärt negativt besked genom att ge
intagna information om innehavspraxis. Det senare förutsätter emellertid att det
görs klart för den intagne dels att det rör sig om just ett förhandsbesked, dels att
han eller hon har rätt att få ett skriftligt beslut som kan omprövas och därefter
eventuellt överklagas. Vidare får förfarandet inte innebära att en handläggning
drar ut på tiden och det ska inte tillämpas om det redan från början är tydligt att
en intagen gör en ansökan eller vill ha en formell prövning. (Se mitt beslut den
30 november 2023, dnr 8064-2022.)

Beslutsmallar med överlåtelseförbud
I anstalten Beateberg användes beslutsmallar med vissa villkor för innehavet.
Ett villkor var att tillhörigheten inte fick överlåtas till medintagen. Anstalts-
ledningen beskrev att bakgrunden till överlåtelseförbudet var att det tidigare
uppstod situationer där intagna blev hotade att lämna ifrån sig sina
tillhörigheter, inte minst i samband med villkorlig frigivning.

En intagen som vill överlåta en tillhörighet i anstalten Borås ska skicka den till
förrådet med uppgift om överlåtelsen. Förrådet lägger i den situationen
tillhörigheten i den medintagnes skåp och återkallar det tidigare meddelade
innehavsbeslutet. Den nya ägaren kan därefter ansöka om att få inneha
tillhörigheten i cellen. Denna ansökan avslås emellertid regelmässigt av
säkerhetsskäl. Om en mellanhand utanför anstalten används kan däremot
innehavet prövas på samma sätt som om någon utifrån hade skickat in
tillhörigheten. Anstaltsledningen förklarade att man genom denna ordning
försöker motverka att tillhörigheter används som betalningsmedel eller på annat
sätt missbrukas.

Jag inser varför en anstalt kan vilja införa ett förbud för intagna att överlåta eller
låna ut sina personliga tillhörigheter. Men det här utgör begränsningar av den
intagnes rättshandlingsförmåga, som kräver stöd i lag. Något lagstöd att
                                                                   Dnr 7721-2026      Sid 11 (15)




förbjuda intagna att ge bort, sälja eller låna ut sin egendom finns inte. Anstalten
Beateberg måste därför åtgärda saken och se över skrivningarna i besluts-
mallarna.

Tidigare har jag inte haft någon invändning mot en rutin som innebär att en
intagen som vill överlåta en tillhörighet till en annan intagen meddelar
personalen detta, att egendomen sedan läggs i den medintagnes förråd och att
den som fått egendomen därefter får ansöka om att få inneha den (se mitt beslut
den 7 juni 2023, dnr 7564-2021. Se även JO:s beslut den 18 augusti 2025,
dnr 11595-2024). Med hänsyn till vad som kom fram vid inspektionen av
anstalten Borås vill jag tillägga att det inte är korrekt att per automatik avslå
den medintagnes ansökan om innehav. Anstalten måste göra en individuell
bedömning av innehavsfrågan utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall.

Handläggningstid och underrättelser
Handläggningstiden för innehavsärenden var relativt kort vid samtliga tre
verksamhetsställen. Anstalten Beateberg utmärkte sig positivt med tider på bara
några dagar. Som ett gott exempel vill jag också lyfta fram den anstaltens
användning av informationsblanketter för att ge de intagna information om
status på deras hemställan till förrådet.

En intagen ska underrättas om ett beslut rörande innehav av personliga
tillhörigheter så snart som möjligt (se 33 § förvaltningslagen [2017:900]). Det
är glädjande att det vid den handlingsgranskning som mina medarbetare gjorde
kom fram att de intagna i majoriteten av de granskade ärendena hade
underrättats om beslutet samma dag eller dagen efter att beslutet meddelats.
Mer problematiskt är att det vid den granskningen kom fram att underrättelse av
avslagsbeslut i anstalten Borås skedde först efter fyra till nio dagar. Anstalten
måste se till att intagna underrättas även om dessa beslut så snart som möjligt.

Omhändertagande av personliga tillhörigheter
Kriminalvården får omhänderta personliga tillhörigheter som en intagen inte får
ta emot och inneha. Omhändertagna tillhörigheter ska förvaras för den intagnes
räkning och lämnas ut senast i samband med att han eller hon inte längre ska
vara frihetsberövad. Vid omhändertagande ska den intagne underrättas.
Kriminalvården ska dokumentera vad som har omhändertagits. (Se 5 kap. 2 §
fängelselagen och 14 § fängelseförordningen.)

Omhändertagande av personliga tillhörigheter kan ske t.ex. vid kontroll av
intagnas celler. I handboken om personliga tillhörigheter anges i avsnittet 7.1.2
att dokumentation i ett sådant fall vanligtvis sker i ett visitationsprotokoll i
kombination med muntlig information samt även i KVR förrådsanteckningar.
Vidare nämns att underrättelse till den intagne ska ske skriftligen, t.ex. genom
att en kopia av dokumentationen lämnas över till honom eller henne.

Ett generellt intryck är att intagnas personliga tillhörigheter omhändertas främst
när avdelningspersonal uppmärksammar att det finns ett för stort antal av någon
                                                                    Dnr 7721-2026     Sid 12 (15)




personlig tillhörighet, t.ex. CD-skivor. Vid samtliga tre verksamhetsställen fick
intagna i den situationen välja vilka skivor som skulle lämnas till förrådet. Det
framstår som ett praktiskt sätt att hantera saken.

Personal i anstalten Karlskoga beskrev detta tillvägagångsätt som ett frivilligt
utlämnande. Anstaltsledningen var dock av uppfattningen att det inte går att tala
om frivillighet vid utlämnande av en personlig tillhörighet i samband med
kontroll av en cell. Det håller jag helt med om. Enligt min mening rör det sig
om ett omhändertagande enligt 5 kap. 2 § fängelselagen. Det innebär att
anstalten ska dokumentera vad som har visiterats ut och omhändertagits samt att
den intagne ska underrättas om omhändertagandet. Det kom fram att man inte
bara mellan utan också inom de inspekterade anstalterna dokumenterar den här
typen av omhändertaganden på olika sätt. Detsamma gäller hur intagna
underrättades om omhändertagandet. Jag anser att det finns anledning för de tre
anstalterna att se över detta och överväga att ta fram rutiner eller stöddokument
vad gäller dokumentation och underrättelse vid omhändertagande av personliga
tillhörigheter.

Vid dubbelbeläggning kan det vara svårt att veta vem en tillhörighet tillhör.
Ledningen i anstalten Karlskoga ansåg att det var klart att någon form av
kommunikation måste ske med de intagna när egendom i en dubbelbelagd cell
ska omhändertas. Jag delar den uppfattningen och tycker att det är bra att
avdelningspersonalen i anstalten Beateberg pratar med de berörda om det är
oklart vem tillhörigheten tillhör av två intagna som delar cell.

Mottagande av tillhörigheter utifrån
I anstalterna Beateberg och Borås måste en intagen som vill ta emot en
tillhörighet per post få anstaltens godkännande i förväg. I anstalten Karlskoga
fanns det planer på att undersöka möjligheten att övergå till en liknande
ordning.

Jag har inom ramen för ett initiativärende nyligen gjort en större granskning av
Kriminalvårdens hantering av paket till intagna. I beslutet konstaterade jag att
det inte finns något rättsligt stöd för att vägra intagna att ta emot paket som
privatpersoner har skickat in. Vidare uttalade jag att intagna inte kan avkrävas
uppgifter om vad ett paket innehåller för att få ta emot det. Jag har i och för sig
inte några invändningar mot att intagna uppmanas att på förhand beskriva vad
ett inkommande paket innehåller för att på det sättet underlätta den lokala
hanteringen. Men det får alltså inte vara något krav – ibland vet ju helt enkelt
inte den intagne detta. (Se mitt beslut den 23 april 2026, dnr 1899-2025.)

Med anledning av mina ställningstaganden i det beslutet behöver anstalterna
Beateberg och Borås se över sina rutiner kring hanteringen av försändelser till
intagna.

När det gäller anstalten Borås finns det skäl för mig att göra ytterligare
uttalanden i denna del.
                                                                   Dnr 7721-2026       Sid 13 (15)




JO har tidigare utrett anstaltens hantering av personliga tillhörigheter som
kommer in per post till intagna (JO:s beslut den 29 augusti 2025, dnr 736-2025).
I det ärendet hade en intagen fått CD-skivor inskickade. Eftersom han inte hade
ansökt om detta i förväg omhändertog anstalten skivorna. Den intagne gavs
sedan möjlighet att skicka ut dessa. När han inte valde på vilket sätt han
föredrog att det skulle ske skickade anstalten skivorna till en tillfällig adress
(poste restante). JO kritiserade anstalten för att mot den intagnes vilja ha skickat
egendomen till en adress som varken var hans folkbokföringsadress eller en
adress som han hade anvisat.

Kriminalvården anförde i sitt remissvar i det ärendet att den intagne borde ha
upplysts om möjligheten att ansöka om innehav av de skivor som hade skickats
till honom. JO instämde i detta och tillade att en förutsättning för att en intagen
ska kunna ta ställning till om han eller hon vill inneha inskickad egendomen är
att den intagne ges tillräckligt med information om egendomen så han eller hon
kan avgöra om en ansökan om innehav ska upprättas. Kriminalvården uppgav
vidare att anstalten hade ändrat sina rutiner så att intagna vid ett omhänder-
tagande ska ges information om möjligheten att ansöka om innehav för att få
innehavsfrågan prövad genom ett överklagbart beslut. Det ansåg JO vara
positivt.

Vid den nu aktuella inspektionen av anstalten kom det emellertid fram att
förrådspersonalen tycks använda samma rutiner som tidigare. I blanketten som
intagna får i den här typen av situationer (”Hemskickande av omhändertagna
tillhörigheter”) har det visserligen förts in en skrivning om att den intagne kan
ansöka om att få inneha tillhörigheten. Det fanns dock inte någon kryssruta för
att välja det här som ett alternativ. I samtal med förrådspersonal fick mina
medarbetare också uppfattningen att en tillhörighet som kommit in utan en
tidigare godkänd ansökan skickas iväg, och det även om den intagne uppger att
han vill ansöka om att inneha den.

Det kom fram att anstaltsledningen var medveten om att intagna ska ha rätt att
ansöka om att inneha en tillhörighet som har kommit in per post också för det
fall att innehavet inte hade godkänts dessförinnan. Jag förutsätter därför att
anstalten snarast förtydligar detta för berörd personal och ser över utformningen
av de blanketter som ska användas.

Sändande av tillhörigheter från anstalten och kassering
Tillhörigheter som omhändertagits får på den intagnes bekostnad sändas till den
adress där han eller hon är folkbokförd eller till annan adress som han eller hon
anger (se 5 kap. 3 § fängelselagen). Som framgått använder sig anstalten Borås
av denna möjlighet. Anstalten Karlskoga sände inte ut personliga tillhörigheter
som hade omhändertagits. Frågan skulle emellertid ses över i syfte att frigöra
plats.

I anstalten Beateberg informerades de intagna skriftligen om att för det fall en
intagen har för mycket saker i sitt förråd kommer dessa att skickas till hans
                                                                   Dnr 7721-2026      Sid 14 (15)




folkbokföringsadress på egen bekostnad. Det kom dock fram att anstalten inte
använder sig av den ordningen. I stället uppmanas den intagne att rensa när det
börjar bli fullt i hans förvaringsbox i förrådet. Intagna kan välja att lämna ut
tillhörigheter t.ex. vid besök eller per post eller att kassera sådant som de inte
vill behålla. Jag kommer i mina avslutande kommentarer återkomma till
anstalten Beatebergs arbete med att begränsa mängden personliga tillhörigheter.
Här vill jag bara understryka att det är viktigt att de intagna inte får
uppfattningen att de är tvungna att kassera eller skicka ut tillhörigheter.

I anstalten Borås kom det fram att intagna inte tilläts att byta ut, kassera eller
skicka ut en tillhörighet förrän tillhörigheten som den intagne innehar är trasig
eller uttjänt. Precis som när det gäller överlåtelseförbud kan jag inse varför
anstalten önskar begränsa möjligheterna för intagna att kassera och skicka ut
tillhörigheter. Även i denna del rör det sig dock om begränsningar av den
intagnes rättshandlingsförmåga som kräver stöd i lag. Inte heller i detta
avseende finns det lagstöd för att förbjuda intagna att slänga eller skicka ut sin
egendom från verksamhetsstället. Anstalten måste därmed sluta tillämpa dessa
förbud.

Avslutande kommentarer
Det är glädjande att samtliga tre inspekterade anstalter har gått från en hantering
av intagnas personliga tillhörigheter med omfattande problem till en mer
uppstyrd verksamhet med utbildade personer som har särskilt ansvar för
förrådsfrågor. Det är också tillfredsställande att det vid inspektionerna kom
fram så många exempel på goda arbetssätt.

Något som förenade anstalterna var att det i takt med det ökade antalet intagna
hade blivit svårt att få förrådsutrymmena att räcka till. Anstalterna hade därför
på skilda sätt försökt begränsa mängden tillhörigheter som de intagna får
förvara i förråden och inneha i cellen.

Jag inser att verksamhetsställen i den ansträngda beläggningssituation tenderar
att bli mer restriktiva när det gäller mängden tillhörigheter som intagna får
inneha. Förändringar som begränsar intagnas möjligheter att inneha personliga
tillhörigheter måste dock göras på ett avvägt sätt och i enlighet med gällande
reglering. Enligt min mening bör övervägas att i lämplig ordning efterhöra de
intagnas synpunkter och under alla förhållanden måste de få tydlig information i
god tid innan eventuella ändringar genomförs.

Jag anser att anstalten Beatebergs arbete i stort med att skapa en ordnad
förvaring i flera avseenden kan tjäna som förebild. Där har mängden personliga
tillhörigheter begränsats utan att man behövt sända ut tillhörigheter från
anstalten med stöd av 5 kap. 3 § fängelselagen. Det framstår som att en
avgörande förutsättning för att anstalten har lyckats med detta är den löpande
dialog som förrådspersonalen har med intagna om hur möjligheterna att förvara
personliga tillhörigheter ser ut. En viktig anledning till att den dialogen
                                                                  Dnr 7721-2026     Sid 15 (15)




förefaller vara produktiv måste enligt min mening vara att förrådspersonalen i
så stor utsträckning är ute på avdelningarna och pratar om innehavsfrågor med
intagna. Som på så många andra områden verkar alltså ett klientnära arbete vara
ett vinnande koncept.

Ärendet avslutas.



Beslutet har fattats av JO Katarina Påhlsson. Dokumentet har fastställts digitalt
och har ingen underskrift.

Seniora rättssakkunniga Mattias Karlsson och rättssakkunniga Sanna Ekman har
föredragit ärendet och byråchefen Catrine Björkman har deltagit i beredningen.
