# Kritik mot Älvsjö stadsdelsnämnd i Stockholms kommun för handläggningen av ett ärende om ett ensamkommande barn; fråga om det fanns förutsättningar för ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU

JO 2017-03-30 dnr 7730-2016

BESLUT
                                                                         Datum                 Dnr                    Sid
                                                                         2017-03-30            7730-2016             1 (5)
Justitieombudsmannen
Stefan Holgersson




                        Kritik mot Älvsjö stadsdelsnämnd i Stockholms kommun för
                        handläggningen av ett ärende om ett ensamkommande barn; fråga
                        om det fanns förutsättningar för ett beslut om omedelbart
                        omhändertagande enligt 6 § LVU


                          Beslutet i korthet: Ett ensamkommande barn hade placerats i ett familjehem med
                          stöd av bestämmelserna i socialtjänstlagen. På grund av att boendet där barnet
                          vistades skulle renoveras behövde barnet flytta. Barnet vägrade att flytta från
                          familjehemmet och uttalade att han skulle bli gatubarn vid ett möte med förvaltningen
                          där saken diskuterades. Därefter lämnade han mötet. Nämndens ordförande fattade
                          då ett beslut om omedelbart omhändertagande av barnet med stöd av 6 § LVU. Enligt
                          beslutet var omhändertagandet nödvändigt eftersom det var sannolikt att barnet
                          behövde ges vård med stöd av 1 och 3 §§ LVU.
                          Ett beslut om omedelbart omhändertagande på grund av den unges eget beteende
                          ska grundas på att det finns sannolika skäl för att barnet behöver ges vård genom
                          missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat
                          socialt nedbrytande beteende. Enligt JO kan inte enbart uttalandet om att barnet
                          skulle bli gatubarn anses utgöra ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i
                          bestämmelsen. Det var därmed inte sannolikt att barnet behövde ges vård enligt LVU.
                          Stadsdelsnämnden får kritik för att ha fattat ett beslut om omedelbart
                          omhändertagande av barnet utan att det fanns förutsättningar för det.

## Bakgrund

I samband med en inspektion av Älvsjö stadsdelsförvaltning i Stockholms
                        kommun den 9 och 10 november 2016 (JO:s ärende med dnr 6570-2016)
                        uppmärksammades ett ärende som gällde barnet AA, född 1999. Vid
                        granskningen av ärendet kom bl.a. följande fram:

                        Migrationsverket anvisade AA till Älvsjö stadsdelsnämnd i december 2015, och
                        AA placerades i ett familjehem i Skärholmen. I februari 2016 uppstod det ett
                        behov av att flytta AA på grund av att man hade upptäckt fuktskador i boendet
                        där han vistades. Boendet skulle därför renoveras. AA samtyckte inte till
                        erbjudandet om en ny placering, och han lämnade ett möte då saken
                        diskuterades vid förvaltningen. Nämndens ordförande fattade då ett beslut om
                        omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda
                        bestämmelser om vård av unga, LVU, eftersom det fanns sannolika skäl för att



 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                          Dnr 7730-2016         Sid 2 (5)




AA behövde vård på grund av sådana omständigheter som avses i 3 § LVU.
Man begärde även hjälp av Polismyndigheten för att genomföra beslutet. Efter
fem dagar upphävde nämndens ordförande beslutet om omhändertagande. AA
hade då flyttat till det nya boendet.

Initiativ
Jag beslutade att inleda en särskild utredning med anledning av det som hade
kommit fram om att nämnden hade fattat beslut om omedelbart
omhändertagande av AA i samband med att nämnden ville flytta honom.

Utredning
JO begärde att Älvsjö stadsdelsnämnd i Stockholms kommun skulle yttra sig
över frågan om det fanns förutsättningar för att besluta om omedelbart
omhändertagande av AA.

Som sitt yttrande lämnade stadsdelsnämnden en tjänsteskrivelse som hade
upprättats vid förvaltningen. I yttrandet anfördes bl.a. följande:

      2016-03-04 begärde Älvsjö stadsdelsnämnd polishandräckning mot bakgrund av att
      det fanns en stark oro för AA:s hälsa. AA hade en längre period bott i ett familjehem
      där det förekom fukt och mögelskador. I samband med att detta uppmärksammades
      valde Älvsjö stadsdelsnämnd att vidta åtgärder. AA fick information om oron kring
      boendets brister varav AA vägrade att flytta från familjehemmet. AA uttryckte att han
      tänkte bo på gatan och bli gatubarn, vilket skapade ytterligare oro kring hans hälsa. I
      samband med polisens handräckning kunde polisen bekräfta att familjehemmets
      bostad inte var lämplig.
      I efterhand kan Älvsjö stadsdelsnämnd konstatera att situationen hade kunnat
      handläggas annorlunda utan att vidta tvångsåtgärder. AA:s inställning till flytt kunde
      ha främjats av motiverande samtal för ett godare samarbete.

Rättslig reglering
Allmänt om LVU
Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdomar ska göras i samförstånd med
den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i
socialtjänstlagen (2001:453). Under vissa förutsättningar kan barn och
ungdomar ges vård utan samtycke med stöd av LVU. Sådan vård kan beslutas
på grund av brister i barnets hemmiljö (2 § LVU) eller den unges eget beteende
(3 § LVU).

Den unge ska ges vård med stöd av LVU om det är fråga om någon av de
situationer som anges i 2 § eller 3 § LVU, och det kan antas att behövlig vård
inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om
honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv
(1 § LVU).

Beslut om vård med stöd av LVU fattas av förvaltningsrätten efter en ansökan
av socialnämnden (4 § LVU). Socialnämnden får under vissa förutsättningar
                                                                 Dnr 7730-2016       Sid 3 (5)




besluta att den unge omedelbart ska omhändertas i väntan på rättens prövning
av frågan om vård (6 § LVU).

Vård enligt LVU på grund av den unges eget beteende
Vård ska beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig
risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig
verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende (3 § LVU).

En så allvarlig åtgärd som tvångsomhändertagande får inte vidtas utan tungt
vägande skäl. Vård enligt LVU på grund av den unges eget beteende kräver att
det finns en påtaglig risk för skada genom något av de förhållanden som anges i
bestämmelsen. Det innebär att det måste finnas klara och konkreta
omständigheter som ger stöd för att det finns en risk för skada. Subjektiva
antaganden om risk för skada är inte tillräckligt. Inte heller får ovidkommande
omständigheter såsom allmänna samhällsvärderingar ligga till grund för ett
tvångsomhändertagande (prop. 1989/90:28 s. 62 och 63).

Vidare är det bara den unges eget vårdbehov som får ligga till grund för ett
beslut om vård. Intresset av att skydda omgivningen eller skyddet för den unges
familj är inte i sig tillräckliga skäl för vård enligt LVU (jämför prop. 1979/80:1
Del A s. 583, prop. 1989/90:28 s. 63, SOU 2015:71 s. 359 och Socialstyrelsens
allmänna råd om tillämpningen av lagen [1990:52] med särskilda bestämmelser
om vård av unga, SOSFS 1997:15 s. 45).

Med socialt nedbrytande beteende i 3 § LVU menas att den unge beter sig på ett
sätt som avviker från samhällets grundläggande normer och som innebär en
påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling. Som exempel på sådant
beteende anges att den unge begår något eller några enstaka allvarliga brott utan
att man för den skull kan tala om brottslig verksamhet. Det kan också vara fråga
om att den unge mer än tillfälligt vistas i en s.k. knarkarkvart eller någon annan
missbruksmiljö eller att den unge prostituerar sig eller uppträder på en sexklubb
(prop. 1989/90:28 s. 66, 67 och s. 109). Högsta förvaltningsdomstolen har i ett
avgörande uttalat att även andra situationer än de som nämns i förarbetena kan
falla under uttrycket socialt nedbrytande beteende (RÅ 2000 ref. 33). I
avgörandet HFD 2015 ref. 7 konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen att ett
obetänksamt handlande av en ung människa inte var ett sådant socialt
nedbrytande beteende som avses i LVU.

Vid prövningen av om förutsättningar för vård är uppfyllda ska en
sammantagen bedömning göras av de olika beteenden som den unge visar upp
(jämför RÅ 84 2:31 och RÅ 2000 ref. 33).

Även om LVU är en skyddslagstiftning för unga är ett tvångsomhändertagande
enligt lagen en ingripande åtgärd. Det är därför angeläget att tillämpningen av
3 § LVU inte sträcker sig utöver vad som kan betraktas som en rimlig tolkning
av bestämmelsens ordalydelse. Enbart det faktum att den unge utsätter sig för en
                                                                  Dnr 7730-2016       Sid 4 (5)




risk innebär inte att det föreligger ett beteende som kan betecknas som socialt
nedbrytande (jämför HFD 2015 ref. 42).

Omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU
Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart ska
omhändertas om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av
lagen och det inte går att avvakta rättens beslut om vård med hänsyn till risken
för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen
allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. Om det inte går att avvakta
socialnämndens beslut om omhändertagande, får nämndens ordförande eller
någon annan ledamot som nämnden har utsett besluta om omhändertagande
(6 § LVU).

Båda de nämnda förutsättningarna måste vara uppfyllda. Eftersom ett
omedelbart omhändertagande är en tillfällig åtgärd är det naturligt att man
måste göra en preliminär bedömning av om LVU är tillämplig. Vid den
bedömningen ska det framstå som sannolikt att den unge behöver beredas vård
med stöd av LVU. Det ligger i sakens natur att ett fullständigt beslutsunderlag
inte finns i situationer där ett omedelbart omhändertagande blir aktuellt
(Socialstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av lagen [1990:52] med
särskilda bestämmelser om vård av unga, SOSFS 1997:15 s. 43 och 44).

Bedömning
Beslutet om omedelbart omhändertagande av AA dokumenterades i en för
ändamålet särskild blankett. Enligt beslutet omhändertogs AA därför att det var
sannolikt att han behövde vård med stöd av 1 och 3 §§ LVU och att rättens
beslut om vård inte kunde avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa
och utveckling och att utredningen allvarligt försvåras. Nämnden begärde hjälp
av Polismyndigheten för att genomföra beslutet. Av journalanteckningarna och
en särskild promemoria framgår det att AA vid ett möte med förvaltningen
samma dag hade uttryckt att han vägrade att flytta från familjehemmet där han
vistades och att han skulle bli gatubarn. Därefter hade han lämnat mötet.

Ett beslut om omedelbart omhändertagande på grund av den unges eget
beteende ska grundas på att det finns sannolika skäl för vård enligt LVU på
grund av något av de förhållanden som anges i 3 § LVU, dvs. genom den unges
missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något
annat socialt nedbrytande beteende.

Det som nämnden har anfört om grunden för omhändertagandet av AA kan inte
tolkas på annat sätt än att AA:s agerande enligt nämndens synsätt utgjorde ett
sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU och att det alltså
fanns en påtaglig risk för att AA:s hälsa eller utveckling skulle skadas.

Ensamkommande barn är en utsatt grupp som ofta saknar stöd och andra
kontakter i Sverige. De befinner sig därmed i en särskilt utsatt situation. Om det
är nödvändigt att flytta ett ensamkommande barn som är placerat enligt
                                                                   Dnr 7730-2016      Sid 5 (5)




bestämmelserna i socialtjänstlagen och barnet inte samtycker till ett erbjudande
om en ny placering kan det uppstå situationer då barnet inte har någonstans att
bo. I en sådan situation finns det naturligtvis en risk för att barnets hälsa eller
utveckling kan skadas.

Uttalandet om att AA skulle bli gatubarn skedde i samband med att
socialnämnden ville att han skulle byta boende. Uttalandet kan naturligtvis inge
oro för AA:s hälsa och utveckling eftersom en vagabonderande livsstil ofta
leder till att barnet vistas i oskyddade och olämpliga miljöer. Enbart ett
uttalande från en ung person om att han eller hon ska bli gatubarn eller den
omständigheten att den unge i samband med ett sådant uttalande avviker från ett
möte kan dock enligt min mening varken utgöra ett sådant socialt nedbrytande
beteende som avses i lagen eller nå upp till den nivå som krävs för att risken för
skada ska vara påtaglig. Det var därför inte sannolikt att AA vid tidpunkten för
beslutet behövde ges vård enligt LVU. Förutsättningarna för ett omedelbart
omhändertagande av AA med stöd av 6 § LVU var alltså inte uppfyllda.

Det sagda innebär givetvis inte att en socialnämnd kan förhålla sig passiv om en
ung person avviker eller utsätter sig för en risk att skadas. Med hänsyn till
ansvaret för att se till att barnet får det skydd och stöd som det behöver måste
nämnden på lämpligt sätt försöka motivera barnet till nödvändiga insatser.

Mot bakgrund av det som har kommit fram i ärendet är jag kritisk till det beslut
som fattades om omedelbart omhändertagande av AA.

Ärendet avslutas.
