# Kritik mot Älvsjö stadsdelsnämnd i Stockholms kommun för handläggningen av ett ärende om ett ensamkommande barn; fråga om det fanns förutsättningar för ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU

JO 2017-03-30 dnr 7731-2016

BESLUT
                                                                         Datum                 Dnr                    Sid
                                                                         2017-03-30            7731-2016             1 (5)
Justitieombudsmannen
Stefan Holgersson




                        Kritik mot Älvsjö stadsdelsnämnd i Stockholms kommun för
                        handläggningen av ett ärende om ett ensamkommande barn; fråga
                        om det fanns förutsättningar för ett beslut om omedelbart
                        omhändertagande enligt 6 § LVU


                          Beslutet i korthet: Vid en inspektion av Älvsjö stadsdelsförvaltning i Stockholms
                          kommun kom det fram att stadsdelsnämndens ordförande hade fattat ett beslut om
                          omedelbart omhändertagande med stöd av 6 § LVU av ett ensamkommande barn.
                          Avgörande för beslutet var enligt nämnden att barnet hade kommit i konflikt med
                          boendepersonal där barnet använde fysiskt våld, och beslutet bedömdes som en akut
                          säkerhetsåtgärd för att säkerställa att barnet och personal på boendet inte for illa.
                          Ett beslut om omedelbart omhändertagande på grund av den unges eget beteende
                          ska grundas på att det finns sannolika skäl för att barnet behöver ges vård genom
                          missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat
                          socialt nedbrytande beteende. I beslutet konstaterar JO att nämnden inte påstod att
                          den unge hade missbrukat beroendeframkallande medel och att agerandet inte
                          utgjorde sådan brottslig verksamhet som avses i 3 § LVU. Enligt JO var det vidare
                          uteslutet att uppträdandet från den unges sida kunde betecknas som ett sådant
                          socialt nedbrytande beteende som avses i bestämmelsen. Utifrån de omständigheter
                          som nämnden redovisade finns det enligt JO inte underlag för antagandet att det var
                          sannolikt att barnet behövde ges vård enligt LVU. Stadsdelsnämnden får kritik för att
                          ha fattat ett beslut om omedelbart omhändertagande av barnet utan att det fanns
                          förutsättningar för det.

## Initiativ

I samband med en inspektion av Älvsjö stadsdelsförvaltning i Stockholms
                        kommun den 9 och 10 november 2016 (JO:s ärende med dnr 6570-2016)
                        uppmärksammades ett ärende som gällde det ensamkommande barnet AA, född
                        2000. Vid granskningen kom det fram att nämndens ordförande hade fattat ett
                        beslut om omedelbart omhändertagande av AA enligt 6 § lagen (1990:52) med
                        särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Handlingarna i ärendet gav
                        intryck av att beslutet hade fattats för att flytta AA från ett boende till ett annat.
                        Det framgick inte av beslutet vilken grund som gjorde beslutet nödvändigt.

                        Jag beslutade att inleda en särskild utredning med anledning av det som hade
                        kommit fram vid granskningen av ärendet.



 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                         Dnr 7731-2016       Sid 2 (5)




Utredning
JO begärde att Älvsjö stadsdelsnämnd i Stockholms kommun skulle yttra sig
över frågan om det fanns förutsättningar för att besluta om omedelbart
omhändertagande av AA och om grunden för omhändertagandet framgick
tillräckligt tydligt av beslutet.

Som sitt yttrande lämnade nämnden en tjänsteskrivelse som hade upprättats vid
förvaltningen. I yttrandet anfördes bl.a. följande:

      2016-06-20 begärde Älvsjö stadsdelsnämnd polishandräckning mot bakgrund av
      att det fanns en stark oro för AA:s och boendepersonalens säkerhet. AA hamnade
      i konflikt med boendepersonalen och valde att använda fysiskt våld. Händelsen
      skapade en hotfull situation där AA:s sociala uppträdande kunde ses som en fara
      för sig själv och andra. Situationen eskalerade till den nivån att personal på
      boendet var rädda att agera på egen hand.
      Nämnden ansåg, efter kontakt med boendepersonal, att det fanns en stor risk att
      AA kunde utgöra fara för sig själv eller andra i och med hans agerande. Det fanns
      även en stark oro över att situationen skulle eskalera, mot bakgrund av att AA
      tidigare hade varit hotfull. Grund för nämndens beslut för omedelbart
      omhändertagande och agerande var därmed i första hand att säkerställa att AA
      och personal på boendet inte far illa och sågs som en akut säkerhetsåtgärd. Att
      AA vägrade att flytta från boendet har därför inte varit avgörande i
      bedömningen.
      l efterhand kan nämnden konstatera att beskrivningen i handräckningsbegäran
      inte tydliggjordes tillräckligt för att klargöra ovanstående grund till beslutet att
      omhänderta AA.

Rättslig reglering
Allmänt om LVU
Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdomar ska göras i samförstånd med
den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i
socialtjänstlagen (2001:453). Under vissa förutsättningar kan barn och
ungdomar ges vård utan samtycke med stöd av LVU.

Den unge ska ges vård med stöd av LVU om det är fråga om någon av de
situationer som anges i 2 § (brister i barnets hemmiljö) eller 3 § (den unges eget
beteende) LVU, och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med
samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när
den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv (1 § LVU).

Beslut om vård med stöd av LVU fattas av förvaltningsrätten efter en ansökan
av socialnämnden (4 § LVU). Socialnämnden får under vissa förutsättningar
besluta att den unge omedelbart ska omhändertas i väntan på rättens prövning
av frågan om vård (6 § LVU).

Vård enligt LVU på grund av den unges eget beteende
Vård ska beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig
risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig
verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende (3 § LVU).
                                                                  Dnr 7731-2016       Sid 3 (5)




En så allvarlig åtgärd som tvångsomhändertagande får inte vidtas utan tungt
vägande skäl. Vård enligt LVU på grund av den unges eget beteende kräver att
det finns en påtaglig risk för skada genom något av de förhållanden som anges i
bestämmelsen. Det innebär att det måste finnas klara och konkreta
omständigheter som ger stöd för att det finns en risk för skada. Subjektiva
antaganden om risk för skada är inte tillräckligt (prop. 1989/90:28 s. 62 och 63).

Vidare är det bara den unges eget vårdbehov som får ligga till grund för ett
beslut om vård. Intresset av att skydda omgivningen eller skyddet för den unges
familj är inte i sig tillräckliga skäl för vård enligt LVU. Inte heller får
ovidkommande omständigheter såsom allmänna samhällsvärderingar ligga till
grund för ett tvångsomhändertagande (jämför prop. 1979/80:1 Del A s. 583,
prop. 1989/90:28 s. 63, SOU 2015:71 s. 359 och Socialstyrelsens allmänna råd
om tillämpningen av lagen [1990:52] med särskilda bestämmelser om vård av
unga, SOSFS 1997:15 s. 45).

Med brottslig verksamhet avses inte rena bagatellförseelser och inte heller
enstaka andra brott som inte är av allvarlig art. Först vid en brottslighet som ger
uttryck för en sådan bristande anpassning till samhällslivet att det kan sägas
finnas ett vård- och behandlingsbehov kan det bli fråga om vård med stöd av
LVU (prop. 1979/80:1 s. 583 och prop. 1989/90:28 s. 108).

Med socialt nedbrytande beteende i 3 § LVU menas att den unge beter sig på ett
sätt som avviker från samhällets grundläggande normer och som innebär en
påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling. Som exempel på sådant
beteende anges att den unge begår något eller några enstaka allvarliga brott utan
att man för den skull kan tala om brottslig verksamhet. Det kan också vara fråga
om att den unge mer än tillfälligt vistas i en s.k. knarkarkvart eller någon annan
missbruksmiljö eller att den unge prostituerar sig eller uppträder på en sexklubb
(prop. 1989/90:28 s. 66, 67 och s. 109).

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett avgörande uttalat att även andra
situationer än de som nämns i förarbetena kan falla under uttrycket socialt
nedbrytande beteende (RÅ 2000 ref. 33). I avgörandet HFD 2015 ref. 7
konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen att ett obetänksamt handlande av en
ung människa inte var ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i LVU.

Vid prövningen av om förutsättningar för vård är uppfyllda ska en
sammantagen bedömning göras av de olika beteenden som den unge visar upp
(jämför RÅ 84 2:31 och RÅ 2000 ref. 33).

Omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU
Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart ska
omhändertas om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av
lagen och det inte går att avvakta rättens beslut om vård med hänsyn till risken
för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen
allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. Om det inte går att avvakta
                                                                   Dnr 7731-2016    Sid 4 (5)




socialnämndens beslut om omhändertagande, får nämndens ordförande eller
någon annan ledamot som nämnden har utsett besluta om omhändertagande
(6 § LVU).

Båda de nämnda förutsättningarna måste vara uppfyllda. Eftersom ett
omedelbart omhändertagande är en tillfällig åtgärd är det naturligt att man
måste göra en preliminär bedömning av om LVU är tillämplig. Vid den
bedömningen ska det framstå som sannolikt att den unge behöver beredas vård
med stöd av LVU. Det ligger i sakens natur att ett fullständigt beslutsunderlag
inte finns i situationer där ett omedelbart omhändertagande blir aktuellt
(Socialstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av lagen [1990:52] med
särskilda bestämmelser om vård av unga, SOSFS 1997:15 s. 43 och 44).

Det finns inte någon bestämmelse i LVU om hur ett beslut om omedelbart
omhändertagande ska utformas. Det bör dock framgå av beslutet om det
grundar sig på omständigheter som anges i 2 § och/eller 3 § LVU (jämför prop.
1979/80:1 Del A s. 590 och SOU 2015:71 s. 361, 362 och 1 037).

Polismyndigheten ska på begäran av bl.a. socialnämnden eller någon ledamot
eller tjänsteman som nämnden har utsett hjälpa till att genomföra ett beslut om
vård eller omhändertagande med stöd av LVU (43 § LVU).

Bedömning
Dokumentationen i ärendet om AA ger intryck av att beslutet om omedelbart
omhändertagande fattades för att tillgodose nämndens önskemål om att AA
skulle flytta till ett nytt boende och för att få Polismyndighetens hjälp med att
genomföra åtgärden.

I remissvaret har nämnden uppgett att avgörande för beslutet var att AA
hamnade i en konflikt med boendepersonal där han använde fysiskt våld och att
AA:s uppträdande utgjorde en fara för honom själv och andra. Grunden för
nämndens beslut om omhändertagande var därmed i första hand att säkerställa
att AA och personal på boendet där han vistades inte for illa och sågs som en
akut säkerhetsåtgärd.

Mot bakgrund av det som har kommit fram i utredningen har jag inte underlag
för att hävda att beslutet om omhändertagande av AA enbart fattades i syfte att
tillgodose nämndens önskemål om att flytta honom till ett annat boende. Frågan
är dock om de omständigheter som nämnden har hänvisat till var sådana att det
fanns skäl för ett ingripande med stöd av 6 § LVU.

AA:s agerande som föregick beslutet om omhändertagande var enligt nämnden
att han hade hamnat i en konflikt med personal på boendet där han vistades.
Han hade uppträtt hotfullt och använt våld, och personalen vågade inte agera på
egen hand.
                                                                  Dnr 7731-2016      Sid 5 (5)




Ett beslut om omedelbart omhändertagande ska grundas på att det finns
sannolika skäl för att den unge behöver vård enligt LVU. Det måste alltså på
goda grunder kunna antas att vård enligt LVU är nödvändig. Det som nämnden
har anfört om de omständigheter som gjorde beslutet om omhändertagande av
AA nödvändigt kan inte uppfattas på annat sätt än att nämnden ansåg att
ingripandet motiverades av AA:s eget beteende, dvs. att omhändertagandet
grundades på sådana förhållanden som avses i 3 § LVU.

För att AA skulle kunna ges vård med anledning av sitt eget beteende krävdes
alltså att han utsatte sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas
genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller
något annat socialt nedbrytande beteende. Endast AA:s eget vårdbehov kunde
ligga till grund för ett tvångsomhändertagande av honom. Hänsyn till
boendepersonalens säkerhet kunde alltså inte utan vidare tas med i
bedömningen.

Det har inte påståtts att AA skulle ha missbrukat beroendeframkallande medel.
Agerandet från AA utgjorde inte heller sådan brottslig verksamhet som avses i
3 § LVU. Det framstår vidare som uteslutet att uppträdandet från AA:s sida som
ledde till beslutet om omhändertagande skulle kunna betecknas som ett sådant
socialt nedbrytande beteende som avses i bestämmelsen. Utifrån det som
nämnden har redovisat i sitt remissvar finns det enligt min mening inte underlag
för antagandet att det var sannolikt att AA behövde ges vård enligt LVU. Det
fanns alltså inte förutsättningar att fatta ett beslut om omedelbart
omhändertagande av honom.

Av beslutet om omedelbart omhändertagande framgick inte om AA var
omhändertagen på grund av sådana omständigheter som anges i 2 § LVU
(brister i hemmiljön) och/eller 3 § LVU (den unges eget beteende). Ett beslut
om omedelbart omhändertagande är en mycket ingripande åtgärd. Det får därför
inte råda någon tvekan om grunden för ett sådant beslut. Utformningen av
beslutet var bristfällig eftersom det inte gick att läsa ut av beslutet vilken som
var grunden för omhändertagandet. För bristerna förtjänar stadsdelsnämnden
kritik.

Med de kritiska uttalanden som jag har gjort avslutas ärendet.
