# Uttalanden om vilka krav som bör ställas på åklagares dokumentation av anhållningsbeslut

JO 2025-06-12 dnr 7836-2024

[P]

## BESLUT

Datum                    Dnr
                                                                    2025-06-12               7836-2024              Sid 1 (8)
                                                                                             1656-2025

Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                   Uttalanden om vilka krav som bör ställas på åklagares dokumentation
                   av anhållningsbeslut


                     Beslutet i korthet: JO har på eget initiativ utrett vilka krav som bör ställas på en
                     åklagares dokumentation av ett anhållningsbeslut. JO konstaterar att det i dagens
                     straffprocess är en självklarhet att myndigheter och enskilda tjänstemän kan visa att
                     de beslut som fattats är rättsligt grundade och har fog för sig. Det gäller inte minst
                     tvångsmedelsbeslut, som är särskilt ingripande för den enskilde. Vidare förutsätter
                     den demokratiska kontroll som bl.a. JO är satt att utföra att det finns fullgoda
                     möjligheter att i efterhand granska de åtgärder som vidtagits. För en sådan
                     granskning är det nödvändigt att det tydligt framgår vilka överväganden som har legat
                     till grund för ett beslut.
                     JO:s slutsats är att det av främst rättssäkerhets- och legitimitetsskäl bör ställas högre
                     krav på dokumentationen av ett anhållningsbeslut än vad som anses gälla i dag.
                     Åklagaren bör därför alltid ange vilka omständigheter som ligger till grund för
                     brottsmisstanken och varför han eller hon anser att ett eller flera av de s.k. särskilda
                     häktningsskälen föreligger. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan
                     ytterligare överväganden behöva dokumenteras.

## Initiativen

I maj 2024 genomförde jag och mina medarbetare en inspektion av
                   Åklagarmyndigheten, Västerorts åklagarkammare i Stockholm (JO:s ärende
                   med dnr 3559-2024). Under inspektionen, som var inriktad på kammarens
                   jourverksamhet, granskades bl.a. beslut om anhållande. Vid granskningen
                   kunde noteras att det skilde sig åt hur utförligt åklagarna hade dokumenterat
                   anhållningsbesluten. Jag gjorde bl.a. följande iakttagelser och uttalanden i
                   inspektionsprotokollet.

                            I de granskade anhållningsbesluten framgick i samtliga fall det brott som
                            misstanken avsett och vilka de särskilda häktningsskälen var. I majoriteten av de
                            granskade besluten fanns relativt detaljerade anteckningar om vilka uppgifter
                            som den föredragande polisen lämnat vid telefonsamtalet med jouråklagaren.
                            Generellt sett gick det av den samlade dokumentationen i ärendena att sluta sig
                            till att anhållandet varit lagligen grundat.
                            Jag kunde dock notera fall där åklagaren inte preciserat vad av det som
                            antecknats från samtalet med polisen, som lagts till grund för anhållandet. Jag
                            kunde också notera att underlaget avseende de särskilda häktningsskälen i regel
                            inte var lika fylligt som det som redovisats till grund för brottsmisstanken.


    Riksdagens ombudsmän       Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm    Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
    Telefon: 08-786 51 00      Texttelefon: 020-600 600                    E-post: justitieombudsmannen@jo.se
                                                         Dnr 7836-2024 och 1656-2025        Sid 2 (8)




      I ett par beslut om anhållande i frånvaro saknades det helt anteckningar från vad
      som kommit fram vid en eventuell föredragning av polisen och vilka
      omständigheter som legat till grund för besluten. Därmed fanns det inte
      förutsättningar för mig att bedöma vare sig grunden för åtgärden eller dess
      proportionalitet. En sådan bristande dokumentation är naturligtvis inte
      godtagbar.
      I fråga om proportionaliteten saknades det oftast dokumentation om vilka
      överväganden som åklagaren gjort. Några beslut om utredningsanhållande
      granskades inte. I min övriga tillsynsverksamhet har jag dock noterat att åklagare
      generellt sett inte dokumenterar sina överväganden om varför det är av synnerlig
      vikt att den misstänkte tas i förvar i dessa fall.
      Jag såg emellertid också exempel på anhållningsbeslut som dokumenterats på ett
      mer utförligt sätt vad gäller de omständigheter som legat till grund för
      brottsmisstanken och vad som gjort att ett eller flera av de särskilda
      häktningsskälen bedömts föreligga.
I september 2024 tog jag ett initiativ mot Åklagarmyndigheten angående vilka
krav som bör ställas på en åklagares dokumentation av ett anhållningsbeslut
(JO:s ärende med dnr 7836-2024).

I november 2024 gjorde jag och mina medarbetare en inspektion av
Ekobrottsmyndigheten, Första ekobrottskammaren i Stockholm (JO:s ärende
med dnr 8015-2024). Vid inspektionen granskades bl.a. beslut om anhållande i
frånvaro. Jag gjorde bl.a. följande iakttagelser.

      I samtliga beslut framgick det brott som misstanken avsett och vilka de särskilda
      häktningsskälen var. För majoriteten av de granskade besluten saknades dock en
      beskrivning av de omständigheter som legat till grund för misstanken respektive
      de särskilda häktningsskälen. Även om besluten inte framstod som felaktiga i
      och för sig, innebar detta att jag hade begränsade möjligheter att bedöma
      grunden för åtgärden och dess proportionalitet. För att göra en sådan bedömning
      hade det krävts en genomgång av den samlade dokumentationen i ärendena. I de
      fall där det fanns en beskrivning av de omständigheter som legat till grund för
      misstanken och de särskilda häktningsskälen, var den inte helt enkel att återfinna.
      För ett av de granskade besluten fanns t.ex. inte någon redogörelse för de
      särskilda häktningsskälen i tvångsmedelssammanställningen, men däremot i ett
      direktiv.
I februari 2025 tog jag ett initiativ även mot Ekobrottsmyndigheten i frågan om
dokumentation av anhållningsbeslut (JO:s ärende med dnr 1656-2025).

Båda dessa initiativ behandlas i detta beslut.

Utredning
Inriktningen av JO:s utredning
JO uppmanade Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten att yttra sig.
Myndigheterna skulle redovisa relevant rättslig reglering och en bedömning av
vilka krav som bör ställas på dokumentationen av ett anhållningsbeslut.
Redovisningen skulle särskilt beröra dokumentationen av omständigheter till
grund för brottsmisstanken respektive de särskilda häktningsskälen. Även andra
rekvisit för ett anhållande skulle belysas i fråga om dokumentation.
                                                         Dnr 7836-2024 och 1656-2025        Sid 3 (8)




Åklagarmyndighetens yttrande
Åklagarmyndigheten (riksåklagaren AA) yttrade sig till JO i november 2024.
Myndigheten redogjorde i yttrandet för rättslig reglering och redovisade
följande bedömning.

      Det finns inga generella regler i rättegångsbalken om dokumentation av
      tvångsmedelsbeslut fattade av åklagare. Som framgår ovan [i
      Åklagarmyndighetens redogörelse för den rättsliga regleringen, utelämnad här,
      JO:s anm.] är detta främst motiverat av åklagarens roll och funktion i det
      straffprocessuella systemet. Av hänsyn främst till den enskildes rättssäkerhet har
      lagstiftaren dock ställt upp vissa krav på dokumentation. När det gäller
      anhållningsbeslut finns en sådan bestämmelse i FUK
      [förundersökningskungörelsen, JO:s anm.] men denna saknar direkt relevans för
      detta yttrande. Härutöver har lagstiftaren överlämnat åt Åklagarmyndigheten att
      meddela de föreskrifter, allmänna råd och övriga riktlinjer och anvisningar som
      behövs för att uppnå enhetlighet och följdriktighet vid åklagarnas
      rättstillämpning. I ÅFS [Åklagarmyndighetens författningssamling, JO:s anm.]
      2005:30 har Åklagarmyndigheten meddelat föreskrifter om dokumentation av
      tvångsmedel. Av dessa framgår att beslut om tvångsmedel ska dokumenteras av
      beslutsfattande åklagare. Föreskriften avser bland annat anhållningsbeslut och
      anhållningsbeslut har i detta sammanhang ingen annan innebörd än den som
      framgår av 24 kap. 6 § tredje stycket RB [rättegångsbalken, JO:s anm.].
      Åklagare ska alltså dokumentera det anhållningsgrundande brottet och de
      särskilda häktningsskälen eller annan särskild häktningsgrund som åklagaren
      anser föreligger. Det ställs inga krav på att grunden för anhållandet konkretiseras
      eller motiveras särskilt. Det kan tilläggas att Cåbra [Åklagarväsendets
      ärendehanteringssystem för brottmål, JO:s anm.] är anpassat efter dessa
      förutsättningar. Följaktligen måste brottet och häktningsgrunderna anges för att
      anhållningsbeslutet ska kunna färdigställas. Härutöver finns möjlighet att i
      tvångsmedelsblanketten i Cåbra göra anteckningar kopplade till det aktuella
      tvångsmedlet.
      Bestämmelsen i 24 kap. 9 a § RB reglerar den misstänktes rätt till insyn vid
      beslut om anhållande eller häktning. Enligt bestämmelsen har en anhållen person
      rätt att på begäran få information om utredningsuppgifter som ligger till grund
      för anhållandet. Det finns inte heller avseende denna bestämmelse någon
      lagstadgad dokumentationsskyldighet för åklagaren. Av de skäl JO angett i flera
      beslut bör dock även sådana omständigheter dokumenteras. Enligt
      Åklagarmyndighetens rättsliga vägledning 2023:10 bör åklagare dokumentera
      vilka omständigheter som legat till grund för anhållningsbeslutet i
      anteckningsfältet på tvångsmedelsblanketten i Cåbra. Att dokumentation sker
      underlättar bl.a. om underrättelseskyldigheten ska fullgöras av annan åklagare än
      beslutsfattande åklagare.
      Sammanfattningsvis är det min bedömning att åklagarens skyldigheter när det
      gäller utformning och dokumentation av anhållningsbeslut är väl avvägda utifrån
      de krav som kan och bör ställas på åklagarverksamheten. Kraven på
      utformningen av ett anhållningsbeslut är desamma som på ett häktningsbeslut
      som meddelas av rätten. Härutöver bör … även andra uppgifter om anhållandet
      antecknas på lämpligt sätt när det finns ett behov av det. Sådana anteckningar
      kan underlätta såväl handläggningen av frihetsberövandet som kontroll i
      efterhand och därmed utgöra ett värdefullt komplement till
      dokumentationsskyldigheten. En utökad generell dokumentationsskyldighet
      skulle enligt min uppfattning komma i konflikt med kravet på skyndsamhet och
      behovet av effektivitet vid användandet av tvångsmedel i brottsutredningar.
                                                         Dnr 7836-2024 och 1656-2025        Sid 4 (8)




Ekobrottsmyndighetens yttrande
Ekobrottsmyndigheten (generaldirektören BB) yttrade sig till JO i mars 2025
efter att ha tagit del av Åklagarmyndighetens yttrande. I yttrandet fördes fram
bl.a. följande.

      Ekobrottsmyndigheten instämmer i Åklagarmyndighetens bedömning att
      åklagares skyldigheter att utforma och dokumentera anhållningsbeslut är väl
      avvägda samt att det inte behövs några ytterligare dokumentationskrav gällande
      anhållningsbesluten.
      –––
      Utöver det som Åklagarmyndigheten har angett i sitt yttrande gör sig följande
      omständigheter särskilt gällande i fråga om den verksamhet som bedrivs vid
      Ekobrottsmyndigheten.
      Ekobrottsmyndighetens anhållningsbeslut är, med undantag för
      jourverksamhetens, nästan alltid planerade långt i förväg. Det innebär att det som
      regel finns en detaljerad gärningsbeskrivning när anhållandet sker.
      Gärningsbeskrivningen upprättas normalt tidigt i utredningen och uppvisas eller
      överlämnas normalt i samband med att förhör enligt 23 kap. 18 §
      rättegångsbalken hålls, dvs. före anhållandet.
      Ekobrottsmyndighetens beslut om anhållande grundar sig dessutom ofta på vad
      som framkommer i brottsanmälningar från Skatteverket, konkursförvaltare eller
      andra myndigheter och det finns därmed regelmässigt ett skriftligt underlag. Av
      underlaget framgår bl.a. skälen för misstanken. Det är också mindre vanligt i
      Ekobrottsmyndighetens ärenden att förundersökningsledaren byts ut. De
      särskilda anhållningsskälen dokumenteras också i viss utsträckning i direktiv i
      stället för i tvångsmedelsbeslutet.
      När beslut fattas om anhållande i frånvaro bifogas gärningsbeskrivningen och
      utvecklade skäl för anhållandet följer med ärendet för det fall en misstänkt skulle
      gripas under jourtid. På så vis säkerställs att ärendet kan hanteras oavsett om
      jouråklagaren är specialiserad på Ekobrottsmyndighetens brottskatalog eller inte.

Bedömning
Allmänt om syftet med dokumentation av tvångsmedel
När det gäller tvångsmedel som beslutas av en åklagare eller en polis finns det –
till skillnad från tvångsmedel som beslutas eller fastställs av domstol – inte
några generella regler i rättegångsbalken om dokumentation. I de fall det för en
typ av tvångsmedel finns särskilda regler om dokumentation tar de främst sikte
på verkställigheten, och inte beslutet. Den nu beskrivna ordningen har att göra
med att rättegångsbalken i första hand är skriven för domstolarna och för att
tillgodose deras behov av beslutsunderlag. I fråga om sådana tvångsmedel som
kan eller ska prövas av domstol är regelsystemet väl utvecklat, medan
tvångsmedel som uteslutande handhas av åklagare eller poliser inte alls
behandlas lika ingående. (Se Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 2022,
version 5, JUNO, s. 140.)

Dokumentationen av tvångsmedel fyller flera olika syften. Det är först och
främst viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt att tvångsåtgärder inom ramen för en
förundersökning dokumenteras, bl.a. för att förundersökningssekretessen
begränsar insynen i vart fall temporärt. Det förhållandet att tvångsmedel innebär
ett intrång i enskildas integritet gör också dokumentationen angelägen. Det
                                                        Dnr 7836-2024 och 1656-2025      Sid 5 (8)




gäller både beslutet och verkställigheten. Dokumentationen gör det även möjligt
att i efterhand kontrollera de brottsutredande myndigheternas handläggning. Det
är vidare en fördel för den tjänsteman eller myndighet, vars handläggning
ifrågasätts, att med utgångspunkt från dokumentationen kunna klargöra vad som
har hänt och kunna tillbakavisa grundlösa påståenden om felaktig handläggning.
Dessutom anses kravet på dokumentation innebära ett incitament för
beslutsfattaren att tänka över vilken typ av ingrepp han eller hon överväger och
om förutsättningarna för tvångsmedlet är uppfyllda, eftersom han eller hon ska
kunna redovisa det i skriftlig form. (Se Lindberg, a.a., s. 144 f. samt t.ex.
SOU 1993:60 s. 256, SOU 1995:47 s. 345 f., SOU 2018:61 s. 218 och
prop. 1996/97:175 s. 64.)

Beslut om och verkställighet av tvångsmedel behöver mot den nu beskrivna
bakgrunden alltid dokumenteras, oberoende av om det finns något formellt krav
på det. Kraven på dokumentationen skiljer sig dock åt beroende på dels vilket
tvångsmedel det är fråga om, dels vem som beslutar om respektive verkställer
åtgärden. (Se Lindberg, a.a., s. 145.)

JO har vid flera tillfällen framhållit vikten av att tvångsmedelsanvändning av
rättssäkerhetsskäl dokumenteras noggrant samt på ett fullständigt och korrekt
sätt. JO har också konstaterat att om dokumentationen är bristfällig så försvåras
eller omöjliggörs en kontroll i efterhand av om det fanns förutsättningar för en
tvångsåtgärd och om den var ändamålsenlig och proportionerlig. (Se bl.a.
JO 1998/99 s. 62, dnr 3468-1994 och 4328-1994, särskilt s. 94,
JO 2009/10 s. 72, dnr 1516-2007, JO 2018/19 s. 415, dnr 7330-2016, och
JO 2020/21 s. 342, dnr 1656-2018.)

Regleringen av dokumentationsskyldigheten
Generella bestämmelser om anhållande finns i 24 kap. rättegångsbalken (RB).
Enligt 6 § tredje stycket ska i anhållningsbeslutet anges det brott som
misstanken avser och grunden för anhållandet.

Den lagfästa skyldigheten för en åklagare att ange grunden för anhållandet
tillkom i början av 1980-talet. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att
åklagaren i beslutet ska ange det eller de brott som utgör grunden för åtgärden
samt vilken eller vilka anhållningsgrunder som han eller hon anser föreligger.
Med grunden för anhållandet avses de särskilda häktningsskälen, dvs. flyktfara,
kollusionsfara eller recidivfara, eller de särskilda grunderna i 24 kap. 2 § RB.
Motiveringen torde i allmänhet kunna göras kortfattad. (Se prop. 1980/81:201
s. 32 och s. 42 och prop. 1986/87:112 s. 62.) I den juridiska litteraturen har
angetts att det är tillräckligt att åklagaren anger att det finns t.ex. kollusionsfara
och flyktfara, utan att ange de närmare övervägandena om det (se Lindberg,
a.a., s. 314).

I Åklagarmyndighetens föreskrifter finns vissa grundläggande krav på bl.a.
dokumentation av anhållningsbeslut (se ÅFS 2005:30). Där sägs dock endast att
                                                     Dnr 7836-2024 och 1656-2025      Sid 6 (8)




det ska framgå vem som har fattat beslutet, tidpunkten för beslutet och, i
förekommande fall, vem som har varit föredragande i ärendet.

Vilka krav bör ställas på dokumentationen av ett anhållningsbeslut?
Med utgångspunkt i iakttagelser från min löpande tillsyn av
Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten är det min generella bild att
dokumentationen av ett anhållningsbeslut i regel är förhållandevis summarisk.
Typiskt sett anges det brott som är aktuellt och uppgift om vilket eller vilka av
de särskilda häktningsskälen som föreligger samt ett konstaterande av övriga
förutsättningar för beslutet. Dokumentationen sker vanligtvis genom att
åklagaren sätter ett kryss i för ändamålet avsedda rutor. Detta ligger i linje med
vad som uttalats i lagförarbetena. Det förekommer dock att det i
anteckningsfältet på den s.k. tvångsmedelsblanketten eller på annan plats finns
ytterligare upplysningar om vad åklagaren lagt till grund för
anhållningsbeslutet. Den nu redovisade bilden stämmer överens med det som
kom fram vid de inspektioner som nämndes inledningsvis.

Förarbetsuttalandena om vilka krav som ska ställas på dokumentationen av ett
anhållningsbeslut formulerades för mer än 40 år sedan. I dagens straffprocess är
det en självklarhet att myndigheter och enskilda tjänstemän kan visa att de
beslut som fattats är rättsligt grundade och har fog för sig. Det gäller inte minst
tvångsmedelsbeslut, som är särskilt ingripande för den enskilde. Vidare
förutsätter den demokratiska kontroll som bl.a. JO är satt att utföra att det finns
fullgoda möjligheter att i efterhand granska de åtgärder som vidtagits. För en
sådan granskning är det nödvändigt att det tydligt framgår vilka överväganden
som har legat till grund för ett beslut.

Sedan 2014 gäller dessutom att den som anhålls har rätt att ta del av de
omständigheter som ligger till grund för beslutet (se 24 kap. 9 a § RB).
Bestämmelsen infördes som en del av genomförandet av ett EU-direktiv om
rätten till information vid straffrättsliga förfaranden. Syftet med bestämmelsen
är att den frihetsberövade effektivt ska kunna angripa beslutet. Åklagaren måste
därför kunna precisera vilka omständigheter som haft direkt betydelse för
anhållningsbeslutet och den misstänkte har en ovillkorlig rätt till insyn i dessa
omständigheter. (Se artikel 7.1 i direktivet och prop. 2013/14:157 s. 21 f.) För
att ändamålet med regleringen ska uppnås måste den information som lämnas
till den anhållne uppnå en tillräcklig grad av konkretion (se JO 2022/23 s. 285,
dnr 2467-2020).

En alltför kortfattad dokumentation av ett anhållningsbeslut riskerar således inte
bara att försvåra eller omöjliggöra en kontroll i efterhand av om det fanns
förutsättningar för åtgärden. Det kan också medföra en begränsning av den
grundläggande processuella rättighet som en misstänkt har att ta del av de
omständigheter som lagts till grund för beslutet. En utförligare dokumentation
kan vara värdefull även av andra skäl, t.ex. om beslutet fattats av en
                                                      Dnr 7836-2024 och 1656-2025      Sid 7 (8)




jouråklagare som kommer att lämna över ärendet till en annan åklagare, vid
byte av undersökningsledare eller om undersökningsledaren inte är anträffbar.

Åklagarmyndigheten har uttryckt en farhåga om att en utökad generell
dokumentationsskyldighet skulle kunna komma i konflikt med kravet på
skyndsamhet och behovet av effektivitet vid användandet av tvångsmedel i
brottsutredningar.

Jag ifrågasätter inte att ett anhållningsbeslut ofta behöver fattas i ett brådskande
läge, t.ex. i en joursituation. Även om kraven på dokumentationen skärps kan
motiveringen vara relativt kortfattad och åklagaren behöver inte göra mer än att
anteckna de överväganden som han eller hon har gjort. Jag har därför svårt att
se att legitima krav på dokumentation riskerar att negativt påverka
skyndsamheten och effektiviteten i en förundersökning på ett mer generellt
plan. Vid inspektionen av Västerorts åklagarkammare kunde jag också se att det
redan förekommer att åklagare dokumenterar sina anhållningsbeslut på ett mer
utförligt sätt. Vidare kan nämnas de förhållandevis stränga dokumentationskrav
som gäller för polisens tvångsmedelsanvändning, även i kaotiska eller
våldsamma situationer eller situationer som av något annat skäl är mindre
gynnsamma ur dokumentationssynpunkt (se t.ex. JO 2009/10 s. 72,
JO 2018/19 s. 415, och mitt beslut den 9 januari 2020, dnr 239-2018 samt även
SOU 1993:60 s. 258).

Mot den nu redovisade bakgrunden bör det av rättssäkerhets- och
legitimitetsskäl ställas högre krav på dokumentationen av ett anhållningsbeslut
än vad som kommit till uttryck i förarbetsuttalanden och juridisk litteratur. Som
ett minimum bör åklagaren alltid ange vilka omständigheter som ligger till
grund för brottsmisstanken och varför han eller hon anser att ett eller flera av de
särskilda häktningsskälen föreligger. Hur utförlig dokumentationen bör vara av
övriga förutsättningar för anhållningsbeslutet, exempelvis i fråga om
proportionalitet och – i förekommande fall – varför det är av synnerlig vikt att
den misstänkte tas i förvar, får avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda
fallet. Ett dokumentationskrav i enlighet med det sagda är väl förenligt med
ordalydelsen i 24 kap. 6 § tredje stycket RB.

En från detta skild fråga är var dokumentationen ska finnas. Från mina
utgångspunkter är det tillräckligt att dokumentationen finns tillgänglig i
Åklagarmyndighetens ärendehanteringssystem, exempelvis i anteckningsfältet
på tvångsmedelsblanketten i Cåbra. Jag kan inte se att det formella
anhållningsbeslutet behöver innehålla någon ytterligare information än vad som
är praxis i dag. Det är dock viktigt att dokumentationen hålls samlad och att den
inte rensas ut i samband med att handlingarna i ärendet tas om hand för
arkivering.

Ett anhållande utgör en långtgående begränsning av den grundlagsskyddade
rörelsefriheten och frågan om hur sådana beslut dokumenteras är således
mycket angelägen. I förhållande till hur anhållanden generellt sett motiveras i
                                                     Dnr 7836-2024 och 1656-2025   Sid 8 (8)




dag kommer de utökade krav som jag har formulerat att på ett bättre sätt
tillgodose rättssäkerhetsintressena bakom dokumentationsskyldigheten. Att
anhållningsbeslut motiveras mer utförligt är därför också ägnat att stärka
förtroendet för åklagarväsendet.

Ärendena avslutas.



Beslutet har fattats av JO Per Lennerbrant. Dokumentet har fastställts digitalt
och har ingen underskrift.

Seniora rättssakkunniga Lovisa Johansson har föredragit ärendet och
byråchefen Nils Västberg har deltagit i beredningen.
