# Uttalanden om huruvida militärpolisen har befogenhet att utreda brott

JO 2024-08-29 dnr 7917-2023

[P]

## BESLUT

Datum                   Dnr
                                                                          2024-08-29              7917-2023        Sid 1 (14)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                         Uttalanden om huruvida militärpolisen har befogenhet att utreda brott


                          Beslutet i korthet: JO har på eget initiativ granskat om det finns rättsliga
                          förutsättningar för militärpolisen att bedriva eller på annat sätt medverka i
                          brottsutredande verksamhet. Legalitetsprincipen, som innebär att all offentlig
                          maktutövning ska vara grundad på lag eller annan föreskrift, kräver att det i så fall
                          finns stöd i författning för det.
                          JO:s slutsats är att det inte finns nödvändigt författningsstöd för militärpolisen att
                          utreda brott. Det finns inte heller stöd för att en militärpolisman ska anses vara
                          polisman vid tillämpningen av bestämmelser om brottsutredning, i t.ex.
                          rättegångsbalken. Detta betyder att en militärpolisman saknar befogenhet att vidta
                          utredningsåtgärder i en förundersökning.
                          Vidare konstaterar JO att vem som har behörighet som polisman regleras av
                          regeringen i en förordning. Enligt JO:s mening är föreskrifter om vem som är behörig
                          att vara polisman av en sådan karaktär att endast riksdagen bör kunna besluta om
                          det. Regleringen bör därför finnas direkt i lag. JO väcker med anledning av det hos
                          regeringen frågan om en sådan författningsreglering.


                         Bakgrunden till initiativet
                         Jag har tidigare granskat ett ärende där Polismyndigheten hade gett
                         Försvarsmakten (militärpolisen) i uppdrag att genomföra en husrannsakan och
                         hålla ett förhör med en misstänkt i en förundersökning (se mitt beslut den
                         29 september 2023, dnr 316-2022). I ärendet framkom att det i april 2017 hade
                         träffats en överenskommelse mellan Försvarsmakten, Polismyndigheten och
                         Åklagarmyndigheten om militärpolisens biträde i förundersökningar om brott
                         som begåtts inom Försvarsmakten.

                         Jag har i detta initiativärende beslutat att utreda de rättsliga förutsättningarna för
                         den överenskommelse som myndigheterna träffat och om militärpolisen över
                         huvud taget kan medverka i brottsutredande verksamhet.

## Utredning

Inriktningen av JO:s utredning
                         Försvarsmakten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten uppmanades att
                         redovisa sin bedömning av de rättsliga förutsättningarna för polis och åklagare

 Riksdagens ombudsmän                          E-post:       justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:      08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:          08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                          Dnr 7917-2023         Sid 2 (14)




att begära biträde av militärpolisen för att genomföra en förundersökning och att
ge en militärpolisman i uppdrag att vidta en viss åtgärd som hör till
förundersökningen. Myndigheterna skulle också yttra sig över hur den
överenskommelse som träffades i april 2017 förhåller sig till deras bedömning
av de rättsliga förutsättningarna att anlita biträde av militärpolisen.

Myndigheterna skulle vidare redovisa sin rättsliga bedömning i fråga om
huruvida en militärpolisman är att anse som en polisman i rättegångsbalkens
mening. De gavs också möjlighet att föra fram sin syn i frågan om huruvida
föreskrifter om behörighet som polisman är av en sådan karaktär att de bör
finnas i lag.

Försvarsmaktens yttrande
Försvarsmakten (överbefälhavaren generalen AA) förde fram i huvudsak
följande i sitt yttrande (fotnoter utelämnade).

      Militärpolisens uppdrag
      En naturlig del av den militära befälsrätten är att kunna utöva kontroll och
      disciplin inom styrkan, oavsett var den befinner sig. I det yttersta läget, d.v.s. i en
      väpnad konflikt, är den kontroll och det ansvar som befälhavaren har även en
      väsentlig förutsättning för förbandets skyldigheter att leva upp till den
      internationella humanitära rättens krav.
      För att upprätthålla såväl disciplinen som ordning och säkerhet inom militära
      förband med någon slags effektivitet krävs i många fall ett militärt förband, dvs.
      militärpolisen. Att militärpoliser är nödvändiga för att upprätthålla ordningen
      och säkerheten inom militära förband är närmast uppenbart och militärpoliser
      eller motsvarande återkommer därför i alla jämförbara länders väpnade styrkor. I
      en väpnad konflikt är det dessutom endast militärpoliser som har förmåga att
      närvara vid frontlinjen och följa andra förband för att upprätthålla ordning och
      säkerhet på platser där övrig myndighetsnärvaro saknas. Militärpolisen har därtill
      särskild kunskap om Försvarsmaktens skyddsvärden som redan i fredstid är
      nödvändig för att upprätthålla ordning och säkerhet inom Försvarsmakten och av
      stor vikt även vid utförandet av utredningsåtgärder inom Försvarsmakten.
      Det framgår inte av Försvarsmaktens instruktion att myndigheten ska förebygga
      brott eller utreda brott. Samtidigt är det genom militärpolisförordningen tydligt
      att det ska finnas en militärpolis för att säkerställa ordningen och säkerheten
      inom Försvarsmakten.
      De inledande paragraferna i förordning (1980:123) med reglemente för
      militärpolisen, hädanefter militärpolisförordningen, har stora likheter med
      polislagens (1984:387) inledande paragrafer. Militärpolisens uppgiftsbeskrivning
      inom Försvarsmakten har historiskt sett genom flera olika författningar i stora
      delar överensstämt med den civila polisens uppgiftsbeskrivning och
      instruktioner. Även om polislagen (PL) är en yngre författning än
      militärpolisförordningen bygger de båda på äldre regleringar av polis- och
      militärpolisverksamheten, där begreppet ”att upprätthålla allmän ordning och
      säkerhet”, den så kallade generalklausulen, följt med under en längre tid.
      Generalklausulen är mycket allmänt hållen och anses för den civila polisen
      omfatta all egentlig polisverksamhet och alltså inte bara polisens verksamhet för
      att hindra brott och andra störningar utan också exempelvis polisens
      brottsutredande verksamhet.
      Eftersom militärpolisen inom Försvarsmakten har uppgifter som kompletterar
      den civila polisens uppgifter är det naturligt att tolka 1 § militärpolisförordningen
      relaterat till 1 § och 2 §§ PL och 1948 års allmänna polisinstruktion för den
                                                                       Dnr 7917-2023   Sid 3 (14)




civila polisen som var i kraft vid militärpolisförordningens tillkomst. I 1 § andra
stycket PL framgår att det är Polismyndigheten och Säkerhetspolisen som
bedriver polisverksamhet. Men även militärpolisen får inom sitt område anses
bedriva polisverksamhet. Att både militärpolisen och den civila polisen ska
förebygga brott står klart, dvs. de har båda en brottsförebyggande uppgift.
Frågan är vad som avses med att militärpolisen ska ”avslöja brott” (1 §
militärpolisförordningen). Betydelsen av ordet avslöja kan anses vara detsamma
som ordet uppdaga, vilket är ordet som användes i 2 § av 1948 års allmänna
polisinstruktion för den civila polisen. Att avslöja brott bör enligt en sådan
tolkning i jämförelse med äldre bestämmelser kunna anses innefatta både en
brottsspanande och brottsutredande uppgift. Att orden ”avslöja brott” inte endast
omfattar den brottsspanande uppgiften tydliggörs även till del genom att
militärpolistjänsten, enligt 2 § militärpolisförordningen, bl.a. ska fullgöras
genom utredningstjänst.

Rättsliga förutsättningar för militärpolisen vid fullgörande av utredningstjänst
Det följer av 11 § militärpolisförordningen att en militärpolisman som fullgör
uppgifter enligt 1 § är att anse som polisman. Det som är föreskrivet för
polismän gäller därför i tillämpliga delar också för militärpolismän som fullgör
sådana uppgifter.
Som framgår av 4 § PL är polisman en tjänsteman vid Polismyndigheten eller
Säkerhetspolisen om regeringen inte föreskriver något annat. Vidare framgår att
regeringen bestämmer vad som avses med polisman, vilket har skett genom 2 §
polisförordningen. Definitionen i polislagen jämte polisförordningen har därmed
generell giltighet för tolkningen av begreppet polisman i olika lagar och
författningar. Med hänsyn till vad som framgår i 2 § tredje stycket
polisförordningen är det som föreskrivs om polisman i olika författningar även
tillämpligt för militärpolisman. Militärpolisförordningens 11 § jämte polislagen
och polisförordningen bör därför inte förstås som att det enbart är i polislagens
mening som militärpolis i tillämpliga delar omfattas av det som är föreskrivet för
polisman. Försvarsmakten menar att militärpolisman är att anse som polisman i
bl.a. rättegångsbalkens, förundersökningskungörelsens (1947:948), lagen om
omhändertagande av berusade personer m.m. (1976:511) och skyddslagens
(2010:305) mening.
Det finns alltså inget i militärpolisförordningens eller i polisförordningens
bestämmelser som anger en begränsning att militärpolis skulle vara att anse som
polisman enbart i exempelvis polislagens mening. En sådan tillämpning skulle
dessutom innebära en avsevärd begränsning av militärpolisens polisiära
befogenheter.
Försvarsmakten anser mot bakgrund av ovanstående att militärpolisman har
samma rätt som en polisman att enligt rättegångsbalken under vissa
förutsättningar besluta om utredningsåtgärder och tvångsmedel utan föregående
beslut av förundersökningsledare.

Rättegångsbalkens tvångsmedel
En polisman får i brådskande fall gripa en person som är misstänkt för brott, dvs.
om åklagarens anhållningsbeslut inte kan avvaktas (24 kap. 7 § rättegångsbalken
[RB]). En polisman får vidare själv fatta beslut om husrannsakan,
kroppsvisitation och kroppsbesiktning om det är fara i dröjsmål (28 kap. 5 och
13 §§ RB). Vid sådan fara får även föremål tas i beslag (27 kap. 4 § RB). Samma
skäl som ligger bakom att polisman fått rätt att besluta i dessa situationer gör sig
gällande som skäl för att det som är föreskrivet om polisman i dessa delar även
ska gälla militärpolisman som fullgör militärpolistjänst inom Försvarsmakten.
För upprätthållande av Försvarsmaktens ordning och säkerhet kan konstateras att
det oftast är militärpolis som rent faktiskt befinner sig på platsen jämfört med
civil polis. Det bör därmed finnas möjlighet för militärpolisman att med stöd av
rättegångsbalkens bestämmelser gripa en misstänkt gärningsperson t.ex. inne på
                                                                   Dnr 7917-2023        Sid 4 (14)




Försvarsmaktens område eller en misstänkt gärningsperson tillhörande
Försvarsmaktens personal. Att en militärpolis i ett sådant fall inte skulle
likställas med en polisman i rättegångsbalkens mening förefaller inte
ändamålsenligt.
Försvarsmakten konstaterar att det inte finns skäl att argumentera för att enbart
vissa av rättegångsbalkens bestämmelser om tvångsmedel ska tillämpas av
militärpolisman. Tvångsmedel som på grund av fara i dröjsmål beslutats av en
militärpolisman bör inte ses som biträde till förundersökningsledare även om
användandet av tvångsmedel anses innebära att en förundersökning har inletts.

Primärutredning
Försvarsmakten anser att militärpolisman har samma möjlighet som en polisman
att enligt 23 kap 3 § fjärde stycket RB genomföra en s.k. primärutredning utan
föregående beslut om att inleda förundersökning.
Rapporteringsskyldigheten i 9 § PL innebär en grundläggande skyldighet för en
polisman att rapportera till förman när han eller hon får kännedom om ett brott
som faller under allmänt åtal, vilket i praktiken oftast sker genom att en anmälan
om brott upprättas. Försvarsmakten anser att bestämmelsen innebär en
rapporteringsskyldighet även för militärpolisen. Detsamma gäller skyldigheten
för polisman att vidta de utredningsåtgärder som är möjliga även om
förundersökning inte hunnit inledas när polisman tar upp en anmälan eller
ingriper mot brott, enligt 3 a § förundersökningskungörelsen. Enligt
bestämmelsen ska utredningen, om möjligt, färdigställas direkt på platsen och
vidtagna åtgärder ska så snart som möjligt anmälas till den som har rätt att leda
förundersökning rörande brottet. I 23 kap. 3 § fjärde stycket RB anges därvid att
innan en förundersökning hunnit inledas får polisman hålla förhör och vidta
andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen. Att brott utreds i
nära anslutning till händelsen utgör en framgångsfaktor för en effektiv
brottsutredning. Att åtgärder vidtas i så nära anslutning till brottet som möjligt
och att en utredning färdigställs så fort det går är ett led i att öka de
processekonomiska inslagen i brottmål och har visat sig märkbart öka chansen
att klara upp brott. I motiven till den nu gällande lydelsen anges att det bör ses
som ett naturligt åliggande för all polispersonal att företa möjliga åtgärder för
utredning av brott och att de rationaliseringsvinster som ligger i att utredning
sker direkt på plats givetvis bör tas till vara. Vidare anges att det ofta är möjligt
att slutföra utredningen direkt på plats särskilt när det gäller t.ex. biltillgrepp,
rattfylleri, enklare fall av misshandel och liknande.
Bestämmelserna i polislagen, förundersökningskungörelsen och
rättegångsbalken skapar således tillsammans ett effektivt handläggningssätt. Det
låter sig svårligen motiveras att militärpolisman som ingriper eller tar upp en
anmälan inte skulle ha samma skyldighet att för samtliga berörda parters skull
säkerställa tidiga utredningsåtgärder och handlägga ärendet på ett skyndsamt och
effektivt sätt med hänsyn till att militärpolisman är att anse som polisman när
han eller hon utför militärpolistjänst.

Biträde inom förundersökning
Försvarsmakten delar Polismyndighetens syn att det, med hänsyn till de krav
som legalitetsprincipen ställer, är tveksamt om de allmänna bestämmelserna i 6 §
fjärde stycket PL och 5 § militärpolisförordningen om att andra myndigheter ska
ge polisen stöd i dess arbete och Försvarsmaktens skyldighet att samarbeta med
polisen kan utgöra lagstöd för militärpolisen att ge Polismyndigheten biträde
med att verkställa tvångsåtgärder inom Försvarsmakten. Militärpolismän skiljer
sig emellertid från exempelvis Tullverkets och Kustbevakningens personal som
inom vissa avgränsade områden har fått vissa polisiära befogenheter medan
militärpolisen anses som polisman och i tillämpliga delar omfattas av det som
föreskrivs om polismän i olika författningar. Militärpolisen har i princip
fullständiga polisiära befogenheter inom sitt uppdrag att upprätthålla ordning och
                                                                 Dnr 7917-2023        Sid 5 (14)




säkerhet inom Försvarsmakten. En militärpolisman kan på så sätt anses arbeta
inom sina egna befogenheter och sitt eget uppdrag (jfr JO-beslut dnr 637-2020)
samtidigt som denne biträder förundersökningsledare med stöd av
militärpolisförordningen och 23 kap 3 § andra stycket [RB, JO:s anm.].
Som framgår av 23 kap. 3 § andra stycket RB får åklagare anlita biträde av
Polismyndigheten och Säkerhetspolisen för att genomföra en förundersökning
som leds av åklagare. Vidare får åklagaren uppdra åt polisman att vidta en viss
utredningsåtgärd som hör till förundersökningen, om det är lämpligt med hänsyn
till åtgärdens beskaffenhet. Biträde inom ramen för en förundersökning kan
således inte begäras av Försvarsmakten med stöd av den här bestämmelsen.
Däremot, som Försvarsmakten redan har redovisat i sitt yttrande, daterat den
11 november 2022 [se JO:s ärende 316-2022, JO:s anm.], anser Försvarsmakten
att åklagare kan uppdra viss utredningsåtgärd åt militärpolisman på samma sätt
som en åklagare kan uppdra åt polisman att vidta en viss åtgärd som hör till
förundersökningen förutsatt att åklagaren bedömer det lämpligt. Nyssnämnda
följer av att militärpoliser är att anse som polismän, även i rättegångsbalkens
mening, när de fullgör uppgifter enligt 1 § militärpolisförordningen.
Ovanstående synsätt har även förtydligats i en intern skrivelse upprättad vid
Rättsavdelningen vid Riksåklagarens kansli den 4 juli 2011 gällande
militärpolisen, se bilaga 1 [utelämnad här, JO:s anm.] I skrivelsen framgår även
att Åklagarmyndigheten delar Försvarsmaktens bedömning att militärpolisen har
rätt och en skyldighet att efterfölja reglerna om primärutredning.
Polismyndigheten har däremot inte samma uttryckliga möjlighet som åklagare att
begära biträde av militärpolisen enligt 23 kap. 3 § andra stycket RB.
Försvarsmakten anser emellertid att militärpolismans biträde till polisiär
undersökningsledare ska anses omfattas av bestämmelsen, under förutsättning att
utredningsåtgärden företas inom Försvarsmakten.
En striktare tolkning av 23 kap. 3 § andra stycket RB skulle innebära att
möjligheten för militärpolismän att biträda inom en och samma förundersökning
skulle vara beroende inte endast av om åtgärden företas inom Försvarsmakten
utan vem som vid varje givet tillfälle leder aktuell förundersökning. Som ett
exempel på snabba förändringar i ledning av förundersökning kan nämnas ett
kortvarigt frihetsberövande som innebär att åklagare leder en förundersökning
under kort tid men att ledningen av förundersökningen överlämnas till
Polismyndigheten när frihetsberövandet hävts. Mot bakgrund av
Försvarsmaktens redovisade inställning vad avser att militärpolisman ska anses
som polisman vid tillämpning av bestämmelser om tvångsmedel vid fara i
dröjsmål och primärutredning vill Försvarsmaktens återigen understryka att det
inte framstår som logiskt eller ändamålsenligt att militärpolisens polisiära
befogenheter kan nyttjas under vissa skeden men att den möjligheten helt saknas
under andra skeden utan att detta är motiverat av sakomständigheterna som
sådana.
Ordalydelsen i andra stycket synes därtill inte förhindra att åklagare både kan
och faktiskt regelbundet lämnar uppdrag att företa såväl svårare som enklare
utredningsåtgärder som hör till förundersökningen till andra anställda vid polisen
än polismän. I den delen har tillämpningen gått även bortom den direkta
ordalydelsen.
Omständigheterna ovan talar enligt Försvarsmaktens uppfattning för att även
polisiär förundersökningsledare, bör kunna uppdra enskild utredningsåtgärd åt
militärpolisman på samma sätt som åt en polisman, förutsatt att det sker inom
Försvarsmakten. Detta även om lagstiftaren inte har ansett det nödvändigt att
skriva ut att Polismyndigheten har rätt att uppdra viss utredningsåtgärd åt enskild
polisman.
–––
                                                                         Dnr 7917-2023         Sid 6 (14)




      Överenskommelsen
      Försvarsmaktens uppfattning är att överenskommelsen som helhet bygger på att
      militärpolisman ska kunna ta emot direktiv om utredningsåtgärd som även
      inkluderar verkställande av tvångsmedel eller kan innebära att en åtgärd behöver
      genomföras med våld eller tvång. Försvarsmakten anser att överenskommelsen
      speglar Försvarsmaktens syn på de rättsliga förutsättningarna för militärpolis att
      biträda Polismyndigheten och åklagare som redogjorts för i det här yttrandet.
      –––
      Försvarsmakten delar Polismyndighetens synpunkt att det finns skäl att se över
      överenskommelsen bl.a. med anledning av att det saknas redovisning av de
      rättsliga förutsättningarna för militärpolisens biträde och att beskrivningen av
      lämplighetsbedömningen bör formuleras i enlighet med ovanstående. Ett
      revideringsarbete påbörjades redan innan pågående JO-ärende.

      Hur militärpolismans behörighet som polisman bör regleras
      Militärpolisförordningen är en äldre förordning som tidigare speglade gällande
      polisinstruktion men idag till del framstår som föråldrad. Försvarsmakten kan se
      vissa fördelar med att det i lag är reglerat vad som avses med polisman i den mån
      en sådan reglering innefattar personal från en annan myndighet än
      Polismyndigheten och Säkerhetspolisen (jfr 4 § PL) och lagstiftaren därigenom
      utsträcker våldsmonopolet till att även omfatta annan myndighetspersonal.
      Det är emellertid främst en modernisering av regleringen som ligger i
      Försvarsmaktens intresse. En moderniserad och tydlig reglering av militärpolisen
      kan bidra till en effektivare militärpolistjänst anpassad till dagens förutsättningar.
Polismyndighetens yttrande
Polismyndigheten (juristen BB) redovisade följande bedömning (fotnoter
utelämnade).

      Militärpolisens verksamhet är enligt 1 § militärpolisförordningen begränsad till
      att avse ordningen och säkerheten inom Försvarsmakten och övningar som
      Försvarsmakten genomför i samverkan med andra myndigheter.
      Militärpolisförordningen innehåller inte någon bestämmelse som motsvarar
      2 § 3 polislagen om skyldighet att utreda brott som hör under allmänt åtal. Vad
      som avses som utredningstjänst i 2 § militärpolisförordningen definieras inte i
      förordningen.
      Enligt Polismyndigheten bör regelverket tolkas som att militärpolisens
      medverkan i brottsutredande verksamhet har begränsats till åtgärder i det initiala
      skedet av en brottsutredning, innan polisen har hunnit komma till platsen, t.ex.
      identifiering och bevissäkring. En militärpolis borde således enbart vara att
      jämställa med polis när militärpolisen fullgör sådana uppgifter som uttryckligen
      framgår av 1 § militärpolisförordningen. Det är enbart i sådana situationer som
      en militärpolis har samma befogenheter enligt RB som en polisman (se SOU
      2001:98. s.52 f.).
      I 23 kap. 3 § andra stycket RB finns en uttrycklig befogenhet för en åklagare,
      som leder en förundersökning, att begära biträde av Polismyndigheten eller
      Säkerhetspolisen för att genomföra denna. Åklagaren får också uppdra åt en
      polisman att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är
      lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet. I de fall som förundersökningen
      handlar om ett brott som faller inom militärpolisens uppgifter enligt 1 §
      militärpolisförordningen torde åklagaren därför kunna uppdra en åtgärd åt en
      militärpolis. Däremot är det oklart om en polisiär förundersökningsledare har
      motsvarande befogenhet enligt 23 kap. 3 § RB.
                                                                           Dnr 7917-2023         Sid 7 (14)




     Enligt Polismyndighetens bedömning framstår det som tveksamt att utan tydligt
     stöd i författning, förarbeten eller praxis dra slutsatsen att militärpolisen generellt
     omfattas av regleringen i 23 kap. 3 § RB.
     När det gäller den överenskommelse som myndigheterna träffat gör
     Polismyndigheten följande bedömning.
     I överenskommelsen anges bl.a. att om inte särskilda skäl talar mot det bör
     militärpolisen anlitas för att utreda brott om det aktuella ärendet har initierats av
     militärpolisen eller om brottet annars har skett inom Försvarsmakten. Som
     redovisats ovan synes det saknas tydligt lagstöd för Polismyndigheten att anlita
     militärpolis för biträde med att verkställa utredningsåtgärder efter det att en
     förundersökning har inletts eller i ärenden som inte omfattas av militärpolisens
     uppgifter enligt militärpolisförordningen.
Åklagarmyndighetens yttrande
Åklagarmyndigheten (numera riksåklagaren CC) redovisade följande
bedömning.

     Finns det rättsliga förutsättningar för polis och åklagare att begära biträde av
     militärpolisen för att genomföra en förundersökning och att uppdra åt en militärpolis att
     vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen?
     För att åklagare ska få begära biträde av en annan myndighet för att genomföra
     en förundersökning krävs stöd i lag. När en förundersökning leds av en åklagare
     får åklagaren anlita biträde av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen för att
     genomföra den. Åklagaren får även anlita biträde av Tullverket,
     Kustbevakningen och Skatteverket. Något motsvarande lagstöd som ger en
     åklagare rätt att begära biträde av militärpolisen (Försvarsmakten) inom ramen
     för en förundersökning finns inte.
     Det finns inte heller några bestämmelser i lag eller förordning som ger en
     åklagare rätt att uppdra åt en militärpolis att vidta en viss åtgärd som hör till
     förundersökningen. Bestämmelsen i militärpolisförordningen, som stadgar att en
     militärpolisman är att anse som en polisman, är begränsad till utförandet av de
     uppgifter för militärpolisen som framgår av förordningen (1 och 11 §§
     militärpolisförordningen). Bland dessa uppgifter ingår inte att utreda och beivra
     brott som hör under allmänt åtal, som är en av polisens huvudsakliga uppgifter
     (jfr 2 § 3 polislagen).
     Sammanfattningsvis saknas det enligt min bedömning stöd i lag eller annan
     författning för att åklagare ska få anlita biträde av militärpolisen eller uppdra åt
     en militärpolis att vidta en åtgärd som hör till förundersökningen.

     Är en militärpolisman att anse som en polisman i rättegångsbalkens mening?
     I rättegångsbalken finns bl.a. bestämmelser om polisens befogenhet att besluta
     om och genomföra straffprocessuella tvångsmedel mot enskilda, såsom
     frihetsberövande, husrannsakan, kroppsbesiktning, beslag m.m. Att en polisman
     har rätt att använda våld eller tvång vid genomförandet av straffprocessuella
     tvångsmedel framgår vidare av 10 § polislagen. Straffprocessuella tvångsmedel
     utgör ett intrång i den enskildes rättsfär och enligt bestämmelserna i
     regeringsformen kan ett sådant intrång endast ske med stöd av lag. Undantag
     från grundlagsskyddade rättigheter ska tolkas restriktivt och enligt sin
     ordalydelse (jfr. NJA 1996 s. 577). För att få genomföra åtgärder i form av
     straffprocessuella tvångsmedel krävs alltså en lagreglering som uttryckligen
     medger det. Av militärpolisförordningen framgår visserligen att en militärpolis
     har polisiära befogenheter inom ramen för sina arbetsuppgifter, men i enlighet
     med vad som framgår ovan torde det krävas en särskild lagreglering för att
     militärpolisen ska ha samma befogenheter som en polisman att genomföra
     straffprocessuella tvångsmedel. Enligt min uppfattning kan därför, enligt
     gällande rätt, en militärpolisman inte vara att anse som en polisman i
                                                                       Dnr 7917-2023       Sid 8 (14)




      rättegångsbalkens mening i vart fall när det gäller genomförandet av
      straffprocessuella tvångsmedel.

      Överenskommelsen mellan Försvarsmakten, Polismyndigheten och
      Åklagarmyndigheten
      I april 2017 ingick Försvarsmakten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten
      en överenskommelse om militärpolisens biträde i förundersökningar om brott
      som har begåtts inom Försvarsmakten. Av överenskommelsen framgår bl.a. att
      militärpolisen bör anlitas som biträde vid förundersökning om brott som begåtts
      inom Försvarsmakten om inte skäl talar däremot. Med anledning av att det synes
      saknas rättsliga förutsättningar för åklagare att begära biträde av militärpolisen
      inom ramen för en förundersökning kan jag konstatera att överenskommelsen i
      vissa delar har fått en olycklig utformning. Det finns hos Åklagarmyndigheten
      inte något underlag som kan ge ledning när det gäller hur militärpolisens biträde
      i förundersökningar var avsett att tillämpas i praktiken. Oavsett
      omständigheterna vid överenskommelsens tillkomst är det min uppfattning att
      den i sin nuvarande utformning inte längre ska tillämpas inom myndigheten och
      jag kommer att vidta åtgärder för att säkerställa detta.

Rättsliga utgångspunkter
Legalitetsprincipen
Den offentliga makten utövas under lagarna (se 1 kap. 1 § tredje stycket
regeringsformen). Bestämmelsen ger uttryck för legalitetsprincipen och innebär
att all maktutövning ska vara grundad på lag eller annan föreskrift. En
myndighet får alltså endast vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen (se även
5 § första stycket förvaltningslagen).

Styrkan på kravet av ett författningsstöd varierar mellan olika rättsområden och
efter maktutövningens närhet till de enskilda, från krav på tydligt stöd i lag till
krav på att en åtgärd ska rymmas inom myndighetens instruktion eller
liknande. När det gäller maktutövning som innebär begränsningar i enskildas
grundläggande fri- och rättigheter, såsom användningen av tvångsmedel i en
brottsutredning, ställs det krav på stöd i lag (se 2 kap. 20 § regeringsformen).
Legalitetsprincipen innebär även att lagregler om tvångsmedel måste
vara tydliga och att de ska tolkas restriktivt när de tillämpas. (Se t.ex. Bull och
Sterzel, Regeringsformen – En kommentar, 5 uppl., s. 51 f., och Ekelöf m.fl.,
Rättegång tredje häftet, 8 uppl., s. 40.)

Bestämmelser om brottsutredning
Bestämmelser om utredning av brott finns i rättegångsbalken (RB) med
kompletterande föreskrifter i förundersökningskungörelsen. Enligt
bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. RB och i
förundersökningskungörelsen är brottsutredning en uppgift för polis och
åklagare.

I 23 kap. 3 § RB anges bl.a. följande. Beslut att inleda en förundersökning ska
fattas av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller åklagaren (se första stycket).
När förundersökningen leds av åklagaren, får han eller hon anlita biträde av
Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen för att genomföra den. Åklagaren får
också ge en polisman i uppdrag att vidta en viss åtgärd som hör till
                                                                  Dnr 7917-2023     Sid 9 (14)




förundersökningen, om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.
(Se andra stycket.) Innan en förundersökning hunnit inledas, får en polisman
hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för
utredningen, s.k. primärutredning (se fjärde stycket).

En polisman som ingriper mot brott eller annars kommer till platsen för ett brott
eller tar upp anmälan ska vidta de utredningsåtgärder som är möjliga, även om
en förundersökning inte hunnit inledas. Utredningen ska om möjligt
färdigställas direkt på plats. Vidtagna åtgärder ska så snart som möjligt anmälas
för den som har rätt att leda en förundersökning om brottet. (Se 3 a §
förundersökningskungörelsen.)

Regleringen i rättegångsbalken om brottsutredning är dock inte uttömmande.
Det finns bestämmelser i författning som ger exempelvis Tullverket och
Kustbevakningen rätt att leda en förundersökning och att biträda polis och
åklagare i en förundersökning (se t.ex. 19 och 40 §§ lagen om straff för
smuggling och 3 kap. 3 § och 4 kap. 4 § kustbevakningslagen; se också 2 §
lagen om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet).

Polisverksamhet
Polisverksamhet bedrivs av Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Som ett
led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet ska polisens
arbete syfta bl.a. till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. (Se 1 §
polislagen.)

Till Polismyndighetens uppgifter hör bl.a. att förebygga, förhindra och upptäcka
brottslig verksamhet och andra störningar av den allmänna ordningen eller
säkerheten samt att utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal (se 2 §
1 och 3 polislagen).

En polisman är tjänsteman vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, om
regeringen inte föreskriver något annat. Regeringen bestämmer vad som avses
med polisman. (Se 4 § polislagen.)

Med polisman avses vid tillämpning av lag eller förordning vissa särskilt
angivna befattningshavare inom Polismyndigheten och Säkerhetspolisen (se 2 §
polisförordningen). I bestämmelsen finns också en upplysning om regleringen i
11 § förordningen med reglemente för militärpolisen, militärpolisförordningen,
se nedan.

Militärpolisens uppgifter
Militärpolisens uppgifter framgår av 1 § militärpolisförordningen. Enligt
bestämmelsen ska militärpolisen upprätthålla den allmänna ordningen och
säkerheten inom Försvarsmakten samt vid sådana övningar som
Försvarsmakten genomför tillsammans med andra myndigheter. Därvid har
militärpolisen till uppgift särskilt att 1) förebygga brott samt hindra att
ordningen och säkerheten störs genom brott eller på annat sätt, 2) avslöja brott
                                                                   Dnr 7917-2023      Sid 10 (14)




samt vidta de åtgärder som behövs, när ordningen och säkerheten störs på annat
sätt än genom brott, och 3) i övrigt lämna personal som tjänstgör inom
Försvarsmakten upplysningar och annan hjälp.

Militärpolistjänsten fullgörs genom bl.a. utredningstjänst (se 2 § i
förordningen).

En militärpolisman är, då han eller hon fullgör uppgifter enligt 1 §
militärpolisförordningen, att anse som polisman. Det som är föreskrivet om
polismän gäller därför i tillämpliga delar också för militärpolismän som fullgör
sådana uppgifter. (Se 11 § militärpolisförordningen och 2 § tredje stycket
polisförordningen.)

Bedömning
Utgångspunkter för granskningen
Jag inledde detta initiativärende för att närmare granska om det finns rättsliga
förutsättningar för militärpolisen att bedriva eller på annat sätt medverka i
brottsutredande verksamhet. Legalitetsprincipen kräver att det i så fall finns stöd
i författning för det.

Mina uttalanden avser endast utredning av misstänkt brottslighet som begåtts i
Sverige. Uttalandena avser inte förhållanden som omfattas av ett avtal med
främmande makt eller en mellanstatlig organisation som är bindande för
Sverige och inte heller om krig eller krigsfara råder eller då regler enligt
traktater eller allmän folkrätt om en väpnad konflikt är tillämpliga. Även
åtgärder som vidtas med stöd av skyddslagen eller lagen om Försvarsmaktens
stöd till polisen vid terrorismbekämpning ligger utanför granskningen.

Myndigheternas ståndpunkter
Enligt Försvarsmakten finns författningsstöd för militärpolisen att utreda brott
genom att den grundläggande uppgiften i 1 § militärpolisförordningen att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet, i likhet med vad som anses gälla för
den civila polisen, också omfattar brottsutredande verksamhet. Försvarsmakten
lyfter vidare fram att det i bestämmelsen anges att militärpolisen har till uppgift
att ”avslöja brott”. Myndigheten menar att begreppet, med utgångspunkt i
historiska lydelser av polisinstruktioner, bör tolkas som att det innefattar även
brottsutredande uppgifter. Stöd för tolkningen finns också i att uppgiften att
avslöja brott fullgörs genom bl.a. utredningstjänst.

Försvarsmakten har även framhållit regleringen i 11 § militärpolisförordningen
som innebär att en militärpolisman som fullgör uppgifter enligt 1 § i
förordningen har en polismans befogenheter. Eftersom det enligt myndigheten i
1 § militärpolisförordningen kan tolkas in en uppgift att utreda brott, ska en
militärpolisman anses ha de befogenheter som en polisman har i en
brottsutredning, t.ex. att enligt rättegångsbalken vidta vissa tvångsåtgärder när
det är fara i dröjsmål och att genomföra en primärutredning. En åklagare eller
polisiär undersökningsledare får vidare ge en militärpolisman i uppdrag att vidta
                                                                   Dnr 7917-2023       Sid 11 (14)




en viss åtgärd som hör till förundersökning enligt 23 kap. 3 § andra stycket RB.
En militärpolisman har även de skyldigheter som följer av 3 a §
förundersökningskungörelsen vid brott som begåtts inom Försvarsmakten.

Enligt Polismyndigheten bör regleringen i militärpolisförordningen tolkas som
att militärpolisens medverkan i brottsutredande verksamhet har begränsats till
åtgärder i det initiala skedet av en brottsutredning. Myndigheten har också fört
fram att i de fall en förundersökning faller inom militärpolisens uppgifter enligt
1 § militärpolisförordningen, torde en åklagare kunna ge en militärpolis i
uppdrag att vidta en åtgärd i en förundersökning med stöd av 23 kap. 3 § andra
stycket RB. Däremot är det enligt Polismyndigheten tveksamt att utan tydligt
stöd i författning, förarbeten eller praxis dra slutsatsen att militärpolisen
generellt omfattas av regleringen i 23 kap. 3 § RB.

Åklagarmyndigheten anser att det saknas stöd i författning för åklagare att anlita
biträde av militärpolisen eller att ge en militärpolis i uppdrag att vidta en åtgärd
som hör till förundersökningen. Vidare gör myndigheten bedömningen att en
militärpolisman inte kan vara att anse som en polisman i rättegångsbalkens
mening, i vart fall inte när det gäller genomförandet av straffprocessuella
tvångsmedel.

Min bedömning
Befogenhet att utreda brott kräver tydligt stöd i författning
Polisverksamhet består av olika delar och har stor spännvidd. Kravet på
författningsstöd för att en viss åtgärd ska få vidtas gör sig gällande med
varierande styrka beroende på vad saken gäller. Brottsutredande åtgärder får
med hänsyn till sin karaktär anses vara sådana som kräver tydligt stöd i
författning. I den mån det handlar om att vidta tvångsåtgärder mot enskilda
krävs att stödet finns i lag.

När det gäller uppgiften att utreda brott är det för Polismyndigheten uttryckligen
angivet i polislagen (se 2 § 3). I myndighetsinstruktionerna för
Säkerhetspolisen, Tullverket och Kustbevakningen finns en liknande reglering
(se 3 § förordningen med instruktion för Säkerhetspolisen, 4 och 5 §§
förordningen med instruktion för Tullverket samt 2 § förordningen med
instruktion för Kustbevakningen). I instruktionen för Åklagarmyndigheten
anges att myndigheten ska se till att personer som begår brott blir föremål för
brottsutredning och lagföring (se 2 § 1 förordningen med instruktion för
Åklagarmyndigheten).

För dessa myndigheter framgår det alltså av deras uppdragsbeskrivningar att de
har till uppgift att utreda brott. Det närmare innehållet i myndigheternas
brottsutredande uppgifter och vilka befogenheter de har i en brottsutredning är
också tydligt reglerat i författning, exempelvis i rättegångsbalken och lagen om
straff för smuggling.
                                                                     Dnr 7917-2023      Sid 12 (14)




Militärpolisen saknar författningsstöd för att bedriva brottsutredande verksamhet
Militärpolisen är en del av Försvarsmakten. Jag kan inledningsvis konstatera att
det inte framgår av förordningen med instruktion för Försvarsmakten att det är
en uppgift för myndigheten att utreda brott.

Militärpolisens uppgift enligt militärpolisförordningen är att upprätthålla den
allmänna ordningen och säkerheten inom Försvarsmakten. Därvid har
militärpolisen till uppgift särskilt att bl.a. förebygga och avslöja brott. (Se 1 §.)

Jag ifrågasätter i och för sig inte det som Försvarsmakten fört fram om att
uppgiften för den civila polisen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet
samt att uppdaga brott, historiskt sett och i en mer generell betydelse, har
ansetts innefatta även brottsutredning. Det har dock i det sammanhanget framför
allt varit fråga om att ge en allmän ram för polisens uppgifter som tillåter en
fortlöpande anpassning av polisverksamheten till förändrade förutsättningar och
nya krav. Det närmare innehållet i polisens uppgifter regleras genom andra
föreskrifter. (Se prop. 1983/84:111 s. 49 f. och Munck, Polislagen [8 november
2023, JUNO], kommentar till 1 §.)

Från ett legalitetsperspektiv krävs som jag konstaterat att det finns ett tydligt
stöd i författning för att det ska anses finnas en befogenhet att utreda brott. En
sådan befogenhet kan med vanligt språkbruk inte utläsas ur
militärpolisförordningen. Jag delar därför inte Försvarsmaktens uppfattning om
tolkningen och innebörden av 1 § militärpolisförordningen i det nu aktuella
avseendet. Det har inte lyfts fram att det skulle finnas någon annan
författningsreglering av betydelse i sammanhanget.

Utöver det sagda krävs som nämnts stöd i lag för att tvångsåtgärder ska få
vidtas i en brottsutredning. En befogenhet att vidta en sådan åtgärd kan inte vila
på en bestämmelse i förordning.

Med beaktande av de krav som legalitetsprincipen ställer är slutsatsen av det
anförda att det inte finns nödvändigt författningsstöd för militärpolisen att
bedriva brottsutredande verksamhet.

En militärpolis är inte en polisman vid tillämpningen av bestämmelser om
brottsutredning
Enligt 11 § militärpolisförordningen är en militärpolis i vissa situationer att anse
som polisman. Befogenheten för en militärpolis som polisman är dock
begränsad till de fall då han eller hon fullgör uppgifter enligt 1 § i förordningen.
Som jag nyss konstaterat innefattar dessa uppgifter inte att utreda brott. Av det
sagda följer att det inte heller finns stöd för att en militärpolis ska anses vara
polisman vid tillämpningen av bestämmelser om utredning av brott, i t.ex.
rättegångsbalken. Det betyder att det inte får lämnas uppdrag till en
militärpolisman att vidta åtgärder i en förundersökning med stöd av 23 kap. 3 §
andra stycket RB.
                                                                      Dnr 7917-2023      Sid 13 (14)




Jag utesluter inte att värdet av effektivitet i en brottsutredning talar för att det i
vissa lägen hade varit ändamålsenligt om en militärpolisman kunnat vidta vissa
brottsutredande åtgärder. Utan stöd i författning är det dock inte rättsligt
möjligt.

Legalitetsprincipen medför således även att en militärpolis saknar befogenhet
att fatta beslut eller vidta åtgärder i en förundersökning eller att med stöd av
bestämmelsen om primärutredning i 23 kap. 3 § fjärde stycket RB vidta
utredningsåtgärder innan en förundersökning har inletts. Detsamma gäller de
åtgärder som en polisman som kommer till platsen för ett brott eller tar upp
anmälan är skyldig att vidta enligt 3 a § förundersökningskungörelsen.

Däremot finns givetvis inga hinder mot att en militärpolisman genomför ett
gripande med stöd av 24 kap. 7 § andra stycket RB t.ex. av en misstänkt som
påträffas på bar gärning eller mot andra åtgärder som får vidtas av envar.

Med utgångspunkt i min bedömning saknas det rättsliga förutsättningar för den
överenskommelse om militärpolisens biträde i förundersökningar som
myndigheterna träffade i april 2017. Den får därför inte tillämpas. Jag noterar
att riksåklagaren angett att överenskommelsen inte längre ska tillämpas inom
Åklagarmyndigheten och att hon kommer att vidta åtgärder för att säkerställa
detta.

Befogenheterna utökas inte vid myndighetssamverkan
Jag vill lägga till att det inte finns något som hindrar myndigheter från att
samarbeta med varandra. Tvärtom är samverkan något som är stadgat i
författning (se t.ex. 8 § förvaltningslagen, 6 § tredje och fjärde stycket
polislagen och 5 § militärpolisförordningen). De deltagande tjänstemännen
företräder i förhållande till den enskilde dock endast den egna myndigheten och
de ska tillämpa de verksamhetsregler som gäller för den myndigheten (se bl.a.
JO 2022/23 s. 272, dnr 637-2020). Befogenheterna utökas alltså inte vid en
myndighetssamverkan.

Föreskrifter om behörighet som polisman bör finnas i lag
En polisman ges i ett stort antal bestämmelser befogenheter i förhållande till
enskilda, varav vissa begränsar grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Exempel
på sådan reglering finns i rättegångsbalken och polislagen. Dessutom har en
polisman enligt bestämmelser i 48 kap. RB befogenhet att förelägga bötesstraff
genom utfärdande av ordningsbot.

Vem som har behörighet som polisman regleras i dag av regeringen i
förordning, med stöd av ett bemyndigande från riksdagen (se 2 §
polisförordningen och 4 § polislagen). Enligt min mening är föreskrifter om
vem som är behörig att vara polisman av en sådan karaktär att endast riksdagen
bör kunna besluta om det. Regleringen bör därför finnas direkt i lag.
                                                                  Dnr 7917-2023   Sid 14 (14)




Med stöd av 13 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän (JO)
väcker jag hos regeringen frågan om en sådan författningsreglering.

Ärendet avslutas.



Beslutet har fattats av JO Per Lennerbrant. Dokumentet har fastställts digitalt
och har ingen underskrift.

Seniora rättssakkunniga Mattias Karlsson har föredragit ärendet och byråchefen
Nils Västberg har deltagit i beredningen.
