# Anmälan mot Arbete och välfärdsnämnden i Kristianstads kommun om handläggningen av två ärenden om vård enligt LVU; fråga om
möjligheten att delegera beslut enligt 14 § LVU om att inte röja den unges vistelseort och om umgängesbegränsning

JO 2017-12-21 dnr 7984-2016

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                     Sid
                                                                          2017-12-21                7984-2016              1 (5)
Stf justitieombudsmannen
Lilian Wiklund




                        Anmälan mot Arbete och välfärdsnämnden i Kristianstads kommun
                        om handläggningen av två ärenden om vård enligt LVU; fråga om
                        möjligheten att delegera beslut enligt 14 § LVU om att inte röja den
                        unges vistelseort och om umgängesbegränsning


                          Beslutet i korthet: Enligt nämndens delegationsordning hade beslut enligt LVU om
                          att inte röja den unges vistelseort och om begränsning av umgänge delegerats till
                          nämndens myndighetsutskott. En teamledare vid förvaltningen beslutade i avvaktan
                          på utskottets beslut dels att vistelseorten för ett barn inte fick röjas för föräldrarna,
                          dels att faderns umgänge med barnet skulle begränsas. Det finns enligt JO inte
                          anledning att kritisera nämnden för hanteringen. I ärendet väcks dock frågan om
                          möjligheten för en nämnd att över huvud taget delegera beslutanderätten i sådana
                          ärenden.
                          Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i sitt avgörande HFD 2016 ref. 74 slagit fast
                          att ett beslut om att med stöd av 14 § LVU hemlighålla ett barns vistelseort är ett
                          beslut som avser myndighetsutövning och är av principiell beskaffenhet eller av större
                          vikt. Ett sådant beslut träffas därför av delegationsförbudet i 6 kap. 34 § 3
                          kommunallagen. Beslutanderätten får därmed inte delegeras annat än i brådskande
                          fall, och då bara till ordföranden eller en annan ledamot som nämnden har utsett.
                          JO konstaterar att HFD:s avgörande leder till att beslut enligt LVU om att inte röja den
                          unges vistelseort inte i någon situation kan delegeras till ett utskott eller till en
                          tjänsteman. Enligt JO innebär HFD:s avgörande en ny syn på möjligheten att
                          delegera beslutanderätten i sådana ärenden. Frågan är om det, när det gäller
                          delegationsmöjligheten, går att göra någon skillnad mellan beslut om att inte röja den
                          unges vistelseort och beslut om att begränsa umgänge.
                          Det finns kommuner där kommunstyrelsen är ansvarig nämnd för sociala ärenden.
                          Individärenden hanteras i dessa fall sällan av kommunstyrelsen. I stället behandlas de
                          till stor del inom ett utskott. Syftet är att uppgifterna i ärendet, som till sin natur är
                          känsliga, ska hanteras inom en trängre krets.
                          Att ett beslut i ett individärende som rör tvång mot en enskild inte skulle få fattas av ett
                          utskott kan enligt JO knappast överensstämma med hur lagstiftaren har avsett att
                          sådana frågor ska hanteras. Enligt JO finns det anledning att göra en översyn av
                          bestämmelserna om delegation i socialtjänstlagen och kommunallagen.
                          Med stöd av 4 § lagen med instruktion för riksdagens ombudsmän lämnas beslutet
                          över till Regeringskansliet (Socialdepartementet och Finansdepartementet).




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                     Dnr 7984-2016       Sid 2 (5)




Anmälan
I en anmälan till JO klagade AA på socialtjänsten i Kristianstads kommun när
det gällde handläggningen av ett ärende om omedelbart omhändertagande av ett
barn enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.

Utredning
Vissa handlingar hämtades in från arbete och välfärdsförvaltningen i
Kristianstads kommun. Av handlingarna kom det bl.a. fram att en tjänsteman
den 22 december 2016 hade beslutat om att vistelseorten för AA:s barn skulle
hemlighållas för vårdnadshavarna och att umgänget mellan barnet och barnets
far skulle begränsas på ett visst sätt med stöd av 14 § LVU.

JO begärde att Arbete och välfärdsnämnden i Kristianstads kommun skulle yttra
sig i frågan om huruvida det fanns förutsättningar för en anställd i kommunen
att fatta beslut som grundar sig på bestämmelsen i 14 § LVU om att inte röja
den unges vistelseort och beslut om umgängesbegränsning. I remissen
hänvisade JO till HFD:s avgörande den 8 november 2016 i mål nr 6529-15
(HFD 2016 ref. 74).

I ett yttrande anförde nämnden bl.a. följande:

## Sammanfattning

Utifrån att JO har mottagit klagande från AA gällande ett omedelbart
      omhändertagande av AA:s barn har JO begärt nämndens yttrande i frågan om det
      funnits förutsättningar för en teamledare att besluta om att inte röja barnets
      vistelseort samt umgängesbegränsning gentemot barnets vårdnadshavare/förälder
      jml. 14 § LVU.
      Som underlag för yttrandet har undertecknad tagit del av upprättade handlingar i
      ärendet. Vidare har undertecknad haft samtal med teamledare som tog beslutet
      jml. 14 § LVU.

## Ärendet

2016-12-22 fattar teamledare BB beslut jml. 14 § LVU, om att vistelseorten ska
      hemlighållas för vårdnadshavare samt att umgänge mellan far och barn ska
      begränsas.
      ___


      Teamledaren uppger att föräldrarna omgående ville ha umgänge med sonen, att
      ett samförstånd gällande umgänget inte fanns. Besluten jml. 14 § LVU fattades
      för att kunna säkerställa att vården inte avbröts då barnet far illa i
      vårdnadshavares omsorg. Det var fråga om ett brådskande ärende som inte kunde
      avvakta socialnämndens avgörande. Beslutet fattades därmed i enlighet med
      nämndens delegationsordning, antagen 2016-05-26. Myndighetsutskottet
      fastställde beslutet 2017-01-10.
AA fick tillfälle att kommentera remissvaret.

JO hämtade in nämndens delegationsordning daterad den 26 juni 2017.
                                                                        Dnr 7984-2016        Sid 3 (5)




Bedömning
När ett barn ges vård med stöd av LVU får socialnämnden, om det är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården, besluta hur den unges
umgänge med vårdnadshavare och föräldrar ska utövas eller besluta att den
unges vistelseort inte ska röjas för föräldrar eller vårdnadshavare (14 § LVU).

AA:s barn omhändertogs omedelbart med stöd av LVU. Sedan beslutade en
teamledare vid förvaltningen dels att barnets vistelseort inte fick röjas för
föräldrarna, dels att faderns umgänge med barnet skulle begränsas. Beslutet
fattades i avvaktan på myndighetsutskottets beslut, i enlighet med nämndens
dåvarande delegationsordning.

Jag tar inte ställning till om beslutet var rätt i sak. Jag tar inte heller ställning till
om det över huvud taget är möjligt att fatta sådana tillfälliga beslut. Det är
frågor som det i första hand är upp till en domstol att pröva om beslutet
överklagas. Min granskning är i stället inriktad på frågan om vem som i
kommunallagens (1991:900), KL, mening har rätt att fatta beslut enligt
14 § LVU om att hemlighålla den unges vistelseort och om
umgängesbegränsning.

Enligt 14 § LVU är det socialnämnden som ska fatta beslut om begränsning av
umgänget och om att hemlighålla barnets vistelseort. Det finns i KL
bestämmelser om socialnämndens möjlighet att delegera beslut till
förtroendevalda eller tjänstemän. I 10 kap. socialtjänstlagen (2001:453), SoL,
finns det också vissa bestämmelser som rör möjligheten till delegation, men de
saknar intresse i det här ärendet.

En kommunal nämnd får ge i uppdrag åt ett utskott, åt en ledamot eller ersättare
eller åt en anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar i ett visst
ärende eller en viss grupp av ärenden (6 kap. 33 § KL). Det finns i 6 kap.
34 § KL bestämmelser som begränsar möjligheten att delegera beslut. En sådan
begränsning är att beslutanderätten inte får delegeras när det gäller ärenden som
rör myndighetsutövning mot enskilda, om ärendet är av principiell beskaffenhet
eller annars av större vikt (6 kap. 34 § 3 KL).

Utöver det som följer av 6 kap. 33 § KL får en nämnd ge i uppdrag åt
ordföranden eller en annan ledamot som nämnden har utsett att besluta på
nämndens vägnar i ärenden som är så brådskande att nämndens avgörande inte
kan avvaktas (6 kap. 36 § KL). Med stöd av den bestämmelsen får ordföranden
eller ledamoten fatta beslut även om saken faller in under delegationsförbudet i
6 kap. 34 § KL.

HFD har i sitt avgörande HFD 2016 ref. 74 slagit fast att ett beslut om att med
stöd av 14 § LVU hemlighålla ett barns vistelseort är ett beslut som avser
myndighetsutövning och är av principiell beskaffenhet eller av större vikt. Ett
sådant beslut omfattas alltså av delegationsförbudet i 6 kap. 34 § 3 KL.
                                                                   Dnr 7984-2016       Sid 4 (5)




Beslutanderätten får därmed inte delegeras annat än i brådskande fall, och då
bara till ordföranden eller en annan ledamot som nämnden har utsett.

Före HFD:s avgörande har man inte ansett att det har funnits någon begränsning
av möjligheten att delegera rätten att fatta beslut enligt LVU om att inte röja den
unges vistelseort (se bl.a. s. 77 i Socialstyrelsens allmänna råd: Tillämpningen
av lagen [1990:52] med särskilda bestämmelser om vård av unga [SOSFS
1997:15]). Även JO har godtagit att beslutanderätten i sådana ärenden har
delegerats. HFD:s avgörande innebär alltså en ny syn på delegationsmöjligheten
i aktuella ärenden. Mot den bakgrunden finner jag i detta ärende inte skäl att
kritisera nämnden, vars beslut fattades kort efter HFD:s avgörande. Det finns
dock anledning för nämnden att, med beaktande av HFD:s uttalanden, se över
delegationsordningen i berörda avseenden.

__________________________

Genom HFD:s avgörande har domstolen tydliggjort att det är en uppgift för
socialnämnden själv att fatta beslut enligt 14 § andra stycket 2 LVU. Även i
sådana ärenden kan en nämnd med stöd av bestämmelsen i 6 kap. 36 § KL ge i
uppdrag åt ordföranden eller en ledamot som nämnden har utsett att fatta beslut
i ärenden som är så brådskande att nämndens avgörande inte kan avvaktas.
Beslut som träffas av delegationsförbudet i 6 kap. 34 § KL kan dock inte i
någon situation delegeras till ett utskott eller till en anställd hos kommunen.

HFD:s uttalanden gäller beslut enligt LVU om att inte röja den unges
vistelseort. Frågan är om det går att göra någon skillnad mellan beslut om att
röja den unges vistelseort och beslut om att begränsa umgänget enligt 14 §
andra stycket 1 LVU. Det finns omständigheter som talar för att även ett beslut
om begränsning av umgänge är ett ärende av principiell beskaffenhet eller av
större vikt och därmed träffas av delegationsförbudet i KL (jämför bl.a.
Kammarrätten i Göteborgs dom den 24 mars 2017 i mål nr 560-17).

När det gäller beslut enligt LVU har en socialnämnd att ta ställning till en
mängd olika frågor av skiftande karaktär. Det är vanligt, vilket jag berört ovan,
att beslutanderätten i dessa fall delegeras till ett utskott. Många sådana ärenden
innefattar dock myndighetsutövning mot enskilda, och det är inte orimligt att
fler beslut, i likhet med beslut om att inte röja den unges vistelseort, skulle
kunna betraktas som ärenden av principiell beskaffenhet eller av större vikt.
Beslut i sådana frågor skulle i så fall träffas av delegationsförbudet i 6 kap. 34 §
3 KL.

I januari 2018 träder en ny kommunallag (2017:725) i kraft. När det gäller
ärenden där beslutanderätten inte får delegeras innebär den nya kommunallagen
inte någon förändring i förhållande till nu gällande rätt (se 6 kap. 38 § i den nya
kommunallagen och prop. 2016/17:171 s. 377 och 378).
                                                                  Dnr 7984-2016     Sid 5 (5)




Sveriges kommuner har stor frihet att själva bestämma över sin organisation.
Det finns kommuner där kommunstyrelsen är ansvarig nämnd för sociala
ärenden. I dessa fall hanteras individärenden sällan av kommunstyrelsen. I
stället behandlas en stor del av individärendena inom ett utskott. Syftet är att
uppgifterna i ärendet, som till sin natur är känsliga, ska hållas inom en trängre
krets (se bl.a. prop. 1990/91:117 s. 43 och 44).

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) påtalade i en skrivelse till
Socialdepartementet den 9 oktober 2017 behovet av en översyn av
delegationsbestämmelserna när det gäller möjligheten att delegera beslut enligt
14 § andra stycket 1 och 2 LVU. Enligt SKL bör en översyn av
delegationsbestämmelsen i 10 kap. 4 § SoL leda till att beslut om
hemlighållande av vistelseort och begränsning av umgänge ska kunna delegeras
till ett utskott.

10 kap. 4 § SoL jämförd med 6 kap. 34 § 5 KL talar om till vem som ett ärende
får delegeras när det gäller de ärendetyper som räknas upp i bestämmelsen. Av
uppräkningen framgår det i vilka fall ett ärende, i den utsträckning KL medger
delegationsrätt, endast får delegeras till förtroendevalda, t.ex. ett utskott.
Bestämmelsen i 10 kap. 4 § SoL saknar dock betydelse när det gäller beslut som
träffas av delegationsförbudet i 6 kap. 34 § 3 KL eftersom beslutanderätten i
ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda och är av principiell
beskaffenhet eller av större vikt inte får delegeras till ett utskott.

Att beslut i ett individärende som rör tvång mot en enskild inte skulle få fattas
av ett utskott kan knappast överensstämma med hur lagstiftaren har avsett att
sådana frågor ska hanteras. Jag delar därför SKL:s bedömning att det finns
anledning att göra en översyn av möjligheten att delegera beslut enligt LVU.
Mot bakgrund av det som jag har anfört om förhållandet mellan 6 kap. 34 §
3 KL och 10 kap. 4 § SoL är jag dock tveksam till om en ändring av
bestämmelsen i 10 kap. 4 § SoL skulle få avsedd effekt. En översyn av
delegationsbestämmelserna bör därför enligt min mening även innefatta
bestämmelserna i KL.

Med hänvisning till ovanstående får jag härmed, enligt 4 § lagen (1986:765)
med instruktion för riksdagens ombudsmän, väcka frågan om en översyn av
lagstiftningen i de hänseenden som berörts. Jag lämnar därför över en kopia av
detta beslut till Regeringskansliet (Socialdepartementet och
Finansdepartementet).

Ärendet avslutas.
