# Beläggningssituationen inom kriminalvården

JO 2001-06-07 dnr 801-2001

BESLUT
                                                                       Datum                Dnr                     Sid
                                                                       2001-06-07           801-2001               1 (7)
Justitieombudsmannen
Jan Pennlöv




                        Beläggningssituationen inom kriminalvården


                        I ett beslut den 7 juni 2001 anförde JO Pennlöv följande.

## Initiativet

Genom anmälningar och på annat sätt har det under de senaste åren framgått att
                        platssituationen vid landets kriminalvårdsanstalter och häkten är ansträngd. Detta
                        har medfört bl.a. att intagna i häkte med verkställbara domar ofta tvingas stanna
                        kvar i häkte i avvaktan på anstaltsplats längre än vad som är acceptabelt; normalt
                        bör väntetiden i häkte inte överstiga en vecka. Det är långt ifrån ovanligt att
                        personer som häktas blir kvar i polisens arrestlokaler trots att de egentligen skulle
                        ha beretts plats i häkte. I ett beslut den 21 december 2000 (dnr 857-2000) har jag
                        framhållit att det, i avsaknad av ett domstolsbeslut därom, inte är förenligt med
                        gällande regler (jfr 24 kap. 22 § rättegångsbalken) att en häktad person förvaras på
                        annan plats i häkte. Med hänvisning till förhållandena i polisens arrestlokaler, bl.a.
                        har cellerna en utrustningsstandard som är betydligt lägre än en ”normal”
                        häktescell och det förekommer ofta störande oväsen, har jag framhållit att förvaring
                        av häktade personer i polisarrest för annat än en kortare tidsperiod enligt min
                        mening är inhumant och ovärdigt ett samhälle som vårt. Därtill kommer att en
                        häktad person som förvaras under sådana förhållanden får försämrade möjligheter
                        att förbereda sig för den kommande rättegången.

                        Jag har handlagt ett antal ärenden som har rört platssituationen vid
                        kriminalvårdsanstalterna och häktena (se bl.a. dnr 4549-1998, 4544-1998, 1219-
                        2000 och 1235-2000). I besluten i de två första ärendena har jag uttryckt en
                        förhoppning att de åtgärder som Kriminalvårdsstyrelsen företagit och planerar
                        skulle förbättra situationen. Det grundläggande problemet i sammanhanget
                        förefaller att vara att såväl antalet häktesplatser som anstaltsplatser av visst slag,
                        åtminstone periodvis, är för få. Såvitt gäller häktena har det från tid till annan
                        bedömts nödvändigt med dubbelbeläggning av bostadsrum. I mitt ovan nämnda
                        beslut den 21 december 2000 har jag poängterat att det mot bakgrund av de
                        säkerhets- och miljömässiga faktorerna men även med beaktande av den rent
                        mänskliga aspekten inte kan accepteras att en mer eller mindre rutinmässig
                        dubbelbeläggning tillgrips som en lösning i sammanhanget.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                      Dnr 801-2001    Sid 2 (7)




Under december 2000 och januari 2001 har jag med anledning av
beläggningssituationen inspekterat häktena i Stockholm, Huddinge och Uppsala.
Personalen har därvid på olika sätt uttryckt sin oro över den nuvarande situationen
och hävdat att det varit nödvändigt att avsätta avsevärda resurser för att enbart så
att säga administrera platsbristen. Det har uppgetts att nedskärningarna inom
kriminalvården har inneburit bl.a. att de intagnas möjligheter till gemensamhet och
personalens möjligheter att tala med intagna har begränsats. De i egentlig mening
kriminalvårdande åtgärderna har i förhållande till nödvändiga åtgärder för tillsyn
och förvaring kommit allt mera i skymundan. Vidare har uppgetts att stora – såväl
personella som ekonomiska – resurser används för transporter av häktade och att
kostnaderna för transporter skulle kunna minska kraftigt om samarbetet med
domstolarna fungerade bättre.

Med anledning av vad som framkommit om de aktuella förhållandena beslutade jag
att inom ramen för ett initiativärende företa en utredning i saken.

Utredning
Kriminalvårdsstyrelsen anmodades att lämna upplysningar och avge yttrande i
följande avseenden.

1. Platssituationen vid landets kriminalvårdsanstalter och häkten.
2. Vidtagna och planerade åtgärder.
3. Uppgifterna om begränsningarna i häktades möjligheter till gemensamhet och
   om personalens arbetsuppgifter gentemot häktade samt om användningen av
   stora personalresurser för transporter av häktade. Vad gäller den senare frågan
   skulle framgå huruvida och i så fall vilka kontakter som förekommit med
   domstolsväsendet i syfte att uppnå samordningsvinster.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde genom generaldirektören AA i sitt remissvar bl.a.
följande.

      1. Platssituationen vid häktena och anstalterna

      1.1 Häktena
      Kriminalvårdsstyrelsen har noterat en relativt kraftig ökning av beläggningen vid
      häktena under senare år. Totalt har beläggningen vid häktena ökat från 1 123 till 1
      366 från år 1997 till år 2000. Medelantalet häktade ökade under perioden från
      omkring 1 000 till omkring 1 150. Under samma period har antalet fängelsedömda
      som väntar på anstaltsplats ökat från att ha varit färre än 100 till omkring 200 i
      medeltal. Samtidigt har antalet häktesplatser ökat med omkring 70 sedan år 1997.
      Platsutnyttjandet har därvid kommit att öka från 77 procent år 1977 till drygt 90
      procent år 2000. Den höga beläggningsnivån har bestått även under våren 2001.
      Under februari månad var medelbeläggningen den högsta på sex år med 100-
      procentigt platsutnyttjande. Antalet fängelsedömda som väntade på plats den 1 mars
      var över 250 varav över 200 väntat mer än sju dagar.

      1.2 Anstalterna
      Beläggningen vid anstalterna minskade kraftigt under några år från mitten av 1990-
      talet. Mellan år 1997 och år 1999 låg medelbeläggningen på en konstant nivå,
      omkring 3 600. Under år 2000 ökade medelbeläggningen vid anstalterna med
      omkring 100. Mellan åren 1997 och 2000 ökade platsutnyttjandet från 80 till 90
      procent.
                                                                    Dnr 801-2001     Sid 3 (7)



Hitintills under innevarande år synes beläggningen ökat ytterligare något. Sålunda
var medelbeläggningen under februari 125 intagna fler än vid samma tidpunkt förra
året med ett platsutnyttjande på 94 procent. Kriminalvårdsstyrelsen har dock bedömt
att medelbeläggningen kommer att öka med upp mot 200 under detta år. Av
ökningen utgörs över 100 av ambitionen att minska antalet personer som verkställer
dom till fängelse på häkte.

2. Vidtagna och planerade åtgärder
Kriminalvårdsstyrelsen har under sedan några år prognostiserat en viss
beläggningsökning vid framför allt anstalterna. I prognoserna har inräknats att
verkställighetsfallen skulle minska och därmed öka belastningen på anstalterna. Det
senare har dessvärre inte inträffat. Samtidigt har beläggningen vid anstalterna ökat
något mer än prognosen pekat på. I budgetunderlaget 2002 har
Kriminalvårdsstyrelsen redovisat nedanstående åtgärder för regeringen.
Kriminalvårdsstyrelsen beräknar att de platstillskott som redovisas ökar de årliga
driftskostnaderna med minst 80 milj. kr. Kriminalvårdsstyrelsen har bedömt att
åtgärderna måste genomföras redan innevarande år.

2.1 Häktena
Under år 2001 planerar Kriminalvårdsstyrelsen för att kunna öppna drygt 100
häktesplatser – – –. Det handlar i flertalet fall om tillfälliga lösningar i avvaktan på
mer permanenta platstillskott. Utöver dessa omkring 100 platser undersöker
Kriminalvårdsstyrelsen nu förutsättningarna att öppna ytterligare ett 25-tal tillfälliga
häktesplatser. För närvarande finns dock inga konkreta planer på mer än marginella
platstillskott efter år 2001. Emellertid kommer kriminalvården att i ett tidigt skede
delta i en planerad ombyggnad av ”polishuset” i Göteborg i vilken en utökning av
antalet häktesplatser med 50 skulle vara möjlig.
Kriminalvårdsstyrelsens ambition är fortfarande att olika åtgärder i
anstaltsorganisationen samt den nya placerarorganisationen (se nedan) skall leda till
minskade väntetider på häktena och därmed färre verkställighetsfall, vilket i sin tur
skall medföra en mer balanserad beläggningssituation på häktena. Samtidigt räknar
Kriminalvårdsstyrelsen med en fortsatt viss ökning av antalet häktade.
Sammantaget beräknar Kriminalvårdsstyrelsen att platsutnyttjandet kommer att ligga
på omkring 90 procent i medeltal under de närmaste åren. Här finns det anledning att
påpeka att lokalt kommer beläggningsnivån på häktena även fortsättningsvis
periodvis att bli besvärande eller till och med mycket besvärande. Svängningarna i
tillströmningen av olika klientkategorier liksom variationerna över tiden (från månad
till månad eller dag till dag) och mellan olika delar av landet kommer att medföra
stora påfrestningar i häktesorganisationen, särskilt om det inte finns en viss
överkapacitet. En i sammanhanget ytterligare osäker faktor är polisens resurser och
prioriteringar. Om polisen tillförs resurser och det leder till, t.ex. effektivare
brottsbekämpning kan det mycket väl påverka tillströmningen till kriminalvården
såväl på häktena som på fängelserna.
–––

2.2 Anstalterna
Av bilaga 1 (utelämnad här, min anm.) framgår att antalet platser i
anstaltsorganisationen kommer att öka under innevarande år med över 100.
Platsutnyttjande beräknas därmed hamna på omkring 90 procent med variationer
över året mellan 88 och 93 procent på nationell nivå. Erfarenhetsmässigt kommer då
vissa anstalter, särskilt de slutna, att av och till ha en beläggningssituation som
ligger på, över eller strax under 100 procent.
Under de kommande åren kommer platsutnyttjandet att öka ytterligare något. Mot
den bakgrunden har Kriminalvårdsstyrelsen påbörjat en inledande planering för en
ny kriminalvårdsanläggning (anstalt med häktesdel och frivårdsverksamhet) med
omkring 250 platser. En sådan anläggning kan dock inte stå klar att tas i bruk förrän
tidigast om fyra – fem år. Kriminalvårdsstyrelsen har i budgetunderlaget 2002
                                                                   Dnr 801-2001     Sid 4 (7)



hemställt om bl.a. ett uppdrag från regeringen att planera vidare för en ny
kriminalvårdsanläggning.
–––
Under år 1999 påbörjades ett förändringsarbete när det gäller organisationen för
placering av dömda från häkte till anstalt och mellan anstalter. Antalet personer som
svarade för placeringen minskades kraftigt i en tillfällig placerarorganisation. Den 1
januari 2001 permanentades en placerarorganisation ”centraliserad” till tre
kriminalvårdsmyndigheter och med sammanlagt elva befattningar för
placeringsverksamheten. Även om det ännu inte går att utläsa någon minskning i
antalet personer på häktena med verkställbara domar är det en förhoppning att den
nya organisationen inom en inte alltför lång framtid skall ge effekt när det gäller
väntetiderna på häktena.
Kriminalvårdsstyrelsen kommer att fortlöpande följa effekterna av den tillfälliga
placerarorganisationen. I regelbundet återkommande överläggningar med
”placerarna” är frågan om att hur de befintliga anstalts- och häktesplatserna skall
kunna användas optimalt i syfte bl.a. att minska antalet verkställighetsfall på häktena
och därmed beläggningen en prioriterad fråga.
Från och med den 1 januari 2001 har den tidigare indelningen i fyra säkerhetsklasser
ersatts av ett system med i princip enbart öppna och slutna anstalter.
Kriminalvårdsstyrelsen bedömer att denna förändring bl.a. kommer att underlätta
utplaceringen av dömda från häktena.
Sammantaget hoppas Kriminalvårdsstyrelsen att de åtgärder som nu planeras skall
leda till att verkställighetsfallen på häktena minskar, att väntetiderna kortas av och
att platsutnyttjandet på häktena kan minskas så att användandet av polisens arrester
för häktade kan minimeras. Förändringar utanför kriminalvårdens kontroll eller som
kan vara svåra att förutse kan emellertid medföra ett ökat tryck på anstalterna eller
häktena. En faktor som skulle kunna påverka kriminalvården är t.ex. ökade resurser
till polisen. Det finns under alla förhållanden f.n. inga tecken på att tillströmningen
till den slutna kriminalvården kommer att avmattas.

3. Gemensamhet m.m.
I juni 1995 uppdrog regeringen åt Kriminalvårdsstyrelsen att redovisa åtgärder för
att skapa ett bättre innehåll i häktesverksamheten. Kriminalvårdsstyrelsen
anmodades också att lämna förslag om ytterligare förändringar som på längre sikt
borde vidtas för att verksamheten vid häktena skulle få en humanare utformning.
I slutrapporten Häktesuppdraget 1995/96 redovisade Kriminalvårdsstyrelsen bl.a. två
förslag som skulle förbättra möjligheterna till dels gemensamhet med andra häktade,
dels meningsfullare aktiviteter. Det ena förslaget var en lagändring av 3 § lagen om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (HL), som innebar att möjligheterna till
gemensamhet inte längre skulle vara begränsade utifrån brist på lokaler för
ändamålet. Endast åklagarrestriktioner, säkerhetsskäl och den häktades egen vilja
skulle utgöra hinder för gemensamhet. Det andra förslaget innebar att all verksamhet
i häktet skulle ske under tillsyn av personal, vilket kunde innebära allt från direkt
personalledd verksamhet med en eller flera häktade till att personal ambulerar
mellan lokaler där verksamhet sker.
År 1998 ändrades 3 § HL enligt förslaget och samtidigt genomfördes och
förbereddes byggnadsmässiga förändringar på de flesta häktena för att på sikt kunna
erbjuda gemensamhet fullt ut till de häktade utan restriktioner. De besparingskrav
som senare ålagts kriminalvården under slutet av 1990-talet har emellertid medfört
att reformarbetet i häktesverksamheten inte kunnat genomföras i önskad takt.
Personalledd verksamhet har inte kunnat genomföras i den omfattning som föreslogs
i Häktesuppdraget av resursskäl och de byggnadsmässiga förändringarna har på
vissa håll bromsats upp.
Häktespersonalen, som ställde sig mycket positiv till verksamhetsförändringarna,
gjorde till en början stora ansträngningar för att förbättra förhållandena för de
häktade. De senaste åren har dock utvecklingstakten i förändringsarbetet minskat
                                                                   Dnr 801-2001     Sid 5 (7)



och de flesta häktena kämpar med att bibehålla den omfattning av
gemensamhetsaktiviteter som tidigare uppnåtts. Den höga beläggningen som nu
råder på häktena medför också svårigheter vad avser möjligheterna att genomföra
bra gemensamhetsverksamhet. Att de häktade inte utgörs av en homogen grupp av
personer, att personalen har väldigt skiftande arter av arbetsuppgifter och därmed
svårt med långsiktig planering bidrar också till svårigheterna. Det allt svårare
klientelet, som dessutom ökat i antal och inte sällan består av hela gäng, försvårar
också anordnandet av gemensamhet då de oftast kräver mer tillsyn.
JO har i remissen efterhört också vilka kontakter som förekommit med
domstolsväsendet i syfte att uppnå samordningsvinster när det gäller transporter av
häktade.
Häktespersonalens möjligheter att genomföra meningsfulla aktiviteter och fullgod
gemensamhetsverksamhet skulle öka avsevärt om personalresursen kunde användas
mer för de kriminalvårdande åtgärderna. Dessa åtgärder får oftast stå tillbaka när
andra tvingande uppgifter skall genomföras. En mycket resurskrävande uppgift är
just transporterna till domstolsförhandlingarna. Det finns flera exempel på
förhandlingar som varit oerhört resurskrävande. Ett sådant är en
häktningsförhandling med åtta åtalade som samtliga hade åklagarrestriktioner, vilket
innebar personalresurser om tre personer per åtalad. Förhandlingen pågick under hel
dag och tingsrätten var belägen på geografiskt stort avstånd från häktet. Det framgår
tydligt hur hårt ansträngd personalresursen blir och hur lite utrymme som blir kvar
för annat än de kriminalvårdande åtgärder som är oundgängligen nödvändiga.
Kriminalvårdsstyrelsen har i flera olika sammanhang framfört för
domstolsorganisationen det angelägna i ett samarbete med kriminalvården avseende
domstolsförhandlingarna. En utredning (HAG–Häktad, Anhållen, Gripen) som KVS
genomförde åren 1996/97 gemensamt med RPS föreslog i sin rapport bl.a. att
häktningsförhandlingar bör hållas på häktesorten och att häktningsförhandlingar bör
hållas i häktets lokaler. Utredningen föreslog även att samrådsgrupper för
rättsväsendets aktörer bör inrättas i varje län.
På Kriminalvårdsstyrelsens initiativ och i fullt samförstånd med övriga aktörer inom
rättsväsendet bildades lokala HAG-grupper i 23 geografiska områden under år 1997.
En representant från vardera polis, åklagare, domstol och kriminalvård deltar i
samrådsgrupperna. Vad som diskuteras vid gruppernas möten är upp till deltagarna
men en rekommendation från de centrala myndigheterna (RPS, RÅ, DV, KVS) har
varit att diskutera lämpliga förslag som HAG-utredningen redovisade. En ökad
beredvillighet har nu visats från domarhåll att genomföra häktningsförhandlingar i
häktets lokaler (där för ändamålet godtagbara lokaler finns) eller i den tingsrättslokal
som är belägen på häktesorten. Men dessa förhållanden är inte gällande i merparten
av landet och är inte av regelbunden karaktär. Kriminalvårdsstyrelsen vill dock
framhålla att det på några men få håll verkligen görs ansträngningar från enskilda
domare att underlätta för häktena vid häktningsförhandlingar. Ett annat problem med
domstolsförhandlingarna är att de tidsplaneras utan hörande med berörda häkten. I
detta sammanhang har det varit svårare att få domarna att visa beredvillighet. Det
förklaras med att det förutom att domstolens egen personal och lokaler måste bokas
även har att tas hänsyn till åklagares och advokaters tidsplanering.
Vid ett Erfarenhetsseminarium rörande Rättskedjan den 7-8 februari 2001 framförde
Kriminalvårdsstyrelsen ånyo synpunkter rörande de ansträngda personalresurserna
vad gäller transporterna vid förhandlingarna. Deltagare vid seminariet var bl.a.
Domstolsverkets generaldirektör. Denne kommenterade uppgifterna om
kriminalvårdsverkets bekymmer med transporterna genom att som sin uppfattning
framhålla att han ansåg att häktningsförhandlingar borde kunna genomföras på
häktena. Det är dock upp till varje enskild domare att avgöra var häktnings- och
andra domstolsförhandlingar skall förläggas både i tid och rum. Det ankommer
därför på varje enskild kriminalvårdsmyndighet att försöka få förståelse för
önskemålen om bättre samarbete gällande förhandlingstransporterna och informera
om de negativa konsekvenserna det innebär för de häktade när personalresurserna
inte i större utsträckning kan användas för kriminalvårdande åtgärder.
                                                                       Dnr 801-2001     Sid 6 (7)



Bedömning
Kriminalvårdsstyrelsens remissvar har bekräftat att platssituationen vid landets
kriminalvårdsanstalter och häkten är ansträngd. Jag har tidigare i olika ärenden
uttryckt förhoppningar om att åtgärder som Kriminalvårdsstyrelsen vidtagit och
planerat för att komma till rätta med från – tid till annan – besvärliga
beläggningssituationer skulle kunna förbättra förhållandena. Jag saknar anledning
att betvivla att nämnda åtgärder lett till vissa förbättringar. Den nuvarande
situationen, som på vissa håll får betraktas som mycket ansträngd, visar emellertid
på nödvändigheten av ytterligare åtgärder.

I sitt remissvar har Kriminalvårdsstyrelsen redogjort bl.a. för planerade
resurstillskott till häktesverksamheten, planer på en ny kriminalvårdsmyndighet,
den nya placerarorganisationen och slopandet av anstalternas indelning i olika
säkerhetsklasser. Åtgärderna framstår som ändamålsenliga i den nuvarande
situationen. Vissa av dem, kanske de viktigaste, kommer emellertid inte att kunna
bli verklighet inom den närmaste tiden. De innebär därför ingen lösning på
problemen för t.ex. häktade som tvingas att vistas i s.k. fylleceller eller häktade
som får vänta månader i häkte efter en verkställbar dom. Jag förutsätter därför att
samtliga tänkbara åtgärder vidtas som kan leda till förbättringar inte bara på lång
sikt utan även på kort sikt. Problemen med överbeläggning på anstalter och häkten
förefaller vara olika i olika delar av landet. Detta har fått till följd att tidsödande
och kostnadskrävande transporter förekommer i stor omfattning, vilket ytterligare
minskar personalens tidsutrymme för egentlig kriminalvård. Vidare är risken
uppenbar att såväl den totala överbeläggningen som den ojämna häktes- och
anstaltsbeläggningen får till följd att intagna placeras i mera sluten anstalt och med
mera begränsade möjligheter till anpassningsbefrämjande aktiviteter än som är
sakligt motiverat. Detta är vare sig humant eller till gagn för en återanpassning av
den intagne. Det är således enligt min mening viktigt att inte i alltför hög grad låta
sig styras av ett ensidigt ekonomiskt tänkande.

I ett större antal anmälningar under 1999 klagade intagna på Kronobergshäktet på
att möjligheten till gemensam vistelse hade blivit kraftigt inskränkt trots att det inte
förelåg några restriktioner. Chefen för myndigheten bekräftade vid telefonsamtal
att det på grund av bristande resurser hade blivit nödvändigt med begränsningar av
gemensamheten mellan intagna.

I mina beslut i de aktuella ärendena anförde jag följande.
      Enligt 3 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. skall en
      häktad ges tillfälle till gemensam vistelse med en eller flera andra häktade, om inte
      någon av de i bestämmelsen angivna undantagen är för handen. Av bestämmelsen
      framgår att undantag kan göras, i huvudsak endast om det föreligger fara från
      säkerhetssynpunkt, t.ex. när en intagen är påverkad av droger eller när det bedöms
      föreligga fara för våld mellan de häktade.
      Nämnda bestämmelse fick sin lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1
      januari 1999, se proposition 1997/98:104. Ändringen genomfördes för att skapa en
      mer human utformning av häktesverksamheten, se a. sid. 56, och ingick som en del i
      en större översyn av häkteslagen. Det är därför inte acceptabelt om möjligheten till
      gemensam vistelse inskränks eller t.o.m. omöjliggörs p.g.a. bristande resurser.
                                                                     Dnr 801-2001   Sid 7 (7)




I besluten förklarade jag att jag skulle komma att ägna frågan särskild
uppmärksamhet vid min tillsyn på kriminalvårdsområdet och översände kopior av
besluten och anmälningarna till Justitiedepartementet för kännedom

Vid mina besök på häkten under senare tid har det framkommit att problemet med
inskränkningar i möjligheterna till gemensamhet mellan intagna till följd av
bristande resurser är av generell natur. Det är enligt min mening uppenbart att
lagstiftningen om gemensamhet mellan häktade blir innehållslös om det saknas
erforderliga resurser. Jag är samtidigt medveten om att det av andra skäl, t.ex.
klientelets sammansättning, ibland kan vara svårt att låta intagna vistas
tillsammans. Sådana svårigheter – som också delvis är betingade av platsbristen på
häktena – får dock inte tas till intäkt för att inte så långt möjligt tillämpa reglerna
om möjlighet till gemenskap.

Kriminalvårdsstyrelsen har i remissvaret redogjort för vilka kontakter som
förekommit med domstolsväsendet i syfte att uppnå samordningsvinster avseende
transporter av häktade. Redogörelsen föranleder endast en erinran från min sida om
vikten av att kriminalvården på olika sätt försöker öka domarnas förståelse för
önskemålen om bättre samarbete gällande förhandlingstransporterna. Det är också
angeläget med information om de negativa konsekvenserna för de häktade som
följer av att personalresurserna inte i större utsträckning kan användas för
kriminalvårdande åtgärder.

Sammanfattningsvis anser jag att förhållandena vid landets häkten och anstalter är
ägnade att i flera avseenden inge oro. Detta gäller inte minst mot bakgrund av de
betydande resursminskningar som förekommit under de senaste åren.

Omständigheterna motiverar att en kopia av beslutet överlämnas till riksdagens
justitieutskott, Justitiedepartementet respektive Domstolsverket.
