# Initiativärende om Polismyndighetens olika nivåer av förordnande som undersökningsledare

JO 2026-03-19 dnr 802-2025

[P]

## BESLUT

Datum                    Dnr
                                                                  2026-03-19               802-2025          Sid 1 (10)



Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                   Initiativärende om Polismyndighetens olika nivåer av förordnande
                   som undersökningsledare


                    Beslutet i korthet: JO har på eget initiativ genomfört en utredning om polisers
                    behörighet att vara undersökningsledare. Det har vid granskningen kommit fram att
                    Polismyndigheten tillämpar tre nivåer av behörighet som undersökningsledare med
                    rätt att besluta om tvångsmedel. Av dessa används två i den yttre verksamheten,
                    varav det ena ofta av en polis i ingripandeverksamheten (s.k. begränsat förordnande).
                    JO ser inte några formella hinder mot begränsade förordnanden i och för sig. JO:s
                    slutsats är dock att det begränsade förordnandet framstår som mindre väl förenligt
                    med rättegångsbalkens systematik om tvångsmedelsanvändning och de
                    rättssäkerhetshänsyn som systematiken vilar på. Vidare synes tillämpningen inte vara
                    enhetlig inom hela Polismyndigheten och det kan ifrågasättas om kraven på utbildning
                    och erfarenhet är tillräckliga.
                    JO anser att Polismyndigheten bör se över användningen av begränsade
                    förordnanden i syfte att säkerställa en enhetlig och rättssäker tillämpning. JO sänder
                    också en kopia av beslutet till regeringen för kännedom.

## Bakgrund och initiativet

Inom ramen för en förundersökning kan beslut om vissa tvångsmedel fattas av
                   en polisiär undersökningsledare. Om det är fara i dröjsmål kan beslut i vissa fall
                   fattas av en polis i samband med ingripandet.

                   I min tillsyn över Polismyndigheten har jag sett flera exempel på att en polis
                   med behörighet att vara undersökningsledare också varit ingripande polis och
                   vid egna ingripanden fattat beslut om tvångsmedel med hänvisning till sin
                   behörighet som undersökningsledare. Det har inte varit fråga om fara i dröjsmål.
                   I möten med företrädare för Polismyndigheten har även begreppet
                   PA-delegation förekommit (se bl.a. protokollen från mina inspektioner av
                   lokalpolisområdena Luleå-Boden och Helsingborg, dnr 9829-2022 och
                   590-2023).

                   Jag beslutade mot den bakgrunden att i ett särskilt ärende mot Polismyndigheten
                   utreda vilka olika behörigheter att besluta om tvångsmedel i en förundersökning
                   som förekommer inom myndigheten och i vilka situationer de används. Den
                   grundläggande frågeställningen var om det förekommer att poliser använder sin


    Riksdagens ombudsmän     Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm    Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
    Telefon: 08-786 51 00    Texttelefon: 020-600 600                   E-post: justitieombudsmannen@jo.se
                                                                    Dnr 802-2025      Sid 2 (10)




behörighet som undersökningsledare även när de inte tjänstgör i en sådan
befattning.

Utredning
JO uppmanade Polismyndigheten att yttra sig över hur behörighet att fatta
beslut om tvångsmedel i en förundersökning tillämpas inom myndigheten.
Myndigheten skulle också redogöra för vilka typer av sådana behörigheter som
förekommer inom myndigheten och särskilt förekomsten och tillämpningen av
s.k. PA-delegation.

Polismyndigheten (juristen AA) yttrade sig den 25 april 2025 efter att samtliga
polisregioner, Nationella operativa avdelningen (Noa) samt myndighetens HR-
avdelning fått tillfälle att lämna upplysningar. Till yttrandet fogades också
styrdokument.

Av Polismyndighetens yttrande och utredningen i övrigt kan i huvudsak
följande utläsas.

De tre förordnandenivåerna
Inom Polismyndigheten finns tre nivåer för förordnande som
undersökningsledare: begränsad, grund och fördjupad. Varje nivå innebär olika
befogenheter att inleda, leda och avsluta en förundersökning.

Undersökningsledare på nivån begränsad har rätt att i den egna polisregionen
inleda och leda en förundersökning avseende brotten olovlig körning och grov
olovlig körning, rattfylleri och grovt rattfylleri, ringa narkotikabrott, brott mot
knivlagen samt ringa stöld. Undersökningsledare på denna nivå arbetar i yttre
tjänst och förordnandet ska i princip uppfattas som synonymt med det tidigare
begreppet PA-delegation. Den bakomliggande tanken är att den polis som har
förordnandet ska kunna inleda förundersökning, i stället för att utreda
sakförhållandena enligt reglerna om primärutredning. För förordnandet krävs
erfarenhet som polis i yttre tjänst under minst sex månader och godkänt resultat
i en kurs som omfattar två dagar. Undersökningsledare på nivån har full
befogenhet att fatta de beslut om tvångsmedel (t.ex. husrannsakan) som behövs
för att utreda brottet och leda förundersökningen fram till redovisning till
åklagare. Om utredningen är eller utvecklas till att bli mer omfattande eller
komplex ska ledningen överlämnas till undersökningsledare på nivån grund
eller fördjupad, alternativt till Åklagarmyndigheten eller annan
brottsbekämpande myndighet.

Uttrycket mer omfattande eller komplex skulle ursprungligen uppfattas som att
förordnandet endast omfattade rutinartade ärenden. I den praktiska
tillämpningen har det dock gjorts en mer extensiv tolkning av begreppen. För att
uppnå ökad nationell enhetlighet har utbildningen fortlöpande uppdaterats med
information om hur styrdokument bör tolkas. Exempelvis klargörs att
husrannsakan i bostad är en omständighet som gör att utredningen bör anses
mer omfattande och komplex.
                                                                   Dnr 802-2025      Sid 3 (10)




Undersökningsledare på nivån grund har rätt att inleda och leda en
förundersökning avseende alla brott fram till redovisning, nedläggning eller
överlämning till annan behörig undersökningsledare. Förundersökningsledning
inom nivån bedrivs i den yttre utredningsverksamheten inriktad mot
bevissäkring och ledning av det utredande arbetet i ett tidigt skede. För
förordnandet krävs godkänt resultat i en kurs som omfattar fem veckor.

Undersökningsledare på nivån fördjupad har samma befogenheter som de på
nivå grund. Förundersökningsledning på nivån bedrivs i den inre
utredningsverksamheten inriktad mot bevisvärdering, ledning i utredningens
senare skede samt redovisning av ärenden till åklagare. För förordnandet krävs
godkänt resultat i en kurs som omfattar 40 dagar. Ett förkunskapskrav är som
utgångspunkt att deltagaren har genomgått kursen för behörighetsnivå grund.

Bakgrunden till införandet av förordnandenivåerna
Tidigare bedömdes det att en undersökningsledare behövde kunna allt och det
fanns därför endast en behörighetsnivå. Efter en ändrad tolkning av 1 a § andra
stycket första meningen förundersökningskungörelsen (FUK) infördes dock
strukturen med förordnanden i tre nivåer. Den justerade tolkningen innebär att
undersökningsledaren visserligen har ansvar för förundersökningen i dess
helhet, men ansvaret gäller bara de egna ärendena i den funktion som
undersökningsledaren verkar inom. Som en följd har utbildningarna om
förundersökningsledning kunnat inriktas mot mer avskilda ansvarsområden.

Vad särskilt gäller förordnande på nivån begränsad har verksamhetsansvariga
pekat på att det av effektivitetsskäl finns behov hos enskilda poliser att kunna
dokumentera vidtagna åtgärder som beslut av undersökningsledare och inte som
beslut av polis vid fara i dröjsmål. Det uppfattas som administrativt krävande att
dokumentera vidtagna åtgärder på annat sätt än som undersökningsledare.

Reglering av förordnandenivåerna
I polisförordningen finns bestämmelser om delegering. Av 8 § framgår att
medarbetare som ska inleda och leda förundersökning inom Polismyndigheten
ska förordnas särskilt. Medarbetaren ska också vara en särskilt kvalificerad
beslutsfattare med den utbildning, kompetens och erfarenhet som krävs. Detta
återges i Polismyndighetens arbetsordning (PM 2024:5). Information om de
olika förordnandenivåerna finns även i Polismyndighetens handbok för
förordnande av undersökningsledare (PM 2021:37).

Polisregionernas tillämpning av förordnandenivåerna
Samtliga polisregioner tillämpar behörighetsnivåerna grund och fördjupad. Med
undantag från polisregion Nord betraktar regionerna behörighetsnivån grund
som avsedd för den yttre utredningsverksamheten. I polisregion Stockholm är
det i de flesta fall undersökningsledare på nivå grund som fattar beslut om att
inleda förundersökning respektive beslut om initiala tvångsåtgärder.
                                                                          Dnr 802-2025      Sid 4 (10)




Behörighetsnivån begränsad tillämpas i samtliga polisregioner utom region Syd
och Stockholm, vilka inte sett verksamhetsbehovet av behörigheten.

Polisregion Mitts uppfattning är att det normalt inte förekommer att poliser
använder sin behörighet som undersökningsledare även när de inte tjänstgör i en
sådan befattning. Polisregion Syd ger liknande besked. Övriga polisregioner har
inte besvarat, alternativt inte gett något tydligt svar på denna fråga.

Polismyndighetens bedömning
Polismyndigheten redovisade följande bedömning.

## Inledning

[…] JO:s remiss tar sikte på frågan om att ingripande polis fattar beslut om
      tvångsmedel med hänvisning till sin behörighet som förundersökningsledare.
      Därför fokuserar detta remissvar på den rättsliga grunden för begränsade
      förordnanden, samt de praktiska aspekterna av deras tillämpning och de problem
      som kan uppstå i relation till rättssäkerhet och enhetlighet.
      Beträffande polisanställda som tjänstgör som förundersökningsledare på
      nivåerna grund och fördjupad hänvisas till handboken (PM 2021:37) och
      uppgifterna i de inhämtade yttrandena.

      Hur tillämpas behörigheten att fatta beslut om tvångsmedel?
      Såvitt avser användningen av begränsande förordnanden inom Polismyndigheten
      har i korthet följande framkommit.
      […]
      Utifrån den inhämtade informationen bedöms de formella kraven enligt
      polisförordningen och handboken vara uppfyllda för poliser med begränsade
      förordnanden. Delegering sker enbart till poliser med minst sex månaders
      erfarenhet och som har genomgått den av myndigheten anvisade utbildningen
      samt bedömts lämpliga av sin chef. Det framgår av arbetsordningen vem som har
      rätt att besluta om delegation och av enskilda beslut framgår till vem delegering
      har skett.
      Handboken eller andra styrdokument anger inte uttryckligen när och hur
      tvångsmedel får användas av en förundersökningsledare på nivå begränsad. Av
      rättegångsbalken följer dock att en förundersökningsledare har behörighet att
      besluta om tvångsmedel i en förundersökning. Utredningen visar inte annat än att
      delegation genom begränsade förordnanden sker till poliser som bedömts som
      särskilt kvalificerade beslutsfattare med rätt utbildning, kompetens och
      erfarenhet för uppgiften att leda enklare förundersökningar och att det vid
      delegeringen särskilt har beaktats att uppgiften innebär att grundlagsskyddade
      fri- och rättigheter kan inskränkas (se 8 § första stycket [polisförordningen, JO:s
      anm.]). En polis med ett begränsat förordnande har därmed behörighet att leda
      förundersökningar och i dessa fatta beslut om tvångsmedel med stöd av
      bestämmelserna i rättegångsbalken inom ramen för de begränsningar som följer
      av delegationen. Behörigheten begränsas således till förundersökningar som rör
      de enklare brott som anges i handboken. Behörigheten gäller inte heller
      utredningar som utvecklas till att bli mer omfattande eller komplexa.

      Vikten av att delegationen används inom angivna ramar
      En relativt kort utbildningstid (16 timmar) på distans för begränsat förordnande
      kan innebära att poliser inte alltid har tillräcklig kunskap för att bedöma när ett
      ärende är för omfattande eller komplext för att hanteras inom ramen för
      delegeringen. Ett exempel som Noa nämnt är att poliser med begränsat
      förordnande har fattat beslut om husrannsakan i bostäder långt från platsen för
                                                                        Dnr 802-2025         Sid 5 (10)




ingripandet, vilket tyder på att ärendet kan ha varit mer omfattande än vad
förordnandet är tänkt att täcka.
Det har även framkommit att dokumentationen kring beslut om tvångsmedel
ibland är bristfällig. I vissa polisregioner har det noterats att det inte alltid är klart
dokumenterat när förundersökningen inleds eller vem som fattat beslut om
tvångsmedel. Det är givetvis viktigt att dokumentera när en förundersökning
inleds, vilka omständigheter som ligger till grund för beslut om tvångsåtgärder,
samt vem som är förundersökningsledare. Detta är nödvändigt för att säkerställa
att beslut om tvångsmedel fattas på rätt sätt och inom ramen för den delegerade
behörigheten.
Risken att den behörighet som följer av ett förordnande på begränsad nivå
används utanför angivna ramar motverkas i viss mån av strukturen med SLF
[Snabbare lagföring, JO:s anm.]. Arbetssättet inom SLF innebär att
förundersökningsledare på högre nivå tidigt ska involveras för att säkerställa att
utredningen följer rätt metod och att beslutsfattande sker korrekt och snabbt.
Noa och HR-avdelningen har även pekat på att kontinuerlig uppdatering av
utbildningen är ett sätt att möta de nya krav som uppstår i takt med att
arbetsmetoder som SLF utvecklas. Detta säkerställer att poliser med begränsade
förordnanden håller sig uppdaterade och kan fatta beslut i enlighet med gällande
riktlinjer och lagstiftning.

Vikten av bra vägledning och utmaningar som följer av regionala skillnader
Polismyndighetens styrdokument ger viss vägledning om hur
förundersökningsledning ska hanteras. Det framgår dock inte explicit i några av
de aktuella styrdokumenten hur tvångsmedel ska hanteras i situationer där en
polis med begränsat förordnande är förundersökningsledare. Det finns inte heller
någon närmare anvisning om när ett ärende ska anses vara för omfattande eller
komplext för att hanteras inom ramen för ett förordnande på begränsad nivå.
Som HR avdelningen konstaterat kan styrdokumenten ibland uppfattas som
otydliga eller motsägelsefulla. För att både effektivitet och rättssäkerhet ska
upprätthållas behöver dessa dokument entydigt ange när och på vilket sätt poliser
med begränsat förordnande får agera som förundersökningsledare. Det kan
därför finnas behov av att se över styrdokumenten för att skapa en tydligare och
mer enhetlig vägledning.
Det finns som sagt även regionala skillnader i tillämpningen av förordnandet på
begränsad nivå. Skillnaderna tycks bero på olika bedömningar av
verksamhetsbehov.
Det kan inte uteslutas att de regionala skillnaderna i användningen av
delegationen kan medföra att samma typ av brott och tvångsåtgärder hanteras
olika beroende på var i landet ett ärende hanteras. Som polisregion Mitt pekat på
kan skillnaderna även skapa oklarheter i arbetssätt och processer vid tillfälliga
förstärkningsrörelser. Eftersom Polismyndigheten ska bedriva verksamheten
rättssäkert och enhetligt (2 § förordning 2022:1718 [förordning med instruktion
för Polismyndigheten, JO:s anm.]), kan det finnas anledning att överväga
åtgärder för en mer enhetlig tillämpning.

Slutsatser
Sammanfattningsvis visar utredningen att förordnandet på begränsad nivå i
huvudsak används på ett sätt som är förenligt med gällande rätt och
Polismyndighetens styrdokument. Delegeringen ger poliser i yttre tjänst
behörighet att leda förundersökningar om de i handboken angivna enklare
brotten och även fatta beslut om tvångsmedel i sådana förundersökningar.
Det finns dock utmaningar, såsom otydliga gränser för när ett ärende är för
komplext för att hanteras av poliser med begränsat förordnande, bristfällig
dokumentation, styrdokument som upplevs ge otillräcklig vägledning och
                                                                        Dnr 802-2025    Sid 6 (10)




      regionala skillnader i tillämpningen. En nationell översyn för att skapa en mer
      enhetlig tillämpning av delegeringen kan därför övervägas.

Rättslig reglering
Inledande av förundersökning och undersökningsledarens ansvar
Förundersökning ska inledas så snart det finns anledning att anta att ett brott
som hör under allmänt åtal har förövats (se 23 kap. 1 § första stycket
rättegångsbalken, RB).

Beslut att inleda förundersökning ska fattas av Polismyndigheten,
Säkerhetspolisen eller en åklagare. En förundersökning inleds även i vissa fall
genom att en polis beslutar om och verkställer tvångsmedel enligt 24-28 kap.
RB. (Se 23 kap. 3 § första stycket RB).

Undersökningsledaren ansvarar för förundersökningen i dess helhet. Han eller
hon ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes
rättssäkerhetsintressen tas till vara. (Se 1 a § andra stycket FUK.)
Undersökningsledaren och de som biträder denna har att beakta omständigheter
och bevis som talar till såväl den misstänktes fördel som till hans eller hennes
nackdel, den s.k. objektivitetsprincipen (se 23 kap. 4 § första stycket RB).

Primärutredning
Innan en förundersökning inletts får en polis vidta vissa utredningsåtgärder
inom ramen för en s.k. primärutredning (se 23 kap. 3 § fjärde stycket RB och
3 a § FUK). Bestämmelsen ger inte rätt att använda tvångsmedel (se prop.
1994/95:23 s. 78).

Vem kan förordnas som undersökningsledare
Som framgått finns regler om delegering i 8 § polisförordningen. Av
bestämmelsen framgår att det vid delegering av beslutanderätt särskilt ska
beaktas bl.a. om uppgiften innebär att grundlagsskyddade fri- och rättigheter
kan komma att inskränkas.

Beslut om tvångsmedel enligt rättegångsbalken
En polisiär undersökningsledare får fatta beslut om vissa tvångsmedel. Det
gäller bl.a. beslag, husrannsakan och kroppsbesiktning (se 27 kap. 4 § samt
28 kap. 4 och 13 §§ RB). Om det är fara i dröjsmål får sådana beslut i vissa fall
även fattas av en polis (se 27 kap. 4 § samt 28 kap. 5 och 13 §§ RB).

Vid alla beslut om tvångsmedel ska ändamåls-, behovs- och
proportionalitetsprinciperna beaktas.

Dokumentation
Vid förundersökningen ska det föras ett protokoll över det som har förekommit
som är av betydelse för utredningen (se 23 kap. 21 § första stycket RB).
Protokollet ska ge en trogen bild av vad som förekommit vid förundersökningen
av betydelse för målet (se 22 § första stycket FUK). Det ska av protokollet
                                                                    Dnr 802-2025      Sid 7 (10)




framgå vem som är undersökningsledare samt antecknas bl.a. beslut om
uppgifter som rör användning av tvångsmedel (se 20 § FUK).

Undersökningsledarens ansvar för förundersökningen omfattar även
dokumentationen.

JO har flera gånger uttalat att det är av vikt ur rättssäkerhets- och
kontrollsynpunkt att beslut om tvångsmedel dokumenteras fullständigt och
korrekt.

Bedömning
Granskningens inriktning
Tvångsmedel utgör en begränsning i grundlagsskyddade rättigheter och medför
ett intrång i den enskildes integritet. Det måste säkerställas att samhällets
användning av våld och tvång i varje enskilt fall har det lagstöd som krävs. Den
som beslutar om tvångsmedel måste ha en formell behörighet och leva upp till
höga krav på kunskap och erfarenhet.

I min tillsyn över Polismyndigheten har jag sett flera exempel på ingripanden
där det inte gått att utläsa vilken behörighet som den beslutande polisen stött sig
på; om polisen haft en behörighet som undersökningsledare i någon form eller
om det rört sig om en brådskande situation.

Det har kommit fram att Polismyndigheten tillämpar tre nivåer av behörigheter
som undersökningsledare med rätt att besluta om tvångsmedel. Av dessa
används nivåerna begränsad och grund i den yttre verksamheten. Ingripande
polis har typiskt sett endast ett förordnande på begränsad nivå. Det är därför
framför allt det förordnandet som är av intresse för min granskning eftersom
tillämpningen väcker frågor om förfarandet är förenligt med rättegångsbalkens
systematik för beslut om tvångsmedel. Även vissa rättssäkerhetsaspekter
aktualiseras.

När jag inledde granskningen var den grundläggande frågeställningen om det
förekommer att poliser använder sin behörighet som undersökningsledare även
när de inte tjänstgör i en sådan befattning. Utredningen har inte visat att det
förekommer i någon större utsträckning. Jag går därför inte vidare med den
frågan.

Det begränsade förordnandet är mindre väl förenligt med
rättegångsbalkens systematik
Med utgångspunkt i vad Polismyndigheten fört fram synes 8 §
polisförordningen vara ett tillräckligt författningsstöd för att en polis ska kunna
ges behörighet som undersökningsledare beträffande brott av enklare slag, t.ex.
ringa narkotikabrott eller viss trafikbrottslighet. Det är förutsatt att denna
begränsade behörighet ska användas endast när polisen själv har ingripit mot
brottet. Från ett effektivitetsperspektiv går det att se fördelar med en sådan
ordning.
                                                                    Dnr 802-2025       Sid 8 (10)




Det finns dock anledning att uppehålla sig något vid hur det begränsade
förordnandet förhåller sig till rättegångsbalkens grundläggande systematik.
Balkens bestämmelser utgår från att en ingripande polis har att vända sig till en
undersökningsledare när det blir aktuellt att använda tvångsmedel. Endast om
det är fråga om ett brådskande fall får en ingripande polis själv fatta beslut om
tvångsmedel t.ex. i form av beslag, husrannsakan eller kroppsbesiktning.
Utgångspunkten är alltså att en ingripande polis endast undantagsvis ska fatta
sådana beslut.

En följd av att en ingripande polis behöver kontakta en undersökningsledare och
föredra de omständigheter som läggs till grund för användningen av ett
tvångsmedel, är att den enskilde polisen tvingas reflektera över situationen och
sätta ord på varför omständigheterna motiverar tvångsmedelsanvändning.
Undersökningsledaren kan därefter, med distans till ingripandet, bedöma om de
rättsliga förutsättningarna för att besluta om tvångsmedlet är uppfyllda.

Möjligheten för en polis att vidta vissa åtgärder inom ramen för en
primärutredning ska ses mot denna bakgrund (se 23 kap. 3 § fjärde stycket RB
och 3 a § FUK). Det handlar om befogenhet till begränsade utredningsåtgärder
som inte utgör tvångsmedel. När bestämmelserna infördes förutsågs det inte att
även poliser i lägre befattning skulle tillåtas fatta beslut om tvångsmedel i
egenskap av undersökningsledare (jfr NJA II 1969 s. 677 f.).

Den ordning som rättegångsbalken anvisar för beslut om tvångsmedel skapar
förutsättningar för ett gott beslutsunderlag, värnar den objektivitet som ska
genomsyra förundersökningsarbetet och är ägnad att tillgodose
rättssäkerhetsintressen. När dessa överväganden i stället görs av den ingripande
polisen ensam, går en del av grundtankarna bakom rättegångsbalkens
systematik förlorad. Polisen i fråga ska nämligen då själv fylla de roller som
rättegångsbalken fördelat på olika befattningshavare. Användningen av en
behörighet som undersökningsledare av den ingripande polisen är därför mindre
väl förenlig med grundtankarna i rättegångsbalken för
tvångsmedelsanvändning. Det förhållandet att det i bl.a. polislagen finns
bestämmelser som ger en polis befogenhet att i särskilda situationer själv
besluta om vissa tvångsmedel leder inte till någon annan slutsats.

Det framstår inte heller som helt klart hur gränsdragningen ska göras mellan
tillämpningen av ett begränsat förordnande och förfarandet Snabbare lagföring
(SLF). Vissa polisregioner har i JO:s utredning till och med fört fram att
Snabbare lagföring medför att det inte finns något behov av begränsade
förordnanden.

Kraven på utbildning och erfarenhet är lågt ställda och det finns
regionala skillnader i tillämpningen
Regler om behörighet att besluta om tvångsmedel är en viktig del av skyddet för
den enskildes rättssäkerhet eftersom de bl.a. syftar till att säkerställa att frågan
blir föremål för en tillräckligt kvalificerad prövning. För att en polis i yttre
                                                                   Dnr 802-2025      Sid 9 (10)




tjänst ska kunna ges ett förordnande som undersökningsledare, med full
befogenhet att fatta de beslut om tvångsmedel som han eller hon bedömer är
nödvändiga för utredningen av brottet, måste det ställas höga krav på
utbildning, kompetens och erfarenhet.

Kraven för att erhålla det begränsade förordnandet är en digital kurs om två
dagar och erfarenhet av yttre tjänst under minst sex månader. I utredningen hos
JO har det förts fram tveksamheter om utbildningen är tillräcklig. Exempelvis
har det lyfts fram att det ibland råder osäkerhet om när ett ärende är för
omfattande eller komplext för att hanteras av en polis med begränsat
förordnande samt att det i den praktiska tillämpningen gjorts en extensiv
tolkning av dessa begrepp. Det har förekommit att poliser med ett sådant
förordnande beslutat om husrannsakan i en bostad flera mil från
ingripandeplatsen, vilket framstår som både olämpligt och oförenligt med
grundtankarna bakom det begränsade förordnandet.

Det är viktigt att säkerställa att poliser har rätt kompetens för dessa uppgifter,
och att den interna utbildningen kontinuerligt uppdateras för att möta nya krav
och utmaningar. Nuvarande krav på utbildning, men även kraven på erfarenhet,
för att få ett begränsat förordnande framstår som lågt ställda.

Av Polismyndighetens yttrande framgår också att det finns regionala skillnader
i tillämpningen av det begränsade förordnandet samt att det inte kan uteslutas
att dessa kan medföra att samma typ av brott och att tvångsåtgärder hanteras
olika beroende på var i landet ett ärende hanteras. Polismyndigheten framhåller
även att det förekommit brister i dokumentationen av beslut om tvångsmedel,
på så sätt att det inte dokumenterats vem som fattat beslutet.

Avslutande uttalanden
Min granskning visar att det begränsade förordnandet framstår som mindre väl
förenligt med rättegångsbalkens systematik om tvångsmedelsanvändning och de
rättssäkerhetshänsyn som systematiken vilar på. Det kan också ifrågasättas om
de krav som nu ställs på utbildning och erfarenhet är tillräckliga. Tillämpningen
synes inte heller vara enhetlig inom hela Polismyndigheten. Det finns exempel
på att behörigheten använts på sätt som inte varit avsett och att
dokumentationen brister. Vidare framstår gränsdragningen mot förfarandet
Snabbare lagföring inte som given i alla lägen. Det finns därför risker från ett
rättssäkerhetsperspektiv. Jag ser som sagt dock inga formella hinder mot
begränsade förordnanden i och för sig.

Det som kommit fram bör föranleda Polismyndigheten att se över användningen
av begränsade förordnanden, i syfte att säkerställa en enhetlig och rättssäker
tillämpning. Jag skulle därför välkomna den nationella översyn för att skapa en
mer enhetlig tillämpning av delegeringen som myndigheten är inne på i sitt
yttrande.
                                                                   Dnr 802-2025   Sid 10 (10)




Mot bakgrund av hur de begränsade förordnandena förhåller sig till
grundtankarna bakom rättegångsbalken och de rättssäkerhetshänsyn som dessa
vilar på, översänder jag en kopia av beslutet för kännedom till regeringen.

Ärendet avslutas.



Beslutet har fattats av JO Per Lennerbrant. Dokumentet har fastställts digitalt
och har ingen underskrift.

Rättssakkunniga Mauro Villaggi har föredragit ärendet och byråchefen Nils
Västberg har deltagit i beredningen.
