# Fråga om förutsättningarna att inom den psykiatriska tvångsvården inskränka patients rätt att använda telefon

JO 2004-03-12 dnr 807-2003

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                        Sid
                                                                           2004-03-12            807-2003                 1 (14)
Justitieombudsmannen                                                                             2295-2003
Kerstin André




                        Fråga om förutsättningarna att inom den psykiatriska tvångsvården
                        inskränka patients rätt att använda telefon

## Anmälningarna

AA framförde i en anmälan, som inkom till JO den 24 februari 2003, klagomål mot
                        Regionpsykiatriska kliniken i Växjö. Han klagade på att en överläkare vid kliniken
                        inte tillät honom att använda telefon i den utsträckning som han önskade.

                        I anmälan anförde AA i huvudsak följande. Han hade blivit delgiven misstanke om
                        brott. De brott som han var misstänkt för att ha gjort sig skyldig till var sexuellt
                        ofredande och ofredande. Brotten skulle ha begåtts på det sättet att han skulle ha
                        ringt upp ”folk” via den telefon som patienterna på kliniken får använda mellan kl.
                        07.00 och 22.00. Överläkaren BB hade i anledning härav beslutat att han endast
                        fick ringa sin familj två gånger per dag och sin advokat en gång per dag och att
                        övriga samtal skulle gå via överläkaren. Till följd av denna begränsning hade han
                        under den senaste veckan ej haft möjlighet att kontakta polis, bank eller
                        Socialstyrelsens tillsynsenhet (dnr 807-2003).

                        I en anmälan, som inkom till JO den 14 maj 2003, riktade AA kritik mot
                        verksamhetschefen CC vid ovan angivna klinik. Han klagade på att CC i sin
                        egenskap av verksamhetschef inte hade vidtagit tillräckliga åtgärder för att
                        säkerställa hans rätt att ringa i telefon i den utsträckning som han önskade (dnr
                        2295-2003).

## Utredning

Anmälan i ärendet med dnr 807-2003 remitterades till Landstingsstyrelsen i
                        Kronobergs läns landsting för utredning och yttrande. I remissvaret anförde BB i
                        huvudsak följande.

                                  AA (– – –) har till Justitieombudsmannen anmält undertecknad därför att han erhållit
                                  telefonförbud förutom att han får ringa sin advokat och 2 av sina bröder under
                                  övervakning.
                                  Avseende telefonförbudet eller rättare sagt telefonrestriktionerna stödjer jag mig på
                                  den 21 § i lagen om psykiatrisk tvångsvård som utgör grund även för LRV. Närmare
                                  bestämt punkten 5 ”annan egendom som kan skada honom själv eller någon annan
                                  eller vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen”.




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                          Dnr 807-2003     Sid 2 (14)
                                                                             2295-2003




      –––
      I början av februari i år tog jag beslut enligt 21 § LPT (gäller även LRV- vårdade
      patienter) om att AA inte får inneha eller ha fri tillgång till telefon. Han får dock
      ringa sin advokat samt sina bröder under övervakning av personal på den avdelning
      han nu vårdas vid Regionpsykiatriska kliniken i Växjö.
      Sammanfattningsvis är AA en man som förefaller mig mer komplex än vad jag
      kunde föreställa mig vid min första bedömning av honom när han kom hit till
      Regionpsykiatriska kliniken i Växjö. Hans mycket extrema, bisarra och för andra
      människor oerhört besvärande och kränkande telefonkontakter och undersökande
      verksamhet måste enligt min mening stoppas. Jag har därför med stöd av tillämplig
      lagtext förbjudit AA att telefonera till andra personer än hans bröder och hans
      advokat. Telefonerandet får ske under överinseende av personal på avdelningen där
      han vistas. Vi måste veta vart AA ringer. Han är utomordentligt manipulativ. Bland
      hans senaste telefonbeställningar före telefonrestriktionerna var det beställningar
      från Skattemyndigheten i Göteborg där han beställt personuppgifter angående en rad
      olika personer. AA har också på ett rent perverst sätt förföljt en kvinnlig åklagare.
      Innan han dömdes hade han ringt över 30 000 (trettiotusen!) telefonsamtal där han
      trakasserat personer och innehållet i AA:s yttrande per telefon har uteslutande
      handlat om perverterad sexualitet inklusive pedofili. Detta har naturligtvis av de som
      fått motta hans telefonsamtal varit skrämmande, kränkande och besvärande.
      –––
      Min bedömning är att AA är en utomordentligt farlig person. Han är i hög grad
      manipulerande och det finns misstanke om att han trots att han har
      telefonrestriktioner lyckats få medpatient på den avdelning där han vistas att ringa
      och beställa information om patienter han har ett sjukligt, fixerat intresse för. Enligt
      min bedömning måste telefonrestriktionerna fortsätta. Jag hänvisar till tidigare
      uppgiven paragraf samt det allmänskydd som den rättspsykiatriska vården är ålagd
      att svara för.
      –––
Efter det att BB:s yttrande hade inkommit till JO framkom det att AA även hade
vänt sig till Socialstyrelsen, regionala tillsynsenheten i Malmö, med sina klagomål
mot att han inte fick använda telefon i den utsträckning som han önskade och att
tillsynsenheten hade beslutat att utreda saken (dnr 44-3297/2003). Jag har från
tillsynsenheten inhämtat och tagit del av kopior av bl.a. tillsynsenhetens beslut den
27 augusti 2003 (dnr 44-3297/2003 och dnr 42-6459/2003). I beslutet anfördes
under bedömningen följande.
      Landets medborgare har ett grundlagsstadgat skydd mot inskränkningar i sina fri-
      och rättigheter vilket är stadgat i 2 kap. regeringsformen. Inskränkningar i dessa fri-
      och rättigheter får endast göras med stöd av lag. De psykiatriska tvångslagarna LPT
      och LRV är bl.a. sådana lagar som kan inskränka medborgarnas fri- och rättigheter.
      Det är viktigt att de som är satta att tillämpa dessa lagar (läkare och
      verksamhetsansvariga) har goda kunskaper om dessa och om deras innebörd och
      lagstiftarens syfte med lagen.
      I 21 § LPT (som också är tillämplig när det gäller vård enligt LRV) ges chefläkaren
      lagligt stöd för beslut i enskilda fall och för beslut om allmänna restriktioner (s k
      ordningsregler) som innefattar ett förbud för patienter att inneha viss egendom under
      vistelsen på sjukvårdsinrättningen, om egendomen kan skada patienten själv eller
      någon annan eller vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen. I
      paragrafens femte punkt anges att en patient inte får inneha ”annan egendom” som
      kan skada honom själv eller någon annan eller vara till men för vården eller
                                                                    Dnr 807-2003       Sid 3 (14)
                                                                       2295-2003




ordningen på vårdinrättningen. Påträffas sådan egendom som avses i första stycket,
får den omhändertas.
Enligt prop. 1990/91:58 exemplifieras ”annan egendom” som kan vara till skada för
patienten eller till men för vården såsom t.ex. gamla läkemedel samt vapen och
tillhyggen som kan innebära risker för såväl patienten som andra patienter och
vårdpersonal. Detta är inte någon total uppräkning av vad som kan anses vara
”annan egendom”, utan just bara exempel.
En patient som vårdas med stöd av LPT/LRV har rätt att kommunicera med
yttervärlden. Syftet med denna bestämmelse är att samhället skall ha insyn i
tvångsvården för att trygga patienternas rättssäkerhet. Av samma anledning omfattas
inte beslut om frihetsberövande åtgärd enligt LPT/LRV i den övriga sekretessen
enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (7 kap. 2 § 1 p).
Enligt departementschefens uttalande i prop. 1990/91:58 sid. 148 bör en patient i
princip ha rätt till muntlig kommunikation utan särskilda restriktioner och när det
gäller telefonering bör någon begränsning i utnyttjandet av telefon inte kunna
beslutas.
I prop. 1999/2000:44 sid. 83 uttalas att regeringen inte anser att det finns skäl att
från behandlingssynpunkt kunna besluta om inskränkningar i rätten att kommunicera
via telenätet. Således infördes inte, i samband med översynen av LPT/LRV, någon
generell befogenhet för chefsöverläkaren att från behandlingssynpunkt kunna
besluta om inskränkningar i patientens rätt att telefonera.
I samma proposition säger departementschefen vidare att patienters möjlighet att
telefonera eller att med andra tekniska hjälpmedel kommunicera över telenätet t.ex.
med egen mobiltelefon, bestäms i övrigt av de interna regler som gäller vid
vårdenheten av ordningsskäl. Sådana regler, menar departementschefen, kan vara
nödvändiga för att vården skall uppfylla de krav på en god vård som anges i 2a §
HSL. Patienterna får emellertid inte utsättas för inskränkningar i sina
grundlagsskyddade fri- och rättigheter som inte är motiverade från ordnings- eller
säkerhetssynpunkt och som inte är godtagbara med hänsyn till de krav som ställs på
en god vård i HSL. I sammanhanget har regeringen uttalat att det är viktigt att de
kvalitetssystem som skall finnas i verksamheter som bedriver psykiatrisk tvångsvård
tillgodoser att patienter i allmänhet har möjlighet att per telefon eller med andra
tekniska hjälpmedel kontakta utomstående och att inskränkningar endast görs om det
är nödvändigt för att kunna bedriva en god vård.
I beslut 1090-1995 (1996/95:JO1 s 305) har JO bl.a. uttalat: ”Vidare måste ett
sjukhus av ordningsskäl kunna styra tillgången på telefoner. Sålunda kan
begränsningar godtas om det är nödvändigt för att säkerställa andra patienters
tillgång till en gemensam patienttelefon. Jag kan inte heller se att det finns någon
ovillkorlig rätt för patienter att nyttja telefon som är avsedd att användas av
sjukhusets personal”.
I beslut 1499-2000 har JO uttalat: ”Även rent allmänna ordnings- och säkerhetsskäl
kan innebära att patienten i vissa situationer inte kan tillåtas använda telefon”.
Hösten 2001 gjorde Socialstyrelsen en granskning vid 60 av landets 79 kliniker som
bedriver psykiatrisk tvångsvård. I granskningen ingick bl.a. frågan om möjligheten
för tvångsvårdade patienter att telefonera eller på annat sätt kommunicera över
telenätet. Granskningen resulterade i en rapport från Socialstyrelsens
tillsynsavdelning. Socialstyrelsen konstaterar i sin rapport att det vid de psykiatriska
klinikerna, som bedriver tvångsvård, i den lokala instruktionen skall finnas
anvisningar som tillgodoser att inskränkningar i patientens rätt att bl.a. samtala i
telefon endast görs med stöd av lag. Vad lagen anger kan kortfattat sägas vara att
inskränkningar i dessa möjligheter endast får göras för att upprätthålla ordningen på
en avdelning, inte för att hindra en patient som till följd av sin sjukdom bedöms
telefonera eller på annat sätt kommunicera på ett olämpligt sätt.
                                                                          Dnr 807-2003     Sid 4 (14)
                                                                             2295-2003




      Chefsöverläkaren kan i lokala instruktioner besluta om ordningsregler för kliniken.
      Ordningsreglerna får emellertid inte inskränka patienternas fri- och rättigheter på
      sätt som strider mot gällande lagstiftning, dvs. inskränkningar får inte ske av
      medicinska skäl. Det finns emellertid möjlighet för chefsöverläkaren att, t.ex. för att
      upprätthålla ordningen på avdelningen, besluta om generella ordningsregler
      avseende innehav av mobiltelefon på vårdavdelningarna.
      Av 22 § LPT framgår att chefsöverläkaren får besluta att försändelser till en patient
      får undersökas för kontroll av att de inte innehåller sådan egendom som avses i 21 §.
      Granskningen av en försändelse får inte avse det skriftliga innehållet i brev eller
      annan skriftlig handling.
      Av utredningen framgår att BB beslutat om inskränkningar i AA:s rätt att fritt
      telefonera, att hans telefonsamtal avlyssnas samt att försändelser som inkommer till
      honom granskas avseende det skriftliga innehållet. BB har fattat dessa beslut med
      åberopande av 21 § 5. LPT. Detta lagrum ger, enligt Socialstyrelsens bedömning,
      möjlighet att utfärda generella ordningsregler för en vårdavdelning t.ex. genom att
      förbjuda patienter att inneha viss typ av egendom, som kan störa ordningen och
      säkerheten på avdelningen. Säkerhets- och ordningsaspekterna är knutna till
      förhållandena på avdelningen och inte avsedda att vara något samhällsskydd. I fallet
      AA har BB fattat beslut om att denne inte fritt får använda den gemensamma
      patienttelefonen. Denna regel är riktad enbart till AA och avser inte övriga patienter
      på avdelningen. Beslutet avseende AA innebär inte något förbud mot innehav av
      viss egendom. Beslutet har fattats med utgångspunkt från AA:s
      personlighetsstörning och tidigare brottslighet, i syfte att skydda personer utanför
      kliniken. Enligt Socialstyrelsens bedömning kan således inte 21 § LPT åberopas i
      sammanhanget. Socialstyrelsen finner att BB:s beslut står i strid med gällande
      lagstiftning. Han har genom sitt ställningstagande gjort sig skyldig till fel som inte är
      ringa.
      Av ingivna yttranden från BB och CC framgår att syftet med att begränsa AA:s rätt
      att telefonera har varit att förhindra honom att begå likartade brott som de som han
      är dömd för. Det är dock inte psykiatrins uppgift att förhindra brott, utan att ge
      patienterna adekvat vård och behandling. Brottsutredning pågår vid
      polismyndigheten i Borås. Det framgår att BB:s beslut har varit känt för och stöds av
      verksamhetschefen.
      Verksamhetschefen ansvarar för att rutinerna t.ex. vad avser rätten att telefonera och
      kommunicera med omvärlden följer gällande lagstiftning samt att dessa rutiner finns
      i den lokala instruktionen. Socialstyrelsen förutsätter att verksamhetschefen ser över
      rutinerna i detta avseende. Återrapportering härom skall ske till Socialstyrelsen.
      Mot bakgrund av vad som framkommit vid utredningen finner Socialstyrelsen vid en
      samlad bedömning att skäl för disciplinpåföljd inte föreligger, varför ärendet
      avslutas med ovanstående kritik.
Jag fann härefter skäl att bereda Socialstyrelsen, rättsavdelningen, tillfälle att till
JO inkomma med yttrande över frågan om det förelåg behov av att göra en översyn
av lagstiftningen för att ge chefsöverläkaren en möjlighet att av bl.a.
behandlingsskäl besluta om begränsningar vad gäller en patients möjlighet att
telefonera.

I yttrande, beslutat av generaldirektören DD, anförde Socialstyrelsen följande.
      –––
                                                                      Dnr 807-2003     Sid 5 (14)
                                                                         2295-2003




1. Rättslig reglering
I regeringsformens (RF) 2 kap. finns uppräknat ett antal fri- och rättigheter som
medborgarna är tillförsäkrade gentemot det allmänna. Fri- och rättigheterna kan
endast begränsas genom lag. Sådana begränsningar har införts i bl.a. lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk tvångsvård (LRV).
LPT och LRV ger till skillnad mot vad som tidigare gällde enligt lagen (l966:293)
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) inte någon generell
befogenhet för chefsöverläkaren att besluta om inskränkningar i patientens rätt att
telefonera, om det anses nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för
att skydda patienten själv eller omgivningen. Det är endast möjligt att av
ordningsskäl styra tillgången på telefoner, t.ex. för att säkerställa andra patienters
tillgång till en gemensam patienttelefon.
I förarbetena (prop. 1990/91:58, s. 148) tar departementschefen upp frågan om
inskränkningar i patientens rätt att telefonera. Enligt departementschefen bör en
patient i princip ha rätt till muntlig kommunikation utan särskilda restriktioner och
av behandlingshänsyn torde det inte föreligga skäl att göra undantag beträffande
telefonering. Någon särskild begränsning i utnyttjandet av telefon bör således inte
kunna beslutas, och telefonavlyssning bör inte vara tillåten.
Restriktioner med avseende på patienters rätt att samtala i telefon kan med
nuvarande lagstiftning endast beslutas vid rättspsykiatrisk vård enligt 8 § andra och
tredje styckena LRV. Kriminalvårdsstyrelsen får således beträffande patienter som
är anhållna, häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt eller skall förpassas till
sådan anstalt i särskilda fall besluta om telefonförbud och vissa andra
inskränkningar, om det är påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt. Statens
institutionsstyrelse har getts motsvarande befogenhet när det gäller den som är
intagen i eller skall förpassas till ett särskilt ungdomshem. Beträffande vissa
patienter som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol eller för de som är
intagna i kriminalvårdsanstalt får regeringen besluta om sådana inskränkningar. Det
rör sig om situationer då det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till
risken för att patienten under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till brott
som innefattar användandet av våld, hot eller tvång för politiska syften.
Enligt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2000:12) Psykiatrisk
tvångsvård och rättspsykiatrisk vård har verksamhetschefen ansvaret för att det i den
lokala instruktionen finns anvisningar som tillgodoser att inskränkningar i patientens
rätt att bl.a. samtala i telefon endast görs med stöd av lag.
Enligt föreskrifterna skall allmänna restriktioner i form av ordningsregler utformas
så att de inte inskränker patientens rätt att fritt samtala i telefon eller att med andra
tekniska hjälpmedel kontakta utomstående. Anvisningar om allmänna restriktioner
skall finnas i den lokala instruktionen.
I 21 § första stycket LPT ges bestämmelser om förbud att inneha viss egendom,
däribland narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. Enligt
paragrafens femte punkt får en patient inte heller inneha annan egendom som kan
skada honom själv eller någon annan eller vara till men för vården eller ordningen
på vårdinrättningen. Påträffas sådan egendom som avses i första stycket, får den
omhändertas. Dessa bestämmelser gäller även vid vård enligt LRV.
I förarbetena (prop. 1990/91:58) exemplifieras ”annan egendom” som kan vara till
skada för patienten eller till men för vården såsom t.ex. gamla läkemedel samt vapen
och tillhyggen som kan innebära risker för såväl patienten som andra patienter och
vårdpersonal. Denna uppräkning är inte fullständig utan även andra föremål kan
komma ifråga.
                                                                  Dnr 807-2003    Sid 6 (14)
                                                                     2295-2003




2. Möjlighet till inskränkningar i annan lagstiftning

Kriminalvården
I 30 § lagen (l974:203) om kriminalvård i anstalt anges att telefonsamtal mellan
intagna och personer utanför anstalten får äga rum i den utsträckning det lämpligen
kan ske. En intagen kan förvägras telefonsamtal som är ägnade att äventyra
säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller
annars vara till skada för honom eller någon annan.
Enligt andra stycket samma lagrum kan, i fråga om den som den intagne önskar
samtala med, särskild kontroll göras i den utsträckning det anses behövligt. Det rör
sig om att i förväg undersöka om personen har dömts eller är misstänkt för brottslig
verksamhet. I den utsträckning det behövs skall upplysningar också inhämtas om
personliga förhållanden i övrigt.
Av tredje stycket samma lagrum framgår att en tjänsteman på lämpligt sätt skall
avlyssna telefonsamtal, om det är nödvändigt med hänsyn till säkerheten.
Avlyssning får endast ske om den intagne känner till det. Telefonsamtal med
advokat som biträder den intagne i en rättslig angelägenhet får inte avlyssnas utan
den intagnes medgivande.
Enligt 12 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. får
telefonsamtal mellan den häktade och en person utanför förvaringslokalen äga rum i
den utsträckning det lämpligen kan ske. Den häktade skall vägras telefonsamtal som
kan medföra fara från säkerhetssynpunkt. Inte heller den som är häktad på grund av
misstanke om brott får ta emot eller ringa telefonsamtal som kan medföra fara för att
bevis undanröjs eller utredning om brott på annat sätt försvåras.
Enligt andra stycket samma lagrum skall en eller flera personer på lämpligt sätt
avlyssna telefonsamtal, om det behövs av säkerhetsskäl eller för att undvika att bevis
undanröjs eller utredning av brott på annat sätt försvåras. Avlyssning får äga rum
endast med den häktades vetskap. Telefonsamtal med den häktades offentlige
försvarare får inte avlyssnas.
Av 69 § i kriminalvårdens anstaltsföreskrifter (KVVFS) framgår att annan
telefonutrustning, än den som tillhandahålls av kriminalvårdsmyndigheten, inte får
innehas eller användas av den intagne då han står under tillsyn av
kriminalvårdspersonal.

Socialtjänsten
Enligt 15 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
har den intagne rätt att ringa och ta emot telefonsamtal, ta emot besök samt vistas
utanför hemmet i den utsträckning som lämpligen kan ske. Den intagne får dock
förvägras telefonsamtal och besök, om det kan äventyra vården eller ordningen vid
hemmet.
Beslut om inskränkning i rätten att föra telefonsamtal eller ta emot besök samt om
vistelse utanför hemmet fattas av den som förestår vården vid hemmet (15 a § tredje
stycket).
Enligt 33 a § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) har den
som vårdas enligt lagen i ett LVM-hem rätt att ringa och ta emot telefonsamtal och
besök i den utsträckning som lämpligen kan ske. Den intagne får dock förvägras
telefonsamtal och besök om det kan äventyra vården eller ordningen vid hemmet.
Beslut om inskränkningar i dessa avseenden fattas av den som förestår vården vid
hemmet.

Smittskydd
Enligt 43 a § smittskyddslagen (1988:1472) har den som är tvångsisolerad rätt att
föra telefonsamtal och ta emot besök i den utsträckning det kan ske med hänsyn till
vården eller ordningen på sjukhuset.
                                                                   Dnr 807-2003     Sid 7 (14)
                                                                       2295-2003




Beslut om inskränkningar i rättigheterna enligt 43 a § får meddelas av
chefsöverläkaren efter samråd med smittskyddsläkaren (43 b §).

3. Tidigare behandling av frågan

Ett beslut från JO
Justitieombudsmannen (JO) har även tidigare uppmärksammat denna problematik
med anledning av ett ärende som gällde en patient som vårdades enligt LRV och
hade meddelats besöksförbud enligt lagen (1988:688) om besöksförbud på grund av
hot mot målsäganden (beslut 1996-01-31, dnr 1090-1995). Patienten var därmed inte
bara förbjuden att besöka målsäganden utan även att ta kontakt med denna på annat
sätt t.ex. per telefon eller brev. Sjukhusets åtgärder hade fått till följd att vad som
skulle kunna vara en brottslig handling hade förhindrats genom att man inskränkt
patientens möjligheter att kontakta målsäganden per telefon och omhändertagit vissa
brev.
Enligt JO måste ett sjukhus av ordningsskäl kunna styra tillgången till telefoner.
Sålunda kan begränsningar godtas om det är nödvändigt för att säkerställa andra
patienters tillgång till en gemensam patienttelefon. Vidare kan det inte heller finnas
någon ovillkorlig rätt för patienter att nyttja telefon som är avsedd att användas av
sjukhusets personal.
När det gäller frågan om förbud för en patient att ringa till en viss person konstaterar
JO att det inte finns något stöd i den psykiatriska tvångslagstiftningen (LPT och
LRV) för att meddela ett sådant beslut. Det måste dock även undersökas om
förbudet kunnat grundas på någon annan lagstiftning.
I rättegångsbalken (RB) finns bestämmelser om rätt för envar att ingripa mot den
som begått brott samt att därvid ta föremål som påträffas i beslag (24 kap. 7 § andra
stycket och 27 kap. 4 § första stycket). Enligt dessa bestämmelser föreligger dock
alltid en skyldighet att skyndsamt överlämna den gripne till närmaste polisman och
att anmäla verkställt beslag till undersökningsledaren eller åklagaren. Vidare är
bestämmelserna i RB inte tillämpliga på ingripanden från sjukvårdspersonalens sida
som syftar till att förebygga brott.
JO konstaterar att sjukhuset saknat stöd i lag för de vidtagna åtgärderna. Vid en
samlad bedömning av den inskränkning som skett i patientens möjligheter att
telefonera finner JO dock att sjukhuset inte hade handlat fel och beaktade då att
begränsningen inte avsett möjligheten att telefonledes kontakta utomstående i
allmänhet, utan endast den målsägande till vars förmån besöksförbudet gällde. I
bedömningen utgick JO från att inskränkningarna var en engångsföreteelse och att
patienten kunde fritt telefonera på annan tid än kontorstid.
JO framför den principiella synpunkten att en tillämpning av de nu nämnda
bestämmelserna i RB i många fall torde framstå som föga realistisk eller i vart fall
mindre ändamålsenlig när det gäller arbetet inom den psykiatriska vården. JO anser
att den nuvarande lagstiftningen inom den psykiatriska tvångsvården företer en brist
i det avseendet att det i ett fall som det förevarande inte lämnas utrymme för ingrip-
anden som kanske framstår som fullt motiverade och t.o.m. angelägna och som
dessutom under vissa förutsättningar skulle kunna grundas på bestämmelser i RB.
Slutligen konstaterar JO att en parlamentarisk kommitté hade tillkallats för att
utvärdera LPT och LRV (S 1995:11). Enligt direktiven (dir. 1995:140) skulle bl.a.
behovet av andra tvångsåtgärder än dem som regleras i LPT och LRV utredas och
analyseras. I samband härmed hade kommittén bl.a. till uppgift att analysera de
svårigheter som tillgången till telefon kan ge upphov till när det gäller maniska
patienter.
En kopia av beslutet sändes till Socialdepartementet för kännedom.
                                                                            Dnr 807-2003    Sid 8 (14)
                                                                               2295-2003




Regeringens proposition 1999/2000:44 Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård
I prop. 1999/2000:44 anges att regeringen, med anledning av JO:s framställning (se
ovan), särskilt har övervägt om LPT och LRV bör ändras så att chefsöverläkaren ges
en lagreglerad befogenhet att inskränka patientens rätt att telefonera eller på annat
sätt kommunicera via telenätet.
Regeringen uttalar att den inte anser att det finns tillräckliga skäl att från
behandlingssynpunkt kunna besluta om inskränkningar i denna rätt, eftersom
patientens behandlingssituation lika väl kan förbättras som försämras på grund av ett
telefonförbud. Skälen för en sådan åtgärd kan därför inte anses uppväga det intrång
eller men som åtgärden innebär för den enskilda människan. Det bör således inte,
enligt regeringen, införas någon generell befogenhet för chefsöverläkaren att från
behandlingssynpunkt kunna besluta om inskränkningar i patientens rätt att
telefonera.
I samma proposition sägs också att patienters möjlighet att telefonera eller att med
andra hjälpmedel kommunicera över telenätet eller på annat sätt under tvångsvården,
t.ex. med egen mobiltelefon, i övrigt bestäms av de interna regler som gäller vid
vårdenheten av ordningsskäl. Sådana regler kan vara nödvändiga för att vården skall
uppfylla de krav på en god vård som anges i 2 a § HSL. Patienterna får inte utsättas
för inskränkningar i sina grundlagsskyddade fri- och rättigheter som inte är
motiverade från ordnings- eller säkerhetssynpunkt och som inte är godtagbara med
hänsyn till de krav som ställs på en god vård i HSL. Regeringen anser det vara
angeläget att sjukvårdshuvudmännen ger direktiv och säkerställer att de
kvalitetssystem som skall finnas i verksamheter som bedriver psykiatrisk tvångsvård
tillgodoser att patienter i allmänhet har möjlighet att per telefon eller med andra
tekniska hjälpmedel kontakta utomstående och att inskränkningar endast görs om det
är nödvändigt för att kunna bedriva en god vård. Regeringen förutsatte att
Socialstyrelsen kommer att uppmärksamma detta problem genom allmänna råd och
inom ramen för sin ordinarie tillsyn.

SoS-rapport (Psykiatrisk tvångsvård. Resultatet av nationell tematisk verksamhetstillsyn)
Under hösten 2001 genomförde Socialstyrelsen en granskning vid 60 av landets 79
kliniker som bedriver psykiatrisk tvångsvård. Avsikten med granskningen var att få
en nationell bild av effekterna av vissa förändringar i tvångsvårdslagstiftningen som
trädde i kraft den 1 juli 2000 och som regeringen uppdragit åt Socialstyrelsen att
följa upp. I uppdraget från regeringen ingick ”att uppmärksamma problemet med de
stora skillnader som finns i psykiatriska vårdinrättningars ordningsföreskrifter
avseende LPT- och LRV-patienters förutsättningar att telefonera eller med andra
tekniska hjälpmedel kommunicera över telenätet”.
I sin rapport konstaterar Socialstyrelsen att det på de flesta enheter finns skriftliga
eller muntliga ordningsregler avseende patienternas rätt att telefonera eller på annat
sätt kommunicera över telenätet. En klar majoritet av dessa ordningsregler
tillgodoser helt eller delvis kravet att inskränkningar i patienternas rätt att telefonera
eller med andra tekniska hjälpmedel kommunicera över telenätet endast görs med
stöd av lag. Vad lagen anger kan, enligt Socialstyrelsen, kortfattat sägas vara att
inskränkningar i dessa möjligheter endast får göras för att upprätthålla ordningen på
en avdelning, inte för att hindra en patient som till följd av sin sjukdom bedöms
telefonera eller på annat sätt kommunicera på olämpligt sätt.
Det framkom dock vid granskningen att sådana begränsningar utifrån medicinska
bedömningar sker vid ca 35 procent av de granskade enheterna. Vid den dialog som
i dessa fall fördes med verksamhetsansvariga där det tydliggjordes att sådana
begränsningar inte får ske enligt nu gällande bestämmelser, framkom att man
upplevde detta som ett problem i vården. Man menar dels att man inte tolkat
Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd inom området på det sättet, dels att
avsaknaden av möjligheten att tillfälligt kunna begränsa en patients telefonerande
eller annat kommunicerande över telenätet ibland kan vara till direkt skada för
                                                                      Dnr 807-2003     Sid 9 (14)
                                                                         2295-2003




patienten och kontraindicerande för det vårdresultat man önskar uppnå med
patienten. Ett exempel på problem kan vara när en manisk patient via telefon eller
Internet gör inköp långt över sina ekonomiska resurser och därmed försätter sig i en
betalningssituation som i förlängningen försvårar hans kommande rehabilitering. Ett
annat exempel kan vara att en manisk eller psykotisk patient ideligen kontaktar
närstående på ett sätt som för dem kan upplevas som outhärdligt.
Vid 35 procent av vårdinrättningarna rådde mobiltelefonförbud på sjukhuset på
grund av risken för störningar på medicinteknisk apparatur eller larmfunktioner. Vid
några enheter fick patienterna ringa endast utomhus. Också beträffande
mobiltelefoni gjordes vid ett par enheter individuella bedömningar. Vid
rättspsykiatriska enheter fanns strängare regler, särskilt där häktade med
åklagarrestriktioner vårdades. Vid ett par enheter låstes patienternas mobiltelefoner
in på grund av stöldrisken och patienterna fick ut sina telefoner då de ville ringa.
Socialstyrelsen konstaterar att här uppenbarligen föreligger en intressekonflikt
mellan regelverket och patientvården. Det har från vårdens sida rått en oklarhet om
möjligheterna att på grund av medicinska skäl begränsa patienternas rätt att
telefonera. Socialstyrelsen anser i rapporten att föreskrifterna och allmänna råden
behöver förtydligas på denna punkt.

4. Socialstyrelsens synpunkter på behovet av ändrad lagstiftning
Psykiatrisk tvångsvård innebär en begränsning av den enskildes fri- och rättigheter.
Att vårda någon utan dennes samtycke är en grannlaga uppgift som för med sig
svåra avvägningar. Hur välmotiverat ingreppet än är, ställer tvångsvården särskilda
krav på vårdens innehåll och utformning av insatserna. Vården bör i största möjliga
utsträckning planeras och utformas i samråd och samförstånd med den enskilde och
med respekt för dennes värdighet och integritet.
Patienternas rättssäkerhet är av avgörande betydelse vid utformningen av den
psykiatriska tvångslagstiftningen. Det är emellertid också viktigt att en psykiatrisk
tvångslagstiftning innehåller regler som syftar till att samhällsskyddet skall
tillgodoses. Dessa regler kan komma i konflikt med patientens rättssäkerhet och en
lämplig avvägning måste därför göras.
Socialstyrelsens uppfattning är att en patient som vårdas med stöd av LPT eller LRV
skall ha rätt att kommunicera med omvärlden, t.ex. genom att ringa och ta emot
telefonsamtal. Inte minst är detta viktigt för patienternas möjligheter att knyta och
vidmakthålla värdefulla kontakter med människor utanför vårdinrättningen. Vidare
bidrar det till en ökad insyn från samhällets sida i den psykiatriska tvångsvården.
Olika former av restriktioner innebär med nödvändighet en inskränkning av
människors integritet och självbestämmande. Trots detta kan det finnas tillfällen då
sådana åtgärder måste tillgripas för att vården skall kunna genomföras.
För närvarande får en patients rätt att samtala i telefon endast begränsas om det är
motiverat av ordningsskäl. Begränsningar i form av ordningsregler kan t.ex. godtas
om de är nödvändiga för att säkerställa andra patienters tillgång till en gemensam
patienttelefon.
Därutöver finns inte någon möjlighet för chefsöverläkaren att hindra en viss patient
från att telefonera eller på annat sätt kommunicera med omvärlden, om man i det
enskilda fallet anser det nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för
att skydda patienten själv eller omgivningen. Den fråga som Socialstyrelsen har att
ta ställning till är om det föreligger behov av att göra en översyn av lagstiftningen
för att göra det möjligt att av bl.a. behandlingsskäl besluta om inskränkningar vad
gäller en patients rätt att telefonera.
Det kan finnas flera olika skäl till att inskränka rätten att telefonera. För det första
kan en ovillkorlig rätt för en patient att telefonera i enskilda fall innebära att
patientens rehabilitering försvåras. Det förekommer att patienter telefonerar i stor
                                                                   Dnr 807-2003    Sid 10 (14)
                                                                      2295-2003




omfattning och trakasserar personer. Vissa samtal är hotfulla och de som mottar
samtalen blir skrämda, kränkta och besvärade. En del patienter blir, när deras
tillstånd förbättrats, djupt ångerfyllda över sitt handlande.
I vissa situationer framstår det inte som humant vare sig mot patienten eller
mottagaren att tillåta hotfulla och kränkande telefonsamtal. Ibland är det människor i
patientens närhet som ideligen blir uppringda och till vilka hon eller han skall
återvända när vården är avslutad. Ett sådant förfarande kan inte anses gagna vården
och rehabiliteringen av patienten. Å andra sidan innebär varje inskränkning i rätten
att telefonera en integritetskränkning för patienten.
Det förekommer också att maniska patienter med hjälp av telefon ingår ofördel-
aktiga ekonomiska överenskommelser på grund av sin psykiska störning och kan
befaras komma att tillfoga sig själv eller någon annan allvarlig ekonomisk skada.
Dessa svårigheter bör dock enligt Socialstyrelsens mening lösas genom anordnande
av godmanskap eller förvaltarskap enligt Föräldrabalken (FB).
Ett annat syfte med telefonbegränsningar kan vara att skydda andra människor. En
del patienter har dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning
för olaga hot, ofredande, sexuellt ofredande etc. Dessa personer begår ibland sina
brott genom att telefonera. Särskilt patienter som dömts för sexuella övergrepp eller
våldsbrott kan vara så fixerade vid sitt offer att de inte kan förväntas upphöra med
sina försök att hålla kontakt. Det tidigare omnämnda ärendet hos JO visar att det
förekommer att patienter med besöksförbud försöker kontakta den målsägande till
vars förmån besöksförbudet gäller. Hot och trakasserier kan för dessa personer leda
till svåra psykiska lidanden.
Samhällsskyddet gör sig främst gällande vid prövningen av förutsättningarna för att
ge psykiatrisk tvångsvård som en brottspåföljd. Inte bara lagöverträdarens behov av
psykiatrisk vård skall här vägas in utan även skyddsaspekten, dvs. risken för att
denne på nytt begår brott. Sett mot denna bakgrund är det väsentligt att vården kan
förhindra att patienter begår nya brott under den tid de vårdas med stöd av LRV.
Redan i dag får vem som helst, enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken, ingripa mot den
som begått brott på vilket fängelse kan följa. Den som tagits på bar gärning skall
skyndsamt överlämnas till polisen. Dessa bestämmelser är dock inte tillämpliga på
ingripanden från sjukvårdspersonalens sida som syftar till att förebygga brott,
exempelvis överträdelse av ett besöksförbud.
Slutligen kan en fri tillgång till telefon i vissa fall innebära fara ur ordnings- och
säkerhetssynpunkt. Genom att ringa telefonsamtal kan en patient ordna så att
narkotika, vapen och andra olämpliga föremål tas in på avdelningen. Det är också
möjligt att använda sig av telefon vid planering av rymningar. Ett sådant förfarande
innebär ett hot mot både patienternas och personalens säkerhet. Restriktioner kan
därför bli nödvändiga för att vården skall kunna uppfylla de krav på en god vård som
anges i 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL).
Erfarenheter bl.a. från Socialstyrelsens tillsyn visar att man inom vissa verksamheter
uppfattar den i princip oinskränkta rätten att telefonera som ett problem. Den
tekniska utvecklingen med mobiltelefoner, trådlös uppkoppling till Internet och nu
senast s.k. kameramobiler har ökat patienternas möjligheter att kommunicera med
omvärlden och ställer saken ytterligare på sin spets.
Socialstyrelsen konstaterar i sin rapport från 2001 att det från vårdens sida finns en
osäkerhet om vad det nuvarande regelverket tillåter i fråga om begränsningar av
patienternas rätt att telefonera. Det framkom att begränsningar utan stöd i lag
förekom vid 35 procent av de granskade enheterna, vilket givetvis inte är
tillfredsställande. Att införa en lagreglering skulle bidra till en ökad tydlighet och
förhindra inskränkningar som inte är motiverade. Den enskildes rättssäkerhet stärks
därigenom. Samtidigt möjliggörs inskränkningar i de situationer då de bedöms vara
befogade.
                                                                   Dnr 807-2003     Sid 11 (14)
                                                                      2295-2003




Sammantaget anser Socialstyrelsen att det bör finnas en möjlighet att förbjuda eller
övervaka telefonsamtal i vissa situationer. Hänsynen till samhällsskyddet gör att
behovet av en sådan reglering är störst när vården ges med stöd av LRV.
Det bör närmare regleras under vilka former telefoninskränkningar får äga rum. Det
kan bli fråga om såväl generella begränsningar som inskränkningar i rätten att
telefonera för en viss eller vissa personer. Restriktionerna bör kunna omfatta såväl
fast telefoni som mobiltelefoner samt även andra tekniska hjälpmedel för
kommunikation över telenätet.
Patienter som har fått restriktioner vad gäller telefonerande kan självfallet inte
tillåtas inneha mobiltelefon. Någon annan ordning är inte möjlig om man skall
kunna kontrollera att restriktionerna följs. Vid sådana enheter där
telefonrestriktioner förekommer bör det endast vara möjligt att använda
telefonutrustning, som tillhandahålls av sjukvårdhuvudmannen. Detta för att undvika
att medpatienter lånar ut sina mobiltelefoner till den patient som har fått särskilda
restriktioner vad gäller sitt telefonerande.
Det bör tilläggas att en vårdinrättning redan idag av ordningsskäl kan styra
tillgången på mobiltelefoner. Om det behövs för att kunna upprätthålla ordningen på
avdelningen torde man i de interna regler som gäller vid enheten kunna förbjuda
innehav av mobiltelefoner eller användningen av dessa inom vissa utrymmen.
Rättsläget är emellertid något oklart på denna punkt och kan därför behöva
förtydligas i en framtida reglering.
Som tidigare nämnts finns särskilda inskränkningar reglerade i lag när det gäller
andra situationer där den personliga friheten är berövad någon. Möjlighet att
inskränka rätten att telefonera finns inom kriminalvården, vid tvångsingripanden på
socialtjänstens område samt inom smittskyddet.
En del av de risker som är förenade med en fri tillgång till telefon är gemensamma
för kriminalvården och den rättspsykiatriska vården. Även om de patienter som är
föremål för vård med stöd av LRV inte helt kan jämställas med dem som avtjänar ett
frihetsstraff, kan bestämmelserna i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
(KvaL) ändå tjäna till viss vägledning. Kriminalvården har en skyldighet att bevaka
att de intagna inte ges möjlighet att begå nya brott eller att avvika. Den intagnes
rättigheter är lagreglerade t.ex. när det gäller möjlighet att vägra telefonsamtal.
Enligt 30 § KvaL kan en intagen förvägras telefonsamtal som är ägnade att äventyra
säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller
annars kan vara till skada för honom eller någon annan.
Socialstyrelsen anser att liknande bestämmelser som de som gäller inom
kriminalvården bör införas också inom den rättspsykiatriska vården. Det bör således
vara möjligt att vägra telefonsamtal som äventyrar ordningen eller säkerheten på
avdelningen eller kan vara till skada för någon utanför sjukvårdsinrättningen. Vidare
bör frågan om det skall finnas en möjlighet att också från behandlingssynpunkt
kunna besluta om inskränkningar i patienters rätt att telefonera övervägas.
Det bör tilläggas att det beträffande besökstider finns särskilda bestämmelser i lagen
(1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård. Denna lagreglering är
emellertid inte primärt avsedd att täcka ett behov av att reglera restriktioner för
patienterna. Möjligheten att besluta om besöksrestriktioner i särskilda fall riktar sig
istället i första hand till besökarna (se prop. 1995/96:196). Det förefaller därför
mindre lämpligt att föra in bestämmelser om telefoninskränkningar i den ovan
nämnda lagen.
Socialstyrelsen anser att telefoninskränkningarna bör beslutas av huvudmannen för
sjukvårdsinrättningen. I detta sammanhang bör också övervägas om det finns behov
av att införa en bestämmelse om överklagande. Patienten skulle kunna få saken
prövad av domstol. Det bör i så fall vara möjligt att överklaga till allmän
förvaltningsdomstol. Generella beslut, av ordningskaraktär, om begränsningar i
                                                                     Dnr 807-2003    Sid 12 (14)
                                                                        2295-2003




      fråga om telefonsamtal borde däremot inte omfattas av en bestämmelse om
      överklagande.
      –––
Jag har vid avgörandet av ärendet haft tillgång till akterna i JO:s ärenden med dnr
1622-2003, 2553-2003, 2169-2003, 4012-2003 samt 348-2004. I det sistnämnda
ärendet har jag inhämtat och tagit del av handlingarna i Justitiekanslerns ärende
med dnr 3117-03-21.

Bedömning
Telefonrestriktioner
Som framgår av tillsynsenhetens beslut och rättsavdelningens yttrande ger lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, och lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, LRV, till skillnad mot vad som tidigare gällde enligt lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV), inte
chefsöverläkaren någon generell befogenhet att med hänsyn till ändamålet med
vården eller för att skydda patienten själv eller omgivningen besluta om
inskränkningar i en patients rätt att använda telefon. Däremot kan allmänna
ordnings- och säkerhetsskäl föranleda begränsningar i patienternas möjlighet att
telefonera.

Av utredningen framgår att BB, enligt vad han själv har uppgett, med stöd av 21 §
femte punkten i LPT (vilken även är tillämplig beträffande patienter som vårdas
enligt LRV) beslutat att AA inte fick inneha eller ha fri tillgång till telefon och att
han endast tilläts att ringa sin advokat och sina bröder. Vidare framgår att beslutet
endast avsåg AA och att syftet med beslutet var att skydda personer utanför
kliniken. Tillsynsenheten har med hänsyn härtill, i vilken bedömning jag
instämmer, funnit att BB:s beslut stått i strid med gällande lagstiftning. För detta
kan BB inte undgå kritik.

Av utredningen i JO:s ärende med 2553-2003 framgår att BB efter tillsynsenhetens
beslut numera insett att beslutet stått i strid med lagstiftningen på området. Med
hänsyn härtill och då verksamhetschefen vid regionpsykiatriska kliniken, enligt vad
som framgår av handlingarna i ärendet med dnr 2553-2003, har klargjort för berörd
personal att 21 § LPT inte ger någon möjlighet att besluta om inskränkningar i en
patients rätt att telefonera eller på annat sätt kommunicera med omgivningen,
finner jag inte skäl till något ytterligare uttalande i saken såvitt avser BB:s
agerande.

När det sedan gäller den kritik som AA har framfört mot CC vill jag säga följande.
Tillsynsenheten har i sitt beslut anfört att det är verksamhetschefens ansvar att
rutinerna, t.ex. vad avser rätten att telefonera, följer gällande lagstiftning och att
rutinerna finns i den lokala instruktionen. Mot bakgrund härav och då CC i beslutet
även anmodades att till tillsynsenheten inkomma med en upprättad lokal
instruktion, föranleder AA:s klagomål i denna del inte någon åtgärd eller något
ytterligare uttalande från min sida. Det kan i sammanhanget konstateras att det av
                                                                    Dnr 807-2003    Sid 13 (14)
                                                                       2295-2003




utredningen i JO:s ärende med dnr 4012-2003 framgår att CC till tillsynsenheten i
Malmö har inkommit med en upprättad instruktion.

Som framgått ovan under rubriken Utredning ansåg jag att det fanns skäl att bereda
Socialstyrelsens rättsavdelning tillfälle att yttra sig över frågan om det förelåg ett
behov av att göra en översyn av lagstiftningen för att införa en möjlighet för
chefsöverläkaren att av bl.a. behandlingsskäl besluta om inskränkningar i en
patients rätt att telefonera. Rättsavdelningen har i sitt yttrande lämnat en
redogörelse för bl.a. äldre och nu gällande lagstiftning samt förarbetsuttalanden
inom tvångspsykiatrin och tidigare JO-uttalanden i frågan. I yttrandet har också
belysts de möjligheter som finns i annan lagstiftning, vad gäller personer som är
frihetsberövade, att inskränka rätten att telefonera. Rättsavdelningen har därefter
funnit att det bör finnas en möjlighet att förbjuda eller övervaka telefonsamtal i
vissa situationer och att patienter som har fått sådana restriktioner inte kan tillåtas
att inneha mobiltelefon. Rättsavdelningen anför vidare att behovet av en sådan
reglering, med hänsyn till samhällsskyddet, är störst när det gäller den vård som
ges med stöd av LRV. Enligt rättsavdelningens uppfattning bör liknande
bestämmelser som gäller inom kriminalvården införas inom den rättspsykiatriska
vården, innebärande att det skall vara möjligt att vägra telefonsamtal som äventyrar
ordningen eller säkerheten på avdelningen eller kan vara till skada för någon
utanför sjukvårdsinrättningen. När det gäller frågan om det även skall finnas en
möjlighet att från behandlingssynpunkt kunna besluta om inskränkningar i
patienters rätt att telefonera bör en sådan möjlighet enligt rättsavdelningen
övervägas.

Jag kan i allt väsentligt instämma i den ståndpunkt som rättsavdelningen i sitt
yttrande har givit uttryck för och de skäl som legat till grund härför. Jag vill i
sammanhanget även tillägga att det som har kommit fram i den rapport – som
rättsavdelningen har refererat till i remissyttrandet – om att verksamhetsansvariga
för vården upplevde det som ett problem att man inte utifrån medicinska skäl kan
begränsa rätten att telefonera, är något som har framkommit även vid mina
inspektioner av tvångspsykiatrin. Mot den bakgrunden och med hänsyn till den
tekniska utveckling som har skett vad gäller möjligheten att kommunicera, finner
jag åter anledning att fästa lagstiftarens uppmärksamhet på denna fråga. Jag vill här
understryka att behovet av inskränkningar i rätten att telefonera självfallet måste
övervägas noga och vägas mot patientens rätt till integritet. Jag vill för egen del
inte nu närmare utveckla vilka avvägningar som måste göras. Jag anser mig
emellertid kunna utgå från att beslut rörande telefoninskränkningar endast kommer
att beröra ett fåtal patienter och att rättssäkerhetsaspekterna kan tillgodoses om
krav uppställs på att sådana beslut av chefsöverläkaren omgående skall underställas
domstol eller att beslutanderätten läggs på domstol efter ansökan av
chefsöverläkaren.
                                                                  Dnr 807-2003   Sid 14 (14)
                                                                     2295-2003




Övrigt
–––

Vad AA i övrigt har anfört föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande från
min sida.

––––––––––––

Ärendena avslutas med den ovan uttalade kritiken.

Jag överlämnar en kopia av beslutet till Socialdepartementet och nationella
psykiatrisamordnaren EE för kännedom.
