# Kritik mot Karolinska Universitetssjukhuset i Solna för avsaknad av rutiner för att hantera händelser där en patient misstänks ha blivit
utsatt för brott på vårdinrättningen

JO 2020-11-20 dnr 8077-2018

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                     Sid
                                                                          2020-11-20               8077-2018             1 (10)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Kritik mot Karolinska Universitetssjukhuset i Solna för avsaknad av
                        rutiner för att hantera händelser där en patient misstänks ha blivit
                        utsatt för brott på vårdinrättningen


                          Beslutet i korthet: Mot bakgrund av uppgifter i en tidningsartikel om att en patient på
                          Karolinska Universitetssjukhuset i Solna misstänktes ha utsatt en annan patient för
                          brott, beslutade chefsJO att utreda dels händelsen i fråga, dels sjukhusets rutiner på
                          området.
                          I beslutet konstaterar chefsJO att vårdpersonalen utifrån de beskrivna omständig-
                          heterna hanterade den uppkomna situationen på ett så bra sätt som möjligt, mot
                          bakgrund av att de inte hade några riktlinjer att förhålla sig till. ChefsJO uttalar att
                          riktlinjer eller rutiner när det gäller vilka åtgärder som bör vidtas med anledning av
                          misstanke om att en patient utsatts för brott är nödvändiga för att en vårdinrättning
                          ska kunna säkerställa patienternas trygghet samt för att patienter som misstänks ha
                          blivit utsatta för brott när de befunnit sig på vårdinrättningen ska få ett så gott
                          omhändertagande som möjligt. Sådana rutiner är även nödvändiga för att incidenter
                          ska kunna hanteras på ett rättssäkert sätt. Karolinska Universitetssjukhuset får kritik
                          för att det saknades rutiner inom detta område.

## Initiativet

Den 2 oktober 2018 publicerade tidningen Mitt i Stockholm en artikel om en
                        kvinna som uppgett att hon hade blivit sexuellt ofredad av en manlig medpatient
                        när hon var inlagd på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Av artikeln
                        framgick i huvudsak följande:

                        Kvinnan hade fått dela rum med en manlig patient i övre medelåldern. Mannen
                        insisterade på att dörren till rummet skulle vara stängd. Kvinnan, som var inlagd
                        på en neurologisk avdelning med anledning av att hon hade haft krampanfall,
                        var utmattad efter narkos och medicinering och somnade därför tidigt. Vid halv
                        elva på kvällen vaknade hon av att den manlige patienten stod vid hennes säng
                        och hade sitt könsorgan mot hennes ansikte. Han frågade om hon kunde ge
                        honom oralsex. Kvinnan försökte sträcka sig efter larmknappen men mannen
                        slog undan hennes hand. När hon till slut lyckades larma kom personalen snabbt
                        och hjälpte henne ut ur rummet. Personalen sa till kvinnan att de skulle avvakta
                        med att larma polisen till nästkommande dag, då avdelningschefen skulle vara



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                        Dnr 8077-2018       Sid 2 (10)




på plats. Kvinnan ringde då sin pappa som kom till sjukhuset och larmade
polisen. Efter det att hon hade blivit förhörd av polisen fick kvinnan information
om att mannens beteende kunde bero på hans sjukdomstillstånd. Kvinnan
ifrågasatte att personalen med den vetskapen hade låtit henne dela rum med
mannen. Hon ifrågasatte även att de tillåtit att dörren till rummet var stängd. En
förundersökning om sexuellt ofredande inleddes.

Med anledning av tidningsartikeln beslutade jag att granska det inträffade i ett
särskilt initiativärende.

Utredning
Styrelsen för Karolinska Universitetssjukhuset anmodades att yttra sig över det
inträffade och besvara ett antal frågor. Styrelsen uppgav i huvudsak följande:

      Yttrande avseende JO:s initiativärende mot Karolinska Universitetssjukhuset
      (dnr 8077-2018)
      Styrelsen för Karolinska Universitetssjukhuset har anmodats att yttra sig över
      den händelse som framgår av en tidningsartikel som JO bifogat sin remiss till
      Karolinska.
      Detta yttrande innehåller dels en redogörelse för sjukhusets utredning av den
      aktuella händelsen, dels en redogörelse för sjukhusets riktlinjer/rutiner på områ-
      det.
      I bilaga 1 beskriver berörd verksamhetschef hur sjukhuset har agerat med anled-
      ning av denna händelse samt ger svar på de frågeställningar JO anmodat myndig-
      heten att särskilt besvara.
      I bilaga 2 finns den händelseanalys som har genomförts.
      I bilaga 3 finns de bilagor som hör till händelseanalysen
          -    analysgraf
          -    riktlinjer för aktuellt område
          -    lokal checklista
          -    utbildningsplanering.
      Karolinska beklagar det som inträffat och kommer att vidta de åtgärder som
      framgår av bilagd händelseanalys.
Endast vissa delar av de nämnda bilagorna kommer att redovisas här.

## Händelseförlopp

Händelsebeskrivningen bygger på det som har framkommit i samband med
      faktainsamlingen.
      2018-09-24 kvällstid.
      Personalen som inleder sitt arbetspass går runt för att hälsa på patienter och för
      att kontrollera deras hälsotillstånd. I ett av vårdrummen delar patienter med olika
      kön rum. Kvinnan är placerad närmast fönstret dvs. innerst i rummet och den
      manliga patienten närmast dörren. Det är en vikskärm mellan sängarna. SSK 1
      pratar med mannen. Kvinnan sover lugnt och väcks inte. SSK 1 går ifrån rummet
      och lämnar dörren på glänt för att kunna observera patienterna. Ca 10 minuter
      senare larmar någon av patienterna i vårdrummet och SSK 1 går genast dit. SSK
      1 upptäcker att dörren till rummet är stängd. Hon ser mannen luta sig över kvin-
      nans huvud med överkroppen, händerna och armarna är böjda som "robotstil",
                                                                 Dnr 8077-2018         Sid 3 (10)




han står med ansiktet ovanför kvinnans ansikte. SSK 1 tar tag i mannen för att
föra honom därifrån. Han är fullt påklädd, byxorna uppe, lång tröja och cardigan.
När SSK 1 för undan mannen säger kvinnan att hon har blivit antastad, att hon
vaknade av att den manliga medpatienten ofredade henne och försökte förhindra
henne att larma.
SSK 1 larmar efter sina medarbetare som kommer till vårdrummet med
detsamma. Denne (SSK 2) får kommando från SSK 1 i rummet att flytta den
kvinnliga patienten till behandlingsrummet, vilket också görs per omgående.
SSK 2 stannar hos henne. Hon vill ringa upp sina närstående och då lämnas hon
ensam. En annan i personalgruppen (USK) hör att någon gråter och börjar leta
efter denna person. Hittar kvinnan i behandlingsrummet. När USK försöker gå
från rummet ger kvinnan sin mobil till personalen och säger att det är hennes
närstående som vill tala med personalen. Närstående får tala med den som är
ansvarig för hennes dotter på vårdenheten. Närstående är upprörd och arg över
vad som dottern har utsatts för. Efter detta lämnas mobilen över till den
kvinnliga patienten. SSK 1 tillkallar läkaren och när hon kommer från
expeditionen så möter hon den kvinnliga patientens pappa i korridoren. Han är
mycket arg och upprörd över händelsen. Frågar om personalen har ringt efter
polisen. SSK 1 svarar att det har de inte hunnit med utan de väntar på läkaren
som ska komma först. Pappan ringer efter polisen. Samtidigt diskuterar
personalen sinsemellan hur de ska hantera situationen, eftersöker riktlinje eller
PM. Närstående uppfattas som hotfulla gentemot personalen och efterfrågar var
den manliga patienten finns för att ”läxa upp honom”. Det är turbulent.
Läkaren anländer till vårdenheten strax efter att pappan hade kommit dit. Läka-
ren prioriterar bedömning av den manliga patienten eftersom han befarar att
personen i fråga kan vara psykotisk och därmed fara för andra patienter. Kvinnan
är i säkerhet. Sedan går han in till den kvinnliga patienten för att se hur hon mår.
Hon är ledsen, reagerar adekvat på situationen.
Polisen anländer till vårdenheten ca 10–15 min. efter larmet. Förhör både kvin-
nan, hennes närstående samt SSK 1 och läkaren om det inträffade. SSK 1 lämnar
först förhöret och även läkaren efter ett tag. Polisen samlar in bevis. Mannen
kunde inte förhöras pga. att han var för sjuk för det och i behov av juridiskt om-
bud.
Läkaren konsulterar kollegan på psykiatrin för att diskutera situationen. Han tar
även kontakt med gynekologiska kliniken för att efterfråga om ledig plats där för
att flytta kvinnan till en enhet med enbart kvinnliga patienter. Detta var inte möj-
ligt pga. platsbrist. Kvinnan flyttas över till en annan vårdenhet inom samma
specialitet ca 3–3,5 timmar efter händelsen.
Händelsen har inneburit stor psykisk påfrestning för patienten. Kvinnliga patien-
ten erbjöds stödsamtal med kurator efter händelsen.

Svar på frågor från JO
Finns det några riktlinjer/rutiner för tillsyn, placering och bemanning i samband
med att patienter placeras i samma rum? Finns det några sådana särskilda rikt-
linjer/rutiner när det gäller samplacering av patienter av olika kön? Vilken be-
dömning gjordes i det här specifika fallet?
Könsblandade salar är tillåtet enligt sjukhusets riktlinjer utifrån avvägning mel-
lan individuella behov och sjukhusets platssituation. En del vårdplatser var
stängda inför stundande förändring av vårdenheten och därför var det inte möj-
ligt att placera personerna i skilda rum. Den manliga patienten hade tidigare delat
vårdrum med en kvinna och då inte visat några tendenser till ofredande eller av-
vikande beteende och därför fanns ingen misstanke om risk för sådant beteende.
Finns det några riktlinjer/rutiner för när och hur kontakter ska tas med andra
myndigheter (t ex polisen) när en händelse som innefattar misstanke om brott in-
träffar på sjukhuset? Vilka åtgärder vidtogs i det här specifika fallet?
                                                                       Dnr 8077-2018      Sid 4 (10)




      Sjukhuset har endast riktlinje för hot och våld gällande personal, men inte för
      patienter. I detta fall kontaktade patientens närstående polis.
      Finns det några riktlinjer/rutiner när det gäller omhändertagande av patienter
      som blivit utsatta för brott eller liknande när de befunnit sig på sjukhuset?
      Vidtogs några sådana åtgärder i det här specifika fallet?
      Sjukhuset har endast riktlinje för hot och våld gällande personal, men inte för
      patienter. Patienten flyttades omedelbart till annat rum på samma avdelning,
      efter några timmar flyttades patienten till annan avdelning. Patienten erbjöds
      kontakt med kurator.
      En händelseanalys har genomförts och en anmälan enligt Lex Maria kommer att
      ske.

## Åtgärder

Vi har genomfört följande åtgärder:
      Regelbundna omvårdnadsronder har återinförts för att tillgodose behovet av
      övervakning. Lokal checklista gällande extraordinära händelser har tagits fram
      och kommer att introduceras närmaste månaden på arbetsplatsträff och dagliga
      planeringsmöten. Riktlinje för placering av patienter på vårdavdelning har beslu-
      tats av patientområdets ledningsgrupp. En plan för utbildning inom neurologi för
      omvårdnadspersonal har tagits fram och beräknas starta i mars 2019. Utbildning-
      en kommer att ske kontinuerligt och sträcka sig över flera terminer för att till-
      godose behov hos ny personal.

Rättslig reglering
Allmänt om god vård m.m.
Av 3 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659), PSL, framgår att vårdgivaren
ska planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att
kravet på god vård i hälso- och sjukvårdslagen upprätthålls.

Enligt 6 kap. 1 § PSL ska hälso- och sjukvårdspersonalen utföra sitt arbete i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient ska ges
sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav.
Vården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med
patienten. Patienten ska visas omtanke och respekt.

Vården ska enligt 3 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, ges
med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans
värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges
företräde till vården.

Enligt 5 kap. 1 § HSL ska hälso- och sjukvårdsverksamhet bedrivas så att
kraven på en god vård uppfylls. Det innebär att vården särskilt ska

    1. vara av god kvalitet med en god hygienisk standard,

    2. tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet,

    3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,

    4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och
       sjukvårdspersonalen, och
                                                                    Dnr 8077-2018     Sid 5 (10)




    5. vara lätt tillgänglig.

Där det bedrivs hälso- och sjukvårdsverksamhet ska det finnas den personal, de
lokaler och den utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges
(5 kap. 2 § HSL).

Sekretessbestämmelser av betydelse för detta ärende
8 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, föreskriver att en
uppgift för vilken sekretess gäller som huvudregel inte får röjas för enskilda
eller för andra myndigheter.

Av 10 kap. 2 § OSL framgår att sekretess inte hindrar att en uppgift lämnas till
en enskild eller till en annan myndighet, om det är nödvändigt för att den ut-
lämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet.

Enligt 10 kap. 23 § OSL får, om inte annat följer av 19–22 §§, en uppgift som
angår misstanke om ett begånget brott och som är sekretessbelagd enligt
25 kap. 1 §, lämnas till en åklagarmyndighet, Polismyndigheten, Säkerhets-
polisen eller någon annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brottet
endast om misstanken angår

    1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett
       år,

    2. försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än
       fängelse i två år, eller

    3. försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än
       fängelse i ett år, om gärningen innefattat försök till överföring av sådan
       allmänfarlig sjukdom som avses i 1 kap. 3 § smittskyddslagen
       (2004:168).

Av 10 kap. 28 § OSL framgår att sekretess inte hindrar att en uppgift lämnas till
en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

Enligt 12 kap. 1 § OSL gäller sekretess till skydd för en enskild inte i för-
hållande till den enskilde själv, om inte annat anges i den lagen.

Av 12 kap. 2 § första stycket OSL följer att en enskild helt eller delvis kan häva
sekretess som gäller till skydd för honom eller henne, om inte annat anges i den
lagen.

Sekretess gäller enligt 25 kap. 1 § första stycket OSL inom hälso- och
sjukvården för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde
eller någon närstående till denne lider men.

Enligt 6 kap. 15 § 1 PSL är hälso- och sjukvårdspersonal, utöver vad som
annars följer av lag eller förordning, skyldig att lämna ut sådana uppgifter som
                                                                   Dnr 8077-2018       Sid 6 (10)




gäller huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning om uppgifterna i ett
särskilt fall begärs av bl.a. Polismyndigheten.

Brottsbalken
Av 6 kap. 10 § brottsbalken framgår bl.a. att den som blottar sig för någon
annan på ett sätt som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller
handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens
sexuella integritet döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i högst
två år.

Bedömning
Inledning
De frågor som jag behandlar i detta beslut är vilka riktlinjer eller rutiner sjuk-
huset har dels när det gäller placering av patienter i samma rum, särskilt i de fall
då det handlar om patienter av olika kön, dels när det gäller vilka åtgärder som
bör vidtas med anledning av ett misstänkt brott mot en patient. Jag granskar
även vilka eventuella överväganden sjukhuset gjorde innan mannen och
kvinnan i det aktuella fallet placerades tillsammans och om tillräckliga åtgärder
vidtogs med anledning av det inträffade.

Placeringsfrågan
Genom utredningen har det framkommit att en yngre kvinnlig patient placera-
des i en vårdsal med en för henne okänd manlig patient. Den kvinnliga patien-
ten tillkallade personalen och uppgav för dem att mannen hade antastat henne.
Styrelsen har uppgett att könsblandade salar är tillåtet enligt sjukhusets
riktlinjer, efter en avvägning mellan individuella behov och sjukhusets plats-
situation, samt att en del vårdplatser på enheten vid den här tidpunkten inte var
tillgängliga på grund av en omorganisation. Genom yttrandet har det även fram-
kommit att den manliga patienten tidigare hade delat vårdrum med en kvinna
och då inte visat några tendenser till avvikande beteende. Uppgiften från
tidningsartikeln om att kvinnan skulle ha fått information om att mannens
beteende kunde bero på hans sjukdomstillstånd, berörs inte i yttrandet. Jag
finner inte skäl att utreda den frågan ytterligare. Mot bakgrund av det som nu
redovisats finns det inte skäl att rikta någon kritik mot sjukhuset med anledning
av att kvinnan och mannen placerades i samma rum.

Jag vill emellertid understryka att kravet på god vård i hälso- och sjukvårds-
lagstiftningen bl.a. innebär att vården ska säkerställa att patientens behov av
trygghet och säkerhet tillgodoses (se 5 kap. 1 § HSL). Det är alltså av stor vikt
att noggranna överväganden görs i samband med att patienter ska placeras.
Detta gäller generellt men inte minst när patienter av olika kön placeras
tillsammans. Enligt remissvaret har sjukhuset med anledning av händelsen
vidtagit ett antal åtgärder och bl.a. återinfört regelbundna omvårdnadsronder för
att tillgodose behovet av övervakning. Vidare har patientområdets lednings-
grupp beslutat om riktlinjer för placering av patienter på den aktuella
vårdavdelningen och utbildning för omvårdnadspersonalen när det gäller
                                                                    Dnr 8077-2018     Sid 7 (10)




”riskpatienter”. Jag ser naturligtvis positivt på detta och utgår från att
ledningsgruppen förvissar sig om att åtgärderna får avsedd effekt.

Hur hanterade sjukhuset en situation där det misstänktes att en patient
hade blivit utsatt för ett brott?
Genom remissvaret har det framkommit att personalen snabbt var på plats i
rummet efter det att kvinnan hade larmat dem samt att hon omedelbart flyttades
till ett annat rum och därefter till en annan vårdenhet. Kvinnan kontaktade en
anhörig som i sin tur kontaktade polisen. Vårdpersonalen har uppgett att de inte
visste hur de skulle hantera situationen eftersom det saknades riktlinjer och att
de därför avvaktade med att kontakta polisen, i väntan på att läkare skulle
anlända. Av remissyttrandet framgår det även att händelsen innebar en stor
psykisk påfrestning för den kvinnliga patienten och att hon efter det inträffade
erbjöds stödsamtal med en kurator.

När det gäller frågan om huruvida sjukvårdspersonal vid en händelse som denna
ska eller bör kontakta polis eller någon annan myndighet och vilka uppgifter
som då kan lämnas, måste hänsyn tas till den starka sekretess som inom hälso-
och sjukvården gäller för uppgifter om en enskilds hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden (25 kap. 1 § OSL). Från denna sekretess finns det dock
undantag.

Utlämnande vid misstanke om begånget brott
Enligt 10 kap. 23 § första stycket 1 OSL får uppgifter som angår misstanke om
ett begånget brott, och som är sekretessbelagda enligt 25 kap. 1 § OSL, lämnas
till bl.a. Polismyndigheten endast om misstanken avser ett brott för vilket det
inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år. Exempel på sådana brott
är allvarligare vålds- och sexualbrott såsom mord, dråp, grov misshandel och
våldtäkt. Bestämmelsen medför dock inte någon anmälningsskyldighet för
hälso- och sjukvården utan innebär att det är möjligt för myndigheten att lämna
uppgifter i sådana fall, om det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår
som lämpligt (se prop. 2005/06:161 s. 79).

I förarbetena till bestämmelsen understryks vikten av att den enskildes
förtroende för hälso- och sjukvården kan upprätthållas och att den enskilde
vågar lämna uppgifter om sina personliga förhållanden till sådana myndigheter
(prop. 2005/06:161 s. 77 f.). Huvudregeln ansågs därför vara, i vart fall när det
gäller vuxna personer som blivit utsatta för t.ex. våldsbrott, att den enskilde
själv ska ha rätt att bestämma i vilken mån hälso- och sjukvårdspersonal ska få
lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess till brottsutredande myndigheter.
Om sjukvårdspersonal misstänker att exempelvis en person regelbundet utsätts
för misshandel av sin partner eller av någon annan i sin närhet, bör personalen
arbeta för att motivera personen att anmäla brotten och stödja denne att fullfölja
anmälan. Det uttalas vidare att om den våldsutsatta personen inte vill polis-
anmäla saken bör dock hälso- och sjukvården som huvudregel respektera detta
och inte göra en anmälan mot den enskildes vilja (prop. 2005/06:161 s. 78 f.).
                                                                   Dnr 8077-2018       Sid 8 (10)




Härvid beaktades risken att den enskilde annars underlåter att söka vård eller
andra stödåtgärder trots att han eller hon är i behov av detta. Lagstiftaren ansåg
dock att vissa brott är av så allvarlig beskaffenhet att samhället inte bör vara
utestängt från möjligheten att ingripa och att s.k. sekretessgenombrott, även
beträffande den starka sekretess som finns inom hälso- och sjukvården, därför
är motiverat av principiella skäl.

I fråga om den aktuella händelsen gör jag följande överväganden. Av den
tidigare nämnda tidningsartikeln framgår det att en förundersökning om sexuellt
ofredande inleddes med anledning av händelsen. Straffskalan för sexuellt
ofredande är böter eller fängelse i högst två år. Hälso- och sjukvårdspersonalen
hade alltså inte med hänvisning till bestämmelsen i 10 kap. 23 § första stycket 1
OSL kunnat lämna uppgifter till polisen om någon av de inblandade patienterna
utan att beakta hälso- och sjukvårdssekretessen.

Utlämnande efter samtycke m.m.
Sekretessen till skydd för en enskild gäller vidare inte, med vissa undantag, i
förhållande till den enskilde själv (12 kap. 1 § OSL). Under förutsättning att den
enskilde förstår innebörden av att efterge sekretessen kan alltså – generellt sett –
uppgifter som annars skulle vara sekretessbelagda lämnas ut med den enskildes
samtycke (12 kap. 2 § OSL). Sekretess kan dock även gälla till förmån för
tredje man, t.ex. någon som har gjort en anmälan mot den andre eller som
annars kan bli utsatt för hot från denne (se prop. 1979/80:2 Del A s. 330). För
att sekretessen ska vika i förhållande till utomstående behövs alltså samtycke
från båda de nämnda personerna. Samma problematik uppstår om en uppgift i
annat fall berör fler än en person (jfr JO 1992/93 s. 596).

Det sagda innebär alltså att det, om en patient ber sjukvårdspersonal kontakta
polis med anledning av ett misstänkt brott som riktats mot denne av en annan
patient, inte är givet att personalen med stöd av nyss nämnda bestämmelser kan
röja uppgifter om den andra patienten. Den patient som misstänks ha blivit
utsatt för brott kan endast efterge sekretessen avseende sig själv. Om polisen,
exempelvis efter en polisanmälan, däremot begär uppgifter som gäller huruvida
en viss person vistas på vårdinrättningen, är personalen enligt 6 kap. 15 § 1 PSL
skyldig att lämna sådana uppgifter. Det krävs därvid inte att den efterfrågade är
känd till namnet (prop. 1981/82:186 s. 65).

Nödvändigt utlämnande
Av 10 kap. 2 § OSL, som reglerar s.k. nödvändigt utlämnande, framgår att
sekretess inte hindrar att en uppgift lämnas till en enskild eller till en annan
myndighet, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska
kunna fullgöra sin verksamhet. Bestämmelsen syftar således till att förhindra att
sekretessregleringen ska omöjliggöra för en myndighet att sköta de uppgifter
som åvilar den. Det är alltså det intresse som den utlämnande myndigheten har
av att lämna uppgiften som är avgörande, inte vilket intresse den mottagande
                                                                   Dnr 8077-2018       Sid 9 (10)




myndigheten har av uppgiften (se Lenberg m.fl., Offentlighets- och
sekretesslagen [1 jan. 2020, JUNO], kommentaren till 10 kap. 2 §).

Enligt förarbetena till bestämmelsen ska den tillämpas restriktivt (prop.
1979/80:2 Del A s. 465 och 494). Som exempel på situationer där
bestämmelsen kan komma att aktualiseras anges i förarbetena att en myndighet
kan vara tvungen att ge en annan myndighet hemlig information till grund för
ett remissyttrande (prop. 1979/80:2 Del A s. 121 f.). Många gånger måste det
även ligga inom myndighetens verksamhet att se till att en misstanke om brott
blir utredd, exempelvis om skattebedrägeri uppkommer hos en skattemyndighet
eller om barnmisshandel kommer till en socialnämnds kännedom, eftersom det
ligger i den myndighetens intresse att få utrett om misshandel verkligen har
förekommit (prop. 1979/80:2 Del A s. 123). Vidare anges att det inom en
myndighets verksamhet också ligger att se till att en misstanke om
förmögenhetsbrott, som riktar sig mot den del av den offentliga verksamheten
som företräds av myndigheten, blir utredd. När det gäller hälso- och sjukvården
kan en sådan situation föreligga om en patient åberopar förfalskade recept,
eftersom gärningen riktar sig mot hälso- och sjukvården (se JO 1986/87 s. 159).

Som framgår av det som nu har redovisats får sekretessen enligt 10 kap. 2 §
OSL efterges bara i fall där ett utlämnande av sekretessbelagda uppgifter är en
nödvändig förutsättning för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra
en uppgift som tillkommer myndigheten. När det gäller sjukhusets verksamhet
är det i detta fall framförallt kravet på att vården särskilt ska tillgodose patien-
ternas behov av trygghet och säkerhet som måste beaktas (se 5 kap. 1 § 2 HSL).
Av utredningen framgår att vårdpersonalen omedelbart efter kvinnans larm
förde undan den andra patienten och förflyttade kvinnan till ett annat rum samt
därefter till en annan vårdenhet. Den misstänkt brottsliga gärningen var då
avslutad. Mot denna bakgrund framstår det inte som att situationen var sådan att
ett utlämnande av sekretessbelagda uppgifter till Polismyndigheten var nöd-
vändigt för att vårdgivaren skulle kunna tillgodose den aktuella patientens
behov av trygghet och säkerhet, och därigenom fullgöra sin verksamhet i den
mening som avses i 10 kap. 2 § OSL. Enligt min bedömning fanns det därmed
inte förutsättningar för att bryta hälso- och sjukvårdssekretessen med hän-
visning till ett s.k. nödvändigt utlämnande.

Ovanstående redogörelse visar att frågan om när Polismyndigheten bör
kontaktas och vilken information som kan lämnas till polisen kan vara kompli-
cerad och kräver en bedömning i varje enskilt fall. Sådana frågor kan det
naturligtvis vara svårt för vårdpersonalen att ta ställning till. Vid tvekan om hur
en viss misstänkt gärning bör rubriceras, t.ex. om den kan utgöra grov miss-
handel, kan dock personalen rådgöra med polis eller åklagare genom att redo-
göra för omständigheterna i avidentifierad form, innan personalen tar ställning
till om det finns förutsättningar för ett s.k. sekretessgenombrott eller inte
(se prop. 2005/06:161 s. 103).
                                                                   Dnr 8077-2018       Sid 10 (10)




Avslutande synpunkter
Sammantaget är det min bedömning att vårdpersonalen utifrån de beskrivna
omständigheterna hanterade den uppkomna situationen på ett så bra sätt som
möjligt, mot bakgrund av att de inte hade några riktlinjer att förhålla sig till.
Den anmälda händelsen visar emellertid tydligt att riktlinjer eller rutiner när det
gäller vilka åtgärder som bör vidtas med anledning av misstanke om att en
patient utsatts för brott, är nödvändiga för att sjukhuset ska kunna säkerställa
patienternas trygghet samt för att patienter som misstänks ha blivit utsatta för
brott när de befunnit sig på sjukhuset ska få ett så gott omhändertagande som
möjligt. Sådana rutiner är även nödvändiga för att incidenter på sjukhuset ska
kunna hanteras på ett rättssäkert sätt. Sjukhuset kan inte undgå kritik för att det
saknades rutiner inom detta område. Av remissvaret framgår att det numera har
upprättats en lokal checklista för extraordinära händelser inom vården och att
denna kommer att introduceras för personalen vid bl.a. arbetsplatsträffar. Jag
förutsätter att den aktuella checklistan kompletteras med riktlinjer eller rutiner i
enlighet med vad jag nyss har anfört.

Med de synpunkter som framkommit ovan avslutas ärendet.
