# Uttalanden om Polismyndighetens möjligheter att vidta tvångsåtgärder vid verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut enligt 12 kap. 14 § utlänningslagen

JO 2016-06-22 dnr 836-2015

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                     Sid
                                                                          2016-06-22                836-2015               1 (8)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Uttalanden om Polismyndighetens möjligheter att vidta tvångs-
                        åtgärder vid verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut enligt
                        12 kap. 14 § utlänningslagen


                          Beslutet i korthet: Efter att Migrationsverket fattat beslut om att avvisa en
                          asylsökande kvinna och hennes minderåriga barn överlämnades ärendet till
                          dåvarande Polismyndigheten i Stockholms län för verkställighet. På avresedagens
                          morgon genomförde polismyndigheten en husrannsakan och hämtade kvinnan och
                          barnen i deras bostad. De kördes till polisstationen och därefter till flygplatsen. Som
                          grund för beslutet om hämtning angavs 9 kap. 9 § utlänningslagen.
                          I beslutet konstateras att den bestämmelse som polismyndigheten grundade sitt
                          hämtningsbeslut på inte var tillämplig i det aktuella fallet. Eftersom det inte heller finns
                          något annat lagstöd för ingripandet kritiseras polismyndigheten för att ha genomfört
                          åtgärderna. I beslutet uttalar JO att utlänningslagen bör förtydligas så att det klart
                          framgår vilka tvångsåtgärder polisen har rätt att vidta för att verkställa ett avvisnings-
                          eller utvisningsbeslut. Beslutet överlämnas därför till Justitiedepartementet.

## Bakgrund

AA, som är medborgare i Kirgizistan, ansökte i juni 2011 om asyl i Sverige
                        tillsammans med sin make och deras minderåriga barn. Migrationsverket
                        beslutade i augusti 2011 att avslå ansökningarna och avvisa familjen till
                        Kirgizistan. Besluten vann laga kraft i augusti 2012.

                        Eftersom Migrationsverket bedömde att tvång var nödvändigt för att genomföra
                        avvisningen överlämnades ärendet i oktober 2012 till gränspolisen vid
                        dåvarande Polismyndigheten i Stockholms län med stöd av 12 kap. 14 §
                        utlänningslagen. Polismyndigheten planerade att verkställa familjens
                        avvisningsbeslut den 4 november 2014 genom en eskorterad flygresa till
                        Kirgizistan. Genomförandet av verkställigheten inleddes också på morgonen
                        den 4 november 2014, men avbröts med anledning av AA:s hälsotillstånd.

## Anmälan

I en anmälan till JO klagade AA på polisens agerande när avvisningsbeslutet
                        skulle verkställas. Hon uppgav bl.a. följande.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                  Dnr 836-2015       Sid 2 (8)




På morgonen den 4 november 2014 stormade en grupp civilklädda poliser in i
familjens bostad. Eftersom ingen i familjen kände till vad som var på gång blev
AA mycket rädd. Hon förstod först långt senare att det var fråga om att
verkställa beslutet om avvisning.

AA berättade att hon var gravid i åttonde månaden, men polisen tog inte hänsyn
till detta utan körde henne och hennes två minderåriga barn till Arlanda. Trots
att hon hade ett läkarintyg som visade att det var farligt att flyga i hennes
tillstånd vidhöll polisen att avvisningsbeslutet skulle verkställas. Hon blev så
chockad av behandlingen att värkarbetet satte igång. Till slut kördes hon till
Danderyds sjukhus där hennes son föddes en månad för tidigt.

Utredning
Handlingar hämtades in från myndigheten. Polismyndigheten (chefen för
rättsavdelningen BB) yttrade sig över anmälan. På JO:s begäran avsåg yttrandet
särskilt frågan om vilken rättslig reglering som legat till grund för besluten om
husrannsakan och hämtning samt hur genomförandet av åtgärderna hade
dokumenterats.

Genomförandet av verkställigheten m.m.
Av utredningen framgick bl.a. följande.

I samband med att polisen beställde flygresan till Kirgizistan kallades AA och
hennes familj till ett verkställighetssamtal. Samtalet genomfördes den 8 oktober
2014 av handläggaren CC. Vid samtalet kom det fram att familjen inte ville
samarbeta för att genomföra verkställigheten. AA berättade inte att hon var
gravid, och CC kunde inte heller se det på AA.

Inför avresan kom det fram att familjen inte bodde på den adress som de hade
uppgett. Genom spaning lyckades polisen hitta familjens faktiska bostadsadress.
Den 3 november 2014 fattade polismyndigheten ett beslut om att hämta
familjen utan föregående kallelse och angav 9 kap. 9 § utlänningslagen som
grund för beslutet. Samtidigt beslutades om husrannsakan enligt 20 §
polislagen. Det angavs att besluten fattades för att avvisningsbesluten skulle
kunna verkställas.

På morgonen den 4 november 2014 verkställdes besluten av bl.a. inspektörerna
DD och EE. I samband med detta uppgav AA att hon var gravid. CC tog
omedelbart kontakt med AA:s barnmorska och fick information om att AA var
gravid i vecka 31–32. Barnmorskan upplyste även om att det är flygbolaget som
bestämmer hur sent i graviditeten som en flygning får genomföras och att de
flesta flygbolag tillåter gravida kvinnor att flyga fram till graviditetsvecka 36.
CC kontaktade därefter en förlossningsavdelning som bekräftade barnmorskans
uppgifter men påpekade att många flygbolag endast låter gravida flyga fram till
graviditetsvecka 32.

Med anledning av de uppgifter som lämnats beslutades att verkställighetsarbetet
                                                                  Dnr 836-2015     Sid 3 (8)




skulle fortsätta. AA och hennes två barn fördes till gränspolisens lokaler på
Kungsholmen i avvaktan på transport till flygplatsen. AA:s make var inte
hemma när övriga familjemedlemmar hämtades.

På eftermiddagen kördes AA och hennes barn till Arlanda. AA hölls under
observation av en läkare som skulle följa med på flygresan. På flygplatsen fick
polisen besked om att AA:s ombud hade lämnat in en anmälan om
verkställighetshinder till Migrationsverket tillsammans med ett läkarintyg där
AA:s barnmorska avrådde från flygresor. Senare samma eftermiddag beslutade
Migrationsverket att inte avbryta verkställigheten.

På kvällen, när avresan närmade sig, började AA visa tecken på illamående. På
inrådan från en läkare på plats fördes AA till sjukhus för en läkarbedömning.
Efter att läkare beslutat att hon skulle stanna kvar på sjukhuset avbröts
verkställigheten. Sju dagar senare födde AA sitt barn.

DD upplyste att han upprättade ett protokoll över husrannsakan samma dag som
den genomfördes och att han lade det på CC:s skrivbord men att det därefter
hade kommit bort. Han upprättade även en spaningspromemoria, men inte
heller den gick att återfinna i akten.

Polismyndighetens bedömning
I de delar Polismyndigheten ombetts att yttra sig särskilt redovisade
myndigheten följande bedömning.

Beslut om hämtning och husrannsakan
Polisens möjligheter att göra husrannsakan utanför det straffprocessuella
området regleras i 20 § polislagen. En förutsättning för att en husrannsakan ska
få genomföras är att polisen med stöd av lag eller författning ska omhänderta
den person som eftersöks. Enligt Polismyndigheten är bestämmelserna om
hämtning i 9 kap. 9 § utlänningslagen och om förvar i 10 kap. utlänningslagen
att anse som sådana omhändertaganden som kan ligga till grund för ett beslut
om husrannsakan.

I det aktuella fallet låg bestämmelsen om hämtning enligt 9 kap. 9 §
utlänningslagen till grund för beslutet om husrannsakan. Eftersom den faktiska
grunden för omhändertagandet var att verkställa avvisningsbeslutet anser
Polismyndigheten att det saknades rättsliga förutsättningar för att tillämpa
bestämmelsen om hämtning. Mot den bakgrunden bedömer Polismyndigheten
att beslutet om husrannsakan vilat på felaktig grund.

Dokumentation
Polismyndigheten konstaterar att bl.a. spaningspromemorian samt protokoll
över omhändertagandet och husrannsakan saknas i ärendet. Vidare saknas
fullständig dokumentation över vilka åtgärder som vidtagits vid verkställigheten
i övrigt, t.ex. kallelser till AA, och över hennes besök hos polisen.
                                                                   Dnr 836-2015      Sid 4 (8)




Enligt Polismyndigheten medför detta sammanfattningsvis att handläggningen
inte står i överenstämmelse med de krav på dokumentation som gäller enligt
bl.a. 27 § polislagen. Gränspolisenheten kommer att informera berörd personal
om vikten av dokumentation, och enheten ska också genomföra en översyn av
sina rutiner.

Rättslig reglering
Allmänna utgångspunkter
Ett beslut om avvisning eller utvisning som meddelas av Migrationsverket, en
migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen ska verkställas genom att
utlänningen sänds till det land eller, om flera länder angetts, något av de länder
som anges i beslutet (se 12 kap. 4 § utlänningslagen).

Migrationsverket har huvudansvaret för verkställighet av beslut om avvisning
och utvisning. Om den som ska avvisas eller utvisas håller sig undan och inte
kan anträffas utan Polismyndighetens medverkan eller om det kan antas att
tvång kommer att behövas för att verkställa beslutet får Migrationsverket lämna
över avvisnings- eller utvisningsärendet till Polismyndigheten för verkställighet.
(Se 12 kap. 14 § utlänningslagen.) Ett av syftena med regleringen är att
Polismyndigheten ska få ansvar för de ärenden där det kan befaras bli
nödvändigt att tillgripa tvång av det slag som polisen har förmåga och
behörighet att använda (se prop. 1997/98:173 s. 63).

Hämtning och husrannsakan m.m.
Av 2 kap. 6 och 8 §§ regeringsformen (RF) framgår att var och en gentemot det
allmänna är skyddad mot bl.a. husrannsakan och frihetsberövanden.
Begränsningar av dessa grundläggande fri- och rättigheter får enligt 2 kap. 20
och 25 §§ RF göras genom lag.

Bestämmelser om husrannsakan utanför det straffprocessuella området finns i
20 § polislagen. Av bestämmelsen framgår att polisen för att söka efter en
person som med laga stöd ska omhändertas får bereda sig tillträde till bl.a. den
eftersöktes bostad. En förutsättning för husrannsakan är alltså att polisen med
stöd av lag eller annan författning ska omhänderta den som eftersöks. Uttrycket
”omhänderta” omfattar även polisingripanden som rubriceras på annat sätt (se
bl.a. SOU 1995:47 s. 466). Bestämmelserna om hämtning i 9 kap. 9 §
utlänningslagen och tagande i förvar anses vara sådana omhändertaganden (se
Polislagen – En kommentar, Berggren & Munck, nionde upplagan, s. 146 f.).

Av 9 kap. 9 § utlänningslagen framgår att en utlänning som vistas i Sverige är
skyldig att efter kallelse komma till Polismyndigheten och lämna uppgifter om
sin vistelse här i landet. Den som inte gör det får hämtas genom
Polismyndighetens försorg. Under vissa förhållanden kan hämtning ske utan
föregående kallelse.

I 10 kap. utlänningslagen finns bestämmelser om förvar av den som ska avvisas
eller utvisas. De närmare förutsättningarna för ett sådant frihetsberövande finns
                                                                    Dnr 836-2015     Sid 5 (8)




bl.a. i 10 kap. 1 §. Av den bestämmelsen framgår att en utlänning som fyllt
18 år får tas i förvar för att förbereda eller genomföra verkställigheten av ett
beslut om avvisning eller utvisning (s.k. verkställighetsförvar). Beslut om
verkställighetsförvar får bl.a. fattas om det annars finns en risk att utlänningen
avviker, håller sig undan eller på annat sätt hindrar verkställigheten. För barn
gäller särskilda, mer restriktiva, bestämmelser (se 10 kap. 2, 3 och 5 §§
utlänningslagen).

Det är den myndighet som handlägger ärendet som fattar beslut om förvar (se
10 kap. 12 § första stycket utlänningslagen).

Dokumentation
Av 27 § polislagen framgår att protokoll ska föras över ett ingripande som
innebär att någon avvisas, avlägsnas, omhändertas eller grips. Protokoll ska
också föras över husrannsakan och liknande åtgärder enligt polislagen samt vid
omhändertagande av föremål. Av protokollet ska det framgå vem som har fattat
beslutet om ingripandet, tidpunkten och grunden för beslutet, vem eller vilka
som har deltagit i ingripandet, vem eller vilka ingripandet har riktat sig mot,
tiden för ingripandet samt vad som har förekommit i övrigt vid ingripandet.
Med vad som har förekommit i övrigt vid ingripandet avses enligt förarbetena
t.ex. tecken på skador och sjukdomar, tidpunkter för måltider och förhör,
uppgifter om underrättelser till anhöriga och advokatkontakter (prop.
1996/97:175 s. 83).

JO har tidigare uttalat att vidtagna åtgärder bör dokumenteras utförligt när
polisen ingriper för att verkställa ett avvisnings- eller utvisningsbeslut som rör
en barnfamilj (se JO 2009/10 s. 241, dnr 1341-2008).

Genomförandet av verkställigheten
Rikspolisstyrelsen har utfärdat föreskrifter och allmänna råd om verkställighet
av beslut om avvisning och utvisning (RPSFS 2014:8, FAP 638-1).

Enligt 1 kap. 6 § i föreskrifterna ska verkställighet av ett beslut om avvisning
eller utvisning genomföras på ett humant och värdigt sätt. Utlänningens
grundläggande rättigheter ska tillgodoses, och särskild hänsyn ska tas till
utlänningens ålder, kön och såväl fysiska som psykiska hälsotillstånd samt till
andra omständigheter som kan påverka utlänningen.

Av 4 kap. 19 § framgår att Polismyndigheten ska överväga om det finns behov
av att medicinsk personal medverkar vid verkställighetsresan. Övervägandena
ska dokumenteras i ärendet. Vid verkställighet som kan påverka utlänningens
hälsa ska Polismyndigheten rådgöra med sjukvårdspersonal innan en
verkställighetsresa påbörjas (se 5 kap. 3 §). Enligt 10 kap. 2 § ska
verkställigheten avbrytas om det finns skäl att anta att utlänningens hälsa
allvarligt kan äventyras.
                                                                      Dnr 836-2015        Sid 6 (8)




Bedömning
Hämtning och husrannsakan
Av utredningen framgår bl.a. att polisen hämtade AA och hennes barn i
bostaden på avresedagens morgon och i samband med detta genomförde en
husrannsakan i familjens bostad. Därefter kördes AA och barnen till
gränspolisens lokaler på polishuset där de fick stanna kvar fram till
eftermiddagen, då de transporterades till flygplatsen.

AA:s anmälan ger bl.a. upphov till frågan om vilket lagstöd som funnits för de
tvångsåtgärder som vidtagits.

Polismyndigheten har grundat sitt hämtningsbeslut av AA och barnen på
bestämmelsen i 9 kap. 9 § utlänningslagen. Som myndigheten själv konstaterat
är den bestämmelsen emellertid inte tillämplig eftersom familjen inte hämtades
för att höras om sin vistelse i landet. Efter vad som framkommit har
polismyndigheten inte heller fattat något beslut om att ta AA eller barnen i
förvar inför utresan.

Polismyndigheten har uppgett att den faktiska grunden för omhändertagandet
var att verkställa avvisningsbeslutet. Det ligger mot den bakgrunden närmast till
hands att pröva grunden för beslutet om husrannsakan och behörigheten att
omhänderta AA och barnen med utgångspunkt i bestämmelsen i 12 kap. 14 §
utlänningslagen. Jag har noterat att polisen i det praktiska arbetet anser att
bestämmelsen ger stöd för sådana åtgärder (se protokoll från inspektioner av
Polismyndighetens gränspolissektioner, dnr 5380-2015 m.fl.).

Inledningsvis kan konstateras att ordalydelsen i 12 kap. 14 § utlänningslagen
inte i sig ger någon rätt för polisen att använda tvång eller våld. Där anges
endast att ett ärende kan lämnas över till Polismyndigheten bl.a. om det kan
antas att tvång kommer att behöva användas för att verkställa ett beslut.

Av bestämmelsens förarbeten framgår att den infördes eftersom det ansågs
finnas ett behov av polisiär kompetens vid verkställigheten av vissa avvisnings-
och utvisningsbeslut (se prop. 1997/98:173 s. 41 f.). Med polisiär kompetens
avsågs förmågan att bedriva spanings- och eftersökningsarbete samt förmågan
och behörigheten att tillgripa tvångsmedel. Det angavs särskilt att möjligheten
till husrannsakan enligt 20 § polislagen sannolikt skulle behöva användas.

Det är alltså klart att syftet med bestämmelsen är att polisen ska kunna tillgripa
tvångsmedel för att verkställa ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Det är
vidare en självklarhet att det kan vara nödvändigt att inskränka en persons
rörelsefrihet för att sådana beslut ska kunna verkställas. Det kan t.ex. handla om
att hämta en person som inte vill inställa sig frivilligt för en utresa eller att hålla
kvar en person i avvaktan på utresan.

Mot den bakgrunden skulle det kunna framstå som naturligt att se dessa
åtgärder som ett nödvändigt led i verkställigheten av ett avvisnings- eller
                                                                     Dnr 836-2015       Sid 7 (8)




utvisningsbeslut. Jag kan dock inte se att bestämmelsen i 12 kap. 14 §
utlänningslagen utgör det stöd i lag som måste krävas för sådana åtgärder,
oavsett vilket syftet med dess införande varit.

Om Polismyndigheten har fattat ett beslut om förvar är förutsättningarna
däremot annorlunda. I ett sådant fall har Polismyndigheten enligt 20 §
polislagen stöd för husrannsakan liksom för ett omhändertagande. Även om
förvarsinstitutet inte primärt är avsett för denna situation finns det såvitt jag kan
bedöma inte något hinder mot att besluta att ta en person i förvar enligt 10 kap.
1 § utlänningslagen för att säkerställa att en nära förestående verkställighet går
att genomföra. Att vissa begränsningar finns när det gäller personer under 18 år
är en annan fråga.

Utredningen i ärendet och det jag nyss anfört visar att det är oklart hur det är
tänkt att de aktuella bestämmelserna i utlänningslagen ska tillämpas och vilka
tvångsåtgärder som kan vidtas vid verkställighet av avvisnings- och
utvisningsbeslut. Detta är naturligtvis olyckligt. Eftersom varje inskränkning av
en persons rörelsefrihet innebär en begränsning av de grundlagsskyddade fri-
och rättigheterna måste det vara klart vilket författningsstöd det finns för sådana
åtgärder.

Enligt min mening bör utlänningslagen förtydligas så att stödet för de
tvångsåtgärder Polismyndigheten har rätt att vidta för att verkställa ett
avvisnings- eller utvisningsbeslut som överlämnats till myndigheten med stöd
av 12 kap. 14 § utlänningslagen klart framgår. Mot den bakgrunden överlämnar
jag beslutet till Justitiedepartementet.

I det aktuella ärendet grundade polismyndigheten beslutet om hämtning av AA
den 4 november 2014 på 9 kap. 9 § utlänningslagen och beslutet om
husrannsakan på detta omhändertagande. Detta var felaktigt, vilket
Polismyndigheten också angett i sitt yttrande. Dåvarande Polismyndigheten i
Stockholms län ska kritiseras för besluten och för att åtgärderna genomfördes
utan det lagstöd som krävs.

Genomförandet av verkställigheten
Enligt AA tog polisen inte hänsyn till att hon var gravid utan fortsatte
verkställighetsarbetet trots att hon uppgav att det fanns risker med att
genomföra en flygresa i hennes tillstånd. Hon anser att polisen därigenom
äventyrade hennes och barnets hälsa.

Efter vad som framgår av utredningen fick polisen kännedom om AA:s
graviditet först på den planerade avresedagen. När verkställighetshandläggaren
nåddes av den informationen tog hon kontakt med sjukvården för att kontrollera
om graviditeten var ett hinder mot att verkställa avvisningsbeslutet. Kontakterna
dokumenterades i en tjänsteanteckning.
                                                                  Dnr 836-2015      Sid 8 (8)




Det har vidare kommit fram att det fanns sjukvårdspersonal tillgänglig på
flygplatsen och att läkare skulle följa med på flygresan. När AA:s hälsotillstånd
försämrades fördes hon till sjukhus, och verkställighetsresan avbröts vilket
också dokumenterades i ärendet.

Sammanfattningsvis ger inte utredningen underlag för att polisen vid
genomförandet av verkställigheten har brutit mot de föreskrifter som finns eller
på annat sätt agerat felaktigt.

Dokumentation
Det har genom utredningen kommit fram att det funnits brister i
dokumentationen av ärendet. Som Polismyndigheten själv konstaterat saknas
t.ex. protokoll över de tvångsåtgärder som genomfördes, och det har även i
övrigt utifrån handlingarna varit svårt att följa ärendets gång. Dåvarande
Polismyndigheten i Stockholms län ska kritiseras för dessa brister.

Polismyndigheten har uppgett att man kommer att genomföra en översyn av
rutinerna på området. Jag välkomnar detta.

Ärendet avslutas.
