# Social- och omsorgsnämnden i Linköpings kommun får kritik för hur den hanterat ett ärende om en flicka som bodde i ett annat hem än det egna

JO 2026-04-10 dnr 8368-2024

[P]

## BESLUT

Datum                    Dnr                      Sid
                                                                  2026-04-10               8368-2024               1 (7)


Justitieombudsmannen
Thomas Norling




                   Social- och omsorgsnämnden i Linköpings kommun får kritik för hur
                   den hanterat ett ärende om en flicka som bodde i ett annat hem än
                   det egna


                    Beslutet i korthet: Barnet AA bodde från att hon var två år gammal till dess att hon
                    var 12 år tillsammans med sin pappa och hans hustru BB. Under den tiden hade AA
                    ett begränsat umgänge med sin mamma. I mars 2024 separerade pappan och BB
                    och i juni samma år började AA bo hos BB på heltid. BB gjorde i samband med det en
                    orosanmälan och nämnden inledde en utredning om AA:s boendesituation.
                    Utredningen avslutades i oktober 2024 utan åtgärd. Av beslutet framgick att nämnden
                    hade föreslagit en nätverksplacering hos BB vilket AA:s mamma inte samtyckte till.
                    Under november och december 2024 kom det in flera orosanmälningar avseende AA.
                    Det framkom att AA bodde kvar hos BB och att AA:s mamma fortfarande inte
                    samtyckte till en placering där. Nämnden inledde inte någon utredning.
                    I april 2025 samtyckte AA:s båda vårdnadshavare till att AA bodde hos BB och
                    nämnden beslutade om en tillfällig placering där. Nämnden påbörjade även en
                    utredning avseende BB som familjehem för AA. Vid den tidpunkten hade AA bott hos
                    BB i nästan ett år.
                    I beslutet konstaterar JO att det ställs långtgående krav på socialnämnden att utreda
                    orsakerna till att ett barn inte kan bo kvar hos sina föräldrar och att klargöra vilket
                    behov av skydd och stöd som barnet har. Om barnet, som i AA:s fall, bor tillfälligt i ett
                    annat hem än det egna måste nämnden göra en bedömning av om placeringen kan
                    förväntas bli begränsad i tid eller stadigvarande. Nämnden kan inte förhålla sig passiv
                    eller avvakta föräldrarnas eventuella åtgärder för att lösa boendefrågan. När nämnden
                    kommer fram till att placeringen inte kan begränsas tidsmässigt saknas de rättsliga
                    förutsättningarna för att låta barnet vara fortsatt placerad hos t.ex. en nära anhörig
                    eller annan närstående. Tidsperspektivet är alltså av avgörande betydelse för hur
                    nämnden ska agera.
                    JO konstaterar att det redan i oktober 2024 borde ha stått klart för nämnden att AA:s
                    vistelse hos BB skulle bli annat än tillfällig. Enligt JO borde nämnden redan då ha
                    inlett en utredning för att klarlägga hemförhållandena hos BB och förutsättningarna för
                    att placera AA där stadigvarande. Nämnden förtjänar kritik för att den inte gjorde det.
                    Avslutningsvis konstaterar JO att nämndens hantering har fått till följd att BB i onödan
                    stått utan ersättning under en mycket lång tid. Även det är JO kritisk mot.




    Riksdagens ombudsmän     Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm     Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
    Telefon: 08-786 51 00    Texttelefon: 020-600 600                    E-post: justitieombudsmannen@jo.se
                                                                Dnr 8368-2024      Sid 2 (7)




Anmälan
I en anmälan till JO klagade BB på socialtjänsten i Linköpings kommun och
uppgav bl.a. följande. Hennes före detta makes dotter, AA, bor hos henne på
heltid. Under sommaren 2024 kontaktade hon socialtjänsten som inledde en
utredning om AA:s boendesituation. Utredningen avslutades dock utan att
socialtjänsten vidtog några åtgärder.

Utredning
JO hämtade in handlingar från socialtjänsten i Linköpings kommun. Därefter
begärde JO att Social- och omsorgsnämnden i Linköpings kommun skulle yttra
sig över anmälan och besvara vissa frågor.

I sitt yttrande uppgav nämnden i huvudsak följande. Nämnden bedömde att en
tillfällig placering hos BB var det lämpligaste för AA. Beslut om det kunde
emellertid inte fattas eftersom inte båda vårdnadshavarna lämnade sitt samtycke
till placeringen. Det saknades därför förutsättningar för nämnden att besluta om
att AA skulle vara tillfällig placerad i BB:s hem. I det sammanhanget gjorde
nämnden bedömningen att förutsättningarna för vård enligt lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, inte var uppfyllda.
Nämnden påtalade även för AA:s vårdnadshavare att de behövde agera i frågan
om vårdnad och boende och hänvisade dem därför till familjerätten.

BB fick möjlighet att kommentera nämndens yttrande.

Bedömning
Frågan i det här ärendet är om Social- och omsorgsnämnden i Linköpings
kommun kan anses ha fullgjort sin skyldighet att säkerställa att AA fick den
vård och fostran som den bedömde att hon hade behov av på grund av att hon
inte kunde bo hemma hos sina vårdnadshavare.

Rättsliga utgångspunkter
Den 1 juli 2025 trädde en ny socialtjänstlag (2025:400) i kraft och ersatte den
tidigare gällande socialtjänstlagen (2001:453), SoL. Bedömningen i det här
fallet ska dock göras med tillämpning av de regler som gällde vid tiden för den
anmälda handläggningen, och därför redovisas i det följande bestämmelserna i
2001 års socialtjänstlag. Även vad gäller socialtjänstförordningen (2001:937),
SoF, redovisas bestämmelserna som gällde innan den 1 juli 2025.

Ett barns vårdnadshavare har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör
barnets personliga angelägenheter. Har barnet två vårdnadshavare ska de som
utgångspunkt tillsammans utöva bestämmanderätten. Det krävs alltså normalt
gemensamma beslut i frågor som rör vårdnaden. (Se 6 kap. 11 och 13 §§
föräldrabalken.)

Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det
stöd och den hjälp som de behöver (se 2 kap. 1 § SoL). Vid åtgärder som rör
barn ska barnets bästa särskilt beaktas.
                                                                  Dnr 8368-2024      Sid 3 (7)




Som en allmän utgångspunkt gäller att en socialnämnd ska verka för att barn
och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. Nämnden ska i nära
samarbete med hemmen sörja för att barn och unga som riskerar att utvecklas
ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om barnet eller den
unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet (se 5 kap.
1 § 8 SoL). I det ligger att om behövlig vård inte kan ges i det egna hemmet, så
ska socialnämnden i samråd med vårdnadshavarna besluta om placering av
barnet i ett annat hem än det egna.

Om vårdnadshavare inte lämnar sitt samtycke till det och placering i annat hem
bedöms som nödvändigt för att ge barnet behövlig vård, kan det bli aktuellt att
nämnden ansöker om omhändertagande med stöd av LVU. I sådana situationer
ska vad som är bäst för barnet vara avgörande. (Se 1 kap. 2 § SoL.)

Det är angeläget att socialnämnden inte utan vidare släpper kontakten med barn
och unga som har visat tecken på en ogynnsam utveckling i situationer när
förutsättningarna för vård enligt LVU inte är uppfyllda och samtycke till
insatser inte lämnas av en vårdnadshavare. Socialnämnden är vidare skyldig att
vidta erforderliga åtgärder när en vårdnadshavare, som i det här fallet, inte är i
stånd att själv tillgodose viktiga behov hos barnet. Vilka insatser som barnet
behöver bör bedömas i samråd med vårdnadshavaren. Stort avseende måste
fästas vid att åtgärderna utformas så att vårdnadshavaren inte endast ger sitt
samtycke utan även uppmuntras till att medverka aktivt och till att själv ta
ansvar för att åtgärderna genomförs. Om vårdnadshavaren inte samtycker till
den vård som barnet är i behov av, följer det av socialnämndens nu angivna
ansvar för underåriga som befinner sig i en risksituation att nämnden tvingas
överväga frågan om vård enligt LVU. Socialnämnden kan således aldrig
underlåta att arbeta för att ge ett barn det skydd eller stöd som han eller hon
behöver, även om vårdnadshavaren avböjt socialnämndens erbjudanden om
hjälp.

Socialnämnden ska utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan,
anmälan, eller på något annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som
kan föranleda någon åtgärd av nämnden (se 11 kap. 1 § SoL).

Nämnden har ett långtgående utredningsansvar när det gäller barn som kan vara
i behov av skydd och stöd, och sådana utredningar bör ha högsta prioritet inom
socialtjänsten. Syftet med utredningen är att nämnden ska klarlägga barnets
situation och behov samt föreslå insatser för att tillgodose behoven. När det
gäller barnets boende ska socialnämnden utreda vilken boendeform som passar
bäst för att tillgodose behoven. (Se JO 2021/22 s. 523, dnr 2965-2019). I det
sammanhanget kan påpekas att nämndens ansvar för barnet oftast inte upphör i
och med att utredningen avslutas utan att nämnden beslutar om att vidta några
åtgärder.

Socialnämnden ska se till att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än
det egna tas emot i t.ex. ett familjehem. Socialnämnden ansvarar för att den som
                                                                   Dnr 8368-2024      Sid 4 (7)




genom nämndens försorg har tagits emot i ett annat hem än det egna får god
vård. (Se 6 kap. 1 § SoL.)

När ett barn placeras ska nämnden i första hand överväga om barnet kan tas
emot av någon nära anhörig eller annan närstående. I vissa fall kan en
socialnämnd akut behöva placera ett barn utanför det egna hemmet för en
kortare period. Barnet kan då placeras tillfälligt i en familj, t.ex. i ett jourhem
(se 6 kap. 6 § tredje stycket SoL). Jourhem ska vara utredda och godkända hem
som står redo att ta emot barn i avvaktan på att barnet ska kunna flytta tillbaka
till vårdnadshavaren eller i väntan på en mer varaktig lösning (se prop.
2006/07:129 s. 60 f.).

Ett barn får inte utan socialnämndens medgivande eller beslut om vård tas emot
för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör föräldrarna
eller någon annan som har vårdnaden om barnet. Socialnämnden får inte lämna
medgivande eller fatta beslut om vård utan att förhållandena i det enskilda
hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda. (Se 6 kap. 6 § SoL
första och andra stycket SoL.)

Ordet medgivande avser fall av s.k. privatplaceringar, medan beslut om vård
gäller för de situationer då placering ska sker efter socialnämndens beslut om
vård, t.ex. när det är fråga om en nätverks- eller anhörigplacering. Det kan alltså
finnas fall när socialnämnden beslutar att placera ett barn akut för en kortare tid
hos en anhörig eller annan närstående. En sådan placering benämns då nätverks-
eller anhörigplacering, och barnet placeras i sådana fall med stöd av 4 kap. 1 §
SoL. Enskilda hem i barnets nätverk som tar emot ett och samma barn för en
eller flera kortare perioder omfattas inte av bestämmelserna om jourhem.
Socialnämnden ansvarar även för att ett tillfälligt hem är lämpligt för det
enskilda barnet (se prop. 2006/07:129 s. 61). För en närmare beskrivning av
vilka placeringsformer som kan aktualiseras, se JO:s beslut den 11 oktober
2023, dnr 3611-2023.

Som angetts ovan ansvarar socialnämnden för att den som genom nämndens
försorg har tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård. I förpliktelsen
ingår även ett kostnadsansvar för nämnden (se t.ex. JO 2019/20 s. 486, dnr
4947-2017). Nämnden har alltså även vid kortare placeringar som inte kan
anses stadigvarande ett ansvar för att lösa frågor om ersättning genom att träffa
avtal med dem som nämnden placerat barnet hos. Detta ansvar gäller även när
ett barn placeras av nämnden hos en nära anhörig eller annan närstående.

Utredningen i ärendet
AA är född 2012. Hennes föräldrar har gemensam vårdnad om henne. Från det
att hon var ca två år gammal till dess att hon var 12 år bodde hon tillsammans
med sin pappa och BB. Under den perioden hade hon ett visst, men mycket
begränsat, umgänge med sin mamma.
                                                                    Dnr 8368-2024       Sid 5 (7)




I mars 2024 separerade AA:s pappa och BB. Inledningsvis bodde AA växelvis
hos sin pappa och BB. I juni 2024 började dock AA att bo på heltid hos BB. I
samband med det gjorde BB en orosanmälan till socialtjänsten avseende AA:s
pappas omsorgsförmåga. I juli 2024 inledde socialtjänsten en utredning och
under sommaren genomfördes flera samtal med AA, hennes vårdnadshavare
och BB.

Den 11 oktober 2024 avslutades utredningen utan åtgärd. Av beslutet framgår
bl.a. att AA vid den tidpunkten bodde med BB och att socialtjänsten föreslagit
en nätverksplacering hos henne., men att AA:s mamma inte hade samtyckt till
detta. Socialtjänsten bedömde i det sammanhanget att kriterierna för LVU inte
var uppfyllda. AA:s föräldrar uppmanades därför att ta sitt ta föräldraansvar och
ordna AA:s boendesituation.

Under november och december 2024 kom det in flera orosanmälningar till
socialtjänsten avseende AA:s situation. Vid förhandsbedömningen avseende en
av dessa kom det fram att AA fortfarande bodde på heltid hos BB. Nämnden
försökte igen att hämta in AA:s mammas samtycke avseende en placering hos
BB, men fick inget sådant. I stället uppmanades AA:s vårdnadshavare att ta
hjälp av familjerätten för att lösa AA:s boendesituation. Inte någon av de
orosanmälningar som gjordes under hösten 2024 resulterade i att nämnden
inledde en utredning avseende AA:s situation.

Under våren 2025 tog AA:s båda vårdnadshavare kontakt med familjerätten.
Familjerätten genomförde flera möten med både vårdnadshavarna och med BB.

I slutet av mars 2025 tog socialtjänsten emot en ny orosanmälan från BB. Även
familjerätten gjorde vid samma tid en orosanmälan om AA:s situation. I april
2025 inledde nämnden en ny utredning. AA:s båda vårdnadshavare samtyckte
under våren 2025 till att AA bodde hos BB. Den 16 maj 2025 beslutade
nämnden om en tillfällig placering för AA hos BB. Nämnden påbörjade därefter
en utredning avseende BB som familjehem i syfte att möjliggöra en långsiktig
placering för AA hos henne. AA hade då bott hos BB i nästan ett år.

Nämndens ansvar i den aktuella situationen
I en situation när ett barn inte kan bo kvar hos sina föräldrar eller någon annan
som har vårdnaden om honom eller henne ställs det, som redovisats ovan,
långtgående krav på socialnämnden att utreda orsakerna till barnets situation
och klarlägga vilket behov av skydd och stöd som barnet har.

En placering av ett barn hos en nära anhörig eller annan närstående för en
kortare period förutsätter att placeringen är just tillfällig och att den pågår under
en begränsad tid. Det kan t.ex. vara aktuellt med en sådan placering i avvaktan
på att barnet kan flytta tillbaka till sina föräldrar eller i väntan på en mer
varaktig lösning. Om barnet, som i AA:s fall, redan bor tillfälligt i ett annat hem
än det egna är dock situationen en annan. Här finns det alltså en tidsaspekt att
beakta som innebär att nämnden måste göra en bedömning av om placeringen
                                                                    Dnr 8368-2024     Sid 6 (7)




kan förväntas bli begränsad i tid eller stadigvarande. Nämnden kan därför inte
förhålla sig passiv till barnets situation eller avvakta föräldrarnas eventuella
åtgärder för att lösa boendefrågan. När den bedömningen kan göras av nämnden
att placeringen inte kan begränsas tidsmässigt saknas de rättsliga
förutsättningarna för att låta barnet vara fortsatt placerad hos t.ex. en nära
anhöriga eller annan närstående. Barnets tillvaro måste vara förutsebar och
barnet behöver få veta vad som ska hända. En alltför lång väntan på en
permanent lösning kan påverka barnet negativt.

Även om det inte finns någon lagstadgad tidsgräns för när en placering övergår
till att anses vara stadigvarande är tidsperspektivet alltså av avgörande betydelse
för hur nämnden ska agera. Vid en stadigvarande placering finns även krav på
t.ex. familjehemsutredning, vård- och genomförandeplan och en särskilt utsedd
socialsekreterare (se 6 kap. 6 och 7 c §§ och 11 kap. 3 § SoL).

JO har i tidigare beslut kritiserat en tillfällig placering som varade i mer än sex
månader (se JO 1998/99 s. 235, dnr 4835-1996) och en placering som varade i
nio månader (se JO 2019/20 s. 486). Eftersom det inte finns någon exakt
tidsgräns för när en placering övergår till att bli stadigvarande måste en
bedömning alltid göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. (Se även
JO 2021/22 s. 510, dnr 2232-2019.)

I detta sammanhang vill jag jämförelsevis framhålla att ett barn, som
huvudregel, får vårdas i ett jourhem i högst två månader efter det att
socialnämndens utredning enligt 11 kap. 2 § SoL om ingripande till barnets
skydd och stöd har avslutats.

Som jag uppfattar nämndens yttrande bedömde den under hösten 2024 att AA
inte hade tagits emot för stadigvarande vård och fostran hos BB. AA hade vid
den tidpunkten bott hos BB i ungefär fyra månader. Alldeles oavsett att
samtycke från AA:s vårdnadshavare krävdes för att placera AA hos BB måste
det då ha stått klart för nämnden att AA inte skulle komma att vistas hos BB
endast under en kortare tid. Trots det valde nämnden inte att inleda en
familjehemsutredning för att klarlägga hemförhållandena hos BB och
förutsättningarna för att placera AA där stadigvarande. Nämnden hade inte
heller någon planering för AA på längre sikt. Jag kan inte förstå det på annat
sätt än att nämnden i det läget förväntade sig att ansvaret för AA:s
boendesituation skulle behöva hanteras av hennes föräldrar, och att utredningen
därför avslutades i oktober 2024 utan insats.

Nämnden har uppgett att det fanns möjlighet att ansöka om särskilt förordnad
vårdnadshavare för AA samt att besluta om uppföljning när en utredning
avslutas utan insats (se 5 kap. 2 § SoF respektive 11 kap. 4 a § SoL). Jag uttalar
mig inte om det förelåg rättsliga förutsättningar för dessa åtgärder i det nu
aktuella fallet, men kan konstatera att nämnden själv identifierat alternativa
vägar gällande AA:s situation som den inte uttömde innan ärendet avslutades. I
det sammanhanget vill jag också beröra nämndens bedömning att det inte fanns
                                                                   Dnr 8368-2024    Sid 7 (7)




skäl för vård med stöd av LVU. Om det föreligger förutsättningar för vård
enligt den lagen är förstås ytterst upp till domstolen att pröva efter en ansökan
från nämnden. Nämnden har dock att göra en noggrann bedömning av om det
finns förutsättningar för att ansöka om vård. Utifrån den situation som förelåg
har jag svårt att förstå varför nämnden inte utredde om det förelåg
förutsättningar för att ansöka om vård enligt LVU för att kunna utesluta det
alternativet.

AA bodde hos BB i nästan ett år innan nämnden den 16 maj 2025 beslutade om
hennes situation. Annat har inte framkommit än att det vid den tidpunkten ännu
inte hade inletts någon familjehemsutredning för att klarlägga hemförhållandena
hos BB och förutsättningarna för att placera AA där stadigvarande. Nämnden
har emellertid i sitt yttrande, som kom in till JO den 24 juni 2025, uppgett att
utredningen om E.L. som familjehem pågår. Trots det saknar jag kännedom om
när den utredningen inleddes men jag kan konstatera att det redan i oktober
2024 borde ha stått klart för nämnden att AA:s vistelse hos BB skulle bli annat
än tillfällig. Nämnden förtjänar kritik för att den inte redan då inledde en
familjehemsutredning för att klarlägga hemförhållandena hos BB och
förutsättningarna för att placera AA där stadigvarande.

Avslutningsvis vill jag ta upp frågan om nämnden hade något kostnadsansvar i
förhållande till BB under den tid som AA vistades i hennes hem. I sitt yttrande
har nämnden endast konstaterat att BB saknade tillräckliga rättsliga
förutsättningar för att tillgodose AA:s behov eftersom AA inte formellt var
placerad där och BB inte heller var särskilt förordnad vårdnadshavare för AA.
Nämnden ifrågasätter därför inte att BB hade begränsade ekonomiska
förutsättningar för att ha AA boende hos sig. Jag kan konstatera att trots att BB
vid flera tillfällen tagit upp frågan har nämnden inte gått in närmare på om den
anser sig ha haft något kostnadsansvar under den tiden. Givet den kritik som jag
anser att nämnden förtjänar för att AA:s boendesituation inte hanterades tidigare
än vad som skedde, anser jag att nämndens hantering av ärendet har fått till
följd att BB i onödan stått utan ersättning under en mycket lång tid. Även detta
är jag kritisk mot. Det ger intrycket av att nämnden helt överlåtit ansvaret för
AA på BB i stället för att tidigare vidta de åtgärder som hade kunnat resultera i
att AA blev stadigvarande placerad hos BB.

Ärendet avslutas.



Beslutet har fattats av JO Thomas Norling. Dokumentet har fastställts digitalt
och har ingen underskrift.

Rättssakkunniga Anna Överby har föredragit ärendet och tf. byråchefen Maria
Karlströms har deltagit i beredningen.
