# Uttag av avgifter inom äldreomsorgen; fråga om socialnämndensbeslut om en ändring i den kommunala taxan stod i strid med det s.k. retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 3 § kommunallagen (1991:900). Även fråga om skyldighet att lämna en underrättelse

JO 2004-04-20 dnr 88-2003

## Beslut

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2004-04-20         88-2003                1 (8)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Uttag av avgifter inom äldreomsorgen; fråga om socialnämndens beslut
                        om en ändring i den kommunala taxan stod i strid med det s.k.
                        retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 3 § kommunallagen (1991:900). Även
                        fråga om skyldighet att lämna en underrättelse om att ett beslut i ett
                        enskilt avgiftsärende kunde överklagas


                        Kommunfullmäktige i Melleruds kommun beslutade den 19 juni 2002 att fastställa
                        ett nytt taxesystem inom äldre- och handikappomsorgen att tillämpas från den 1 juli
                        2002. I underlaget, som bestod av ett tjänsteutlåtande av den 4 april 2002, angavs
                        de nya nivåerna för avgifter inom äldre- och handikappomsorgen. Avgiften för mat
                        i särskilda boendeformer höjdes från 2 000 kr till 2 525 kr per månad för den som
                        utnyttjade samtliga måltider. I utlåtandet gavs även anvisningar bl.a. i fråga om hur
                        den enskildes inkomst skulle beräknas samt i fråga om när jämkning av avgifter,
                        däribland avgiften för mat, skulle ske.

                        Socialnämnden i Melleruds kommun beslutade den 2 september 2002 att den
                        enskilde skulle tillförsäkras ett ”särskilt förbehållsbelopp” för ”personliga behov
                        utöver livsmedel” med 2 512 kronor per månad för boende i särskilda
                        boendeformer och för personer i ordinärt boende med 2 887 kronor per månad.

                        Den 16 september 2002 fattade socialnämnden ett nytt beslut som innebar att en
                        enskild som förfogade över ett kapital överstigande ett basbeslopp (37 900 kr år
                        2002) inte skulle tillförsäkras det särskilda förbehållsbeloppet och inte heller kunde
                        få avgiften för mat jämkad.

                        I en anmälan som kom in till JO den 8 januari 2003 framförde AA klagomål mot
                        Socialnämnden i Melleruds kommun. Han anförde i huvudsak följande. Hans
                        svärmor, som förfogade över kapital överstigande ett basbelopp, hade fått en
                        höjning av avgifter på över 18 000 kr om året. Den 23 oktober 2002 sände
                        Melleruds kommun ut fakturor för ålderdomshemsavgiften för månaderna juli–
                        september. I dessa var den höga matkostnaden debiterad och förbehållsbeloppet
                        inte beaktat. AA ifrågasatte om kommunen hade rätt att debitera den högre avgiften
                        redan från den 1 juli 2002, trots att beslutet om att införa den kompletterande
                        regeln om nekad jämkning av matavgiften m.m. fattades först den 16 september
                        2002. Han ifrågasatte också om det var rätt av Melleruds kommun att först den 23



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                     Dnr 88-2003    Sid 2 (8)




oktober 2002 tillkännage för omsorgstagarna vilka konsekvenser de fattade
besluten skulle få, eftersom överklagandetiden då hade gått ut.

Inledningsvis inhämtades från Melleruds kommun kopior av kommunfullmäktiges
och socialnämndens aktuella beslut i fråga om äldreomsorgsavgifter samt
beslutsunderlagen. Därvid framkom bl.a. följande.

Kommunfullmäktiges i Melleruds kommun beslut, § 40, den 19 juni 2002
I tjänsteutlåtandet av den 4 april 2002, till vilket kommunfullmäktige hänvisade i
sitt beslut, redogjordes under rubriken ”Tillämpningsanvisningar för
handläggningen av avgifter inom äldre- och handikappomsorgen” bl.a. för vilka
inkomster som skulle ligga till grund för avgiftsberäkningen. Det angavs därvid
bl.a. att förmögenhet inte skulle påverka beräkningen av inkomst annat än som
kapitalinkomst.

Av anvisningarna framgick härutöver bl.a. följande. Om inkomsten var så låg att
den enskilde inte uppnådde den i lagen fastställda miniminivån hade kommunen
ingen skyldighet att betala ut medel till den enskilde för att kompensera detta.
Kommunen hade däremot en skyldighet att informera om rätten att söka
socialbidrag. Om kommunen fann att den enskilde inte hade det förbehållsbelopp
han eller hon hade rätt till, skulle avgiften sättas ned.

För den enskilde som köpte färdiglagad mat skulle det i förbehållsbeloppet
ingående minimibeloppet höjas med ett belopp motsvarande skillnaden mellan 1
200 kr och den faktiska kostnaden för den färdiglagade maten.

I de fall den enskildes inkomst var så låg att beslut om avgiftsbefrielse hade fattats
skulle den del av matkostnaden som medel saknades för jämkas. Med jämkning
avsågs att den enskilde befriades från denna kostnad.

Socialnämndens i Melleruds kommun beslut, § 175, den 2 september 2002
Socialnämnden i Melleruds kommun beslutade vid sammanträde den 2 september
2002 att den enskilde skulle tillförsäkras ett särskilt förbehållsbelopp för personliga
behov utöver livsmedel med 2 512 kr per månad för boende i särskilda
boendeformer och för personer i ordinärt boende med 2 887 kr per månad. Detta
särskilda förbehållsbelopp skulle utgå då den enskildes inkomst understeg
förbehållsbelopp och faktisk boendekostnad. Förvaltningen skulle i övrigt hantera
frågan på sätt som angavs i tjänsteutlåtande daterat den 27 augusti 2002.

I tjänsteutlåtandet anfördes bl.a. följande. Under arbetet med att konstruera ett
administrativt system för beräkning av de nya avgifterna hade frågan om utfallet
för enskilda med de lägsta inkomsterna aktualiserats. De personer som hade en
mycket låg inkomst och ofta även saknade BTP (kommunalt bostadstillägg)
riskerade att förlora även det förbehållsbelopp de tidigare hade garanterats – 1 449
kr per månad. I ett kompletterande meddelandeblad hade Socialstyrelsen
uppmärksammat denna fråga (Socialstyrelsens meddelandeblad 9/02, JO:s
anmärkning). [...] Frågan som nu var aktuell var om ett särskilt förbehållsbelopp
                                                                       Dnr 88-2003    Sid 3 (8)




skulle tillförsäkras den enskilde med minst 2 512 kr per månad. Finansieringen av
detta särskilda förbehållsbelopp skulle i så fall ske genom reducering av
matkostnaden helt eller delvis, i enlighet med kommunfullmäktiges beslut §
40/2002. De personer som trots hel reducering av matkostnaden ändå inte hade
kvar 2 512 kr av den egna inkomsten skulle tillförsäkras det särskilda
förbehållsbeloppet i särskild ordning. Som krav för att tillförsäkras det särskilda
förbehållsbeloppet måste den enskilde ha ansökt om BTP.

Socialnämndens beslut, § 196, den 16 september 2002
Vid nytt sammanträde den 16 september 2002 beslutade socialnämnden att när den
enskilde förfogade över ett kapital som översteg ett basbelopp (37 900 kr år 2002)
jämkades inte matkostnaden. Inte heller tillförsäkrades den enskilde i detta fall det
särskilda förbehållsbeloppet 2 512 kr.

Av det underliggande tjänsteutlåtandet framgick bl.a. följande. I
kommunfullmäktiges beslut § 40 om avgifter för äldre- och handikappomsorg
ingick att den enskilde som enligt lagstiftningen befriades från att betala egenavgift
på grund av för låg inkomst även kunde få matkostnaden jämkad. Detta gällde då
den enskilde saknade medel för att betala maten på ett särskilt boende eller mat
som distribuerats genom hemvården. Jämkningen kunde vara del av kostnaden
eller hela kostnaden. [...]. Vid de beräkningar som hade genomförts hade en
särskild fråga aktualiserats. Det gällde personer som har låga pensioner och relativt
höga ränteinkomster. När avgiftsunderlaget räknats fram blev deras aktuella
nettoinkomst så låg att de blev befriade från avgift. [...] När det gällde
avgiftsberäkningen var lagen tydlig. Innehav av förmögenhet påverkade inte
avgiften. Däremot skulle ränteinkomsten räknas in i avgiftsunderlaget. I de lokala
besluten om jämkning av matkostnad och ett särskilt förbehållsbelopp hade
innehav av kapital inte särskilt beaktats. Det var inte förenligt med
kommunallagens likställighetsprincip att en person med ränteinkomst av kapital
skulle ha jämkning av matkostnad. Inte heller skulle den personen tillförsäkras det
särskilda förbehållsbeloppet. Om sparande skulle liknas vid uppskjuten konsumtion
kunde inte kommunala medel användas för att subventionera fortsatt sparande.

## Utredning

Remiss till Socialnämnden i Melleruds kommun
AA:s anmälan remitterades till Socialnämnden i Melleruds kommun för utredning
och yttrande. Socialnämnden skulle även yttra sig över sin behörighet att fatta
besluten den 2 och 16 september 2002.

Socialnämnden anförde i remissvaret i huvudsak följande.

      AA har i ärende avseende bestämmande av avgift för BB inlämnat en anmälan till
      Riksdagens ombudsmän. I yttrandet som följer berörs endast hanteringen av ärendet
      i form av kommunens införande av nya avgifter samt i det enskilda ärendet.
      Den 19 juni 2002 beslutade kommunfullmäktige i Mellerud att införa ett nytt
      avgiftssystem inom äldre- och handikappomsorgen. Beslutet var en konsekvens av
      förändringar i bland annat socialtjänstlagen från och med 1 juli 2002. Den stora
      förändringen var att man bestämde ett nationellt förbehållsbelopp och en maxavgift
                                                                         Dnr 88-2003     Sid 4 (8)




      för vård och omsorg. Avgiften för vård och omsorg omfattar inte bostadskostnad och
      avgift för mat.
      I kommunfullmäktiges beslut från den 19 juni, som relaterar till tjänsteutlåtande
      2002-04-04 av CC, framgår bland annat att om inkomsten är så låg att den enskilde
      inte uppnår den i lagen fastställda miniminivån har kommunen ingen skyldighet att
      betala ut medel till den enskilde för att kompensera detta. Om den enskilde inte har
      det förbehållsbelopp han eller hon har rätt till ska avgiften sättas ned.
      Enligt kommunens beräkning var BB:s avgiftsutrymme negativt. Avgiften för vård
      och omsorg bestämdes av den anledningen till 0 kronor. Någon ytterligare
      reducering av avgiften för vård och omsorg var därför inte möjlig.
      Under arbetets gång med att beräkna vårdavgifter upptäcktes att ett flertal personer
      fick i likhet med BB ett negativt avgiftsutrymme. Socialnämnden upplevde det inte
      rimligt att den förhållandevis stora gruppen med negativt avgiftsutrymme skulle
      tvingas att ansöka om ekonomiskt bistånd samtidigt som nämnden har ansvar även
      för detta område. Förvaltningen och nämnden fann det då rimligt att skapa ett
      instrument för att kunna reducera övriga avgifter som kommunen debiterar den
      enskilde. Utformningen av ett sådant system beslutades av socialnämnden den 2 och
      16 september 2002. Besluten ansågs vara ett förtydligande av den praktiska
      hanteringen av avgiftsberäkningen till följd av kommunfullmäktiges beslut om
      införande av nya avgifter inom äldre- och handikappomsorgen. Av den anledningen
      underställdes inte ärendet kommunfullmäktige för beslut. De kriterier nämnden
      ställde upp för jämkning av övriga avgifter följer i princip samma krav som skulle
      prövas vid ansökan om ekonomiskt bistånd.
      BB:s förmögenhet överstiger ett basbelopp. Av den anledningen prövas inte
      eventuell jämkning av mat- och bostadskostnad. Mot den bakgrund som anförts
      anser socialnämnden i Mellerud att BB debiterats rätt vård- och omsorgsavgift både
      från 1 juli och senare datum. På grund av BB:s förmögenhet kan hon inte komma i
      fråga om jämkning av övriga avgifter som debiteras av socialnämnden.
      Socialnämnden beklagar däremot den långa tid som dröjde innan avgiftsbesluten
      meddelades och fick samtidigt till följd att räkningar för tre månader anhopades till
      ett betalningstillfälle. Orsaken till detta var den korta förberedelsetiden kommunen
      fick för att anpassa regelsystemet och datastöd till de nya förutsättningarna som
      riksdagen beslutat om.
      Påståendet i anmälan att tillkännagivandet av avgiftsbesluten skulle ske så sent att
      det inte fanns möjlighet att överklaga dem tolkar vi som ett missförstånd. Den
      enskilde har tre veckor på sig att överklaga beslutet från den dag han/hon tog del av
      beslutet. En brist i vår hantering har dock varit att vi inte bifogat någon
      besvärshänvisning tillsammans med besluten i den första omgången avgiftsbeslut.
      Socialförvaltningen har däremot löpande varit öppen för ytterligare information och
      omprövning av avgiftsbeslut om den enskilde så begärt detta. Det nya systemet är
      trots allt inte bara nytt för den enskilde utan även för kommunen.
AA kommenterade remissvaret.

I ett beslut den 20 april 2004 anförde JO André följande.

Rättslig reglering
Den 1 juli 2002 infördes nya bestämmelser i 8 kap. socialtjänstlagen (2001:453)
om avgifter inom äldre- och handikappomsorgen. Bestämmelserna innebär bl.a. att
ett högkostnadsskydd gäller för avgifterna för hemtjänst, dagverksamhet och
kommunal hälso- och sjukvård samt för bostad i sådant särskilt boende som inte
omfattas av bestämmelserna i 12 kap. jordabalken om hyra (8 kap. 5 §
socialtjänstlagen). Avgifter för mat omfattas inte av högkostnadsskyddet.
                                                                      Dnr 88-2003   Sid 5 (8)




Den enskilde skall tillförsäkras ett förbehållsbelopp, dvs. ett belopp som den
enskilde har rätt att behålla av sina egna medel innan avgifter får tas ut för de
insatser som omfattas av högkostnadsskyddet (8 kap. 6 § socialtjänstlagen).

Förbehållsbeloppet består dels av ett schabloniserat minimibelopp, innefattande
vissa kostnadsposter, dels den faktiska boendekostnaden (8 kap. 7 §
socialtjänstlagen). Kommunen skall alltid göra en individuell bedömning av den
enskildes minimibelopp (jfr 8 kap. 8 § socialtjänstlagen) och i vissa fall höja eller
sänka nivån på detta. Det schabloniserade minimibeloppet uppgick år 2002 till 4
087 kr per månad för en ensamstående person, varav kostnadsposten för livsmedel
beräknades uppgå till 1 200 kr.

Enligt den grundläggande uppgiftsfördelningen inom en kommun har fullmäktige
beslutanderätten i allmänhet. Principen kommer till uttryck i 3 kap. 9 §
kommunallagen (1991:900), KL. I paragrafen föreskrivs i första stycket att
fullmäktige beslutar i ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt
för kommunen. I lagtexten ges i punktform en exemplifierande uppräkning av vilka
slags ärenden som åsyftas i första stycket. I punkten 2 av uppräkningen anges att
fullmäktige skall besluta om ”budget, skatt och andra viktiga ekonomiska frågor”.

Enligt 3 kap. 10 § KL får fullmäktige delegera viss beslutanderätt till en nämnd. De
ärendegrupper som anges i 9 § första stycket faller dock utanför möjligheten att
delegera.

Enligt 2 kap. 3 § KL får kommuner och landsting inte fatta beslut med
tillbakaverkande kraft som är till nackdel för medlemmarna, om det inte finns
synnerliga skäl för det.

## Bedömning

Bedömning
Socialnämndens beslut den 2 september 2002
Såvitt jag kan bedöma har socialnämnden genom att besluta om ett ”särskilt
förbehållsbelopp” anvisat en alternativ beräkningsmodell, i förhållande till
kommunfullmäktiges beslut, för i vilka fall och med hur stort belopp jämkning av
matavgiften i det enskilda fallet skulle ske. När den enskilde betalade matavgift
skulle, enligt kommunfullmäktiges beslut, det schabloniserade minimibeloppet
höjas. Om beräkningen ledde till underskott skulle matavgiften jämkas. Som
socialnämndens beslut får förstås skulle minimibeloppet inte höjas, men om
beräkningen ledde till underskott skulle den enskilde efter en ny beräkning
tillförsäkras det särskilda förbehållsbeloppet genom jämkning av matavgiften. De
båda modellerna synes ge samma slutresultat i det enskilda fallet. Socialnämndens
beslut är då, liksom nämnden har anfört i sitt remissvar, närmast att se som ett
förtydligande av den praktiska hanteringen av avgiftsberäkningen till följd av
kommunfullmäktiges beslut.

Socialnämnden uttalade härutöver att om den enskilde, trots hel reducering av
matavgiften, ändå inte hade kvar medel motsvarande det särskilda
                                                                     Dnr 88-2003    Sid 6 (8)




förbehållsbeloppet skulle denne tillförsäkras beloppet ”i särskild ordning”. Det är
oklart om nämnden med detta menade att den enskilde i ett sådant fall skulle
hänvisas till att söka försörjningsstöd enligt 4 kap. socialtjänstlagen eller att den
enskilde, utan att behöva göra sådan ansökan, skulle ha rätt till ekonomiskt bidrag
upp till i nivå med det särskilda förbehållsbeloppet. Jag har emellertid inte haft
anledning att inom ramen för detta ärende gå närmare in på denna fråga.

Socialnämndens beslut den 16 september 2002
Underlaget till fullmäktiges beslut den 19 juni 2002, i form av tjänsteutlåtandet av
den 4 april 2002, kom att omfattas av fullmäktigebeslutet genom en hänvisning i
detta. Av beslutet framgår således att vid en beräkning av den enskildes inkomst
skulle förmögenhet inte påverka beräkningen annat än som kapitalinkomst samt att
i de fall den enskildes inkomst var så låg att beslut om avgiftsbefrielse hade fattats
skulle den del av matkostnaden som medel saknades för jämkas. Med jämkning
avsågs att den enskilde befriades från denna kostnad.

Socialnämndens beslut den 16 september 2002 innebar att enskilda som förfogade
över kapital överstigande ett basbelopp inte längre omfattades av den möjlighet till
jämkning av matavgiften som de varit berättigade till enligt kommunfullmäktiges
beslut. Beslutet innebar således i praktiken en höjning av avgiftsuttaget från denna
grupp av enskilda.

Redan det förhållandet att socialnämnden genom sitt beslut till viss del synes ha
gått emot kommunfullmäktiges beslut är skäl att ifrågasätta om beslutet innebär att
nämnden har överskridit sin befogenhet.

Socialnämndens beslut är vidare, i vart fall indirekt, ett avgiftsbeslut. Av
förarbetena till bestämmelserna om fullmäktiges uppgifter i 3 kap. 9 och 10 §§ KL
framgår att avgiftsbeslut generellt sett innefattar sådana viktiga ekonomiska frågor
som avses i 3 kap. 9 § första stycket 2 KL och således inte är möjliga att delegera
från fullmäktige till en nämnd. Emellertid framgår att lagstiftarens intentioner inte
har varit att fullmäktige måste avgöra avgiftssättningen i varje enskilt fall. Om
fullmäktige har antagit riktlinjer för avgiftsuttagen bör det vara möjligt att delegera
till en nämnd att bestämma avgiften. Utanför gruppen ”viktiga ekonomiska frågor”
kan också falla avgiftsuttag som inte har någon direkt betydelse för
kommunalekonomin i stort (jfr prop. 1990/91:117 s. 158 f).

Regeringsrätten har i ett avgörande, RÅ 1994 ref. 72, funnit att en trafiknämnd var
behörig att fatta beslut angående en kollektivtrafiktaxa inom ramen för riktlinjer
som kommunfullmäktige tidigare hade fattat beslut om. Stöd för nämndens
behörighet att fatta beslut angående taxan fanns även i reglementet för nämnden.

I förevarande fall måste enligt min mening ifrågasättas om socialnämndens beslut
kan anses hålla sig inom ramen för de riktlinjer som har beslutats av fullmäktige.

Ytterligare en fråga, som uppkommer i anledning av socialnämndens beslut, är om
beslutet strider mot det s.k. retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 3 § KL. Det har inte
                                                                       Dnr 88-2003   Sid 7 (8)




gjorts gällande annat än att beslutet gällde med verkan på avgiftsuttag m.m. från
och med juli 2002. Av vad nämnden har anfört framgår att ingen enskild vid
beslutstillfället hade fått räkningar för tjänster erhållna från juli och framåt. Inte
desto mindre innebar socialnämndens beslut att de enskilda som nu inte längre
kunde få matavgiften jämkad kom i ett sämre läge jämfört med vad som hade gällt
för dem när tjänsterna erhölls. Det är således möjligt att socialnämndens beslut
stred mot retroaktivitetsförbudet. I förarbetena (prop. 1990/91:117 s. 150) anges
om retroaktivitetsförbudet att principen – som dessförinnan hade utbildats i praxis
– har aktualitet främst i fråga om taxebeslut och att möjligheten att göra undantag
från förbudet skall tillämpas med mycket stor försiktighet. En viss retroaktivitet har
dock godtagits i praxis av praktiska skäl, åtminstone om det rör sig om en kortare
tid (jfr rättsfallen RÅ85 2:19 och RÅ 1987 ref. 41).

Det förefaller mig sammanfattningsvis tveksamt om socialnämndens beslut den 16
september 2002 ligger inom ramen för nämndens befogenhet. Det är också möjligt
att beslutet strider mot retroaktivitetsförbudet. Dessa båda frågor har dock kunnat
prövas av domstol i ett mål angående laglighetsprövning. JO är återhållsam med att
uttala sig i frågor som kan eller har kunnat prövas av domstol. Mot denna bakgrund
finner jag inte skäl att göra några ytterligare uttalanden i denna del.

Underlåten överklagandehänvisning
Samtidigt med de nya bestämmelserna i 8 kap. socialtjänstlagen infördes genom en
ändring av 16 kap. 3 § samma lag en möjlighet att överklaga beslut om avgifter
eller förbehållsbelopp enligt 8 kap. 4–9 §§ hos allmän förvaltningsdomstol.

Av 21 § förvaltningslagen (1986:223), FL, framgår att den som erhåller ett beslut
som går honom emot, i ett ärende som avser myndighetsutövning mot enskild, skall
underrättas om hur han kan överklaga det. Av 23 § andra stycket FL framgår att
överklagandet skall ha kommit in till beslutsmyndigheten inom tre veckor från den
dag klaganden fick del av beslutet.

Av vad socialnämnden har anfört framgår att någon överklagandehänvisning inte
bifogades den första omgången avgiftsbeslut enligt den nya taxan, som enligt vad
AA har uppgett utsändes i oktober 2002.

En förutsättning för att socialnämndens skyldighet att lämna
överklagandehänvisning skall inträda är att beslutet har gått den enskilde emot. I
det aktuella fallet har socialnämnden beslutat om avgiftsuttag och debitering med
ledning av inkomstuppgifter m.m. som de enskilda har lämnat på formulär. Det kan
naturligtvis vara vanskligt att avgöra i varje enskilt fall om ett sådant beslut har gått
den enskilde emot. Här kan emellertid erinras om förvaltningslagens förarbeten där
det anges att myndigheten i tveksamma fall i allmänhet bör lämna
överklagandehänvisning (prop. 1985/86:80 s. 72). En avgiftsdebitering är vidare till
sin karaktär ett betungande beslut. Enligt min mening talar inte minst
rättssäkerhetsskäl för att socialnämnden bör presumera att ett sådant beslut går den
enskilde emot och därmed bifoga en överklagandehänvisning. Detta gäller särskilt
                                                                      Dnr 88-2003   Sid 8 (8)




när, som i detta fall, avgifterna debiteras för första gången efter helt nya
beräkningsgrunder.

Det framgår att besluten i denna ”första omgång” avsåg avgifter för flera månader,
nämligen juli–september 2002. Ett eventuellt fel i beräkningen av en enskilds
avgifter kan således ha påverkat avgiftsuttaget felaktigt för flera månader och ha
fått stora ekonomiska konsekvenser för denne. Att överklagandehänvisning inte
lämnades innebär en ökad risk för att ett sådant fel inte har rättats till.
Socialnämnden kan inte undgå kritik i denna del.
