# Behandlingen av en intagen i samband med sjukhusbesök

JO 2006-01-20 dnr 888-2005

BESLUT
                                                                            Datum                    Dnr                     Sid
                                                                            2006-01-20               888-2005               1 (6)
Justitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Behandlingen av en intagen i samband med sjukhusbesök

## Anmälan

AA klagade på hur han, som var intagen i anstalten Norrtälje, behandlades i
                        samband med ett besök vid Norrtälje sjukhus. Han anförde därvid bl.a. följande.
                        Den 22 februari 2005 fördes han till Norrtälje sjukhus för en sedan tidigare
                        planerad röntgen. Innan han lämnade anstalten försågs han med handfängsel
                        samt tvingades att byta till ett par illasittande plasttofflor. Det senare kändes
                        mycket olämpligt, eftersom det var snö utomhus. Han tilläts inte byta till civila
                        kläder, utan var under sjukhusbesöket tvungen att bära en anstaltsoverall märkt
                        med KVV. När de kom fram till sjukhuset försågs han med ett ”läderkoppel”,
                        som fästes runt hans underarm och till en vårdare, BB. Under promenaden till
                        röntgen drog BB frenetiskt i ”kopplet”. Detta gjorde det svårt att gå i takt med
                        honom och medförde, på grund av de illasittande tofflorna, att han snubblade
                        och ramlade i golvet. Under promenaden mötte de flera civilpersoner. Dessa såg
                        närmast skrämda ut. När han för BB påpekade att han hade svårt att gå i takt
                        med dennes ryckande i ”kopplet” skrattade BB åt honom och sade ”se till och
                        inte hamna i fängelse nästa gång så slipper du sådant här”.

## Utredning

Anmälan remitterades till Kriminalvårdsmyndigheten Norrtälje för yttrande. I
                        sitt remissvar anförde myndigheten, genom kriminalvårdschefen CC, i
                        huvudsak följande (bifogade fotografier har här utelämnats).

## Utredning

Allmänt om myndighetens användning av fängsel
                                  Av 42 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) framgår bl.a.
                                  följande. Vid transport av en intagen skall så vitt möjligt ses till att den intagne
                                  inte utsätts för obehörigas uppmärksamhet. Om det är nödvändigt av säkerhets-
                                  skäl, får den intagne beläggas med fängsel vid förflyttning inom anstalten samt
                                  vid transport eller annan vistelse utanför anstalten.


                                  I Kriminalvårdsstyrelsens Handbok om säkerhet och ordningsfrågor (Riktlinjer
                                  2000:5) konstateras att användande av fängsel har stöd i KvaL. Däremot finns
                                  inget reglerat om när och på vilket sätt olika typer av fängsel bör användas.
                                  Myndighetschefen har ansvar för att upprätta instruktioner om arbetets genom-



 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                  Dnr 888-2005       Sid 2 (6)




förande vilket alltså även omfattar hanteringen av fängsel. Som allmän väg-
ledning anges att fängsels användande har som utgångspunkt att möjliggöra för
kriminalvården att fullgöra sitt uppdrag att tillse att den intagne inte avviker.
Fängsels användande är emellertid alltid en fråga om prövning i det enskilda
fallet och åtgärden skall inte vidtagas om det inte finns anledning därtill.
Förhållanden som är lämpligt att beakta är t.ex. tidigare misskötsamhet i form av
avvikelse eller permissionsmissbruk, strafftidens längd, aktivt drogmissbruk
m.m. När det gäller hur fängsel skall anbringas anser Kriminalvårdsstyrelsen att
följande utgör normalfallen: genom sammankoppling av personal och intagna,
genom sammankoppling av den intagnes båda händer framifrån samt samman-
koppling av den intagnes båda händer till två tjänstemän. Sammankoppling med
tjänsteman utgör huvudregeln.
I vad som gäller dokumentation och beslut angående användningen av fängsel,
tillämpas följande rutiner på Kriminalvårdsmyndigheten Norrtälje. När en
intagen ankommit till anstalten, avgörs frågan om huruvida han skall ha fängsel
vid eventuella kommande bevakade utevistelser vid hans första behandlings-
kollegium. Uppgift om detta finns därefter tillgänglig i den intagnes journal.
Frågan skall övervägas vid kommande kollegier och ställningstagandet skall vid
behov revideras. Däremot anger man inte i detta sammanhang vilken typ av
fängsel som skall användas. Annat än handfängsel användes dock bara i
undantagsfall. Den intagne delges det skriftliga beslutet om fängsel genom att
detta är en del av beslutet om utevistelsen. Inte heller här anges dock i detalj
vilken typ av fängsel som skall användas utan vanligen endast ”fängsel”.
Delgivning av beslutet sker av säkerhetsskäl normalt inte förrän strax före
utevistelsen. Av myndighetens lokala instruktioner till personal framgår att
handfängsel utgör den typ av fängsel som används i normalfallet för att förhindra
rymning i samband med transport eller annan utevistelse. Genomförandet sker i
första hand genom sammankoppling av den intagnes båda händer framifrån.
Kriminalvårdsstyrelsens handbok färdigställdes under år 2000. Efter detta har
flera spektakulära rymningar under 2004 ställt säkerhetsfrågorna alltmer i fokus
och lett till skärpt säkerhet samt ett ökat säkerhetstänkande på Kriminalvårds-
myndigheten Norrtälje liksom inom kriminalvården i stort. Kriminalvårds-
styrelsen har vid säkerhetsgranskningar kunnat konstatera generella brister i
användningen av fängsel. När den intagnes händer kopplas ihop framför honom,
finns fortfarande risker för spontanrymningar. När sådan risk bedömes föreligga,
har myndigheten fått klara signaler från Kriminalvårdsstyrelsens sida om att
personal och intagna skall vara hopkopplade. Handfängsel innebär metall-
handbojor, som är obekväma (risk för skavsår) både för intagna och personal.
Dessutom innebär detta att den intagne har den ena armen fri, vilket i vissa lägen
kan vara en säkerhetsrisk. Ur arbetsmiljösynpunkt tillkommer ytterligare ett
riskmoment: vid i synnerhet väpnade fritagningar (med t.ex. skjutvapen, kniv,
yxa) kan bevakaren klara sig ur situationen endast genom att öppna handbojorna
med en liten nyckel, vilket kräver stor sinnesnärvaro i en akut situation.
Under 2003 skapades en speciell transportgrupp på Kriminalvårdsmyndigheten
Norrtälje, vilket innebär att ett mindre antal vårdare sköter majoriteten av alla
bevakade utevistelser och på så sätt blir specialister inom området. I denna krets
föddes under 2004 tanken på att tillföra ett komplement till handfängsel, som
skulle uppfylla kraven på hopkoppling men som skulle göra hopkopplingen
mjukare både för intagna och personal samtidigt som den skulle ha andra
arbetsmiljömässiga fördelar. På initiativ av myndighetens säkerhetsansvarige,
kriminalvårdsinspektör DD, gjorde därför en vårdare i transportgruppen en
prototyp till en transportrem. Den intagnes handleder är sammankopplade med
vanliga metallhandbojor framför kroppen. Remmen är sammanlagt 70 cm lång
och gjord av mjukat läder. I ena ändan finns ett spänne (ca 10 cm), som fästes
runt den intagnes ena handled ovanför handfängslet, i andra ändan finns en ca 20
cm lång ögla, genom vilken en i bevakningspersonalen trär in sin egen handled.
Därefter snurrar denne en del av den återstående delen av remmen runt sin egen
handled, döljer resten i sin hand och håller i remmen nära spännet, allt för att
                                                                  Dnr 888-2005        Sid 3 (6)




remmen skall synas så lite som möjligt. Fotografi av remmen samt av hur den ser
ut vid användning medföljer yttrandet. Kravet vid framtagningen av remmen var
att den inte skulle vara för lång, vara enkel att applicera samt relativt enkel att
komma ur. Ett exemplar av transportremmen har skickats till
Kriminalvårdsstyrelsen för påseende samt även på begäran till några andra
kriminalvårdsmyndigheter. Kriminalvårdsstyrelsen arbetar med alternativ till
fängsel och myndighetens förslag finns med, även om beslut ännu inte har
fattats. Kriminalvårdsstyrelsen har dock ej förbjudit oss att använda
transportremmen, vilket nu genomförts fr.o.m. årsskiftet 2004/2005. Detta har
godkänts av undertecknad kriminalvårdschef för Kriminalvårdsmyndigheten
Norrtälje. Då remmen ansetts utgöra ett komplement till användningen av
handfängsel, har nyordningen ej dokumenterats i besluten om utevistelserna.

Myndighetens användning av sandaler samt anstaltskläder vid utevistelser
Som en del av den skärpta säkerhetsinriktningen övergick myndigheten fr.o.m.
årsskiftet till att låta de intagna använda öppna sandaler utan häl vid vissa
bevakade utevistelser. Främst gäller detta vid läkar/sjukhusbesök. Avsikten är
endast att försvåra rymning och undantag kan förekomma eftersom man gör en
individuell prövning. Det är inte fråga om plasttofflor, utan sandaler. Vid
läkar/sjukhusbesök är den intagne normalt iklädd anstaltskläder. Att man av
säkerhetsskäl har denna rutin just i samband med utevistelser jml. 37 § KvaL,
beror på att intagna själva kan påverka att dessa utevistelser beviljas, även om
tidpunkten för genomförandet inte skall vara känd för dem. Bevaknings-
personalen skall agera så att den intagne inte utsätts för obehörigs uppmärk-
samhet. Transportgruppen påpekar med anledning av anmälan att man har
specialarrangemang med t.ex. sjukhus, så att den intagne får komma in via
ambulansintag, ej behöver sitta i vanligt väntrum m.m. Dessutom kan påpekas att
medföljande personal bär uniform. Det torde därför även för en oinitierad
åskådare vara lätt att förstå att den ende medföljande, i många fall fängslade
personen är en intagen, oavsett om han är civilklädd eller klädd i anstaltskläder.

Utredning av händelseförloppet under aktuell utevistelse
AA beviljades utevistelse jml. 37 § KvaL för att den 22 februari 2005 besöka
röntgenavdelningen på Norrtälje sjukhus. Av beslutet fattat den 21 februari 2005
framgår bl.a. att han skulle ha tre mans bevakning och fängsel till och från
sjukhuset. Vidare framgår att transportledaren skulle ha ansvaret för transportens
genomförande och avgöra när fängsel tas av och dokumentera detta på
permissionssedeln. Den anmälde BB fungerade som transportförare. De övriga
två vårdarna benämnes här med EE (transportledare) och FF (bilförare).
Ingående samtal har hållits med alla tre, som lämnar samstämmiga uppgifter.
Vid samtal med BB framkom följande. AA åkte i sandaler och anstaltskläder.
Det snöade och låg således snö på marken, när AA skulle gå till transportbilen.
Denna var dock parkerad så att han behövde gå högst 10–12 meter. På denna
sträcka passerar alla som kommer in på eller lämnar anstalten. Snön blir därför
snabbt nedtrampad. Vid ankomsten till sjukhuset kördes transportbilen till
ambulansintaget och AA behövde således inte röra sig utomhus. Han hade
handfängsel under resan från anstalten till sjukhuset. Innan de lämnade bilen
fäste BB transportremmen runt AA:s handled ovanför fängslet och snurrade den
på sätt som ovan angivits runt sin egen handled. Han minns inte att det skulle
varit några problem alls under den korta sträcka de behövde gå för att komma till
röntgenavdelningen. Han följde den intagnes takt. Så vitt han kan minnas var det
ovanligt lite folk i rörelse på sjukhuset i de korridorer de passerade. Eventuellt
kan någon ha suttit i det väntrum de passerade. De stannade dock inte i
väntrummet utan gick bakom ett hörn, där AA fick sitta på en stol i avvaktan på
att komma in på röntgenrummet. Att BB skulle ha ryckt i remmen, att AA skulle
ha snubblat och t.o.m. fallit i golvet avfärdar BB som en ren lögn. Ifall den
intagne agerar på ett sätt som föranleder bevakaren att börja dra i remmen,
avbryts utevistelsen och man återvänder till anstalten. AA var under tiden på
                                                                   Dnr 888-2005       Sid 4 (6)




sjukhuset missnöjd med det mesta. Han klagade redan i bilen över att remmen
skulle användas. Då han satt på stolen i korridoren klagade han över att BB drog
i remmen, vilket ej stämde. Han stod bredvid stolen. Efter att ha lyssnat på AA:s
klagomål, sade BB slutligen ungefär: ”Din enda möjlighet är att se till att du inte
hamnar i en liknande situation igen”, med vilket han avsåg att det var AA:s
verkställighet som lett till att han måste uppsöka sjukhus under bevakning. AA
kontrade med: ”Då har du inte något jobb.” Inne i undersökningsrummet togs
både rem och fängsel av AA under undersökningen. När denna var slutförd, fick
AA åter på sig handfängsel. De fick vänta en stund i rummet på besked om
huruvida röntgenbilderna lyckats. AA började då gå av och an i rummet och fick
tillsägelse att antingen sätta sig på britsen eller på en stol. Även detta klagade
han över, då bevakningspersonalen enligt honom inte kunde bestämma att han
skulle sitta. När de lämnade rummet för att gå tillbaka till bilen, fäste BB åter
transportremmen kring AA:s handled. Inte heller på återvägen till bilen uppstod
några problem med denna.
EE:s uppgifter överensstämmer med BB:s. När de lämnade bilen, gick EE först,
därefter kom BB och AA och sist gick bilföraren FF. Således såg inte EE AA
och BB hela tiden, men han skulle ha hört om AA snubblat och givetvis även
reagerat om han fallit. Han minns att AA klagade över att man använde remmen.
Enligt EE:s minnesbild var det mycket lugnt på akutavdelningen, som de
passerade på sin väg till röntgenavdelningen. Där satt det någon enstaka person.
Hans allmänna intryck av utevistelsen var att den avlöpte väl, utan problem.
Hans minns ordväxlingen mellan BB och AA, då denne satt i korridoren. Det
finns ingen anledning att hålla på och rycka i transportremmen. Man går mycket
”tight” bredvid den intagne för att remmen skall synas så lite som möjligt.
Även FF:s uppgifter överensstämmer med de övrigas. Som bilförare gick han sist
och såg således AA och BB bakifrån när de gick. BB hade sin handled nära den
intagnes. Han slet eller ryckte inte. När de passerade väntrummet satt det en
äldre person där i ett hörn. Han minns att AA var sur över att remmen användes
och minns även ordväxlingen i korridoren, då AA satt på stolen. Uppgifterna om
att AA skulle ha snubblat och ramlat stämmer inte. Han minns i övrigt inget
speciellt om utevistelsen.

Myndighetens bedömning
Myndigheten har börjat använda en transportrem som komplement till hand-
fängsel. Beslut om användande av remmen har ännu ej fattats av Kriminalvårds-
styrelsen, som dock ej heller förbjudit oss att använda denna tills vidare.
Användningen av remmen har lokalt bedömts ha stora fördelar jämfört med
koppling av intagen till bevakare med handbojor. Det sätt på vilket remmen skall
användas borde inte väcka reaktioner hos en utomstående iakttagare, eftersom
den är synlig enbart i begränsad omfattning. Dessutom undviker man så långt det
går att vara i närheten av övriga patienter vid sjukhus/läkarbesöken. Använd-
ningen av sandaler och anstaltskläder är ett led i myndighetens skärpta
säkerhetsarbete. När det gäller BB:s agerande under besöket på sjukhuset, kan vi
inte se annat än att han har hanterat transportremmen på ett korrekt sätt.
Vid granskning av våra rutiner avseende dokumentation av användningen av
fängsel, har vi kunnat konstatera att ”fängsel” dokumenteras, vilket avser
normalfallet med handfängsel, numera i kombination med transportrem. Vi avser
att närmare se över våra rutiner angående dokumentation av andra slag av
fängsel.
De skärpningar i säkerheten, som gjorts sedan hösten 2004, kan av naturliga skäl
upplevas som besvärliga av de intagna, som blivit vana vid tidigare rutiner och
upplever förändringarna som försämringar. När myndigheten tog fram
prototypen till transportremmen och började använda denna av skäl som ovan
angivits, hade man inte förutsett den kraftiga reaktion mot användningen av just
en rem väckt i synnerhet hos vissa intagna, som t.o.m. dragit paralleller med
behandlingen av fångar på Abu Ghraib-fängelset. Med anledning av den kritik
                                                                       Dnr 888-2005       Sid 5 (6)




      som framkommit har en ny prototyp av remmen tagits fram. Remmen är nu
      endast 55 cm lång jämfört med tidigare 70 cm. Mittenpartiet mellan spänne och
      ögla har förkortats, vilket innebär att bevakaren inte behöver snurra remmen runt
      sin handled utan automatiskt kommer att hålla i remmen mycket nära den
      intagnes handled. Förändringen bör enligt vår bedömning väsentligt minska
      känslan av att vara kopplad med rem. Vi har fått positiv respons på ändringen
      från Kriminalvårdsstyrelsen.
      Avslutningsvis kan sägas att den beskrivning, som lämnas i anmälan angående
      hur vårdaren skulle ha bemött AA är djupt upprörande, men överensstämmer
      enligt vår utredning inte med det verkliga händelseförloppet.
AA gavs tillfälle att yttra sig över remissvaret.

Uppgifter om användningen av den s.k. transportremmen inhämtades per
telefon från Kriminalvårdsstyrelsen.

I beslut den 20 januari 2006 anförde JO Nordenfelt följande.

Bedömning
Av 9 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) framgår att en
intagen skall behandlas med aktning för hans människovärde och bemötas med
förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med vistelse i anstalt.

Enligt 42 § KvaL skall vid transport av en intagen, såvitt möjligt, ses till att den
intagne inte utsätts för obehörigas uppmärksamhet.

Av samma bestämmelse följer också att den intagne, om det är nödvändigt av
säkerhetsskäl, får beläggas med fängsel vid förflyttning inom anstalten samt vid
transport eller annan vistelse utanför anstalten.

I Kriminalvårdsstyrelsens Handbok om säkerhet och ordningsfrågor
(säkerhetshandboken) finns det anvisningar om när och på vilket sätt olika typer
av fängsel bör användas. Av dessa framgår bl.a. följande. Ett beslut om fängsel
skall vara skriftligt och delges den intagne. Av beslutet skall bl.a. framgå skälet
till åtgärden och vilken typ av fängsel som anvisats för uppdraget. Fängsel skall
normalt anbringas genom sammankoppling av personal och intagen, samman-
koppling av den intagnes båda händer framifrån eller sammankoppling av den
intagnes båda händer till två tjänstemän. Sammankoppling med tjänsteman
utgör härvid huvudregeln. De fängsel som kan användas är handfängsel,
fotfängsel, midjefängsel, plastfängsel, bår samt spännbälte.

Av de uppgifter som Kriminalvårdsstyrelsen har lämnat framgår att säkerhets-
handboken håller på att göras om till föreskrifter och att användning av den s.k.
transportremmen kommer att regleras i detta sammanhang.

Mot bakgrund av gällande regelverk och vad som framkommit i ärendet har jag
inte något att invända mot användningen av den s.k. transportremmen som ett
komplement till fängsel i samband med transporter och utevistelser. Detta torde,
om remmen används på ett korrekt sätt, vara mer humant och mindre
                                                                     Dnr 888-2005      Sid 6 (6)




uppseendeväckande än att den intagnes händer är sammankopplade med fängsel
med två tjänstemän.

När det gäller frågan om remmen har använts på ett korrekt sätt står i ärendet
ord mot ord. Någon anledning att ifrågasätta de uppgifter som kriminalvårds-
myndigheten har lämnat finns inte.

I fråga om användningen av sandaler och anstaltskläder vid den intagnes besök
hos läkare och på sjukhus ställer jag mig mer tveksam. Enligt min mening kan
det ifrågasättas om en sådan rutin verkligen är förenlig med principerna om att
en intagen skall behandlas med aktning för sitt människovärde och, i samband
med utevistelser, inte utsättas för onödig uppmärksamhet. Anstalten bör således
i denna del se över sina rutiner så att dylika åtgärder inte används i andra fall än
där det är nödvändigt för att upprätthålla en rimlig nivå av säkerhet.

Kriminalvårdsmyndigheten har i sitt remissvar anfört att den avser att se över
sina rutiner angående dokumentation av andra slag av fängsel än handfängsel.
Vid den översynen bör enligt min mening övervägas om inte uppgift om
användning av den s.k. transportremmen skall redovisas i anstaltens beslut om
fängsel och delges den intagne. Det bör också övervägas om och i så fall i
vilken utsträckning andra åtgärder som vidtas av säkerhetshänsyn, t.ex. att den
intagne skall bära sandaler, skall dokumenteras i beslutet.

Slutligen vill jag erinra om vikten av att de intagna behandlas med tillbörlig
respekt och att ansvarig personal inte yttrar sådant som kan uppfattas som
nedlåtande eller förnedrande av en intagen.
