# Bestämmelserna i 11 och 12 §§ förvaltningslagen är tillämpliga vid IVO:s handläggning av klagomålsärenden enligt patientsäkerhetslagen; även fråga om långsam handläggning

JO 2024-06-27 dnr 8914-2022

[P]

## BESLUT

Datum                 Dnr                      Sid
                                                                          2024-06-27            8914-2022              1 (11)
Chefsjustitieombudsmannen                                                                       9682-2022
Erik Nymansson                                                                                  1973-2023




                        Bestämmelserna i 11 och 12 §§ förvaltningslagen är
                        tillämpliga vid IVO:s handläggning av klagomålsärenden
                        enligt patientsäkerhetslagen; även fråga om långsam
                        handläggning


                          Beslutet i korthet: IVO har hittills bedömt att anmälare i klagomålsärenden enligt
                          patientsäkerhetslagen inte har ställning som part och att bestämmelserna i 11 och
                          12 §§ förvaltningslagen om åtgärder vid försenad handläggning därför inte är
                          tillämpliga vid handläggningen av sådana ärenden. Mot bakgrund bl.a. av att det i
                          patientsäkerhetslagen hänvisas till en bestämmelse som reglerar sekretess i
                          förhållande till parter, av att kretsen av personer som är behöriga att göra en anmälan
                          är begränsad till patienten eller närstående till patienten och av att dessa personer
                          måste anses ha en nära anknytning till ärendet gör dock chefsJO bedömningen att en
                          anmälare har partsställning.
                          Bestämmelsen i 11 § förvaltningslagen om skyldighet att underrätta en part som har
                          inlett ett ärende om att avgörandet kommer att bli väsentligt försenat är därmed
                          tillämplig vid IVO:s handläggning av klagomålsärenden enligt patientsäkerhetslagen.
                          Enligt chefsJO blev avgörandena i tre klagomålsärenden väsentligt försenade och
                          IVO borde därför ha underrättat anmälarna. Med hänsyn till det oklara rättsläget riktas
                          dock inte någon kritik mot myndigheten för att det inte gjordes. IVO får däremot kritik
                          för långsam handläggning av ärendena.
                          ChefsJO finner också att bestämmelserna i 12 § första och tredje styckena
                          förvaltningslagen om en parts rätt att begära myndighetens prövning av om ett ärende
                          ska avgöras gäller även om parten inte får överklaga ett avslagsbeslut. Det innebär
                          att även denna reglering är tillämplig vid IVO:s handläggning av klagomålsärenden
                          enligt patientsäkerhetslagen.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:         justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:        08-786 51 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:    020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:            08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                 Dnr 8914-2022 m.fl.   Sid 2 (11)




Bakgrund
JO har under senare år i flera beslut kritiserat Inspektionen för vård och omsorg
(IVO) för långsam handläggning av klagomålsärenden.1 I mitt beslut den
25 mars 2022 konstaterade jag att IVO fortfarande hade behov av att förkorta
sina handläggningstider och att det inte var godtagbart att enskilda drabbas av
orimligt långa handläggningstider.

Anmälningarna m.m.
I anmälningar till JO klagade AA (dnr 8914-2022), BB (dnr 9682-2022) och CC
(dnr 1973-2023) på IVO för framför allt långsam handläggning av
klagomålsärenden enligt patientsäkerhetslagen (2010:659), PSL.

Under ärendenas handläggning har frågan om bestämmelserna i 11 och 12 §§
förvaltningslagen (2017:900), FL, är tillämpliga vid IVO:s handläggning av
klagomålsärenden enligt patientsäkerhetslagen aktualiserats. I paragraferna
finns bestämmelser om åtgärder som en myndighet ska vidta när handläggning-
en av ett ärende som har inletts av en enskild part blir försenad. Av 11 § följer
en skyldighet för myndigheten att underrätta parten om avgörandet kommer att
bli väsentligt försenat, och enligt 12 § har parten under vissa förhållanden rätt
att begära myndighetens prövning av om ärendet ska avgöras. Den fråga som
står i förgrunden i detta beslut är om en anmälare i ett klagomålsärende enligt
patientsäkerhetslagen har ställning som part.

Anmälningarna, som hittills har handlagts i separata ärenden hos JO, behandlas
gemensamt i detta beslut.

JO har under handläggningen av de aktuella ärendena tagit emot flera ytterligare
anmälningar med liknande klagomål mot IVO om långsam handläggning (se
ärenden med dnr 2738-2023, 3206-2023, 3708-2023, 3720-2023, 6180-2023,
7130-2023, 137-2024, 413-2024, 780-2024, 1577-2024 och 3934-2024). På
grund av bl.a. utredningen i de nu aktuella ärendena fanns det dock inte
tillräcklig anledning att utreda även dessa ärenden utan de avslutades.

Utredning
JO hämtade in vissa handlingar från IVO, bl.a. ärendeöversikter i de aktuella
klagomålsärendena, och begärde att myndigheten skulle yttra sig. I sina
yttranden anförde IVO bl.a. följande.

Handläggningstiden för AA:s och CC:s klagomål har varit alltför lång och inte i
överensstämmelse med 9 § första stycket FL.




1 Se bl.a. beslut den 28 oktober 2015, dnr 5787-2014 m.fl., den 31 mars 2017, dnr 6-2016, den

15 februari 2021, dnr 6460-2020, och den 25 mars 2022, dnr 202-2021.
                                                              Dnr 8914-2022 m.fl.    Sid 3 (11)




IVO har hittills bedömt att den som anmäler ett klagomål enligt patient-
säkerhetslagen inte är att betrakta som part i den mening som avses i
förvaltningslagen. Bestämmelsen i 11 § FL har därför inte ansetts tillämplig.
Enligt IVO finns det dock vissa förhållanden som skulle kunna läggas till grund
för att sätta i fråga den ståndpunkten. Det kan ifrågasättas om enskilda som
anmäler klagomål enligt patientsäkerhetslagen saknar närmare anknytning till
ärendet och av det skälet saknar partsställning. Myndigheten lyfter även bl.a. att
bestämmelsen i 7 kap. 16 § PSL om rätt till insyn och underrättelseskyldighet
gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och
sekretesslagen (2009:400), OSL, som föreskriver undantag för en enskild eller
en myndighet som är part i ett ärende.

IVO har ansett att bestämmelsen i 12 § FL inte omfattar klagomålsärenden
enligt patientsäkerhetslagen.

Anmälarna fick tillfälle att yttra sig över respektive yttrande från IVO.

Bedömning
Långsam handläggning
Av 9 § första stycket FL framgår den grundläggande förvaltningsrättsliga
principen att ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt
som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts.

AA:s anmälan kom in till IVO den 20 april 2021 och IVO meddelade beslut i
ärendet den 24 augusti 2023. Handläggningstiden uppgick alltså till två år och
fyra månader. Av IVO:s ärendeöversikt framgår att myndigheten, med undantag
för ett antal tjänsteanteckningar över telefonsamtal med AA, inte vidtog några
handläggningsåtgärder under cirka två år.

I BB:s ärende kom klagomålet in till IVO den 17 juni 2021 och beslut i ärendet
meddelades den 14 mars 2023. Handläggningstiden uppgick därmed till ett år
och nio månader. Av utredningen framgår att IVO, med undantag för att svara
på en fråga från BB, inte vidtog några handläggningsåtgärder under drygt ett år.

CC:s anmälan kom in till IVO den 13 juli 2021 och IVO meddelade beslut i
ärendet den 8 september 2023. Handläggningstiden uppgick alltså till två år och
två månader. Av IVO:s ärendeöversikt framgår att myndigheten inte vidtog
några handläggningsåtgärder under cirka ett år och åtta månader.

Jag kan konstatera att handläggningstiden i AA:s och CC:s ärenden klart
överskred vad som är rimligt och acceptabelt. I BB:s fall var handläggnings-
tiden visserligen något kortare, men handläggningen präglades av en lång
period av passivitet. Enligt min mening var handläggningen även i detta fall
oacceptabelt långsam. Myndigheten förtjänar kritik för den långsamma
handläggningen av de tre ärendena.
                                                              Dnr 8914-2022 m.fl.     Sid 4 (11)




Som jag tidigare har framhållit är det inte acceptabelt att enskilda drabbas av
orimligt långa handläggningstider. Det gäller inte minst i ärenden där händelser
i vården har lett till allvarliga konsekvenser för patienten. Tidigare granskningar
av JO visar att IVO har haft problem med långsam handläggning under en
längre tid och de nu aktuella ärendena visar att problemen kvarstår. Jag avser att
följa utvecklingen på området.

Har anmälaren ställning som part i klagomålsärenden enligt
patientsäkerhetslagen?
Inledning
En central fråga i ärendena är som nämnts om bestämmelserna i 11 och 12 §§
FL är tillämpliga vid IVO:s handläggning av klagomål enligt patientsäkerhets-
lagen. En förutsättning för bestämmelsernas tillämplighet är att ärendet har
inletts av en enskild part. Jag kommer därför att uttala mig om huruvida
anmälaren har partsställning i sådana klagomålsärenden hos IVO. Innan jag går
in på den frågan finns det dock skäl att kort beröra vissa bestämmelser om
handläggningen av den aktuella ärendetypen.

Något om handläggningen av klagomål enligt patientsäkerhetslagen
Enligt 7 kap. 10 § första stycket PSL ska IVO efter anmälan pröva klagomål
mot hälso- och sjukvården och dess personal. Av andra stycket framgår att en
anmälan får göras av den patient som saken gäller eller, om patienten inte själv
kan anmäla saken, en närstående till honom eller henne. Av 7 kap. 11 § PSL
följer att IVO under vissa förutsättningar är skyldig att utreda klagomål men får
utreda även i andra fall.

Den som klagomålet avser, men även anmälaren, har rätt att ta del av det som
har tillförts ärendet och ska, innan ärendet avgörs, ges möjlighet att ta del av
och lämna synpunkter på det som har tillförts ärendet. Om klagomålet avser
hälso- och sjukvårdspersonal ska enligt huvudregeln berörd vårdgivare höras i
ärendet. Denna underrättelseskyldighet gäller endast om IVO har inlett en
utredning av klagomålet. Rätten att ta del av uppgifter och underrättelse-
skyldigheten gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 § OSL. Detta
framgår av 7 kap. 16 § PSL.

Av 10 kap. 3 § första stycket OSL följer att sekretess, som huvudregel, inte
hindrar att en enskild eller en myndighet som är part i ett mål eller ärende hos
domstol eller annan myndighet och som på grund av sin partsställning har rätt
till insyn i handläggningen tar del av en handling eller annat material i målet
eller ärendet. Undantag gäller om det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse
är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs.

I 7 kap. 18 § första stycket PSL anges att IVO ska avgöra klagomålsärenden
genom beslut. Av andra stycket framgår att IVO, om ett klagomål har utretts, i
beslutet ska uttala sig om huruvida en åtgärd eller underlåtenhet av vårdgivare
eller hälso- och sjukvårdspersonal strider mot lag eller annan föreskrift eller är
olämplig med hänsyn till patientsäkerheten. Ett sådant beslut får inte fattas utan
                                                               Dnr 8914-2022 m.fl.      Sid 5 (11)




att anmälaren och den som klagomålet avser har beretts tillfälle att yttra sig över
ett förslag till beslut i ärendet. Enligt tredje stycket ska beslutet vara skriftligt
samt innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet. Beslutet ska sändas till
anmälaren, den som klagomålet avser samt berörd vårdgivare.

Av 10 kap. 13 § andra stycket PSL följer att IVO:s beslut i klagomålsärenden
inte får överklagas.

Närmare om behörigheten att anmäla klagomål enligt patientsäkerhetslagen
Som framgått får en anmälan göras av den patient som saken gäller eller, om
patienten inte själv kan anmäla saken, en närstående till honom eller henne. I
den ursprungliga lydelsen av 7 kap. 10 § PSL fanns det inga begränsningar av
vem som fick anmäla klagomål till tillsynsmyndigheten. Sedan 2018 är dock
den krets som är behörig att göra sådana anmälningar begränsad på det sätt som
nyss nämnts. Ändringen motiverades med att en klagomålsutredning mot
patientens vilja innebär en integritetskränkning för patienten.2

När det gäller begreppet närstående uttalas det i förarbetena att det avser den
eller de som står patienten närmast. Vilka dessa är får avgöras från fall till fall.
Vanligtvis är det familjen, annan nära släkt eller sammanboende, men det kan
också vara en nära vän. För att vänner ska anses vara närstående ska det dock
vara fråga om en djup vänskap. Enbart bekanta kan inte anses vara närstående.3

Allmänt om partsställning i ärenden hos förvaltningsmyndigheter
Förvaltningslagen innehåller inte någon definition av begreppet part. I
förarbetena uttalas att uttrycket part avser sökande, klagande och annan part.
Med sökande avses den som hos en myndighet ansöker om en åtgärd som är
reglerad i den offentligrättsliga lagstiftningen. En klagande är den som
överklagar ett förvaltningsbeslut. Uttrycket annan part omfattar bl.a. den som är
föremål för ett tillsynsärende och därmed intar ställning som s.k. förklarande
part. Den som tar ett initiativ till ett ärende genom en anmälan utan att ha någon
närmare anknytning till ärendet får normalt inte ställning som part.

I motiven behandlades även frågan om en legal definition av begreppet part.
Enligt lagstiftaren skulle dock en sådan definition kunna utgöra ett hinder mot
en, som det uttrycks, generös tillämpning av allmänna regler om partsinsyn och
kommunikation m.m. i oförutsedda situationer. Det överlämnades därför till
rättstillämpningen att utveckla närmare praxis kring partsbegreppet. Frågan om
vem som är part i en viss typ av ärenden kan dock regleras i speciallagstiftning.4




2 Se prop. 2016/17:122 s. 62.
3 Se prop. 2016/17:122. s. 88.
4 Se prop. 2016/17:180 s. 79 f.
                                                                       Dnr 8914-2022 m.fl.       Sid 6 (11)




Utgångspunkten är alltså att anmälare inte intar ställning som part. Den som
uppträder som anmälare anses i stället begära att en myndighet ex officio ska
ingripa mot påtalade förhållanden. I praxis har det dock förekommit att
anmälare getts partsställning.5 Frågan om anmälaren ska anses vara part måste
bedömas från fall till fall.

Partsställning i ärenden enligt äldre tillsynsreglering på hälso- och
sjukvårdsområdet
Enligt äldre tillsynslagstiftning på hälso- och sjukvårdsområdet fick frågor om
disciplinansvar prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) på
anmälan av bl.a. den patient som saken gällde eller, om patienten inte själv
kunde anmäla saken, en närstående till honom eller henne.

Möjligheten för patienter och närstående att anmäla hälso- och sjukvårds-
personal till HSAN infördes genom lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl. I förarbetena till regleringen uttalade lagstiftaren
följande i fråga om partsställning:

       För patienternas rättssäkerhet och tilltro till ansvarsnämndens verksamhet är det
       nödvändigt att patienten ges tillfälle att spela en mera aktiv roll i det disciplinära
       förfarandet än den anmälaren i ett disciplinärende i allmänhet har. Förfarandet
       får inte bli en angelägenhet enbart mellan ansvarsnämnden och personalen. För
       den enskilde patienten måste det vara svårt att förstå och acceptera att han inte
       skulle ha samma rätt som den anmälde att föra talan i nämnden och bidra till
       utredningen. För att utredningen skall bli så fullständig som möjligt och
       ansvarsnämnden få ett säkert underlag för sin prövning är det av största
       betydelse att patienten får rätt bl.a. att ta del av aktmaterialet, att förebringa egen
       utredning och bevisning och att begära nämndens medverkan för att fullständiga
       utredningen. Patienten bör ges ställning som part i förfarandet i nämnden.
       – – –Den som anhängiggör ett ärende blir liksom den mot vilken åtgärd
       ifrågasätts part i ärendet med rätt att verka för sakens utredande, få insyn i
       utredningen och ta del av utredningsmaterialet. 6

Den aktuella regleringen i lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m.fl. överfördes i huvudsak oförändrad till lagen (1994:954) om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens område och därefter till lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.7 I den äldre tillsyns-
regleringen på hälso- och sjukvårdsområdet förekom begreppet part även i
lagtexten.8




5 Se von Essen, Förvaltningsrättens grunder, femte uppl., s. 81 f.
6 Se prop. 1978/79:220 s. 26 och 59.
7 Se prop. 1993/94:149 s. 112 f. och prop. 1997/98:109 s. 167 f.
8 Se t.ex. 34 och 35 §§ lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl., 21 och 29 §§

lagen om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område samt 7 kap. 8 och 16 §§ lagen
om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
                                                                     Dnr 8914-2022 m.fl.       Sid 7 (11)




Genom införandet av patientsäkerhetslagen upphörde patienters och närståendes
möjlighet att anmäla hälso- och sjukvårdspersonal till HSAN och ersattes av
klagomålsförfarandet enligt 7 kap. PSL. Som framgått fanns det i den
ursprungliga lydelsen av 7 kap. 10 § PSL inga begränsningar av vem som fick
anmäla klagomål till tillsynsmyndigheten, men sedan 2018 är den krets som är
behörig att göra sådana anmälningar begränsad på det sätt som gällde för de
som hade rätt att göra anmälningar till HSAN.

Anmälare har ställning som part i klagomålsärenden enligt
patientsäkerhetslagen
Begreppet part förekommer inte i 7 kap. PSL. Som framgått innehåller dock
bestämmelsen om rätt att ta del av uppgifter och kommunikation i 7 kap. 16 §
PSL en hänvisning till 10 kap. 3 § OSL, som reglerar sekretess i förhållande till
parter. Det talar enligt min mening för att lagstiftaren har avsett att en anmälare
ska ha ställning som part i klagomålsärenden enligt patientsäkerhetslagen.

Frågan om en anmälare har ställning som part i klagomålsförfarandet enligt
patientsäkerhetslagen behandlades inte uttryckligen i förarbetena till
regleringen. I propositionen konstaterades att klagomålsärenden inte innefattar
myndighetsutövning mot någon enskild och att den dåvarande förvaltnings-
lagens (1986:223) bestämmelser om partsinsyn, kommunikationsplikt,
motiveringsplikt och underrättelseplikt därmed inte skulle bli tillämpliga. Av
det skälet infördes det särskilda förfaranderegler i patientsäkerhetslagen.9 I det
sammanhanget uttalades:

       I avsnitt 10.2 föreslås att Socialstyrelsen ska pröva klagomål mot hälso- och
       sjukvården, såväl mot verksamheten i sig som mot enskilda yrkesutövare, samt
       att myndigheten, om ärendet tas upp till utredning, i princip ska handlägga dessa
       ärenden som om den klagande i förvaltningsrättslig mening är part (rätt till
       aktinsyn, skyldighet att kommunicera handlingar i ärendet m.m.).10

Uttalandet kan uppfattas som att lagstiftaren ansåg att anmälaren inte har
partsställning i klagomålsärenden enligt patientsäkerhetslagen. Det finns dock
utrymme för en annan tolkning. Skrivningen kan i detta sammanhang ha avsett
att ett klagomålsärende ska handläggas som om anmälaren var part i ett ärende
som omfattades av den dåvarande förvaltningslagen, dvs. ett ärende som gällde
myndighetsutövning.

Lagrådet verkar i sitt yttrande över lagförslaget ha utgått från att anmälaren kan
ha partsställning i ärendet:

       I 7 kap. 16 § anges att parterna, innan ärendet avgörs, ska ha rätt att ta del av det
       som har tillförts ärendet och lämna synpunkter på det. Genom 18 § bereds
       parterna ännu en gång tillfälle att yttra sig, nu över de omständigheter som




9 Se prop. 2009/10:210 s. 133.
10 Se prop. 2009/10:210 s. 178.
                                                                     Dnr 8914-2022 m.fl.       Sid 8 (11)




       kommer att läggas till grund för beslutet. Om avsikten verkligen är att parterna
       ska yttra sig över ett utkast till beslut, kan det ifrågasättas om det inte härigenom
       förs in ytterligare omständigheter i ärendet som parterna måste få del av. Det
       väcker frågan om ett reviderat utkast till beslut måste tillställas parterna innan
       Socialstyrelsen avgör saken. Ärendet riskerar att aldrig bli avgjort. Till bilden
       hör också att part som är missnöjd med utgången i utkastet kan vända sig till
       massmedia för att få myndigheten att ändra inställning.11

Klagomålsutredningen, vars förslag låg till grund för den ovannämnda
inskränkningen av vilka som får anmäla klagomål enligt 7 kap. 10 § PSL,
verkar också ha utgått från att anmälaren har partsställning i ärendet.12 Frågan
om en anmälares partsställning berördes dock inte heller denna gång i den
proposition som föregick lagändringen. Lagrådet synes dock även i sitt yttrande
över detta förslag ha förutsatt att anmälaren har partsställning.13 Jag kan
sammanfattningsvis konstatera att förarbetena till patientsäkerhetslagen ger
begränsad ledning i frågan om en anmälare har ställning som part i
klagomålsärenden.

Myndigheters underrättelseskyldighet enligt 11 § FL gäller endast i ärenden
som har inletts av en enskild part. I förarbetena till bestämmelsen framhålls bl.a.
att ärenden som inleds på myndighetens eget initiativ faller utanför tillämp-
ningsområdet. I det sammanhanget uttalas att bestämmelsen inte är tillämplig
om ett tillsynsärende har inletts med anledning av ett klagomål från någon
enskild, eftersom den som klagat i ett sådant fall inte får partsställning i
ärendet.14 Sett för sig talar förarbetsuttalandet för att anmälare i klagomåls-
ärenden enligt patientsäkerhetslagen inte är att anse som part. Uttalandet måste
dock, enligt min mening, ses i ljuset av det tidigare uttalandet om att den som
tar ett initiativ till ett ärende genom en anmälan utan att ha någon närmare
anknytning till ärendet normalt inte har ställning som part.15

Som framgått får en anmälan enligt 7 kap. 10 § PSL numera göras endast av
den patient som saken gäller eller, om patienten inte själv kan anmäla saken, en
närstående till honom eller henne. För en anmälare som upplever sig, eller sin
närstående, ha blivit felaktigt behandlad av hälso- och sjukvården kan en
oberoende granskning av saken i regel antas vara av stor betydelse. Det gäller
inte minst när patienten anser sig ha drabbats av fysisk eller psykisk skada i
samband med vården. Det ligger därför, enligt min mening, nära till hands att
anse att den patient som saken gäller har en nära anknytning till ärendet.




11 Se prop. 2009/10:210 s. 393.
12 Se SOU 2015:14 s. 16, 56 och 100.
13 Se prop. 2016/17:122 s. 154.
14 Se prop. 2016/17:180 s. 295.
15 Se prop. 2016/17:180 s. 79 f.
                                                              Dnr 8914-2022 m.fl.     Sid 9 (11)




Detsamma gäller närstående till patienten i den mening som avses i 7 kap. 10 §
PSL.

Det kan även framhållas att IVO i vissa fall måste utreda en anmälan enligt
7 kap. 10 § PSL (se 7 kap. 11 § PSL). Det står alltså inte myndigheten fritt att
bedöma om ett ärende ska tas upp till utredning.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att lagstiftaren får anses ha gett uttryck
för att begreppet part ska ha en generös tillämpning. Anmälare har getts
partsställning enligt äldre tillsynsreglering på hälso- och sjukvårdsområdet. Det
har inte framkommit något som tydligt talar för att lagstiftaren har avsett att
ändra den ordningen vid införandet av regleringen i 7 kap. PSL, och det skulle
vara främmande att tänka sig att en sådan ändrad ordning skulle vara avsedd
efter 2018 års inskränkningar i rätten att göra anmälningar. Den omständigheten
att 7 kap. 16 § fjärde stycket PSL innehåller en hänvisning till 10 kap. 3 § OSL
talar snarare med styrka i motsatt riktning. Till detta kommer att patienten, eller
närstående till honom eller henne, måste anses ha en nära anknytning till
ärendet. Slutligen är IVO i vissa fall skyldig att utreda en anmälan. Mot denna
bakgrund gör jag bedömningen att anmälaren har ställning som part i
klagomålsärenden enligt patientsäkerhetslagen.

Tillämpligheten av 11 § FL vid handläggningen av klagomålsärenden
enligt patientsäkerhetslagen; även fråga om avgörandena i de aktuella
ärendena var väsentligt försenade
I 11 § FL anges att om en myndighet bedömer att avgörandet i ett ärende som
har inletts av en enskild part kommer att bli väsentligt försenat, ska
myndigheten underrätta parten om detta. I en sådan underrättelse ska
myndigheten redovisa anledningen till förseningen.

En förutsättning för att 11 § FL ska vara tillämplig vid IVO:s handläggning av
klagomålsärenden enligt patientsäkerhetslagen är alltså att sådana ärenden kan
anses ha inletts av en enskild part. Som framgått gör jag bedömningen att
anmälaren i sådana klagomålsärenden har ställning som part. Ärendena har
därmed inletts av en enskild part. Bestämmelsen i 11 § FL är således tillämplig
vid IVO:s handläggning.

I förarbetena till bestämmelsen uttalas att den tid som myndigheten i
förekommande fall har angivit som normaltid för en viss ärendetyp kan tjäna
som en utgångspunkt vid bedömningen av vad som är en ”väsentlig försening”.
Myndigheten får dock ta hänsyn även till omständigheterna i det konkreta fallet.
Vad som utgör en väsentlig försening kan i ett visst fall behöva bedömas i
relation till den betydelse som ett snabbt avgörande normalt kan förväntas ha
                                                                   Dnr 8914-2022 m.fl.      Sid 10 (11)




för den enskilde, t.ex. om den fråga som prövas är av direkt och påtaglig
betydelse för den enskildes personliga eller ekonomiska ställning.16

När det gäller AA:s, BB:s och CC:s ärenden har handläggningstiden uppgått till
mellan ett år och nio månader och två år och fyra månader. I samtliga ärenden
har det förekommit långa perioder utan aktiva handläggningsåtgärder.
Avgörandena i dessa ärenden har därför enligt min uppfattning blivit väsentligt
försenade. IVO borde därmed i enlighet med 11 § FL ha underrättat AA, BB
och CC om förseningen och anledningen till denna. På grund av det oklara
rättsläget i fråga om bestämmelsens tillämplighet i klagomålsärenden enligt
patientsäkerhetslagen finner jag dock inte tillräckliga skäl att rikta kritik mot
myndigheten för att ha underlåtit att lämna sådana underrättelser.

Tillämpligheten av 12 § FL vid handläggningen av klagomålsärenden
enligt patientsäkerhetslagen
I 12 § första stycket FL anges att om ett ärende som har inletts av en enskild
part inte har avgjorts i första instans senast inom sex månader, får parten
skriftligen begära att myndigheten ska avgöra ärendet. Myndigheten ska inom
fyra veckor från den dag då en sådan begäran kom in antingen avgöra ärendet
eller i ett särskilt beslut avslå begäran. Av andra stycket framgår att ett sådant
avslagsbeslut får överklagas till den domstol eller förvaltningsmyndighet som är
behörig att pröva ett överklagande av avgörandet i ärendet. Enligt tredje stycket
får parten göra en begäran om myndighetens prövning vid ett tillfälle under
ärendets handläggning.

IVO har i sitt yttrande gjort bedömningen att 12 § FL inte är tillämplig vid
handläggningen av klagomålsärenden enligt patientsäkerhetslagen med
hänvisning till följande förarbetsuttalande:

       Det är bara om beslutsmyndighetens slutliga avgörande inte kan överklagas som
       förfarandet för överprövning av handläggningsfrågan inte är tillgängligt. Det
       betyder inte heller att det i dessa fall är myndigheten själv som är att betrakta
       som överinstans i nu aktuellt hänseende. I stället är det den instans som enligt
       gällande instansordning har att pröva ett överklagande av ett slutligt avgörande i
       ärendet som ska pröva handläggningsfrågan. Mekanismen ska alltså kunna
       tillämpas när ärendehandläggningen hos en förvaltningsmyndighet i slutändan
       kan mynna ut i ett överklagbart avgörande.17

Som har framgått får IVO:s beslut i klagomålsärenden enligt patientsäkerhets-
lagen inte överklagas (se 10 kap. 13 § PSL). Det är tydligt att förfarandet för
överprövning enligt 12 § andra stycket FL inte är tillämpligt i sådana fall. Det
aktuella förarbetsuttalandet ger dock inget svar på frågan om tillämpligheten av




16 Se prop. 2016/17:180 s. 296.
17 Se prop. 2016/17:180 s. 119.
                                                                       Dnr 8914-2022 m.fl.       Sid 11 (11)




12 § första och tredje styckena FL. Av författningskommentaren till den
aktuella bestämmelsen framgår emellertid följande:

       Överprövningsmekanismen är inte heller tillämplig om beslutet i huvudsaken
       inte får överklagas alls.
       Enligt bestämmelsen i tredje stycket får myndighetens prövning enligt första
       stycket begäras av parten vid ett tillfälle under ärendets handläggning. Detta
       gäller oavsett om den enskilde har möjlighet att, i enlighet med det förfarande
       som regleras i paragrafens andra stycke, begära överprövning av myndighetens
       beslut eller inte. Möjligheten att vid ett tillfälle under förfarandet i första instans
       begära en sådan prövning gäller alltså enligt bestämmelsen oberoende av om ett
       avslagsbeslut får överklagas enligt andra stycket.18

Jag konstaterar därmed att 12 § första stycket FL måste förstås så att en part ska
kunna begära ett avgörande av ärendet även i sådana fall när parten inte får
överklaga ett avslagsbeslut till högre instans. Regleringen i första och tredje
styckena är därför tillämplig vid IVO:s handläggning av klagomålsärenden
enligt patientsäkerhetslagen.

Övrigt
Det som i övrigt har kommit fram ger inte anledning till något uttalande från
min sida.

Ärendena avslutas.



Beslutet har fattats av chefsJO Erik Nymansson.

Ärendena har föredragits av rättssakkunniga Lovisa Danielsson. Byråchefen
Dan Johansson har deltagit i beredningen.




18 Se prop. 2016/17:180 s. 298.
