# Uttalanden i vissa frågor om intygsutfärdande av hälso- och sjukvårdspersonal. Även kritik mot Inspektionen för vård och omsorg
(IVO) för bristfällig motivering av ett beslut

JO 2021-06-17 dnr 9-2020

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                      Sid
                                                                          2021-06-17              9-2020                 1 (16)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Uttalanden i vissa frågor om intygsutfärdande av hälso- och
                        sjukvårdspersonal. Även kritik mot Inspektionen för vård och omsorg
                        (IVO) för bristfällig motivering av ett beslut


                          Beslutet i korthet: Intygsutfärdande av hälso- och sjukvårdspersonal regleras främst
                          av vissa bestämmelser i patientsäkerhetslagen (2010:659) och föreskrifter från Social-
                          styrelsen. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har i ett beslut bedömt att ett visst
                          intyg som en läkare utfärdat utanför sitt ordinarie arbete inte uppfyller kraven i dessa
                          bestämmelser, men att läkaren inte kan kritiseras för det eftersom bestämmelserna
                          inte ansågs tillämpliga i det aktuella fallet.
                          ChefsJO uttalar i sitt beslut att det finns oklarheter i tillämpningsområdet för de regler
                          som rör intygsutfärdande av hälso- och sjukvårdspersonal och att det inte tydligt
                          framgår om de är tillämpliga när en läkare utfärdar ett intyg utanför en verksamhet
                          som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen. ChefsJO framhåller att det av både rätts-
                          och patientsäkerhetsskäl är viktigt att intyg utfärdade av legitimerad hälso- och
                          sjukvårdspersonal är objektiva och håller en hög standard. Brister i det avseendet kan
                          få avgörande betydelse för offentliga och enskilda rättsförhållanden samt innebär en
                          risk för att den tillit som allmänheten och de rättsvårdande myndigheterna har rätt att
                          hysa till en legitimerad yrkesutövare undergrävs. Vidare konstaterar chefsJO att
                          hälso- och sjukvårdspersonal som inte fullgör sina åligganden enligt patientsäkerhets-
                          lagen kan drabbas av sanktioner från statens sida varför det också av den
                          anledningen är angeläget att lagstiftningen är tydlig och att det står klart för de
                          berörda om de omfattas av bestämmelserna eller inte. ChefsJO ser därför anledning
                          att uppmärksamma regeringen på behovet av en översyn av lagstiftningen.
                          JO:s granskning har inte avsett läkarens agerande eller någon överprövning av IVO:s
                          beslut i sak. IVO kritiseras dock för bristfällig motivering av det aktuella beslutet.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 27 december 2019 framförde AA klagomål
                        mot Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Han anförde bl.a. följande:

                        IVO har i ett klagomålsärende dragit slutsatsen att ett visst läkarintyg inte
                        uppfyller kraven i Socialstyrelsens föreskrifter men att läkaren inte kan
                        kritiseras för detta eftersom intyget är utfärdat privat. Det aktuella läkarintyget
                        har använts i domstol och lett till allvarliga konsekvenser som drabbat ett barn.
                        Enligt information från Socialstyrelsen måste en läkare journalföra och följa



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                         Dnr 9-2020      Sid 2 (16)




övriga krav på hälso- och sjukvårdspersonal som finns i olika bestämmelser
oavsett om läkaren utfärdar ett intyg från sin arbetsplats eller utanför arbetet.
Det råder uppenbarligen delade meningar om vad som gäller för s.k. privata
läkarintyg och risken är att även andra drabbas av att läkare rundar föreskrifter
och riktlinjer genom att författa läkarintyg på sin fritid, som sedan kan användas
t.ex. i domstol där stora mänskliga värden står på spel.

Till anmälan fogades ett svar från Socialstyrelsens upplysningstjänst.

Utredning
Handlingar i ärendet, bl.a. IVO:s beslut och det aktuella läkarintyget, hämtades
in och granskades.

JO begärde därefter att IVO skulle yttra sig över anmälan. Yttrandet skulle bl.a.
innefatta följande:

    1. En redogörelse för vilka olika typer av intygsutfärdande av hälso- och
       sjukvårdspersonal som står respektive inte står under IVO:s tillsyn.

    2. En beskrivning av vilka kriterier IVO anser sig kunna tillämpa i
       bedömningen av de olika typer av intygsutfärdande som faller in under
       myndighetens tillsyn. Anser IVO t.ex. att det är någon skillnad mellan
       vilka intyg som omfattas av bestämmelsen i 6 kap. 10 § patientsäker-
       hetslagen (2010:659) respektive Socialstyrelsens föreskrifter om
       intygsutfärdande (HSLF-FS 2018:54, tidigare SOSFS 2005:29)?

    3. En kommentar av det aktuella tillsynsbeslutet utifrån vad som kommit
       fram under punkterna 1–2.

I sitt remissvar anförde IVO, genom biträdande chefsjuristen, bl.a. följande:

      IVO:s handläggning
      Den 29 mars 2018 inkom den enskilde med ett klagomål enligt 7 kap. 10 §
      patientsäkerhetslagen (2010:659), PSL avseende ett intyg som utfärdats av en
      legitimerad läkare (IVO:s ärende med dnr 8.2.1-12269/2018). Intyget avsåg den
      enskildes barn och var upprättat på anmodan av den andra föräldern och
      inlämnat till tingsrätten i ett mål om vårdnad. IVO skickade en bekräftelse till
      anmälaren den 9 april 2018. IVO avslutade därefter ärendet genom beslut den
      8 juni 2018 med hänvisning till att den enskilde inte var vårdnadshavare och
      därmed inte kunde betraktas som behörig anmälare i detta fall.
      IVO bedömde emellertid att det fanns skäl att granska intyget trots att den
      enskilde inte var behörig anmälare. IVO öppnade därför den 18 maj 2018 ett
      egeninitierat ärende med stöd av 7 kap. 19 § PSL för att närmare granska
      läkarens yrkesutövning (IVO:s ärende med dnr 8.6.1-18650/2018). IVO valde i
      ärendet att begränsa utredningen till det aktuella intyget och det underlag som
      låg till grund för det.
      Den 7 juni 2018 begärde IVO med stöd av 7 kap. 20 § PSL vissa handlingar och
      uppgifter från läkaren. IVO begärde uppgifter i fråga om denne arbetade som
      läkare och i så fall var hen arbetade, anställningens form och omfattning samt
      när den påbörjades. IVO begärde också en kopia av intyget och gav läkaren
      möjlighet att yttra sig över intyget.
                                                                       Dnr 9-2020        Sid 3 (16)




IVO inhämtade ett utdrag ur Socialstyrelsens register över legitimerad hälso- och
sjukvårdspersonal, HOSP. Av utdraget framgår att intygsskrivaren är legitimerad
läkare med specialistbevis inom barn- och ungdomspsykiatri.
Den 20 juni 2018 kontaktade läkaren IVO per telefon. Hen uppgav då att hen
inte hade träffat den patient som intyget avser utan att hen hade gjort en
bedömning utifrån det underlag hen tagit del av. Hen uppgav att hen inte hade
upprättat intyget i tjänsten. Vid samtalet kom läkaren och IVO överens om att
hen, förutom intyget, skulle komma in med det underlag som låg till grund för
intyget samt en skriftlig redogörelse för sin arbetssituation.
Läkaren inkom den 27 juni 2018 med yttrande, intyg (läkarutlåtande) och
underlag till intyget i form av följande handlingar.
•   Bilaga 1 BVC journalkopior
•   Bilaga 2 BUP journalkopior
•   Bilaga 3 Förundersökningsprotokoll (i urval) daterat den 20 december 2016
•   Bilaga 4 Socialtjänstens BBIC utredning (Barns Behov i Centrum) daterad
    den 30 november 2015
•   Bilaga 5 Inlaga till tingsrätten, familjerättssekreterares samtal med den
    enskilde den 18 december 2015
•   Bilaga 6 Socialnämndens yttrande och utredning enligt 6 kap. 19 §
    föräldrabalken (1949:381), FB i mål om vårdnad, boende och umgänge,
    daterad 16 december 2016
•   Bilaga 7 Socialnämndens utredning enligt 6 kap. 20 § andra stycket FB.
    Inkom till tingsrätten den 20 december 2017
•   Bilaga 8 Socialtjänstens BBIC utredning, november 2017
•   Onumrerad bilaga SMS-kontakt mellan den enskilde och den andra föräldern.
    Enligt en anteckning från läkaren baseras intyget inte på dessa uppgifter.
I intyget gör läkaren en bedömning av frågan om umgänge mellan den enskilde
och dennes barn.
Läkaren har undertecknat intyget enligt följande.
    Förnamn Efternamn [här utelämnat], leg läkare, specialist i barn- och
    ungdomspsykiatri, med dr.
I en faktaruta har läkaren uppgivit följande.
    Arbetar som överläkare på BUP och forskare i Region [här utelämnad] samt
    som skolöverläkare och skolläkare i [ort här utelämnad].
    Tel: XXX-XXXXXXX [mobilnr här utelämnat]
    förnamn.efternamn[här utelämnat]@region[här utelämnad].se/
    förnamn.efternamn[här utelämnat]@[ort här utelämnad].se
Av läkarens yttrande framgår att hen åberopats av den andre förälderns advokat
som sakkunnig i samband med en vårdnadstvist. Läkaren kom dock i den
rättsliga processen att kallas av domstolen som sakkunnigt vittne. Det uppdrag
läkaren fick av advokaten var att utifrån sin profession som barn- och
ungdomspsykiatrier göra en sakkunniggranskning av medicinska, sociala och
rättsliga underlag, samt författa ett skriftligt utlåtande. Hen har inte varit barnets
behandlande läkare direkt eller indirekt i något sammanhang, varken privat eller
inom ramen för någon av sina anställningar.
Läkaren uppgav att hen arbetade som läkare och hade två arbetsgivare. Den ena
arbetsgivaren var orten X, där hen arbetade som skolöverläkare/enhetschef,
omfattning 50% av heltid samt som skolläkare 10% av heltid. Detta var en
tillsvidareanställning sedan februari 2015.
Läkarens andra arbetsgivare var Barn- och ungdomspsykiatri, Region Y. Där
arbetade läkaren 20% av heltid, varav 10% inom forskning knuten till Centrum
för klinisk forskning, Region Y/universitet Z. Läkaren hade arbetat inom Region
Y inom barn- och ungdomspsykiatrin sedan april 2000 och hade en tillsvidare-
                                                                      Dnr 9-2020        Sid 4 (16)




anställning på 100% sedan september 2002. Sedan hen tillträtt tjänsten hos orten
X hade hen varit tjänstledig 80% från tjänsten inom Barn-och ungdomspsykiatri
hos Region Y.
Oaktat att den enskilde inte var part i IVO:s tillsynsärende, inkom denne med
skrivelser i ärendet, den 10 augusti 2018 och den 17 september 2018. Till den
ena skrivelsen bifogades ett kraftigt maskat utdrag ur motpartens inlaga till
hovrätten i vårdnadstvisten, med uppgift om läkaren. Den 25 september 2018
kommunicerades handlingarna som inkommit i ärendet med läkaren för
eventuellt yttrande i enlighet med 7 kap. 19 § PSL.
Läkaren inkom med synpunkter på handlingarna den 17 oktober 2018. Det
framgår av yttrandet att läkaren har barn som varit elev i samma skola som
barnet i vårdnadstvisten. Enligt läkaren hade det inte förekommit något
umgänge/några aktiviteter mellan läkaren eller någon i dennes familj och det
andra barnet eller någon i barnets familj. Det framgår också att läkaren och
barnets förälder hade samma arbetsgivare (Region Y) men läkaren uppgav att de
inte hade haft kontakt med varandra via arbetet. Läkaren klargjorde på nytt att
hen inte hade gjort sakkunniggranskningen inom ramen för någon av sina
anställningar.
IVO avslutade ärendet genom beslut den 4 mars 2019. I beslutet riktade IVO inte
kritik mot läkaren. Av skälen för beslutet framgår följande.
    IVO bedömer att intyget inte uppfyller kraven i Socialstyrelsens föreskrifter
    (SOSFS 2005:29) om utfärdande av intyg inom hälso- och sjukvården.
    [Läkaren] har uppgett att [hen] inte utfärdat intyget inom ramen för sina
    anställningar utan att [hen] gjort det privat. IVO noterar också att intyget inte
    upprättats på uppdrag av domstol utan på uppdrag av ena föräldern i ett mål
    om vårdnad. Av intyget framgår att [läkaren] undertecknat intyget i egenskap
    av legitimerad läkare, specialist i barn- och ungdomspsykiatri, med dr samt
    angett vad [hen] arbetar som och angett kontaktuppgifter till sina två
    arbetsplatser. IVO bedömer att det inte klart framgår att intyget är utfärdat
    inom en viss verksamhet som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen
    (2017:30). [Läkaren] kan därför inte kritiseras för att intyget inte uppfyller
    kraven i föreskriften. IVO bedömer dock att [läkaren] har agerat olämpligt då
    [hen] inte har gjort klart i vilken roll som [hen] har utfärdat intyget.

Relevant rättsligt stöd

Hälso- och sjukvårdspersonals skyldigheter
Enligt 1 kap. 1 § PSL syftar lagen till att främja hög patientsäkerhet inom hälso-
och sjukvård och därmed jämförlig verksamhet.
Enligt 6 kap. 1–2 §§ PSL ska hälso- och sjukvårdspersonalen utföra sitt arbete i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient ska ges
sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav.
Vården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med
patienten. Patienten ska visas omtanke och respekt. Den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret för hur han eller hon fullgör sina
arbetsuppgifter.
Av 6 kap. 4 § PSL följer att hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att bidra
till att hög patientsäkerhet upprätthålls.

Intygsutfärdande
Enligt 10 kap. 3 § patientlagen (2014:821), PL, och 3 kap. 16 § patientdatalagen
(2008:355), PDL, ska den som är skyldig att föra patientjournal på begäran av
patienten utfärda intyg om vården. I 3 kap. 1 § PDL föreskrivs att vid vård av
patienter ska det föras patientjournal. Av 3 kap. 3 § PDL framgår att skyldig att
föra patientjournal är bl.a. den som har legitimation eller särskilt förordnande att
utöva yrke på hälso- och sjukvårdsområdet.
                                                                       Dnr 9-2020     Sid 5 (16)




Enligt 6 kap. 10 § PSL ska den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och
sjukvården utfärdar ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård, utforma det
med noggrannhet och omsorg.
Av äldre förarbeten till 6 kap. 10 § PSL (prop. 1993/94:149 s. 71) framgår att
kraven på noggrannhet och omsorgsfullhet inte enbart bör gälla för intyg som
utfärdas om vården utan för alla intyg, dvs. även utlåtanden om t.ex. sjukdoms-
tillstånd och behov av behandling. Det anförs att det är viktigt från patientsäker-
hetssynpunkt att intyg är objektiva och håller en hög medicinsk standard. Av
specialmotiveringen framgår att den som utfärdar ett intyg oavsett om det görs
på grund av en skyldighet enligt lag […] eller av någon annan anledning skall
göra detta med största omsorg och noggrannhet. […] (a. prop. s. 119).
I förarbetena till PSL (prop. 2009/10:210 s. 210) hänvisas till att paragrafen
kompletteras av bl.a. Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2005:29) om
utfärdande av intyg inom hälso- och sjukvården (nu upphävda).
Av 1 kap. 1 § SOSFS 2005:29 framgår att föreskrifterna ska tillämpas på intyg
som grundas på en bedömning av någons hälsotillstånd, behov, förmåga eller
annat förhållande orsakat av hälsotillståndet och som utfärdas av hälso- och
sjukvårdspersonalen inom verksamheter som omfattas av hälso- och sjukvårds-
lagen (1982:763) och tandvårdslagen (1985:125). Föreskrifterna skall även
tillämpas på intyg om någons vård.
Enligt 10 kap. 1 § SOSFS 2005:29 ska ett intyg som regel utfärdas efter en
personlig undersökning av intygspersonen. Intygsutfärdaren skall med hänsyn till
ändamålet med intyget noga överväga om det enligt lag eller förordning eller av
andra skäl krävs en personlig undersökning av eller kontakt med intygspersonen.
I 10 kap. 6 § SOSFS 2005:29 regleras vad ett intyg ska innehålla. Det framgår
bl.a. att om intyget ska åberopas vid en domstol eller i ett annat offentligt eller
enskilt rättsförhållande, ska detta särskilt anges i intyget.
Enligt 10 kap. 7 § SOSFS 2005:29 ska intygsutfärdaren beakta att intyget kan få
avgörande betydelse i offentliga och enskilda rättsförhållanden och noga se till
att endast uttala sig om förhållanden som han eller hon har tillräcklig kännedom
om.
Den 1 mars 2019 ersattes nämnda föreskrifter av Socialstyrelsens föreskrifter
(HSLF-FS 2018:54) om att utfärda intyg i hälso- och sjukvården. Tillämpnings-
området för dessa föreskrifter är detsamma. Dvs. enligt 1 kap. 2 § ska
föreskrifterna tillämpas i verksamheter som omfattas av hälso- och sjukvårds-
lagen (2017:30) och tandvårdslagen (1985:125) när hälso- och sjukvårdspersonal
utfärdar intyg som grundar sig på bedömningen av en persons hälsotillstånd,
eller behov, förmåga eller något annat förhållande orsakat av hälsotillståndet,
och intyg om en patients vård.
Bestämmelser med motsvarande innehåll som redovisats ovan finns i 5 kap. 2–
3 §§ samt 6 kap. 2 och 7 §§ HSLF-FS 2018:54.
Fortsättningsvis benämns båda dessa föreskrifter som intygsföreskrifterna.
I Socialstyrelsens meddelandeblad nr 2/2019 uppges att förtydliganden i
tillämpningsområdet har gjorts utifrån att Socialstyrelsen inte har bemyndigande
att meddela föreskrifter om verksamhet som bedrivs av Rättsmedicinalverket
enligt lagen (2005:225) om rättsintyg i anledning av brott.

Hälso- och sjukvård
Enligt 1 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, gäller lagen för
samtliga vårdgivare samt regioner och kommuner som huvudmän.
Med vårdgivare avses i lagen statlig myndighet, region, kommun, annan juridisk
person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet,
enligt 2 kap. 3 § HSL.
                                                                      Dnr 9-2020        Sid 6 (16)




Av 2 kap. 1 § HSL framgår att med hälso- och sjukvård avses i lagen åtgärder för
att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Av äldre
förarbeten till lagen (prop.1981/82:97 s.110 ff.) kan utläsas att med insatser som
innebär att medicinskt förebygga sjukdomar och skador avses både miljö-
inriktade och individinriktade åtgärder. Till individinriktade åtgärder räknas bl.a.
verksamhet som har till syfte att uppspåra hälsoproblem av olika slag. Som
exempel nämns allmänna och riktade hälsokontroller, vaccinationer, hälsoupp-
lysning samt mödra- och barnhälsovård. Enligt samma förarbeten (a. prop. s. 44)
ska hälso- och sjukvårdens vårdansvar omfatta sådan verksamhet som bedöms
kräva insatser av medicinskt utbildad personal eller sådan personal i samarbete
med annan personal.
I PSL avses med hälso- och sjukvård sådan verksamhet som omfattas av hälso-
och sjukvårdslagen (2017:30), tandvårdslagen (1985:125), lagen (2001:499) om
omskärelse av pojkar, lagen (2018:744) om försäkringsmedicinska utredningar,
lagen (2019:1297) om koordineringsinsatser för sjukskrivna patienter samt
verksamhet inom detaljhandel med läkemedel enligt lagen (2009:366) om handel
med läkemedel.
Enligt 1 kap. 5–6 §§ PSL avses med patientsäkerhet, i lagen, skydd mot
vårdskada. Med vårdskada avses lidande, kroppslig eller psykisk skada eller
sjukdom samt dödsfall som hade kunnat undvikas om adekvata åtgärder hade
vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården.

IVO:s tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal
I 7 kap. 1 § PSL regleras att hälso- och sjukvården och dess personal står under
tillsyn av IVO.
Enligt 7 kap. 10 § PSL ska IVO efter anmälan pröva klagomål mot hälso- och
sjukvården och dess personal. Anmälan får göras av den patient som saken gäller
eller, om patienten inte själv kan anmäla saken, en närstående till honom eller
henne.
I 7 kap. 19 § PSL regleras IVO:s handläggning när myndigheten på eget initiativ
inleder en utredning mot en vårdgivare eller mot hälso- och sjukvårdspersonal,
varvid det bl.a. framgår att 7 kap. 18 § ska gälla i tillämpliga delar. Enligt 7 kap.
18 § ska IVO avgöra ärenden enligt PSL genom beslut och i beslutet uttala sig
om huruvida en åtgärd eller underlåtenhet av vårdgivare eller hälso- och
sjukvårdspersonal strider mot lag eller annan föreskrift eller är olämplig med
hänsyn till patientsäkerheten.
Enligt 7 kap. 20 § PSL är den som bedriver verksamhet som står under IVO:s
tillsyn och hälso- och sjukvårdspersonalen skyldig att på IVO:s begäran lämna
över handlingar, prover och annat material som rör verksamheten och lämna de
upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för sin tillsyn.
Av 7 kap. 29 § första stycket PSL följer att om IVO får kännedom om att hälso-
och sjukvårdspersonal inte fullgör sina skyldigheter enligt bestämmelserna i PSL
eller någon annan föreskrift som gäller för hälso- och sjukvårdsverksamhet, ska
inspektionen vidta åtgärder för att skyldigheterna ska fullgöras. Av förarbetena
till bestämmelsen (prop. 2009/10:210 s. 228) framgår att tillsynsmyndigheten
kan framföra kritik mot yrkesutövaren för att denne exempelvis har brustit i sina
åligganden enligt PSL.
Om IVO i stället anser att det finns skäl för beslut om exempelvis prövotid eller
återkallelse av legitimation enligt 8 kap. PSL kan myndigheten anmäla detta till
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, enligt 7 kap. 30 § PSL. Av 8 kap.
PSL framgår att skäl för prövotid eller återkallelse kan föreligga bl.a. om
yrkesutövaren har varit oskicklig eller grovt oskicklig vid utövningen av sitt
yrke, eller om yrkesutövaren på grund av andra omständigheter kan befaras vara
olämplig eller har visat sig uppenbart olämplig, att utöva yrket. Av förarbetena
till lagen (prop. 2009/10:210 s. 232) framgår att det inte alltid primärt är
patientsäkerhetsskäl som är syftet med ett beslut om återkallelse av legitimation.
                                                                       Dnr 9-2020        Sid 7 (16)




Syftet kan också vara att värna legitimation som ”garantibevis för att
innehavaren är lämplig att utöva yrket”.
Enligt 10 kap. 13 § PSL går det inte att överklaga IVO:s beslut att avsluta ett
ärende med eller utan kritik.

Tvistemålsprocessen
Av 40 kap. 1 § rättegångsbalken (1942:740), RB framgår att finnes för prövning
av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, nödigt att anlita
sakkunnig, äge rätten över frågan inhämta yttrande av myndighet eller tjänste-
man eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i ämnet, eller ock
uppdraga åt en eller flera för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända
personer att avgiva yttrande.
I 40 kap. 7 § RB regleras att om utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan,
som är satt att tillhandagå med yttrande, gälle vad därom är stadgat eller eljest är
vedertaget. Annan sakkunnig ska, om ej rätten förordnar annat, avgiva skriftligt
utlåtande. Rätten ska förelägga honom viss tid, inom vilken utlåtandet skall
avgivas. Utlåtande skall angiva de skäl och omständigheter, på vilka det däri
givna omdömet är grundat.
Av 40 kap. 19 § RB framgår att vill part som sakkunnig åberopa någon, som icke
nämnts av rätten, gälle om sådan sakkunnig i tillämpliga delar vad i 7 och 8 §§ är
stadgat. Höres den sakkunnige muntligen, ska i övrigt tillämpas vad om vittne är
föreskrivet; dock må, om rätten finner det lämpligt, skriftligt utlåtande helt eller
delvis uppläsas.

IVO:s tillsynsansvar
IVO ska vidta åtgärder om hälso- och sjukvårdspersonal inte fullgör sina
skyldigheter enligt bestämmelser som gäller för hälso- och sjukvårdsverksamhet.
IVO ska i vissa fall också uttala sig om huruvida en åtgärd eller underlåtenhet är
olämplig med hänsyn till patientsäkerheten. För att värna patientsäkerheten
och/eller legitimationen som garantibevis ska IVO, i vissa fall, göra en anmälan
till HSAN exempelvis för att det kan befaras att en yrkesutövare är olämplig att
utöva yrket. Beroende på omständigheterna kan därmed en legitimerad hälso-
och sjukvårdspersonals agerande bli föremål för IVO:s utredning, även om
agerandet inte rör patientsäkerhet i strikt bemärkelse. I de flesta fall begränsas
dock IVO:s tillsyn av om hälso- och sjukvårdspersonalens agerande eller
underlåtenhet avser bestämmelser som gäller för hälso- och sjukvårdsverksamhet
eller om agerandet varit olämpligt med hänsyn till patientsäkerheten.
Av redogörelsen för relevant lagstiftning ovan följer att IVO kan utöva tillsyn
över intygsutfärdande med stöd av bestämmelserna i patientdatalagen,
patientlagen, patientsäkerhetslagen och intygsföreskrifterna.
De krav som ställs på utformningen av intyg enligt 6 kap. 10 § PSL gäller för
den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar ett intyg om
någons hälsotillstånd eller vård.
I intygsföreskrifterna formuleras tillämpningsområdet lite annorlunda, då de är
tillämpliga inom verksamheter som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen och
tandvårdslagen. Varvid det av hälso- och sjukvårdslagen framgår att lagen gäller
för vårdgivare. Vidare är utgångspunkten för intygsföreskrifternas tillämpnings-
område att det ska vara fråga om hälso- och sjukvårdspersonals utfärdande av
intyg som grundas på en bedömning av någons hälsotillstånd, behov, förmåga
eller annat förhållande orsakat av hälsotillståndet, eller intyg om en patients vård.
Sett till ordalydelsen kan intygsföreskrifterna tolkas så att de är direkt tillämpliga
endast när hälso- och sjukvårdspersonal utfärdar intyg inom ramen för en
vårdgivares verksamhet.
Med denna tolkning av föreskrifterna är det möjligt att uppfatta bestämmelsen i
PSL på så sätt att den har ett något bredare tillämpningsområde än intygsföre-
                                                                     Dnr 9-2020        Sid 8 (16)




skrifterna, i och med att det här inte finns någon hänvisning till hälso- och
sjukvårdslagen. En sådan uppfattning skulle kunna anses få stöd av det som
framgår av äldre förarbeten till bestämmelsen, dvs. att kraven på noggrannhet
och omsorgsfullhet gäller såväl i de fall intyg utfärdas på grund av skyldighet
enligt lag som av någon annan anledning. Följden blir då att 6 kap. 10 § PSL,
kan användas även i fall där en enskild hälso- och sjukvårdspersonal utfärdar
intyg över någons hälsotillstånd utan att yrkesutövaren har utfärdat intyget i sin
tjänsteutövning hos en vårdgivare.
En annan möjlig tolkning av regleringen är att ta fasta på det som framgår av
förarbetena - att Socialstyrelsens föreskrifter utgör ett komplement till
bestämmelsen i PSL - varvid det ligger närmast till hands att förstå regleringen
på så sätt att tillämpningsområdet för 10 kap. 6 § PSL [rätteligen 6 kap. 10 §
PSL, JO:s anm.] och intygsföreskrifterna är detsamma. Eftersom lagen har högre
dignitet än föreskrifterna leder detta till att såväl lagparagrafen som
föreskrifterna blir tillämpliga när hälso- och sjukvårdspersonal utfärdar intyg,
oavsett om det sker inom en vårdgivares verksamhet eller inte.
Ytterligare en tänkbar bedömning av regleringen är att anse att tillämpnings-
området begränsas av att det måste vara fråga om intygsutfärdande inom hälso-
och sjukvården, i samband med vården av berörda patienter/intygspersoner. Dvs.
om en enskild hälso- och sjukvårdspersonal utfärdar ett intyg/utlåtande, må vara
med stöd av sin kompetens och med hänvisning till sin legitimation, men inte gör
det inom hälso- och sjukvården, så blir vare sig 10 kap. 6 § PSL [rätteligen
6 kap. 10 § PSL, JO:s anm.] eller intygsföreskrifterna tillämpliga. Visst stöd för
en sådan tolkning kan hämtas från det faktum att det i vissa sammanhang
förekommer att legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal utfärdar utlåtanden
inom verksamhet som inte omfattas av IVO:s tillsyn. Exempel på detta är
försäkringsläkares utlåtanden inom Försäkringskassans verksamhet och
utlåtanden till domstol från legitimerad personal hos Rättsmedicinalverket.
IVO har i sin verksamhet sedan tidigare uppmärksammat att det inte tydligt
framgår av lagstiftningen eller dess förarbeten huruvida bestämmelserna i PSL
och intygsföreskrifterna ska tillämpas i alla sammanhang eller inte.

IVO:s bedömning av handläggningen i det aktuella ärendet
IVO:s bedömning i det aktuella tillsynsärendet grundar sig på uppfattningen att
eftersom läkaren inte agerade inom verksamhet som omfattas av hälso- och
sjukvårdslagen, dvs. verksamhet som bedrivs av en vårdgivare, var intygsföre-
skrifterna inte tillämpliga.
I efterhand kan IVO konstatera att myndigheten i beslutet inte uttryckligen har
redovisat sin inställning till om regleringen i 6 kap. 10 § PSL ändå var tillämplig
på läkarintyget, samt vilken bedömning det i så fall skulle medfört. Det framstår
därmed som oklart om IVO ansåg att myndigheten, med stöd av den
bestämmelsen, hade kunnat värdera om intyget utfärdats med sådan noggrannhet
och omsorg som krävs enligt lagrummet i PSL. Med beaktande av vad IVO
anfört i skälen för beslutet får utgången ändå förstås så att myndigheten funnit att
inte heller 6 kap. 10 PSL var tillämplig. Det hade dock varit önskvärt att IVO på
ett tydligt sätt hade tagit ställning i detta avseende.

Slutsats
Det är IVO:s uppfattning att det synes finnas ett visst oklart rättsläge avseende
tillämpningsområdet för 10 kap. 6 § PSL [rätteligen 6 kap. 10 § PSL, JO:s anm.]
respektive intygsföreskrifterna. IVO kan därför inte med säkerhet till alla delar
uttala sig om vilka olika typer av intygsutfärdande av hälso- och sjukvårds-
personal som står respektive inte står under IVO:s tillsyn. Myndigheten behöver
göra en bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall. Detsamma gäller
frågan om i vilka sammanhang kriterierna i lagen respektive föreskrifterna är
tillämpliga.
                                                                              Dnr 9-2020    Sid 9 (16)




      Med hänvisning till det ovan sagda välkomnar IVO att JO nu granskar denna
      fråga. IVO kan konstatera att ett klargörande av lagstiftaren eller i rättstillämp-
      ningen skulle vara högst önskvärt.
AA kommenterade remissvaret.

JO begärde därefter att Socialstyrelsen skulle yttra sig över vad som kommit
fram i ärendet, särskilt frågan om vilka intyg som omfattas av bestämmelsen i
6 kap. 10 § patientsäkerhetslagen respektive Socialstyrelsens föreskrifter om
intygsutfärdande (HSLF-FS 2018:54, tidigare SOSFS 2005:29). Av yttrandet
skulle även framgå om myndigheten anser att rättsläget i aktuellt avseende är
oklart.

I sitt remissvar anförde Socialstyrelsen, genom chefen för rättsavdelningen, bl.a.
följande:

      I det aktuella fallet har en läkare utfärdat ett medicinskt intyg i en domstols-
      process. Läkaren uppger att denne har utfärdat intyget utanför tjänsten. Läkaren i
      fråga har flera olika deltidstjänster som läkare.
      IVO har funnit att intyget varken omfattas av 6 kap. 10 § patientsäkerhetslagen
      (2010:659), PSL, eller av Socialstyrelsens föreskrifter om att utfärda intyg inom
      hälso- och sjukvården (HSLF-FS 2018:54), intygsföreskriften, eftersom intyget
      har upprättats privat, dvs. utanför verksamheter som bedriver hälso- och
      sjukvård.
      IVO har även nämnt att 6 kap. 10 § PSL och intygsföreskriften har olika tillämp-
      ningsområden men att de eventuellt bör anses ha samma tillämpningsområde till
      följd av lagens högre dignitet.
      Eftersom Socialstyrelsen inte har fått ta del av samtliga handlingar i ärendet
      finner Socialstyrelsen att det är svårt att uttala sig i det specifika ärendet. Tre
      generella frågor uppkommer dock i ärendet till följd av IVO:s bedömningar,
      nämligen:
      1. Omfattar 6 kap. 10 § PSL intyg som en intygsutfärdare utfärdar utanför en
         verksamhet som bedriver hälso- och sjukvård?
      2. Omfattar intygsföreskriften intyg som en intygsutfärdare utfärdar utanför en
         verksamhet som bedriver hälso- och sjukvård?
      3. Har intygsföreskriften och PSL samma tillämpningsområde till följd av
         lagens högre dignitet?

      Fråga 1

      Omfattar 6 kap. 10 § PSL intyg som en intygsutfärdare utfärdar uta nför en
      verksamhet som bedriver hälso- och sjukvård?
      Socialstyrelsen önskar inledningsvis komma med några generella kommentarer
      avseende PSL.
      PSL har inget generellt tillämpningsområde. Det här innebär att tillämpnings-
      området i stället får bedömas från paragraf till paragraf.
      Det är vedertaget att handlingar som hälso- och sjukvårdspersonal utför på sin
      fritid omfattas av flera av PSL:s ansvarsparagrafer. Bland annat ska hälso- och
      sjukvårdpersonal utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och
      beprövad erfarenhet. Hälso- och sjukvårdspersonalen måste här inte vara i tjänst,
      t.ex. frivilligt arbete vid en olycksplats omfattas med all sannolikhet av
      bestämmelsen.
      Resonemanget nedan begränsar sig alltså till 6 kap. 10 § PSL:s tillämplighet.
                                                                         Dnr 9-2020       Sid 10 (16)




Enligt 6 kap. 10 § PSL ska den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och
sjukvården utfärdar ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård, utforma det
med noggrannhet och omsorg.
Paragrafen kan sägas bestå av tre kriterier.
1.   Det ska vara fråga om utfärdande av intyg.
2.   Det ska ske inom intygsutfärdarens yrkesverksamhet.
3.   Det ska vara fråga om yrkesverksamheten inom hälso- och sjukvården.
I det aktuella fallet är det ostridigt att läkaren ifråga har utfärdat ett intyg varför
Socialstyrelsen lämnar frågan vad som utgör utfärdande av intyg därhän.
Intygsutfärdarens yrkesverksamhet
Någon närmare definition av vad som avses med ”i sin yrkesverksamhet”
återfinns inte i lagens förarbeten eller praxis. Det bör dock röra sig om att t.ex.
en läkare utför arbete som är direkt kopplat till yrkesrollen.
Yrkesverksamheten ska vara inom hälso- och sjukvården
Enligt 6 kap. 10 § PSL ska yrkesverksamheten utföras inom hälso- och
sjukvården. I 1 kap. 2 § PSL definieras hälso- och sjukvård enligt följande.
     Med hälso- och sjukvård avses i denna lag verksamhet som omfattas av
     hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), tandvårdslagen (1985:125), lagen
     (2001:499) om omskärelse av pojkar, lagen (2018:744) om försäkrings-
     medicinska utredningar, lagen (2019:1297) om koordineringsinsatser för
     sjukskrivna patienter samt verksamhet inom detaljhandel med läkemedel
     enligt lagen (2009:366) om handel med läkemedel.
Här tydliggörs alltså att det ska vara fråga om en verksamhet som omfattas av
vissa lagstiftningar. I det aktuella fallet är det hälso- och sjukvårdslagen
(2017:30), HSL, som är av intresse för bedömningen.
Notera att det alltså inte är fråga om att PSL hänvisar till HSL:s definition av
hälso- och sjukvård. Begreppet ”hälso- och sjukvård” i PSL tar i stället sikte på
sådan verksamhet som omfattas av HSL.
Enligt 1 kap. 1 § HSL gäller lagen för samtliga vårdgivare samt regioner och
kommuner som huvudmän. Enligt 2 kap. 2 § HSL 2 § avses med huvudman den
region eller den kommun som enligt lagen ansvarar för att erbjuda hälso- och
sjukvård. Enligt 2 kap. 3 § HSL avses med vårdgivare statlig myndighet, region,
kommun, annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso-
och sjukvårdsverksamhet.
Dvs. de verksamheter som omfattas av HSL måste vara antingen en statlig
myndighet, region, kommun, annan juridisk person eller enskild näringsidkare
som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet eller huvudmän härför. Det här
innebär att begreppet hälso- och sjukvård i PSL sammanfaller med begreppet
vårdgivare i HSL eftersom de verksamheter som omfattas av HSL uteslutande är
vårdgivare och huvudmän. 6 kap. 10 § PSL är alltså endast tillämplig på läkare
som utfärdar intyg, i sin yrkesverksamhet, hos en vårdgivare eller inom sådana
verksamheter som omfattas av de övriga lagar som nämns i 1 kap. 2 § PSL.
Intyg som en läkare utfärdar utanför nämnda verksamheter omfattas därmed inte
av 6 kap. 10 § PSL.
Det är i sammanhanget värt att nämna att det under årens lopp har skett ett antal
ändringar av de paragrafer som kringgärdar nuvarande 6 kap. 10 § PSL.
Paragrafen hade t.ex. samma utformning som idag redan då den återfanns i 5 §
åliggandelagen trots att åliggandelagen saknade en definition av hälso- och
sjukvård. HSL fick inte heller dagens tillämpningsområde förrän 2017. Det är
alltså möjligt att lagstiftaren ursprungligen hade en annan bredare tolkning av
”hälso- och sjukvård”.
Det bör här dock lyftas att 6 kap. 10 § PSL innebär att den som omfattas av
paragrafen får ett särskilt ansvar. Den som inte uppfyller ansvaret kan drabbas av
                                                                     Dnr 9-2020        Sid 11 (16)




administrativa påföljder från staten. Det bör därför vara tydligt för berörda om de
omfattas av regeln eller inte och det är rimligt att viss restriktivitet iakttas vid
bedömning av tillämpningsområdet.
Vad gäller det aktuella fallet vill Socialstyrelsen understryka att det saknas
information om den i anmälan aktuella läkaren har en enskild verksamhet som
bedriver hälso- och sjukvård och om intyget av detta skäl omfattades av 6 kap.
10 § PSL.
Socialstyrelsen vill även uppmärksamma att det kan vara en arbetsrättslig eller
civilrättslig fråga huruvida ett visst intyg bör anses utfärdat inom tjänsten eller
inte. Det är möjligt att det går att presumera att en intygsutfärdare utfärdar ett
intyg i tjänsten om denna undertecknar intyget med hänvisning till sin yrkestitel
och arbetsplats. Det är tveksamt om enbart en yrkesutövares påstående om att ett
intyg utfärdats utanför tjänsten faktiskt bör vara tillräckligt för att så ska anses
vara fallet.

Fråga 2

Omfattar intygsföreskriften intyg som en intygsutfärdare utfärdar utanför en
verksamhet som bedriver hälso- och sjukvård?
Enligt 1 kap. 2 § HSLF-FS 2018:54 ska intygsföreskriften tillämpas i
verksamheter som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och
tandvårdslagen (1985:125) när hälso- och sjukvårdspersonal utfärdar vissa intyg.
I de tidigare föreskrifterna SOSFS 2005:29 angavs i stället:
   Dessa föreskrifter ska tillämpas på intyg som grundas på en bedömning av
   någons hälsotillstånd, behov, förmåga eller annat förhållande orsakat av
   hälsotillståndet och som utfärdas av hälso- och sjukvårdspersonalen inom
   verksamheter som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och
   tandvårdslagen (1985:125).
Som framgår av genomlysningen av 6 kap. 10 § PSL i föregående avsnitt
sammanfaller intygsföreskriften och 6 kap. 10 § PSL i stor utsträckning. Det bör
dock understrykas intygsföreskriftens tillämpningsområde skiljer sig från 6 kap.
10 § PSL på så sätt att intygsföreskriften enbart är tillämplig på verksamheter
som omfattas av HSL eller TVL. PSL är däremot även tillämplig på intyg som
omfattas av annan lagstiftning som t.ex. lagen om försäkringsmedicinska
utredningar.
Sammanfattningsvis delar Socialstyrelsen IVO:s bedömning att intygs-
föreskriften inte är tillämplig när intyg utfärdas utanför en verksamhet som
omfattas av HSL eller TVL.

Fråga 3

Har intygsföreskriften och PSL samma tillämpningsområde till följd av lagens
högre dignitet?
IVO för i sitt svar ett resonemang om en möjlig tolkning där Socialstyrelsens
föreskrifter endast är ett komplement till 6 kap. 10 § PSL och att tillämpnings-
området därför ska vara detsamma eftersom lagen har en högre dignitet.
Socialstyrelsens bemyndigande att föreskriva om intyg i SOSFS 2005:29
grundade sig dock bl.a. på dåvarande 3 § 1 förordningen (1985:796) med vissa
bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. Nämnda
paragraf innebar att Socialstyrelsen skulle föreskriva om skyldigheter för hälso-
och sjukvårdspersonalen enligt 8 kap. 17 § första stycket 2 lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område till skydd för enskilda eller
för hälso- och sjukvårdens bedrivande i övrigt, YHSL.
Bemyndigandet var alltså inte uttryckligen knutet till 6 kap. 10 § PSL eller
motsvarande äldre skrivningar i YHSL eller dess föregångare.
                                                                          Dnr 9-2020      Sid 12 (16)




      Idag återfinns bemyndigandet i stället i 8 kap. 5 § andra stycket första meningen
      patientsäkerhetsförordningen (2010:1369). Där anges att Socialstyrelsen får
      meddela ytterligare föreskrifter om verkställigheten av PSL och föreskrifter om
      verkställigheten av förordningen.
      Något hinder för att utfärda föreskrifter med ett snävare tillämpningsområde än
      6 kap. 10 § PSL framgår inte. Detta förutsätter dock att intygsföreskriften i sig
      inte begränsar tillämpningsområdet för 6 kap. 10 § PSL.
      Eftersom så inte är fallet bedömer Socialstyrelsen intygsföreskriften kan ha ett
      snävare tillämpningsområde än det som anges i 6 kap. 10 § PSL.
AA kommenterade remissvaret och anförde bl.a. följande: Det aktuella intyget
utfärdades till en bekant som använde detta i domstol där intyget fick en
avgörande roll. Läkarens tidigare arbetsgivare har genomfört en internutredning
och vidtagit åtgärder med anledning av det inträffade. IVO har inte utfört sin
granskning av läkarens intyg på ett korrekt sätt. Det framkommer också
oklarheter och tveksamheter kring hur de s.k. ”privata” läkarintygen ska
hanteras, dokumenteras, formuleras, klassificeras och vem som ansvar för
dessa. Han ställer sig också frågande till varför ”privata” läkarintyg över huvud
taget anses behöva existera och tillåtas i domstol.

Bedömning
Inledning
Som framgått av remissvaren regleras intygsskrivande av hälso- och
sjukvårdspersonal främst i 6 kap. 10 § PSL och i Socialstyrelsens föreskrifter
om intygsskrivande, de s.k. intygsföreskrifterna. Av 6 kap. 10 § PSL framgår att
den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar ett intyg om
någons hälsotillstånd eller vård, ska utforma det med noggrannhet och omsorg.
De föreskrifter som gällde vid tiden för det aktuella intygsutfärdandet (SOSFS
2005:29) skulle enligt 1 kap. 1 § tillämpas på intyg som grundas på en
bedömning av någons hälsotillstånd, behov, förmåga eller annat förhållande
orsakat av hälsotillståndet och som utfärdas av hälso- och sjukvårdspersonalen
inom verksamheter som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och
tandvårdslagen (1985:125), TVL. Den 1 mars 2019 ersattes dessa föreskrifter av
HSLF-FS 2018:54, som har i stort sett samma tillämpningsområde. De ska
enligt 1 kap. 2 § tillämpas i verksamheter som omfattas av hälso- och
sjukvårdslagen (2017:30) och TVL när hälso- och sjukvårdspersonal utfärdar
(1) intyg som grundar sig på bedömningen av en persons hälsotillstånd, eller
behov, förmåga eller något annat förhållande orsakat av hälsotillståndet, och
(2) intyg om en patients vård. Med intyg ska även förstås utlåtanden och andra
liknande handlingar, oavsett hur de benämns.

Av utredningen framgår att IVO i det aktuella beslutet bedömt att ett visst intyg
utfärdat av en läkare inte uppfyller kraven i intygsföreskrifterna men att den
läkare som utfärdat intyget inte kunde kritiseras för det eftersom det inte klart
framgick att intyget var utfärdat inom en viss verksamhet som omfattas av
hälso- och sjukvårdslagen. IVO konstaterade dock i beslutet att läkaren har
agerat olämpligt då denne inte gjort klart i vilken roll denne utfärdat intyget. I
                                                                     Dnr 9-2020     Sid 13 (16)




IVO:s remissvar förtydligas att intyget inte heller ansågs falla in under
tillämpningsområdet för 6 kap. 10 § PSL.

Jag vill klargöra att min granskning inom ramen för det här ärendet inte har
avsett läkarens agerande eller någon överprövning av IVO:s beslut i sak. Ett
viktigt syfte med JO:s verksamhet är emellertid att undersöka om de lagar och
andra föreskrifter som finns på ett visst område ger tillräcklig ledning för de
myndigheter och befattningshavare som ska följa dem. Om regelverket är
utformat på ett sätt som försvårar en enhetlig och rättssäker tillämpning kan det
vara JO:s uppgift att påtala ett eventuellt behov av författningsändring till
riksdagen eller regeringen.

IVO:s beslut i det aktuella ärendet väcker frågor dels om vilka olika typer av
intygsutfärdanden av hälso- och sjukvårdspersonal som står respektive inte står
under IVO:s tillsyn, dels hur olika intyg förhåller sig till bestämmelserna i
patientsäkerhetslagen och intygsföreskrifterna. Intyg utfärdade av läkare kan få
stor betydelse i både offentliga och enskilda rättsförhållanden. Yrkesutövare
kan också drabbas av åtgärder från staten om de inte följer vissa bestämmelser.
Det är därför angeläget att lagstiftningen är tydlig och så fullständig som
möjligt. Jag har därför valt att titta närmare på dessa frågor.

IVO:s tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal
Hälso- och sjukvården och dess personal står under tillsyn av IVO (7 kap.
1 § PSL). Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i patientsäkerhetslagen bl.a.
den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården (1 kap. 4 §
första stycket 1). IVO:s tillsyn innebär granskning av att hälso- och sjukvården
och dess personal uppfyller krav och mål enligt lagar och andra föreskrifter
samt beslut som har meddelats med stöd av sådana föreskrifter (7 kap. 3 § PSL).
Om IVO får kännedom om att hälso- och sjukvårdspersonal inte fullgör sina
skyldigheter enligt patientsäkerhetslagen eller någon annan föreskrift som gäller
för hälso- och sjukvårdsverksamhet, ska IVO vidta åtgärder för att
skyldigheterna ska fullgöras (7 kap. 29 § första stycket PSL). IVO kan också
anmäla till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd om det finns skäl för bl.a.
beslut om prövotid eller återkallelse av legitimation (7 kap. 30 § PSL).

Som Socialstyrelsen har anfört måste inte hälso- och sjukvårdspersonal vara i
tjänst för att de ska omfattas av flera av patientsäkerhetslagens ansvars-
paragrafer. Exempelvis ska sådan personal sannolikt utföra sitt arbete i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet även om de frivilligt
hjälper till vid en olycka på sin fritid, i vart fall om det rör sig om mer
professionella insatser där hälso- och sjukvårdspersonalen använder sin
medicinska utbildning. Det är inte heller uteslutet att IVO kan anses ha tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonal och kan uttala kritik även om personalens
agerande inte omfattas av någon av patientsäkerhetslagens ansvarsparagrafer
(jfr JO 2001/2002 s. 299). Var gränserna går är såvitt jag känner till inte
preciserat varken i lag, förarbeten eller rättspraxis.
                                                                            Dnr 9-2020   Sid 14 (16)




Det sagda innebär att det måste göras en bedömning i varje enskilt fall av om
hälso- och sjukvårdspersonal står under IVO:s tillsyn när de agerar utanför sitt
ordinarie arbete.

Tillämpningsområdet för bestämmelsen i 6 kap. 10 § PSL respektive
intygsföreskrifterna
Bestämmelsen om intygsutfärdande i 6 kap. 10 § PSL är alltså tillämplig när
någon i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar ett intyg om
någons hälsotillstånd eller vård (min kursivering). Som Socialstyrelsen
konstaterat saknas en närmare definition av vad som avses med ”i sin
yrkesverksamhet”. Jag delar dock bedömningen att det bör röra sig om
verksamhet som är nära kopplad till yrkesrollen.

Patientsäkerhetslagen har en vidare definition av vad som utgör hälso- och
sjukvård än hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen. Definitionen består av
hänvisningar till verksamheter som omfattas av sex andra lagar på hälso- och
sjukvårdens område, bl.a. hälso- och sjukvårdslagen (se 1 kap. 2 § PSL). Hälso-
och sjukvårdslagen gäller för samtliga vårdgivare, dvs. statlig myndighet,
region, kommun, annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver
hälso- och sjukvårdsverksamhet, samt regioner och kommuner som huvudmän
(se 1 kap. 1 § och 2 kap. 3 § HSL). Det innebär att bestämmelsen i 6 kap. 10 §
PSL enligt dess ordalydelse enbart är tillämplig på den som utfärdar intyg, i sin
yrkesverksamhet, hos en vårdgivare eller inom sådana verksamheter som
omfattas av de övriga lagar som nämns i 1 kap. 2 § PSL. Socialstyrelsen
förespråkar en sådan tolkning. Myndigheten har emellertid pekat på att den
aktuella bestämmelsen förts över oförändrad från äldre lagstiftning och att
lagstiftaren ursprungligen kan ha haft en annan och bredare tolkning av
begreppet ”hälso- och sjukvård”.

IVO beskriver flera tolkningsmöjligheter varav två alternativ innebär att 6 kap.
10 § PSL kan användas även i fall där en enskild hälso- och sjukvårdspersonal
utfärdar intyg över någons hälsotillstånd utan att ha gjort detta i sin
tjänsteutövning hos en vårdgivare. IVO anser dock att en tredje tänkbar
bedömning av regleringen är att det måste vara fråga om intygsutfärdande inom
hälso- och sjukvården och i samband med vården av berörda patienter. Jag
noterar i likhet med IVO följande uttalanden i äldre förarbeten till
bestämmelsen (se prop. 1993/94:149 s. 71):

      Det finns anledning att i en lag om åligganden för hälso- och sjukvårds-
      personal slå fast kraven på att intygsutfärdare skall vara såväl noggrann
      som omsorgsfull då han utför sin uppgift. Dessa krav bör ställas oavsett
      om intyg utfärdas på grund av en skyldighet såsom enligt 10 § patient-
      journallagen eller om intyget utfärdas av annan anledning. Kraven bör
      naturligtvis inte enbart gälla för intyg som utfärdas om vården utan för
      alla intyg, dvs. även utlåtanden om t.ex. sjukdomstillstånd och behov av
      behandling. I kraven ligger samma betydelse som Socialstyrelsen i sina
      föreskrifter mera detaljerat redogjort för. Det är viktigt från patientsäker-
      hetssynpunkt att intygen är objektiva och håller en hög medicinsk
      standard.
                                                                      Dnr 9-2020       Sid 15 (16)




Tillämpningsområdet för intygsföreskrifterna är delvis annorlunda formulerat.
Där anges att föreskrifterna är tillämpliga på vissa intyg som utfärdas av hälso-
och sjukvårdspersonalen inom verksamheter som omfattas av hälso- och
sjukvårdslagen och tandvårdslagen (min kursivering). Det innebär att
tillämpningsområdet är snävare angett än i patientsäkerhetslagen och att
intygsföreskrifterna enligt ordalydelsen enbart är tillämpliga inom verksamheter
som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen eller tandvårdslagen, inte annan
lagstiftning som framgår av 1 kap. 2 § PSL. Socialstyrelsens uppfattning är att
lagstiftningen inte hindrar att föreskrifterna har ett snävare tillämpningsområde
än bestämmelsen i patientsäkerhetslagen. IVO lyfter fram tre olika alternativ för
hur föreskrifterna kan tolkas.

Min slutsats är att tillämpningsområdet för 6 kap. 10 § PSL och intygsföre-
skrifterna är oklart och att det inte tydligt framgår om de är tillämpliga när en
läkare utfärdar ett intyg utanför en verksamhet som omfattas av hälso- och
sjukvårdslagen, dvs. vårdgivare. Det är mycket bekymmersamt. Att IVO, som
är ordinarie tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvården, anser att det finns ett
visst oklart rättsläge och presenterar flera möjliga tolkningar ger ytterligare stöd
för att det finns brister i lagstiftningen.

Synpunkter på IVO:s beslut
JO har i flera tidigare ärenden haft anledning att ha synpunkter på utformningen
och motiveringen av IVO:s beslut (se bl.a. JO 2015/16 s. 507 och JO:s beslut
den 12 februari 2021, dnr 6806-2019 och den 3 maj 2019, dnr 7258-2016). I det
här fallet kan jag åter konstatera att motiveringen av beslutet är bristfällig
eftersom det inte uttryckligen framgår om IVO ansåg att regleringen i 6 kap.
10 § PSL var tillämplig på intyget. Det skulle enligt min mening också ha varit
önskvärt att IVO i beslutet hade tydliggjort grunden för att läkaren i det här
fallet ansågs stå under myndighetens tillsyn. IVO kan inte undgå kritik för sina
brister i detta avseende.

Behovet av översyn av lagstiftningen
Vid min genomgång av det här ärendet har jag uppmärksammat att det finns
oklarheter i de regler som rör intygsutfärdande av hälso- och sjukvårdspersonal.
Enligt min mening är det problematiskt om intyg som en läkare utfärdar utanför
en vårdgivares verksamhet kan falla utanför regleringens tillämpningsområde
och därmed inte omfattas av de särskilda krav som gäller enligt patientsäker-
hetslagen och intygsföreskrifterna. Av både rätts- och patientsäkerhetsskäl är
det viktigt att intyg utfärdade av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal är
objektiva och håller en hög standard. Brister i det avseendet kan få avgörande
betydelse för offentliga och enskilda rättsförhållanden samt innebär en risk för
att den tillit som allmänheten och de rättsvårdande myndigheterna har rätt att
hysa till en legitimerad yrkesutövare undergrävs. Hälso- och sjukvårdspersonal
som inte fullgör sina åligganden enligt patientsäkerhetslagen kan vidare drabbas
av sanktioner från statens sida. Det är också av den anledningen angeläget att
                                                                     Dnr 9-2020    Sid 16 (16)




lagstiftningen är tydlig och att det står klart för de berörda om de omfattas av
bestämmelserna eller inte.

Mot denna bakgrund får jag härmed, enligt 4 § lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän, väcka frågan om en översyn av
lagstiftningen i de hänseenden som berörts. Jag överlämnar därför en kopia av
detta beslut till regeringen.

Ärendet avslutas.
