# Ett åtal mot en f.d. polismästare för polisinsatserna vid Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg har ogillats - tillämpning av 23 § polislagen (1984:387) m.m.

JO 2004-12-20 dnr 913-2002

## Beslut

BESLUT
                                                                           Datum               Dnr                      Sid
                                                                           2004-12-20          913-2002               1 (21)
Stf justitieombudsmannen
Jan Pennlöv




                        Ett åtal mot en f.d. polismästare för polisinsatserna vid Hvitfeldtska
                        gymnasiet i Göteborg har ogillats – tillämpning av 23 § polislagen
                        (1984:387) m.m.

                        Initiativ och utredning
                        I augusti 2001 inledde överåklagaren AA vid Åklagarmyndigheten i Stockholm
                        förundersökning om tjänstefel rörande Polismyndighetens i Västra Götaland
                        ingripande på Hvitfeldtska gymnasiet i samband med EU-toppmötet i Göteborg i
                        juni 2001. Förundersökningen lades ned i januari 2002 med motiveringen att brott
                        inte kunde styrkas och att ytterligare utredning inte kunde förväntas leda till någon
                        annan bedömning.

                        Efter en genomgång av handlingarna i åklagarens utredning beslutade chefsJO
                        Eklundh den 8 mars 2002 att ta upp saken till utredning som ett initiativärende. I ett
                        beslut den 22 april 2002 konstaterade han att det alltjämt fanns anledning anta att
                        tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken hade begåtts. ChefsJO Eklundh beslutade
                        därför att återuppta förundersökningen angående sådant brott och uppdrog åt
                        överåklagaren BB att verkställa utredningen.

                        Efter avslutad förundersökning beslutade chefsJO Eklundh den 12 juni 2003 att
                        väcka åtal vid Göteborgs tingsrätt mot f.d. polismästaren CC vid Polismyndigheten
                        i Västra Götaland för olaga frihetsberövande alternativt, och i andra hand, grovt
                        tjänstefel eller tjänstefel (4 kap. 2 § första stycket och 20 kap. 1 § andra eller första
                        stycket brottsbalken) enligt följande gärningsbeskrivning.

                                  EU-toppmötet i Göteborg den 14–16 juni 2001 var en sådan särskild händelse som
                                  föranledde Polismyndigheten i Västra Götaland att upprätta en kommenderingsstab.
                                  Till kommenderingschef utsågs polismästaren vid polismyndigheten CC som i sin
                                  egenskap av kommenderingschef var behörig att i förekommande fall fatta
                                  polismyndighetsbeslut. Åklagarmyndigheten i Göteborg hade utsett två särskilda
                                  åklagare att tjänstgöra som EU- jouråklagare, chefsåklagaren DD och vice
                                  chefsåklagaren EE.
                                  Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg hade under EU-toppmötet upplåtits för boende åt
                                  tillresta ungdomar. Vid 20–21-tiden den 13 juni 2001 beslutade EE om
                                  husrannsakan i gymnasiet. Av beslutet framgår att husrannsakningen var reell och
                                  fick företas i ”allmänna utrymmen”. Husrannsakningen ansågs inte kunna
                                  genomföras samma kväll. De tillgängliga polisiära resurserna bedömdes
                                  otillräckliga.



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                          Dnr 913-2002    Sid 2 (21)




      Den 14 juni 2001 kl. 9.00 beslutade CC med åberopande av 23 § polislagen
      (1984:387) att området runt Hvitfeldtska gymnasiet skulle avspärras och att
      besökarna inom området skulle kroppsvisiteras. Beslutet dokumenterades dels i
      Kommenderingsorder 0614 b, dels i två särskilt uppsatta beslut. I kommenderings-
      ordern angavs som grund för beslutet ”Ordningsstörningar vid och förberedelse för
      husrannsakan mm Hvitfeldtska gymnasiet”. Förhållandena var inte sådana att det
      kunde av särskilda skäl anses föreligga risk för att något brott, som innebar allvarlig
      fara för liv eller hälsa eller omfattande förstörelse av egendom, skulle komma att
      förövas på Hvitfeldtska gymnasiet. Beslutet om avspärrning och kroppsvisitation
      saknade således rättslig grund enligt 23 § polislagen.
      Avspärrningen gjordes till en början med tillhjälp av poliser och staket, och den var
      klar strax efter k1. 11.00 den aktuella dagen, den 14 juni 2001. En stor del av de
      poliser som bevakade avspärrningen ersattes efter hand av containrar som forslades
      fram och ställdes på plats. Containerbygget blev färdigt först sent under
      eftermiddagen. Avspärrningen fick den avsedda följden att ett stort antal ungdomar,
      ungefär 650 personer i inledningsskedet, blev berövade friheten i den meningen att
      de inte tilläts fritt lämna det avspärrade området. Under ungefär två timmar under
      eftermiddagen medgav CC att de ungdomar fick lämna området som godtog
      villkoret att underkasta sig kroppsvisitation. Innan möjligheten att lämna det
      avspärrade området efter kroppsvisitation upphörde, hade 150–200 ungdomar
      passerat ut. Frihetsberövandet på grund av instängningen varade från ungefär kl. 11
      till ungefär kl. 18. Frihetsberövandet till följd av instängningen, för vilket CC bär
      ansvaret, saknade laga grund. Inte heller rätt tillämpad utgör 23 § polislagen laglig
      grund för frihetsberövanden.
      Strax före kl. 18.00, när utbrytningsförsök gjorts av ungdomar tillhöriga Ya Basta-
      gruppen, beslutade CC att polisen skulle gå in på det avspärrade området och gripa
      samtliga som uppehöll sig där, ungefär 450 personer. Order i enlighet med beslutet
      gav han till insatschefen FF. Kl. 18.02 stormade polisen området och samtliga
      personer som uppehöll sig på det avspärrade området greps med början kl. 18.10.
      Vid 3-tiden natten till den 15 juni 2001, då endast ungefär 150 av de gripna blivit
      föremål för förhör och åklagares prövning av anhållandefrågan, beslutade chefen för
      kriminaljouren att övriga gripna skulle utan vidare och så snart som möjligt försättas
      på fri fot. Ingen skulle till följd av CC:s gripandebeslut få hållas frihetsberövad
      längre än 12 timmar. Beslutet att samtliga skulle gripas var inte lagligen grundat.
      Gripande får ske endast när förutsättningarna härför enligt 24 kap. rättegångsbalken
      föreligger. En prövning skall göras i varje enskilt fall. Endast den får gripas som
      uppfyller de lagliga förutsättningarna med avseende på brottets svårhetsgrad,
      brottsmisstankens styrka och de särskilda häktningsskälen. CC saknade vidare
      behörighet att besluta om gripande av personer som fanns inom det avspärrade
      området. En polisman får bara i brådskande fall gripa någon utan föregående
      anhållningsbeslut, och det saknas rättsligt stöd för att fatta ett beslut om gripande av
      en person som inte är tillstädes på den plats där beslutet fattas.
      Genom att på angivet sätt först spärra in de personer som fanns på det avspärrade
      området och senare låta gripa dem har CC utan rättslig grund berövat dessa friheten.
      CC har vidare genom sitt beskrivna handlande vid myndighetsutövning åsidosatt vad
      som gällde för uppgiften som kommenderingschef.
      Åsidosättandet vid myndighetsutövningen har skett uppsåtligen och är att bedöma
      som grovt tjänstefel. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas att CC:s rättsligt
      ogrundade beslut drabbat ett stort antal personer och att frihetsberövandena haft en
      betydande varaktighet. Vidare skall särskilt beaktas att de drabbade personerna
      under den tid frihetsberövandena varade förhindrades att utföra sina planerade
      aktiviteter såsom att delta i demonstrationer. – I allt fall har CC:s oriktiga
      myndighetsutövning skett av oaktsamhet och är att bedöma som tjänstefel.
Eftersom chefsJO Eklundh pensionerades från sin tjänst den 31 december 2003
övertog stf JO Pennlöv därefter ansvaret för handläggningen av ärendet.
                                                                 Dnr 913-2002     Sid 3 (21)




Göteborgs tingsrätts dom
I dom den 20 februari 2004 ogillade Göteborgs tingsrätt åtalet. I det följande
återges merparten av domen: tingsrättens sammanfattning av parternas
sakframställningar, åberopad bevisning i målet (sammanfattning av JO) och CC:s
berättelse samt tingsrättens domskäl.

Tingsrättens sammanfattning av parternas sakframställningar – bakgrund
I juni 2001, närmare bestämt den 14–16 juni, när Sverige alltjämt var
ordförandeland i EU, ägde ett stort internationellt toppmöte rum i Göteborg.
Närvarande vid mötet var bl.a. stats- och regeringschefer från medlemsländerna
samt den amerikanske presidenten GG, vilken anlände till mötet den 14 juni med
flyg till Landvetter flygplats, utanför centrala Göteborg. Av den tillresta
allmänheten utgjordes en stor grupp av unga människor, vilka kommit till Göteborg
för att delta, dels i de många seminarier som anordnats under mötesdagarna, dels i
andra planerade möten och demonstrationer, arrangerade av de stora nätverken
såsom Göteborgsaktionen 2001, Nätverket Göteborg 2001 och Attac. Den här
gruppen var stor och omfattade uppskattningsvis flera tusen personer.

Inför EU-toppmötet hade åtskilliga kontakter förekommit mellan företrädare för
demonstrantgrupper på den ena sidan och Göteborgs kommun och Polis-
myndigheten i Västra Götalands län på den andra sidan. Resultatet av dessa
kontakter blev bl.a. att kommunen upplät ett antal skolor för tillresta ungdomars
boende. Sålunda uppläts Hvitfeldtska gymnasiet (nedan kallat skolan) i centrala
Göteborg för sådant boende. På skolan, som består av flera byggnader, fanns
utrymmen iordningställda för ca 600 boende. Bovärdar utsågs på samtliga skolor,
och de som tog in där fick betala en mindre kostnad för sitt logi.

Polismyndigheten i Västra Götalands län hade att svara för polisverksamheten
inom länet och det ankom följaktligen på polismyndigheten att planera och
förbereda de polisinsatser inom länet, som skulle komma att erfordras inför och
under EU-mötet.

Polisen skall vid fullgörandet av sina uppgifter – dvs. att förebygga brott och
störningar av allmän ordning samt övervaka ordning och säkerhet – samarbeta med
åklagarmyndigheter och andra myndigheter, vars verksamheter berörs av
polisverksamheten. För sådana särskilda händelser, där intresset av samordnade
insatser är påtagligt, ansvarar Rikspolisstyrelsen för samordning av polisens
planering.

EU-toppmötet i Göteborg var en sådan särskild händelse, som motsvarade
Rikspolisstyrelsens definition av begreppet i FAP 2001-1.

Mot den bakgrunden tillsatte rikspolischefen i juni 1999 en operativ
förberedelsegrupp i anledning av det beslutade EU-toppmötet. CC, som var
polismästare och chef för länsordningspolisen i Västra Götaland och i denna sin
egenskap hade att ansvara för polismyndighetens förberedelser inför EU-
                                                                   Dnr 913-2002   Sid 4 (21)




toppmötet, utsågs till ordförande i den operativa förberedelsegruppen. CC var och
förblev den ledande polisen i förberedelsearbetet.

Vid en konstaterad särskild händelse kan polismyndigheten besluta om en särskild
organisation eller närmare bestämt besluta att inrätta en särskild kommendering
med en kommenderingsstab, som har att fatta de polisiära beslut och leda det
polisarbete i polismyndighetens namn, som den särskilda händelsen föranleder.

Polismyndigheten i Västra Götaland fattade beslut om en sådan kommendering och
till kommenderingschef utsågs CC. Kommenderingschefen är kommenderingens
högste chef och det ankommer på denne ensam att fatta alla viktigare beslut, beslut
vilka eljest tillkommer polismyndigheten.

Polismyndigheten beslöt i april 2001 att inrätta den grupp, benämnd psykotaktiska
gruppen eller PT-gruppen/Kontaktgruppen, vilken utmärkts som en särskild
kringfunktion under kommenderingsstaben. Till chef och ledare för gruppen utsågs
kriminalkommissarien HH. Gruppens främsta uppgift var att söka kontakt med så
många demonstrantgrupper som möjligt och etablera så goda relationer till
respektive grupper som det bara var möjligt. Kontaktgruppen var intensivt verksam
under tiden fram till den 14 juni 2001. HH hade i dessa frågor kontakt endast med
två personer i kommenderingen, nämligen CC och underrättelsechefen
kriminalkommissarien JJ.

Åklagarmyndigheten i Göteborg hade utsett två åklagare att vara s.k. särskilda EU-
åklagare för händelser under toppmötet. Det var chefsåklagaren DD och vice
chefsåklagaren EE som tilldelats uppdraget.

Polisinsatsen under EU-toppmötet var den dittills största i Sverige. Förutom att
skydda och säkerställa själva toppmötet och den amerikanske presidentens besök
skulle polisen garantera säkerheten vid en mängd aktiviteter, som pågick i
anslutning till toppmötet. Sammanlagt hade polismyndigheten ca 2 500 poliser till
sitt förfogande under de tre mötesdagarna.

Åberopad bevisning i målet (sammanfattning av JO)
Stf JO Pennlöv åberopade, förutom omfattande skriftlig bevisning, muntlig
bevisning genom vittnesförhör med chefsåklagaren DD, vice chefsåklagaren EE,
polismästaren KK, kommissarien LL, kommissarien FF och kommissarien HH
samt med MM och NN.

CC åberopade också han omfattande skriftlig bevisning samt vittnesförhör med f.d.
polisöverintendenten OO, poliskommissarien PP, kriminalkommissarien QQ och
kriminalkommissarien JJ.

CC:s egna uppgifter
CC bestred ansvar för brott. I tingsrättens dom återges hans berättelse enligt
följande.
                                                                    Dnr 913-2002   Sid 5 (21)




Han var vid tiden för EU-toppmötet polismästare och chef för länsordningspolisen
inom polismyndigheten i Västra Götaland med chefsansvar för 700 personer. Han
är numera, sedan den 1 januari 2003, pensionerad från den tjänsten. Hans polisiära
karriär inrymmer, förutom tjänstgöring som polisman i olika befattningar, en
jur.kand-examen med efterföljande polischefsutbildning och uppdrag inom
Rikspolisstyrelsen jämte fortlöpande intern och extern specialutbildning avseende
polisiära ordnings- och säkerhetsfrågor. Han har därutöver bedrivit doktorand-
studier i straffrätt. Han är väl förtrogen med innehållet i den lagstiftning, som
reglerar och styr polisens arbete, enkannerligen innehållet i polislagen och dess
23 § samt de regler i rättegångsbalken, som handlar om anhållande och gripande.

CC har vidare berättat. Länsordningspolisen är en operativ enhet inom
polismyndigheten och det ingick i CC:s uppgifter som chef att fatta beslut i
operativa frågor. Som chef ankom det dock inte på honom att primärt verkställa de
fattade besluten genom egen praktisk medverkan.

I sin egenskap av chef för sin enhet deltog han i förberedelsearbetet inför EU-
toppmötet. Detta arbete påbörjades drygt ett år före mötet. Under den här tiden
diskuterades och penetrerades förutsättningarna för tillämpning av 23 § polislagen
och i vilka situationer sådan tillämpning kunde bli aktuell, särskilt mot bakgrund av
att Utrikesdepartementet ställt frågor till polisledningen i Göteborg om vilken
lagstiftning som kunde tas i anspråk för de planerade avspärrningar i centrala
staden, som kunde förutsättas bli nödvändiga.

Det är vidare riktigt att CC utsågs till kommenderingschef, med den befogenhet
och status, som ovan angivits av åklagaren. Detta var inte hans första uppdrag som
kommenderingschef. Det är hans uppfattning att enligt tillgänglig polislagstiftning
var det han, i egenskap av kommenderingschef, som hade det yttersta ansvaret för
den nu aktuella kommenderingen, men andra har menat, och detta har framkommit
i Göteborgskommissionens rapport, att det yttersta ansvaret åvilade
länspolismästaren.

En kommenderingschef fattar sina beslut ensam. Kollektiva beslut finns inte inom
polisen i operativa frågor. Detta hindrar inte att underställd personal i en
kommendering också har egna beslutsbefogenheter och egen beslutsbehörighet. CC
har fortsättningsvis berättat. Han var inte tidigare bekant med de utsedda EU-
åklagarna och hade dittills aldrig haft något reguljärt samarbete med någon av dem.
Han deltog inte i beslutet om husrannsakan och han tror inte att han ens bevistade
någon föredragning i ärendet. Han fick kännedom om innehållet i beslutet, av vem
minns han inte, och han hade inte någon invändning mot beslutet som sådant,
förutom att han fann verkställandet av beslutet ”logistiskt svårt”. Det yttersta skälet
till att verkställigheten av husrannsakningsbeslutet sköts på framtiden var
kvällsbytet av personal i staben. CC arbetade dagtid från tidig morgon till omkring
kl. 20.00 och ställföreträdaren under senare delen av kvällen och natten fram till
tidig morgon. Information om den uppskjutna verkställigheten vidarebefordrades
till EU-åklagaren EE. All polispersonal underrättades också om detta.
                                                                      Dnr 913-2002    Sid 6 (21)




Under natten till den 14 juni beställde CC en ny hotbildsbedömning. Han ville veta
om verksamheten på skolan kunde tänkas äventyra planerade aktiviteter i centrala
Göteborg. En hotbildsbedömning styrs inte av tillgänglig lagstiftning, men
resultatet av en hotbildsbedömning indikerar vilken lagbestämmelse, som kan
komma till användning för att uppnå ett önskvärt resultat.

Av en sammanställning av tillgänglig aktuell information om situationen på
skolgården och presentationen av den under natten företagna hotbildsbedömningen
bibringades CC på morgonen den 14 juni den kunskapen, att det fanns en alldeles
uppenbar risk för allvarlig brottslighet, inledningsvis inne på skolgården.

CC fattade då ett muntligt beslut om avspärrning. En av juristerna inom
polismyndigheten, KK, fick därefter i uppdrag att formulera det muntliga beslutet i
skrift.

Det formella beslutet, på vilket de senare besluten om olika avspärrningar och
andra åtgärder baserades, var ett s.k. beslut i stort den 7 juni 2001. Ett beslut i stort
utgör en del av polisens operativa koncept. För att omsätta det nu ifrågavarande
beslutet om avspärrning i praktiken upprättades kommenderingsorder 0614 b. En
sådan order är också en del av det operativa konceptet och är uppbyggd efter en
fastställd mall med en indelning, som anpassas utifrån de förutsättningar, som
gäller för den aktuella polisinsatsen.

CC har fortsatt. Grunden för avspärrningsbeslutet var den information, som
framkommit inför åklagarbeslutet om husrannsakan och den hotbildsbedömning,
som gjorts under natten, samt det allmänna krav som åvilar polisen att stävja även
en förmodad risk för brottslighet. Om risken för brottslighet avser fullbordade brott
eller förberedelser för framtida brott spelar i detta sammanhang inte någon roll. Det
var och är hans uppfattning att det räckte med att det förelåg en risk för att allvarlig
brottslighet skulle komma att förövas såväl inne på skolan som på annan plats.
Hotbildsbedömningen byggde dels på informationer om aktiviteter i kemisalen på
skolan, vilka tolkades som tillverkning av pyrotekniska attiraljer, bl.a. spräng-
bomber, som kunde misstänkas komma till användning i centrala Göteborg, dels på
vad som iakttagits på skolgården av förmodat förberedelsearbete för grov
misshandel, grov skadegörelse o.d. Avspärrningsbeslutet var inte tillkommet för att
kunna säkra verkställigheten av husrannsakan, men beslutet som sådant var inte till
nackdel vid genomförandet av en sådan åtgärd.

CC har vidare uppgivit att beslutet om avspärrning kunde ha kommit till uttryck på
ett bättre sätt än som skett. Han deltog inte personligen i utformningen av beslutet,
men beslutet är hans liksom ansvaret för beslutet. Det är hans uppfattning att 23 §
polislagen, som var den rättsliga grunden för hans beslut om avspärrning, ger
utrymme för den tolkningen att det är lagligen möjligt att spärra av en plats för att
hindra brott på en annan och att den geografiska innebörden i uttrycket viss plats
skall ges en extensiv tolkning.
                                                                  Dnr 913-2002   Sid 7 (21)




CC har avslutningsvis berättat att avspärrningen gick till på det sätt, som framgår
av åklagarens gärningsbeskrivning. Han har även vitsordat kravet på
kroppsvisitation, vilket 23 § polislagen ger möjlighet till. Det var vidare aldrig
fråga om någon inspärrning av personer. För det finns intet lagstöd i nämnda
paragraf. Det fanns möjlighet att få lämna skolan, om kravet på kroppsvisitation
iakttogs. Uppskattningsvis efterkom ca 200 personer kravet och lämnade skolan.
Ändamålet med kroppsvisitationen var att hindra att farliga föremål fördes ut från
skolan. Ur polisiär synvinkel var det olyckligt att åtgärden att avspärra och tömma
skolan på folk och farliga föremål drog ut på tiden. Men varken giltighetstiden eller
det sätt på vilket avspärrningen skedde är närmare reglerat i lag. Det förhåller sig
vidare så att det redan från början stod klart för CC att det inte endast bodde
aktivister med våldstendenser inne på skolan. Men i den uppkomna situationen, där
vissa kunde misstänkas för planläggning av allvarlig brottslighet, får andra ur ett
medborgerligt perspektiv underkasta sig det omak, som i detta fall avspärrningen
innebar genom framför allt kravet på kroppsvisitation för att få lämna området.

Sent på eftermiddagen den 14 juni blev läget kritiskt på skolgården. Av länkade
helikopterbilder till spaningscentralen framgick att vissa aktivistgrupper formerade
sig på led och klädde på sig skyddsutrustning. Åklagarna, som kallats till
spaningscentralen, bedömde att nu var förhållandena sådana att ett våldsamt
upplopp var för handen. I det läget återkallade CC det förhandlingsmandat som HH
i PT-gruppen hade. Nu fanns det, såsom CC uppfattade helikopterbilderna, inte
längre något att förhandla om. Han har dock inte något minne av att han skulle ha
beordrat stängning av utsläppet. Åklagarna delade CC:s uppfattning att nu var det
dags för polisinsats. LL, vilken handhaft arbetet som insatschef under hela dagen,
avlöstes av FF. CC har aldrig givit denne order att gripa någon. Det var i stället FF
som nu hade ansvaret på plats och hade att vidta lämpliga åtgärder. FF är en
kompetent polis och han var också den som bäst kunde bedöma förhållandena på
plats, eftersom han uppehöll sig där.

CC har sist och slutligen berättat att det var polisens linje från det
förberedelsearbetet inför EU-toppmötet tog sin början och till dess mötet avslutats
att alla demonstrationer skulle få genomföras, vilket också skedde. Endast en
demonstration fick flyttas från en plats i Göteborg till en annan. Det var också
polisens uppfattning att statsintresset krävde att EU-toppmötet skulle kunna
genomföras utan störning eller incidenter. Det intresset vägde tyngre än att
ungdomarna skulle få lämna skolan utan kroppsvisitation. Han har aldrig haft
uppsåt att frihetsberöva, inspärra eller gripa någon; han har endast haft uppsåt att
spärra av skolan för att hindra brott. Det var han som ensam bar det totala ansvaret
för att allvarlig brottslig verksamhet inte skulle komma att ske under mötesdagarna.

Tingsrättens domskäl
Under rubriken Domskäl anförde tingsrätten följande.
                                                                     Dnr 913-2002    Sid 8 (21)




Inledning

Åklagaren har gjort gällande att CC gjort sig skyldig till i första hand två fall av
olaga frihetsberövande och i andra hand två fall av tjänstefel. I korthet kan det
brottsliga förfarandet, som åklagaren lägger CC till last – och som åklagaren påstått
utgör grunden för såväl frihetsberövandet som tjänstefelet – sägas bestå, dels i ett
beslut att avspärra skolan och genomföra en kroppsvisitation av de personer som
uppehöll sig där, dels i ett beslut att samtliga personer på skolan skulle gripas.
Enligt åklagaren bär CC ansvaret för båda dessa beslut och de konsekvenser, som
besluten innebar för personerna på skolan.

Åklagarens gärningsbeskrivning utgör ramen för tingsrättens prövning. I det
följande kommer tingsrätten att behandla åklagarens däri gjorda påståenden i den
ordning som de framställts.

Beslutet om avspärrning och kroppsvisitation

CC har medgett att han har fattat ett beslut om att skolan skulle avspärras och att de
som befann sig på skolan skulle kroppsvisiteras, när de lämnade skolområdet. CC
har som grund för beslutet åberopat 23 § polislagen.

För att 23 § polislagen skall vara tillämplig krävs att det på grund av särskilda skäl
kan anses föreligga en risk för att något brott, som innebär allvarlig fara för liv eller
hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer att förövas på en viss
plats. Om dessa förutsättningar är för handen kan polisen företa vissa särskilda
åtgärder som att avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus eller annat
ställe. Om brottsrisken är allvarlig får en polisman även kroppsvisitera personer,
som uppehåller sig på platsen för att söka efter ett farligt föremål.

Åklagaren har anfört att förhållandena inte var sådana att det av särskilda skäl
kunde anses föreligga risk för att sådan brottslighet, som anges i 23 § polislagen,
skulle komma att förövas på skolan. Enligt åklagaren saknade beslutet om
avspärrning och kroppsvisitation rättslig grund enligt 23 § polislagen. – – –

CC har förklarat att han, när han fattade beslutet om avspärrning och
kroppsvisitation, gjorde bedömningen att 23 § polislagen var tillämplig. Han har
uppgett att han till grund för bedömningen lade bl.a. de uppgifter, som framkommit
genom olika spaningsåtgärder – vilka även föranlett åklagaren att fatta ett beslut
om husrannsakan – samt den hotbildsbedömning som genomförts under natten till
torsdagen. Bland annat befarade man att det framställdes pyrotekniska medel och
andra vapen på skolan. På skolan befann sig ett stort antal av de personer, som man
visste hade för avsikt att genomföra aktiviteter för att sabotera EU-toppmötet. Det
hade vidare inkommit rapporter om att personer burit in sten och andra föremål på
skolan. Av samtliga framkomna omständigheter gjorde CC bedömningen att det
förelåg en allvarlig risk för att brott på sätt som framgår av 23 § polislagen skulle
komma att förövas såväl inom som utom skolans område.
                                                                   Dnr 913-2002     Sid 9 (21)




Tingsrätten konstaterar inledningsvis att det inte redan av CC:s egna uppgifter
följer att 23 § polislagen tolkats och tillämpats av honom på ett felaktigt sätt.
Åklagaren har därför att motbevisa CC:s uppgifter för att nå framgång med sitt
påstående att 23 § polislagen inte var tillämplig.

Åklagaren har som stöd för sitt påstående åberopat viss skriftlig bevisning, bl.a.
kommenderingsorder 0614 b. Handlingen är undertecknad av CC och RR och
innehåller tre rubriker: Orientering, Ledning och Beslut i stort. Åklagaren har gjort
gällande att handlingen anger den grund, som CC hade för sitt beslut ovan och att
grunden således skulle ha varit ”ordningsstörningar vid och förberedelse för
husrannsakan m.m. Hvitfeldtska gymnasiet”. CC har förnekat att kommenderings-
ordern har den betydelse, som åklagaren påstått.

Av utredningen i målet framgår att en kommenderingsorder utgör en del av
polisens operativa system. Den synes emellertid sakna någon egentlig juridisk
betydelse. Som tingsrätten har uppfattat det utgör handlingen närmast en
arbetsinstruktion och kan inte jämställas med ett formellt beslut.

Enligt tingsrättens bedömning är det inte klarlagt att handlingen upprättats för att
återge grunderna för CC:s beslut. Det faktum att kommenderingsordern inte upptar
samtliga de omständigheter, som CC har påstått utgjorde grunden för beslutet, kan
således inte leda till slutsatsen att CC:s påståenden är oriktiga.

Åklagaren har vidare hänvisat till andra dokument, som upprättades i samband med
att CC fattade beslutet om att skolområdet skulle avspärras. I den handling som KK
upprättade, ”Beslut med stöd av 23 § PL”, hänvisas till framkomna omständigheter.
Någon annan grund anges inte i handlingen. Punktlistan ”Åtgärder i samband mot
personer som vistas i Hvitfeldtska gymnasiet” är, såvitt framkommit, upprättad
efter det att CC fattat sitt beslut och synes inte ha haft något direkt samband med
beslutet. KK har förklarat att punktlistan tillkom under ett möte, som han hade med
bl.a. OO och EE. Det är inte klarlagt i målet att CC på något sätt har bidragit till
eller bekräftat handlingens innehåll. Enligt tingsrättens uppfattning går det inte av
punktlistan att utläsa att CC:s beslut saknade rättslig grund.

DD och EE har i sina vittnesmål inte kunnat lämna några uppgifter om vad som var
orsaken till CC:s beslut. Både LL och FF har uppgett att de uppfattade det som att
åklagarens beslut om husrannsakan låg till grund för beslutet om avspärrningen. De
har emellertid kommit i kontakt med CC:s beslut om avspärrning och
kroppsvisitation först i samband med verkställigheten av detsamma och synes inte
ha haft någon anledning att underrätta sig om den rättsliga grunden för beslutet.
Båda har förklarat att det mycket väl kan ha funnits andra orsaker till beslutet, som
de inte kände till. JJ har i sitt vittnesförhör uppgett att han uppfattade att grunden
för avspärrningsbeslutet var de uppgifter, som redovisades i hotbildsbedömningen.
Han befann sig i kommenderingsstaben i samband med att CC fattade beslutet och
synes därför ha haft större möjlighet än LL och FF att uppfatta vad som verkligen
låg till grund för beslutet.
                                                                      Dnr 913-2002     Sid 10 (21)




Tingsrätten konstaterar att redan det förhållandet att personer i CC:s omgivning
uppfattat de bakomliggande orsakerna till hans beslut på olika sätt gör det omöjligt
att dra några säkra slutsatser om hur det verkligen förhöll sig.

Sammanfattningsvis gör tingsrätten den bedömningen att det genom åklagarens
bevisning i målet inte kan anses visat att CC hade en annan grund eller andra
grunder för sitt beslut än vad han själv har angett. Åklagaren har därmed inte
bevisat att beslutet enligt 23 § polislagen saknade rättsligt stöd.

Med hänsyn till att CC har anfört att det enligt hans bedömning förelåg allvarlig
risk för att brott på sätt framgår av 23 § polislagen skulle komma att förövas på
skolan – vilket tingsrätten alltså anser att åklagaren inte har motbevisat – saknar
tingsrätten skäl att ta ställning till frågan om 23 § polislagen uppställer ett krav på
geografiskt samband mellan platsen för det befarade brottet och platsen för de
åtgärder, som vidtas med stöd av beslutet.

Åklagaren har gjort gällande att avspärrningen, vilken först utgjordes av polismän
och senare av containrar, innebar att de personer, som befann sig på skolan, var
instängda där och inte fritt kunde lämna området. Frihetsberövandet varade enligt
åklagaren från ungefär kl. 11.00 till ungefär kl. 18.00. Åklagaren har påstått att
23 § polislagen, inte heller rätt tillämpad, utgör laglig grund för frihetsberövanden.
–––

Det faller utanför tingsrättens prövning, med hänsyn till innehållet i gärnings-
beskrivningen, att bedöma det sätt på vilket CC har verkställt sitt beslut, dvs. att
avspärrningsåtgärden genomfördes med hjälp av containrar.

LL, som var den som ledde den aktuella polisinsatsen från det att den inleddes till
någon timme före det att skolan stormades av poliserna, har förklarat att det under
den tiden inte var stängt för de personer, som ville ta sig ut från skolan. En
förutsättning var dock att de underkastade sig kravet på kroppsvisitation. LL har
också förklarat att det inte var polisens avsikt att spärra in någon på skolan; tvärtom
hade polisen som målsättning att utrymma området.

Åklagaren har inte förebringat någon bevisning som stöder påståendet om att det
har varit helt stängt och att personerna på skolan har varit helt förhindrade att
lämna skolområdet. Visserligen har MM och NN uppgett att personer på skolan
berättat för dem att de inte har fått lämna skolan. MM:s och NN:s vittnesmål
bygger emellertid på andrahandsuppgifter och saknar därför något egentligt
bevisvärde.

Som tingsrätten har uppfattat det gör åklagaren gällande att personerna som befann
sig på skolan var frihetsberövade redan genom att de varit tvungna att underkasta
sig kroppsvisitation för att få lämna området. I enlighet med vad tingsrätten har
konstaterat ovan skall beslutet om avspärrning och polisens rätt att kroppsvisitera
personer för att söka efter ett farligt föremål anses rättsenligt. De personer, som
valde att ändå stanna kvar på skolan för att undgå en kroppsvisitation, som polisen
                                                                     Dnr 913-2002     Sid 11 (21)




hade laglig rätt att utföra, kan enligt tingsrättens bedömning inte sägas ha varit
frihetsberövade på det sätt som avses i 4 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

Sammanfattningsvis anser tingsrätten att åklagaren inte har bevisat att CC:s beslut
om avspärrning enligt 23 § polislagen innebar något olaga frihetsberövande.

Beslutet om att samtliga på skolområdet skulle gripas

Åklagaren har påstått att CC strax före kl. 18.00, när utbrytningsförsök gjorts av
ungdomar tillhöriga Ya Basta-gruppen, beslutat att polisen skulle gå in på det
avspärrade området och gripa samtliga, som uppehöll sig där. Vidare har åklagaren
påstått att CC givit en order i enlighet med sitt beslut till insatschefen FF. – – –

CC har förnekat att han har fattat ett beslut att samtliga personer på skolområdet
skulle gripas eller att han givit order om att så skulle ske.

Åklagaren har bl.a. åberopat två dagboksanteckningar, i vilka det finns
anteckningar om gripanden på skolan. Dagboksanteckningarna är såvitt
framkommit inte upprättade eller undertecknade av CC. Personen som gjort
anteckningarna i dagboken är inte hörd i målet. Tingsrätten konstaterar att det inte
går att utläsa av dagboksanteckningarna att CC beslutat att samtliga på skolområdet
skulle gripas.

Varken LL, FF eller HH har i sina vittnesmål uppgett att CC givit order om eller på
annat sätt givit uttryck för att han fattat ett beslut om att samtliga på skolområdet
skulle gripas. MM har uppgett att han fått en uppgift, sannolikt från HH, att CC
beordrat ett gripande. Mot den uppgiften står emellertid HH:s egen under ed
lämnade uppgift att han inte har uttalat sig om något gripande.

Det faktum att samtliga personer på skolan slutligen kom att gripas är i sig inte
tillräckligt för slutsatsen att CC fattat ett sådant beslut, som åklagaren påstått.
Sammanfattningsvis anser tingsrätten inte heller att åklagarens övriga bevisning
ger tillräckligt stöd för att CC har beordrat ett massgripande.

Eftersom tingsrätten anser att det inte är ställt utom rimligt tvivel att CC fattat ett
beslut att samtliga på skolan skulle gripas saknas anledning att bedöma frågan om
de gripanden som skedde var rättsligt grundade eller ej.

Tingsrättens slutsats

Av redogörelsen ovan framgår att åtalet för olaga frihetsberövande i två fall skall
ogillas.

Åklagaren har åberopat samma omständigheter till grund för sitt påstående om två
fall av olaga frihetsberövande som för sitt påstående om två fall av tjänstefel. Det
följer således av tingsrättens ovan redovisade bedömning i frågan om CC har gjort
sig skyldig till olaga frihetsberövande eller ej att CC inte heller kan anses skyldig
till tjänstefel på det sätt, som åklagaren har påstått.
                                                                      Dnr 913-2002     Sid 12 (21)




Åtalet skall därför i sin helhet lämnas utan bifall.

JO:s överklagande m.m.
Stf JO Pennlöv överklagade därefter tingsrättens dom till Hovrätten för Västra
Sverige och yrkade i enlighet med åtalet. Samtidigt genomfördes en viss
komplettering av förundersökningen.

I hovrätten justerades åtalet genom tillägg av ett nytt sista stycke i gärnings-
beskrivningen enligt följande: ”Som stöd för andrahandsyrkandet görs härutöver
gällande att CC genom åtgärderna i vart fall har ingripit på ett sätt som inte varit
försvarligt med hänsyn till åtgärdernas syfte och övriga omständigheter (8 §
polislagen).”

CC motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Hovrättens för Västra Sverige dom
Den skriftliga och muntliga bevisning som åberopades vid tingsrätten åberopades
även i hovrätten. Stf JO Pennlöv åberopade därutöver som ny bevisning förhör med
åtta målsägande och sju vittnen, bland dem sex polismän, viss skriftlig bevisning
och en fyra minuter lång videoinspelning av en filmsekvens från teveprogrammet
Uppdrag granskning. CC åberopade som ny bevisning förhör med fem vittnen,
bland dem fyra polismän.

I dom den 23 november 2004 fastställde hovrätten tingsrättens domslut. I
domskälen anförde hovrätten bl.a. följande.

Förutsättningarna för hovrättens prövning
Hovrätten har att på grundval av den vid huvudförhandlingen framlagda

## Utredning

utredningen pröva i vilken utsträckning CC handlat så som åklagaren angett i
gärningsbeskrivningen – – – samt i vad mån han därvid gjort sig skyldig till brott.
Om CC haft laga stöd för fattade beslut, skall han gå fri från ansvar för olaga
frihetsberövande eller tjänstefel. Eftersom olaga frihetsberövande är ett brott som
kräver uppsåt även med avseende på olagligheten i frihetsberövandena skall han
frias från ansvar för detta brott, och även för uppsåtligt tjänstefel, också för det fall
han trott att han haft laga stöd enligt 23 § polislagen eller på annat sätt. Därvid
saknar det betydelse om 23 § polislagen rent faktiskt inte skulle ha inneburit laga
stöd för frihetsberövandena. I sistnämnda fall kan han emellertid dömas för
tjänstefel bestående i oaktsamhet vid tolkningen av 23 § polislagen eller vid
tolkningen av andra regler. För att en sådan straffbar oaktsamhet skall föreligga
torde erfordras att det handlar om en ganska klar feltolkning. Eftersom det är
frågan om ett brottmål gäller principen att åklagaren har bevisbördan för relevanta
omständigheter. I tvivelsmål skall alltså det för CC gynnsammaste alternativet
läggas till grund för hovrättens bedömning.
                                                                  Dnr 913-2002   Sid 13 (21)




Vad är utrett beträffande de faktiska omständigheterna?
Av CC:s egna uppgifter och övrig utredning framgår, i allt väsentligt såsom
åklagaren har påstått, att CC på morgonen den 14 juni 2001, med åberopande av 23
§ polislagen, beslutat att området runt Hvitfeldtska gymnasiet skulle spärras av och
att besökarna inom området skulle kroppsvisiteras, att avspärrningen fick till följd
att i inledningsskedet från omkring kl. 11 ungefär 650 personer inte fritt kunde
lämna området, att mellan cirka kl. 14.30 och kl. 16.30 de personer som godtog att
underkasta sig kroppsvisitation tilläts lämna området, att under denna tid uppemot
200 personer passerade ut från det avspärrade området samt att kvarvarande
personer var fortsatt instängda fram till dess att de efter polisens stormning av
området greps med början kl. 18.10.

Här skall dock tilläggas att utredningen visar att efter 16.30-tiden, när den då två
timmar gamla möjligheten att lämna det avspärrade området efter kroppsvisitation
generellt sett upphörde, det ändå fanns kvar möjligheten för ”vanligt” klädda bland
de inspärrade att efter visitation släppas ut. I kommenderingsstabens händelse-
rapport finns nämligen vid tidsangivelsen 16:54:26 följande anteckning. ”Yankee
order: Ingen skall släppas ut eller in: Undantag ’vanligt’ klädda efter visitation
kan släppas ut.” Det framgår inte av utredningen i vad mån ordern blivit känd för
de inspärrade eller om någon av dem vid denna tid utnyttjat eller velat utnyttja
denna möjlighet att komma ut.

Den omständigheten att de personer som befunnit sig inom det avspärrade området
inte utan påtvingad kroppsvisitation kunnat lämna området har enligt hovrättens
mening inneburit att de varit berövade sin frihet.

Åklagaren har gjort gällande att CC:s beslut om avspärrning och kroppsvisitation
har fått sin skriftliga utformning i en kommenderingsorder 0614 b och att till grund
för beslutet legat det som står angivet i kommenderingsordern, nämligen
”ordningsstörningar vid och förberedelse för husrannsakan mm Hvitfeldtska
gymnasiet”. CC har bestritt att kommenderingsordern utgör det formliga beslutet
om avspärrning och kroppsvisitation och har angett andra skäl för beslutet än de
som åklagaren har påstått. Hovrätten återkommer till dessa frågor senare i
domskälen.

CC har förnekat att han, såsom åklagaren har påstått, har beslutat eller gett order
om att samtliga personer som efter Ya Basta-gruppens utbrytningsförsök befann sig
inom det avspärrade området skulle gripas. Hovrätten återkommer även till denna
fråga senare i domskälen.

Har det ursprungliga beslutet om avspärrning och kroppsvisitation samt de
därav föranledda frihetsberövandena varit lagligen grundade?
Här skall inledningsvis sägas att hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att
det inte är klarlagt att kommenderingsordern 0614 b upprättats för att återge
grunderna för CC:s beslut om avspärrning och kroppsvisitation. CC har uppgett att
anledningen till beslutet var att det på grund av polisens hotbildsbedömningar,
                                                                     Dnr 913-2002    Sid 14 (21)




iakttagelser i och utanför Hvitfeldtska gymnasiet samt polisens spanings-
verksamhet förelåg misstanke om att det på skolan pågick förberedelser för
allvarlig brottslighet riktad främst mot den amerikanske presidenten GG under
dennes vistelse i Göteborg. Uppgiften får stöd av utredningen i målet och bör enligt
hovrättens mening godtas.

Vid prövningen av huruvida CC haft laga stöd av 23 § polislagen vid beslutet om
avspärrning och kroppsvisitation och vid genomförandet av beslutet beaktar
hovrätten följande.

Vid EU-toppmötet i Göteborg den 14–16 juni 2001 skulle stats- och regerings-
chefer jämte ett stort antal ministrar och höga tjänstemän från EU- länderna delta.
Presidenten GG skulle komma med flyg till Landvetter kl. 11 den 14 juni 2001 och
senare färdas med bileskort in till Göteborg. Ett antal sammanträden med de
tillresta skulle hållas i och kring Göteborg, främst på Svenska Mässan i Göteborg.
Ett större antal bileskorter med deltagare i toppmötet skulle utföras i Göteborg.
Toppmötet förväntades enligt uppgifter från SÄPO även samla ett mycket stort
antal – kanske så många som 20 000 till 25 000 – företrädesvis ungdomar,
föreningsaktiva och andra, med en samhällskritisk, Bushfientlig och EU-kritisk
uppfattning. Dessa skulle hålla seminarier och tillståndsgivna demonstrationer i
Göteborg. I ett av SÄPO upprättat dokument om hotbilden mot toppmötet, daterat
den 22 maj 2001, anges att SÄPO bedömer att det kommer att bli en del illegala
aktioner med försök från aktivisters sida att med våld tränga genom avspärrningar
och komma in i lokaler där sammanträden med deltagarna i toppmötet skulle
hållas. Vidare anges att även alternativa mål måste beaktas – särskilt om de primära
målen inte kan nås – som McDonalds, Shell, banker och andra kapitalistiska
inrättningar, vilka kan bli utsatta för skadegörelse. I SÄPOdokumentet uppges
risken för angrepp vara betydande, vilket anges med siffran fyra. I ett av SÄPO
upprättat tilläggsdokument om hotbilden mot toppmötet, daterat den 13 juni 2001,
anges att den 12 juni 2001 kl. 4 fem danska medborgare greps i en lägenhet i
Göteborg, att de tillhörde de danska anarkisternas inre hårda kärna, att det därvid
beslagtogs sju slangbomber, tillverkade av en bit bredbandskabel, förslutna i båda
ändarna och innehållande explosivt ämne och tändanordning samt att det
inträffade, trots att de fem för tillfället var oskadliggjorda, visade att det fanns risk
för att andra skulle komma att använda slangbomber mot avspärrningarna i
samband med toppmötet. I dokumentet vidhålls att risken för angrepp var
betydande, vilket anges med siffran fyra. Av det skriftliga åklagarbeslutet på
kvällen den 13 juni 2001 om husrannsakan framgår att de brott, vilka enligt
åklagarens bedömning hade förövats, var förberedelse till våld och hot mot
tjänsteman samt hot mot tjänsteman. I beslutet anges att under dagen hade flera
separata observationer gjorts om personer som burit hinkar med sten (slangbells-
ammunition) och som haft slangbellor halvt synliga i fickan, att järnrör och
byggmaterial (brädor) burits in till Hvitfeldtska gymnasiet, att observationer om
stor verksamhet i kemisalen noterats, att på skolan bodde en stor mängd Ya Basta-
anhängare/medlemmar och AFA-medlemmar samt att när en polispatrull med bil
                                                                     Dnr 913-2002    Sid 15 (21)




körde in på skolgården ”uppstod situation enligt bifogad PM”. Med det sistnämnda
åsyftades att polispatrullen som ville ha ett samtal med en boendevärd stoppades av
en skara ungdomar i ”färdigställning” och fick retirera med oförrättat ärende.

CC hade när han fattade och genomförde det aktuella beslutet enligt 23 §
polislagen tillgång till denna information. Kriminalkommissarien JJ har i hovrätten
redogjort för hotbilden som man hade information om i kommenderingsstaben, i
allt väsentligt i enlighet med vad som finns antecknat i tingsrättens dom – – – .
Poliskommissarien PP, som under de aktuella dagarna tjänstgjorde i
kommenderingsstaben, har i hovrätten, liksom vid tingsrätten, uppgett att det var en
allmän uppfattning i staben att det var nödvändigt att spärra av skolan för att hindra
allvarlig brottslighet under Bushbesöket.

Det skall härtill dock sägas att vid hovrättens huvudförhandling vissa av
målsägandena och även vittnen, vilka inte varit poliser eller väktare, uppgett att
under natten och morgonen, såvitt de kunnat bedöma, allt varit lugnt med
förväntningar om spännande möten och seminarier utanför och innanför skol-
området. Dessa uppgiftslämnare torde dock inte ha varit i alla byggnader på
skolområdet. Området är vidsträckt och svåröverskådligt och där finns flera
byggnader.

En förutsättning för tillämpning av 23 § polislagen, om tillämpningen innefattar
både första och andra styckena, är att det av särskilda skäl föreligger allvarlig risk
för brott som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande
förstörelse av egendom. Med hänsyn till den ovan angivna informationen anser
hovrätten att denna förutsättning varit uppfylld. I förarbetena till 23 § polislagen
anges som exempel på fall när lagrummet kan användas att polisen får anledning
att misstänka att våldsamma angrepp planeras mot en främmande statschef på
besök i Sverige, alltså en situation liknande den nu aktuella. Så långt kan således
sägas att CC haft laga stöd för beslutet om avspärrning av hela skolområdet och
kroppsvisitation.

Hovrätten övergår härefter till att något närmare granska hur CC:s beslut om
avspärrning av Hvitfeldtska gymnasiet kommit att genomföras och hur
möjligheterna att lämna området ordnats. I samband härmed tar hovrätten även
ställning till om avspärrnings- och utrymningsåtgärderna inneburit ingripanden på
ett sätt som inte varit försvarligt med hänsyn till åtgärdernas syfte och övriga
omständigheter.

Av utredningen framgår i detta hänseende följande. Först stängdes hela det stora
skolområdet av för både inpassering och utpassering. Detta fick till resultat att
omkring 650 personer blev inspärrade på skolområdet. Sedan skulle utrymning ske
av de inspärrade via ett antal utsläpp. Därvid fick ingen passera ut utan att under-
kasta sig kroppsvisitation. På grund av besvärliga yttre förhållanden, innefattande
även sådant som beskjutning mot polismän med hårda föremål från slangbellor och
andra angrepp mot polisen från aktivister både inom och utom skolområdet, tog det
                                                                     Dnr 913-2002   Sid 16 (21)




några timmar innan själva avspärrningen var säkrad och utrymningen via utsläppen
kunde påbörjas. Detta skedde först vid 14.30-tiden. Under någon tid härefter pågick
det förhandlingar mellan vad som kunde anses vara representanter för de
inspärrade och en representant för polisledningen, HH, angående vad de inspärrade
skulle få ha med sig ut efter kroppsvisitationen. Vid 16.30-tiden gav CC order om
att utsläppen med kroppsvisitation skulle stoppas – uppenbarligen med den tidigare
nämnda begränsningen att ”vanligt” klädda fick komma ut efter visitation – och att
de pågående förhandlingarna med representanterna för de inspärrade skulle
upphöra. Vid denna tidpunkt hade uppemot 200 personer blivit utsläppta. Under
tiden som avspärrningen av skolområdet varade rådde där en orolig, mot polisen
fientlig, och upphetsad atmosfär med mycket ryktesspridning. En helikopter höll
sig en stor del av tiden ovanför området och lade en ljudmatta över detta.
Representanter för polisen var av säkerhetsskäl aldrig inne på området före
stormningen, och det var svårt att sprida information från polis direkt till de
inspärrade.

På grundval av vad som sålunda framkommit bedömer hovrätten att CC:s avsikt
vid beslutet om avspärrning av Hvitfeldtska gymnasiet var, såsom han själv gjort
gällande, att först spärra av skolområdet och sedan så fort det gick anordna utsläpp
med kroppsvisitation. Avspärrningen skulle alltså endast utgöra ett inledande skede
för att en utrymning av skolområdet med kroppsvisitation effektivt skulle kunna
genomföras. Kroppsvisitationen skulle minska risken för att de sålunda utsläppta
skulle begå brott i samband med EU-toppmötet. Enligt hovrättens mening finns
stöd för ett sådant förfarande i 23 § första stycket 2 polislagen, genom orden
”avstänga” och därefter ”utrymma”, i förening med kroppsvisitation enligt
paragrafens andra stycke.

Frihetsberövandena till följd av CC:s beslut kom att bli mycket omfattande. Till
den stora omfattningen bidrog att så relativt få av de inspärrade ville underkasta sig
kroppsvisitation för att få komma ut. Det långa dröjsmålet från det att
avspärrningen gjorts till dess att inspärrade personer fick möjlighet att lämna
skolområdet efter kroppsvisitation kan med hänsyn till de tidigare angivna
besvärliga yttre förhållandena, bl.a. våldsangrepp på polisen både inifrån
skolområdet och utifrån, inte läggas CC till last som försumlighet. Hovrätten kan
inte finna annat än att CC:s beslut enligt 23 § polislagen och genomförandet av
beslutet får bedömas ha varit försvarligt med hänsyn till åtgärdernas syfte och
övriga omständigheter.

Åklagaren har anfört att de farhågor för brott som förelegat har gällt brott som
skulle komma att begås på annan plats än Hvitfeldtska gymnasiet och att 23 §
polislagen inte tillåter att en viss plats avspärras på grund av risk för att brott kan
komma att förövas på annan plats. En sådan tolkning av paragrafen får stöd av ett
uttalande i JO:s ämbetsberättelse 1993/94 s.105, där det sägs att man av
bestämmelsens (som då hade beteckningen 22 § polislagen) konstruktion kan dra
slutsatsen att lagstiftarens avsikt varit att de åtgärder som enligt bestämmelsen får
vidtas skall ha en geografisk anknytning till den plats som brottsrisken är hänförlig
                                                                    Dnr 913-2002    Sid 17 (21)




till. Uttalandet har kritiserats av juris doktorn Gösta Westerlund i boken
Ordningsstörande brott, 1:a uppl, 1998, s. 43 (2:a uppl., 2002, s. 50), vilken bok
enligt uppgift av CC används av polisen i dess utbildningsverksamhet. Gösta
Westerlund ställer sig helt avvisande till JO:s tolkning av bestämmelsen och anför
att den står i uppenbart missförhållande till 2 § polislagen, där det bl.a. sägs att
polisen skall förebygga brott, och att den även strider mot innebörden av 23 §
samma lag, som består i att förebygga risk. Med anledning av det nämnda
uttalandet av JO föreslog Polisrättsutredningen i sitt betänkande SOU 1995:47 s. 67
och 475 att bestämmelsen skulle ändras så att det tydligare framgår vad den
innebär. Förslaget har inte lett till lagstiftning. Hovrätten anser att rättsläget mot
denna bakgrund inte framstår som helt klart. Att CC inte tolkat 23 § polislagen med
iakttagande av den begränsning som åklagaren gjort gällande föranleder därför
enligt hovrättens mening inte slutsatsen att han tolkat paragrafen felaktigt.

Beslutet omkring kl. 16.30 att i huvudsak stoppa utsläpp från skolområdet
och beslutet om att folk där skulle gripas
CC har förklarat sitt beslut vid 16.30-tiden om att avsluta förhandlingarna och – i
alla fall i allt väsentligt – stoppa möjligheterna att lämna skolområdet med att
personer på skolområdet då var misstänkta för våldsamt upplopp, att flera poliser
på platsen sett detta och att de personer som var misstänkta för brott därför – efter
beslut av polismän på platsen – skulle gripas. Han har vidare uppgett att han stod i
telefonkontakt med polisbefäl på platsen och att han vid sitt beslut tagit del av de
länkade videobilderna från helikopter av händelserna på skolområdet och av de
båda EU-jouråklagarnas bedömning att personerna där gjorde sig skyldiga till
våldsamt upplopp.

Genom vad som framkommit om CC:s beslut vid 16.30-tiden, bl.a. de därefter
mycket snävare villkoren för utpassering, får frihetsberövandena efter denna tid
anses ha haft ett annat huvudsyfte än tidigare. Dessa frihetsberövanden handlar
närmast om att realisera beslut eller förväntade beslut om gripanden i anledning av
misstanke om våldsamt upplopp. Tillåtligheten av dessa senare frihetsberövanden
bör enligt hovrättens mening i första hand prövas enligt bestämmelserna i 24 kap.
rättegångsbalken om straffprocessuella tvångsmedel. I samband med denna
prövning är det naturligt att även pröva åklagarens påstående att CC fattat i angivna
avseenden icke lagligen grundade beslut om gripanden.

En polisman har enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken befogenhet att i brådskande
fall utan anhållningsbeslut av åklagare gripa den som är misstänkt för brott.
Gripande är en interimistisk åtgärd som polismannen självständigt har att vidta i
avvaktan på ett anhållningsbeslut av åklagaren. Ett beslut att gripa någon kan fattas
bara av en polisman som befinner sig på platsen och som där har möjlighet att
bedöma om förutsättningarna för gripande är uppfyllda.

På grundval av utredningen instämmer hovrätten i tingsrättens bedömning att det
inte är styrkt att CC, som alltså inte befann sig på platsen, fattat beslut om gripande
eller gett en formlig order om detta. Däremot får anses klarlagt att CC efter 16.30-
                                                                     Dnr 913-2002    Sid 18 (21)




tiden i sitt agerande utgått från att ett stort antal gripanden skulle komma att utföras
av polismän på platsen, vilka hade att i enlighet med sina skyldigheter som
polismän gripa dem som enligt bedömande på platsen lagligen kunde gripas. Att
han då främjat de kommande gripandena på så sätt att han tillsett att de tidigare
utsläppen stängdes för andra än ”vanligt” klädda till dess polisen en och en halv
timme senare kunde storma området och gripa misstänkta får anses ha varit befogat
med hänsyn till den rådande situationen och ligga inom det handlingsutrymme som
polisen av praktiska skäl måste anses ha (jfr SOU 1993:60 s. 206 f). Även här kan
hovrätten inte finna annat än att CC:s agerande får bedömas ha varit försvarligt
med hänsyn till åtgärdernas syfte och övriga omständigheter. Utredningen visar
inte att de gripanden som sedan skedde inte gjordes efter en polismans bedömning i
vart och ett av fallen i enlighet med 24 kap. 7 § rättegångsbalken.

Slutsats
Hovrätten finner på grund av det anförda att CC varken uppsåtligen eller av
oaktsamhet har gjort sig skyldig till brott i åtalat hänseende. Åtalet mot honom
skall därför ogillas, vilket innebär att tingsrättens domslut skall fastställas.

Avslutande av initiativärendet mot CC – framställan till regeringen om
ändring av 23 § polislagen
I ett beslut den 20 december 2004 avslutade stf JO Pennlöv ärendet, varvid han
anförde följande.

## Anmälan och bakgrund

Bakgrund
JO har till uppgift att utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av
lagar och andra författningar. En utgångspunkt för JO:s verksamhet är den
enskildes intresse av att bli föremål för en lagenlig och även i övrigt korrekt
behandling från myndigheternas sida. JO-ämbetet är således en del av det
konstitutionella skyddet för den enskildes grundläggande fri- och rättigheter.

Enligt JO:s uppfattning kom den omfattande polisinsatsen vid Hvitfeldtska
gymnasiet under EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 att kränka hundratals
personers grundläggande fri- och rättigheter såsom exempelvis demonstrations-,
mötes- och informationsfriheterna samt innebar också att dessa personer utan laga
grund under lång tid blev berövade sin frihet. Under den förundersökning som JO
sedan bedrev utkristalliserades två åtgärder från polisens sida för vilka det enligt
JO:s bedömning inte fanns något lagligt stöd: beslutet om avspärrning enligt 23 §
polislagen och det s.k. massgripandet.

Mot denna bakgrund väckte JO i juni 2003 åtal mot CC för olaga frihetsberövande
alternativt grovt tjänstefel eller tjänstefel. I korthet gjordes gällande att CC utan
laga grund låtit stänga av skolområdet, spärra in och därefter gripa ett stort antal
personer som befann sig på Hvitfeldtska gymnasiets område.

I dom den 20 februari 2004 ogillade Göteborgs tingsrätt åtalet. Sammanfattningsvis
ansåg tingsrätten att JO inte bevisat vare sig att de som befann sig på skolområdet
                                                                     Dnr 913-2002    Sid 19 (21)




varit frihetsberövade eller att CC fattat beslutet om att personerna skulle gripas.
Sedan JO överklagat tingsrättens dom och kompletterat förundersökningen
fastställde Hovrätten för Västra Sverige i dom den 23 november 2004 tingsrättens
domslut. I domen konstaterades bl.a. att personerna på skolområdet i och för sig
var berövade sin frihet men att eftersom rättsläget – tolkningen av 23 § polislagen –
enligt hovrättens uppfattning inte var helt klart kunde CC inte anses ha tolkat
bestämmelsen felaktigt. Vidare instämde hovrätten i tingsrättens bedömning att det
inte hade styrkts att CC fattat beslut eller gett en formlig order om gripandena.

Överväganden i fråga om hovrättens dom bör överklagas
Högsta domstolen (HD) är en renodlad prejudikatinstans. För att HD skall pröva en
hovrätts dom i mål som väckts vid tingsrätt krävs det därför enligt huvudregeln
prövningstillstånd. Ett sådant tillstånd får meddelas endast om det är av vikt för
ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av HD eller om det finns
synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att
domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på
grovt förbiseende eller grovt misstag (54 kap. 9 § första stycket och 10 §
rättegångsbalken, RB). HD skall alltså endast i undantagsfall pröva bevisfrågor.

JO är emellertid undantagen kravet på prövningstillstånd (54 kap. 9 § andra stycket
RB). Däremot föreskrivs i 6 § andra stycket lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän att i mål som väckts vid tingsrätt bör talan fullföljas till
HD endast om synnerliga skäl föranleder det. JO förutsätts alltså i princip göra
samma prövning som HD av om det är sakligt motiverat att föra upp ett mål till
prövning. Vid detta ställningstagande skall hänsyn tas till JO:s uppgift att verka för
en enhetlig rättstillämpning. JO bör vara restriktiv med att föra upp renodlade
bevisfrågor i mål som redan prövats i två instanser.

Målet innehåller en principiellt viktig rättslig fråga, och det är frågan om den s.k.
geografiska anknytningen – – – . Av lagtexten i 23 § polislagen framgår att
brottsrisken skall vara hänförlig till en viss plats. Enligt JO:s bedömning skall
också de åtgärder som polisen sedan får vidta (t.ex. avstängning och utrymning) ha
en geografisk anknytning till denna plats. Det givna exemplet är då en bomb
uppges ha placerats i ett varuhus. Polisen kan då stänga till varuhuset och utrymma
byggnaden. Bestämmelsen kan emellertid inte användas på så sätt att en viss plats
stängs av på grund av risk för att ett brott kan komma att förövas på någon annan
plats. Enligt JO har rättsläget i detta hänseende varit klart, vilket har varit ett skäl
till att målet drivits på det sätt som skett.

Varken tingsrätten eller hovrätten har gjort någon egen analys och bedömning i
saken; i denna del har hovrätten endast uttalat att rättsläget enligt dess mening inte
framstår som helt klart. Jag är väl medveten om att domstolarna inte behövde ta
ställning till annat än om CC gjort sig skyldig till de påstådda brotten. Utifrån de
aspekter JO har att beakta är emellertid avsaknaden i domarna av ett klargörande
uttalande i frågan om 23 § polislagen kan tillämpas på det sätt som gjordes vid
Hvitfeldtska gymnasiet naturligtvis inte tillfredsställande. Enligt min mening är
                                                                      Dnr 913-2002    Sid 20 (21)




denna fråga också av sådan vikt att det i och för sig kunde motivera en prövning i
HD. Hovrättens brist på ställningstagande visar dock på svårigheten att i ett
brottmål lägga fast en, enligt JO:s uppfattning, korrekt tolkning av 23 § polislagen.
Och även om HD skulle dela JO:s bedömning i sak är det inte troligt att domstolen,
mot bakgrund av hovrättens nyss nämnda uttalande, skulle fälla CC till ansvar för
brott.

Härtill kommer att ett flertal av de frågor som behandlats i det aktuella målet är
mer eller mindre renodlade bevisfrågor, t.ex. om personerna på skolområdet var
förhindrade att lämna området och om CC fattade ett beslut om massgripande. Det
står således klart att vid ett överklagande av domen skulle rättegången även i HD
till stor del komma att präglas av frågor om bevisvärdering. Som nyss sagts skall
JO i princip inte föra upp sådana frågor till HD.

Sammantaget har jag funnit att det inte föreligger synnerliga skäl att överklaga
hovrättens dom.

Avslutande synpunkter
En stor del av det rättsliga efterspelet till händelsen vid Hvitfeldtska gymnasiet har
kommit att handla om huruvida polisens tillämpning av 23 § polislagen var
lagenlig. Det är självfallet högst otillfredsställande att rättsläget i fråga om polisens
befogenheter i detta avseende anses vara oklart.

Som sagts kränkte den massiva polisinsatsen vid Hvitfeldtska gymnasiet hundratals
personers grundläggande fri- och rättigheter. Det är väsentligt att olika former av
ingripanden som riktar sig emot eller på annat sätt kan medföra negativa
verkningar för enskilda så långt som möjligt grundar sig på uttryckligt och
preciserat lagstöd. Detta är särskilt betydelsefullt när det är fråga om ingripanden
som inskränker de i regeringsformen grundläggande fri- och rättigheterna. En
myndighets ingrepp som drabbar enskilda personers rättigheter får inte grundas på
en extensiv tolkning av en lagregel.

Polisrättsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28
kap. RB samt polislagen (SOU 1995:47) att den aktuella bestämmelsen ändras så
att kravet på den geografiska anknytningen tydligare framgår av lagtexten (s. 67
och 475). Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning utan är enligt uppgift
fortfarande föremål för beredning i Justitiedepartementet. Händelsen vid
Hvitfeldtska gymnasiet och de oklarheter om rättsläget som uppges råda visar det
angelägna i att översynen av bl.a. 23 § polislagen påskyndas. Jag avser därför, efter
samråd med chefsjustitieombudsmannen Mats Melin, att hos regeringen med stöd
av 4 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän väcka frågan om sådan
författningsändring som kan undanröja de påstådda oklarheter som ovan berörts.
Mot denna bakgrund överlämnar jag en kopia av detta beslut till Regeringskansliet
(Justitiedepartementet) och för kännedom till justitieutskottet.

Slutligen några ord om massgripandet. Som jag tidigare sagt är denna fråga i
huvudsak en bevisfråga och den bakomliggande rättsfrågan är inte tvistig, dvs. ett
                                                                  Dnr 913-2002   Sid 21 (21)




beslut om massgripande är inte lagligt utan det måste ske en individuell bedömning
i varje enskilt fall av en polisman på plats. Vid sin prövning i denna del har
hovrätten emellertid gjort ett uttalande som enligt min mening inger betänkligheter.
I domen skriver hovrätten nämligen att frihetsberövandena efter en viss angiven tid
”handlar närmast om att realisera beslut eller förväntade beslut om gripanden i
anledning av misstanke om våldsamt upplopp” – – – . För att undvika eventuella
missförstånd vill jag framhålla att svensk rätt inte medger frihetsberövanden för att
säkerställa eventuella framtida gripanden. Det är en annan sak att polisen för att få
kontroll över en situation anses få hålla kvar deltagarna i en folksamling för att
kunna göra en individuell prövning. Det måste emellertid i så fall vara fråga om en
mycket kortvarig åtgärd, och det kan exempelvis inte accepteras att deltagarna hålls
kvar av det skälet att polisen inte har tillräckligt med personal på platsen (se SOU
1993:60 s. 206 f.).

Med dessa ord avslutas ärendet.

/– – –/

Samma dag som initiativärendet avslutades, dvs. den 20 december 2004, gjorde stf
JO Pennlöv en formlig framställan enligt 4 § lagen med instruktion för Riksdagens
ombudsmän till regeringen. Han hemställde därvid att regeringen till övervägande
tar upp frågan om lagändring för att undanröja de oklarheter som uppstått
beträffande tolkningen av 23 § polislagen.
