# Allvarlig kritik mot Polismyndigheten Dalarna, som tvingat en person som misstänktes för ringa narkotikabrott till urinprov genom
katetersättning; tvångsåtgärden vidtogs dessutom utan att något beslut fattats

JO 2013-03-15 dnr 915-2012

BESLUT
                                                                            Datum                 Dnr                     Sid
                                                                            2013-03-15            915-2012               1 (6)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Allvarlig kritik mot Polismyndigheten Dalarna, som tvingat en person
                        som misstänktes för ringa narkotikabrott till urinprov genom
                        katetersättning; tvångsåtgärden vidtogs dessutom utan att något beslut
                        fattats


                        Beslutet i korthet: En person misstänktes för ringa narkotikabrott genom eget bruk. Det
                        beslutades därför att han skulle lämna urinprov. Han kunde inte lämna någon urin, utan bad
                        om blodprovstagning. Polisen lät i stället sjukvårdspersonal sätta kateter på honom. En
                        misstanke om endast ringa narkotikabrott kan dock inte rättfärdiga ett så långtgående
                        ingrepp; det står inte i rimlig proportion till brottets straffvärde.

                        De närmare omständigheterna kring katetersättningen har inte kunnat klarläggas;
                        tvångsåtgärden har ägt rum utan att något beslut fattats och det finns ingen beslutsfattare
                        som kan hållas ansvarig, vilket självfallet är oacceptabelt.

                        Det inträffade har sammantaget föranlett allvarlig kritik mot Polismyndigheten Dalarna,
                        ytterst dess ledning, som har att se till att polisens befogenheter utövas i formellt korrekta
                        och rättssäkra former.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA kritik mot Polismyndigheten Dalarna. Av
                        anmälan framgick bl.a. följande.

                        Den 26 februari 2010 frihetsberövades han av polisen i Mora såsom misstänkt för
                        ringa narkotikabrott. Han fördes till polisstationen i Mora där polisen begärde att
                        han skulle lämna ett urinprov. Eftersom han inte kunde lämna någon urin bad han
                        om att få lämna ett blodprov. Polisen nekade detta och lät i stället genomföra en
                        katetersättning på honom i syfte att få ett urinprov. [Katetersättning innebär att ett
                        rör – en kateter – förs in i urinledaren för tömning av urinblåsan.] Det fanns dock
                        ingen urin och det hela slutade med att det togs ett blodprov, vilket ledde till att han
                        sedermera dömdes till böter för ringa narkotikabrott. Han har inte något att erinra
                        mot ingripandet i dess helhet men vill att JO ska uttala sig om att polisen lät sätta
                        kateter på honom.




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                       Dnr 915-2012    Sid 2 (6)




AA framförde även kritik mot hur en förundersökning mot vissa polismän om
tjänstefel hade handlagts vid Åklagarmyndigheten, Riksenheten för polismål.

Utredning
Handlingarna i polisens ärende
Av handlingarna i polisens ärende framgick bl.a. följande.

AA påträffades av polisen i Mora på kvällen den 26 februari 2010. Han bedömdes
som skäligen misstänkt för narkotikabrott genom eget bruk och innehav samt med-
togs för kroppsbesiktning. Grunden för misstanken var att AA betedde sig nervöst,
att han var muntorr samt att han uppvisade rödflammiga kinder, blodsprängda
blanka ögon och stora pupiller. Ett förhör hölls vid vilket han förnekade brott men
uppgav att han cirka ett år tidigare hade brukat narkotika.

En kroppsbesiktning av AA genom blodprovstagning genomfördes på Mora
lasarett. Blodprovet skickades till Rättsmedicinalverket för analys. Enligt ett första
analysbesked, som avsåg vissa narkotikaklassade substanser, var provet negativt.
Enligt ett senare utfärdat analysbesked var blodprovet positivt beträffande de
narkotikaklassade substanserna fentanyl, buprenorfin och norbuprenorfin. Ett nytt
förhör med AA hölls den 27 september 2010. Han förnekade alltjämt brott och
hade inte någon förklaring till att narkotikaklassade substanser hade påträffats i
hans blod.

I handlingarna finns inga spår av att något beslut om katetersättning fattats eller att
försök gjorts att få fram ett urinprov på detta sätt.

Det kan tilläggas att Mora tingsrätt den 29 oktober 2010 dömde AA för ringa
narkotikabrott genom eget bruk och bestämde påföljden till 30 dagsböter.

Yttranden till Justitiekanslern
Hos Justitiekanslern, JK, handläggs en begäran från AA om skadestånd av staten
med anledning av det aktuella ingripandet. Polismyndigheten och Rikspolis-
styrelsen har yttrat sig i det ärendet.

Polismyndigheten har därvid anfört bl.a. följande.
      AA har inte förmåtts lämna urin, trots att försök genomförts med kateter. Polismyn-
      digheten bedömer, med beaktande av proportionalitetsprincipen samt då misstanken
      avsett ringa brott och det var möjligt att säkerställa bevisning genom blodprov, att
      det inte varit försvarligt att använda kateter i aktuellt fall.
Polismyndigheten har i sitt yttrande till JK även konstaterat att det i ärendet inte
finns redovisat vem som fattade beslutet om att använda kateter, att de fält som
avser urinprov i protokollet lämnats tomma, att uppgift om ansvarigt befäl saknas
och att det inte heller framgår av protokollet att katetersättningen misslyckades
eller vem som utfört provet. Polismyndigheten ansåg att det var anmärkningsvärt
att beslutsfattarens namn inte framgick, särskilt när en så ingripande tvångsåtgärd
använts vid ett ringa brott.
                                                                       Dnr 915-2012     Sid 3 (6)




Rikspolisstyrelsen (BB) har i sitt yttrande till JK anfört bl.a. följande.

      På Rättsmedicinalverkets hemsida anges att urinprov oftast är att föredra, då man
      genom analys ska avgöra om en person tagit narkotika, eftersom ämnen finns kvar
      längre i urin och i högre koncentration. Man anger också att det dessutom finns fler
      metoder att spåra substanser i urin än i blod.
      Enligt Rikspolisstyrelsens mening, med beaktande av samtliga omständigheter som
      har framkommit, har vakthavande befäl haft grund för att besluta om att kateter
      skulle användas.
JK har inte fattat beslut i skadeståndsärendet.

Förundersökning om tjänstefel
AA anmälde de polismän som var delaktiga i ingripandet mot honom för tjänstefel.
Tf. chefsåklagaren CC, Åklagarmyndigheten, Riksenheten för polismål, inledde
den 30 augusti 2010 en förundersökning. Den 4 november 2010 lades
förundersökningen ned på den grunden att det inte längre fanns anledning att anta
att brott som hör under allmänt åtal hade begåtts.

AA begärde överprövning. Överåklagaren DD fann inte skäl att ändra beslutet. Han
anförde bl.a. följande.

      På Rättsmedicinalverkets hemsida anges att urinprov oftast är att föredra, då man
      genom analys ska avgöra om en person tagit narkotika, eftersom ämnen finns kvar
      längre i urin och i högre koncentration. Man anger också att det dessutom finns fler
      metoder att spåra substanser i urin än i blod.
      Jag finner mot den bakgrunden och den information och kunskap som polisen hade
      om AA samt dennes oförmåga att lämna ifrån sig ett urinprov, att det inte varit
      oproportionerligt, att försöka säkra ett urinprov på det sätt som varit avsett med
      beslutet i stället för att låta ta ett blodprov på AA.
      […] Ett protokoll över kroppsbesiktningen […] synes inte ha upprättats. Detta
      eventuella åsidosättande av vad som gällt för uppgiften är att anse som ringa
      tjänstefel.
Yttranden till JO
Polismyndigheten (länspolismästaren EE) har yttrat sig till JO och därvid hänvisat
till den bedömning som myndigheten redovisat till JK, dvs. att det med beaktande
av proportionalitetsprincipen inte varit försvarligt att låta sätta kateter på AA för att
få ett urinprov. Till polismyndighetens yttrande bifogades yttranden från chefen för
polisområde Mora och ett flertal polismän som var inblandade i AA:s ärende.

Även Rikspolisstyrelsen (rikspolischefen FF) har yttrat sig till JO, och anfört bl.a.
följande.

      Rikspolisstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd om provtagning vid
      misstanke om bruk av narkotika och drograttfylleri (RPSFS 2006:1, FAP 420-3). I
      föreskrifterna och de allmänna råden ges bestämmelser och råd bl.a. om hur
      urinprovstagning ska övervakas. Samtliga uttalanden handlar uppenbarligen om
      normalt lämnande av urinprov. I 5 § första stycket sägs att om urinprov inte kan
      genomföras ska blodprov tas. En rimlig tolkning av föreskriften leder fram till att
      urin ska lämnas på naturligt sätt och att kateter inte ska komma till användning om
      den misstänkte har problem att lämna urinprov.
                                                                        Dnr 915-2012    Sid 4 (6)




      Proportionalitetsprincipen som slås fast i 28 kap. 3 a § jämförd med 28 kap. 13 §
      första stycket rättegångsbalken innebär att en åtgärd får beslutas endast om skälen
      för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den
      misstänkte.
      I proportionalitetsbedömningen är bl.a. det misstänkta brottets svårhetsgrad
      avgörande. I ärendet handlade det om misstanke om ringa narkotikabrott.
      Visserligen finns det fängelse i straffskalan men någon annan påföljd än ett
      bötesstraff var knappast att förvänta.
      Olika personer kan självklart känna på olika sätt angående de två provmetoder som
      här varit aktuella. Rimligtvis bör dock, enligt styrelsens bedömning, urinprovstag-
      ning med användande av kateter för de flesta vara mer integritetskränkande än en
      blodprovstagning. Enligt styrelsen borde därför polisen, inte minst mot bakgrund av
      brottets svårhetsgrad, inte ha försökt få fram ett urinprov genom användande av
      kateter utan i stället tagit ett blodprov då AA inte lyckades lämna urinprov på
      normalt sätt.

Rättslig reglering
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen, RF, är varje medborgare gentemot det allmänna
skyddad mot bl.a. påtvingade kroppsliga ingrepp. Begränsningar i dessa grund-
läggande fri- och rättigheter får enligt 2 kap. 20 § RF göras genom lag.
Bestämmelser som ger polisen rätt att göra sådana påtvingade kroppsliga ingrepp
som avses i 2 kap. 6 § RF finns bl.a. i 28 kap. rättegångsbalken, RB.

Enligt 28 kap. 12 § RB får den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket
fängelse kan följa kroppsbesiktigas bl.a. för att utröna omständigheter som kan
vara av betydelse för utredning om brottet. Enligt bestämmelsen avses med
kroppsbesiktning en undersökning av människokroppens yttre och inre samt
tagande av prov från människokroppen och undersökning av sådana prov. En
kroppsbesiktning får inte utföras så att den undersökte riskerar framtida ohälsa eller
skada.

Beslut om kroppsbesiktning fattas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.
Föreligger fara i dröjsmål får kroppsbesiktning beslutas av polisman. (Se 28 kap.
13 och 4 §§ RB.)

För kroppsbesiktning liksom för all användning av straffprocessuella tvångsmedel
gäller de s.k. behovs- och proportionalitetsprinciperna, vilka nära ansluter till
varandra. Principerna har utvecklats i praxis och i viss utsträckning kodifierats i
lag.

Proportionalitetsprincipen, som i fråga om kroppsbesiktning kommer till uttryck i
28 kap. 3 a § RB, innebär att ett tvångsmedel får beslutas endast om skälen för
åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den
misstänkte eller för något annat motstående intresse. Proportionalitetsprincipen är
avsedd att beaktas inte endast vid beslutsfattandet utan även vid verkställigheten av
beslut om tvångsmedel (jfr bl.a. prop. 2005/06:178 s. 100 f.). Den innebär att det i
varje enskilt fall måste prövas om en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, omfatt-
ning och varaktighet står i rimlig proportion till vad som står att vinna med
åtgärden. Om så inte skulle vara fallet får man antingen använda en mindre
                                                                     Dnr 915-2012   Sid 5 (6)




ingripande åtgärd eller helt avstå från att tillgripa tvångsåtgärder. (Se bl.a. prop.
1988/89:124 s. 26 f. och JO 1994/95 s. 134.) Av proportionalitetsprincipen följer
att större restriktivitet bör iakttas i fråga om användning av tvångsmedel ju
lindrigare det misstänkta brottet är (jfr prop. 1986/87:112 s. 31 f. och JO 2008/09
s. 113).

Bestämmelsen om kroppsbesiktning innehåller inte några uttryckliga inskränk-
ningar i fråga om vilka typer av provtagningar och undersökningar som får före-
komma. Att en kroppsbesiktning inte får utföras så att den undersökte riskerar
framtida ohälsa eller skada utesluter i sig alla större operativa ingrepp. Även många
andra mindre operativa ingrepp torde få anses uteslutna. Att en undersökning eller
provtagning kan medföra övergående obehag eller besvär eller förorsaka kortvarig
smärta hos den undersökte, utgör dock som utgångspunkt inte hinder mot att
åtgärden genomförs. (Jfr prop. 1993/94:24 s. 47 f. och Lindberg, Straffprocessuella
tvångsmedel, tredje upplagan, s. 650.)

Bedömning
Flera av de polismän som var inblandade i ingripandet mot AA har i yttranden till
JO anfört att detta påverkades av vissa särskilda omständigheter. Det finns
emellertid skäl att avstå från att gå in på dessa omständigheter här. Jag begränsar
därför min bedömning till de frågor av principiellt intresse som AA:s anmälan
aktualiserar.

Att via ett beslut om kroppsbesiktning framtvinga ett urinprov genom
katetersättning är såväl fysiskt som från integritetssynpunkt en mycket ingripande
tvångsåtgärd, som inte bör förekomma annat än när det föreligger starka skäl för ett
medicinskt ingrepp av detta slag. Att rutinmässigt använda katetersättning i stället
för blodprov enbart därför att urinprov är bättre för att påvisa förekomst av
narkotika är enligt min mening uteslutet. Jag noterar att detta även synes vara
Rikspolisstyrelsens uppfattning.

För att katetersättning ska få tillgripas bör det krävas att det föreligger någon
särskild omständighet som gör att åtgärden framstår som nödvändig och som
dessutom uppväger det betydande intrång i den enskildes sfär som ingreppet utgör.
Jag vill inte utesluta att omständigheterna i detta fall var sådana att ett behov hade
kunnat påvisas. Oavsett hur det förhöll sig med den saken kan emellertid en
misstanke om endast ringa narkotikabrott inte rättfärdiga katetersättning; ingreppet
står inte i rimlig proportion till straffvärdet i det brott som ska utredas. Jag noterar
att Polismyndigheten Dalarna inte heller anser att det var försvarligt att sätta kateter
på AA. Den mot honom vidtagna tvångsåtgärden ska alltså kritiseras.

Det finns ingen dokumentation där det framgår vem som beordrat om
katetersättning, och inte heller varför åtgärden tillgreps eller vad den resulterade i,
vilket redan det är synnerligen anmärkningsvärt. Av redogörelserna från de
inblandade framgår att ingripandet synes ha kommit till stånd som ett resultat av en
allmän diskussion på polisstationen, utan några formella överväganden. Jag tvingas
                                                                    Dnr 915-2012    Sid 6 (6)




därmed konstatera att det inte finns vare sig beslut eller beslutsfattare – bara en av
sjukhuspersonal vidtagen tvångsåtgärd. Detta – och att ingen därmed kan hållas
ansvarig för det som likväl förekom – är naturligtvis helt oacceptabelt.

Det inträffade kan sammantaget inte föranleda annat än allvarlig kritik mot
Polismyndigheten Dalarna, ytterst dess ledning, som har att se till att polisens
befogenheter utövas i formellt korrekta och rättssäkra former.

AA:s anmälan mot Riksenheten för polismål föranleder inget särskilt uttalande från
min sida.
