# Kritik mot en rådman vid Sundsvalls tingsrätt för dröjsmål med att hålla häktningsförhandling. Även generella uttalanden om tidsfristen vid utsättning av häktningsförhandlingar

JO 2026-05-15 dnr 9363-2025

[P]

## BESLUT

Datum                     Dnr                     Sid
                                                                   2026-05-15                9363-2025              1 (9)



Chefsjustitieombudsmannen
Erik Nymansson




                   Kritik mot en rådman vid Sundsvalls tingsrätt för dröjsmål med att
                   hålla häktningsförhandling. Även generella uttalanden om tidsfristen
                   vid utsättning av häktningsförhandlingar


                    Beslutet i korthet: En tingsrätt tog, såsom beredskapsdomstol, emot häktnings-
                    framställningar i tre mål under en fredagseftermiddag. Tingsrätten satte under
                    fredagen ut häktningsförhandlingar i målen till söndagen.
                    Har en häktningsframställning gjorts ska rätten enligt 24 kap. 13 § första stycket
                    rättegångsbalken utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Förhandlingen
                    får, enligt andra stycket, aldrig hållas senare än fyra dygn efter frihetsberövandet.
                    Enligt chefsJO ska en förhandling i häktningsfrågan äga rum så snart som möjligt
                    efter det att häktningsframställan har kommit in. I normalfallet torde detta innebära att
                    förhandlingen bör hållas samma dag som framställan kom in eller dagen efter. Om det
                    finns något beaktansvärt skäl såsom önskemål om en viss försvarare, svårigheter att
                    få tag på en fullgod tolk eller genomförandet av en längre transport borde det
                    regelmässigt finnas utrymme att dröja ytterligare med förhandlingen, under
                    förutsättning att fyradygnsfristen iakttas. Enligt chefsJO:s mening finns det emellertid
                    inte utrymme att tillmäta kostnader, eller vad som är praktiskt för domstolen, någon
                    avgörande betydelse.
                    I det aktuella fallet undersökte tingsrätten inte möjligheten att hålla förhandlingarna på
                    lördagen och någon konkret omständighet till varför förhandlingarna inte kunde hållas
                    då har inte redovisats. Det har inte heller kommit fram något beaktansvärt skäl att i
                    stället hålla förhandlingarna på söndagen. Vid dessa förhållanden kan tingsrätten
                    enligt chefsJO inte anses ha satt ut häktningsförhandlingarna utan dröjsmål. ChefsJO
                    ser allvarligt på detta och anser att den ansvariga rådmannen förtjänar kritik.


                   Bakgrund och initiativärendet
                   I en anonym anmälan till JO angavs att Sundsvalls tingsrätt på en fredag hade
                   tagit emot flera häktningsframställningar och att tingsrätten inte hade hållit
                   häktningsförhandling i målen förrän på söndagen.

                   Mot bakgrund av de lämnade uppgifterna beslutade jag att utreda tingsrättens
                   handläggning av de aktuella häktningsframställningarna inom ramen för ett
                   initiativärende.




    Riksdagens ombudsmän      Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm     Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
    Telefon: 08-786 51 00    Texttelefon: 020-600 600                     E-post: justitieombudsmannen@jo.se
                                                                        Dnr 9363-2025        Sid 2 (9)




Utredning
Inledningsvis hämtade JO in vissa handlingar från domstolen. Av dessa
framgick att det hade hållits häktningsförhandling i tre mål på söndagen och att
häktningsframställningarna i dessa mål hade getts in på fredagen. Vad gäller två
av målen framgick av anteckningar i dagboksbladen att försvararna i respektive
mål muntligen hade kallats till söndagsförhandlingen på fredagen och av
dagboksbladen i alla tre mål kunde utläsas att försvararna hade fått bl.a.
häktningsframställningarna skickade till sig på fredagen. I övrigt utvisade vare
sig handlingar eller anteckningar vilka handläggningsåtgärder som hade
vidtagits av tingsrätten. Exempelvis framgick inte vilka andra eventuella
kontakter som hade förekommit mellan domstolen och parterna inför
utsättningen av målen eller vilka parter eller andra aktörer – om några – som
hade kallats till, eller i vart fall vidtalats om, förhandlingarna.

JO begärde därefter att Sundsvalls tingsrätt skulle yttra sig och särskilt beröra
frågan om hur handläggningen har förhållit sig till kravet i 24 kap. 13 § första
stycket rättegångsbalken (RB) om att rätten, sedan en häktningsframställning
gjorts, utan dröjsmål ska hålla förhandling i häktningsfrågan.

Rådmannens underyttrande
Rådmannen AA hade beredskap den aktuella helgen och var ansvarig domare
för målen. Beträffande handläggningen m.m. anförde hon i huvudsak följande.

Beredskapsdomstolen ska vara tillgänglig att ta emot meddelanden per telefon
kl. 9–11 och kl. 15–16.30. Detta innebär enligt henne att beredskapsdomaren,
enligt de rutiner som finns, först kl. 9 på en lördag får veta att det har kommit in
häktningsframställningar som ska handläggas av beredskapsdomstolen. De
aktuella framställningarna kom in kl. 15.23, 15.54 och 15.57 på fredagen. Hon
var ledig då men hade bett att få information om det kom in några
framställningar. Sedan hon informerats om framställningarna lät hon kontrollera
om förhandlingarna kunde genomföras på fredagen efter kl. 16, men åklagaren
hade inte möjlighet till det. Efter kontakt med försvarare, åklagare och, i ett av
målen, tolk bokades de tre häktningsförhandlingarna ut till
söndagsförmiddagen. Hon kunde inställa sig vid behov både på lördagen och
söndagen.

Vidare uppgav AA följande.

      Med den tidsram som finns, dvs. rent faktiskt från kl. 09.00 på lördag, kalla,
      boka ut och genomföra tre förhandlingar under lördagen hade troligtvis inte gått
      att genomföra, särskilt inte då det behövdes tolk till en av förhandlingarna. Jag
      valde att sätta ut alla tre häktningar på söndagen för att samla alla under en dag
      och för att eventuellt fylla på med fler framställningar som skulle kunna komma
      in under lördagen. Det är en etablerad praxis att försöka samla alla häktningar till
      en dag under beredskap. Den grundar sig bl.a. i att häktningsförhandlingar är
      offentliga och att ordningsvakter behöver vara närvarande för att sköta
      säkerhetskontrollen. Alla tre häktningar hölls inom fyradygnsfristen [enligt] 24
      kap. 13 § andra stycket RB. Att jag valde att sätta ut häktningsförhandlingarna på
      söndagen kan inte anses utgöra "dröjsmål" enligt 24 kap. 13 § första stycket RB.
                                                                      Dnr 9363-2025       Sid 3 (9)




      Beredskapsdomaren måste ha ett visst utrymme utifrån olika aspekter som kan
      uppkomma att inom fyradygnsfristen sätta ut ett mål till häktningsförhandling
      under den tid beredskapsdomaren har beredskap. Detta stämmer även väl
      överens med regeringens överväganden … när lagändringen genomfördes …
      från att tidigare ha avsett "samma dag eller senast dagen därefter" till "utan
      dröjsmål". Av 14 § DVFS 2019:14 framgår vidare att det ytterst ankommer på
      beredskapsdomstolen att bestämma tid och plats för en förhandling...
Tingsrättens yttrande
Tingsrätten, genom lagmannen BB, hänvisade till underyttrandet beträffande
handläggning och överväganden. I övrigt anförde hon bl.a. följande.

      Domstolen har ett ansvar att planera och organisera häktningsförhandlingar så att
      tidsfristerna kan hållas, även under helger och utanför ordinarie arbetstid.
      Kravet på att en häktningsförhandling ska hållas utan dröjsmål innebär att
      domstolen har att agera så snabbt som möjligt när en häktningsframställan
      inkommit, för att minimera tiden för frihetsberövande utan domstolsprövning.
      Ett visst utrymme för praktiska överväganden finns dock.
      Domstolen har i detta fall varit bemannad och organiserad så att kraven i 24 kap.
      13 § RB har kunnat iakttas. Samtliga häktningsförhandlingar har också hållits
      inom fyradygnsfristen. Mot bakgrund av de praktiska överväganden som AA
      redogjort för anser jag även att skyndsamhetskravet i bestämmelsen har
      iakttagits.

Rättsliga utgångspunkter
Domstolars skyldighet att hålla häktningsförhandling inom viss tid m.m.
Om en annan myndighet än en domstol har berövat någon friheten med
anledning av brott eller misstanke om brott, ska han eller hon kunna få
frihetsberövandet prövat av domstol utan oskäligt dröjsmål (se 2 kap. 9 § första
stycket regeringsformen, RF).

En häktningsframställning ska göras utan dröjsmål och senast klockan tolv
tredje dagen efter anhållningsbeslutet (se 24 kap. 12 § RB).

Har en häktningsframställning gjorts, ska rätten utan dröjsmål hålla förhandling
i häktningsfrågan (se 24 kap. 13 § första stycket RB). Häktningsförhandlingen
får dock aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att den misstänkte greps eller
anhållningsbeslutet verkställdes (se andra stycket samma paragraf). Utöver det
absoluta skyndsamhetskrav som ligger i fyradygnsfristen enligt andra stycket
finns alltså även ett mer allmänt skyndsamhetskrav enligt första stycket.

Ett krav på skyndsamhet, motsvarande det som uppställs i första stycket
föreskrivs även i artikel 5.3 Europakonventionen (EKMR) enligt vilken den
som har berövats friheten utan dröjsmål ska ställas inför en domare eller annan
ämbetsman för prövning av frihetsberövandet. Som utgångspunkt gäller enligt
Europadomstolens praxis att en prövning senare än fyra dygn från
frihetsberövandet inte är förenlig med skyndsamhetskravet (se bl.a. domarna i
målen Brogan m.fl. från 1988 respektive McKay m.fl. mot Förenade
kungariket). Beroende på omständigheterna kan dock även en kortare tid än fyra
dygn innebära en överträdelse av skyndsamhetskravet. Exempelvis ansåg
                                                                   Dnr 9363-2025      Sid 4 (9)




Europadomstolen i målet Gutsanovi mot Bulgarien att det saknats skäl att vänta
tre dagar med inställelse inför domstol. (Se vidare Danelius m.fl., Mänskliga
rättigheter i europeisk praxis [2023, JUNO], s. 160 med däri gjorda
hänvisningar.)

Rättegångsbalkens bestämmelse, som reglerar inom vilken tid domstolen ska
hålla häktningsförhandling, ändrades 1988 och första stycket ändrades sedan på
nytt till sin nuvarande lydelse 1996.

Enligt den första lagändringen, som bl.a. innebar en anpassning till den praxis
som utvecklats vid tillämpningen av EKMR, skulle förhandling i
häktningsfrågan hållas samma dag eller dagen efter det att
häktningsframställningen kommit in. Om det fanns synnerliga skäl fick den
hållas senare men aldrig senare än fyra dagar efter gripandet eller det att
anhållningsbeslutet verkställdes. Synnerliga skäl kunde enligt
författningskommentaren anses föreligga om den misstänkte skulle
transporteras från en annan ort till domstolen eller om den misstänkte hade
bestämda önskemål om en viss försvarare (se prop. 1986/87:112 s. 76).

I skälen för regeringens förslag till 1996 års ändring – som även innefattade en
ändring som innebar att åklagaren fick mer tid till sitt förfogande innan
häktningsframställningen behövde göras – noterades inledningsvis dels att 1988
års reform medfört att utredningsmaterialet blivit mer knapphändigt än tidigare,
dels att reformen kommit att kosta avsevärt mer än vad som förutsatts. Vidare
konstaterades bl.a. att stora kostnadsbesparingar skulle kunna göras och
arbetsbelastningen på berörda myndigheter skulle minska om man kunde
nedbringa antalet häktningsförhandlingar på helgerna. (Se prop. 1995/96:21
s. 11.)

Enligt vad som anges i förarbetena var regeringens främsta ambition med de
föreslagna ändringarna att det skulle skapas bättre förutsättningar för ett gott
beslutsunderlag inför beslut i häktningsfrågan. Därutöver anförde regeringen att
förslaget bäddar dels för en skyndsam domstolsprövning med ett bra
beslutsunderlag, dels för att man genom ett bättre utnyttjande av
fyradygnsfristen i större utsträckning än vad som då gällde skulle kunna
undvika häktningsförhandlingar på helger. Vidare framhölls att tingsrätten med
de nya reglerna alltid kommer att ha minst en halv dag på sig att inleda
häktningsförhandling men att man i de flesta fallen kommer att ha längre tid än
så. Enligt regeringen var detta en fördel för tingsrättens planering eftersom den
också måste ta hänsyn till övriga berörda, däribland försvarare, tolkar och
kriminalvårdens transportorganisation. (Se a. prop. s. 12–13.)

När det gäller tidsfristen för domstolen att hålla häktningsförhandling
konstaterade regeringen att det inte fanns några utredningsskäl att ta hänsyn till.
Regeringen ansåg dock att den dåvarande regleringen framstod som stel i det att
det krävdes synnerliga skäl för att dröja längre än till dagen efter
                                                                      Dnr 9363-2025        Sid 5 (9)




framställningen med att hålla förhandlingen och anförde bl.a. följande (se a.
prop. s.14).

      Några starka skäl för att detaljreglera återstoden av fyradygnsfristen finns
      knappast. En öppen regel skulle ge bättre möjligheter att beakta fler faktorer när
      tidpunkten för förhandlingen bestäms. Bland annat skulle domstolarna få ett
      något större utrymme att vänta med förhandlingen till efter en helg om detta
      innebär att den misstänkte kan biträdas av den advokat han önskar. Detta skulle
      också leda till färre försvararbyten inför huvudförhandlingen. Andra
      omständigheter kan vara svårigheter att få tag på en fullgod tolk under en helg
      eller att genomföra en längre transport av den misstänkte. Regeringen anser det
      mest ändamålsenligt att även här ha samma allmänna skyndsamhetskrav och att
      häktningsförhandling således skall hållas utan dröjsmål och alltid inom fyra dygn
      från frihetsberövandet. […]
      Regeringen betonar att det inte är meningen att fyradygnsfristen genomgående
      skall utnyttjas, utan det viktiga är att ett mera flexibelt system skapas.
      –––
      Sammantagna är de föreslagna reglerna ägnade att minska behovet av att hålla
      häktningsförhandling på veckoslut och annan beredskapstid.
Av visst intresse i sammanhanget är vidare den närliggande bestämmelsen i 24
kap. 13 a § RB som infördes år 2021 och vad som uttalades i det
lagstiftningsärendet. Enligt denna bestämmelse får åklagaren och rätten – trots
kraven i 12 och 13 §§ på att detta ska ske utan dröjsmål – avvakta med att göra
häktningsframställning respektive hålla häktningsförhandling i syfte att
häktningsförhandlingen ska kunna hållas gemensamt med en huvudförhandling.
En sådan förhandling måste dock hållas så snart det kan ske och de yttersta
fristerna i 12 och 13 §§ får inte överskridas.

I författningskommentaren till 13 a § uttalas att kravet på att förhandlingen ska
hållas så snart det kan ske innebär att åklagaren och rätten måste vidta åtgärder
för att förhandlingen ska äga rum inom så kort tid som möjligt. Det innebär bl.a.
att det inte får förekomma någon onödig tidsutdräkt. Att det skulle vara mer
praktiskt för åklagare och domstol är alltså inte ett godtagbart skäl för att låta
förhandlingen anstå till en senare dag. Däremot är det normalt sett möjligt att
avvakta med prövningen om detta innebär att den misstänkte kan biträdas av
den advokat han eller hon önskar. (Se prop. 2019/20:129 s. 57.)

Tingsrätternas beredskap
Tingsrätternas beredskap regleras närmare i förordningen (1988:31) om
tingsrätternas beredskap för prövning av häktningsfrågor m.m. samt
Domstolsverkets föreskrifter och allmänna råd.

Enligt 1 § första stycket i förordningen ska tingsrätterna under söndag, annan
allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton och nyårsafton ha beredskap
för prövning av frågor som rör bl.a. användande av tvångsmedel.

Efter samråd med berörd åklagarkammare ska tingsrätten bestämma
helgberedskapens närmare omfattning. Beredskapsdomstolen ska vara
tillgänglig dels för att ta emot framställningar från åklagare digitalt, dels för att
                                                                   Dnr 9363-2025      Sid 6 (9)




kunna ta emot meddelanden per telefon. Det ankommer på domstolen att
bestämma tid och plats för en förhandling men samråd bör ske med den
åklagare som ska delta i sammanträdet, Polismyndigheten och Kriminalvården.
(Se 10 och 14 §§ Domstolsverkets föreskrifter om helgberedskap vid
tingsrätterna för prövning av häktningsfrågor m.m., DVFS 2019:14.)

Beredskapsdomstolen bör ta emot häktningsframställningar från åklagaren
redan dagen innan beredskapens början från kl. 14.00. Som huvudregel bör
beredskapsdomstolen kontrollera om framställningar har kommit in minst tre
gånger om dagen. Beredskapsdomstolen bör vara tillgänglig på telefon i den
omfattning som följer av överenskommelsen, dock minst i anslutning till de
tider då det sker en kontroll av om framställningar har kommit in. (Se
Domstolsverkets allmänna råd om helgberedskap vid tingsrätterna för prövning
av häktningsfrågor m.m., DVFS 2019:15.)

Domstolens dokumentationsskyldighet
Enligt 6 kap. 1 § första stycket RB ska en domstol föra register över alla mål
och registret ska utvisa bl.a. de åtgärder som vidtagits med målet.

Närmare bestämmelser om tingsrätternas registreringsskyldighet finns i
förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol. Under
handläggningen av ett mål ska det enligt 5 § fortlöpande registreras bl.a. vilka
handlingar som kommer in till domstolen, vilka åtgärder som domstolen utför i
målet och vad som i övrigt förekommer i detta. Registrering görs enligt 4 § med
hjälp av automatiserad behandling eller i dagböcker. Numera sker registrering
av händelser i målen i det digitala målhanteringssystemet Vera.

Bestämmelserna syftar inte endast till att skapa förutsättningar för en god
handläggning utan också till att underlätta en kontroll av att målet har blivit
riktigt handlagt och varje relevant händelse bör registreras utan något dröjsmål.
I litteraturen understryks att det är viktigt att t.ex. även sådana telefonsamtal
som domstolen har med parter eller andra i målet inblandade dokumenteras i
registret på ett tillförlitligt sätt. (Se vidare Fitger m.fl., Rättegångsbalken [10
dec 2025, JUNO], kommentaren till 6 kap. 1 §.)

Bedömning
Inledning
Inledningsvis gör jag vissa generella uttalanden om vad som, enligt min
mening, får anses ligga i begreppet utan dröjsmål och vad detta innebär för
tingsrätternas hantering av häktningsframställningar.

Därefter redovisar jag min bedömning i frågan om Sundsvalls tingsrätt har satt
ut de aktuella häktningsförhandlingarna på det sätt som krävs enligt 24 kap.
13 § första stycket RB. Avslutningsvis redogör jag något för min syn på
tingsrättens dokumentation i målen.
                                                                    Dnr 9363-2025      Sid 7 (9)




Uttalanden om innebörden av utan dröjsmål
Som framgått krävs det enligt 24 kap. 13 § första stycket RB att rätten utan
dröjsmål ska hålla förhandling i häktningsfrågan sedan en häktningsframställan
har getts in. Vad utan dröjsmål avser i detta sammanhang står inte alldeles klart.
Den enda ledningen som lagtexten ger är att det av paragrafens andra stycke
följer att tidsutdräkten inte under några förhållanden får medföra att det dröjer
mer än fyra dygn från frihetsberövandet.

I en såväl allmänspråklig som juridisk bemärkelse får begreppet utan dröjsmål
typiskt sett förstås som så snart som möjligt. Den närmare innebörden kan
emellertid variera från ett sammanhang till ett annat. Vad som läggs i uttrycket
måste därför avgöras utifrån sammanhanget det förekommer i och vilka
intressen det är som gör sig gällande. När det gäller en bestämmelse som rör
enskildas grundläggande rättigheter och särskilt rätten till domstolsprövning
efter ett frihetsberövande finns det enligt mig skäl att inta en restriktiv hållning
vid tolkningen av begreppet. I en rättsstat är det av största vikt att den som har
berövats friheten ska kunna bli försatt på fri fot utan vidare tidsutdräkt om
frihetsberövandet saknar grund.

Utifrån vad jag redovisat ovan och med beaktande av vad som anförts i
förarbetena anser jag att 24 kap. 13 § första stycket RB ska förstås som att
förhandling i häktningsfrågan ska äga rum så snart som möjligt efter det att
häktningsframställan har kommit in. I normalfallet torde detta innebära att
förhandlingen bör hållas samma dag som framställan kom in eller dagen efter.
Om det finns något beaktansvärt skäl motsvarande det som framförts i
förarbetena – dvs. önskemål om en viss försvarare, svårigheter att få tag på en
fullgod tolk eller genomförandet av en längre transport – borde det regelmässigt
finnas utrymme att dröja ytterligare med förhandlingen, under förutsättning att
fyradygnsfristen iakttas. Enligt min mening finns det emellertid inte utrymme
för att tillmäta kostnader, eller vad som är praktiskt eller behändigt för
domstolen, någon avgörande betydelse (jfr prop. 2019/20:129 s. 57 och Cansu
m.fl., Häktning [2023, JUNO], s. 209).

Det synsätt jag har gett uttryck för ovan medger enligt min uppfattning den
flexibilitet som eftersträvats av lagstiftaren samtidigt som den enskildes
grundläggande rättigheter beaktas i tillräcklig mån.

Tingsrättens handläggning av målen
Av utredningen framgår att Sundsvalls tingsrätt, i egenskap av
beredskapsdomstol, på en fredag kl. 15.23, 15.54 respektive 15.57 tog emot
häktningsframställningar i tre olika mål. Enligt vad AA har angett kunde
förhandlingar i häktningsfrågan, på grund av förhållanden hänförliga till
åklagaren, inte hållas samma dag. Förhandlingarna ägde sedermera rum på
söndagen. Detta var inom den absoluta tidsfristen som framgår av 24 kap. 13 §
andra stycket RB. Frågan blir då om det kan sägas att förhandlingarna också
hölls utan dröjsmål enligt första stycket.
                                                                    Dnr 9363-2025      Sid 8 (9)




Med hänsyn till att framställningarna gavs in till domstolen först under den
senare delen av arbetsdagen har jag givetvis inte några synpunkter på att
tingsrätten inte höll någon förhandling redan på fredagen. I ljuset av vad jag
tidigare har uttalat borde utgångspunkten enligt mig emellertid ha varit att
förhandlingarna skulle hållas på lördagen, förutsatt att detta var möjligt med
hänsyn till bl.a. behovet av tolk och, för det fall närvaro på plats erfordrades,
transporten.

Rådmannen AA har bl.a. angett att beredskapsdomaren enligt befintliga rutiner
får kännedom om eventuella häktningsframställningar först kl. 9 på lördagen.
Vidare har hon uppgett att den faktiska tidsramen var från kl. 9 på lördagen och
att det därför troligtvis inte hade varit möjligt att kalla, boka ut och genomföra
tre förhandlingar under lördagen, särskilt inte eftersom det fanns tolkbehov i ett
av målen.

I linje med vad som anges i Domstolsverkets allmänna råd framgår av
tingsrättens rutindokument för helgberedskap att beredskapsdomstolen ska ta
emot häktningsframställningar, som ska handläggas under beredskapen, fr.o.m.
kl. 14.00 dagen innan helgberedskapen. Så har också skett i detta fall. Jag har
därför svårt att se varför beredskapsdomaren normalt sett inte skulle kunna nås
av information om sådana framställningar förrän på lördagsmorgonen.

Vidare var den relevanta startpunkten för tingsrätten när respektive
framställning mottogs på fredagen och alltså inte på lördagsmorgonen. När
framställningarna kom in på fredagen återstod en viss tid innan arbetsdagens
slut. Det fanns således utrymme att i vart fall påbörja utsättningsarbetet då.
Rådmannen AA:s yttrande i denna del framstår som svårförståeligt mot
bakgrund av att tingsrätten – såvitt framgår av hennes yttrande och de
dagboksblad som innehåller någon uppgift om detta – redan under fredagen
också har kallat till förhandlingarna men då först till söndagen.

Hennes yttrande kan vidare inte förstås på annat sätt än att tingsrätten – på
grund av förutsedda eventuella hinder – inte ens har undersökt möjligheten att
hålla förhandlingarna på lördagen. Vad gäller eventuella svårigheter att boka en
tolk noterar jag att det som har bokats till den aktuella förhandlingen är en
telefontolk i ett tämligen vanligt förekommande europeiskt språk. Någon
konkret omständighet som förklarar varför förhandlingarna inte kunde hållas på
lördagen har alltså inte redovisats. Jag har därför att utgå från att det inte fanns
några hinder mot att hålla förhandlingarna på lördagen.

Som skäl för att i stället hålla förhandlingarna på söndagen har rådmannen AA
uppgett att hon ville koncentrera alla eventuella förhandlingar till en och samma
dag. Ett sådant förfarande utgör enligt henne etablerad praxis som, såvitt jag
förstår den, syftar till att domstolen inte ska behöva hålla öppet såväl lördag
som söndag.
                                                                    Dnr 9363-2025     Sid 9 (9)




Det förhållandet att en sådan ordning sannolikt är både praktisk och
kostnadseffektiv för framför allt domstolen utgör enligt min mening inte en
sådan omständighet som ensamt motiverar att prövningen av ett
frihetsberövande får anstå ytterligare en dag. Det är inte heller en praxis som jag
tidigare har kommit i kontakt med inom ramen för min tillsynsverksamhet.
Något annat skäl till varför förhandlingarna borde hållas på söndagen har inte
framkommit.

Vid dessa förhållanden kan tingsrätten enligt min mening inte anses ha satt ut
häktningsförhandlingarna utan dröjsmål på det sätt som avses i 24 kap. 13 §
första stycket RB. Jag ser allvarligt på detta och som ansvarig domare för målen
förtjänar rådmannen AA kritik.

För det fall det skulle vara, som AA anger, en etablerad praxis vid Sundsvalls
tingsrätt att sätta ut häktningsförhandling på det sätt som skett i det nu aktuella
ärendet finns det anledning för tingsrätten att se över sina rutiner i detta
avseende.

Dokumentationen i målen
På förekommen anledning vill jag avslutningsvis även poängtera vikten av att
en domstol fullgör sin dokumentationsskyldighet genom bl.a. korrekta och
fullständiga anteckningar. Som jag tidigare har uttalat är detta viktigt inte bara
för parterna utan det har också betydelse vid tillsynen eller, för den delen, vid
granskningen av media eller allmänheten (se JO 2025 s. 55, dnr 7649-2024).
Det är av särskild vikt att dokumentationsskyldigheten fullgörs på föreskrivet
sätt när det handlar om frågor om frihetsberövande.

I det här fallet har det inte gått att följa handläggningen med ledning av det som
har dokumenterats i målen. Som tidigare angetts har det exempelvis inte
framgått av handlingarna vilka som har kallats till förhandlingarna eller när
detta har skett. Det har inte heller antecknats att tingsrätten gjorde försök att
sätta ut förhandlingarna redan på fredagen men att detta mötte hinder från
åklagaren. Avsaknaden av dokumentation i bl.a. dessa delar utgör en brist som
även den bör föranleda kritik från min sida. Eftersom AA formellt sett inte var i
tjänst när dessa uppgifter borde ha dokumenterats ska kritiken i denna del
emellertid riktas mot tingsrätten.

Med de uttalanden om 24 kap. 13 § RB som redovisats samt den kritik som
uttalats avseende dröjsmål med att hålla häktningsförhandling och bristfällig
dokumentation avslutas ärendet.

Beslutet har fattats av chefsJO Erik Nymansson. Dokumentet har fastställts
digitalt och har ingen underskrift.

Rättssakkunniga Per Samuelsson har föredragit ärendet och byråchefen Stefan
Nyman har deltagit i beredningen.
