# Fråga bl.a. om en socialnämnds beslut att flytta ett barn, som vårdades enligt LVU, från ett familjehem till ett annat grundades på en tillräckligt omsorgsfull utredning

JO 2005-05-20 dnr 94-2003

## Beslut

BESLUT
                                                                      Datum            Dnr                     Sid
                                                                      2005-05-20       94-2003               1 (10)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga bl.a. om en socialnämnds beslut att flytta ett barn, som vårdades
                        enligt LVU, från ett familjehem till ett annat grundades på en tillräckligt
                        omsorgsfull utredning


                        Genom dom den 22 augusti 2001 förordnade Länsrätten i Örebro län, såvitt här är i
                        fråga, att pojken AA, född i augusti 2000, skulle beredas vård med stöd av 1 och 2
                        §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Moderns
                        syster var vid tiden för beslutet om LVU-vård inte beredd att som familjehem ta
                        emot AA. Pojken placerades hos BB som uppgavs vara hans farmor. Sedan det
                        hade framkommit att BB inte var AA:s farmor beslutade Vivalla-Lundby
                        kommundelsnämnd (sociala utskottet) i Örebro kommun i december 2001 att AA
                        skulle placeras i familjehemmet CC och DD.

                        Den 13 november 2002 beslutade nämnden att AA skulle omplaceras och att den
                        biologiska familjen skulle utredas för uppdrag som familjehem.

                        Den 4 december 2002 beslutade nämnden att placeringen av AA i familjehemmet
                        CC och DD skulle avslutas snarast möjligt samt att AA skulle placeras hos sin
                        moster EE och hennes sambo, FF, som vid den tidpunkten hade förklarat sig vara
                        beredda att ta emot honom.

                        Familjehemsföräldrarna, makarna CC och DD, överklagade omplaceringsbeslutet
                        och yrkade att nämndens beslut att flytta AA från deras hem skulle upphävas. De
                        yrkade även inhibition av nämndens beslut. Länsrätten i Örebro län, som fann att
                        makarna CC och DD hade talerätt, beslutade den 13 december 2002 att bifalla
                        deras yrkande om inhibition (mål nr 2924-02). Nämnden överklagade länsrättens
                        beslut till Kammarrätten i Jönköping.

                        Den 19 december 2002 beslutade nämnden att AA inte längre skulle beredas vård
                        med stöd av LVU. Samtidigt beviljades bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:453)
                        i form av placering i familjehemmet EE och FF. Medgivande lämnades samtidigt
                        till EE och FF att ta emot AA för vård och fostran i sitt hem. Nämnden beslutade
                        även samma dag om en umgängesplan som innebar att AA skulle ha umgänge med
                        modern och övrig släkt i sin mosters hem från lördagen den 21 december 2002 till
                        torsdagen den 26 december 2002, med återlämning hos makarna CC och DD kl.
                        15.00.


 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                    Dnr 94-2003   Sid 2 (10)




Sedan kammarrätten hade erfarit att nämnden hade beslutat att upphäva LVU-
vården avskrevs kammarrättens mål rörande frågan om inhibition.

AA:s offentliga biträde och ställföreträdare överklagade nämndens beslut om såväl
omplacering av AA som upphörande av vården enligt LVU samt yrkade inhibition
av besluten.

Länsrätten beslutade den 23 januari 2003 (mål nr 33-03) dels att inte uppta
familjehemsföräldrarnas talan i fråga om LVU-vårdens upphörande till prövning,
dels att bifalla AA:s ställföreträdares yrkande om inhibition av nämndens beslut
om LVU-vårdens upphörande. Länsrätten förordnade att LVU-vården av AA skulle
fortsätta till dess länsrätten slutligt hade prövat frågan.

Länsrätten beslutade den 28 januari 2003 i målet om det överklagade
omplaceringsbeslutet (mål nr 2924-02) att bifalla familjehemmet D:s samt AA:s
ställföreträdares yrkanden om interimistiskt beslut och förordnade att AA skulle
flytta tillbaka till familjehemmet CC och DD och vistas där till dess länsrätten hade
prövat frågan slutligt. Länsrätten förordnade att beslutet skulle gälla omedelbart.

Nämnden yrkade att länsrätten skulle avvisa överklagandena i målen under
åberopande av att nämndens beslut om omplacering av AA från ett familjehem till
ett annat och om LVU-vårdens upphörande inte kan överklagas. Länsrätten avslog
genom beslut den 5 februari 2003 nämndens yrkande.

Kammarrätten beslutade den 11 februari 2003 (mål nr 294-2003) att inte
tillerkänna de tidigare familjehemsföräldrarna, makarna CC och DD, ställning som
parter i målet rörande interimistisk placering av AA i nytt familjehem.
Kammarrätten beslutade vidare att upphäva länsrättens beslut den 28 januari 2003 i
följd varav AA skulle kvarstanna hos sin moster EE i avvaktan på att länsrätten
skulle ta ställning slutligt i målet.

Genom dom den 20 februari 2002 upphävde länsrätten nämndens beslut att avsluta
LVU-vården och förordnade att vården enligt 1 och 2 §§ LVU av AA skulle bestå
(mål nr 33-03). Eftersom kammarrätten hade gjort bedömningen att makarna CC
och DD saknade talerätt och då AA:s ställföreträdare hade återkallat talan rörande
omplaceringsbeslutet avskrev länsrätten målet avseende omplacering av AA från
familjehemmet CC och DD till familjehemmet EE och FF (mål nr 2924-02).

I en anmälan till JO framförde makarna CC och DD klagomål mot Vivalla-Lundby
kommundelsnämnd och dess förvaltning angående handläggningen av
barnavårdsärendet. De anförde bl.a. följande.

AA placerades hos dem i december 2001. De fick beskedet att det skulle bli en
långvarig placering. Den 4 december 2002 fick de dock ett kort telefonmeddelande
från gruppledaren GG vid kommundelsförvaltningen. Hon underrättade dem om att
nämnden hade beslutat att AA omedelbart – senast den 13 december 2002 – skulle
flyttas till ett nytt familjehem, sin moster och morbror. Innan nämnden tog sitt
                                                                       Dnr 94-2003   Sid 3 (10)




beslut hade fyra oberoende barnpsykologer tillfrågats rörande sin uppfattning om
förflyttning av en tvååring som har bott halva sitt liv i ett familjehem. Samtliga fyra
hade svarat bestämt nej, dvs. att barnet inte skulle flyttas. Barnpsykologerna ansåg
att det krävdes mycket starka skäl för att flytta ett barn i den åldern efter en så lång
placering. Detta till trots beslutade nämnden att AA skulle omplaceras. Makarna
CC och DD överklagade beslutet till länsrätten och yrkade inhibition. Samma dag
som AA skulle flyttas beviljade länsrätten inhibition. Socialnämnden överklagade
dock beslutet. Den 19 december 2002 hade socialnämnden ett extra sammanträde
där man beslutade att LVU-vården skulle upphöra och att AA skulle erhålla en
placering med stöd av socialtjänstlagen hos mostern. Detta möjliggjorde
förflyttning av AA oavsett länsrättens uppfattning. De fick information om
händelseutvecklingen via länsrätten. Nämnden lämnade däremot inte någon
information i saken. Nämnden hade bestämt att AA skulle ha umgänge med
modern hos mostern fr.o.m. den 21 december t.o.m. den 26 december 2002.
Makarna CC och DD tyckte att det var för lång tid med sex dygn, men lämnade
AA som det var bestämt. På förmiddagen den 26 december ringde modern och
meddelade att AA inte skulle komma tillbaka till dem utan stanna hos mostern tills
modern kunde ta hem honom. Makarna CC och DD tog kontakt med socialjouren
och meddelade vad som hade inträffat men inget hände. De fick inte kontakt med
någon ansvarig tjänsteman förrän efter en vecka, den 3 januari 2003. GG ringde då
och konstaterade att mostern och morbrodern hade handlat egenmäktigt men att det
”fick vara på det sättet” och att AA skulle stanna hos mostern. Mostern och
morbrodern var i stort sett främlingar för AA. Han hade varit hos dem endast vid
två tillfällen. AA fick således ingen inskolning hos mostern och inget avslut hos
makarna CC och DD. GG visade inte någon förståelse eller empati för makarna CC
och DD och deras två andra familjehemsplacerade barn.

De hade fått besked om att det rörde sig om en lång placering som skulle upphöra
endast om modern ”rättade till sig”. De hade uppfyllt vad som hade ålagts dem när
det gällde umgänge. Under året hade endast ett umgänge ställts in och det var på
grund av att AA var sjuk. De hade också tvingats att flytta umgänget vid två
tillfällen. I övrigt hade allt fungerat enligt de överenskommelser som hade gjorts.

Makarna CC och DD ifrågasatte varför handläggaren under hösten 2002 hade
fråntagits ärendet och varför de inte hade fått någon ny kontakt därefter. Vidare
ifrågasatte de nämndens beslut att omplacera AA och undrade varför nämnden inte
hade lyssnat på förvaltningens uppfattning. Enligt makarna D:s uppfattning hade
nämnden inte satt AA och hans bästa i fokus.

## Anmälan och bakgrund

Anmälan remitterades till Socialnämnd Väster i Örebro kommun för utredning och

## Utredning

yttrande. Som sitt remissvar lämnade nämnden ett av enhetschefen HH och
gruppledaren GG undertecknat yttrande. I remissvaret anfördes följande.
      AA, född i augusti 2000, placerades 2001-12-06 i familjen CC och DD. Han
      placerades med stöd av LVU. Vid placeringstiden hade Örebro kommun en
      organisation med kommundelar, där den kommundel där AA var aktuell hade en
      särskild rättsenhet knuten till kommundelen, där utredningar som kunde tänkas leda
                                                                          Dnr 94-2003     Sid 4 (10)




      fram till tvingande åtgärder handlades. Därav förekommer de olika anteckningarna
      som här överlämnas till JO.
      Socialtjänsten sökte efter ett familjehem i – – –trakten i enlighet med moderns
      önskan. Planeringen var att hon skulle behandlas för sina missbruksproblem på
      behandlingshemmet D., beläget i – – –. Därvid skulle hon kunna ha en nära och tät
      kontakt med sin son som vid placeringsdatumet var 17 månader gammal. Ingen av
      AA:s biologiska nätverk kände sig nöjda med familjehemmet. De kände sig
      nedvärderade och ovälkomna till familjehemmet. Nedlåtande kommentarer har fällts
      avseende främst modern. Kommundelens politiska utskott krävde stor insyn i
      ärendet och pekade på att ytterligare stöd måste ges till modern för att umgänget
      med sonen skulle kunna komma att utökas. Modern sökte själv ofta en egen kontakt
      med ordföranden i den politiska nämnden och framförde klagomål till henne, både
      gällande handläggaren på socialkontoret, liksom klagomål på familjehemmet. Det
      sociala utskottet ålade handläggaren att ordna med en speciell telefon till
      familjehemmet så de lättare kunde nås per telefon av AA:s anhöriga.
      Som familjehemmet mycket riktigt skriver i sin anmälan till JO, beslutade
      politikerna i det sociala utskottet att i augusti 2002, frånta den ordinarie
      handläggaren på kommundelen fortsatt handläggning i ärendet. Det sociala utskottet
      beslutade att fortsatt handläggning av ärendet skulle ske på rättsenheten. Sociala
      utskottet poängterade att riktningen i handläggningen skulle vara att återföra AA till
      sitt biologiska nätverk.
      I enlighet med moderns önskemål skulle en hemskolning ske till AA:s moster.
      Modern har insikt i vad som gäller sin egen begränsade förmåga att själv klara av att
      ta hand om sonen. Detta samtycke till fortsatt vård av AA i mosterns hem bedömdes
      som trovärdigt, varför sociala utskottet beslutade att LVU skulle upphöra. Vid
      tidpunkten för beslutet om LVU levde modern tillsammans med den man som då
      ansågs vara pappa till AA. Moderns förhållande med denna man som innehöll
      missbrukssamvaro med våldsinslag, bidrog till att ett samtycke till frivillig vård i
      familjehem för AA då inte kunde bedömas som trovärdigt. Paret är numera
      separerade. Med tidigare kännedom om moderns uppfattning om socialtjänsten och
      hennes vilja till ett samarbete, kunde nu hennes samtycke till fortsatt vård av sonen i
      familjehem i det egna nätverket, bedömas som trovärdigt.
      Som kommentar till familjehemmets uppgifter om att socialtjänsten inte avhörts till
      dem, måste detta påstående dementeras. Familjehemmet har haft kontakt med, tyvärr
      olika tjänstemän från Örebro kommun, i samband med julhelgen 2002. GG
      kontaktade familjen direkt efter sin julledighet och ställde sig till förfogande för
      familjen. Familjen avböjde dock detta erbjudande. Handläggarna GG och JJ har bett
      familjen att hälsa på AA i sitt nuvarande hem i syfte att mildra svårigheter för AA i
      samband med hans inskolning i sitt nya hem. Familjehemmet har svarat att något
      sådant är inte aktuellt från deras sida.
      AA:s mor har förklarat att hon fattade sitt beslut att inte återföra AA tillbaka till
      familjehemmet efter julens umgänge, då hon förstod att familjehemmet inte skulle
      medverka till någon hemskolning till hennes syster någonsin. Hon insåg att detta var
      den enda möjligheten till genomförande av en omplacering av sonen.
      I hemskolningsprocessen har Örebro kommuns egen behandlingsenhet,
      Björkdungen, varit inkopplad som med Marte Meo-metoden följt processen med
      AA:s anknytning i hans nya hem hos mostern. Björkdungen har även fungerat som
      stöd till den nya familjen. Två halvdagar i veckan har personal från denna enhet
      arbetat i familjens hem. En legitimerad psykolog, KK, har varit inkopplad och
      observerat AA. Hon har liksom Björkdungen funnit att AA har en grundtrygghet
      som varit honom till hjälp i denna process, där de observerat och bedömt, att han
      inte i nuläget visar på att ha fått några skadeverkningar. Han är glad och nöjd och ter
      sig helt normal och åldersadekvat.
Makarna CC och DD yttrade sig över remissvaret. De anförde bl.a. följande.
Remissvaret innehöll ett flertal felaktigheter. Vid det besök som förvaltningen
                                                                 Dnr 94-2003   Sid 5 (10)




gjorde hos dem i mitten av november 2002 ställde de direkta frågor om det fanns
något missnöje med dem som familjehem. De fick då svaret att det inte fanns det
utan att problemen var det långa avståndet till modern och umgängesfrekvensen.
De upplystes om att missnöjet inte riktades mot dem utan mot den tidigare
handläggaren. Det enda negativa som framkom var att de hade gett AA ett
smeknamn. – Det är en felaktig uppgift att den tidigare handläggaren fråntogs
handläggningen av ärendet i augusti. Hon arbetade med ärendet till mitten av
november 2002. – De tillbakavisar uppgiften om att de skulle ha fällt nedlåtande
kommentarer avseende modern. – Under perioden från det att AA försvann den 26
december till dess att GG ringde den 3 eller 4 januari 2003 togs det inte någon
kontakt med dem. Däremot kontaktade de själva dagligen socialjouren. – Uppgiften
om att de hade ombetts att hälsa på AA hos mostern och morbrodern är inte
korrekta. – Vid placeringen hos dem var modern inte på behandlingshem i
Filipstadstrakten. Hon hade avvikit från det behandlingshemmet. När förvaltningen
besökte dem inför placeringen fanns modern på ett annat behandlingshem
någonstans i Mellansverige.

Därefter inhämtades vissa handlingar från förvaltningen samt kompletterande
upplysningar per telefon från gruppledaren GG. Hon uppgav bl.a. följande.

Den 4 december 2002 skulle hon och en annan tjänsteman informera nämnden
(sociala utskottet) om hur förvaltningen tänkte beträffande omplaceringen.
Förvaltningens planering var bl.a. att man skulle ordna en barnpsykolog som det
var möjligt att samråda med inför omplaceringen. Förvaltningen ville bl.a. arbeta
med att skapa en dialog mellan familjehemmet och den biologiska familjen.
Nämnden accepterade inte förvaltningens planering. Trots att utredningen rörande
omplaceringsfrågan inte var färdig beslutade nämnden att AA skulle omplaceras.
Tanken var att flyttningen till det nya familjehemmet skulle vara genomförd till
lucia.

I ett beslut den 20 maj 2005 anförde JO André följande.

Rättslig reglering
Socialnämndens insatser för barn och ungdomar bygger på frivillighet från de
berörda enskildas sida. Under vissa förutsättningar kan det dock bli aktuellt med
vård utan samtycke. Regler om tvångsvård finns i LVU. Vård enligt LVU skall
beslutas bl.a. om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt
utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en
påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas (2 § LVU). En
grundläggande förutsättning för att barn skall beredas vård med stöd av LVU är att
det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller
dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av
honom eller henne själv (1 § andra stycket LVU).

De övergripande reglerna om socialnämndens vårdansvar i LVU-ärenden finns i
socialtjänstlagen (2001:453). Av bestämmelsen i 6 kap. 1 § socialtjänstlagen
                                                                   Dnr 94-2003     Sid 6 (10)




framgår att vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med
anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön. Av 6 kap. 7 §
socialtjänstlagen följer bl.a. att socialnämnden skall lämna vårdnadshavarna till
barn som vistas i familjehem och dem som vårdar sådana barn råd, stöd och annan
hjälp som de behöver. Nämnden bör härvid hålla en fortlöpande kontakt med både
barnets föräldrar och det hem där barnet får sin fostran.

Enligt 11 § första stycket LVU bestämmer socialnämnden hur vården av den unge
skall ordnas och var denne skall vistas under vårdtiden. I 13 § stadgas att
socialnämnden noga skall följa vården av den som vårdas med stöd av LVU. Har
den unge, såsom i detta fall, beretts vård med stöd av 2 § LVU, skall
socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vård enligt LVU
fortfarande behövs. Socialnämnden har, enligt 14 § första stycket LVU, ett ansvar
för att den unges behov av umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden
om honom så långt möjligt tillgodoses.

Av 6 kap. 5 § socialtjänstlagen framgår att när ett barn placeras skall det i första
hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående.
Vad som är bäst för barnet skall dock enligt 1 kap. 2 § alltid beaktas. I den
sistnämnda bestämmelsen stadgas att när åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas
vad hänsynen till barnets bästa kräver. I 1 § LVU stadgas att vid beslut enligt LVU
skall vad som är bäst för den unge vara avgörande.

Av 21 § LVU framgår att socialnämnden skall besluta att vård med stöd av LVU
skall upphöra när den inte längre behövs. Nämnden skall noga förbereda den unges
återförening med den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne.

I ärenden hos socialnämnden som avser myndighetsutövning mot någon enskild
skall nämnden, enligt 11 kap. 8 § socialtjänstlagen, tillämpa bl.a. 16 och 17 §§
förvaltningslagen (1986:223) om en parts rätt att få del av uppgifter.

Av 41 § första stycket 1 LVU framgår att beslut i fråga om att flytta den unge från
det hem där han vistas får överklagas hos länsrätten. Även nämndens beslut i fråga
om fortsatt vård med stöd av LVU är överklagbara (41 § första stycket 2 LVU).

Enligt 39 § LVU skall offentligt biträde förordnas för den som åtgärden avser samt
för dennes vårdnadshavare i mål och ärenden angående bl.a. upphörande av vård
enligt 21 § LVU och vid överklagande enligt 41 § första stycket 1 LVU, om det
inte måste antas att behov av biträde saknas. I ärenden hos socialnämnd förordnas
offentligt biträde av länsrätten. Socialnämnden har skyldighet att anmäla behov av
offentligt biträde även om någon ansökan inte har gjorts.

Av 36 § andra stycket LVU framgår att den som är förordnad som offentligt biträde
enligt 39 § LVU för någon som är under 15 år, utan att samtidigt vara biträde för
vårdnadshavaren, utan särskilt förordnande är den unges ställföreträdare i det mål
eller ärende som förordnandet avser.
                                                                      Dnr 94-2003   Sid 7 (10)

## Bedömning

Bedömning
Inledning
Makarna CC och DD:s anmälan har aktualiserat ett flertal frågor. Jag har valt att
inrikta min granskning på några frågor som enligt min mening är centrala i ärendet.

Nämndens beslut att omplacera AA
AA, som är född i augusti 2000, placerades i familjehemmet CC och DD i början
av december 2001. Under hösten 2002 begärde modern att AA skulle omplaceras.
Hon ansåg att umgänget inte fungerade och ifrågasatte även på andra sätt
familjehemmet. På grund av moderns begäran inleddes den 16 oktober 2002 en
utredning avseende en eventuell omplacering. Den 13 november 2002 beslutade
nämnden att AA skulle omplaceras och att den biologiska familjen skulle utredas
för uppdrag som familjehem. Den 4 december 2002 beslutade nämnden att
placeringen av AA i familjehemmet CC och DD skulle avslutas ”snarast möjligt”
samt att AA skulle placeras hos sin moster och morbror.

Som framgår av det anförda gjorde modern en framställan till nämnden om att AA
skulle omplaceras. Med hänsyn härtill har jag inte någon invändning mot att en
utredning inleddes. Den fråga som inställer sig är emellertid om det förelåg
tillräckliga skäl för att besluta om omplacering av AA. Detta är i och för sig en
sådan bedömningsfråga som JO inte brukar uttala sig om. Vad som har
framkommit i det aktuella ärendet ger mig dock anledning att anföra följande.

Inledningsvis kan konstateras att det i ett fall som det förevarande självfallet måste
göras en noggrann avvägning mellan de omständigheter som talar för respektive
mot att ett barn flyttas från ett familjehem. Att ett barn inte onödigtvis flyttas från
trygga och invanda förhållanden är en viktig ledstjärna i arbetet med
familjehemsplaceringar. När frågan om omplacering skall ske prövas måste
nämnden beakta den risk en separation medför för barnet.

Det har framkommit att modern ansåg att AA skulle omplaceras bl.a. på grund av
att familjehemmet inte i tillräcklig grad medverkade till umgänge mellan henne och
AA. Enligt uppgifter i handlingarna kände sig modern också nedvärderad av
familjehemmet och upplevde att hon inte var välkommen att besöka sonen där.
Familjehemmet kallade även sonen vid ett annat namn. Emellertid var AA vid den
aktuella tidpunkten endast drygt två år och han hade vistats i familjehemmet ett år,
vilket är en, i relation till AA:s ålder, lång tid. AA hade också innan han kom till
familjehemmet CC och DD haft en annan familjehemsplacering. Det synes vara
ostridigt att AA hade utvecklats mycket positivt under sin tid i familjehemmet.
Flera barnpsykologer som förvaltningen hade kontakt med avrådde från en
omplacering eftersom en sådan bedömdes medföra risker för att AA skulle fara illa.

Det ligger i sakens natur att socialtjänsten, om det inte rör sig om mycket allvarliga
missförhållanden i ett familjehem, i första hand bör försöka att komma till rätta
med föreliggande problem i stället för att vidta en så ingripande åtgärd som
omplacering.
                                                                      Dnr 94-2003    Sid 8 (10)




Det är vidare en självklarhet att ett beslut rörande en så viktig fråga som
omplacering i ett LVU-ärende måste föregås av en mycket grundlig och
omsorgsfull utredning som allsidigt klarlägger de förhållanden som är av betydelse
i ärendet. När det gäller den aktuella utredningen har bl.a. följande framkommit.
Utredningen inleddes den 16 oktober 2002. Redan den 13 november 2002
beslutade nämnden att AA skulle omplaceras. Det är av stor betydelse att en
utredning som den förevarande bedrivs förutsättningslöst. Med hänsyn härtill
framstår det som olämpligt att nämnden på detta sätt, under utredningens inledande
skede, slog fast att AA skulle omplaceras. Beslutet synes närmast ha utgjort en
form av direktiv för den fortsatta handläggningen. Här kan noteras att förvaltningen
först den 19 november 2002 besökte familjehemmet och samtalade om moderns
begäran om omplacering. Den 4 december 2002 beslutade nämnden att placeringen
i familjehemmet CC och DD skulle avslutas ”snarast möjligt” och att AA skulle
omplaceras till sin moster. Utredningen rörande placeringsfrågan var då fortfarande
inte avslutad. Det är mycket anmärkningsvärt att nämnden fattade beslut om
omplacering trots att utredningen inte var slutförd. I ett fall som rör en så viktig
fråga som omplacering och där förhållandena inte är akuta bör vidare utredningen
sammanställas i ett separat dokument. Det kan tilläggas att utredningen formellt
avslutades först den 24 februari 2003.

I denna del vill jag sammanfattningsvis framhålla vikten av att beslut grundas på
ett tillräckligt underlag. Nämnden förtjänar allvarlig kritik för att den fattade beslut
trots att den inte hade ett fullgott underlag för detta. Handläggningen förmedlar
intrycket att nämnden inte i tillräcklig utsträckning beaktade vad som var bäst för
AA utan i stället i hög grad lät sig styras av moderns önskningar.

Nämndens beslut att vården enligt LVU skulle upphöra
Nämnden beslutade den 19 december 2002 att LVU-vården rörande AA skulle
upphöra. Samtidigt beviljades bistånd enligt socialtjänstlagen i form av placering
hos mostern och morbrodern.

Omprövning av vården innebär att ett förvaltningsrättsligt ärende föreligger. Innan
frågan om LVU-vårdens upphörande togs upp till prövning var nämnden således
skyldig dels att ta initiativ till att en utredning gjordes och förelades nämnden, dels
att före beslut iaktta förvaltningslagens regler om kommunicering, m.m. Någon
egentlig utredning om förutsättningarna för vårdens upphörande gjordes dock inte.
Till grund för beslutet låg endast ett kortfattat tjänsteutlåtande rubricerat
”Övervägande jml LVU 13 §”. I handlingen angavs bara i mycket allmänna
ordalag hur vårdplaneringen för AA skulle se ut.

Såsom framgår av redogörelsen ovan skall offentligt biträde förordnas för den som
åtgärden avser samt för dennes vårdnadshavare i mål och ärenden angående bl.a.
upphörande av vård enligt 21 § LVU, om det inte måste antas att behov av biträde
saknas. Beslutet att LVU-vården skulle upphöra fattades utan att AA hade företrätts
av en sådan särskild ställföreträdare som ett offentligt biträde utgör enligt 36 §
andra stycket LVU. Nämnden gjorde inte någon anmälan till länsrätten om behov
                                                                     Dnr 94-2003    Sid 9 (10)




av offentligt biträde innan beslutet fattades. Eftersom omständigheterna inte var
sådana att det måste antas att behov av biträde saknades förtjänar nämnden kritik
för sin underlåtenhet i detta avseende.

I sammanhanget kan följande tilläggas. Beslutet om att LVU-vården rörande AA
skulle upphöra fattades sex dagar efter det att länsrätten hade beslutat att inhibera
omplaceringsbeslutet. Att nämnden beslutade om LVU- vårdens upphörande
innebar rent faktiskt att förvaltningsdomstolarna inte hade möjlighet att pröva
omplaceringsfrågan materiellt. Det tidsmässiga sambandet inger farhågor om att
beslutet fattades för att förhindra en sådan prövning. Jag anser mig dock inte ha
tillräckligt underlag för att hävda att nämnden medvetet obstruerade i förhållande
till domstolarna.

Planeringen av överflyttningen till det nya familjehemmet, m.m.
Som har framgått ovan anser jag att nämnden agerade felaktigt när den beslutade
om omplacering trots att det inte fanns ett tillfredsställande underlag för beslutet.
Oaktat min inställning vad gäller beslutet om omplacering vill jag uppehålla mig
vid nämndens planering av och agerande i fråga om överflyttningen av AA till det
nya familjehemmet.

Av journalanteckningarna i ärendet framgår att handläggande tjänstemän vid
förvaltningen var av uppfattningen att omplaceringsprocessen måste få ta mycket
lång tid. Handläggarnas tanke var bl.a. att förvaltningen med hjälp av en psykolog
skulle arbeta för att få till stånd en dialog mellan den biologiska familjen och
familjehemmet CC och DD Nämnden delade dock inte denna uppfattning utan ville
genomföra överflyttningen snabbt. Det har framkommit att nämnden, när beslut om
omplacering fattades den 4 december 2002, ansåg att omplaceringen skulle vara
genomförd till den 13 december 2002. Som förhållandena utvecklade sig rent
faktiskt kom AA inte att återvända till familjehemmet CC och DD efter att han den
21 december 2002 lämnades över till sin moster och morbror för att i deras hem ha
umgänge med modern under juldagarna.

Situationen vid den aktuella omplaceringen kan jämföras med förhållandena vid
hemflyttning av ett barn som under lång tid har vistats i ett familjehem. Vissa av de
uttalanden som har gjorts i Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:15 s. 76 f.)
rörande socialtjänstens skyldigheter vid hemflyttning av barn är därför av intresse.
Socialstyrelsen har bl.a. framhållit följande. Det åligger nämnden att hjälpa barnet
och de tidigare familjehemsföräldrarna med separationen. Alla berörda parter bör
vara införstådda med planeringen och generellt sett bör en successiv utökning av
umgänget ske. Förberedelserna måste utgå från det enskilda barnet, dess situation,
behov och inställning. Uppbrottet från familjehemmet kan för en del barn vara
liktydigt med att lämna sina psykologiska föräldrar och ”fostersyskon” som
upplevs som egna syskon. En hemflyttning som sker abrupt kan innebära en
påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling.
                                                                    Dnr 94-2003   Sid 10 (10)




I enlighet med det anförda kan det konstateras att en överflyttning till ett nytt
familjehem behöver förberedas på ett aktivt och insiktsfullt sätt. Arten och
omfattningen av förberedelserna samt den tid som erfordras blir beroende av
omständigheterna i det enskilda fallet. Det är socialnämnden som har ansvaret för
planeringen och den bör göras i samråd med alla inblandade.

Vid tidpunkten för den aktuella omplaceringen hade AA, som då bara var drygt två
år, bott i familjehemmet CC och DD i ett år. Såvitt har framkommit hade AA före
omplaceringsbeslutet träffat det nya familjehemmet, dvs. sin moster och morbror, i
begränsad utsträckning. Varken av remissvaret eller av handlingarna i övrigt
framgår varför nämnden ansåg att överflyttningen av AA var så brådskande. Enligt
min uppfattning brast nämnden allvarligt i sina åligganden vad gällde
överflyttningen till det nya familjehemmet.

Stöd och uppföljning efter överflyttningen till det nya familjehemmet
Det är av synnerlig vikt att ett barn som under lång tid har vistats som en del av en
familj bereds möjligheter att efter en omplacering behålla kontakten med de
personer som under familjehemsplaceringen har utgjort barnets trygghet. Det ingår
som ett led i socialtjänstens åligganden att medverka till det.

I ärendet föreligger delvis motstridiga uppgifter när det gäller hur nämnden agerade
för att kontakten mellan AA och familjehemmet CC och DD skulle kunna
bibehållas efter omplaceringen. Jag har inte funnit tillräcklig anledning att vidta
någon ytterligare åtgärd i den delen.
