# Uttalanden om bl.a. motiveringsskyldighet och partsställning vid beslut om förslag till fördelning av vissa forskningsanslag

JO 2022-06-22 dnr 9727-2020

[P]

## BESLUT

Datum                 Dnr                    Sid
                                                                          2022-06-22            9727-2020             1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Erik Nymansson




                        Uttalanden om bl.a. motiveringsskyldighet och partsställning vid
                        beslut om förslag till fördelning av vissa forskningsanslag


                          Beslutet i korthet: Region Skåne får statliga medel som ersättning för de kostnader
                          som uppkommer i hälso- och sjukvården när dess resurser används för klinisk
                          forskning. Lunds universitet föreslår för regionen hur medlen ska fördelas. En forskare
                          vid universitetet klagade till JO på att hans forskningsgrupp utan motivering från
                          universitetets sida nekats tilldelning av resurser som finansierats av de aktuella
                          medlen.
                          ChefsJO bedömer att förfarandet för fördelningen av medlen har betydligt större
                          likheter med en arbetsgivares arbetsledningsbeslut än med t.ex. en myndighets
                          handläggning av ansökningar om offentligrättsligt reglerade förmåner. Enligt chefsJO
                          medför det att universitetets beslut om förslag till fördelning av medlen inte har
                          påverkat någons situation på det sätt som krävs för att universitetet skulle ha varit
                          skyldigt att motivera beslutet.

## Anmälan

I en anmälan mot Lunds universitet uppgav AA i huvudsak följande. Han är
                        professor vid universitetet samt läkare inom Region Skåne och leder en grupp
                        som forskar om blodcancersjukdomar. Gruppen har tidigare fått statliga s.k.
                        ALF-anslag, men har sedan 2019 utan motivering nekats det. Han ifrågasatte
                        om universitetet har levt upp till kraven i förvaltningslagen (2017:900) på bl.a.
                        kommunikation, partsinsyn och beslutsmotivering.

                        AA bifogade vissa handlingar om den aktuella typen av forskningsanslag. Av
                        handlingarna framgår bl.a. följande. Samtliga kostnader i projektet ska
                        uppkomma inom Region Skåne eller inom verksamheter som har vårdavtal med
                        regionen. Behörig att söka är den som är anställd vid Medicinska fakulteten vid
                        Lunds universitet, inom Region Skåne eller vid verksamheter som har vårdavtal
                        med regionen. En prioriteringskommitté föreslår för fakultetsstyrelsen vilka
                        projekt som ska få tillgång till resurser bekostade med ALF-medel. Fakultets-
                        styrelsen fattar beslutet om fakultetens förslag. Därefter beslutar regionen på
                        grundval av detta förslag.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:         justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:        08-786 51 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:    020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:            08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                  Dnr 9727-2020       Sid 2 (5)




Utredning
JO hämtade in vissa handlingar från universitetet och begärde därefter att det
skulle yttra sig.

Lunds universitet (prorektorn BB) framförde bl.a. följande. De aktuella statliga
medlen betalas ut till regionen för dess medverkan i bl.a. klinisk forskning.
Medlen används inom regionen för att dess resurser ska kunna nyttjas inom
ramen för forskning. Universitetets roll är att föreslå hur regionen ska fördela
sina resurser. Det finns ingen part i ärendet hos universitetet. Därmed blir
förvaltningslagens regler om kommunikation och partsinsyn inte tillämpliga.
Förvaltningslagens bestämmelse om motiveringsskyldighet gäller beslut som
kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt. Eftersom
universitetet endast lämnar ett förslag behöver det inte motivera varför vissa
forskningsprojekt inte föreslås få tilldelning. Det kan också ifrågasättas om ett
beslut om tilldelning av forskningsanslag för projekt vid universitetet kan sägas
påverka någons situation på det sätt som avses i bestämmelsen när det är fråga
om en forskare som är anställd vid universitetet.

AA kommenterade remissvaret. Han framförde bl.a. följande. Det egentliga
beslutet om vilka forskare som får anslag fattas av prioriteringskommittén. De
beslut som fattas av fakultetsstyrelsen och regionen är rena formaliteter.
Forskningsanslag är av central betydelse för en forskares personliga och
ekonomiska situation. De påverkar t.ex. möjligheterna att producera forskning,
vilket i sin tur är av betydelse för karriär- och löneutveckling. ALF-anslag kan
uppgå till upp till 3 miljoner kronor per år.

Bedömning
Allmänna utgångspunkter
Inledning
Förvaltningslagen trädde i kraft den 1 juli 2018 och ersatte 1986 års
förvaltningslag (1986:223). Den äldre lagens bestämmelse om motivering av
beslut (20 §) hade ett särskilt undantag som innebar att den inte gällde för beslut
om bl.a. tilldelning av forskningsbidrag. Detta undantag är borttaget i den
nuvarande lagen. Vidare var tillämpningsområdet för flera bestämmelser, bl.a.
de om partsinsyn (16 §) och kommunikation (17 §), begränsat till ärenden som
avsåg myndighetsutövning mot någon enskild. Den begränsningen finns inte
kvar i den nya lagen. Det finns dock fortfarande andra förutsättningar som
måste vara uppfyllda för att dess motsvarande bestämmelser ska kunna
tillämpas.

Myndighetsinterna ärenden
Enligt 1 § förvaltningslagen gäller lagen för handläggning av ärenden hos
förvaltningsmyndigheterna och för handläggning av förvaltningsärenden hos
domstolarna. Även om det främst blir aktuellt att tillämpa förvaltningslagen när
en myndighet agerar i förhållande till utomstående enskilda eller andra
myndigheter, kan också hanteringen av myndighetsinterna frågor falla in under
                                                                   Dnr 9727-2020       Sid 3 (5)




begreppet ”handläggning av ärenden” (jfr SOU 2010:29 s. 98 och prop.
2016/17:180 s. 286). Trots det är förvaltningslagens betydelse för hand-
läggningen av sådana ärenden begränsad. Det beror till stor del på att många av
lagens förfaranderegler förutsätter att det finns någon part i ärendet eller att
myndighetens beslut kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt
sätt.

Motiveringsskyldighet
Ett beslut som kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt ska
innehålla en klargörande motivering om det inte är uppenbart obehövligt. Det
står i 32 § förvaltningslagen. Uttrycket ”kan antas påverka någons situation på
ett inte obetydligt sätt” används även i 41 §, som reglerar vilka beslut som får
överklagas (s.k. överklagbarhet). Det är avsett att ha samma innebörd i båda
bestämmelserna (se prop. 2016/17:180 s. 321).

Frågan om vilka beslut som är överklagbara var inte reglerad i 1986 års
förvaltningslag, utan principerna för det framgick av rättspraxis. Överklag-
barhetsbestämmelsen i 41 § förvaltningslagen är tänkt att ge uttryck för denna
praxis och samtidigt möjliggöra en fortsatt utveckling av den (se prop.
2016/17:180 s. 332). Vid bedömningen av om ett beslut behöver förses med en
klargörande motivering kan det således vara av betydelse om beslutet uppfyller
de förutsättningar för överklagbarhet som har utvecklats i praxis. Vid
prövningen av om de förutsättningarna är uppfyllda har det ingen omedelbar
betydelse om beslutet på grund av ett författningsreglerat överklagandeförbud
inte kan överklagas. Det är en annan sak att ett sådant förbud i något fall kan
tänkas påverka om en motivering är uppenbart obehövlig.

Rättsfall om överklagbarhet har i regel gällt myndigheters agerande i
förhållande till enskilda. Högsta förvaltningsdomstolen har vid flera tillfällen
uttalat att ett besluts faktiska verkningar för den som berörs av det är avgörande
(se t.ex. HFD 2020 ref. 12). Överklaganden av myndigheters beslut i
administrativa ärenden prövades före den 1 juli 2006 som utgångspunkt av
regeringen. De enda sådana beslut som enligt regeringens praxis säkert var
överklagbara var anställningsbeslut. Beslut i ärenden om en myndighets interna
förhållanden, t.ex. arbetsledningsbeslut eller beslut om en myndighets
organisation eller verksamhetsinriktning, ansågs inte vara överklagbara (se
prop. 2005/06:56 s. 18). Inget talar för annat än att denna praxis fortfarande är
gällande. Att t.ex. ett arbetsledningsbeslut inte kan överklagas kan ses i ljuset av
de anställdas lydnadsplikt (jfr Lundmark och Säfsten, Förvaltningslagen – en
kommentar, version 1A, publicerad i Juno den 6 maj 2022, kommentaren till
41 § förvaltningslagen under rubriken ”Organisatoriska beslut”).

Partsinsyn och kommunikation
Förvaltningslagens bestämmelser om partsinsyn (10 §) och kommunikation
(25 §) gäller, i likhet med flera andra bestämmelser i lagen, i förhållande till den
som är part i ärendet hos myndigheten. Uttrycket part är inte definierat i lag-
                                                                    Dnr 9727-2020     Sid 4 (5)




texten, men omfattar sökande, klagande och andra parter. Med sökande avses i
detta sammanhang den som ansöker om en åtgärd som är reglerad i den
offentligrättsliga lagstiftningen. En annan part kan t.ex. vara den som är föremål
för ett tillsynsärende hos en myndighet (se prop. 2016/17:180 s. 295).

En nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att någon ska vara att
betrakta som part är att myndighetens beslut i ärendet bedöms komma att angå
honom eller henne på motsvarande sätt som krävs för klagorätt enligt 42 §
förvaltningslagen (jfr Lundmark och Säfsten, Förvaltningslagen – en
kommentar, version 1A, publicerad i Juno den 6 maj 2022, kommentaren till
10 § förvaltningslagen under rubriken ”Vem är part?”). Detta gäller även i de
situationer då det kommande beslutet på grund av exempelvis ett överklagande-
förbud inte kommer att kunna överklagas.

När en myndighet i egenskap av arbetsgivare fattar arbetsledningsbeslut, t.ex.
om fördelningen av arbetsuppgifter mellan de anställda, agerar myndigheten
typiskt sett i en privaträttslig snarare än offentligrättslig roll. Även om en
myndighet har uppmanat anställda som är intresserade av att få en viss arbets-
uppgift att ansöka om den, blir de anställda enligt min uppfattning inte att
betrakta som sådana sökande som ses som parter i förvaltningslagens mening.
Med motsvarande resonemang som när det gäller skyldigheten att motivera
beslut, anser jag vidare att de anställdas lydnadsplikt medför att de i regel inte
heller kan anses påverkas av myndighetens beslut på ett sådant sätt som krävs
för att de ska betraktas som parter på någon annan grund.

Mot denna bakgrund är min uppfattning att borttagandet av begränsningen till
ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild inte har inneburit att
förvaltningslagens regler om partsinsyn och kommunikation har blivit
tillämpliga på myndighetsinterna ärenden om t.ex. arbetsledning.

Bedömningen i detta fall
Det står enligt min mening klart att Lunds universitets handläggning av
ansökningarna om ALF-medel har skett inom ramen för ett sådant ärende som
avses i 1 § förvaltningslagen. För att bedöma om förvaltningslagens regler om
partsinsyn, kommunikation och motiveringsskyldighet har varit tillämpliga är
det därmed nödvändigt att bedöma om det har funnits någon part i ärendet och
om universitetets beslut har kunnat antas påverka någons situation på ett inte
obetydligt sätt.

Universitetet har i sitt remissyttrande framhållit att dess roll är att föreslå hur
statliga resurser som tilldelats regionen ska fördelas inom regionen för att
möjliggöra att resurserna nyttjas för forskning. Dessutom har universitetet
ansett att det kan ifrågasättas om ett beslut om tilldelning av forskningsanslag
för projekt vid universitetet kan sägas ha sådana faktiska verkningar som krävs
för motiveringsskyldighet när det är fråga om forskare anställda vid
universitetet. AA har å sin sida framfört att regionens beslut med anledning av
universitetets förslag endast är en formalitet. Vidare har han pekat på att
                                                                   Dnr 9727-2020      Sid 5 (5)




forskningsanslag är av stor betydelse för en forskares personliga och
ekonomiska situation, bl.a. eftersom de påverkar möjligheterna till karriär- och
löneutveckling.

JO har tidigare kritiserat Vetenskapsrådet för att ett beslut om att avslå en
ansökan om forskningsbidrag inte uppfyllt kravet på en klargörande motivering
i 32 § förvaltningslagen (JO 2019/20 s. 599). En skillnad mellan förhållandena i
det fallet och i det nu aktuella ärendet är att ALF-medlen är riktade till
forskning som bedrivs inom samma myndigheter som deltar i processen för att
avgöra hur medlen ska fördelas. Av ett avtal mellan regionen och universitetet
framgår vidare att medlen utgör ersättning till regionen för de kostnader som
uppkommer i hälso- och sjukvården när resurser i form av lokaler, personal
m.m. ställs till förfogande i samband med universitetets forskning. Oavsett om
medlen ska anses tilldelas projekt eller enskilda forskare och oavsett om
universitetets beslut ska betraktas som ett förslag eller inte, har frågan om
fördelningen en myndighetsintern prägel. Enligt min mening har förfarandet
betydligt större likheter med en arbetsgivares arbetsledningsbeslut om
fördelning av arbetsuppgifter och resurser än med t.ex. en myndighets
handläggning av ansökningar om offentligrättsligt reglerade förmåner. Det
gäller även i de fall som den sökande forskaren endast är anställd vid en av de
två inblandade myndigheterna eller i en verksamhet som har vårdavtal med
regionen.

Mot denna bakgrund bedömer jag att universitetets beslut inte har påverkat AA
eller någon annan enskild på ett sådant sätt som krävs för att kravet i 32 §
förvaltningslagen på en klargörande motivering ska vara tillämpligt. Av
motsvarande skäl bedömer jag vidare att universitetets ärende inte har haft
någon part, vilket medför att förvaltningslagens bestämmelser om partsinsyn
och kommunikation inte heller har varit tillämpliga. Jag ifrågasätter inte AA:s
uppgifter om forskningsbidrags betydelse för bl.a. en forskares karriär. Även i
andra sammanhang kan emellertid en myndighet – på samma sätt som andra
arbetsgivare – fatta beslut av t.ex. arbetsledningskaraktär som påverkar
arbetstagarnas möjligheter till karriär- och löneutveckling. Enligt min mening
medför verkningar av det slaget inte att de aktuella bestämmelserna blir
tillämpliga. Jag finner därför inte skäl att kritisera universitetet för avsaknaden
av beslutsmotivering eller för dess hantering av frågorna om kommunikation
och partsinsyn.

Det som i övrigt har förekommit i ärendet ger inte anledning till något uttalande
från min sida.

Ärendet avslutas.
