# Anmälan mot åklagare vid Åklagarmyndigheten och mot Polismyndigheten i Norrbotten för långsam handläggning av en förundersökning

JO 2005-06-16 dnr 976-2004

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                     Sid
                                                                      2005-06-16        976-2004               1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Anmälan mot åklagare vid Åklagarmyndigheten och mot Polis-
                        myndigheten i Norrbotten för långsam handläggning av en för-
                        undersökning

## Anmälan

I en anmälan till JO ifrågasatte Metalls Verkstadsklubb Luleåverken åklagares vid
                        Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Luleå, och Polismyndighetens i Norr-
                        botten handläggningstid i en förundersökning.

## Utredning

Handlingar i polismyndighetens ärende K13554-02, åklagarkammarens ärende
                        702A-765-02 och i dåvarande Åklagarmyndighetens i Umeå ärende 700 2003/0583
                        fordrades in och granskades. Av anmälan och infordrade handlingar framgick bl.a.
                        följande.

                        Den 16 november 2001 upptäcktes halter av det hälsofarliga ämnet bensen i ett
                        kontrollrum vid koksverket vid SSAB i Luleå. Den 12 april 2002 inkom en åtals-
                        anmälan från Arbetsmiljöverket till åklagarkammaren i Luleå.

                        Kammaråklagaren AA beslutade den 11 juli 2002 att inleda förundersökning
                        rörande framkallande av fara för annan och arbetsmiljöbrott. En polisanmälan upp-
                        rättades den 22 juli 2002. Den 7 oktober 2002 framförde åklagaren synpunkter till
                        polisen om var utredningen borde handläggas. Den 19 februari 2003 inkom till
                        åklagarkammaren kompletterande uppgifter från skyddsombudet och den 19 juni
                        2003 inkom LO-TCO Rättsskydd AB med ytterligare material.

                        AA skickade påminnelser till polisen den 7 april 2003 och den 28 augusti 2003, i
                        den senare påtalade han att ärendet närmade sig preskription. Under perioden den 8
                        september 2003 till den 6 november 2003 hölls fyra polisförhör och under denna
                        tid gavs även teknisk utredning som SSAB genomfört in.

                        Den 15 november 2003 beslutade AA att lägga ned förundersökningen avseende
                        misstankar om framkallande av fara för annan och arbetsmiljöbrott med motivering
                        att brott inte kunde styrkas. LO-TCO Rättsskydd AB begärde överprövning av
                        beslutet och överåklagaren BB vid dåvarande Åklagarmyndigheten i Luleå
                        beslutade den 27 januari 2004 att det inte fanns skäl att ändra AA:s beslut. BB kon-


 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                         Dnr 976-2004     Sid 2 (6)



staterade också att ett eventuellt brott mot arbetsmiljölagen skulle ha preskriberats
vid samma tid som begäran om överprövning inkom.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
handläggningen av ärendet.

Polismyndigheten kom in med ett remissvar i vilket anfördes bl.a. följande.

## Upplysningar

Polismyndigheten i Norrbotten består av fyra polisområden – Luleå, Piteå älvdal,
      Norra Lappland och Östra Norrbotten – en länsoperativ avdelning (eko-, narkotika-,
      utrednings- och teknisk rotel) en trafikavdelning och en övergripande stab.
      Åtalsanmälan från Arbetsmiljöverket, Arbetsmiljöinspektionen i Luleå, inkom till
      Åklagarkammaren i Luleå den 12 april 2002. Beslut om inledande av förunder-
      sökning fattades av kammaråklagare AA den 11 juli. Grundanmälan upprättades hos
      polismyndigheten den 22 juli och godkändes samma dag. Efter skriftlig begäran från
      åklagaren den 7 oktober överfördes ärendet från Polisområde Luleås lokala
      utredningsenhet till Länskriminalpolisens Ekorotel. Ärendet fördelades ut den 12
      augusti 2003 till en utredningsman och slutredovisades den 15 november. Samma
      dag, d.v.s. 15 november 2003, beslutade kammaråklagare AA att lägga ned för-
      undersökningen avseende misstanke om framkallande av fara för annan och arbets-
      miljöbrott med motiveringen att brott inte kunde styrkas eftersom eventuell oakt-
      samhet inte uppkommit i graden grov.
      Svenska Metallarbetarförbundet begärde överprövning av beslutet och Överåklagar-
      en i Umeå anförde i beslut den 27 januari 2004 att kammaråklagare AA har haft fog
      för sin bedömning utifrån de brottsrubriceringar han gjort. Skulle det alternativt varit
      fråga om brott mot arbetsmiljölagen, konstaterade överåklagaren vidare, preskribera-
      des sådant brott i samband med att begäran om överprövning kommit in till myndig-
      heten.

## Yttrande

Vid Polismyndigheten i Norrbotten handläggs miljöbrott dels lokalt vid de olika
      polisområdena och dels på Ekoroteln. Fördelningen däremellan är i huvudsak att
      brott mot den yttre miljön skall handläggas på Ekorotel och att utredningar gällande
      skador som drabbat person skall handläggas lokalt. Givetvis kan gränsdragnings-
      frågor uppkomma och åklagaren kan, såsom i detta ärende, begära att ett ärende
      överförs från den ena enheten till den andra.
      Det aktuella ärendet fördelades således initialt till Polisområde Luleå och först den
      7 oktober 2002 kom det till Ekoroteln för utredning. Även om detta får tillskrivas
      myndighetens egna handläggningsrutiner innebar det för Ekoroteln att ett antal
      månader förflutit utan att några utredningsinsatser kunnat vidtas. Den 7 april 2003
      skickade kammaråklagare AA en påminnelse om att han ännu inte fått någon polisa-
      nmälan eller besked om vem som var handläggare i ärendet och den 28 augusti en
      påminnelse om att ärendet närmade sig preskription.
      I efterhand kan konstateras att rotelchefen, i vart fall efter åklagarens påminnelse i
      april månad, borde ha påskyndat utredningsinsatsen. För det fall att möjligheterna
      till omprioriteringar inom roteln var uttömda borde frågan om tillfällig resursför-
      stärkning ha diskuterats med chefen för länskriminalavdelningen. Att någon resurs-
      förstärkning till roteln inte uttryckligen begärdes sammanhänger sannolikt med att
      roteln kräver specialistkompetens och att det därför inte beaktades att även en
      kvalificerad utredare utan sådan kompetens ändock kunde ha varit roteln behjälplig
      i den uppkomna situationen. Polismyndigheten hade vetskap om läget i stort be-
      träffande både arbetsbelastning och personalläge men anser att myndighetens led-
      ning borde ha uppmärksammats på att ärenden som närmade sig preskription inte
      kunde utredas.
                                                                         Dnr 976-2004    Sid 3 (6)



      Anledning till att handläggningen i ärendet drog ut på tiden orsakades således av
      att personalläget vid Ekoroteln var synnerligen ansträngt på grund av sjukdom och
      pensioneringar samtidigt som arbetsbelastningen var oförändrat hög. Det kan t.ex.
      nämnas att roteln under den aktuella tidsperioden arbetade intensivt med bl.a. ett
      ärende gällande grova bedrägerier, grova skattebrott och grova bokföringsbrott i ett
      25-tal bolag, ca 500 K-anmälningar. I ärendet förekom både anhållanden och
      häktningar.
      Polismyndigheten kan sammanfattningsvis inte annat än beklaga utredningstidens
      längd. Det är självklart inte acceptabelt att en anmälare kan komma att lida rätts-
      förlust på grund av att ett ärende preskriberas. Vid polismyndigheten pågår sedan
      en tid tillbaka, under länskriminalchefens ledning, en översyn av arbetsrutiner, kom-
      petens och ärendebevakning i syfte att effektivisera och kvalitetssäkra utrednings-
      verksamheten. Arbetsgruppen har som målsättning att presentera sitt arbete under
      2004. Polismyndigheten har emellertid redan utökat Ekoroteln med ytterligare en
      miljöutredare.
Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten i Umeå för upplysningar
och yttrande över handläggningen av ärendet varvid särskilt skulle anges vilka
åtgärder som åklagaren i egenskap av förundersökningsledare vidtagit för att driva
förundersökningen framåt.

Åklagarmyndigheten kom in med ett remissvar och anförde följande.

## Upplysningar

Kammaråklagaren AA handlägger som miljöåklagare ärenden avseende den yttre
      miljön för Norrbottens och Västerbottens län. Han handlade i april 2002, då den nu
      aktuella anmälan kom in till Åklagarkammaren i Luleå, även arbetsmiljöärenden
      från Norrbottens län. Arbetsbelastningen för honom blev orimligt stor och arbets-
      miljöärendena lades på annan åklagare någon gång vid halvårsskiftet 2002.
      Förundersökningar som bedrivs inom Norrbottens län skall enligt överenskommelse
      mellan Polismyndigheten i Norrbottens län och Åklagarkammaren i Luleå alltid
      ledas av åklagare om misstanken gäller brottsbalksbrotten framkallande av fara för
      annan eller arbetsmiljöbrott. Samma gäller om misstanken hänför sig till special-
      straffrätten och påföljden är strängare än fängelse sex månader.
      Ärendets gång kan kortfattat beskrivas på följande sätt.
      Den 16 november 2001 upptäcktes halter av bensen i ett kontrollrum vid gas-
      behandlingen på koksverket vid SSAB Tunnplåt AB i Luleå. En åtalsanmälan, som
      var upprättad av Arbetsmiljöinspektionen i Luleå, med bilagor inkom till Åklagar-
      kammaren i Luleå den 12 april 2002, där den diariefördes som ärende 702A-765-02.
      AA beslutade sig den 11 juli 2002 för att inleda förundersökning avseende miss-
      tanke om framkallande av fara för annan och arbetsmiljöbrott. Anmälan skrevs den
      22 juli 2002 in i polisens register, dnr K13554-02. AA tillskrev den 7 oktober 2002
      polismyndigheten sedan han fått veta att utredningsuppdraget lagts på polisområde
      Luleås lokala utredningsenhet och inte på länskriminalpolisens eko-rotel. Han
      förordade i skrivelsen att det borde flyttas över till eko-roteln, vilket också skedde.
      En komplettering inkom den 19 februari 2003 från Metall, verkstadsklubben vid
      Luleåverken, till åklagarkammaren. Från LO-TCO Rättsskydd AB inkom den 19
      juni 2003 ytterligare material.
      AA tillskrev den 7 april 2003 polismyndigheten och påtalade att han inte fått del
      av att anmälan registrerats eller vem som var polisens handläggare. Den 28 augusti
      2003 skrev han återigen en påminnelse till polismyndigheten och anmärkte att
      ärendet närmade sig preskription. Därefter inleddes utredningen. Under perioden 8
      september - 6 november 2003 hölls förhör med fyra personer. Under den perioden
      inkom även en teknisk utredning från SSAB.
                                                                          Dnr 976-2004     Sid 4 (6)



      AA beslutade den 15 november 2003 att nedlägga förundersökningen. Som skäl för
      beslutet angav han att brott inte kunde styrkas eftersom ”en eventuell oaktsamhet
      inte kommer upp i graden grov”.
      LO-TCO Rättsskydd AB begärde överprövning av beslutet, åklagarmyndighetens
      ärende 700 2003/0583. Jag fastställde den 27 januari 2004 AA:s beslut.

## Yttrande

Jag har haft tillgång till Polismyndighetens i Norrbottens län yttrande den 28 maj
      2004 och kan av det konstatera att polismyndigheten i stort sett tar på sig ansvaret
      för dröjsmålet med handläggningen av utredningen. Krav på skyndsamhet med att
      vidta förundersökningsåtgärder är bl. a. betingat av preskriptionstidens längd. Detta
      gäller inte minst miljöbrottslighet och arbetsmiljöbrottslighet, där preskriptionstider-
      na ofta är korta samtidigt som utredningsförfarandet är komplicerat och tidsödande.
      Detta var också en gång ett av skälen till att Riksåklagaren inrättade speciella miljö-
      åklagarbefattningar, där arbetsuppgiften så långt det var möjligt skulle hållas fredad
      i förhållande till andra arbetsuppgifter.
      En grundförutsättning för att snabbt komma igång med en effektiv utredning är då
      att anmälaren – målsäganden, tillsynsmyndighet etc. – så snart det överhuvudtaget
      är möjligt kommer in med en anmälan som är så fullständig att den kan läggas till
      grund för utredningsarbetet. Den åtalsanmälan som arbetsmiljöinspektionen upp-
      rättat i detta ärende är välskriven och grundlig. Emellertid kan konstateras att det
      gått nästan fem månader från det att brottsmisstanken uppstod till dess anmälan kom
      in till åklagarkammaren. Samtidigt skall sägas att det var under dessa fem månader
      som det omfattande underlaget för anmälan togs fram.
      Det tog sedan AA tre månader att komma fram till beslut om inledande av för-
      undersökning, en tidsåtgång som givetvis kan sättas ifråga. Som sagts hade han
      emellertid vid denna tid en så stor arbetsbörda att han befriades från ansvaret för
      arbetsmiljöbrotten i Norrbotten. I beslutet om att inleda förundersökningen anger
      han tydliga direktiv och begär återkoppling för nya direktiv så snart den inledande
      utredningsåtgärden var vidtagen. Jag kan inte finna någon grund för kritik av AA så
      här långt.
      Av polisens registrering K13554-02 den 22 juli 2002 framgår att anmälan med
      beslut om förundersökning och direktiv kom in till polisen den 18 juli 2002. Från
      denna sistnämnda dag bär polisen ansvaret för att det finns utredningsmän med till-
      räcklig kompetens som kan gripa sig an förundersökningen. Åklagaren förfogar i
      egenskap förundersökningsledare inte över de polisiära resurserna. Den första åt-
      gärden som vidtogs sedan polisen tagit emot anmälan med direktiv var att den 8
      september 2003 hålla ett förhör med CC. Då hade det gått nästan fjorton månader
      sedan ärendet kom på polisens bord. Polismyndigheten har yttrat sig över vad polis-
      en gjort och inte gjort under denna tid. Frågan är då om AA i sin roll gjort tillräckligt
      för att driva på utredningen. Han skrev en gång till polisen för att försöka styra över
      utredningen till en lämpligare enhet än den där den först placerades. Därefter skrev
      han vid två tillfällen till polisen och påminde om ärendet. Enligt min mening har han
      gjort vad som ankommit på honom.
      När utredningen väl kom i gång hösten 2003 handlades den snabbt och avslutades
      med nedläggningsbeslutet den 15 november 2003. Jag har i överprövningsbeslutet
      den 27 januari 2004 tagit ställning till förundersökningsresultatet i rent materiellt
      hänseende, varför den frågan inte berörs här.
      Detta ärende illustrerar en fråga som varit föremål för återkommande diskussioner
      under mycket lång tid, detta att åklagarnas förundersökningsledning inte är förenad
      med att de förfogar över utredningsresurserna. AA har själv deltagit i denna diskus-
      sion och både för mig och polisledningen i olika sammanhang pekat på problemet att
      bristande polisiära resurser påverkar åklagarens arbetsresultat.
Metalls Verkstadsklubb Luleåverken yttrade sig över remissvaren.
                                                                     Dnr 976-2004   Sid 5 (6)



Bedömning
Enligt 23 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken (RB) skall förundersökning in-
ledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta
att brott som hör under allmänt åtal har förövats. Det ankommer alltid på förunder-
sökningsledaren att omgående ta ställning till om uppgifterna i en brottsanmälan
utgör tillräcklig grund för ett beslut i förundersökningsfrågan samt att – om detta
inte skulle vara fallet – föranstalta om de förutredningsåtgärder som krävs för att så
snabbt som möjligt få fram det erforderliga beslutsunderlaget.

Anmälan kom in till åklagarkammaren i mitten av april 2001 och först tre månader
senare beslutade AA att inleda förundersökning avseende framkallande av fara och
arbetsmiljöbrott. Det har inte framkommit att några förutredningsåtgärder vidtogs
under den tiden. Av åklagarmyndighetens yttrande framgår att AA:s arbets-
belastning var för stor vilket medförde att arbetsmiljöärendena från Norrbottens
län vid halvårsskiftet 2002 överflyttades till annan åklagare. Även om AA:s arbets-
belastning varit hög vid tillfället borde beslut i förundersökningsfrågan ha fattats
tidigare än som skedde. Om det inte fanns utrymme för honom att göra det
ställningstagandet hade han bort påtala detta särskilt för kammarchefen.

En förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.
Finns det inte längre skäl att fullfölja en förundersökning skall den läggas ned (23
kap. 4 § andra stycket RB).

Undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall se
till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas
till vara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom de direktiv
som behövs för arbetet (1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen,
1947:948).

När en förundersökning leds av en åklagare får denne enligt 23 kap. 3 § andra
stycket RB anlita biträde av polismyndighet för att verkställa förundersökningen.
Han får också uppdra åt en polisman att vidta en viss åtgärd som hör till förunder-
sökningen om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

I samband med att AA i juli 2002 inledde förundersökning gav han också direktiv
vilka polisen erhöll den 18 juli 2002. Av utredningen framgår att polisen inte vid-
tog några åtgärder med anledning av direktiven. Efter det att AA i oktober 2002
framfört önskemål om att ärendet skulle handläggas vid en viss enhet inom polisen
överflyttades ärendet dit, dock utan att några utredningsåtgärder initierades. Inte
heller AA:s påminnelse i april 2003 fick någon effekt. Först efter det att AA i
augusti 2003 påpekade att ärendet närmade sig preskription vidtogs åtgärder. AA:s
påpekande måste innebära att han även övervägt att ansvar för brott mot arbets-
miljölagen kunde komma i fråga.

Under september till början av november 2003 hölls fyra förhör. Den 15 november
2003, samma dag som ärendet slutredovisades, beslutade AA att förundersökning-
en skulle läggas ned då brott inte kunde styrkas eftersom en eventuell oaktsamhet
inte kunde bedömas ha varit grov. BB fann, med anledning av en begäran om
                                                                    Dnr 976-2004    Sid 6 (6)



överprövning, att AA haft fog för sin bedömning utifrån de brottsrubriceringar som
var aktuella. Han konstaterade vidare att, om det alternativt skulle vara fråga om
brott mot arbetsmiljölagen, hade ett sådant brott preskriberats i samband med att
begäran om överprövning kom in till myndigheten.

JO har under de senaste åren i ett stort antal ärenden kunnat konstatera att den
brottsutredande verksamheten uppvisar allvarliga brister och att handläggnings-
tiderna i åtskilliga fall inte står i överensstämmelse med det skyndsamhetskrav som
uttalas i rättegångsbalken. Jag är således väl medveten om att arbetssituationen
inom polis- och åklagarväsendena är ansträngd och att man därför måste prioritera
vissa ärenden framför andra. När det som i detta fall kan bli aktuellt att rubricera en
gärning som ett brott med kort preskriptionstid är det angeläget att såväl åklagare
som polis vidtar åtgärder för att driva ärendet framåt så att inte en utdragen hand-
läggningstid gör att preskription inträder innan saken prövas.

Såvitt avser polisen ankommer det på rotelchefen eller motsvarande befattnings-
havare och ytterst på avdelningschefen att som en del av sitt ledningsansvar bevaka
att handläggningen av ärendena påbörjas. Det är inte acceptabelt att en handläggare
utses först ett drygt år efter det att förundersökning inletts och åklagare begärt
biträde från polisen med att verkställa denna. Polismyndigheten förtjänar kritik för
sin passivitet.

När det gäller AA så har han, som sagts tidigare, i egenskap av förundersöknings-
ledare det övergripande ansvaret för förundersökningen. För det fall att en påmin-
nelse inte får den effekt som önskas måste förundersökningsledaren överväga om
det finns skäl att på nytt påminna i ärendet eller om andra åtgärder i syfte att driva
utredningen framåt behöver vidtas. Vilka åtgärder som i så fall kommer i fråga
beror självfallet på vad saken gäller. I vissa fall kan personliga kontakter med ut-
redningsmannen eller – om någon sådan ännu inte utsetts – med rotelchefen bli
aktuella. I andra fall bör problemet föras upp på en högre nivå inom åklagar-
väsendet.

AA har enligt min mening inte på ett tillräckligt aktivt sätt drivit utredningen
framåt. Han borde tidigare ha påtalat den preskriptionsrisk som förelåg samt
vidtagit någon av nyss nämnda åtgärder. AA kan inte undgå kritik för att han
brustit i denna del.

Ärendet avslutas.
