# Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län och åklagare vid Åklagarmyndigheten, City åklagarkammare i Stockholm, för långsam handläggning av en förundersökning

JO 2009-01-19 dnr 993-2008

BESLUT
                                                                       Datum                Dnr                     Sid
                                                                       2009-01-19           993-2008               1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län och åklagare vid
                        Åklagarmyndigheten, City åklagarkammare i Stockholm, för långsam
                        handläggning av en förundersökning

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot Polismyndigheten i Stockholms län och
                        Ekobrottsmyndigheten (EBM).

                        AA anförde i huvudsak följande. I juli 2003 gav hans företag ett kortfristigt lån om
                        200 000 euro till ett annat företag. Lånet återbetalades aldrig trots upprepade
                        försök, varefter han förstod att han blivit utsatt för ett bedrägeri. Den 19 december
                        2005 lämnade han därför in en polisanmälan till både polisen (om bl.a. bedrägeri)
                        och EBM (om bl.a. skattebrott). Det dröjde därefter en månad innan han fick
                        bekräftelse på anmälan och ett diarienummer från polisen. I april 2006 blev han
                        kallad till förhör och någon månad senare förhördes även hans son. Under hösten
                        2006 ringde utredande polisman till honom och i december 2006 skickade han ett
                        e-postmeddelande, som polismannen besvarade och upplyste honom om att fallet
                        ”fortfarande lever”. Under 2007 hörde han inte någonting från polisen. Han är
                        mycket kritisk till hur polisen prioriterat sitt arbete. Det kan inte vara förenligt med
                        en rättsstats värderingar att brott av detta slag inte blir utrett inom rimlig tid.
                        – EBM underrättade honom den 16 januari 2006 om att myndigheten beslutat att
                        inte inleda förundersökning med anledning av de anmälningar som handlagts där.
                        Att myndigheten vägrat befatta sig med hans anmälan anser han är i strid med
                        myndighetens instruktioner. EBM har också gjort obegripliga prioriteringar.

## Utredningen

Muntliga upplysningar inhämtades och handlingar i polismyndighetens ärende
                        K11218-06 och Åklagarmyndighetens, City åklagarkammare i Stockholm, ärende
                        dnr 111-803-06 infordrades och granskades. Av dessa framgick följande.
                        Polisanmälan registrerades den 13 januari 2006 och förundersökning inleddes
                        samma dag. Den 20 januari 2006 överfördes ärendet till åklagare, och för-
                        undersökningsledningen övertogs av kammaråklagaren BB den 23 januari 2006.
                        Enligt polisinspektören CC hölls förhören med AA och dennes son efter direktiv
                        från åklagaren. Den enda noteringen i åklagarkammarens diarium om direktiv till
                        polisen är daterad den 1 mars 2007.


 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                        Dnr 993-2008    Sid 2 (5)



Handlingar infordrades även från EBM. Av dessa framgick att anmälan om bl.a.
skattebrott, oredlighet mot borgenärer och bedrägeri inkom den 21 december 2005
samt att beslut att inte inleda förundersökning fattades den 16 januari 2006. Vidare
upplystes AA om att anmälan om bedrägeri inte handlades av EBM utan av
Åklagarmyndigheten.

Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten och polismyndigheten för
upplysningar över handläggningstiden i ärendet om bedrägeri och en bedömning av
det som kommit fram.

Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren DD) inkom med ett remissvar till vilket
upplysningar från vice överåklagaren EE hade fogats (här utelämnade).

DD anförde i huvudsak följande.

## Bakgrund

Av handlingarna i ärendet och av upplysningarna från kammaren framgår följande.
      En polisanmälan avseende bedrägeri gjordes den 13 januari 2006 och samma dag
      inleddes en förundersökning av polisen.
      Den 20 januari 2006 lottades ärendet på rotel 17 vid City åklagarkammare i
      Stockholm med kammaråklagaren BB som ansvarig handläggare. Diariet innehåller
      inte någon uppgift om att direktiv till polisen eller annan åtgärd har vidtagits.
      Utredaren vid Polismyndigheten i Stockholms län har dock enligt handlingarna i
      ärendet uppgett att han följt BBs direktiv och hållit förhör med anmälaren och
      dennes son. Dessa förhör hölls den 5 april 2006 respektive den 4 maj 2006. Förhören
      har emellertid inte inkommit till åklagarkammaren men finns i polisens akt.
      Uppgifterna i diariet ger alltså inte stöd för att det förekommit några kontakter
      mellan åklagaren och polisen.
      Kammaråklagaren BB övergick maj 2006 till en deltidstjänst och lämnade rotel 17
      den 1 december 2006.
      Därefter var roteln vakant till dess kammaråklagaren FF tog över roteln efter
      årsskiftet. FF skickade direktiv den 1 mars 2007. Några utredningsåtgärder vidtogs
      emellertid inte och den 30 oktober 2007 fick FF besked från bedrägeriroteln vid
      Citypolisen att det inte fanns någon handläggare för ärendet.
      FF lämnade rotel 17 i november 2007 och därefter har kammarledningen varit
      ansvarig för att bevaka tjänsten. Åklagarkammaren har upplyst att detta innebär
      följande. Under de perioder rotel 17 inte varit bemannad på vanligt sätt sköttes
      ärendet administrativt av chefsadministratören vid kammaren, som vid behov
      vidtalade någon i kammarledningen angående de ärenden som var inlottade på
      roteln. Det aktuella ärendet kom att bli föremål för s.k. passivt förundersöknings-
      ledarskap. Det innebar att ingen åklagare aktivt i förhållande till polisen tog några
      ytterligare initiativ i ärendet, utöver det direktiv som tidigare utfärdats. Å andra
      sidan fanns ständigt någon av kammarledningens tre åklagare tillgängliga vid
      kammaren för att omedelbart pröva de frågor som polisens handläggare väckte eller
      som av andra skäl uppstod.
      I juni 2008 kom kammaråklagaren BB åter att ansvara för rotel 17.
      Efter beskedet från polisen den 30 oktober 2007 förefaller ingenting ha hänt i
      ärendet och utredningen pågår fortfarande.
      Om man bortser från nämnda besked och direktivet den 1 mars 2007 ger uppgifterna
      i diariet inte stöd för att det förekommit några kontakter i ärendet mellan åklagare
      och polisen under år 2007 och 2008.
                                                                    Dnr 993-2008     Sid 3 (5)



Rättslig reglering
Av 23 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken framgår följande. Beslut att inleda
en förundersökning skall fattas av polismyndighet eller åklagaren. Har för-
undersökningen inletts av polismyndighet och är saken inte av enkel beskaffenhet,
skall ledningen av förundersökningen avseende brottet övertas av åklagaren, så snart
någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i annat fall överta
ledningen när det är påkallat av särskilda skäl.
Enligt 23 kap. 4 § rättegångsbalken skall förundersökningen bedriva så skyndsamt
som omständigheterna medger.
Av 1 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) framgår att undersökningsledaren
har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han eller hon skall se till att
utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas
tillvara.

Bedömning
Det kan inledningsvis konstateras att det är otillfredsställande att det endast synes ha
hållits två kortare förhör under de två och ett halvt år som utredningen pågått.
Utredningsåtgärder tycks alltså inte ha vidtagits i den omfattning som hade varit
önskvärd.
Kammaråklagaren BB har, som det verkar, i samband med att ärendets lottades på
honom gett direktiv om att förhör skulle hållas. Han har dock inte dokumenterat sina
direktiv, vilket är en brist. BB förefaller inte heller ha följt upp sina direktiv på det
sätt som borde ha skett. I vart fall har vidtagna åtgärder inte dokumenterats.
När sedan kammaråklagaren FF tog över ärendet var det givetvis svårt för henne att
veta vad som hänt i ärendet eftersom dokumentation saknades och de förhör som
hållits inte skickats till åklagarkammaren. Det var därför inte underligt att hon den 1
mars 2007 på nytt gav direktiv att förhör skulle hållas med anmälaren och hans son.
Den 30 oktober 2007 lämnade polisen besked om att ärendet saknade handläggare.
Det är oklart om detta besked har föranletts av att FF påmint polisen om direktivet.
En sådan åtgärd skulle ha dokumenterats.
Några åtgärder för att driva förundersökningen framåt har inte vidtagits efter det att
kammarledningen tog över ansvaret för ärendet i november 2007. Riksåklagaren har
i Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (ÅFS 2007:5) om bevakning
och uppföljning vid Åklagarmyndigheten av pågående förundersökningar gett
anvisningar för hur åklagare ska agera för att driva förundersökningar framåt med
tillräcklig skyndsamhet. Anvisningarna ska bl.a. ge stöd åt åklagarna om hur
bevakning och uppföljning av ärenden ska ske samt även bidra till en bättre kontroll
över ärendena. Jag kan konstatera att ärendet i vart fall från november 2007 inte har
handlagts på föreskrivet sätt.
Av yttrandet från åklagarkammaren framgår att en viss åklagare inte var utpekad
som ansvarig för det aktuella ärendet från det att ansvaret övertogs av kammar-
ledningen. Det system som följer av rättegångsbalken och förundersöknings-
kungörelsen bygger på att det i varje enskilt fall ska vara klarlagt vem som i
egenskap av undersökningsledare ansvarar för ärendets handläggning. Denna princip
kommer bl.a. till uttryck i bestämmelsen i 23 kap. 3 § första stycket rättegångs-
balken. Det borde således ha klarlagts vem i kammarledningen som ansvarade för
ärendet och de övriga ärendena på roteln.
Ytterst är det givetvis åklagarkammarens ledning som ska se till att kammaren har
en fungerande organisation. Som framgår av de ovan nämnda föreskrifterna har
kammarledningen också det övergripande ansvaret för bevakning och uppföljning av
pågående förundersökningar.
Det har även framkommit att polisens utredningsverksamhet inte har fungerat på
önskvärt sätt. Det framgår av handlingarna att kammarchefen inom den närmsta
tiden kommer att ta upp frågan med City polismästardistrikt för att diskutera
åtgärder som ska förbättra uppföljningsrutinerna så att handläggningen av ärenden
inte avstannar. Jag är självklart positiv till detta initiativ.
                                                                           Dnr 993-2008      Sid 4 (5)



Polismyndigheten (biträdande länspolismästare GG) inkom med ett yttrande och
anförde bl.a. följande.

      Polismyndigheten kan vid en samlad bedömning av den hittillsvarande
      handläggningen av ärendet, i likhet med polismästardistriktet, konstatera att det inte
      kommit att handläggas i enlighet med rättegångsbalkens krav på skyndsamhet.
      Skälet härtill har visat sig vara en kombination av resursbrist och prioriteringskrav
      vid ansvarig utredningsgrupp och senare vid den nuvarande bedrägeriroteln. JO har
      vid ett flertal tillfällen påtalat att resursbrist inte utgör något godtagbart skäl i dessa
      sammanhang och kritiserat myndigheten i frågan. JO har också påtalat hur polis- och
      åklagarmyndigheterna bör förfara i situationer där begärda utredningsåtgärder inte
      bedöms kunna vidtas under den närmaste tiden. Åklagaren bör då informeras om
      rådande arbetssituation och att åtgärder inte kommer kunna vidtas, varvid frågan får
      lyftas till ledningsnivåer inom respektive myndigheter. Någon sådan kommunikation
      synes inte ha skett i aktuellt ärende, i vart fall inte enligt vad som går att utläsa av
      utredningsakten. Det är givetvis beklagligt. Även om det brustit i kommunikationen
      från polisiärt håll, kan polismyndigheten emellertid konstatera att det är åklagaren i
      egenskap av förundersökningsledare som bär det yttersta ansvaret för att driva
      utredningen framåt.
      Som polismyndigheten påtalat i tidigare yttrande till JO, råder sedan hösten 2006 en
      ny organisation avseende utredning av bedrägeribrott inom myndigheten. Den 31
      oktober 2007 redovisades en utvärdering av den nya organisationen, innehållande
      bl.a. förslag till framtida personalresurs, ärendefördelning och ärendesamordning.
      Polismyndighetens ambition är att fortsatt verka för att bedrägeribrotten ska utredas
      så effektivt och rättssäkert som möjligt. De vidtagna åtgärderna med om-
      organisation, utvärdering och åtgärdsplan är led i ett pågående förbättringsarbete
      som sker både lokalt och centralt inom myndigheten och som kommer att leda till att
      denna typ av ärenden handläggs på ett mer rättssäkert och effektivt sätt i framtiden.
      Polismyndigheten får avslutningsvis beklaga att den aktuella utredningen dragit ut
      på tiden. Utredningsåtgärder kommer dock att vidtas så snart som möjligt.
AA yttrade sig över remissvaren.

Därefter inhämtades kompletterande information i december 2008. Vid
telefonsamtal med HH, ny handläggare vid polisen, framkom att förhör hölls med
AA i augusti 2008 och med den misstänkte i september 2008 och att ett förhör, som
förhoppningsvis kan hållas i januari 2009, återstår. Av dagboks-uppgifter från
polisen framkom vidare att direktiv från BB lämnades till polisen den 2 juni 2008.

Bedömning
En förundersökning ska enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken bedrivas
så skyndsamt som omständigheterna medger. Det är undersökningsledaren som har
ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han eller hon ska se till att utredningen
bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara.
Undersökningsledaren ska också ge dem som biträder honom eller henne behövliga
direktiv för arbetet, se 1 a § förundersökningskungörelsen (1947:948).

Anmälan om bedrägeri registrerades den 13 januari 2006 och förundersökning
inleddes samma dag. Den 20 januari 2006 överfördes ärendet till åklagarmyndighet
och förundersökningen övertogs av BB den 23 januari 2006. Förhör hölls med AA
och dennes son i april och maj 2006. Handläggningen av ärendet avstannade
därefter. Förhören rapporterades inte heller tillbaka till åklagaren, vilket förklarar
att direktiv om att förhör skulle hållas med AA och sonen skickades till polisen den
                                                                     Dnr 993-2008    Sid 5 (5)



1 mars 2007, nästan ett år efter att förhören hölls. Den 30 oktober 2007 meddelade
polisen åklagaren att ärendet saknade handläggare. Därefter hände ingenting i
ärendet förrän nya direktiv utfärdades av BB i juni 2008.

Jag har vid ett stort antal tillfällen tidigare konstaterat att polisens brottsutredande
verksamhet uppvisar allvarliga brister och att handläggningstiderna i åtskilliga fall
inte står i överensstämmelse med de krav på skyndsamhet som gäller. Särskilt
långa utredningstider förekommer i de ärenden där det inte finns några särskilda i
författning givna tidsfrister, förutom det allmänna skyndsamhetskrav som
föreskrivs i rättegångsbalken. Jag har också haft anledning att kritisera
Stockholmspolisens handläggning av bedrägeriärenden vid ett flertal tillfällen. Den
ansträngda arbetssituationen vid myndigheten vad gäller denna typ av ärenden är
således väl känd för mig.

Även med beaktande av det ansträngda arbetsläget är det emellertid, enligt min
mening, helt oacceptabelt att ett ärende får ligga obearbetat under så lång tid som
nu varit fallet. Vidare är det anmärkningsvärt att förhören som hölls under våren
2006 inte omedelbart återrapporterades till åklagaren. Denna underlåtelse fick ju
sedan till följd att åklagaren upprättade direktiv om att sådana förhör skulle hållas,
trots att de redan hade hållits. Därigenom förhalades handläggningen av ärendet
ytterligare. Uppenbarligen har kommunikationen mellan polis och åklagare inte
fungerat i ärendet. Polismyndigheten har också påtalat att det är åklagaren i
egenskap av förundersökningsledare som bär det yttersta ansvaret för att driva
utredningen framåt. Detta är i och för sig riktigt. Jag vill dock framhålla att enligt
min mening är det uppenbart att den utdragna handläggningstiden i ärendet till allra
största delen beror på brister hos polisen. Polismyndigheten förtjänar därför
allvarlig kritik för den utdragna handläggningstiden i ärendet.

När det gäller åklagarnas handläggning av ärendet vill jag först framhålla vikten av
att dokumentera och följa upp givna direktiv. Såvitt gäller tiden från november
2007 till juni 2008 då den aktuella roteln inte var bemannad ”på vanligt sätt” vill
jag understyrka, som Åklagarmyndigheten också angett, att det alltid ska finnas en
åklagare som är ansvarig för utredningen, även när det uppstår vakanser.
Rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen ställer krav på en skyndsam
handläggning där förundersökningsledaren aktivt måste verka för att utredningen
drivs framåt. Det saknas således lagligt stöd för ett ”passivt förundersöknings-
ledarskap” (jfr JO 2008/09 s. 160). Om en åklagare varit ansvarig för det aktuella
ärendet kunde möjligen ha uppmärksammats att de givna direktiven avsåg åtgärder
som redan var utförda. Slutligen konstaterar jag att ärendet inte har handlagts i
enlighet med de anvisningar som lämnats i Åklagarmyndighetens föreskrifter och
allmänna råd (ÅFS 2007:5). Enligt min mening borde åklagarna ha varit mer aktiva
i sin förundersökningsledning. Det finns därför anledning att också rikta kritik mot
berörda åklagare för bristerna i handläggningen.

Ärendet avslutas.
