# ARN 2011-4856 — Ärendereferat 2011-4856

- Myndighet: Allmänna reklamationsnämnden
- Avgöranden och beslut
- Allmänna reklamationsnämnden: https://www.arn.se/om-arn/vagledande-beslut/
- Sidan hos Ratio Lex: https://ratiolex.se/myndigheter/arn/beslut/2011-4856/

> Myndigheters och nämnders avgöranden är inte prejudikat. JO och JK utövar tillsyn.

> Texten är läst ur myndighetens egen publicering, som Ratio Lex hämtat.

2011-4856
             Nyttoavdrag vid hävning av bilköp ska beräknas utifrån köparens faktiska nytta av
             bilen. Eftersom köparen endast använt bilen i obetydlig omfattning ska något
             nyttoavdrag inte göras. Avgörande 2012-01-02; 2011-4856
2012-04-02
             S köpte en bil i maj 2011. S uppfattade bolaget som säljare. Vid köpet stod det i samtliga
       017   papper att bilen gått 11 000 mil, men S fick snart reda på att den redan i september 2010 hade
             gått 21 863 mil. S begärde att få häva köpet, men bolaget ville inte ta på sig ansvaret för felet.
             S har också drabbats av kostnader för bl.a. telefonsamtal, bensin och ersättningsbil.

             Bolaget motsatte sig kraven och gjorde gällande att det inte var rätt part. Bilen, som S hittat
             via en privat annons på Blocket.se, var aldrig utannonserad av bolaget eller till försäljning i
             bolagets lokaler. S kontaktade bolaget för att få lån, för vilket krävs att bilen registreras på
             bolaget innan den registreras på kunden. Bolaget hjälpte bara till med finansieringen av bilen,
             vilket framgår av köpeavtalet där det också står att bolaget inte lämnar någon garanti.

             Nämnden gjorde följande bedömning.

             Nämnden noterar att köpeavtalet ingåtts på bolagets kontraktsformulär, att bolaget i
             bilregistret står som ägare till bilen omedelbart före det att den förvärvats av S och att bolaget
             anges som säljare av bilen på det utfärdade garantibeviset. På grund härav får bolaget, om det
             möjligen inte rent av skulle vara säljare av bilen, i vart fall anses vara förmedlare av
             försäljningen (se 1 § andra stycket konsumentköplagen, 1990:932). En förmedlare bär enligt
             nämnda lagrum samma ansvar för bl.a. fel i varan som säljaren. Bolaget är således rätt
             motpart i ärendet.

             När det så gäller bilens verkliga körsträcka konstaterar nämnden att det av de handlingar som
             S åberopat framgår att den körsträckan vida överstigit den vid köpet uppgivna, vilket i och för
             sig inte har ifrågasatts av bolaget. Bilen har avvikit från parternas avtal och är således
             behäftad med ett köprättsligt fel. Felet får anses vara väsentligt för S. Han är därför enligt 29
             § konsumentköplagen berättigad att häva köpet.

             Vid hävning av köp ska parternas prestationer återgå (se 43 § konsumentköplagen). Vid
             återbetalningen av köpeskillingen ska dock göras ett skäligt avdrag för den nytta som köparen
             haft av varan trots felet (se 44 § första stycket konsumentköplagen). I förarbetena till 44 §
             konsumentköplagen anges att i uttrycket ”skäligt” ingår att obetydlig nytta inte ska medföra
             något avdrag. Där anges vidare att det för att det ska bli något avdrag alls bör krävas att den
             nytta som konsumenten haft av varan ska ha varit betydande såsom ”när köparen har använt
             en bil eller en båt i rätt stor omfattning” (se prop. 1989/90:89, s. 160). Tanken synes således
             ha varit att användning som skett endast i mindre omfattning inte ska medföra att avdrag för
             nytta ska ske (se Eriksson, Nordling, Palm, Konsumentköp, En kommentar till
             konsumentköplagen, s. 281 f). När det ska avgöras vilken nytta som konsumenten haft av
             bilen är det den faktiska nyttan som ska beaktas, inte den nytta som konsumenten kunde ha
             haft av bilen men rent faktiskt inte haft. Det innebär bl.a. att det i varje individuellt fall måste
             undersökas om konsumenten verkligen haft någon faktisk nytta av varan. Avdrag för nytta
             ska således göras för den faktiska nyttan, inte för den nytta som konsumenten kunde ha haft
             men rent faktiskt inte haft (se Eriksson, Nordling, Palm, a.a., s. 282 ff).

             I förevarande fall har framkommit att S kört den aktuella bilen endast i obetydlig omfattning.
             Den har inte i övrigt medfört någon faktisk nytta för honom. På grund härav ska något
             nyttoavdrag således inte göras.

Till följd av vad som nu har anförts är bolaget, mot återfående av bilen, skyldigt att betala
tillbaka hela köpeskillingen till S. På det belopp som återbetalas är bolaget vidare skyldigt att
betala ränta (se 44 § andra stycket konsumentköplagen samt 2 § andra stycket och 5 §
räntelagen, 1975:635).

S har vidare yrkat skadestånd med 6 000 kr, varav 5 000 kr avser köp av ersättningsbil samt
1 000 kr telefonkostnad m.m. S:s kostnad för inköp av ersättningsbil har, såvitt framgått i
ärendet, inget rättsligt relevant samband med det av S i ärendet åberopade felet på den bil som
S förvärvat från eller genom förmedling av bolaget. S:s yrkande i den delen ska därför lämnas
utan bifall. S har vidare inte bevisat att S haft de kostnader för telefonsamtal m.m. som S
yrkat ersättning för och att sådana kostnader haft samband med det i ärendet aktuella felet,
varför även detta yrkande ska lämnas utan bifall.

Citera som: ARN 2011-4856
