# ARN 2012-01334 — Ärendereferat 2012-01334

- Myndighet: Allmänna reklamationsnämnden
- Avgöranden och beslut
- Allmänna reklamationsnämnden: https://www.arn.se/om-arn/vagledande-beslut/
- Sidan hos Ratio Lex: https://ratiolex.se/myndigheter/arn/beslut/2012-01334/

> Myndigheters och nämnders avgöranden är inte prejudikat. JO och JK utövar tillsyn.

> Texten är läst ur myndighetens egen publicering, som Ratio Lex hämtat.

2012-01334
             Fråga om en person kan anses ha ingått ett distansavtal om
             telefonabonnemang i egenskap av konsument.
2012-11-19
             Avgörande 2012-08-13; Änr 2012-01334.
       021
             B yrkade uppsägning av avtalet och att bolagets krav på honom återkallades. Den 4 november 2011
             blev han uppringd av bolagets säljare och beställde då ett telefonabonnemang för 195 kr per månad.
             Vid förfrågan om bolaget sålde för Telia svarade bolagets säljare att bolaget gjorde det. När han fick
             skriftlig bekräftelse visade det sig dock att tjänsten inte motsvarade vad han beställt. Det visade sig att
             det var fråga om ett helt annat bolag. Detta innebar att han först fick krav även från Telia där han
             krävdes på 299 kr för att han bröt avtalet, men detta har senare efterskänkts. Felet upptäcktes den 7
             november 2011. Han har en lantbruksfastighet men telefonen är hans privata. Hans abonnemang hos
             Telia har alltid varit privatabonnemang. Bolaget hävdade att någon ångervecka inte gällde eftersom
             han hade företag. Klagomål framställdes den 6 december 2011 och han angav att han inte ville avtala
             om tjänsten eftersom den inte motsvarade vad han beställt. Han har blivit lurad till ett abonnemang
             han inte önskat, han har aldrig velat lämna Telia som telefonoperatör.

             Bolaget motsatte sig yrkandet. B hävdar att säljaren från bolaget påstod sig ringa från Telia samt att
             telefonen används för privat bruk och att man även bör få 14 dagars ångerrätt på ett tecknat avtal. Den
             2 november 2011 kontaktade bolaget kunden och erbjöd honom ett billigare abonnemang via deras
             nät. Bolaget hyr sig in i samma nät som Telia. Att ett abonnemang har varit privat hos Telia innebär
             inte att det inte kan kopplas som företagsabonnemang hos en annan operatör. Särskilt när
             abonnemanget står på personnummer som är tillhörande kund. Efter varje tecknat avtal görs en
             inspelningskontroll för att säkerställa att man ingått ett giltigt avtal. Den nödvändiga informationen
             bör nämnas i varje samtal. Därefter görs en kontroll hos UC av personnummer samt eventuell
             kreditvärdighet. Skärmdump från UC bifogas som visar att kunden är företagare. Det nummer som
             finns för företaget är samma som kopplats till bolaget. Det muntliga avtalet skickades på begäran till
             kunden den 2012-02-07, där det framgår tydligt att byte av operatör kommer att ske till bolaget och
             även att det är företagspriser det gäller. Det talades om priser exklusive moms, samt personnummer
             som organisationsnummer (vilket tyder på enskild firma). Bolaget rekommenderar kund att koppla
             tillbaka sitt abonnemang och nyttja bindningstiden. Det ersätter uppsägningsavgift avseende
             abonnemanget upp till 400 kr

             Nämnden gjorde följande bedömning.

             Det aktuella avtalet har träffats per telefon, den 4 november 2011, och är således ett distansavtal.

             Frågan i ärendet är om B har haft rätt att ångra avtalet med stöd av bestämmelserna i distans- och
             hemförsäljningslagen (2005:59). Den lagen ger en konsument rätt att frånträda ett distansavtal
             (ångerrätt) genom att lämna eller sända ett meddelande om detta till näringsidkaren inom fjorton dagar
             från den dag då avtalet ingicks (s.k. ångerfrist). Ångerfristen börjar dock tidigast att löpa den dag då
             konsumenten fick information av näringsidkaren om sin ångerrätt m.m.

Det är således bara konsumenter som har ångerrätt enligt den angivna lagen. Med konsument avses
enligt 1 kap. 2 § i lagen ”en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför
näringsverksamhet”.

Vad som ska bedömas i det nu aktuella fallet är således om B ingått avtalet med bolaget i egenskap av
konsument. För att så ska vara fallet krävs alltså att han är ”en fysisk person som handlar
huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”.

B är en fysisk person. Bolaget har i såväl ett välkomstbrev som ett bekräftelsebrev som båda sänts ut
till anmälaren angivit B som mottagare av breven och därmed avtalspart. Det är således B (och inte
någon juridisk person) som ingått avtalet med bolaget. Det återstår då att bedöma om han ingått avtalet
med bolaget ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Vid den
bedömningen beaktar nämnden särskilt följande. B är 75 år gammal. Hans tidigare abonnemang hos
Telia har alltid varit ett privatabonnemang. Telefonen finns i hans bostad. Frågan är då om den
omständigheten att B är lantbrukare och i den egenskapen driver jordbruksnäring och därför möjligen
då och då ringer samtal på telefonen som har samband med hans jordbruksnäring kan anses utgöra
något som har betydelse vid bedömningen av om han ingått avtalet i egenskap av konsument. Det kan
då noteras att samma definition på konsument som i den nu aktuella lagen återfinns även i andra
konsumenträttsliga lagar, t.ex. konsumentköplagen (1990:932) och lagen (1994:1512) om avtalsvillkor
i konsumentförhållanden. Av förarbetena till konsumentköplagens motsvarande bestämmelse framgår
att det för att en part ska anses ha ingått avtalet i egenskap av konsument inte ställs upp något krav på
att partens agerande ska ligga utanför dennes yrke. Det innebär att även köp för sådana ändamål som
har att göra med en persons yrke omfattas av konsumentbegreppet i de nu aktuella lagarna (se prop.
1989/90:89, s. 59; jfr Eriksson, Nordling, Palm, Konsumentköp, En kommentar till
konsumentköplagen, s. 41). Huvudsaklighetskravet innebär att man vid avtal om köp eller tjänster
som en person tänker använda både privat och i näringsverksamhet måste göra en bedömning av om
köpet respektive tjänsten är avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför
näringsverksamheten. Kommer man fram till att så är fallet har personen ingått avtalet i egenskap av
konsument och de konsumenträttsliga lagarna är då tillämpliga. Av förarbetena till
konsumentköplagen framgår att det är den enskilde köparens avsikt med förvärvet som är avgörande
(se prop. 1989/90:89, s. 60; jfr Eriksson, Nordling, Palm, a.a., s. 42). Något krav på att denna köparens
avsikt med förvärvet varit synbar för säljaren uppställs däremot inte.

Nämnden finner vid en samlad bedömning av omständigheterna i ärendet, särskilt med hänsyn till B
ålder, att telefonen finns i hans bostad, att telefonabonnemanget alltid tidigare varit ett
privatabonnemang och att det inte visats att telefonabonnemanget använts i någon nämnvärd
omfattning i B:s näringsverksamhet, att avtalet med bolaget får anses ha ingåtts huvudsakligen för
ändamål som faller utanför näringsverksamhet. B ska därför anses ha ingått avtalet i egenskap av
konsument. Distans- och hemförsäljningslagen är därför tillämplig på avtalet.

Eftersom B inte fått någon information om sin ångerrätt enligt distans- och hemförsäljningslagen har
ångerfristen ännu inte gått ut. Han har således rätt att med hänvisning till ångerrätten frånträda avtalet.
Hans yrkande ska därför bifallas.

Citera som: ARN 2012-01334
