# ARN 2015-07403 — Ärendereferat 2015-07403

- Myndighet: Allmänna reklamationsnämnden
- Avgöranden och beslut
- Allmänna reklamationsnämnden: https://www.arn.se/om-arn/vagledande-beslut/
- Sidan hos Ratio Lex: https://ratiolex.se/myndigheter/arn/beslut/2015-07403/

> Myndigheters och nämnders avgöranden är inte prejudikat. JO och JK utövar tillsyn.

> Texten är läst ur myndighetens egen publicering, som Ratio Lex hämtat.

2015-07403
             Det är banken som ska bevisa att kontohavaren handlat grovt oaktsamt och i
             strid mot de allmänna villkoren när det gäller obehöriga transaktioner där

2016-05-23
             lösenordet till Verified by Visa har använts. Det är rimligt att banken får bära
             konsekvensen av det svåra bevisläget i de fall där det inte finns någon

       022
             anledning att ifrågasätta kontohavarens uppgifter.
             Beslut 2016-05-12; 2015-07403

             KM begärde att banken skulle avstå från betalningskravet om 12 000 kr mot honom. KM upptäckte att
             hans kreditkort var spärrat och att obehöriga transaktioner skett på hans konto trots att han hade kvar
             kortet, aldrig lämnat ut sina koder eller haft koderna nedskrivna någonstans. Han har använt sitt kort
             på det sätt som banken beskrivit i sina allmänna villkor och är därför inte betalningsskyldig för de
             obehöriga transaktionerna. Hans dator har både brandvägg och de senaste virusprogrammen. De
             betalplatser han använt på nätet är godkända av VISA och det kan inte vara grovt oaktsamt att lämna
             ut de uppgifter som VISA begär för att han ska få handla med kortet. Bankens och VISA:s
             verifieringssätt är inte tillräcklig säkert och banken borde ändra sitt verifieringssystem från statiskt till
             dynamiskt. Det är banken som ska bevisa att han varit grovt oaktsam med sina kortuppgifter.

             Banken motsatte sig kravet. Transaktionerna har genomförts via internet med korrekta kortuppgifter
             och korrekt Verified by VISA-lösenord utan misslyckade försök eller byte av egenvalt lösenord. Detta
             innebär att den eller de som genomfört transaktionerna har haft tillgång till såväl kortuppgifterna som
             anmälarens egenvalda Verified by Visa-lösenord och att de reklamerade transaktionerna inte hade
             kunnat genomföras utan dessa uppgifter och lösenord. Den enda förklaringen till att någon obehörig
             har fått reda på uppgifterna är således att KM har underlåtit att, på det sätt som föreskrivs i de
             allmänna villkoren, skydda dem vid användning av kortet.

             Allmänna reklamationsnämnden gjorde följande bedömning

             Såväl KM som banken utgår från att transaktionen är obehörig. Tvisten ska därmed bedömas enligt
             bestämmelserna i lagen (2010:738) om obehöriga transaktioner med betalningsmedel. Med lagen
             genomförs Betaltjänstdirektivet (2007/64/EG). Enligt regelverket har betaltjänstleverantören
             bevisbördan i två avseenden: att kontohavaren brustit när det gäller föreskriven hanteringen av
             kontouppgifterna men också att registreringen av transaktionen är korrekt.

             Enligt lagen är en kontohavare skyldig att skydda sin personliga kod. Kontohavaren är vidare skyldig
             att snarast anmäla till banken om betalningsinstrumentet kommit bort eller använts obehörigen.
             Slutligen är kontohavaren skyldig att följa villkoren i kontoavtalet (4 §).

             I KM:s avtal med banken anges bl.a. att kortet är personligt och inte får lämnas till eller användas av
             någon annan. Kontohavaren ska skydda kortet och, där risken för stöld är stor, hålla kortet under
             kontinuerlig uppsikt. Utöver lagens bestämmelser med avseende på den personliga koden anges det i
             villkoren att koden inte får avslöjas för någon och att kontohavaren ska skydda den vid användning, så
             att inte utomstående kan se den. Vidare förbinder sig kortinnehavaren att inte anteckna kortkoden på
             kortet eller förvara anteckning om koden tillsammans med kortet eller i dess närhet. I villkoren anges
             också att kortet kan användas för internetbetalning om det ansluts till tjänsten Verified by Visa. För
             det lösenord som är kopplat till denna tjänst gäller samma avtalsvillkor som för den personliga
             säkerhetskoden. Bestämmelserna om betalningsansvar stämmer överens med vad som föreskrivs i
             lagen (5-8 §§). Det innebär att om en obehörig transaktion kunnat genomföras till följd att
             kontohavaren inte skyddat den personliga koden, svarar han eller hon för beloppet upp till 1 200 kr.
             Har en obehörig transaktion kunnat genomföras genom att de i lagen eller avtalet uppställda villkoren

inte har iakttagis och detta beror på grov oaktsamet, så som detta begrepp definierats, svarar en
konsument för beloppet upp till 12 000 kr. Har konsumenten handlat särskilt klandervärt svarar han
eller hon för hela beloppet.

Enligt förarbetena till lagen är det i princip betaltjänstleverantören som ska bevisa att kontohavaren
har brutit mot en förpliktelse som följer av lagen eller avtalet och om detta skett genom grov
oaktsamhet eller handlandet varit särskilt klandervärt. Samtidigt kan det ställas vissa krav på
kontohavaren att bidra till utredningen, t.ex. genom att ange var och när betalningsinstrumentet senast
användes. I praktiken får kontohavarens uppgifter många gånger läggas till grund för bedömningen.
Beroende på omständigheterna kan kontohavaren dock behöva redovisa något som ger stöd åt hans
eller hennes uppgifter (se prop. 2009/10:122 s. 27-28).

I förarbetena till lagen behandlas också den situationen att kontohavaren nekar till att ha godkänt
transaktionen. Utgångspunkten för diskussionen är den särskilda bestämmelse i ämnet, som finns i
Betaltjänstdirektivet (Artikel 59). Enligt bestämmelsen ska betaltjänstleverantören kunna styrka att
transaktionen godkänts, registerats korrekt, kontoförts och inte påverkats av ett tekniskt fel eller någon
annan bristfällighet. Att leverantören kan visa att kontohavaren använt ett visst betalningsinstrument är
inte tillräckligt för att visa att kontohavaren försummat sina skyldigheter enligt avtalsvillkoren. Det är,
konstateras det i förarbetena, leverantören – inte kontohavaren – som kan föra bevisning att
transaktionen godkänts och inte påverkats av ett tekniskt fel eller likande brist. Enligt allmänna
principer är det leverantören som har bevisbördan för dessa förhållanden och det har inte krävts någon
lagregel för att klargöra detta (prop. 2009/10:122 s. 19).

Det är allmänt känt att säkerheten på internet är bristfällig och att det förekommer falska meddelanden
och andra former av angrepp samt att internetbedrägerierna har ökat de senaste åren. För att öka
säkerheten vid betalningar på internet har säkerhetslösningar införts som bygger på en global standard
utvecklad av MasterCard och Visa; för Visa-kort den ovan nämnda tjänsten Verified by Visa och för
MasterCard-kort tjänsten MasterCard SecureCode. Säkerhetslösningarna innebär att kontohavaren
identifierar sig med ett lösenord för att bekräfta sitt kortköp på internet. I vissa fall väljer kontohavaren
själv sitt lösenord, i andra fall krävs exempelvis att kontohavaren bekräftar sitt köp med en kortläsare
eller BankID.

Enligt nämnden har en kontohavare rätt att förvänta sig att det tekniska system som leverantören
tillhandahåller är säkert.

I de fall en obehörig transaktion godkänts med en personlig säkerhetskod, eller med en sådan i
kombination med koden för Verified by Visa eller MasterCard SecureCode, är det när nog omöjligt för
kontohavaren att utreda vad som hänt och ge in tekniskt underlag till stöd för sitt påstående att han
eller hon inte har underlåtit att skydda koden eller varit grovt oaktsam vid hantering av koden. Även
om systemet med Verified by Visa och MasterCard SecureCode generellt sett kan sägas vara säkert
anser nämnden att det inte går att dra slutsatsen att kontohavaren måste ha underlåtit att skydda sin
kod eller ha varit grovt oaktsam i lagens mening, enbart av den anledningen att transaktionen godkänts
med koden till Verified by Visa eller MasterCard SecureCode. Det kan inte uteslutas att någon
obehörig person kommit åt koden exempelvis via en kapad hemsida som kontohavaren besökt eller att
kontohavaren utan egen förskyllan fått ett s.k. trojanvirus eller annan fientlig kod i sin dator och någon
obehörig person därefter har kunnat läsa av lösenord m.m. Risken är större i de fall kontohavaren,
enligt det system som leverantören tillhandahåller, ska använda en egenvald statisk kod för att bekräfta
sitt internetköp än om koden ges dynamiskt.

I många fall torde det vara svårt för en betaltjänstleverantör att ta fram tekniskt underlag eller annan
utredning som kan styrka att kontohavaren inte skyddat sin kod eller varit grovt oaktsam i lagens
mening. Motsvarande torde gälla när kontohavaren förnekar transaktionen under hänvisning till
tekniskt fel eller liknande brist. Som påpekas i förarbetena följer det av allmänna principer att
bevisbördan i dessa fall ligger på leverantören. Kravet på bevisning måste dock anpassas till de
speciella förutsättningar som här föreligger. Det är dock enligt nämnden rimligt att leverantören får
bära konsekvensen av det svåra bevisläget i de fall där det inte finns någon anledning att ifrågasätta
kontohavarens uppgifter men det av säkerhetsskäl eller tekniska omständigheter inte går att redovisa
transaktionens förlopp.

Det är ostridigt att transaktionerna har skett genom att KM:s kortuppgifter och egenvalda lösenord till
tjänsten Verified by Visa har använts. Det är emellertid, som ovan nämnts, banken som ska bevisa att
KM faktiskt har handlat grovt oaktsamt och i strid mot de allmänna villkoren. KM har anfört att han
inte lämnat ut sina uppgifter utan använt sitt kort på avsett sätt. I ärendet finns inga omständigheter
som ger nämnden anledning att ifrågasätta KM:s uppgifter och banken har heller inte gett in någon
bevisning som motsäger hans påståenden.

Sammanfattningsvis finner nämnden att banken, mot KM:s bestridande, inte visat att han varit grovt
oaktsam. Banken har inte bemött KM:s påstående att en bristfällighet i de system banken
tillhandahåller kan ha gjort ett obehörigt godkännande av transaktionen möjlig. Banken har endast
anfört att den enda förklaringen till att någon obehörig har fått reda på uppgifterna är att anmälaren har
underlåtit att på föreskrivet sätt skydda uppgifterna vid användning av kortet. Nämnden anser att detta
inte är tillräckligt med hänsyn till vad som uttalats i förarbetena om en betaltjänstleverantörs
bevisbörda för att transaktionen har godkänts, registrerats korrekt och inte påverkats av teknisk fel
eller annan bristfällighet. Av detta följer att banken ska rekommenderas att avstå från sitt krav att KM
ska betala 12 000 kr till banken.

Citera som: ARN 2015-07403
