# ARN 2018-12962 — Ärendereferat 2018-12962

- Myndighet: Allmänna reklamationsnämnden
- Avgöranden och beslut
- Allmänna reklamationsnämnden: https://www.arn.se/om-arn/vagledande-beslut/
- Sidan hos Ratio Lex: https://ratiolex.se/myndigheter/arn/beslut/2018-12962/

> Myndigheters och nämnders avgöranden är inte prejudikat. JO och JK utövar tillsyn.

> Texten är läst ur myndighetens egen publicering, som Ratio Lex hämtat.

2018-12962
             PostNords villkor om att ersättning för rekommenderad brevförsändelse som försvunnit
             inte lämnas om innehållet i brevet överstiger ett visst marknadsvärde har inte ansetts

2019-07-02
             oskäligt enligt 36 § avtalslagen.

             Beslut 2018-07-01; 2018-12962
       021

             GRM begärde ersättning med 7 000 kr från PostNord.

             I sin anmälan till nämnden uppgav GRM följande. I februari 2018 skickade han ett
             rekommenderat brev till Riksbanken med 7 000 kr i sedlar. I maj 2018 upptäckte han att
             brevet kommit bort. Han anser att PostNord ska ersätta honom för hela hans förlust.

             PostNord motsatte sig kravet.

             I sitt svar till nämnden uppgav PostNord följande. GRM skickade ett inrikes rekommenderat
             brev (Rek). Brevet kom dock inte fram till mottagaren och efter reklamationstidens utgång
             ansågs brevet förlorat. Med tjänsten Rek är ett innehåll upp till 5 000 kr i betalningsmedel
             tillåtet, vilket framgår av punkten 1.1 i villkoren. Av punkten 4 framgår att om innehållet är
             betalningsmedel och marknadsvärdet överstiger 5 000 kr betalas ingen ersättning.

             Allmänna reklamationsnämnden, i utökad sammansättning, gjorde följande bedömning.

             Förlust av brev, skada på brev eller försening av brev ger enligt postlagen avsändaren rätt till
             ersättning från postbefordringsföretaget bara om det har avtalas mellan företaget och
             avsändaren, 2 kap. 7 § postlagen (2010:1045). Postlagen trädde i kraft 1 september 2010
             samtidigt som den tidigare postlagen (1993:1684) upphörde att gälla. Nuvarande 2 kap. 7 §
             postlagen motsvarar, med viss redaktionell ändring, 6 § i den tidigare postlagen, se prop.
             2009/10:216 s. 91.

             I lagförarbetena till 6 § i 1993 års postlag utvecklas motiven till bestämmelsen om ett
             postbefordringsföretags ansvarig mot den som har anlitat företaget för befordran, se prop.
             1993/94:38 s. 98 f. och s. 153. Bestämmelsen gäller endast inrikes befordran. Innan
             paragrafen infördes reglerades de högsta ersättningsbeloppen i en kungörelse men när
             Postverket skulle bolagiseras ansåg lagstiftaren att ersättningsnivåerna i stället skulle regleras
             genom avtal. Emellertid noterades det att om avtalsvillkor saknades hos ett företag eller om
             villkoren var starkt ofördelaktiga för kunden, fanns det anledning att i postlagen ta in vissa
             regler om postbefordringsföretags ansvarig i förhållande till avsändaren/kunden. Regeringen
             ansåg att postlagens ansvarighetsregler i fråga om brev borde knyta an till vad som då gällde
             för Postverkets ansvar. Principen var sådan att postbefordringsföretaget inte hade något
             ansvar, om inte ett avtal om ansvarighet hade träffats mellan företaget och kunden. Man
             förutsatte att det i stor utsträckning skulle förekomma standardavtal som innebar att ersättning
             betalas vid vissa typer av brevförsändelser, vilket skulle motsvara försändelser som
             Postverket då lämnade ersättning för.

Av PostNords villkor (punkten 4) följer att ersättning inte ges om innehållet i det
rekommenderade brevet överstiger ett marknadsvärde om 10 000 kr eller om brevet innehåller
mer än 5 000 kr i betalningsmedel. Detta avtalsvillkor framgår även av den kvittens
konsumenten tar emot i samband med att brevet lämnas in till ett postombud.

Nämnden har i ärendet att ta ställning till om avtalsvillkoret mellan parterna är skäligt eller
inte.

Avtalsvillkor kan jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt med hänsyn till
avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst senare inträffade förhållanden och
omständigheterna i övrigt. Vid prövningen ska särskild hänsyn tas till behovet av skydd för
den som i egenskap av konsument har en underlägsen ställning i avtalsförhållandet (36 §
avtalslagen). Ledning för vad som kan anses utgöra oskäliga avtalsvillkor i konsument-
förhållanden kan hämtas bl.a. i EG-direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal1 och den
vägledande s.k. Grå listan. Vid bedömningen av vad som är ett oskäligt avtalsvillkor i ett
konsumentförhållande kan en jämförelse göras med vad som skulle ha gällt mellan parterna
om avtalsvillkoret inte hade funnits.

Nämnden konstaterar att det enligt gällande lagstiftning om postbefordran råder avtalsfrihet
mellan parterna i fråga om ansvaret för brev som lämnas till postbefordran. För det fall det
inte har ingåtts något avtal om ersättning mellan parterna har avsändaren inte rätt till
ersättning om försändelsen kommer bort. I det aktuella fallet har parterna avtalat om att
ersättning ges under förutsättning att innehållet i brevet inte överstiger vissa angivna
beloppsbegränsningar. Avtalsvillkoret kan enligt nämndens mening inte anses vara oskäligt.

GRM har skickat ett brev som innehöll betalningsmedel på mer än 5 000 kr. Vid dessa
förhållanden har han enligt gällande villkor inte rätt till ersättning. Hans krav om ersättning
ska därför avslås.




1
    Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal

Citera som: ARN 2018-12962
