# ARN 2018-16096 — Ärendereferat 2018-16096

- Myndighet: Allmänna reklamationsnämnden
- Avgöranden och beslut
- Allmänna reklamationsnämnden: https://www.arn.se/om-arn/vagledande-beslut/
- Sidan hos Ratio Lex: https://ratiolex.se/myndigheter/arn/beslut/2018-16096/

> Myndigheters och nämnders avgöranden är inte prejudikat. JO och JK utövar tillsyn.

> Texten är läst ur myndighetens egen publicering, som Ratio Lex hämtat.

2018-16096
             Ett avtal om larmtjänst med tillhörande brandvarnare har bedömts som ett avtal om
             tjänst och ångerrättsfristen var därför 14 dagar från den dag då avtalet ingicks (2 kap.

2019-07-02
             10 och 12 § distansavtalslagen).

             Beslut 2018-07-01; 2018-16096
       025

             JO begärde att utan kostnad få frånträda ett avtal om brandvarnare kopplad till larmtjänst.

             I sin anmälan till nämnden uppgav JO följande. I juli 2018 blev han kontaktad av företaget
             FN, som ville sälja en brandvarnare kopplad till räddningstjänsten. Han beställde dock inte
             tjänsten och har inte heller använt den. Den 12 augusti klagade han till företaget och begärde
             att det skulle sluta skicka fakturor.

             Företaget FN motsatte sig kravet.

             I sitt svar till nämnden uppgav FN följande. Den 7 juni 2018 genomfördes ett samtal med JO.
             I samtalet uppgav JO att han ville ha förlängd ångerrätt/öppet köp och de kom därför överens
             om att beställningen skulle läggas till den 19 juli så att JO skulle ha ångerrätt till den
             2 augusti. Den 19 juli registrerades ordern och ett välkomstbrev postades till honom. Den 24
             juli ringde företaget upp honom för att kontrollera att han mottagit brevet, vilket han hade
             men inte hunnit läsa igenom ännu. Den 3 augusti skickade företaget brandlarmet till JO. Först
             den 14 augusti tog JO kontakt med företaget och påtalade att han ville ångra köpet för att
             senare hävda att han inte hade ingått något avtal med företaget.

             Allmänna reklamationsnämnden, i utökad sammansättning, gjorde följande bedömning.

             Inledningsvis har nämnden att ta ställning till om JO har ingått ett avtal med FN. För att ett
             avtal ska anses ha träffats mellan parterna måste JO ha accepterat ett anbud som FN har
             lämnat. Nämnden har tagit del av inspelningen av det telefonsamtal som förekommit mellan
             JO och företagets säljare. Nämnden konstaterar att det framgår att JO under samtalet har
             accepterat det anbud som säljaren lämnat. Ett avtal mellan parterna har därmed träffats.

             Nämnden övergår därefter till att pröva om det finns någon grund som gör att JO inte ska vara
             bunden av avtalet.

             Avtalet har ingåtts per telefon och distansavtalslagen1 är därför tillämplig. Ett avtal som
             omfattas av distansavtalslagen kan under vissa förutsättningar ångras av konsumenten.

             Konsumenten har rätt att frånträda ett avtal om en tjänst 14 dagar från den dag avtalet ingicks.
             Vid avtal om överlåtelse eller upplåtelse (exempelvis hyra eller leasing) av en vara börjar
             ångerfristen däremot löpa den dag då konsumenten fick varan i sin besittning (se 2 kap. 10
             och 12 §). Avgörande för beräknandet av ångerfristen blir därför om avtalet ska betraktas som
             ett tjänsteavtal eller som ett köpe- eller upplåtelseavtal. Frågan som uppstår är hur man ska
             bedöma ångerfristen för avtal som omfattar både en tjänst och en vara.

             1
                 Lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler

Vid prövning av om ett avtal ska anses vara ett köpe- eller upplåtelseavtal eller tjänsteavtal
bör man inledningsvis ta ställning till om avtalet ska ses som ett enhetligt avtal eller om det
rör flera separata avtal. För det fall det är fråga om flera avtal löper separata ångerfrister för
varje avtal. I vissa fall kan det röra sig om s.k. anknytande avtal men i dessa fall är det
tillräckligt om konsumenten ångrar huvudavtalet. Om avtalet i stället bedöms som ett enda
avtal löper en gemensam ångerfrist. Om ett enhetligt pris används talar det ofta för att avtalet
ska betraktas som ett enhetligt avtal. Generellt ska även en viss försiktighet iakttas vid en
uppdelning. (Se Kuttenkeuler, Lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. En
kommentar, Zeteo, vid 2 kap. 1 § och 12 §.)

I EU-kommissionens vägledning till konsumenträttighetsdirektivet tas frågan upp om s.k.
blandavtal varvid det konstateras att många avtal har inslag av både varor och tjänster. I
definitionen till artikel 2.5 är kriteriet för att klassificeras som ett köpeavtal en överföring av
äganderätten till varan. Om det huvudsakliga ändamålet med avtalet är att äganderätten ska
överföras, även om avtalet omfattar även tjänster såsom installation, ska det betraktas som ett
köpeavtal. Detta gäller oavsett det relativa värdet av varorna och tjänsterna. Exempel som
räknas upp i vägledningen är inköp av en ny mobiltelefon kombinerat med tecknandet av ett
abonnemang för telefoni och tillgång till internet. Om dock överföringen av äganderätten till
särskilda varor inte är det huvudsakliga ändamålet för det blandade avtalet bör avtalet inte
betraktas som ett köpeavtal. I direktivet anges även att avtal om reparation, renovering eller
uppförande av en tillbyggnad ska anses vara tjänsteavtal. Ytterligare exempel på tjänsteavtal
är utbildningskurser som omfattar leverans av en kursbok. Om kursboken har en särskilt
framträdande roll och den har ett betydande relativt värde jämfört med totalpriset kan avtalet
dock komma att betraktas som ett köpeavtal. I huvudsak bör varje blandat avtal klassificeras
på grundval av sitt verkliga huvudsakliga ändamål.

I svensk rätt har Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2001 s. 138 tagit ställning till
klassificeringen av ett avtalsförhållande som omfattade både köp av en vara och utförande av
en tjänst, ett s.k. blandat avtal. I det fallet hade en näringsidkare sålt och installerat en
värmepanna hos en privatperson. Högsta domstolen framhöll att hänsyn borde tas framförallt
till värdet på varan och tjänsten, samt om särskild fackkunskap, skicklighet eller utrustning
krävdes och om varan efter installation lätt kunde demonteras. Enligt Högsta domstolen skulle
avtalet betraktas som köp av en vara.

Bedömningen i detta fall

I det aktuella fallet tillhandahåller FN en brandvarnare till konsumenten. Om brandvarnaren
indikerar rökutveckling skickas ett SMS till konsumentens mobiltelefonnummer och till en
brandcentral. Av villkoren för avtalet framgår att brandvarnaren tillhandahålls av företaget
och för det fall den inte återlämnas vid avtalets utgång kan konsumenten debiteras maximalt
995 kr. Konsumenten får därför genom avtalet en viss nyttjanderätt till brandlarmet. Av
utredningen i ärendet framgår att avtalet löper med en bindningstid om 24 månader till en
kostnad om 272 kr/månad. Det framgår av utredningen i ärendet att brandvarnaren skickas ut
till konsumenten på sådant sätt att ångerfristen, om den räknas från avtalets ingående, kan
antas ha passerat när brandvarnaren kommer i konsumentens besittning. Det är därför av

avgörande betydelse för konsumenten om avtalet i dessa fall ska betraktas som upplåtelse av
vara eller om avtalet ska anses vara ett tjänsteavtal.

Nämnden konstaterar att äganderätten till brandvarnaren inte övergår till konsumenten, men
konsumenten har som nämnts en viss nyttjanderätt till den. Konsumenten ges även möjlighet
att köpa brandvarnaren i framtiden. Brandvarnaren är visserligen en förutsättning för att
tjänsten ska kunna nyttjas men den kan enligt nämndens mening inte anses vara det
huvudsakliga ändamålet med avtalet. Det huvudsakliga ändamålet med avtalet är i stället att
konsumenten vid en rökutveckling ska få ett SMS och att larm ska gå till en brandcentral.
Brandvarnaren kan inte anses ha ett betydande värde jämfört med totalpriset för tjänsten.
Konsumenten betalar inte heller en särskild hyra för brandvarnaren.

Avtalet ska därför enligt nämnden anses utgöra ett tjänsteavtal. Vid sådant förhållande ska
ångerrätten räknas från det datum då avtalet ingicks och inte från det att brandvarnaren kom i
JO:s besittning. FN har i ärendet anfört att ångerfristen ska räknas från det datum då tjänsten
aktiverades, vilket var den 19 juli. Oavsett om ångerfristen ska beräknas från den dag då
avtalet ingicks, den 7 juni, eller om den ska räknas från den senare tidpunkt som FN har
angett, dvs. den 19 juli, hade fristen löpt ut när JO i augusti tog kontakt med FN. Vid den
tidpunkten hade nämligen mer än 14 dagar förflutit. Eftersom JO därför ångrat sig för sent har
han inte rätt att ångra avtalet.

Någon annan grund för att JO ska ha rätt att frånträda avtalet har inte framkommit. Hans krav
ska därför avslås.

Citera som: ARN 2018-16096
