# ARN 2019-02517 — Ärendereferat 2019-02517

- Myndighet: Allmänna reklamationsnämnden
- Avgöranden och beslut
- Allmänna reklamationsnämnden: https://www.arn.se/om-arn/vagledande-beslut/
- Sidan hos Ratio Lex: https://ratiolex.se/myndigheter/arn/beslut/2019-02517/

> Myndigheters och nämnders avgöranden är inte prejudikat. JO och JK utövar tillsyn.

> Texten är läst ur myndighetens egen publicering, som Ratio Lex hämtat.

2019-02517
             Angående förutsättningarna för omprövning av nämndens beslut (35 § förordningen
             med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden).

2019-07-02   Beslut 2019-05-14; 2019-02517

       011
             I ärende mellan VJ och företaget K AB rekommenderade nämnden (bestående av en ensam
             ordförande) att K AB skulle betala ett visst belopp till VJ.

             K AB begärde omprövning av nämndens beslut. Som grund för omprövning angav K AB att
             ärendet borde ha avgjorts vid ett sammanträde. Om ärendet hade avgjorts vid ett sammanträde
             skulle nämndens ledamöter haft rätt kompetens och därigenom kommit fram till ett annat
             beslut.

             VJ motsatte sig omprövning.


             Allmänna reklamationsnämnden gjorde följande bedömning.

             Rättslig utgångspunkt

             Utgångspunkten vid nämnden är att ett ärende ska avgöras vid ett sammanträde med en jurist
             med domarerfarenhet som ordförande och med ledamöter i övrigt som har blivit nominerade
             av konsument- respektive näringsidkarorgan (29 § förordningen med instruktion för Allmänna
             reklamationsnämnden).

             En tvist får dock avgöras av en ordförande ensam, om ärendet är av enkel beskaffenhet (31 § i
             förordningen).

             Ett beslut av nämnden kan inte överklagas. Däremot kan en part begära att ett beslut
             omprövas av nämnden. Nämnden får ompröva ett beslut endast om nämnden har begått ett
             klart förbiseende eller misstag och nämndens beslut blivit uppenbart oriktigt på grund av
             förbiseendet/misstaget (35 § i förordningen).

             Det finns liknande regler som styr processen vid de allmänna domstolarna. Exempelvis kan en
             ensam domare i tingsrätt avgöra dispositiva mål som är av enklare beskaffenhet (1 kap. 3 §
             rättegångsbalken). Om överrätten sedan skulle bedöma att målet inte var av enkel
             beskaffenhet skulle domstolen i underinstansen inte anses domför (rätt sammansatt) att döma i
             målet och ifall den bristande domförheten kan antas ha inverkat på målets utgång så kan
             överrätten undanröja underrättens dom (50 kap 28 §). Högsta domstolen har uttalat att vid
             bristande domförhet kan felet i allmänhet antas ha inverkat på målets utgång. Utifrån Högsta
             domstolens uttalande får regeln uppfattas som en presumtion eftersom domstolen, efter att
             uttalandet gjorts, har prövat frågan om det finns skäl att göra en annan bedömning i det
             enskilda fallet (se NJA 2004 s. 65 och NJA 2011 s. 712).

             Kraven för att undanröja ett beslut vid nämnden skiljer sig alltså från kraven för att undanröja
             en dom från en domstol. Rättegångsbalkens regel fordrar att felet kan antas ha inverkat på

målets utgång för att domen ska undanröjas. I nämndens instruktion är kravet högre. Det
krävs för en omprövning beslutet ska ha blivit uppenbart oriktigt på grund av
misstaget/förbiseendet.

Beviskravet uppenbart är högre än kan antas.1 Mot bakgrund av den betydande skillnaden i
beviskrav får vägledningen från Högsta domstolens avgörande anses vara begränsat. Tvärtom
skulle en tillämpning av Högsta domstolens presumtionsregel riskera att strida mot ändamålet
med att ha ett högt uppställt beviskrav, som det i nämndens instruktion. Det går inte att bortse
från att ändamålet med respektive regel skiljer sig åt. Något förenklat kan man säga att
rättegångsbalkens regler tar sikte på att undanröja domar vars riktighet kan ifrågasättas.
Nämndens instruktion tar sikte på att undanröja otvetydigt felaktiga beslut som orsakats av
nämndens misstag.2 Mot den bakgrunden finns det goda skäl att inte tillämpa den ovan
nämnda presumtionen vid tillämpningen av 35 § i nämndens instruktion.

Nämndens bedömning

Utifrån den utredning som parterna gav in i ärende 2018-17031 bedömer nämnden att
nämndens beslut i det ärendet inte är uppenbart oriktigt. Det saknas därmed förutsättningar för
omprövning.

Eftersom beslutet i ärende 2018-17031 inte är uppenbart oriktigt saknas anledning för
nämnden att bedöma om ärendet i sig var av enkel beskaffenhet.




1
  I Ekelöfs illustrering över olika beviskrav är uppenbart ett högre ställt krav än styrkt/visat. Styrkt har beskrivits
motsvara cirka 90 % sannolikhet medan antagligt betyder en mindre sannolikhetsövervikt, se Ekelöf,
Rättegång IV, 7 upplagan, s. 85.
2
  Detta stämmer även väl överens med nämndens roll, där förfarandet är summariskt, i förhållande till processen
vid de allmänna domstolarna.

Citera som: ARN 2019-02517
