# ARN 2019-11253 — Ärendereferat 2019-11253

- Myndighet: Allmänna reklamationsnämnden
- Avgöranden och beslut
- Allmänna reklamationsnämnden: https://www.arn.se/om-arn/vagledande-beslut/
- Sidan hos Ratio Lex: https://ratiolex.se/myndigheter/arn/beslut/2019-11253/

> Myndigheters och nämnders avgöranden är inte prejudikat. JO och JK utövar tillsyn.

> Texten är läst ur myndighetens egen publicering, som Ratio Lex hämtat.

2019-11253
             Fråga om transaktioner som anmälaren själv godkänt/signerat med sitt
             betalningsinstrument (t.ex. mobila bank-id eller bankdosa) är behöriga eller obehöriga.

2020-05-19
             Nämnden kom fram till att sådana transaktioner är behöriga och att reglerna om
             obehöriga transaktioner i betaltjänstlagen därför inte är tillämpliga.

       020   Beslut 2020-05-12; 2019-11253



             LMH begärde att banken skulle betala 145 000 kr till henne.

             I sin anmälan till nämnden uppgav LMH följande. Fredagen den 7 juni 2019 blev hon
             uppringd av en bedragare vilket ledde till att hon blev av med 145 000 kr. En månad innan
             hade hon fått ett meddelande i sin internetbank. Det stod att hon var tvungen att verifiera sina
             kontaktuppgifter gällande bank-id:t och om hon inte gjorde det så skulle hennes bank-id inte
             fungera längre. Eftersom hon var skeptisk gjorde hon inte det till en början, men efter ett tag
             så bekräftade hon sina uppgifter och tänkte inte mer på det.

             Den aktuella dagen blev hon uppringd på hemtelefonen vid 14.00-tiden av en man som ringde
             från ett mobilnummer. Mannen uppgav att han ringde angående hennes bank-id och att
             banken inte hade fått in verifieringen. Hon kopplade samtalet till den tidigare verifieringen
             som hon gjort för att bank-id:t skulle fortsätta fungera. Vid den här tidpunkten kunde hon inte
             logga in i banken med bank-id:t. Mannen sa att han skulle hjälpa henne att bekräfta
             verifieringen så att bank-id:t åter skulle fungera. Medan hon talade med mannen så kunde hon
             logga in en gång i bank-id:t där det stod att hon verifierade sig mot banken. Strax därefter
             skickades en kod som sms till henne från banken som hon knappade in i bank-id:t. Under hela
             processen trodde hon verkligen att mannen hjälpte henne då det hela kändes trovärdigt. Kort
             efter att hon knappade in koden och verifierade sig gentemot banken i bank-id:t sa mannen att
             de var klara men att hennes bank-id inte skulle fungera på någon timme då den skulle
             omprogrammeras och hon skulle åter kunna använda den.

             Vid 16.00-tiden ringde mannen igen och frågade om hennes pappa var hemma. Hennes pappa
             hade också för ca en månad sedan fått hem brev från banken gällande verifieringen av
             kontaktuppgifter. Hon blev misstänksam och fick en känsla av att det var något som inte
             stämde och gjorde inte som mannen sa. Direkt efter samtalet försökte hon ringa till bankens
             kundtjänst vid upprepade tillfällen; kl. 16.22, kl. 16.37, kl. 16.38 och 16.40 men samtalen
             bröts varje gång och först kl.16.44 kom hon fram. Hon berättade då att hon troligtvis blivit
             utsatt för bedrägeri, men fick lugnande besked av personen i kundtjänst. Hon frågade också
             om hon kunde frysa eller låsa sitt konto men kundtjänsten sa att det inte behövdes och att
             eftersom bank-id:t var spärrat kunde ingen komma åt hennes pengar. Hon kände sig då lugn.

             Mot kvällen kändes det fortfarande inte helt bra och hon bestämde sig för att ringa kundtjänst
             igen. När hon till sist kom fram fick hon sina misstankar bekräftade då hon fick veta att
             hennes konto var länsat.

Banken motsatte sig kravet.

I sitt svar till nämnden uppgav banken följande. Av LMH:s uppgifter framgår att hon blivit
utsatt för bedrägeri och banken anser att den aktuella transaktionen ska bedömas som
obehörig. Av utredningen framgår att LMH vid 14-tiden den 7 juni 2019 blev uppringd av en
man som uppgav att hon var tvungen att verifiera sina kontaktuppgifter för att hennes bank-id
skulle fungera. Medan LMH talade med mannen, loggade hon in med sitt bank-id. Strax
därefter skickade banken ett sms med en kod till LMH som hon knappade in i sitt bank-id. Av
bankens loggar framgår följande avseende den aktuella dagen:

1. Kl. 14.01 LMH legitimerade sig med sitt mobila bank-id mot banken och inloggning
skedde då av bedragaren som därigenom fick tillgång till LMH:s konto och digitala tjänster.

2. Kl. 14.01 Bedragaren ansöker om nytt mobilt bank-id.

3. Kl. 14.21 Bedragaren lägger upp en överföring på 145 000 kr från LMH:s konto till en
annan persons konto och LMH godkände denna överföring genom signering med sitt
befintliga mobila bank-id.

4. Kl. 14.22 banken skickar ett sms med en flersiffrig kod till LMH.

Vid signering med mobilt bank-id av en överföring visas i displayen följande text,
kompletterad med aktuella uppgifter (antalet uppdrag, totalbelopp, kontonummer på
avsändarkontot, kontonummer på mottagarkontot, datum och belopp):

Jag skriver under hos:

Banken

Text att skriva under:

Jag godkänner de här uppdragen

Antalet uppdrag: x

Totalbelopp: xx kr



Från konto: xxx [Här anges avsändarkontonummer]

Mottagare, datum, belopp

Xxx [här anges mottagarkontonummer], 2019-xx-xx, xxx SEK



När en kund har ansökt om ett nytt mobilt bank-id och vill använda detta i banken för första
gången, måste kunden verifiera användandet genom någon av följande tre metoder; Bank-id
på kort, digipass eller engångskod via sms. LMH har själv uppgett att hon mottagit ett sms

från banken med en flersiffrig engångskod. Hon har själv fyllt i koden på sin internetbank i
banken. I det aktuella fallet har hon angett fel kod, vilket medfört att bedragaren inte kunnat
skapa ett nytt mobilt bank-id.

Av de allmänna avtalsvillkoren som gäller vid den aktuella tidpunkten framgår att mobilt
bank-id är att betrakta som en s.k. säkerhetslösning. Vidare framgår det att kunden ska sätta
sig in i säkerhetslösningens funktioner och hur användningen av säkerhetslösningen knyter
vidtagna åtgärder till kunden. Vidare framgår det att kunden ska vidta alla rimliga åtgärder för
att skydda säkerhetslösningen och se till att den inte används obehörigt, att säkerhetslösningen
endast får användas av kunden personligen, samt att säkerhetslösningen ska förvaras på ett
betryggande sätt och hanteras på samma säkra sätt som kontanter och andra värdehandlingar.

Genom att använda sitt mobila bank-id på det sätt som LMH har gjort, vilket medfört att en
obehörig person har fått tillgång till hennes internetbank och att en obehörig transaktion i
form av en överföring har kunnat genomföras, har hon åsidosatt sina ovan angivna
skyldigheter enligt avtalsvillkoren avseende användningen av mobilt bank-id.

Banken anser att LMH:s agerande har varit särskilt klandervärt när hon genom sitt agerande
har möjliggjort den obehöriga transaktionen på sätt som anges ovan. Situationen har inte varit
sådan att det har funnits anledning för LMH att överhuvudtaget använda sitt mobila bank-id.
Personen som uppmanade LMH att använda sitt mobila bank-id var helt okänd för henne och
hon gjorde inga kontroller av att personen verkligen ringde från banken. Vidare har LMH
själv signerat transaktionen genom sitt mobila bank-id, trots att texten i displayen tydligt har
angivit att det är fråga om en överföring om 145 000 kr. Med hänsyn till dessa förhållanden
skulle det vara stötande om banken skulle behöva stå för någon del av beloppet. Det bör även
framhållas att bedrägerier av denna typ var i media mycket välkända vid den aktuella
tidpunkten. Banken varnar även sina användare för denna typ av bedrägerier både vid
inloggning i internetbanken och via bankens mobilapp.

Banken vitsordar att LMH varit i kontakt med Telefonbanken i banken vid 16.40-tiden den
aktuella dagen. Eftersom överföringen skedde kl. 14.21, saknar emellertid telefonsamtalet
betydelse för prövningen av ansvaret för den obehöriga transaktionen.

I andra hand anser banken att LMH får anses ha agerat grovt oaktsamt och att hon därför själv
ska svara för ett belopp om 12 000 kr.

Allmänna reklamationsnämnden gjorde följande bedömning.

Av utredningen i ärendet framgår att LMH råkat ut för ett bedrägeri där hon lurats att själv
signera den reklamerade transaktionen med sitt mobila bank-id.

Den första frågan nämnden har att ta ställning till är om den transaktion som har genomförts
är att betrakta som obehörig. Banken har i sitt svar till nämnden utgått från att transaktionen är
obehörig och att reglerna om obehöriga transaktioner därmed är tillämpliga. Nämnden

konstaterar dock att bedömningen av vilken lag som är tillämplig är en rättslig fråga som
nämnden måste bedöma oavsett parternas uppfattning om detta.1

Reglerna om obehöriga transaktioner återfinns i lag (2010:751) om betaltjänster
(betaltjänstlagen). Enligt 1 kap. 4 § betaltjänstlagen är en obehörig transaktion en transaktion
som genomförs utan samtycke från kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är
behörig att använda kontot.

Att en kontohavare blivit utsatt för ett bedrägeri innebär inte per automatik att en transaktion
blir obehörig i den mening som avses enligt reglerna om obehöriga transaktioner. Nämnden
har tidigare prövat frågan om en kontohavares ansvar för obehöriga transaktioner när de
reklamerade transaktionerna helt eller delvis utförts av bedragaren, i de flesta fall med hjälp
av ett nyskapat mobilt bank-id som anmälarna lurats att ladda ner åt bedragaren.
Utgångspunkten i dessa ärenden var alltså att det var någon annan än kontohavaren själv, som
självständigt eller med hjälp av kontohavaren, utfört de reklamerade transaktionerna. I dessa
beslut konstaterade nämnden att kontohavarna inte samtyckt till de reklamerade
transaktionerna och nämnden utgick därför ifrån att dessa var obehöriga. 2

Nämnden har också prövat situationer där kontohavaren själv godkänt en överföring till en
annan persons konto men svävat i villfarelse om de faktiska omständigheterna. Nämnden har i
sådana fall bedömt att även om kontohavaren aldrig haft för avsikt att ge bort sina egna
pengar till en annan person och dessutom svävat i villfarelse om de faktiska förhållandena, så
har kontohavaren förstått, att hen, genom att använda sitt betalningsinstrument, godkände en
transaktion till en annan persons konto. Kontohavaren har alltså i en sådan situation ansetts ha
samtyckt till transaktionen och transaktionen var således behörig. I dessa fall var
bestämmelserna om obehöriga transaktioner därför inte tillämpliga. Nämnden verkar alltså ha
fäst vikt vid kontohavarens avsikt med transaktionen; eftersom kontohavaren haft för avsikt
att föra över pengar till en annan persons konto hade hen också samtyckt till överföringen. 3

I förevarande fall är det bedragaren som har lagt upp överföringen, men det är LMH som har
godkänt den med sitt mobila bank-id. LMH:s syfte har emellertid inte varit att genomföra en
överföring till en annan persons konto. Det LMH avsåg att göra när hon vidtog de åtgärder
som innebar att en överföring genomfördes, var i stället att verifiera sina kontaktuppgifter
gällande sitt bank-id. Den fråga som nämnden nu har att ta ställning till är därför om
betalningstransaktioner som kontohavaren själv har signerat, exempelvis med mobilt bank-id
eller bankdosa, kan betraktas som obehöriga. Med andra ord, spelar det någon roll vilken
avsikt kontohavaren haft med transaktionen eller om kontohavaren haft bristande insikt om att
sådana åtgärder som vidtagits inneburit att en transaktion kommit att genomföras vid
bedömningen av huruvida kontohavaren har samtyck till transaktionen eller inte?

För att besvara den frågan måste man titta närmare på bakgrunden till reglerna om obehöriga
transaktioner, innebörden av desamma samt hur de har tillämpats i rättspraxis.


1
  Se t.ex. nämndens beslut i Änr 2018-06551.
2
  Sammanträde i utökad sammansättning den 23 april 2018, se t.ex. Änr 2017-13660 och Änr 2017-10285.
3
  Sammanträde i utökad sammansättning den 18 mars 2019, se t.ex. Änr 2018-06551.

Reglerna om obehöriga transaktioner återfinns i dag i betaltjänstlagen. Mellan den 1 juni 2010
och den 30 april 2018 fanns reglerna om obehöriga transaktioner i lagen (2010:738) om
obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. Lagen är fortfarande tillämplig på avtal
som ingåtts före den 1 maj 2018. Lagstiftningen har sin bakgrund i två EG-direktiv – det
första och andra betaltjänstdirektivet.4 Av artikel 54.2 i första betaltjänstdirektivet framgår det
att ett godkännande att genomföra en betalningstransaktion lämnas i den form som avtalats
mellan betalaren och dennes betaltjänstleverantör.5 Om samtycket lämnas på detta sätt, ska
betalningstransaktionen anses som godkänd. I praktiken torde ett samtycke i den mening som
avses i betaltjänstlagen lämnas när kontohavaren signerar en betalningstransaktion med sin
personliga behörighetsfunktion som är avsedd för detta ändamål.

Mycket talar alltså för att betaltjänstdirektivet ska tolkas på så sätt att kontohavaren får anses
samtycka till transaktionen och godkänna densamma när hen signerar denna med t.ex. sitt
mobila bank-id eller bankdosa, oavsett vilken insikt eller avsikt hen har vid
signeringstillfället.

I förarbetena till den svenska lagstiftningen uttalas att med obehöriga transaktioner avses en
transaktion som genomförs utan att kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet
är behörig att använda betalningsinstrumentet lämnat sitt samtycke. Det avgörande för om
transaktionen ska anses ha skett behörigen eller obehörigen är alltså om transaktionen har
godkänts av någon som har rätt till det enligt avtalet eller inte.6 Vad som menas med
”samtycke” berörs inte närmare. Det sägs inte heller något i förarbetena till den svenska
lagstiftningen om huruvida det krävs någon form av insikt när samtycket lämnas, dvs. vid
signeringen. I författningskommentaren anges dock att det av allmänna fordringsrättsliga
principer följer att kontohavaren inte är betalningsansvarig för en fordran som uppkommit
genom att någon obehörigen har använt hans eller hennes betalningsinstrument och att lagen
reglerar när kontohavaren – trots denna utgångspunkt – helt eller delvis själv får bära ansvaret
för en obehörig transaktion. Med kontohavare avses, enligt samma kommentar, den som
innehar ett konto och som därför har rätt att godkänna att ett belopp belastar kontot.7 I
förarbetena tycks man alltså, precis som i direktivet, ha utgått ifrån att transaktionen är
behörig om kontohavaren själv har genomfört den. 8

Rättspraxis på området är något knapphändig och de frågor som prövats har inte direkt
handlat om ansvaret för obehöriga transaktioner. Domstolarna har dock gjort vissa uttalanden
som även har bäring på den situation som är aktuell i detta ärende.


4
  Europaparlamentets och rådets direktiv (2007/64/EG) om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring
av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (Det
första betaltjänstdirektivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november
2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och
2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG (Det andra
betaltjänstdirektivet). Genom det andra betaltjänstdirektivet upphävs det första betaltjänstdirektivet. Reglerna i
det första betaltjänstdirektivet har förts över till andra betaltjänstdirektivet, se prop. 2017/18:77 s. 100.
5
  Prop. 2009/10:122 s. 9. Bestämmelsen motsvarar artikel 64.2 i det andra betaltjänstdirektivet.
6
  Prop. 2009/10:122 s. 24 jfr Ds 2008:86 s. 37.
7
  Prop. 2009/10:122 s. 23. Se även Lagrådets yttrande i prop. 2017/18:77 s. 672.
8
  Jfr även Ds 2008:86, s. 5.

I NJA 2017 s. 1105, som rörde frågan om ansvaret för ett lån som ingåtts med en avancerad
elektronisk underskrift, uttalade Högsta domstolen bl.a. att när den som är angiven som
låntagare i en sådan situation gör gällande att han eller hon inte är den person som har ingått
avtalet, innefattar det normalt ett påstående om en obehörig användning av de uppgifter för
identifiering som krävts för att skapa låntagarens elektroniska underskrift. Obehörig
användning är sådan användning som sker av någon annan än innehavaren av underskriften
utan att denne haft innehavarens samtycke till användningen eller annars haft rätt att använda
underskriften.

I Göta hovrätts dom den 12 december 2019 i mål nr T 1591-19 har Högsta domstolens
resonemang i NJA 2017 s. 1105 av hovrätten tolkats på så sätt att om en innehavare av en
avancerad elektronisk underskrift själv har godkänt något med denna, så har användandet inte
skett obehörigen. Även denna tvist rörde frågan om ansvaret för ett lån, som i detta fall
signerats med bank-id. Hovrätten uttalade att en användning sker obehörigen innebär att
någon har använt den elektroniska underskriften utan att denne haft innehavarens samtycke
till användningen eller annars haft rätt att använda underskriften.

Även i rättspraxis har domstolarna alltså utgått ifrån att användandet aldrig kan anses ha skett
obehörigen när innehavaren själv har godkänt något med sin elektroniska signatur.

Enligt nämndens mening ger varken direktiven, förarbetena eller rättspraxis stöd för att
bestämmelserna om obehöriga transaktioner ska tillämpas på situationer där kontohavaren
själv godkänt en transaktion med exempelvis sitt mobila bank-id. Detta oavsett om
kontohavaren råkat ut för ett bedrägeri och lurats att själv godkänna en transaktion, eller om
en kontohavare har en felaktig uppfattning om vad en transaktion innebär eller vad en
eventuell motprestation ska innehålla, eller vad hen över huvud taget gör när hen använder sitt
betalningsinstrument. Bestämmelsen i betaltjänstlagen ska i stället förstås på så sätt att en
transaktion är obehörig om den utförs av någon annan än kontohavaren utan att ha haft
kontohavarens samtycke till transaktionen. När kontohavaren själv godkänt transaktionen i
den form som avtalats har kontohavaren också samtyckt till densamma och reglerna om
obehöriga transaktioner blir därför inte tillämpliga i situationer som dessa.

Detta innebär att även om LMH råkat ut för ett bedrägeri och inte förstod vad hon gjorde när
hon signerade överföringen om 145 000 kr med sitt mobila bank-id, så är transaktionen inte
obehörig i den mening som avses i bestämmelserna om obehöriga transaktioner i
betaltjänstlagen. LMH kan därför inte på den grunden rikta några krav mot banken med
anledning av det inträffade. Det har inte heller framkommit någon annan grund som ger henne
rätt till ersättning från banken. LMH:s krav ska därför avslås.

Citera som: ARN 2019-11253
