# Upphandlingsmyndigheten 2017:3 — Offentlig avtalssamverkan

- Myndighet: Upphandlingsmyndigheten
- Handböcker och vägledningar
- Dokumentet hos myndigheten: https://www.upphandlingsmyndigheten.se/globalassets/dokument/publikationer/offentlig-avtalssamverkan-2017-04-v4_01.pdf
- Sidan hos Ratio Lex: https://ratiolex.se/myndigheter/uhm/vagledningar/2017-3/

> Myndighetens stöd för tillämpningen. Inte bindande.

> Texten är läst ur myndighetens egen publicering, som Ratio Lex hämtat.
> Myndigheten kan ha ändrat dokumentet; aktuell version finns hos myndigheten. Vår version: 2026-03-23.

Offentlig avtalssamverkan
–om s.k. Hamburgsamarbeten och inköpscentralers
möjlighet att bedriva grossistverksamhet
RAPPORT 2017:3

Upphandlingsmyndigheten mars 1234
Utredare: Sofia Mårtensson (projektledare), Petter Florwald, Robin Anderson Boström och
Andreas Larsson. ISBN: GHI-­‐GK-­‐GILIMN-­‐K-­‐G

Förord
Offentlig samverkan är vanligt förekommande i Sverige, framför allt inom den
kommunala sektorn. Det finns många sätt för det offentliga att samverka, varav
avtalssamverkan är ett. En fördel som brukar lyftas fram med samverkan genom
avtal är att det kräver en liten administrativ och politisk överbyggnad.
Den 1 januari 2017 trädde tre nya lagar som reglerar den offentliga upphandlingen
i kraft. I de nya lagarna LOU, LUF och LUK ingår bland annat bestämmelser om
undantag från upphandlingsreglerna vid samarbeten mellan upphandlande
myndigheter och enheter – så kallade Hamburgsamarbeten. I LOU och LUF finns
även bestämmelser som ger inköpscentraler möjlighet att bedriva
grossistverksamhet.
Regeringen har gett Upphandlingsmyndigheten i uppdrag att analysera både
undantaget vid Hamburgsamarbeten och möjligheten för inköpscentraler att
bedriva grossistverksamhet. I uppdraget ingår även att ge vägledning om hur
regleringen ska tillämpas. Resultatet av det arbetet presenterar vi i den här
rapporten.
Arbetet med rapporten har skett i kontakt med flera olika intressenter. Bland
annat har vi fört en löpande dialog med Statskontoret och Sveriges Kommuner och
Landsting. Vi har också tagit emot synpunkter från Företagarna, Svenskt
Näringsliv, SKL Kommentus Inköpscentral och Statens inköpscentral vid
Kammarkollegiet.
Stockholm mars 2017
Inger Ek
Generaldirektör

Innehåll
Sammanfattning ......................................................................................... 3
3. Inledning .............................................................................................. =
K.K Bakgrund ........................................................................................................ M
K.N Uppdrag .......................................................................................................... H
K.L Avgränsning ................................................................................................... I
K.S Disposition ..................................................................................................... I
K.U Terminologi .................................................................................................... G
1. Samverkan i den kommunala sektorn ................................................... 33
N.K Kommunalförbund ........................................................................................ KK
N.N Gemensam nämnd ........................................................................................ KK
N.L Privaträttsliga samverkansformer .................................................................. KN
N.S Avtalssamverkan ........................................................................................... KN
N.U Nätverk och ”informella avtal” ....................................................................... KL
A. Rättsliga aspekter av avtalssamverkan ................................................. 3D
L.K Upphandlingsrättsliga aspekter av avtalssamverkan ..................................... KS
L.N Kommunalrättsliga aspekter av avtalssamverkan .......................................... KH
D. Vilka behov finns det av avtalssamverkan? ........................................... 13
S.K Statskontorets utredning .............................................................................. NK
S.K.K Motiv för kommunal samverkan .......................................................... NK
S.K.N Vilka områden har störst nytta av ytterligare möjligheter till
avtalssamverkan? ................................................................................ NN
S.K.L Hinder mot avtalssamverkan ............................................................... NL
S.K.S Statskontorets slutsatser .................................................................... NS
H. Samverkan kring digitala tjänster och system samt administrativa
tjänster och system ............................................................................. 1H
U.K Digitala tjänster och system .......................................................................... NU
U.N Administrativa tjänster och system ................................................................ L^
=. Samarbetsavtal (Hamburgsamarbeten) ................................................ AA
M.K Introduktion .................................................................................................. LL
M.N Undantagets framväxt i praxis ....................................................................... LS

M.N.K C-­‐SI^/^M Hamburg .............................................................................. LU
M.N.N C-­‐KUG/KK Lecce .................................................................................... LH
M.N.L C-­‐LIM/KK Piepenbrock ......................................................................... LG
M.N.S C-­‐KU/KL HIS ......................................................................................... S^
M.N.U Sammanfattning ................................................................................ SN
M.L Reglering ...................................................................................................... SS
M.L.K Reglering i direktiv och lag ................................................................. SS
M.L.N Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ...................................... SM
M.S Förutsättningar för undantaget ..................................................................... SH
M.S.K Upphandlande myndigheter ................................................................ SH
M.S.N Upprätta eller reglera formerna för samarbetet .................................. SG
M.S.L Samarbete .......................................................................................... U^
M.S.S Myndigheternas gemensamma mål .................................................... UN
M.S.U Offentliga tjänster ............................................................................... UL
M.S.M Samarbetet ska styras av allmänintresset ............................................ MU
M.S.H Verksamhet på den öppna marknaden, ”verksamhetskriteriet” ........... MH
M.S.I Vad händer om förutsättningarna för undantaget förändras under
ett pågående samarbete? .................................................................... HU
M.S.G Undantag från upphandlingsreglerna ska tolkas restriktivt .................. HU
M.U Analys av möjligheterna till avtalssamverkan genom samarbetsavtal ............ HM
M.U.K Möjligheterna till avtalssamverkan för kommuner och landsting ......... HM
M.U.N Särskilt om det behov som Statskontoret har identifierat .................... HI
M.U.L Särskilt om administrativa tjänster och system samt digitala
tjänster till medborgarna .................................................................... IN
4. Grossistverksamhet ............................................................................ OD
H.K Grossistverksamhet på den privata marknaden – en del av
distributionskedjan ....................................................................................... IS
H.K.K Kan tjänster ligga på hyllan? ............................................................... IM
H.N Samordnad upphandling ............................................................................... IH
H.N.K Samordnad upphandling genom inköpscentral .................................. II
H.N.N Inköpscentraler kan se ut på olika sätt ................................................ GN

H.N.L Inköpscentralers möjlighet att upphandla ramavtal och driva
dynamiska inköpssystem .................................................................... GL
H.L Grossistverksamhet – ett nytt verktyg för inköpscentraler ............................ GM
H.L.K Bakgrund ........................................................................................... GM
H.L.N Tillämpning av grossistverksamhet hos inköpscentraler ..................... GI
H.L.L Varor och tjänster som kan vara lämpliga för grossistverksamhet ..... K^N
H.L.S Kritik som framförts om bestämmelserna om grossistverksamhet .... K^U
H.L.U För-­‐ och nackdelar med grossistverksamhet ...................................... K^M
H.L.M Hur ser behovet ut? ........................................................................... K^G
H.S Kort europeisk utblick .................................................................................. K^G
H.U Analys av möjligheterna till avtalssamverkan genom grossistverksamhet ... KKK
H.U.K Möjligheter för enklare tjänsteutbyte mellan upphandlande
myndigheter ..................................................................................... KKK
H.U.N Särskilt om det behov som Statskontoret har identifierat .................. KKK
H.U.L Särskilt om inköp av digitala system samt att tillhandahålla digitala
tjänster till medborgarna ................................................................... KKS
H.U.S Avslutande kommentar ..................................................................... KKS
Bilaga 3 – Statskontorets enkätundersökning ............................................. 33H
Bilaga 1 – Lagtext och direktivtext ............................................................ 33T

Sammanfattning
Den 1 januari 2017 trädde tre nya lagar i kraft: lag om offentlig upphandling
(LOU), lag om upphandling inom försörjningssektorerna (LUF) och lag om
upphandling av koncessioner (LUK). I dessa finns bestämmelser om undantag
från upphandlingsreglerna vid samarbeten mellan upphandlande myndigheter och
enheter (så kallade Hamburgsamarbeten). I LOU och LUF har det också införts
bestämmelser om att inköpscentraler får bedriva grossistverksamhet.1
Upphandlingsmyndigheten har fått i uppdrag av regeringen att analysera och ge
vägledning kring dessa nya regler. Analysen ska bland annat utgå från en rapport
av Statskontoret som rör behovet av avtalssamverkan inom kommunsektorn.
Samarbetsavtal (Hamburgsamarbeten)
Undantaget för samarbetsavtal innebär att upphandlande myndigheter kan träffa
samarbetsavtal med varandra utan att genomföra upphandlingar enligt LOU.
Det finns flera villkor som ska vara uppfyllda för att undantaget ska gälla.
Förutsättningar för undantaget
Ett samarbetsavtal ska träffas mellan upphandlande myndigheter. Privata aktörer
får inte vara parter i avtalet.
Avtalet ska avse ett samarbete för att nå myndigheternas gemensamma mål.
Avtalet får alltså inte ha sitt ursprung enbart i den ena partens behov; då är det
inte fråga om ett samarbete utan om ett köp. Alla samarbetsparter ska också bidra
till utförandet av uppdraget. Det krävs dock inte att alla parter bidrar med samma
sak eller med lika mycket. Det är också möjligt med ekonomisk kompensation
mellan parterna, men den får inte avse mer än kostnadstäckning.
Samarbetet ska avse offentliga tjänster. Det finns en osäkerhet kring vad som
utgör offentliga tjänster och det kommer att krävas avgöranden av domstol för att
klargöra de närmare förutsättningarna för undantaget.
1 Lagarna har i princip likalydande reglering. För enkelhets skull skriver vi här i sammanfattningen
bara om LOU och upphandlande myndigheter.
K1

Med offentliga tjänster avses dock troligen sådana tjänster som utförs för att nå
operativa mål (till exempel avfallshantering). Undantaget kan därmed inte
tillämpas för samarbeten som enbart avser stödverksamhet (till exempel
ekonomitjänster och städning).
Upphandlingsmyndigheten menar också att samarbetet bör kunna avse såväl
obligatoriska som frivilliga uppgifter. Om kommuner och landsting samarbetar om
uppgifter på det obligatoriska området kan det dock vara enklare att visa att det är
fråga om offentliga tjänster och att de utförs för att uppnå ett gemensamt mål.
Samarbetet ska endast styras av överväganden som hänger samman med
allmänintresset. Det innebär bland annat att privata leverantörer inte får gynnas.
Om samarbetet till exempel för med sig att anskaffningar ska göras från privata
leverantörer ska de upphandlingarna genomföras enligt LOU.
De deltagande upphandlande myndigheterna ska utöva mindre än 20 procent av
den verksamhet som berörs av samarbetet på den öppna marknaden. Det kan
uppkomma gränsdragningsproblem när beräkningen ska göras i praktiken.
Ett förhållningssätt kan därmed vara att de samarbetsavtal som ingås avser sådan
verksamhet som inte ska tillhandahållas på den öppna marknaden, annat än i
mycket begränsad omfattning.
Två exempel på samarbetsavtal
Ett exempel på ett samarbetsavtal kan gälla avfallshantering. Om
samarbetsparterna har avfallshantering som gemensamt mål kan undantaget vara
tillämpligt om samarbetsparterna delar upp uppgifterna så att en står för
insamling och en annan för förbränning av avfallet. Ett annat exempel kan vara två
kommuner som samarbetar kring snöröjningen av vägarna i kommunerna.2
Inköpscentralers möjlighet att bedriva grossistverksamhet
De nya reglerna om grossistverksamhet innebär att inköpscentraler har möjlighet
att köpa varor och tjänster i eget namn för vidareförsäljning till upphandlande
myndigheter. Det betyder att upphandlande myndigheter kan köpa varor och
tjänster direkt från en inköpscentral under förutsättning att inköpscentralen har
2 Exemplen används för att åskådliggöra undantaget för samarbetsavtal enligt
upphandlingslagstiftningen. Annan lagstiftning har inte beaktats.
2 N

upphandlat dessa varor och tjänster i enlighet med gällande
upphandlingslagstiftning.
En traditionell grossistverksamhet innebär att en inköpscentral köper in ett stort
antal varor. Dessa varor lagerhålls för att sedan säljas vidare till andra
upphandlande myndigheter. Reglerna om grossistverksamhet för inköpscentraler
omfattar inte bara denna traditionella funktion utan även användning av så kallad
vidarefakturering. Vidarefakturering innebär något förenklat att en inköpscentral
inte behöver köpa in stora lager för att agera grossist. Det går även bra att
inköpscentralen har ett ramavtal i botten. Då kan den avropa varor eller tjänster
vid behov för att sedan sälja vidare till andra upphandlande myndigheter.
Inköpscentralen tar på sig ett stort ansvar
När en upphandlande myndighet köper en vara eller tjänst från en inköpscentral
är detta köp undantaget från upphandlingslagstiftningen. Den upphandlande
myndigheten har uppfyllt sina skyldigheter enligt LOU vid köpet eftersom
inköpscentralen i sin tur har upphandlat varorna eller tjänsterna enligt LOU.
Det är alltså inköpscentralen som ensam ansvarar för att bestämmelserna i
upphandlingslagstiftningen följs när den säljer varor och tjänster till andra
upphandlande myndigheter. Eftersom inköpscentralen agerar säljare får den även
ta på sig det civilrättsliga ansvaret för till exempel leverans och garantiåtaganden
gentemot den upphandlande myndigheten.
Grossistverksamhet kan innebära en ekonomisk risk med offentliga medel
En nackdel med grossistverksamhet är den ekonomiska risk som en inköpscentral
kan komma att ta genom att upphandla varor eller tjänster för vidareförsäljning.
Denna risk kan till viss del begränsas om inköpscentralen har ett ramavtal i botten
som den avropar ifrån. Då behöver inköpscentralen inte bygga upp stora lager
utan kan istället avropa från ramavtalet när upphandlande myndigheter är
intresserade. En nackdel med ett sådant upplägg är att det kan vara svårare för
inköpscentralen att få lika bra villkor om volymen inte blir tillräckligt stor eller
säker. Om inköpscentralen ger leverantören en volymgaranti för avrop innebär
även detta en ekonomisk risk för inköpscentralen. En volymgaranti har i detta
avseende stora likheter med att bygga upp ett lager.
L3

Grossistverksamhet kan ge lägre priser
Den tydligaste fördelen med grossistverksamhet är att förutsättningarna för att få
lägre priser ökar eftersom en inköpscentral köper in stora volymer av varor eller
tjänster. Grossistverksamhet kan också leda till minskade administrativa
kostnader och transaktionskostnader för de upphandlande myndigheter som
köper varor eller tjänster från en inköpscentral.
Standardiserade varor är mest ändamålsenligt för grossistverksamhet
Grossistverksamhet lämpar sig troligen bäst för inköp av stora volymer av
standardiserade varor (och möjligtvis tjänster). Varor och tjänster som är av
strategisk betydelse för offentlig sektor, och som är svåra att få tag på, kan också
lämpa sig för grossistverksamhet. I dessa fall kan inköpssamverkan i kombination
med grossistverksamhet öka förutsättningarna för de samverkande parterna att få
tillgång till de efterfrågade varorna eller tjänsterna eftersom det kan leda till ökade
möjligheter att ge potentiella anbudsgivare bättre villkor.
Utpekade områden som särskilt analyserats
Statskontoret har analyserat inom vilka områden ytterligare möjligheter till
avtalssamverkan skulle innebära störst nytta för kommuner och landsting.
De områden som särskilt lyfts fram är samverkan kring specialisttjänster,
gemensam administration och IT och digitalisering. Upphandlingsmyndigheten
har analyserat om ändringarna i upphandlingsregelverket kan möta de behov som
Statskontoret har identifierat.
Regeringen har också pekat på ett behov av att analysera möjligheterna att
samverka kring administrativa tjänster och system, digitala system samt digitala
tjänster till medborgarna.
Undantaget för samarbetsavtal kan till viss del underlätta för kommuner och
landsting att träffa avtal och samarbeta med varandra på dessa områden. Det finns
dock en osäkerhet kring undantagets omfattning, inte minst vid samarbeten kring
IT och digitalisering. Det gör tillämpningsområdet svårbedömt.
Upphandlingsmyndighetens erfarenhet är också att det ofta finns ett behov av att
köpa något från en annan myndighet, snarare än ett behov av att samarbeta. Då är
undantaget inte tillämpligt. Undantaget är troligen inte heller tillämpligt om
samarbetet enbart avser stödverksamhet (som gemensam administration,
administrativa tjänster och system). Undantaget bör dock kunna tillämpas vid
4 S

samarbeten om specialisttjänster, eller där specialisttjänster utgör den resurs som
en upphandlande myndighet bidrar med till ett samarbete. Vid samarbeten om
digitala tjänster till medborgarna får det göras en bedömning av vad samarbetet
avser, och om undantaget kan tillämpas, i varje enskilt fall.
Även grossistverksamhet kan i viss mån möta de behov av samverkan som
regeringen och Statskontoret pekar på. Det behov kommuner och landsting har av
att samverka kring specialisttjänster gäller sannolikt i första hand egna anställda.
I den mån behov av samverkan kring specialisttjänster avser rena köp kan
emellertid en inköpscentral som agerar grossist troligtvis leda till att förenkla och
effektivisera inköpssamordningen för de samverkande parterna.
Grossistverksamhet kan troligen också skapa bättre marknadsförutsättningar för
specialisttjänster i till exempel glesbygdsområden genom att samla behov, öka
volymer samt eventuellt lämna garantier till potentiella anbudsgivare. Många av
de specialisttjänster som man vill samverka kring kan dock inte lämnas över till
privata utförare eftersom det rör sig om myndighetsutövning.
Inköpssamordning i kombination med grossistverksamhet kan troligen förenkla
och effektivisera även vid upphandling av digitala system, digitala tjänster till
medborgare och gemensam administration. Inköpscentralen behöver till exempel
inte tänka på vilka som ska vara avropsberättigade.
U5

3. Inledning
1.1 Bakgrund
Offentlig samverkan
Offentlig samverkan är vanligt förekommande i Sverige, framför allt inom den
kommunala sektorn.3 Ofta lyfts möjligheterna till samverkan fram som ett sätt att
effektivt kunna lösa kommunala angelägenheter. Upphandlingsreglerna
aktualiseras ofta vid kommunal samverkan och ibland upplevs regleringen som
problematisk.
Nya upphandlingsdirektiv påverkar offentlig samverkan
År 2014 antogs tre nya upphandlingsdirektiv inom EU. Dessa genomfördes i
svensk lagstiftning den 1 januari 2017. Regleringen innebär att vi har fått en ny lag
om offentlig upphandling (LOU), en ny lag om upphandling inom
försörjningssektorerna (LUF) och en lag om upphandling av koncessioner (LUK).
Genom denna reglering införs nya möjligheter till samverkan mellan
upphandlande myndigheter och enheter utan att upphandling enligt regelverket
aktualiseras. Det rör sig dels om samarbetsavtal mellan upphandlande
myndigheter och enheter (så kallade Hamburgsamarbeten, efter den dom från EU-
domstolen där undantaget fastslogs), dels om en ny möjlighet för inköpscentraler
att bedriva grossistverksamhet.
Upphandlingsmyndigheten
Upphandlingsmyndigheten är Sveriges nya myndighet för offentlig upphandling.
Myndigheten har funnits sedan den 1 september 2015. Vi ska verka för en
rättssäker, effektiv och hållbar offentlig upphandling till nytta för medborgarna
och näringslivets utveckling. Vi ska även bidra till att hela inköpsprocessen kan
genomföras elektroniskt. Vi ger stöd till upphandlande myndigheter, enheter och
leverantörer i alla delar av inköpsprocessen.
3 Med den kommunala sektorn avses kommuner och landsting/regioner.
6 M

1.2 Uppdrag
Upphandlingsmyndigheten har fått i uppdrag av regeringen att analysera och ge
vägledning kring de nya reglerna om offentlig avtalssamverkan.4 Det handlar dels
om de nya reglerna om samarbetsavtal (Hamburgsamarbeten), dels om
möjligheten för inköpscentraler att bedriva grossistverksamhet.
Av regeringsuppdraget framgår att det finns ett behov av att analysera
möjligheterna till avtalssamverkan för kommuner och landsting utifrån reglerna
om samarbetsavtal. Analysen ska inbegripa möjligheterna till samarbete rörande
administrativa tjänster och system samt att erbjuda digitala tjänster till
medborgarna. Upphandlingsmyndigheten ska även ge vägledning om de kriterier
som måste uppfyllas för att samarbetsavtal ska kunna ingås.
Av regeringsuppdraget framgår vidare att inköpscentralers möjlighet att bedriva
grossistverksamhet innebär nya möjligheter för enklare tjänsteutbyten mellan
upphandlande myndigheter och enheter. Upphandlingsmyndigheten ska analysera
de möjligheterna närmare. Myndighetens analys ska inkludera möjligheterna till
samverkan rörande inköp av digitala system och att tillhandahålla digitala tjänster
till medborgarna.
Analysen ska utgå från behoven hos kommuner och landsting. Uppdraget omfattar
dock inte att göra några bedömningar av kommunalrättsliga frågor, som till
exempel omfattningen av de kommunala befogenheterna.
Regeringen har tidigare gett Statskontoret i uppdrag att analysera behovet av
ytterligare samverkan genom att träffa avtal inom kommunsektorn.5
Upphandlingsmyndigheten har, i enlighet med uppdraget, fört en dialog med
Statskontoret för att klargöra om det behov som de har identifierat kan mötas med
hjälp av ändringarna i upphandlingsregelverket.
Upphandlingsmyndigheten har också, även det i enlighet med uppdraget,
inhämtat synpunkter från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).
4 Uppdrag till Upphandlingsmyndigheten om offentlig avtalssamverkan, Fi2016/02563/K (delvis).
5 Uppdrag till Statskontoret om statlig styrning av offentlig sektor, Fi2016/00372/SFÖ (delvis).
H7

1.3 Avgränsning
I rapporten redogör vi för regleringen i LOU och i det bakomliggande LOU-
direktivet om inte annat framgår särskilt.
Samtliga tre EU-direktiv har dock i huvudsak likalydande reglering om
samarbetsavtal. Regleringen har genomförts på ett mycket direktivnära sätt i alla
tre lagar. De flesta upphandlande enheter som omfattas av LUF och LUK kan dock
inte tillämpa undantaget. Vi redogör särskilt för det i avsnitt 6.4.1.
Regleringen i LOU och LUF är i huvudsak likalydande även vad det gäller
inköpscentralers möjlighet att bedriva grossistverksamhet. Det är den även i de
bakomliggande direktiven. En skillnad mellan lagarna är att såväl upphandlande
myndigheter som upphandlande enheter kan vara inköpscentral enligt LUF.
Enligt definitionen i LOU är det däremot endast upphandlande myndigheter som
kan vara inköpscentral.6 I LUK och i LUK-direktivet saknas bestämmelser om
inköpscentraler.
I rapporten analyserar vi upphandlingsrättsliga aspekter av samarbetsavtal och
inköpscentralers möjlighet att bedriva grossistverksamhet. Det ingår inte i vårt
uppdrag att analysera kommunalrättsliga frågor, såsom omfattningen av de
kommunala befogenheterna. Även andra i sammanhanget aktuella
frågeställningar, som regleringen kring offentlig säljverksamhet, statsstöd,
sekretess och personuppgifter, faller utanför vår analys. Det är därför viktigt att
notera att de exempel vi redogör för används för att åskådliggöra den
upphandlingsrättsliga lagstiftningen. Någon annan lagstiftning har vi inte beaktat.
1.4 Disposition
Vi har valt att lägga upp rapporten på följande sätt:
I kapitel 2 redogör vi för olika former av samverkan i den kommunala sektorn.
I kapitel 3 redogör vi för vissa rättsliga aspekter av avtalssamverkan (främst
upphandlingsrättsliga och kommunalrättsliga).
6 Prop. 2015/16:195 s. 535 f.
8 I

I kapitel 4 redogör vi för behovet av samverkan inom kommuner och landsting.
Vi presenterar här Statskontorets slutsatser i den nyligen lämnade rapporten
Kommunal avtalssamverkan, Behövs ökade möjligheter?
I kapitel 5 beskriver vi vad som avses med digitala tjänster och system samt
administrativa tjänster och system. Vi ger exempel på tjänster som tillhandahålls
av kommuner och landsting på dessa områden och på några av de samarbeten som
bedrivs idag.
Kapitel 6 är ett av de två huvudsakliga kapitlen i rapporten. Där redogör vi för
undantaget från upphandlingslagstiftningen för samarbetsavtal
(Hamburgsamarbeten).
Kapitel 7 är det andra av rapportens två huvudsakliga kapitel. Där redogör vi för
den nya möjligheten för inköpscentraler att bedriva grossistverksamhet.
1.5 Terminologi
Avtalssamverkan
Med avtalssamverkan avser vi samverkan genom juridiskt bindande avtal.
Se avsnitt 2.4.
Samarbetsavtal (Hamburgsamarbeten)
I den här rapporten använder vi begreppet samarbetsavtal uteslutande för den typ
av avtal som uppfyller kriterierna i 3 kap. 17-18 §§ LOU för att vara undantagna
från upphandlingsreglerna.
Andra benämningar på samarbetsavtal/Hamburgsamarbeten är Hamburg-
undantaget, offentlig-offentlig samverkan, horisontellt samarbete och icke
institutionaliserat samarbete.7 I rapporten benämner vi den här typen av
samarbeten huvudsakligen för samarbetsavtal. Eftersom begreppen
Hamburgsamarbeten och Hamburg-undantaget är väletablerade använder vi även
dessa för att tydliggöra vad som avses.
7 Terminologin kan jämföras med undantaget från upphandlingslagstiftningen för så kallad intern
upphandling. Det benämns ibland som Teckal-undantaget efter den dom från EU-domstolen där
undantaget fastslogs. Detta undantag benämns även bland annat inhouse, vertikalt samarbete och
institutionaliserat samarbete.
G9

Förkortningar
LOU Lag (2016:1145) om offentlig
upphandling
LUF Lag (2016:1146) om upphandling inom
försörjningssektorerna
LUK Lag (2016:1147) om upphandling av
koncessioner
LOU-direktivet Europaparlamentets och rådets direktiv
2014/24/EU om offentlig upphandling
och om upphävande av direktiv
2004/18/EG
LUF-direktivet Europaparlamentets och rådets direktiv
2014/25/EU om upphandling av enheter
som är verksamma på områdena vatten,
energi, transporter och posttjänster och
om upphävande av direktiv 2004/17/EG
LUK-direktivet Europaparlamentets och rådets direktiv
2014/23/EU om tilldelning av
koncessioner
10 K^

1. Samverkan i den kommunala sektorn
Det finns både offentligrättsliga och privaträttsliga former för kommunal
samverkan. De offentligrättsliga formerna är kommunalförbund och gemensamma
nämnder. Som exempel på privaträttsliga former kan nämnas bolag, stiftelser och
föreningar. Utöver detta finns möjligheter att samverka genom avtal. Samarbete i
mer informella konstellationer som till exempel nätverk förekommer också ofta.
2.1 Kommunalförbund
Kommuner och landsting kan bilda kommunalförbund och överlämna vården av
kommunala angelägenheter till dem. I kommunallagen finns regler om bildandet
av och verksamheten hos ett kommunalförbund.8 Det enda krav som ställs på den
verksamhet man vill samverka kring är att uppgiften faller inom den
överlämnande kommunens kompetens. Samverkan i kommunalförbund är alltså
möjlig för alla kommunala angelägenheter och kan även avse uppgifter som
omfattar myndighetsutövning. Den uppgift som överlämnas till ett
kommunalförbund behöver inte vara gemensam för alla förbundsmedlemmar.9
Ett kommunalförbund är en egen offentligrättslig juridisk person som är
fristående från sina medlemmar. Förbundet blir huvudman för de frågor som
medlemmarna flyttar över dit. Efter överlämnandet faller dessa frågor utanför
medlemmarnas kompetens. Medlemmarna i ett kommunalförbund har alltså inte
någon direkt politisk påverkan på förbundets löpande verksamhet.10
2.2 Gemensam nämnd
Kommuner och landsting kan samverka i gemensamma nämnder. Regler om
bildandet av och verksamheten hos en gemensam nämnd finns i kommunallagen.11
Samverkan genom en gemensam nämnd kan ske kring i princip alla kommunala
angelägenheter som inte faller inom ramen för fullmäktiges exklusiva
beslutanderätt. Även obligatoriska uppgifter som innefattar myndighetsutövning
kan flyttas över till en gemensam nämnd. Uppgifterna som överlämnas måste dock
8 Se bl.a. 3 kap. 20–28 §§ kommunallagen.
9 SOU 2012:30 s. 224.
10 Ibid s. 224.
11 Se bl.a. 3 kap. 3 a–c §§ kommunallagen.
K1K1

vara gemensamma för de samverkande parterna.12 Samverkan genom en
gemensam nämnd är möjlig genom det så kallade Teckal-undantaget.13
En gemensam nämnd tillsätts i någon av de samverkande kommunerna eller
landstingen (värdkommunen) och ingår i dennes organisation. Någon ny
offentligrättslig juridisk person bildas alltså inte. Varje samverkande part har en
fortsatt direkt politisk påverkan över nämndens löpande verksamhet och behåller
huvudmannaskapet för de frågor som överlämnats.14
2.3 Privaträttsliga samverkansformer
De privaträttsliga samverkansformerna är bolag, stiftelser och föreningar. När två
eller flera kommuner eller landsting samverkar i sådan form talar man om
interkommunala företag.15 Samverkan genom interkommunala företag möjliggörs
genom Teckal-undantaget.16
Interkommunala företag utgör sina egna juridiska personer, men är inga
myndigheter. Därför är kommunallagen inte direkt tillämplig för dem.
Kommunerna och landstingen själva är dock bundna av kommunallagen både vid
bildandet och under den löpande ägarstyrningen av dessa företag. De
samverkande parterna är alltså skyldiga att genom till exempel bolagsordning och
ägardirektiv se till att företagens verksamhet är förenlig med kommunallagen.17
2.4 Avtalssamverkan
Vid interkommunal avtalssamverkan ingår de samverkande parterna avtal med
juridiskt bindande rättigheter och skyldigheter. Det kan exempelvis avse ett
samarbetsavtal (Hamburgsamarbete). Samordnad upphandling kan också
innefatta avtalssamverkan. Till exempel genom att kommuner tillsammans
inrättar en inköpscentral som bedriver grossistverksamhet.
Under avtalets löptid agerar parterna vidare inom sina respektive organisationer.
Någon ny offentligrättslig juridisk person bildas alltså inte. I kapitel 3 redogör vi
för vissa rättsliga aspekter av avtalssamverkan.
12 SOU 2012:30 s. 225–226.
13 Se reglerna om intern upphandling i 3 kap. 11–16 §§ LOU.
14 SOU 2012:30 s. 225.
15 Ibid s. 227.
16 Se reglerna om intern upphandling i 3 kap. 11–16 §§ LOU.
17 Se bl.a. 3 kap. 16a–18a §§ kommunallagen.
12 KN

2.5 Nätverk och ”informella avtal”
Det finns en lång tradition bland kommuner och landsting att hjälpas åt och bidra
till varandras utveckling genom nätverk och ”informella avtal”. Dessa
samverkansformer kan betraktas som en informell form av avtalssamverkan.
Ett exempel på organisatorisk nivå är samrådsgrupper som innebär att de
samverkande parterna tillsätter någon form av kommitté. Till skillnad från vid
ordinarie avtalssamverkan är syftet inte att ingå juridiskt bindande avtal.18
18 Se vidare SOU 2012:30 s. 220.
K1L3

A. Rättsliga aspekter av avtalssamverkan
Vid interkommunal avtalssamverkan (se avsnitt 2.4) aktualiseras en rad
rättsområden. I det här kapitlet ger vi en kort introduktion till de
upphandlingsrättsliga aspekterna av avtalssamverkan. Därefter redogör vi
översiktligt för vissa kommunalrättsliga aspekter av avtalssamverkan. Denna
rapport är begränsad till att analysera upphandlingsrättsliga frågeställningar.
Andra rättsliga bedömningar som måste göras inför en avtalssamverkan kan
exempelvis gälla frågor kring
• statsstöd
• konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet
• sekretess
• behandling av personuppgifter.
3.1 Upphandlingsrättsliga aspekter av avtalssamverkan
När kommunal samverkan resulterar i att det träffas ett avtal om någon form av
anskaffning aktualiseras upphandlingslagstiftningen. Upphandlingslagstiftningen
sätter därmed gränser för kommuners och landstings möjlighet att träffa avtal med
varandra utan att göra en offentlig upphandling.
I första hand styrs upphandlingar av reglerna i LOU, LUF och LUK. De olika
lagarna tar sikte på olika typer av upphandlingar, bland annat beroende på vem
det är som gör inköpen och vad som köps in. Här nedan redogör vi för
upphandling enligt LOU. För mer information om övriga upphandlingslagar, se
faktarutan på sidan 16.
Alla statliga och kommunala myndigheter omfattas av LOU.19 I lagen kallas de för
upphandlande myndigheter.20 Med myndighet jämställs bland annat beslutande
församlingar i kommuner och landsting och så kallade offentligt styrda organ.
Det innebär att de också måste följa LOU.21
19 1 kap. 2 § LOU.
20 1 kap. 22 § LOU.
21 1 kap. 18 och 22 §§ LOU.
14 KS

Huvudregeln är att alla köp av varor, tjänster och byggentreprenader som en
upphandlande myndighet gör från en annan juridisk person omfattas av LOU.
Kommuner och landsting utgör var för sig fristående juridiska personer. Att
leverantören också är en upphandlande myndighet innebär som huvudregel inte
något undantag från att reglerna i LOU ska tillämpas.22
Upphandlingslagstiftningen innebär inte att eventuella anskaffningar som behöver
göras måste ske från externa leverantörer. Det är alltså möjligt att bedriva
verksamheten i egen regi med egna resurser.23 Det gäller även om det skrivs ett
avtal (eller annan överenskommelse) mellan två enheter inom samma myndighet.
Om en upphandlande myndighet däremot väljer att köpa en vara, tjänst eller
byggentreprenad från en annan juridisk person blir LOU tillämplig. Att LOU ska
tillämpas innebär som huvudregel att upphandlingen ska annonseras och
konkurrensutsättas.
I LOU finns olika undantag från lagen.24 Två undantag är de som brukar kallas
”Teckal-undantaget” (intern upphandling) och ”Hamburg-undantaget”
(undantaget för samarbetsavtal).25 Teckal-undantaget avser situationer som i hög
grad liknar de situationer där tjänster utförs i egen regi, även om anskaffningen
sker från en formellt sett fristående juridisk person (se avsnitt 6.1).
Hamburg-undantaget avser samarbetsavtal som ingås mellan upphandlande
myndigheter. I kapitel 6 redogör vi för detta undantag.
Ett annat undantagsfall är nyheten att inköpscentraler kan bedriva
grossistverksamhet, vilket innebär att en upphandlande myndighet kan köpa varor
eller tjänster direkt från en inköpscentral, se vidare kapital 7.
22 1 kap. 16 § LOU.
23 Prop. 2015/16:195 s. 335 f. Se även artikel 1.4, LOU-direktivet.
24 3 kap. LOU.
25 3 kap. 11–16 §§ LOU (Teckal-undantaget) samt 3 kap. 17–18 §§ LOU (Hamburg-undantaget).
K1U5

Lagar om upphandling och valfrihetssystem
Den svenska upphandlingslagstiftningen består av flera olika lagar. Många av
begreppen och bestämmelserna i de olika lagarna är desamma och i de flesta fall
skiljer sig inte regelverket eller processen särskilt mycket mellan de olika
lagarna. Den lag som oftast är tillämplig är lagen om offentlig upphandling
(LOU). Man brukar säga att det är den lagen som tillämpas inom den klassiska
sektorn.
Lagen om upphandling inom försörjningssektorerna (LUF) används istället när
det gäller upphandling för vissa verksamheter som förenklat kan sägas avse
delar av samhällets grundläggande infrastruktur. LUF ska inte bara användas av
upphandlande myndigheter utan även av privata företag som bedriver
verksamhet inom försörjningssektorerna med stöd av en särskild rättighet eller
ensamrätt. De som ska använda LUF kallas därför för upphandlande enheter.26
Lagen om upphandling av koncessioner (LUK) ska tillämpas av upphandlande
myndigheter och enheter oavsett vilken verksamhet som bedrivs av köparen.27
Något förenklat ska LUK användas om det avtal som ska ingås innebär att
leverantören tar den ekonomiska risken i avtalet. Det kan vara fallet om
huvuddelen av ersättningen till leverantören kommer från någon annan, till
exempel från de kommuninvånare som nyttjar den tjänst som avtalet omfattar.
Den fjärde upphandlingslagen är lagen om upphandling på försvars- och
säkerhetsområdet (LUFS). LUFS ska användas i upphandlingar om det
förekommer uppgifter av särskilt känslig karaktär som kan leda till skada för
vissa intressen eller verksamheter om uppgifterna blir kända för utomstående.
Denna lag innehåller därför speciella regler om bland annat
informationssäkerhet, försörjningstrygghet och underentreprenader.28
Utöver dessa lagar finns också lagen om valfrihetssystem (LOV).
Valfrihetssystem enligt LOV kan skapas för exempelvis hälsovård och
26 1 kap. 2 och 22 §§ LUF.
27 1 kap. 2 § LUK.
28 1 kap. 2 § LUFS.
16 KM

socialtjänster. Ett valfrihetssystem innebär att den enskilde får välja den
leverantör som ska utföra tjänsten bland de leverantörer som den
upphandlande myndigheten har godkänt och tecknat kontrakt med.29
Det är frivilligt för kommuner att införa valfrihetssystem men obligatoriskt för
landstingen inom primärvården.
3.2 Kommunalrättsliga aspekter av avtalssamverkan
Nedan presenterar vi inledningsvis några grundläggande kommunalrättsliga
begrepp. Med dessa begrepp som bakgrund redogör vi därefter översiktligt för den
kommunalrättsliga regleringen av avtalssamverkan.
Den allmänna och den specialreglerade kompetensen
Kommunallagen (1991:900) kan sägas utgöra grundstommen som avgör vilka
verksamheter som kommuner och landsting får bedriva och hur de får bedriva
dem. I 2 kap. 1 § kommunallagen beskrivs det som i dagligt tal kallas för den
allmänna kompetensen. Denna regel föreskriver att kommuner och landsting får
ha hand om ”angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till
kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall
handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon
annan”. Exakt vilka verksamheter som faller inom ramarna för regeln framgår inte
utan det är något som måste prövas i det enskilda fallet. Ur regeln kan även utläsas
den så kallade lokaliseringsprincipen.30 Se mer om lokaliseringsprincipen på sidan 19.
Regleringen i kommunallagen av kommunernas och landstingens verksamheter är
dock inte uttömmande. Av 2 kap. 4 § kommunallagen framgår att det i annan
lagstiftning finns ytterligare bestämmelser om kommunernas befogenheter och
skyldigheter. Dessa så kallade speciallagar utgör sammantaget det som kallas för
den specialreglerade kompetensen.31 Den specialreglerade kompetensen är
omfattande och av skiftande natur. Det finns speciallagar som inför en skyldighet
för kommuner och landsting att utföra viss verksamhet, som t.ex. plan- och
29 1 kap. 1 § LOV.
30 Prop. 1990/91:117 s. 148.
31 Med speciallag avses lagar som reglerar ett visst avgränsat rättsområde som t.ex. plan- och bygglagen.
Speciallagar har i regel företräde framför allmänna lagar, som t.ex. kommunallagen, vid
lagtolkningsfrågor.
K1H7

bygglagen (2010:900), socialtjänstlagen (2001:453) och skollagen (2010:800).
Därtill finns även kompetensutvidgande speciallagar som ger kommuner och
landsting nya befogenheter, samtidigt som de inte innebär några nya skyldigheter.
Många av de kompetensutvidgande bestämmelserna har samlats i lagen (2009:47)
om vissa kommunala befogenheter.32
Det obligatoriska och det frivilliga området
De verksamheter som kommuner och landsting enligt lag ålagts att utföra faller
inom det så kallade obligatoriska området.33 Motsatsen till det obligatoriska
området är det frivilliga området. Det frivilliga området omfattar uppgifter som
kommunen eller landstinget får utföra utan att någon särskild skyldighet
föreligger.
Exempel på uppgifter som faller inom det obligatoriska området respektive det
frivilliga området för kommuner är: 34
Obligatoriska området Frivilliga området
- Social omsorg - Fritid och kultur
- För-, grund- och - Energi
gymnasieskola - Sysselsättning
- Plan- och byggfrågor - Näringslivsutveckling
- Miljö- och hälsoskydd
- Renhållning och
avfallshantering
- Vatten och avlopp
- Räddningstjänst
- Civilt försvar
- Biblioteksverksamhet
- Bostäder
- Regional och lokal
kollektivtrafik
32 Statskontoret 2011:17, Kommunalt självstyre och proportionalitet, s. 27.
33 8 kap. 2 § och 14 kap. 2 § regeringsformen. Se även Lena Dalman m.fl., Kommunallagen – Med
kommentarer och praxis, femte upplagan (2011), s. 81.
34 Regeringens webbplats, Indelning och uppgifter i kommuner och landsting,
http://www.regeringen.se/artiklar/2015/05/indelning-och-uppgifter-i-kommuner-och-landsting/
(hämtat 2017-01-12).
18 KI

Exempel på uppgifter som faller inom det obligatoriska området respektive det
frivilliga området för landsting är:
Obligatoriska området Frivilliga området
- Hälso- och sjukvård - Kultur
- Tandvård för barn och - Utbildning
ungdomar upp till 20 års - Turism
ålder
- Regional och lokal
kollektivtrafik
Lokaliseringsprincipen
Enligt lokaliseringsprincipen får kommuner och landsting, utan stöd i lag, enbart
bedriva verksamheter som ”har anknytning till kommunens eller landstingets
område eller deras medlemmar”.35 Mot bakgrund av bland annat ofullkomligheter
i kommunindelningen och befolkningens rörlighet har dock lokaliseringsprincipen
blivit försedd med viktiga modifikationer.36 Modifikationer som i vissa fall tillåter
att en kommun eller ett landsting ägnar sig åt verksamheter utanför dess egna
geografiska område. Exempelvis har uppförandet av en tillfartsled37 och stöd till en
flygplats38, båda belägna utanför de aktuella kommunernas geografiska område,
inte ansetts strida mot lokaliseringsprincipen. Satsningarna bedömdes ha varit till
nytta för kommunmedlemmarna trots att de hade utförts i en annan kommun.
Det räcker dock inte med att konstatera att en verksamhet har en påvisad koppling
till den utförande organisationens geografiska område eller dess medlemmars
intressen. Nyttan som en verksamhet medför måste även stå i rimlig proportion till
verksamhetens kostnader.39
Eftersom interkommunala samarbetsavtal (Hamburgsamarbeten) förutsätter att
samarbetsparterna utför tjänster vars nytta i varierande mån tillfaller de övriga
samarbetsparterna aktualiseras lokaliseringsprincipen, om inget undantag är
tillämpligt enligt relevant speciallagstiftning. Därför måste samtliga inblandade
35 2 kap. 1 § kommunallagen.
36 Prop. 1990/91:117 s. 149.
37 RÅ 1977 ref. 77.
38 RÅ 1970 C 400 och 1974 A 2082.
39 RÅ 2006 ref. 81.
K1G9

samarbetsparter bedöma vilken nytta som ett tilltänkt samarbetsavtal skulle
innebära för den egna organisationen eller dess medlemmar. De måste också
bedöma om denna nytta står i rimlig proportion till de uppkomna kostnaderna.40
Det räcker inte att göra bedömningen enbart i uppstartsskedet; det måste ske
löpande under hela samarbetstiden.
Reglering av möjligheten till avtalssamverkan
Kommunallagen saknar uttryckliga regler om avtal som samverkansform.
Möjligheten till avtalssamverkan begränsas därför ytterst av den allmänna
kommunala kompetensen, främst av lokaliseringsprincipen. För att en
avtalssamverkan ska vara tillåten krävs därför, om inget annat är stadgat i
speciallag, att föremålet för samverkan är lämpligt, ändamålsenligt och skäligt för
varje deltagande kommun eller landsting.41 Om det framgår av lag att en särskild
uppgift ska hanteras av kommunens egna organ får uppgiften inte överlåtas till en
annan kommun utan särskilt lagstöd. Utrymmet för interkommunal
avtalssamverkan anses därför i första hand vara frivillig verksamhet eller sådan
obligatorisk verksamhet där utrymme ges för andra alternativa lösningar än egen
regi.42 Ett exempel där sådant särskilt lagstöd finns är 2 kap. 5 § socialtjänstlagen
(2001:435). Vidare krävs enligt 12 kap. 4 § regeringsformen särskilt lagstöd för
samverkan kring uppgifter som innefattar myndighetsutövning. Exempel på
sådant lagstöd finns när det gäller tillsyn enligt 9 kap. 6 § alkohollagen
(2010:1622) och 19 c § tobakslagen (1993:581).43
40 SOU 2007:72 s. 73.
41 Prop. 1990/91:117 s. 148.
42 Sveriges Kommuner och Landsting, Kommunala samverkansformer, andra upplagan (2009), s. 33
samt SOU 2012:30 s. 221.
43 Lagrådsremiss, En ny kommunallag, (2017) s. 147.
20 N^

D. Vilka behov finns det av avtalssamverkan?
För att möta de många krav som ställs på kommuner och landsting finns ett stort
behov av samverkan. Ofta finns önskemål om att samverkan ska kunna ske genom
att träffa avtal.44 Här nedan redogör vi för Statskontorets rapport ”Kommunal
avtalssamverkan, Behövs ökade möjligheter?” och det behov av avtalssamverkan
som Statskontoret har identifierat.
4.1 Statskontorets utredning
Statskontoret har haft i uppdrag från regeringen att analysera behovet av
ytterligare möjligheter till samverkan genom ingående av avtal inom
kommunsektorn.45 Uppdraget har de redovisat i rapporten Kommunal
avtalssamverkan, Behövs ökade möjligheter?46
I Upphandlingsmyndighetens uppdrag ingår att klargöra om det behov som
Statskontoret har identifierat kan mötas med hjälp av de nya reglerna i
upphandlingslagstiftningen om samarbetsavtal och grossistverksamhet.
Upphandlingsmyndighetens analys om detta finns i avsnitt 6.5.2 respektive i
avsnitt 7.5.2.
4.1.1 Motiv för kommunal samverkan
Statskontoret har i sin rapport översiktligt redogjort för motiven för kommunal
samverkan.47 Där framgår bland annat följande:
Det är ofta politiska, ekonomiska och demografiska förändringar som ligger
bakom initiativ till samverkan mellan kommuner. Parterna är beroende av en
större konstellation eller varandras resurser för att exempelvis få bättre kunskap,
större handlingskraft på marknaden och ökad effektivisering. Samverkan kan syfta
till att effektivisera och rationalisera genom stordrift, att öka möjligheterna att
tillhandahålla service och tjänster i alla kommundelar och att säkerställa tillgång
till specialistkompetens.
44 Se bl.a. SOU 2012:30 s. 27.
45 Fi2016/00372/SFÖ (delvis).
46 Statskontoret 2016:23.
47 Se vidare Statskontoret 2016:23 s. 19 f.
N2K1

Samverkan kan också ha utvecklingsmotiv. Det kan handla om att stärka
ekonomin och konkurrenskraften, att påverka eller föra dialog med viktiga
omvärldsaktörer eller att genomföra resurskrävande projekt. I enstaka fall är
kommunal samverkan obligatorisk (exempelvis vad gäller biblioteksväsendet och
verksamheter som rör skydd för olyckor).
4.1.2 Vilka områden har störst nytta av ytterligare möjligheter till
avtalssamverkan?
Statskontoret har genomfört en enkätundersökning riktad till landets samtliga
kommuner.48 Undersökningen hade, i här aktuellt avseende, två syften.
Dels ville man få en bild av om det är ett betydande problem att det saknas
kommunalrättsligt lagstöd för avtalssamverkan. Dels ville man få kommunernas
syn på inom vilka områden det vore värdefullt med ytterligare möjligheter till
avtalssamverkan.
Statskontorets frågeställningar i här aktuellt avseende och Statskontorets
sammanställning över kommunernas svar redovisas i bilaga 1.
Statskontoret har efter den genomförda enkätundersökningen analyserat inom
vilka områden ytterligare möjligheter till avtalssamverkan skulle innebära störst
nytta för kommuner och landsting.49
Slutsatserna i rapporten visar att det finns ett stort antal övergripande
verksamhetsområden och mer preciserade arbetsuppgifter där kommunerna anser
att ytterligare möjligheter till avtalssamverkan skulle innebära stor nytta för
kommuner och landsting. De områden som fick särskilt många omnämnanden i
Statskontorets enkätundersökning var specialisttjänster, gemensam
administration samt IT och digitalisering. Statskontoret beskriver behoven enligt
följande.
48 Enkäten om avtalssamverkan ingick som ett block i en större enkätundersökning om kommunernas
syn på statens styrning av den kommunala verksamheten. Den samlade enkäten genomfördes under
perioden den 15 maj till den 1 juli 2016 och besvarades av 196 av landets 290 kommuner. Svarsfrekvens
låg därmed på knappt 68 procent.
49 Statskontoret 2016:23 s. 49.
22 NN

Specialisttjänster
Möjligheter att samverka kring olika typer av specialisttjänster inom områden där
kommunen har myndighetsutövande uppgifter eller i andra fall. När det gäller
myndighetsutövning kan det exempelvis handla om möjligheter att ha
gemensamma miljöinspektörer/-tillsyn, handläggare av alkoholtillstånd/-tillsyn,
handläggare av tillsyn av hälsoskydd och livsmedel samt bygglovshandläggare.
Exempel på behov av andra typer av gemensamma specialisttjänster kan vara
jurister.
Gemensam administration
Möjligheter till gemensam administration, till exempel ekonomiadministration,
lönehantering, personaladministration, HR-tjänster/ kompetensförsörjning och
växel och telefoni.
IT och digitalisering
Möjligheter att samverka i frågor om IT och digitalisering, till exempel i
bredbandsutbyggnad, och genom att kunna ha gemensamma IT-experter/IT-stöd.
Av Statskontorets rapport framgår att flera av de områden som nämns ovan tillhör
kommunernas obligatoriska uppgifter. För många av dem finns det en rätt till
avtalssamverkan i speciallagstiftning. Vissa av de nämnda uppgifterna tillhör
däremot kommunernas frivilliga område.50
4.1.3 Hinder mot avtalssamverkan
Statskontoret har i sin analys främst försökt identifiera verksamhetsområden där
det idag saknas särskilt kommunalrättsligt lagstöd för interkommunal
avtalssamverkan och där ett införande av en sådan möjlighet skulle vara särskilt
värdefull. Se mer om detta i avsnitt 3.2. Enkätundersökningen visar också att den
vanligaste orsaken till att ett tänkt samarbete inte kommit till stånd är just
avsaknaden av kommunalrättsligt lagstöd för avtalssamverkan. Enligt
respondenterna innebär även annan lagstiftning, som upphandlingslagstiftningen,
hinder för sådana samarbeten.51
50 Ibid s. 9–10.
51 Ibid s. 38.
N2L3

Många kommuner lyfter också fram andra generella svårigheter kring samverkan.
Det kan handla om att nyttan av samverkan skulle bli otillräcklig, att parterna inte
lyckats nå en överenskommelse, att det finns politiska invändningar, att
samverkan bedöms för krångligt eller att det finns motstånd hos personalen.52
4.1.4 Statskontorets slutsatser
Statskontoret anser att det finns skäl för regering och riksdag att vidta åtgärder för
att öka möjligheterna till interkommunal avtalssamverkan.53 Om regering och
riksdag vill öka möjligheterna till kommunal avtalssamverkan finns det enligt
Statskontoret skäl att i ett första steg främst fokusera på de ovan nämnda
områdena (specialisttjänster, gemensam administration och IT och
digitalisering).54
Statskontoret anser också att det finns skäl att låta analysera frågan om det vore
lämpligt att införa en generell kommunalrättslig rätt till interkommunal
avtalssamverkan. Åtminstone bör det på nytt prövas om det i kommunallagen bör
införas en generell regel som tillåter avtalssamverkan och extern delegation mellan
olika kommuner och landsting i ärenden som avser myndighetsutövning. Det
framfördes som en idé av Kommittén för förstärkning av den kommunala
demokratins funktionssätt i betänkandet Vital kommunal demokrati (SOU
2012:30).55
Statskontoret menar också att det även kan behövas riktade informations- och
stimulansinsatser på enskilda verksamhetsområden för att stimulera kommunal
avtalssamverkan. Vidare skulle ett alternativ till att kommuner samverkar om sin
administration enligt Statskontoret kunna vara att etablera en institution som kan
svara för en samlad hantering av administrationen för ett större antal eller
samtliga kommuner.56
52 Ibid s. 38.
53 Ibid s. 48.
54 Ibid s. 9.
55 Ibid s. 11.
56 Ibid s. 11.
24 NS

H. Samverkan kring digitala tjänster och system
samt administrativa tjänster och system
Av regeringsuppdraget till Upphandlingsmyndigheten framgår att analysen om
samarbetsavtal (så kallade Hamburgsamarbeten) ska inbegripa möjligheterna till
samverkan rörande administrativa tjänster och system samt att erbjuda digitala
tjänster till medborgarna. Analysen om inköpscentralers möjlighet att bedriva
grossistverksamhet ska inbegripa möjligheterna till samverkan rörande inköp av
digitala system och att tillhandahålla digitala tjänster till medborgarna.57 I detta
kapitel redogör vi därför för vad som avses med digitala tjänster och system samt
administrativa tjänster och system. Vi ger exempel på tjänster som tillhandahålls
av kommuner och landsting på dessa områden och på några av de samarbeten som
bedrivs idag.
Vi analyserar möjligheterna att tillämpa undantaget för samarbetsavtal och att
bedriva grossistverksamhet på dessa områden i avsnitt 6.5.3 respektive 7.5.3.
5.1 Digitala tjänster och system
Digitaliseringskommissionen har i sitt slutbetänkande För Sverige i tiden fastställt
att digitaliseringen har stora effekter på individer och samhälle och att den innebär
helt nya förutsättningar för offentlig sektor.58 Digitaliseringen av den offentliga
förvaltningen kan beskrivas som en form av verksamhetsutveckling som sker med
hjälp av informations- och kommunikationsteknik (IKT) i kombination med
organisatoriska förändringar och nya kompetenser.59 IKT kan omfatta allt från
infrastruktur och tekniska plattformar till digitala system och tjänster.
Att entydigt definiera innebörden av digitala system och digitala tjänster är inte
enkelt.60 Definitioner varierar och gränsdragningar är inte alltid självklara
samtidigt som utbudet av system och tjänster ständigt växer. Avancerade digitala
tjänster är ofta integrerade med system och många system har funktioner för att
tillhandahålla digitala tjänster till medborgarna.61
57 Uppdrag till Upphandlingsmyndigheten om offentlig avtalssamverkan, Fi2016/02563/K (delvis).
58 SOU 2016:89.
59 SOU 2013:75 s. 18.
60 I denna rapport används begreppen digitala tjänster och e-tjänster synonymt.
61 Se exempelvis Riksrevisionen, Den offentliga förvaltningens digitalisering: en enklare, öppnare och
effektivare förvaltning? RIR 2016:14.
2NU5

Ett digitalt system är ett IT-stöd som används för att underlätta informations-
hantering och för att ge stöd för olika processer och aktiviteter. Inom den
offentliga förvaltningen används digitala system för att ge personalen tillgång till
information och som stöd i olika processer och aktiviteter som exempelvis
planering, handläggning och beslutsfattande. Kommuner och landsting använder
system inom många olika verksamhetsområden. Det är inte ovanligt att en enskild
organisation har hundratals olika system. Exempel på vanliga system är ekonomi-
och personaladministrativa system eller diarie- och ärendehanteringssystem.
Exempel på system som används av landstingen inom hälso- och sjukvården är
system för vårddokumentation, läkemedelshantering, patientadministration och
medicinsk service. Exempel på system som används av kommunerna inom skola
och förskola är lärarplattformar, system för schema- och frånvarohantering, betyg
och resultat eller för planering av skolskjuts. Inom socialtjänsten och hälso- och
sjukvården används system för handläggning av ekonomiskt bistånd, geografiska
positioneringssystem för hemtjänstplanering och verksamhetsstöd för att hantera
olika processer inom vård- och omsorg. Inom samhällsplanering används
plattformar för hantering av bygglov och tillsyn och system för att producera
ritningar/design och geografiska analysverktyg. Exempel på system inom kultur-
och fritid är olika bibliotekssystem.62
Delegationen för utveckling av offentliga e-tjänster tillämpade en vid definition av
digitala tjänster som beskrev begreppet som tjänster som levereras med
elektronisk kommunikation.63 Även E-delegationen och Sveriges kommuner och
landsting (SKL) definierar digitala tjänster som tjänster som tillhandahålls via ett
elektroniskt gränssnitt och som helt eller delvis utförs elektroniskt.64 Tjänsterna är
elektroniska eller digitala i betydelsen att de förutsätter IKT i samband med att de
tillhandahålls. En digital tjänst kan till exempel tillhandahållas via en webbplats
eller som en mobilapplikation. Digitala tjänster som erbjuds av den offentliga
förvaltningen utgör ofta en digital service som privatpersoner i egenskap av till
62 Se exempelvis SLIT, E-hälsa i landstingen 2016, VästKom, Kartläggning av bas- och
verksamhetssystem i fyra kommunalförbund i Västra Götaland, (2015), Socialstyrelsen, E-hälsa och
välfärdsteknik i kommunerna: redovisning av nyckeltal för utveckling av e-hälsa och välfärdsteknik i
kommunerna 2016 samt Skolverket, IT-användning och IT-kompetens i skolan: skolverkets IT-
uppföljning 2015.
63 SOU 2005:119 s. 7.
64 Sverige kommuner och landsting, E-tjänster och appar: hur är läget i kommunerna? (2014), s. 5,
E-delegationen, Vägledning för digital samverkan, version 4.1 (2015), s. 73.
26 NM

exempel brukare, elever, patienter eller företagare kan använda för att uträtta olika
ärenden eller ta del av information hos den offentliga organisationen.65
En stor del av medborgarnas och företagens kontakter med den offentliga
förvaltningen sker i relation till kommuner och landsting och de flesta
organisationer tillhandahåller en eller flera digitala tjänster riktade till
privatpersoner och/eller företag.66 Digitala tjänster tillhandahålls av både
offentliga och privata utförare av offentlig verksamhet. Kommuner tillhandahåller
ett växande utbud av digitala tjänster inom många olika verksamhetsområden.
Många kommuner tillhandahåller till exempel digitala tjänster som möjliggör för
privatpersoner att ansöka om olika former av kommunalt stöd och bidrag,
exempelvis ekonomiskt bistånd, kulturstöd/kulturbidrag eller föreningsbidrag.
Många kommuner tillhandahåller tjänster som möjliggör för privatpersoner att
digitalt ansöka om bygglov eller olika tillstånd som rör boendet som exempelvis
sophantering eller parkering. Det är även vanligt att kommuner erbjuder digitala
tjänster för ansökan och besked om antagning till skola och förskola eller för att
kommunicera behov som rör exempelvis frånvaro, skolskjuts eller
ledighetsansökan. Att genomföra kvalitetsjämförelser av särskilda boenden,
utförare av hemtjänst, förskolor och skolor är ytterligare exempel. Det är även
vanligt att kommuner erbjuder digitala tjänster som riktar sig till privatpersoner i
egenskap av företagare. Exempel på sådana digitala tjänster är bland annat att ta
del av information om att starta och driva företag, ansöka om olika
serveringstillstånd, registrera livsmedelsverksamhet eller att anmäla miljöfarlig
verksamhet.67 Digitala tjänster som tillhandahålls av landstingen och regionerna
är huvudsakligen kopplade till hälso- och sjukvårdsområdet. Privatpersoner kan
exempelvis via digitala tjänster genomföra digitalt vårdmöte, förnya recept,
hantera tidsbokning eller ta del av personlig vårdinformation.68
Med digitala tjänster avses ofta tjänster som är avsedda för privatpersoner och inte
tjänster som enbart är avsedda för personal inom den offentliga förvaltningen.
Men digitala tjänster kan även omfatta tjänster som ska ge personal inom den
65 Sveriges kommuner och landsting, Kommunernas digitalisering: hur är läget 2016?
66 Riksrevisionen, Den offentliga förvaltningens digitalisering: en enklare, öppnare och effektivare
förvaltning? RIR 2016:14.
67 Sveriges kommuner och landsting, Kommunernas digitalisering: hur är läget 2016? Sveriges
kommuner och landsting, E-tjänster och appar: hur är läget i kommunerna? (2014), Sveriges
kommuner och landsting, E-förvaltning och e-tjänster i Sveriges kommuner 2011.
68 Inera AB, Årsredovisning 2015.
N2H7

offentliga förvaltningen tillgång till information eller underlätta ärendehantering.
Exempel på sådana personalstödjande digitala tjänster som används av vård- och
omsorgspersonalen i landsting och regioner är Födelseanmälan och Elektronisk
remiss. Födelseanmälan är en tjänst för att skicka födelseanmälan och
personnummer elektronisk mellan förlossningskliniker och Skatteverket.
Elektronisk remiss är en tjänst för utbyte av remisser mellan vårdgivare i olika
landsting och regioner.69 I kommunerna används tjänsten SSBTEK där
handläggare av ekonomiskt bistånd inom socialtjänstens verksamhetsområde kan
få utlämnat information från A-kassa, Arbetsförmedlingen, CSN,
Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket.70
Digitala tjänster kan vara mer eller mindre komplexa med olika grad av
automatisering och integrering mot digitala system.71 Många system har eller kan
utveckla gränssnitt/funktioner för medborgare som digitala tjänster men att
använda särskilda systemplattformar blir allt vanligare.72 En systemplattform kan
beskrivas som en teknisk infrastruktur med funktionalitet för att utveckla och
visualisera digitala tjänster, identifiera och autentisera användare, handlägga
ärenden och hantera information samt integrationer mot system.73
Digitaliseringen av samhället innebär både behov av och ökade möjligheter till
samverkan och samnyttjande av digitala system och tjänster. Att kommuner och
landsting samverkar i olika former kring olika aspekter av e-förvaltning är relativt
vanligt förekommande. Kommunal samverkan förekommer i relation till både
förvaltning/drift och utveckling av digitala system och tjänster samt
bakomliggande infrastruktur. Det är även vanligt att kommuner samverkar kring
inköp/upphandling relaterat till e-förvaltning. Samverkan sker i flera olika former,
exempelvis som enstaka samarbeten mellan en eller flera kommuner eller
samarbeten inom ramen för kommunalförbund eller gemensam nämnd.
Det förekommer även att kommuner samverkar med landsting.74 Landsting och
69 Inera AB, Vårdtjänster, https://www.inera.se/Vard-tjanster/ (2017).
70 Sveriges kommuner och landsting, Digital tjänst för ekonomiskt bistånd (SSBTEK), (2016).
71 Se exempelvis Riksrevisionen, Den offentliga förvaltningens digitalisering: en enklare, öppnare och
effektivare förvaltning? RIR 2016:14.
72 VästKom, Kartläggning av bas- och verksamhetssystem i fyra kommunalförbund i Västra Götaland
(2015).
73 Karlstads Inköpscentral, Gemensam E-tjänsteplattform för Värmland (2016).
74 Sveriges kommuner och landsting, E-tjänster och appar: hur är läget i kommunerna? (2014). För
exempel se Gemensam IT-nämnd i Värmland eller kommunalförbundet ITsam i Östergötland.
28 NI

regioner samverkar sedan länge i bolagsform kring e-förvaltning. Det omfattar
utveckling och förvaltning/drift av digitala tjänster till privatpersoner och vård-
och omsorgspersonal samt bakomliggande arkitektur och infrastruktur.75
Exempel
Inera AB är ett aktiebolag som ägs gemensamt av alla landsting och regioner.
Inera har uppdraget att koordinera landstingens och regionernas arbete inom e-
hälsoområdet. Det omfattar utveckling och förvaltning/drift av digitala tjänster
till nytta för privatpersoner och vård- och omsorgspersonal. För närvarande är
verksamheten i huvudsak inriktad mot hälso- och sjukvårdsområdet men
planeras att utökas till fler verksamhetsområden för både kommuner, landsting
och regioner.76 Inera tillhandahåller ett tjänsteutbud som riktas till både
privatpersoner och vård- och omsorgspersonal. Digitala tjänster som
tillhandahålls till privatpersoner (invånartjänster) ger patienter och anhöriga
tillgång till information och stöd som underlättar kontakten med hälso- och
sjukvården. Privatpersoner kan exempelvis genomföra digitalt vårdmöte, förnya
recept, hantera tidsbokning eller ta del av personlig vårdinformation.77 Utbudet
av tjänster för vård- och omsorgspersonal (vårdtjänster) ger personalen tillgång
till information och verksamhetsstöd som effektiviserar och underlättar det
dagliga arbetet. Födelseanmälan78, Elektroniskt remiss79 och Nationell
Patientöversikt80 är exempel på tjänster som underlättar utbyte av information
inom hälso- och sjukvården.81 Inera tillhandahåller även bakomliggande
arkitektur och infrastruktur till exempel den systemplattform som används för
att tillhandahålla digitala tjänster.82 Inom ramen för sitt uppdrag genomför
Inera inköp/upphandling av olika systemlösningar och IT-tjänster relaterade till
e-förvaltning inom hälso- och sjukvårdsområdet. Detta omfattar till exempel
75 Inera AB, Årsredovisning 2015. Inera AB, En organisation för samverkan inom
digitaliseringsområdet (2016).
76 Inera AB, Årsredovisning 2015. Inera AB, SKL förvärvar Inera, pressmeddelande (2016).
77 Inera AB, Invånartjänster, https://www.inera.se/INVANARTJANSTER/ (2017).
78 Födelseanmälan är en digital tjänst för att skicka födelseanmälan och personnummer elektroniskt
mellan förlossningskliniker och Skatteverket.
79 Elektronisk remiss en digital tjänst för utbyte av remisser mellan vårdgivare i olika landsting och
regioner.
80 Nationell patientöversikt ger vård- och omsorgspersonal i kommuner och landsting tillgång till
journalinformation.
81 Inera AB, Vårdtjänster, https://www.inera.se/Vard-tjanster/ (2017).
82 Inera AB, Infrastrukturtjänster, https://www.inera.se/ARKITEKTUR--INFRASTRUKTUR/ (2017).
2NG9

programvara, informationssystem och telekommunikationstjänster samt
konsulttjänster och programvaruutveckling.83
5.2 Administrativa tjänster och system
Inom den offentliga förvaltningen avser administrativa tjänster ofta olika
stödtjänster – administrativa processer och aktiviteter - samt tillhörande
systemlösningar som stödjer informationshantering och handläggning av ärenden
i verksamheten. Det saknas en tydlig definition av administrativa tjänster och
sådana tjänster kan omfatta administrativt stöd inom många olika
verksamhetsområden. Den offentliga förvaltningen har inom flera områden, till
exempel inom ekonomi- och personaladministration, lika eller likartade behov av
administrativa stödtjänster. Exempel på stödtjänster inom ekonomi- och
personaladministration som många organisationer i offentlig sektor har behov av
är leverantörs- och kundreskontra och löne- och pensionsadministration.84
Leverantörsreskontra innefattar uppgifter som hantering av leverantörer,
utbetalningar, leverantörsregister och leverantörsfrågor medan kundreskontra
innefattar uppgifter som hantering av fakturor, inbetalningar, kundregister och
kundfrågor. Löneadministration innefattar vanligen uppgifter som hantering av
löneutbetalningar, förmåner och ersättningar, pensioner, utlägg och
tidsredovisning.85
Effektiva stödtjänster inom ekonomi- och personaladministration förutsätter olika
digitala system som stödjer processer, informationsutbyte, ärendehantering och
handläggning. Exempel på vanligt förekommande systemlösningar inom
administration är ekonomi- och personalsystem och diarie- och
ärendehanteringssystem eller andra administrativa system för mer specifika
ändamål.86 För en utförligare beskrivning av digitala system se avsnitt 5.1.
83 Upphandlingsmyndigheten, Annonserade upphandlingar 2015. Visma Commerce AB.
84 E-delegationen, Strategi för myndigheternas arbete med e-förvaltning, (2009). Accenture AB,
Koncentration av gemensamma verksamhetsstöd, (2009). Ekonomistyrningsverket, Effektivare
statlig administration, ESV 2006:16.
85 Accenture AB, Koncentration av gemensamma verksamhetsstöd, (2009). Se exempelvis Statens
Servicecenter, Tjänster, (2016).
86 Ekonomistyrningsverket, Att avropa från statligt ramavtal: personalsystem, (2014).
Ekonomistyrningsverket, Avrop från statligt ramavtal: beslutsstödsystem, (2014). Accenture AB,
Koncentration av gemensamma verksamhetsstöd, (2009). Se exempelvis Statens Servicecenter,
Tjänster, http://www.statenssc.se/Sidor/default.aspx. (2016).
30 L^

Flera kommuner och landsting tillhandahåller stödtjänster inom ekonomi- och
personaladministration centralt inom organisationen som till exempel inom en
enskild förvaltning eller motsvarande. Behovet av administrativa stödtjänster kan
även tillgodoses genom inköp/upphandling av hela eller delar av tjänsten från den
privata marknaden. Det finns många olika marknadsaktörer som tillhandahåller
olika tjänster inom ekonomi- och personaladministration. Administrativa
stödtjänster kan även utföras i samverkan mellan flera organisationer. Flera
kommuner har till exempel koncentrerat sin administrativa stödverksamhet,
särskilt inom ekonomi- och personaladministration, till en gemensam
stödverksamhet. Denna stödverksamhet organiseras ofta inom ramen för bolag,
nämnd eller kommunalförbund och fungerar likt servicecenter gentemot de
samverkande kommunerna.87
Inom kommunsektorn har flera kommuner samordnat administrativa tjänster till
gemensamma verksamhetsstöd inom ramen för kommunalförbund, nämnd eller
bolag. Gemensamma verksamhetsstöd syftar ofta till att erhålla stödtjänster till en
lägre kostnad med bibehållen eller ökad kvalitet samt att säkra framtida
kompetensförsörjning. För kommuner avser denna samverkan ofta olika stöd- och
servicetjänster inom ekonomi- och personaladministration som till exempel
leverantörs- och kundreskontra eller löneadministration. Det är vanligt att sådana
gemensamma verksamhetsstöd upphandlar varor och tjänster som krävs för att
tillhandhålla tjänsteleveransen till medlemskommuner, till exempel
systemlösningar, IT-drift eller olika IT-tjänster.88
87 Acando, Förstudie om ekonomiadministration, löneadministration och upphandling. Kungälv
kommun (2013).
88 Ibid.
L3K1

Exempel
Soltak AB är ett kommunalt bolag som tillhandahåller administrativa stöd- och
servicetjänster till sina ägarkommuner.89 Soltak AB tillhandahåller stödtjänster
inom ekonomi- och personaladministration, med tyngdpunkt inom ekonomi-
och lönerelaterade tjänster. Tjänsteutbudet omfattar bland annat kund- och
leverantörsreskontra samt löneadministration. I tjänsteleveransen ingår även
förvaltning av systemlösningar som till exempel ekonomi- och personalsystem
och diarie-och ärendehanteringssystem.90 Inom ramen för sitt uppdrag
ansvarar bolaget för att genomföra gemensamma upphandlingar för
kommunerna inom IT-området vilket bland annat omfattar inköp/upphandling
av systemlösningar.91 Kommunalförbundet Fjärde Storstadsregionen
(Lönecenter) och Lönenämnd Sörmland är ytterligare exempel på kommunala
samverkansorganisationer som tillhandahåller liknande tjänster till sina
respektive medlemskommuner.92
89 Soltak AB bildades 2013 av Stenungssund, Lilla Edet, Tjörn, Öckerö, Orust, Ale och Kungälv.
90 Soltak AB, Företagspresentation (2015). Acando, Förstudie om ekonomiadministration,
löneadministration och upphandling. Kungälv kommun, (2013). Soltak AB, Aktieägaravtal för Soltak
AB, Bolagsordning för Soltak AB samt Ägardirektiv för Soltak AB (2013).
91 Upphandlingsmyndigheten, Annonserade upphandlingar 2015. Visma Commerce AB.
92 Norrköpings kommun, Överenskommelse mellan medlemmarna och Kommunalförbundet Fjärde
storstadsregionen (2016). Katrineholms kommun, Reglemente för gemensam lönenämnd (2011).
32 LN

=. Samarbetsavtal (Hamburgsamarbeten)
I det här kapitlet redogör vi för de nya reglerna i LOU om samarbetsavtal. Efter en
kort introduktion (avsnitt 6.1) redogör vi för undantagets framväxt i praxis (avsnitt
6.2), regleringen i direktiv och lag (avsnitt 6.3) och förutsättningarna för
undantaget (avsnitt 6.4). Avslutningsvis följer en analys av möjligheterna att träffa
samarbetsavtal (avsnitt 6.5).
6.1 Introduktion
När en upphandlande myndighet vill träffa ett avtal med en annan juridisk person
om köp av varor, tjänster eller byggentreprenader är huvudregeln att det ska
genomföras en upphandling enligt LOU. Som huvudregel gäller detta även om
leverantören också är en upphandlande myndighet (till exempel en kommun eller
ett landsting).93
Det finns dock undantag. Två av dessa är undantaget för intern upphandling
(Teckal-undantaget) och undantaget för samarbetsavtal (Hamburgsamarbeten).94
Intern upphandling (Teckal-undantaget)
Det finns ett undantag från LOU för situationer som i hög grad liknar verksamhet i
egen regi, även om anskaffningen sker från en i formellt hänseende fristående
juridisk person. Undantaget har vuxit fram genom EU-domstolens praxis och
benämns ofta Teckal-undantaget.95
Detta undantag är av stor betydelse för kommuners och landstings möjlighet att
köpa varor och tjänster från exempelvis egna bolag utan föregående upphandling.
93 I förarbetena till LOU anges att det inte bör vara fråga om ett upphandlingspliktigt kontrakt när
anskaffningar sker inom en och samma juridiska person, som vid transaktioner mellan statliga
myndigheter, prop. 2015/16:195 s. 401 f.
94 Det kan också noteras att överföring mellan upphandlande myndigheter av befogenheter att fullgöra
ett offentligt uppdrag inte omfattas av upphandlingsreglerna. Det ses som en del av den berörda
medlemsstatens interna organisation. Detta under förutsättning att det inte är fråga om att avtalade
prestationer fullgörs mot ersättning, artikel 1.6, LOU-direktivet. Se också C-51/15 Remondis.
95 Benämningen kommer från den dom från EU-domstolen där undantaget fastslogs: C-107/98 Teckal.
Andra benämningar är inhouse-undantaget, undantaget för interna kontrakt, vertikalt samarbete och
institutionaliserat samarbete.
L3L3

Förutsättningarna för att undantaget ska gälla regleras i LOU.96 Undantaget gäller
förenklat fall när den upphandlande myndigheten kontrollerar den part som den
ingår avtal med (”kontrollkriteriet”) och den kontrollerade parten dessutom
bedriver huvuddelen av sin verksamhet för den upphandlande myndighetens
räkning (”verksamhetskriteriet”).97 Ett exempel på när undantaget kan vara
tillämpligt är när en kommun köper något från sitt helägda dotterbolag. Ett annat
exempel är köp mellan två systerbolag som ägs av en kommun.
Samarbetsavtal (Hamburgsamarbeten)
Om upphandlande myndigheter samarbetar med varandra utan att
kontrollkriteriet är uppfyllt är Teckal-undantaget inte tillämpligt. EU-domstolen
klargjorde dock år 2009 genom den så kallade Hamburg-domen att även sådana
avtal under vissa förutsättningar är undantagna upphandlingsreglerna.98 Denna
rättspraxis kan ses som en vidareutveckling av Teckal-undantaget.
6.2 Undantagets framväxt i praxis
EU-domstolens praxis för samarbetsavtal har kodifierats genom 2014 års LOU-
direktiv och infördes i svensk lag genom 2017 års LOU. Regleringen av
samarbetsavtal bygger alltså i stor utsträckning på EU-domstolens praxis. Det är
också uttalat i skälen till direktivet att kodifieringen bör vägledas av de principer
som fastställts i EU-domstolens praxis.99
För att ge en bakgrund till, och förståelse för, hur bestämmelserna ska tolkas
redogör vi därför relativt utförligt för de mål där EU-domstolen har prövat frågan.
Redan här kan vi dock säga att regleringen i direktivet, och därmed i LOU, till viss
del avviker från domstolens praxis.
96 3 kap. 11–16 §§ LOU.
97 Med kontrollkriteriet avses att den upphandlande myndigheten utövar en kontroll över den
kontrollerade parten som motsvarar den kontroll som myndigheten utövar över sin egen förvaltning.
Det får inte heller finnas något direkt privat ägande i den kontrollerade parten. Verksamhetskriteriet
innebär att den eventuella verksamhet som den kontrollerade parten utför tillsammans med någon
annan än den upphandlande myndigheten endast får uppgå till 20 procent av omsättningen.
98 C-480/06 Hamburg.
99 Skäl 31, LOU-direktivet.
34 LS

6.2.1 C-480/06 Hamburg
Målet avser en fördragsbrottstalan mot Tyskland. Fyra Landkreise (en sorts
kommun) i Tyskland hade ingått ett avtal med Hamburg stad om
avfallshantering i en anläggning. Anläggningen, Rugenberger Damm, skulle
byggas. Anläggningen skulle inte drivas av Hamburg stad utan av ett bolag som
delvis var privatägt.
Det är viktigt att notera att målet rör avtalet mellan de fyra Landkreise och
Hamburg stad och inte avtalet mellan Hamburg stad och det bolag som skulle
driva anläggningen.
Domstolen inleder med att ange att upphandlingsdirektivet som huvudregel är
tillämpligt när offentliga organ som är fristående från varandra handlar från
varandra. Domstolen konstaterar också att Teckal-undantaget inte är tillämpligt
eftersom de fyra Landkreise inte utövar någon kontroll över Hamburg stad eller
det bolag som driver anläggningen.
Domstolen stannar dock inte där, utan anger att avtalet avser ett samarbete
mellan lokala myndigheter som syftar till att säkerställa att ett gemensamt
allmännyttigt uppdrag, dvs. avfallshantering, fullgörs. Domstolen hänvisar till
rådets direktiv om avfall, i vilket det bland annat anges att avfall ska
omhändertas vid en så nära belägen anläggning som möjligt.
Domstolen konstaterar vidare att avtalet utgör det avslutande ledet i ett
mellankommunalt samarbete, där syftet är att omhänderta avfall. Genom
avtalet kunde en total kapacitet på 320 000 ton avfall uppnås, vilket gjorde det
möjligt att inrätta och låta driva anläggningen på gynnsammast möjliga
ekonomiska villkor.
Genom avtalet får de fyra Landkreise behandla 120 000 ton avfall per år i
anläggningen. Hamburg stad har inget ansvar för driften av anläggningen och
skulle problem uppkomma i anläggningen har Hamburg stad endast en
begränsad skyldighet att erbjuda hantering av avfallet i andra anläggningar som
Hamburg stad har tillgång till. Genom avtalet gör även de fyra Landkreise vissa
åtaganden som har ett direkt samband med den allmännyttiga tjänsten. De
ställer bland annat den kapacitet de inte själva använder till Hamburg stads
förfogande och åtar sig att ta emot förbränningsrester. De fyra Landkreise
L3U5

betalar en årlig ersättning till Hamburg stad, som Hamburg stad i sin tur
överför till det bolag som driver anläggningen. Avtalet ger inte upphov till några
andra ekonomiska transaktioner mellan parterna än de som det bolag som
driver anläggningen ska ha.
Domstolen konstaterar mot bakgrund av ovanstående att avtalet utgör grunden
för ett framtida inrättande och drift av en anläggning, genom vilken en
allmännyttig tjänst ska fullgöras och att ingen privat part är inblandad.
Kommissionen menade att det aktuella samarbetet hade kunnat genomföras
utan upphandling om de fyra Landkreise och Hamburg stad hade bildat en
fristående juridisk person för samarbetet. Då hade Teckal-undantaget varit
tillämpligt. När samarbetet inte skedde genom någon fristående juridisk person
menade Kommissionen att samarbetet skulle ha konkurrensutsatts.
Domstolen hänvisar till sitt tidigare avgörande i mål C-324/07 Coditel Brabant.
Domstolen anger att den har påpekat att en offentlig myndighet har möjlighet
att utföra de uppgifter av allmänintresse som åligger den med egna medel utan
att behöva vända sig till någon utanför den egna organisationen. Vidare påpekar
domstolen att den möjligheten även kan utövas i samarbete med andra
offentliga myndigheter.
Domstolen anger också att gemenskapsbestämmelserna inte föreskriver någon
skyldighet att använda en särskild rättslig form för att gemensamt kunna
säkerställa att en allmännyttig uppgift fullgörs. Vidare innebär ett sådant
samarbete inte att syftet med upphandlingsreglerna ifrågasätts, om det
uteslutande styrs av överväganden och krav som är ägnade att uppnå mål av
allmänintresse och om principen om likabehandling säkerställs så att inget
privat företag ges någon fördel. Slutligen anger domstolen att det inte är fråga
om något konstlat upplägg för att kringgå bestämmelserna.
Domstolen ogillade därmed Kommissionens talan. Det fanns alltså ingen
skyldighet att konkurrensutsätta samarbetet.
Upphandlingsmyndighetens kommentar:
Genom domen fastslogs det undantag från upphandlingsreglerna som har kommit
att kallas Hamburg-undantaget, eller undantaget för Hamburgsamarbeten.
36 LM

EU-domstolen redogör i domen för ett relativt stort antal faktiska omständigheter,
utan att tydliggöra vilka av dessa omständigheter som är avgörande för utgången i
målet. I senare domar klargör dock EU-domstolen i viss utsträckning vad
domstolen fäster vikt vid.
6.2.2 C-159/11 Lecce
I målet anger EU-domstolen att det finns två typer av avtal som ingås av
offentliga organ som är undantagna reglerna för offentlig upphandling.
Det ena undantaget avser Teckal-undantaget. Det andra är samarbetsavtal.
Vad gäller undantaget för samarbetsavtal hänvisar domstolen till Hamburg-
domen som vi redogjorde för ovan.
Domstolen anger att undantaget är tillämpligt om
• det rör sig om ett avtal genom vilket ett samarbete mellan myndigheter
inrättas
• avtalet syftar till att säkerställa att ett allmännyttigt uppdrag som är
gemensamt för dessa myndigheter fullgörs
• avtalet enbart ingås mellan offentliga organ utan inblandning av någon
privat part, så att ingen privat leverantör ges någon fördel i förhållande
till sina konkurrenter
• det samarbete som inrättas uteslutande styrs av överväganden och krav
som är ägnade att uppnå mål av allmänintresse.
Domstolen anger att samtliga kriterier måste vara uppfyllda för att undantaget
ska vara tillämpligt.
Målet rör ett avtal mellan ASL (en lokal hälsovårdsmyndighet) och ett
universitet om utredning och bedömning av utsattheten hos
sjukvårdsanläggningar i provinsen Lecce vid jordbävningar.
Av avtalet framgår att uppdraget ska utföras i samarbete mellan de
arbetsgrupper som inrättas av ASL och universitetet, att det vetenskapliga
ansvaret bärs av två personer av vilka respektive part utser en var, att ASL ska
äga samtliga resultat men att universitetet ska anges som upphovsman samt att
ersättningen begränsas till de kostnader universitetet haft.
L3H7

Flera yrkesförbund och företag väckte talan mot beslutet att ingå avtalet.
Vad gäller undantaget för samarbetsavtal anger domstolen att det aktuella
avtalet till övervägande del motsvarar sådana uppgifter som utförs av ingenjörer
eller arkitekter och som inte utgör vetenskaplig forskning. Alltså ”syftar inte det
allmännyttiga uppdrag som det ingångna avtalet om samarbete avser att
säkerställa att ett för ASL och universitetet gemensamt allmännyttigt uppdrag
fullgörs”. Dessutom skulle avtalet enligt domstolen kunna leda till att privata
företag gynnas eftersom universitetet enligt avtalet hade rätt att använda
privata leverantörer för att genomföra vissa tjänster. Förutsättningarna för att
tillämpa undantaget för samarbetsavtal var alltså inte uppfyllda.
Upphandlingsmyndighetens kommentar:
Genom domen bekräftade EU-domstolen att det fanns ett undantag för
samarbetsavtal. Domstolen klargjorde också vilka kriterierna var för att
undantaget skulle kunna tillämpas och angav att samtliga kriterier måste vara
uppfyllda.
I det aktuella målet ansåg domstolen inte att undantaget vara tillämpligt.
Det är inte tydligt av skrivningarna i domen om domstolen anser att det brister i
fråga om i) allmännyttigt uppdrag, ii) gemensamt uppdrag eller iii) om båda dessa
förutsättningar brister.
Domstolen anger att ”det allmännyttiga uppdrag som det ingångna avtalet avser
[syftar inte] till att säkerställa att ett för ASL och universitetet gemensamt
allmännyttigt uppdrag fullgörs” (vår understrykning).100 Genom skrivningen får
man intryck av att domstolen i och för sig anser att det rör sig om ett allmännyttigt
uppdrag. Domstolen drar dock sin slutsats som en följd av att den konstaterat att
avtalet till övervägande del avser uppgifter som vanligen utförs av ingenjörer eller
arkitekter och som inte utgör vetenskaplig forskning. Domstolen verkar alltså göra
en bedömning av om de aktuella tjänsterna tillhandahålls av leverantörer på
marknaden eller inte. Det är alltså möjligt att domstolen inte anser att det rör sig
100 Motsvarande skrivning på engelska: ”Consequently, contrary to the holding of the Court in
paragraph 37 of Commission v Germany, the public task which is the subject-matter of the cooperation
between the public entities established by the abovementioned contract does not appear to ensure the
implementation of a public task which the ASL and the University both have to perform.”
38 LI

om ett allmännyttigt uppdrag. Uttalandet är dock kortfattat och kan tolkas på flera
olika sätt.
Domstolen ansåg troligen inte att det var fråga om ett gemensamt uppdrag. Det
var istället ASL som ville få en tjänst utförd av universitetet.
Det är också tydligt att domstolen inte anser att undantaget kan vara tillämpligt
om det skulle kunna leda till att ett privat företag gynnas.
6.2.3 C-386/11 Piepenbrock
Förhållandena i målet var följande. Kreis Düren var ett kommunförbund i vilket
Stadt Düren (Düren stad) ingick. Kreis Düren och Stadt Düren hade för avsikt
att ingå ett avtal om att kommunförbundet skulle överföra ansvaret för
städningen av vissa byggnader till Stadt Düren. Av utkastet till avtal framgick
att Stadt Düren hade rätt att anlita underleverantörer, att Stadt Düren skulle
kompenseras för sina kostnader och att Kreis Düren hade rätt att säga upp
avtalet om Stadt Düren skulle missköta fullgörandet. Piepenbrock, som tidigare
hade utfört städtjänsterna åt Kreis Düren, väckte talan mot kommunförbundet.
EU-domstolen konstaterar att det aktuella utkastet till avtal inte förefaller ha
som ändamål att inrätta ett samarbete mellan parterna i syfte att fullgöra ett
gemensamt allmännyttigt uppdrag. Vidare är det enligt avtalet tillåtet att anlita
tredje man för fullgörandet av avtalet och denna tredje man kan komma att
gynnas. Förutsättningarna för att tillämpa undantaget för samarbetsavtal var
alltså inte uppfyllda.
Upphandlingsmyndighetens kommentar:
Domstolen hänvisade till sin tidigare dom i mål C-159/11 Lecce vad gäller
förutsättningarna för att undantaget ska vara tillämpligt. Genom detta bekräftades
att de angivna kriterierna var de som skulle tillämpas vid prövningen av
samarbetsavtal.
I målet rörde det sig om städtjänster som en upphandlande myndighet skulle
utföra för en annan upphandlande myndighet mot ersättning motsvarande
kostnaderna. Den hänskjutande domstolen hade konstaterat att det inte rörde sig
om ett samarbete och undrade om avtalet ändå kunde omfattas av undantaget.
Den hänskjutande domstolen frågade också om det ska göras åtskillnad mellan
L3G9

avtal som avser allmännyttiga uppdrag i sig, som avfallshantering, och avtal som
endast indirekt avser fullgörandet av allmännyttiga uppdrag, som städning av
lokaler som används för fullgörandet av ett sådant uppdrag.
EU-domstolen utvecklar inte sitt resonemang kring detta utan anger kortfattat att
avtalet ”inte förefaller ha som ändamål att inrätta ett samarbete mellan [parterna]
i syfte att fullgöra ett gemensamt allmännyttigt uppdrag”.
Domstolen anser troligen att avtalet avser ett köp och inte ett samarbete kring ett
gemensamt uppdrag. Det är också möjligt att domstolen anser att uppdraget inte
avser ett allmännyttigt uppdrag, dvs. att det ska göras åtskillnad mellan sådana
avtal som avser allmännyttiga tjänster i sig och sådana avtal som endast indirekt
avser fullgörandet av allmännyttiga tjänster.
6.2.4 C-15/13 HIS
Förhållandena i målet var följande. Ett universitet hade för avsikt att införa ett
databehandlingssystem för högskoleadministration. Universitetet, som var en
statlig högskola tillhörande delstaten Hamburg, valde att teckna kontrakt med
HIS. HIS var ett privaträttsligt bolag som ägdes till en tredjedel av Tyskland och
till två tredjedelar av de tyska delstaterna, varav delstaten Hamburg ägde
4,16 %. En privat leverantör ansökte om överprövning och ifrågasatte
direkttilldelningen.
HIS ändamål enligt stadgarna var att stödja de statliga högskolorna och de
behöriga förvaltningarna i deras arbete med att utföra sina uppgifter inom
högskolan på ett rationellt och ekonomiskt sätt.
Den hänskjutande domstolen ansåg inte att undantaget för samarbetsavtal
kunde tillämpas då varken HIS eller universitetet utgjorde offentliga
myndigheter och då HIS inte direkt hade anförtrotts att fullgöra ett
allmännyttigt uppdrag.
Vad gäller undantaget för samarbetsavtal konstaterar EU-domstolen att
villkoren för att tillämpa undantaget inte är uppfyllda. Domstolen anger att
skälen till detta är de som den hänskjutande domstolen angivit (se ovan).
Samarbetet mellan universitetet och HIS syftar nämligen enligt EU-domstolen
40 S^

inte till att säkerställa att ett allmännyttigt uppdrag som är gemensamt för dessa
organ fullgörs i den mening som avses i domstolens rättspraxis.
Upphandlingsmyndighetens kommentar:
EU-domstolen hänvisar till sin tidigare praxis och bekräftar alltså den.
Den hänskjutande domstolens skäl till att undantaget inte var tillämpligt var bland
annat att HIS inte direkt har anförtrotts att fullgöra ett allmännyttigt uppdrag.101
EU-domstolen hänvisar till detta och anför också att samarbetet mellan
universitetet och HIS inte syftar till att säkerställa att ett allmännyttigt uppdrag
som är gemensamt för parterna fullgörs i den mening som avses i rättspraxis.
Generaladvokatens förslag till avgörande är intressant i den här delen, främst på
grund av att EU-domstolen gör en annan bedömning. Han anser att det aktuella
avtalet kan avse ett gemensamt allmännyttigt uppdrag. Han anser att HIS stödjer
de offentliga högskolorna i deras arbete att utföra sina uppgifter inom högskolan
på ett rationellt och ekonomiskt sätt. Ett sådant uppdrag kompletterar enligt
generaladvokatens uppfattning universitetens undervisnings- och
forskningsuppdrag. Det innebär enligt generaladvokaten att samarbetet, under
förutsättning att samtliga övriga villkor är uppfyllda, kan omfattas av undantaget
för samarbetsavtal. Generaladvokaten påpekar också att det vid prövningen är av
stor betydelse att fullgörandet av detta uppdrag är ett uttryck för den tyska
konstitutionella lagstiftarens vilja, i och med att grundlagen fastställer former för
samarbete mellan förbundsstaten och delstaterna för att skapa och förvalta de
databehandlingssystem som de behöver för att utföra sina uppgifter.102
EU-domstolen delar inte generaladvokatens uppfattning. Domstolen anser inte att
det är fråga om ett gemensamt allmännyttigt uppdrag i den mening som avses i
domstolens rättspraxis. Inte heller i detta mål är det dock tydligt om det brister i
101 Den hänskjutande domstolen angav också som skäl till varför undantaget inte var tillämpligt att
varken HIS eller universitetet utgör ”offentliga myndigheter”. Det är oklart vad den hänskjutande
domstolen, och EU-domstolen som hänvisar till den hänskjutande domstolens argument, avser med
detta. I den praxis från domstolen som redovisats ovan används olika begrepp, såsom upphandlande
myndighet, offentlig myndighet, offentligt organ, offentlig enhet och lokal myndighet utan att det
framgår att skillnaden skulle vara avgörande för undantagets tillämplighet. Det kan också noteras att i
2014 års direktiv, och i LOU, används begreppet ”upphandlande myndighet” i regleringen, varför det i
vart fall står klart att samtliga upphandlande myndigheter (inklusive bl.a. offentligt styrda organ)
omfattas av undantaget enligt nu gällande rätt.
102 Generaladvokatens yttrande i mål C-15/13 HIS p. 58–60.
S4K1

fråga om i) allmännyttigt uppdrag, ii) gemensamt uppdrag eller iii) om båda dessa
förutsättningar brister. Avtalet kan sägas avse ett sådant uppdrag som endast
indirekt avser fullgörandet av ett allmännyttigt uppdrag (jämför med mål C-386/11
Piepenbrock ovan). Därutöver verkar avtalet snarare avse ett köp än ett samarbete
kring ett gemensamt uppdrag.
6.2.5 Sammanfattning
EU-domstolen har bara i ett fall ansett att undantag från upphandlingsreglerna
har varit motiverat vid samarbetsavtal, och det var just i Hamburg-målet.
Domstolen bekräftade dock i senare mål att det fanns ett undantag för
samarbetsavtal och konkretiserade även vad som krävdes för att undantaget skulle
gälla.
För att undantaget skulle gälla krävdes enligt EU-domstolens
praxis följande:103
• Det ska röra sig om ett avtal genom vilket ett samarbete mellan
myndigheter inrättas.
• Avtalet ska syfta till att säkerställa att ett allmännyttigt uppdrag som är
gemensamt för dessa myndigheter fullgörs.
• Avtalet ska enbart ingås mellan offentliga organ utan inblandning av
någon privat part.
• Ingen privat leverantör ska ges någon fördel i förhållande till sina
konkurrenter.
• Samarbetet ska uteslutande styras av överväganden och krav som är
ägnade att uppnå mål av allmänintresse.
Alla kriterier måste vara uppfyllda för att undantaget ska vara tillämpligt.
Notera att kriterierna har utformats på ett något annat sätt i LOU-direktivet
och i LOU.
I de tre mål som följde efter C-480/06 Hamburg, i vilka domstolen uttalade sig
om samarbetsavtal (C-159/11 Lecce, C-386/11 Piepenbrock och C-15/13 HIS),
103 C-159/11 Lecce p. 34–36, C-386/11 Piepenbrock p. 36–38.
42 SN

gällde avtalen sådana uppdrag som endast indirekt avsåg fullgörandet av ett
allmännyttigt uppdrag (tjänster för seismologiska undersökningar, städtjänster
och IT-tjänster). Avtalen avsåg också tjänster som vanligen tillhandahålls på den
privata marknaden. Det är därmed möjligt att EU-domstolen inte har ansett att
det har varit fråga om allmännyttiga uppdrag i den mening som krävs för att
undantaget ska vara tillämpligt. Av ännu större betydelse är kanske att avtalen inte
verkar avse fullgörandet av gemensamma uppdrag. Om det inte är fråga om ett
samarbete kring ett allmännyttigt uppdrag som är gemensamt för båda parterna
(dvs. innan parterna träffar avtalet med varandra) framstår avtalet snarare som ett
köp av en tjänst än ett samarbete.
I ett arbetsdokument från Kommissionens avdelningar från 2011 redogör man för
förutsättningarna för undantaget. Med hänvisning till Hamburg-domen anges att
ett samarbete ska syfta till att gemensamt utföra en allmännyttig uppgift som alla
samarbetsparter har ålagts. Ett sådant gemensamt utförande kännetecknas av att
alla parter deltar och har ömsesidiga skyldigheter, vilket leder till ömsesidiga
synergieffekter. Alla parter behöver dock inte delta i samma utsträckning, utan
samarbetet kan grundas på uppgiftsdelning eller på ett visst mått av specialisering.
Avtalet ska emellertid avse ett gemensamt mål: det gemensamma utförandet av en
och samma uppgift.104
104 SEC(2011) 1169 final Commission staff working paper concerning the application of EU public
procurement law to relations between contracting authorities ('public-public cooperation'), s. 13.
S4L3

6.3 Reglering
Det undantag för samarbetsavtal som EU-domstolen fastställde genom Hamburg-
domen har varit föremål för mycket diskussion och analys. Frågan om hur
undantaget ska förstås har varit omdebatterad.
Genom 2014 års LOU-direktiv beslutade man att införa regler om undantag för
samarbetsavtal.
6.3.1 Reglering i direktiv och lag
I skälen till 2014 års LOU-direktiv anges att det råder en betydande rättsosäkerhet
om i vilken mån kontrakt som ingåtts mellan enheter inom den offentliga sektorn
ska omfattas av reglerna för offentlig upphandling. Det konstateras att tolkningen
av relevant rättspraxis från EU-domstolen varierar. Det anges vidare att det
därmed är nödvändigt att klargöra i vilka fall reglerna om offentlig upphandling
inte är tillämpliga på kontrakt som ingås inom den offentliga sektorn. Det slås
också fast att ett sådant klargörande bör vägledas av de principer som fastställts i
relevant rättspraxis från EU-domstolen.105
I bilaga 2 återfinns relevant lagtext i LOU, LUF och LUK och regleringen i de
bakomliggande direktiven (artiklar och skäl). Här nedan återfinns regleringen av
samarbetsavtal i artikel 12.4 i LOU-direktivet och i 3 kap. 17–18 §§ LOU.
105 Skäl 31, LOU-direktivet.
44 SS

Artikel 12.4 i LOU-direktivet 3 kap. 17 § LOU
Upphandling mellan upphandlande
myndigheter
Ett kontrakt som ingåtts uteslutande mellan två Denna lag gäller inte för upphandling mellan två
eller flera upphandlande myndigheter ska inte eller flera upphandlande myndigheter, om
omfattas av tillämpningsområdet för detta 1. upphandlingen syftar till att upprätta eller
direktiv, om samtliga följande villkor är reglera formerna för ett samarbete mellan
uppfyllda: myndigheterna som ska säkerställa att de
a) Kontraktet inrättar eller genomför ett offentliga tjänster som myndigheterna ska
samarbete mellan de deltagande upphandlande utföra tillhandahålls för att uppnå
myndigheterna för att säkerställa att de myndigheternas gemensamma mål,
offentliga tjänster som de ska utföra 2. samarbetet styrs endast av överväganden som
tillhandahålls med målet att uppnå hänger samman med allmänintresset, och
myndigheternas gemensamma mål. 3. myndigheterna på den öppna marknaden
b) Genomförandet av samarbetet styrs endast av utövar mindre än 20 procent av den verksamhet
överväganden som sammanhänger med som berörs av samarbetet.
allmänintresset.
c) De deltagande upphandlande myndigheterna
utövar verksamhet på den öppna marknaden i
en omfattning som understiger 20 % av de
verksamheter som berörs av samarbetet.
Artikel 12.5 i LOU-direktivet 3 kap. 18 § LOU
När procentsatsen för de verksamheter som Verksamhetsandelen enligt 17 § 3 ska
avses i [--] punkt 4 c fastställs ska man beakta bestämmas på grundval av den upphandlande
den genomsnittliga totala omsättningen eller ett myndighetens sammanlagda genomsnittliga
lämpligt alternativt verksamhetsbaserat mått, omsättning i fråga om varor, tjänster och
såsom kostnader som uppstått hos den berörda byggentreprenader avseende de verksamheter
juridiska personen eller upphandlande som har omfattats av samarbetet under de tre
myndigheten i fråga om tjänster, varor och åren som föregår tilldelningen eller på grundval
byggentreprenader under de tre åren som av ett annat lämpligt verksamhetsbaserat mått
föregår kontraktets tilldelning. grundat på uppgifter under samma tidsperiod.
När omsättningen, eller det alternativa Om uppgifterna inte längre är relevanta eller
verksamhetsbaserade måttet såsom kostnader, inte är tillgängliga, får verksamhetsandelen
för de föregående tre åren inte är tillgängliga
4SU5

eller inte längre är relevanta på grund av bestämmas på grundval av något annat lämpligt
tidpunkten för den berörda juridiska personens kvantitativt eller kvalitativt verksamhetsmått.
eller upphandlande myndighetens etablering
eller inledandet av verksamheten eller en
omorganisation av dess verksamheter, är det
tillräckligt att företaget kan påvisa att
verksamhetsmåttet är trovärdigt, särskilt genom
prognoser för verksamheten.
Regleringen ligger relativt nära hur EU-domstolen formulerat kriterierna för att
undantaget ska vara tillämpligt. Artikel 12.4 a) och 12.4 b) är snarlika, men inte
identiska med, hur domstolen har formulerat sig. Artikel 12.4 c) är däremot helt ny
och återfinns inte i domstolens tidigare praxis. Genom skälen till direktivet får
man vägledning kring hur bestämmelserna ska tolkas.
Som anges i skälen till direktivet rådde det en betydande osäkerhet kring hur
undantaget för samarbetsavtal skulle förstås. Vissa av förutsättningarna för
undantaget förtydligas genom kodifieringen. Tyvärr innebär kodifieringen i andra
fall att den tidigare osäkerhet nu även finns i lagen. I ytterligare några fall
uppkommer nya frågeställningar.
I avsnitt 6.4 redogör vi för de olika rekvisiten i bestämmelserna.
6.3.2 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Bestämmelserna i LOU gäller som huvudregel för upphandlingar som har
påbörjats efter det att lagen trädde i kraft. Vad gäller bestämmelserna om
undantaget för samarbetsavtal gäller dock att de ska tillämpas även på
förhållanden, dvs. avtal, rättshandlingar eller andra relevanta omständigheter,
som avser tiden före ikraftträdandet av lagen.106 Det innebär att även sådana
samarbetsavtal som ingåtts innan den nya LOU trädde ikraft är undantagna
tillämpningsområdet för såväl den gamla som den nya LOU, om avtalet uppfyller
kriterierna i den nya LOU för att undantaget ska vara tillämpligt.
106 Prop. 2015/16:195 s. 917 och 1161. Detta gäller såväl LOU som LUF. För motsvarande bestämmelser i
LUK gäller detsamma för byggkoncessioner.
46 SM

6.4 Förutsättningar för undantaget
Bestämmelserna om samarbetsavtal innehåller flera olika förutsättningar för att
undantaget ska kunna tillämpas. Vi redogör för dessa förutsättningar enligt
följande:
• Samarbetsavtalet ska träffas mellan två eller flera upphandlande
myndigheter, se avsnitt 6.4.1.
• Avtalet ska upprätta eller reglera formerna för samarbetet, se avsnitt 6.4.2.
• Avtalet ska avse ett samarbete, se avsnitt 6.4.3.
• Samarbetet ska avse myndigheternas gemensamma mål, se avsnitt 6.4.4.
• Samarbetet ska avse offentliga tjänster, se avsnitt 6.4.5.
• Samarbetet ska endast styras av överväganden som hänger samman med
allmänintresset, se avsnitt 6.4.6.
• Myndigheterna ska utöva mindre än 20 procent av den verksamhet som
berörs av samarbetet på den öppna marknaden, se avsnitt 6.4.7.
De olika förutsättningarna för undantaget bör ses i sitt sammanhang. De kan i
flera avseenden antas påverka tolkningen av varandra, vilket vi också redogör för.
I avsnitt 6.4.8 redogör vi för vad som händer om förutsättningarna för undantaget
förändras under ett pågående samarbete. I avsnitt 6.4.9 redogör vi för att
undantaget ska tolkas restriktivt.
6.4.1 Upphandlande myndigheter
Samarbetsavtalet ska träffas mellan två eller flera upphandlande myndigheter.
Privata aktörer får inte vara parter i avtalet.
Alla upphandlande myndigheter (inklusive de som jämställs med myndigheter,
bland annat offentligt styrda organ) kan tillämpa undantaget.107 Däremot får
privata aktörer inte vara parter i avtalet.
107 I LOU-direktivet, artikel 2.1, definieras upphandlande myndigheter som att bl.a. innefatta
offentligrättsliga organ (dvs. offentligt styrda organ). I LOU uttrycks detta som att bl.a. offentligt styrda
organ jämställs med myndigheter, 1 kap. 22 § LOU. Det har tidigare funnits en osäkerhet kring vilka
myndigheter, enheter och organ som kan tillämpa undantaget. Genom regleringen klargörs detta.
S4H7

Privat ägarintresse i kapitalet
Det har antagits att EU-domstolens praxis innebär att det inte får finnas något
privat ägarintresse i de upphandlande myndigheter som är parter i avtalet.108
Något sådant krav framgår dock inte av direktivet eller lagen.
I skälen till direktivet anges att ”det bör också klargöras att upphandlande
myndigheter såsom offentligrättsliga organ, som kan ha ett privat ägarintresse i
kapitalet, bör kunna utnyttja undantaget för övergripande samarbete. När alla
andra villkor för det övergripande samarbetet är uppfyllda bör följaktligen
undantaget för övergripande samarbete även omfatta sådana upphandlande
myndigheter när kontraktet ingås uteslutande mellan upphandlande myndigheter”
(vår understrykning).109
Skälen är inte tydliga. Att organet ”kan ha ett privat ägarintresse i kapitalet” kan
innebära att undantaget gäller för den typ av organ som kan ha ett privat
ägarintresse i kapitalet, men som rent faktiskt inte har det. Syftet med skälen kan
då vara att klargöra vilken typ av myndigheter och organ som kan tillämpa
undantaget. I förarbetena till LOU anges också att det inte får finnas några privata
intressen i de upphandlande myndigheter som är parter i kontraktet.110
En annan tolkning är att undantaget även gäller när det offentligt styrda organet
rent faktiskt har ett privat ägarintresse i kapitalet.111
Det är alltså inte tydligt vad som gäller för privat ägarintresse i de upphandlande
myndigheter som är parter i avtalet. Eftersom alla förutsättningar för undantaget
måste vara uppfyllda, till exempel att samarbetet endast får styras av
108 Se bl.a. Jannice Wiggen, Directive 2014/24/EU: The new Provision on Co-operation in the Public
Sector, Public Procurement Law Review, issue 3 (2014), s. 91. Kommissionen angav också i sitt förslag
till direktiv att en förutsättning för att undantaget skulle vara tillämpligt var att det saknas privat
ägarintresse i de upphandlande myndigheter som deltar i samarbetet, Kommissionen, KOM(2011) 896
slutlig.
109 Skäl 32, LOU-direktivet. Motsvarande text på engelska: “It should also be clarified that contracting
authorities such as bodies governed by public law, that may have private capital participation, should
be in a position to avail themselves of the exemption for horizontal cooperation”. Motsvarande text på
tyska: “Es sollte auch klargestellt werden, dass öffentliche Auftraggeber wie Einrichtungen des
öffentlichen Rechts, bei denen eine private Kapitalbeteiligung bestehen kann, in der Lage sein sollten,
die Ausnahmeregelung für eine horizontale Zusammenarbeit in Anspruch zu nehmen”.
110 Prop. 2015/16:195 s. 967.
111 Denna tolkning har lyfts fram i rättsliga analyser. Se bl.a. Kris Wauters, CJEU case law on
cooperative agreements between public authorities and its influence on certain national legal
systems, PhD thesis, University of Glasgow (2014), s. 191. Jannice Wiggen, Directive 2014/24/EU: The
new Provision on Co-operation in the Public Sector, Public Procurement Law Review, issue 3 (2014), s. 91.
48 SI

överväganden som hänger samman med allmänintresset, bör utrymmet för privat
ägarintresse i kapitalet under alla förhållanden vara begränsat.
Särskilt om upphandlande myndigheter och enheter i LUF och LUK
Undantaget för samarbetsavtal gäller i samtliga tre lagar, LOU, LUF och LUK
för sådana organisationer som enligt LOU inryms inom definitionen av
upphandlande myndighet.
Undantaget för samarbetsavtal gäller i LUF bara för upphandlande myndigheter
(dvs. för sådana upphandlande enheter som också är upphandlande
myndigheter).112 Upphandlande enheter enligt 1 kap. 22 § LUF som inte är
upphandlande myndigheter enligt 1 kap. 23 § LUF kan alltså inte tillämpa
undantaget.113
I LUK gäller undantaget för upphandlande myndigheter och sådana upphandlande
enheter som avses i 1 kap. 20 § första stycket 1 i LUK.114
Detta innebär att undantaget i samtliga tre lagar, LOU, LUF och LUK, gäller för
sådana organisationer som enligt LOU inryms inom definitionen av upphandlande
myndighet.115
Dessa distinktioner återfinns även vad gäller andra bestämmelser i
upphandlingslagstiftningen och det är därför viktigt för en organisation att ta
ställning till vilken kategori av upphandlande myndighet respektive enhet som
organisationen tillhör.
6.4.2 Upprätta eller reglera formerna för samarbetet
Avtalet ska upprätta eller reglera formerna för ett samarbete mellan
upphandlande myndigheter.
112 3 kap. 17 § LUF.
113 Prop. 2015/16:195 s. 1187.
114 3 kap. 19 § LUK, prop. 2015/16:195 s. 1329.
115 Inklusive de som jämställs med myndigheter, bl.a. offentligt styrda organ.
4SG9

Avtalet ska upprätta eller reglera formerna för ett samarbete mellan
upphandlande myndigheter. Att undantaget även omfattar en reglering innebär att
en upphandlande myndighet kan ansluta sig i efterhand till ett redan existerande
samarbete mellan andra upphandlande myndigheter.116
6.4.3 Samarbete
Avtalet ska avse ett samarbete mellan upphandlande myndigheter. Om avtalet
istället innebär att en upphandlande myndighet köper en tjänst av en annan
myndighet är undantaget inte tillämpligt.
Enligt Upphandlingsmyndighetens uppfattning krävs det att parterna samarbetar
för att undantaget ska vara tillämpligt. Det innebär att köp inte omfattas av
undantaget.117 I skälen till direktivet anges att samarbetet, för att uppfylla villkoren
för undantaget, bör grundas på ett ”samarbetskoncept”.118 Det anges vidare att det
ska finnas ”åtaganden om att bidra till ett fullgörande av den berörda offentliga
tjänsten genom samarbete”.119
Det görs alltså en åtskillnad mellan avtal om samarbeten och sådana avtal där en
upphandlande myndighet köper tjänster från en annan upphandlande myndighet.
Upphandlingsmyndigheten uppfattar detta som en viktig begränsning i
möjligheterna att tillämpa undantaget för samarbetsavtal.
Exempelvis bör undantaget inte vara tillämpligt om en kommun köper
snöröjningstjänster av en närliggande kommun. Det är då fråga om ett köp och
inte ett samarbete. Undantaget kan däremot vara tillämpligt om kommunerna
116 Prop. 2015/16:195 s. 966.
117 I Kommissionens förslag till nytt LOU-direktiv angavs att det skulle krävas ett konkret samarbete för
att undantaget skulle vara tillämpligt (på engelska ”genuine co-operation”), Kommissionen,
KOM(2011) 896 slutlig. Under förhandlingarna till nytt direktiv ändrades Kommissionens förslag och
ordet ”konkret” ströks från artikeln. Denna förändring innebär enligt vissa författare att undantaget
numera även är tillämpligt vid köp av tjänster, eller att kravet på samarbete möjligen inte är lika strikt
som tidigare. Se bl.a. Martin Burgi i Modernising public procurement (Francois Lichère m.fl.), (2014)
s. 62. Författaren anser att eftersom ordet konkret (”genuine”) har strukits bör undantaget även vara
tillämpligt vid köp av tjänster. I Konkurrence- og Forbrugerstyrelsens Rapport fra udvalg om dansk
udbudslovgivning, (2014), s. 533, anges att förändringen verkar innebära att kravet på samarbete inte
är lika uttalat längre. Andra författare anser att det troligen inte var tänkt att innebära någon materiell
förändring när ordet ”konkret” ströks från artikeln under förhandlingarna. Se bl.a. Jannice Wiggen,
Directive 2014/24/EU: The new Provision on Co-operation in the Public Sector, Public Procurement
Law Review, issue 3 (2014) s. 90.
118 Skäl 33, LOU-direktivet. På engelska: ”the cooperation should be based on a cooperative concept”.
119 Skäl 33, LOU-direktivet.
50 U^

ingår ett avtal om att gemensamt samarbeta kring snöröjningen av vägarna i
kommunerna och båda parter bidrar med resurser till samarbetet.
Frågan om samarbete är nära kopplat till förutsättningen om gemensamt mål, som
vi skriver mer om i avsnitt 6.4.4. Samarbetsavtalet får inte ha sitt ursprung enbart
i den ena partens behov. Då är det inte fråga om ett samarbete för att uppnå
parternas gemensamma mål, utan om ett köp. Det gäller alldeles oavsett om det
sedan sker ett ”samarbete” inom ramen för avtalets fullgörande, dvs. att köparen
bidrar till utförandet av tjänsten. En första förutsättning är alltså att det är fråga
om ett samarbete för att uppnå parternas gemensamma mål. Därutöver ska
parterna enligt Upphandlingsmyndighetens uppfattning rent faktiskt samarbeta
och bidra till ett fullgörande av tjänsten.
I C-480/06 Hamburg angav domstolen att avtalet avsåg ett samarbete som
syftade till att säkerställa ett gemensamt allmännyttigt uppdrag
(avfallshantering).120 Domstolen angav också att de upphandlande myndigheter
som inte stod för huvudförpliktelsen hade gjort vissa åtaganden som hade ett
direkt samband med den allmännyttiga tjänsten. De fyra Landkreise ställde bland
annat den kapacitet de inte själva använde till Hamburg stads förfogande och de
åtog sig att ta emot förbränningsrester.121
Det finns inte något krav på att samtliga parter ska ha ett lika stort ansvar för
utförandet eller att alla parter måste bidra med samma tjänster. 122 Det är inte
heller uteslutet med ekonomisk kompensation mellan parterna, så länge det rör sig
om kostnadstäckning, se avsnitt 6.4.6. Däremot krävs det att samtliga parter
verkligen bidrar vid utförandet av uppdraget.
Undantaget för samarbetsavtal benämns i LOU som ”Upphandling mellan
upphandlande myndigheter”. Mot bakgrund av bedömningen att köp inte omfattas
av undantaget är benämningen något olycklig, då den för tankarna till köp och
andra anskaffningar.
120 C-480/06 Hamburg p. 37.
121 Ibid p. 41.
122 Skäl 33, LOU-direktivet.
U5K1

6.4.4 Myndigheternas gemensamma mål
De offentliga tjänster som myndigheterna ska utföra ska tillhandahållas för att
uppnå myndigheternas gemensamma mål. Samtliga parter bör säkerhetsställa
att motivet för att ingå i samarbetet enbart utgår från det egna behovet av att
fullgöra uppgiften.
En förutsättning för att undantaget ska gälla är att de offentliga tjänster som
parterna ska utföra ska tillhandahållas för att uppnå parternas gemensamma mål.
Liknande skrivningar finns i EU-domstolens praxis.123 Som vi angav i avsnitt 6.4.3
får samarbetsavtalet inte ha sitt ursprung enbart i den ena partens behov, medan
den andra parten är en medhjälpare som genom samarbetsavtalet tar över en viss
del av uppdragets genomförande. En sådan medhjälpare är att likställa med en
vanlig leverantör och det är då fråga om ett köp och inte om ett samarbete.124
I förarbetena till LOU anges det att för att förutsättningen ska vara uppfylld ska
det vara fråga om tjänster som kan härledas till ett offentligrättsligt åliggande för
samtliga parter att tillhandahålla dem (eller att se till att så sker).125 Som vi
utvecklar i avsnitt 6.4.5 menar Upphandlingsmyndigheten att även frivilliga
uppgifter som myndigheterna har tagit på sig ansvaret för kan omfattas av
undantaget.
Det bör dock vara enklare att visa att förutsättningen är uppfylld om kommuner
och landsting samarbetar kring en uppgift på det obligatoriska området. Då
framgår samtliga parters behov av att fullgöra uppgiften av det offentligrättsliga
åliggandet. Undantaget bör alltså enligt Upphandlingsmyndighetens uppfattning
även kunna tillämpas för en uppgift på det frivilliga området. Men då är det extra
viktigt att parterna säkerhetsställer att motivet för att ingå i samarbetet enbart
utgår från det egna behovet av att fullgöra uppgiften.
123 I EU-domstolens praxis anges att det ska vara fråga om ett allmännyttigt uppdrag som är
gemensamt för parterna för att undantaget ska vara tillämpligt, C-159/11 Lecce p. 34 och C-­‐‑386/11
Piepenbrock p. 36. Formuleringen i praxis och i regleringen skiljer sig alltså något åt. Det är oklart om
en skillnad i sak är avsedd.
124 Jannice Wiggen, EU-domstolen presiserer vilkårene for offentlig samarbeid utenfor
anskaffelsesverket, Hjort Journal, nr 3 (2013).
125 Prop. 2015/16:195 s. 967.
52 UN

Byte av tjänster på olika verksamhetsområden
Undantaget bör enligt Upphandlingsmyndigheten inte kunna tillämpas om två
kommuner byter tjänster på olika verksamhetsområden med varandra.126 Man kan
tänka sig två kommuner som båda ska tillhandahålla vissa tjänster på två olika
verksamhetsområden, exempelvis avfallshantering och snöröjning. De bör inte
kunna träffa ett samarbetsavtal där en kommun tillhandahåller avfallshantering
för båda kommunerna och den andra kommunen tillhandahåller snöröjning för
båda kommunerna. Man skulle kunna argumentera för att det då rör sig om ett
samarbete för att uppnå myndigheternas gemensamma mål, om än två olika mål. I
C-480/06 Hamburg, där EU-domstolen ansåg att undantaget var tillämpligt,
betonades dock att myndigheterna gjort vissa åtaganden som hade ett direkt
samband med föremålet för den allmännyttiga tjänsten.127 Även i
arbetsdokumentet från Kommissionens avdelningar om offentligt-offentligt
samarbete poängteras att avtalet ska avse ett gemensamt mål, det gemensamma
utförandet av en och samma uppgift.128
6.4.5 Offentliga tjänster
Samarbetet ska avse offentliga tjänster. Begreppet offentliga tjänster är inte
definierat i lagen eller i direktivet.
Med offentliga tjänster avses troligen sådana tjänster som utförs för att nå
operativa mål, till exempel avfallshantering. Undantaget kan därmed inte
tillämpas för samarbeten som enbart avser stödverksamhet, till exempel
ekonomitjänster och städning.
Utöver gränsdragningen mot stödverksamhet öppnar skälen till direktivet upp
för en vid tolkning av vad ett samarbete kan avse. Enligt skälen kan ett
samarbete avse såväl obligatoriska som frivilliga uppgifter och alla typer av
verksamhet som sammanhänger med fullgörandet av tjänsterna. Rättsläget är
dock oklart och det kan inte uteslutas att det krävs något mer av tjänsterna,
utöver att de utförs för att nå operativa mål, för att de ska omfattas av
undantaget.
126 Detta även med beaktande av att formuleringen i praxis och i regleringen skiljer sig något åt, se ovan.
127 C-480/06 Hamburg p. 41.
128 SEC(2011) 1169 final Commission staff working paper concerning the application of EU public
procurement law to relations between contracting authorities ('public-public cooperation'), s. 13. Se
även skäl 33, LOU-direktivet.
5"3#

En förutsättning för att undantaget ska gälla är att samarbetet avser offentliga
tjänster. Begreppet offentliga tjänster (”public services” på engelska) är ordagrant
överfört från artikel 12.4 a i LOU-direktivet till LOU. Det får enligt förarbetena till
lagen antas motsvara begreppen allmännyttiga tjänster och allmännyttiga
uppdrag som används i EU-domstolens praxis om samarbetsavtal.129
Vad som utgör offentliga tjänster (eller allmännyttiga tjänster och allmännyttiga
uppdrag) definieras inte i lagen eller i direktivet. I rättsliga analyser har olika
tolkningar lyfts fram. En tolkning är att det inte är viktigt vad man samarbetar
kring, utan hur man samarbetar, dvs. att det är formerna för samarbetet som är
reglerat. En avgränsning ska då endast göras mot rent kommersiell verksamhet.130
En annan tolkning är att offentliga tjänster enligt undantaget ska skiljas från andra
tjänster. Denna frågeställning behandlas nedan.
Offentliga tjänster i sig och stödverksamhet
En första fråga som uppkommer är om ett samarbetsavtal måste avse offentliga
tjänster i sig, som avfallshantering, eller om ett samarbetsavtal även kan avse
sådana tjänster som endast indirekt avser fullgörandet av en offentlig tjänst.
Ett exempel på det senare kan vara städning av lokaler som används för
fullgörandet av en offentlig tjänst. Frågan ställdes av den hänskjutande domstolen
i C-386/11 Piepenbrock.
129 Prop. 2015/16:195 s. 966. Där hänvisas till C-480/06 Hamburg och C-159/11 Lecce.
130 Se bl.a. Werner Miguel Kühn, The reform of the EEA rules on public procurement, UrT 2015:2, s.
159, Jannice Wiggen, Directive 2014/24/EU: The new Provision on Co-operation in the Public Sector,
Public Procurement Law Review, issue 3 (2014) s. 90 och Advokatfirmaet Hjort DA, Nye
anskaffelsesdirektiver og unntaket for offentlig-offentlig samarbeid - Forholdet til norske
interkommunale samarbeidsordninger, s. 52. Advokatfirman Hjort DA, som har analyserat frågan om
samarbetsavtal för Kommunal- og moderniseringsdepartementet i Norge, anser att de aktuella
tjänsterna kan avse allt från hantering av hushållsavfall till stödfunktioner såsom IT och ekonomi och
uppgifter av frivillig karaktär, till exempel sektorövergripande näringslivsutveckling. Begränsningen
ligger enligt Hjort i att samarbetet endast ska styras av allmänintresset, vilket anges innebära en
avgränsning mot rent kommersiell verksamhet. En sådan tolkning har också visst stöd i C-480/06
Hamburg. I domen anger EU-domstolen att gemenskapsbestämmelserna inte föreskriver någon
skyldighet för offentliga myndigheter att använda sig av en särskild rättslig form för att gemensamt
kunna säkerställa att en allmännyttig uppgift fullgörs. Om ett samarbete hade varit undantaget
upphandlingsreglerna genom Teckal-undantaget om samarbetet hade skett genom bildandet av ett
bolag, borde samarbetet alltså även vara undantaget om parterna istället träffar ett avtal om samma
sak.
54 "(

EU-domstolen besvarade inte frågan uttryckligen. EU-domstolen angav kortfattat
att avtalet inte verkade ha som ändamål att inrätta ett samarbete mellan parterna
för att fullgöra ett gemensamt allmännyttigt uppdrag. Det framgår inte klart, men
det är möjligt att domstolen inte ansåg att uppdraget avsåg sådana tjänster som ett
samarbete kan avse. I C-480/06 Hamburg och C-159/11 Lecce verkar EU-
domstolen göra en bedömning av de aktuella tjänsterna och det framstår som att
domstolen ansåg att det var av betydelse vad samarbetet avsåg.131
Kommissionen har i ett tillkännagivande från 2016 angivit att undantaget kan vara
tillämpligt vid samarbeten för att nå vissa operativa mål, men inte för
stödverksamhet (exempelvis utveckling av IT-verktyg eller hyra av kontor).132
Även i förarbetena till LOU anges att enbart administrativa tjänster inte kan anses
vara offentliga tjänster i paragrafens mening. Med administrativa tjänster bör
förstås det som Kommissionen beskriver som stödverksamhet. Enligt förarbetena
kan exempelvis ett samarbete som enbart avser ekonomitjänster alltså inte anses
gälla offentliga tjänster.133
Mot bakgrund av EU-domstolens praxis, Kommissionens uttalande och
förarbetena till LOU finns det anledning att göra skillnad på offentliga tjänster i sig
och stödverksamhet.
Ett samarbetsavtal bör därmed avse offentliga tjänster i sig, dvs. tjänster för att nå
operativa mål (till exempel avfallshantering). Samarbetsavtalet bör däremot inte
avse sådan stödverksamhet som endast indirekt avser fullgörandet av en offentlig
131 I C-480/06 Hamburg poängterade domstolen att det aktuella samarbetet syftade till att säkerställa
att ett gemensamt allmännyttigt uppdrag, dvs. avfallshantering, skulle fullgöras. Domstolen påpekade
att uppdraget hade ett samband med rådets direktiv om avfall. Domstolen gjorde alltså en bedömning
av vad samarbetet avsåg och verkar ha lagt viss vikt vid att det var fråga om en tjänst av allmänintresse.
Även i C-159/11 Lecce verkar domstolen göra en bedömning av den aktuella tjänsten. Domstolen angav
att avtalet avsåg sådana uppgifter som utförs av ingenjörer eller arkitekter och som inte utgjorde
vetenskaplig forskning. Det framstår därmed som att EU-domstolen har ansett att det är av betydelse
vad samarbetet avser.
132 Kommissionens tillkännagivande Vägledning för medlemsstaterna om urval av organ för
genomförande av finansieringsinstrument (2016/C 276/01), s. 16.
133 Prop. 2015/16:195 s. 966. Slutsatsen dras mot bakgrund av uppfattningen att en offentlig tjänst är en
tjänst som kan härledas till ett offentligrättsligt åliggande, se vidare under avsnitt 6.4.5 om ”Åliggande
att tillhandahålla tjänsten”.
U5U5

tjänst (till exempel städning, utveckling av IT-verktyg, hyra av kontor eller
ekonomitjänster).134
Stödverksamhet som en del av ett samarbete
I skälen till direktivet anges att samarbetet kan omfatta alla typer av verksamhet
som sammanhänger med fullgörandet av tjänsterna.135 Det skulle i och för sig
kunna ge stöd för uppfattningen att även stödverksamhet omfattas av undantaget.
En försiktigare tolkning, vilken enligt Upphandlingsmyndigheten också ligger i
linje med Kommissionens tillkännagivande och förarbetena till LOU, är att ett
samarbete som avser offentliga tjänster i sig även kan innehålla inslag av
samarbete kring stödverksamhet som sammanhänger med de offentliga
tjänsterna. Samarbeten som enbart avser stödverksamhet faller utanför
undantaget.
Vad är en offentlig tjänst?
Vi har ovan gjort bedömningen att ett samarbete ska avse offentliga tjänster i sig,
dvs. tjänster för att nå operativa mål, och inte sådan stödverksamhet som endast
indirekt avser fullgörandet av en offentlig tjänst.
En offentlig tjänst kan då förstås som en tjänst som tillhandahålls av det offentliga
för att nå operativa mål. Om till exempel en kommun väljer att tillhandahålla en
tjänst, vilken som helst, till sina kommuninvånare skulle den alltså utgöra en
offentlig tjänst.
Ett samarbete ska dock enbart styras av överväganden som hänger samman med
allmänintresset (se vidare 6.4.6). Det framgår av regleringen om samarbetsavtal.
Det står därmed klart att samarbetet inte kan avse kommersiell verksamhet.
Fråga uppkommer om kravet på allmänintresse därutöver innebär att det krävs
något mer av tjänsterna för att de ska omfattas av undantaget. Uttryckt på ett
annat sätt är frågan om det med offentliga tjänster avses något mer än tjänster
som tillhandahålls av det offentliga för att nå operativa mål. Vi analyserar nedan
några förhållanden som tydliggör allmänintresset av ett samarbete.
134 Det kan tilläggas att gränsdragningen inte alltid är tydlig mellan vad som utgör samarbeten för att nå
operativa mål och vad som utgör stödverksamhet. Detta gäller inte minst vid frågor kring digitalisering
av verksamheter.
135 Skäl 33, LOU-direktivet.
56 UM

EU-rättslig reglering
I mål C-480/06 Hamburg verkar det ha varit av viss betydelse att den aktuella
tjänsten, avfallshantering, var reglerad på EU-nivå. Domstolen poängterade att
samarbetet syftade till att säkerställa att ett gemensamt allmännyttigt uppdrag
skulle fullgöras. Domstolen påpekade att uppdraget hade ett samband med rådets
direktiv om avfall.136 Tjänsten rörde alltså ett allmänintresse som erkändes av
unionsrätten. Det framgick dock inte om det var av avgörande betydelse för
utgången i målet.
I de senare avgörandena från EU-domstolen där samarbetsavtal prövats, berörs
inte frågan om EU-reglering av de aktuella tjänsterna. Detsamma gäller för
regleringen av undantaget i direktiv och lag. För att en tjänst ska betraktas som en
offentlig tjänst bör det därmed inte vara av avgörande betydelse att den är reglerad
på EU-nivå. Omfattas den aktuella tjänsten av EU-reglering, motsvarande den i
Hamburg-målet, är allmänintresset dock tydligt och det måste stå klart att
undantaget kan tillämpas.
Åliggande att tillhandahålla tjänsten
I förarbetena till LOU anges att en offentlig tjänst är en tjänst som kan härledas till
ett offentligrättsligt åliggande för en myndighet att tillhandahålla den, eller
åtminstone att se till att så sker.137
Direktivtexten och lagtexten talar också om ”de offentliga tjänster som de
[upphandlande myndigheterna] ska utföra”138 (vår understrykning). Det kan
indikera att det ska röra sig om tjänster som det finns en skyldighet att utföra.
I skälen till direktivet anges dock att ett samarbete ”kan omfatta alla typer av
verksamhet som sammanhänger med fullgörandet av tjänster och ansvar som
förelagts de deltagande myndigheterna eller som de påtagit sig ansvaret för, t.ex.
136 C-480/06 Hamburg p. 37.
137 Prop. 2015/16:195 s. 966.
138 Artikel 12.4 a, LOU-direktivet och 3 kap. 17 § punkt 1 LOU. I exempelvis den engelska versionen av
direktivet talas det på samma sätt om ”public services they have to perform.”
U5H7

obligatoriska eller frivilliga uppgifter för lokala eller regionala myndigheter eller
tjänster som genom lag ålagts vissa organ” (våra understrykningar).139
För att en tjänst ska anses vara en offentlig tjänst krävs det enligt skälen till
direktivet alltså inte att tjänsten avser något som en upphandlande myndighet är
ålagd att utföra. Även frivilliga uppgifter som den upphandlande myndigheten
själv har tagit på sig omfattas av begreppet.
Regleringen i direktivet och i LOU behöver inte heller tolkas som att det krävs en
skyldighet eller ett åliggande att utföra den aktuella tjänsten för att det ska vara
fråga om en offentlig tjänst. Att tjänsten ”ska utföras” kan förstås i en mer allmän
betydelse, dvs. att den ska utföras för att den upphandlande myndigheten har
bestämt att så ska ske. ”Ska utföras” kan också vara framåtblickande.140
Upphandlingsmyndigheten menar att samarbetsavtal även bör kunna avse
frivilliga uppgifter som en upphandlande myndighet har tagit på sig att utföra.
Det mot bakgrund av att skälen till direktivet tydligt anger hur regleringen ska
förstås, och det inte finns någon motsägelse mot regleringen i direktivet och i LOU.
För kommunal verksamhet innebär detta att samarbetsavtal bör kunna avse såväl
det obligatoriska som det frivilliga området. Om kommuner och landsting
samarbetar kring uppgifter på det obligatoriska området kan det dock vara enklare
att visa att det är fråga om offentliga tjänster som utförs för att uppnå ett
gemensamt mål och att samarbetet endast styrs av allmänintresset. Om
samarbetet avser det frivilliga området bör en fast, tydlig och långsiktig ram för
samarbetet eftersträvas, eftersom allmänintresset då blir tydligare.141
139 Skäl 33, LOU-direktivet.
140 Jämför särskilt med den tyska versionen av direktivet där det snarare beskrivs som att det är de
offentliga tjänster som parterna bidrar med som ska utföras för att uppnå parternas gemensamma mål.
”Der Vertrag begründet oder erfüllt eine Zusammenarbeit zwischen den beteiligten öffentlichen
Auftraggebern mit dem Ziel sicherzustellen, dass von ihnen zu erbringende öffentliche Dienstleistungen
im Hinblick auf die Erreichung gemeinsamer Ziele ausgeführt werden.”
141 I ett rättsutlåtande från 2015 om möjligheterna att tillämpa undantaget för samarbetsavtal har
Jörgen Hettne och Maria Fritz angivit att den uppgift som ett samarbete avser lämpligen bör anges i
lag, eftersom allmänintresset då blir tydligt. Kortsiktiga och frivilliga överenskommelser är enligt
författarna svårare att förena med de EU-rättsliga kraven. Framför allt eftersom det gemensamma
allmänintresset framstår som svagt. Det är enligt författarna bättre att det finns en fast, tydlig och
långsiktig ram för samarbetet, även om den inte nödvändigtvis behöver komma till uttryck i lag.
Rättsutlåtande till SOU 2015:17 s. 28 f. Betänkandet avsåg en reglering av samverkan mellan
Försäkringskassan och landstingen vad gäller försäkringsmedicinska utredningar. Ett nytt, och i dessa
delar omarbetat, lagförslag har tagits fram genom DS 2016:41.
58 UI

Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse
Som vi angav ovan definieras inte offentliga tjänster i direktivet eller i lagen.
Detsamma gäller de begrepp som EU-domstolen använt, det vill säga
allmännyttiga tjänster och allmännyttiga uppdrag. Ett närliggande begrepp är
tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse
regleras i EU-rätten. Det är tänkbart att domstolen i de mål som avser
samarbetsavtal har hämtat vägledning från de föresatser som ligger bakom den
regleringen.142 I rättsliga analyser framförs också ståndpunkten att begreppet
offentliga tjänster vad gäller samarbetsavtal bör ges motsvarande innebörd som
tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.143
Varken i regleringen av samarbetsavtal eller i EU-domstolens praxis på området
talar man dock om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller hänvisar till den
regleringen. Det saknas alltså en direkt koppling mellan bestämmelserna.144
Kommissionen har angivit att med tjänster av allmänt ekonomiskt intresse avses
ekonomisk verksamhet vars resultat är till övergripande allmän nytta och som
marknaden inte skulle tillhandahålla utan offentligt ingripande (eller endast på
andra villkor vad avser kvalitet, säkerhet, överkomlighet, likabehandling och
allmän tillgång).145 Se vidare om tjänster av allmänt intresse på sidan 61.
Regeringen menar att många av de välfärdstjänster som tillhandahålls av svenska
kommuner och landsting, som bland annat hälso- och sjukvård, äldreomsorg,
barn- och ungdomsutbildning, renhållning och avfallshantering sannolikt kan
definieras som tjänster (ekonomiska eller icke-ekonomiska) av allmänt intresse.146
142 Se bl.a. Karsten Naundrup Olesen i Den nordiska välfärden och marknaden, s. 257 och Jörgen
Hettne, rättsutlåtande till SOU 2012:30, bilaga 4, s. 605.
143 Se bl.a. Kris Wauters, CJEU case law on cooperative agreements between public authorities and its
influence on certain national legal systems, PhD thesis, University of Glasgow (2014), s. 96 ff.
144 I mål C-480/06 Hamburg gjorde generaladvokaten en bedömning av om det aktuella samarbetet
kunde undantas eftersom det rörde sig om en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse och att villkoren i
nuvarande FEUF 106.2 (tidigare 86.2 EG) var uppfyllda (se punkt 56–63 i generaladvokatens
yttrande). Generaladvokaten ansåg inte att villkoren var uppfyllda. Han ansåg inte att det var visat att
avtalet var det enda medlet för att fullgöra uppgiften och inte heller att tillämpningen av ett öppet eller
selektivt förfarande hade utgjort hinder för ett sådant avtal. EU-domstolen gjorde å sin sida inte någon
motsvarande bedömning och domen innehåller inte någon referens till FEUF 106.2 (tidigare 86.2 EG)
eller till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.
145 Kommissionen, KOM(2011) 900 slutlig, En kvalitetsram för tjänster av allmänt intresse i Europa, s. 3.
146 SOU 2015:24 s. 389.
U5G9

Regeringen menar också att kommuner och landsting själva borde kunna avgöra
om en ekonomisk tjänst är av allmänt intresse, så länge EU eller staten inte har
tagit uppgiften i anspråk.147
Jörgen Hettne har tidigare haft i uppdrag av Kommittén om förstärkning av den
kommunala demokratins funktionssätt att avge ett utlåtande om EU-rättens
betydelse för kommunal samverkan i Sverige. Han menar att tjänster som ryms
inom det traditionella kommunala uppdraget i Sverige som huvudregel bör kunna
definieras som tjänster av allmänt intresse (i de flesta fall som ekonomiska och i
några fall som icke-ekonomiska).148 Det finns dock en osäkerhet kring vilka
tjänster som kan anses utgöra tjänster av allmänt ekonomiskt intresse ur ett
svenskt perspektiv.149
I ett rättsutlåtande från 2015 om möjligheterna att tillämpa undantaget för
samarbetsavtal har Jörgen Hettne och Maria Fritz angivit att man bör överväga att
i lag uttryckligen kvalificera den aktuella tjänsten som en tjänst av allmänt
ekonomiskt intresse. En sådan kvalificering, vilken omfattas av varje medlemsstats
utrymme för skönsmässig bedömning, underlättar enligt författarna en eventuell
framtida EU-rättslig prövning. Att definiera tjänster som allmännyttiga skapar
enligt författarna större rättssäkerhet och handlingsfrihet ur ett EU-rättsligt
perspektiv.150
Som vi angivit ovan ser Upphandlingsmyndigheten inte att det finns en direkt
koppling mellan undantaget för samarbetsavtal och tjänster av allmänt
ekonomiskt intresse. Om ett samarbetsavtal avser tjänster av allmänt ekonomiskt
intresse och om tjänsterna är kvalificerade som sådana är allmänintresset dock
tydligt och det bör vara klart att undantaget kan tillämpas.
147 Lagrådsremissen, En ny kommunallag, (2017), s. 151 f. Se även SOU 2015:24 s. 425.
148 Jörgen Hettne, rättsutlåtande till SOU 2012:30, bilaga 4, s. 560.
149 Ibid s. 585. Tom Madell, Tjänster av allmänt intresse: ett svenskt perspektiv, Sieps 2011:8. Jörgen
Hettne och Maria Fritz, rättsutlåtande till SOU 2015:17 s. 19.
150 Jörgen Hettne, Maria Fritz, rättsutlåtande till SOU 2015:17 s. 20. Betänkandet avsåg en reglering av
samverkan mellan Försäkringskassan och landstingen vad gäller försäkringsmedicinska utredningar.
Ett nytt, och i dessa delar omarbetat, lagförslag har tagits fram genom DS 2016:41. Se även Jörgen
Hettne, rättsutlåtande till SOU 2012:30, bilaga 4, s. 624.
60 M^

Tjänster av allmänt intresse
Tjänster av allmänt intresse är ett EU-rättsligt begrepp. Tjänster av allmänt
intresse delas in i tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och icke-
ekonomiska tjänster av allmänt intresse.
En icke-ekonomisk tjänst av allmänt intresse omfattas i princip inte av EU-
fördragens bestämmelser, medan en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse faller
inom EU-fördragens tillämpningsområde. För en icke-ekonomisk tjänst av
allmänt intresse gäller alltså inte upphandlingsreglerna - och inte heller
statsstödsreglerna, vilket det ofta handlar om när en klassificering är av
intresse. Är tjänsten däremot av allmänt ekonomiskt intresse omfattas
verksamheten som huvudregel av upphandlingsreglerna och statsstödsreglerna.
För möjligheten att tillhandahålla statsstöd är klassificeringen av en tjänst som
en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse viktig, då det finns större utrymme att
lämna statsstöd till sådan verksamhet än till annan ekonomisk verksamhet.151
EU-rättslig reglering
Bestämmelser om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse finns i artikel 14 och
artikel 106.2 i EUF-fördraget, i protokoll nr 26 till EUF-fördraget samt i artikel
36 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Begreppens innebörd
Det finns inte någon legaldefinition av begreppen i EUF-fördraget eller
sekundärrätten. Någon definition finns inte heller i svensk lagstiftning.
Kommissionen har definierat tjänster av allmänt intresse som sådana
tjänster som medlemsstaternas myndigheter anser vara av allmänt intresse och
som därför är kopplade till särskilda skyldigheter att tillhandahålla dem.
Begreppet täcker både ekonomisk verksamhet och icke-ekonomisk verksamhet.
Med tjänster av allmänt ekonomiskt intresse avses enligt Kommissionen
ekonomisk verksamhet vars resultat är till övergripande allmän nytta och som
151 Tom Madell, Tjänster av allmänt intresse: ett svenskt perspektiv, Sieps 2011:8, s. 27 f.
M6K1

marknaden inte skulle tillhandahålla utan offentligt ingripande (eller endast på
andra villkor vad avser kvalitet, säkerhet, överkomlighet, likabehandling och
allmän tillgång). Den allmännyttiga skyldigheten åläggs leverantören i form av
ett uppdrag som grundar sig på ett allmännyttighetskriterium, som säkerställer
att leverantören tillhandahåller tjänsterna under former som överensstämmer
med uppdraget. Icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse omfattas
inte av någon särskild EU-lagstiftning och ingår inte i fördragets regelverk för
den inre marknaden eller i konkurrensreglerna. Vissa aspekter av hur dessa
tjänster organiseras kan dock omfattas av andra allmänna fördragsregler, till
exempel principen om icke-diskriminering. Sociala tjänster av allmänt
intresse är ytterligare ett begrepp som används i detta sammanhang.
Sociala tjänster av allmänt intresse kan vara både ekonomiska och icke-
ekonomiska. EU-domstolen har ansett att vissa sociala tjänster, till exempel
lagstadgade sociala trygghetssystem är icke-ekonomiska, medan andra är
ekonomiska.152
Kommissionen påpekar att innehållet i begreppen är dynamiska.153
Det saknas alltså tydliga definitioner av vad som faller under de olika
begreppen. Det är upp till medlemsstaterna att definiera vad som utgör tjänster
av allmänt intresse. En tjänst som anses vara av allmänt ekonomiskt intresse i
en medlemsstat behöver alltså inte anses som det i en annan.154
EU-domstolen har även ställt upp vissa kriterier som ska vara uppfyllda för att
tjänsten ska vara av allmänt intresse. I grunden handlar det om att marknaden
inte kan tillgodose det behov som föreligger under rimliga villkor, dvs. att det
förekommer någon form av marknadsmisslyckande.155
152 Kommissionen, KOM(2011) 900 slutlig, En kvalitetsram för tjänster av allmänt intresse i Europa, s. 3.
153 Ibid.
154 Jörgen Hettne, rättsutlåtande till SOU 2012:30, bilaga 4, s. 579.
155 SOU 2015:24 s. 394.
62 MN

Tjänster som tillhandahålls på marknaden under konkurrens
I förarbetena till LOU anges att en indikation på att en tjänst inte är en offentlig
tjänst i lagens mening kan vara att avtalet i betydande mån gäller tjänster som
typiskt sett tillhandahålls av andra aktörer än myndigheter.156
EU-domstolen verkar också i C-159/11 Lecce bedöma om de aktuella tjänsterna
normalt sett tillhandahålls av leverantörer på marknaden eller inte. Domstolen
anger att det aktuella avtalet avsåg sådana uppgifter som utförs av ingenjörer eller
arkitekter och som inte utgjorde vetenskaplig forskning.157 Uttalandet är dock
kortfattat och kan tolkas på flera olika sätt.
I litteraturen har frågan också lyfts om ett samarbete kan anses styras av
allmänintresset om de tjänster som samarbetet avser tillhandahålls på marknaden
under konkurrens. Detta även om tjänsterna i samarbetet tillhandahålls mot
kostnadstäckning.158
Att avgöra om en tjänst är en offentlig tjänst utifrån om den typiskt sett
tillhandahålls av andra aktörer än myndigheter synes vara ett trubbigt instrument.
Privata leverantörer tillhandahåller idag flertalet välfärdstjänster. Det kan dock
inte uteslutas att det kan ha betydelse för möjligheterna att tillämpa undantaget
om det uppdrag som samarbetet avser tillhandahålls på marknaden under
konkurrens.
Sammanfattning
Vi har ovan analyserat i) om det krävs EU-rättslig reglering, dvs. ett allmänintresse
som erkänns av unionsrätten, ii) om det krävs ett åliggande eller en skyldighet att
tillhandahålla tjänsterna samt iii) om det krävs att tjänsterna är ”tjänster av
allmänt ekonomiskt intresse” för att det ska vara fråga om sådana offentliga
tjänster som ett samarbete kan avse. I samtliga dessa fall är vår bedömning att det
inte bör vara av avgörande betydelse för möjligheten att tillämpa undantaget.
156 Prop. 2015/16:195 s. 966 f.
157 C-159/11 Lecce p. 37.
158 James Falle, Hamburg again: shared services and public sector cooperation, Public Procurement
Law Review, issue 5 (2014), s. 123–132.
M6L3

Vi kan också konstatera att det av skälen till direktivet framgår att ett samarbete
”kan omfatta alla typer av verksamhet som sammanhänger med fullgörandet av
tjänster och ansvar som förelagts de deltagande myndigheterna eller som de
påtagit sig ansvaret för, t.ex. obligatoriska eller frivilliga uppgifter för lokala eller
regionala myndigheter eller tjänster som genom lag ålagts vissa organ.”159 Skälen
öppnar alltså upp för en vid tolkning av vad ett samarbete kan avse. Hade EU-
lagstiftarens avsikt varit att undantaget endast skulle gälla vissa typer av offentliga
tjänster hade det kunnat framgå här. Detta särskilt mot bakgrund av att syftet med
kodifieringen var att klargöra när undantaget är tillämpligt.160
En närliggande tolkning är därmed att offentliga tjänster avser tjänster som
tillhandahålls av det offentliga för att nå operativa mål. Rättsläget är dock oklart.
Det kan inte uteslutas att det krävs något mer av de tjänster som ett
samarbetsavtal ska avse. Vad som då krävs är oklart.
Det finns alltså en osäkerhet kring vad som krävs av de tjänster som ett
samarbetsavtal kan avse. Därför finns det anledning att lyfta fram att
allmänintresset tydliggörs om de förhållanden som angavs ovan gäller. Även om
Upphandlingsmyndigheten gör bedömningen att angivna förhållanden inte är
nödvändiga för att undantaget ska var tillämpligt kan det konstateras att
förutsättningarna att tillämpa undantaget ökar om så är fallet. Att det aktuella
uppdraget tillhandahålls på marknaden under konkurrens kan på motsvarande
sätt tala emot att det är fråga om en offentlig tjänst i undantagets mening.
Mot bakgrund av den rättsliga osäkerheten finns det anledning att tydliggöra
allmänintresset av ett samarbete. Samarbetsparterna bör i ett inledande skede
överväga om de tjänster de avser att samarbeta kring är offentliga tjänster i
undantagets mening och identifiera vad allmänintresset är. En fast, tydlig och
långsiktig ram för samarbetet bör eftersträvas, eftersom allmänintresset då blir
tydligare.161 Parternas slutsatser om dessa överväganden kan redovisas i
samarbetsavtalet.
159 Skäl 33, LOU-direktivet.
160 Skäl 31, LOU-direktivet.
161 I ett rättsutlåtande från 2015 om möjligheterna att tillämpa undantaget för samarbetsavtal har
Jörgen Hettne och Maria Fritz angivit att det är bättre att det finns en fast, tydlig och långsiktig ram för
samarbetet, rättsutlåtande till SOU 2015:17 s. 28 f.
64 MS

6.4.6 Samarbetet ska styras av allmänintresset
Samarbetet ska endast styras av överväganden som hänger samman med
allmänintresset. Det innebär bl.a. att privata leverantörer inte får gynnas och att
ekonomiska överföringarna mellan parterna bör begränsas till
kostnadstäckning.
En förutsättning för att undantaget ska gälla är att samarbetet endast styrs av
överväganden som hänger samman med allmänintresset.162 Det innebär bland
annat att samarbetet ska avse utförandet av offentliga tjänster och inte
kommersiell verksamhet (se avsnitt 6.4.5 om offentliga tjänster). Det innebär även
att samarbetsparternas verksamhet på den öppna marknaden ska vara begränsad
(se avsnitt 6.4.7 om verksamhetskriteriet). Det innebär också att samarbetet
endast får omfatta upphandlande myndigheter, dvs. inte privata aktörer (se avsnitt
6.4.1 om upphandlande myndigheter). Dessa förutsättningar, som kan ses som
olika aspekter av allmänintresset, regleras särskilt i direktiv och lag.
Att samarbetet endast får styras av överväganden som hänger samman med
allmänintresset innebär också att privata leverantörer inte får gynnas av
samarbetet. Allmänintresset ska också vara styrande vad gäller de ekonomiska
överföringarna mellan parterna. Se mer om detta nedan.
Ingen privat leverantör får gynnas
Privata leverantörer får inte gynnas av samarbetsavtalet. Om vissa varor eller
tjänster måste anskaffas från en privat leverantör ska de anskaffningarna
genomföras enligt LOU.
I EU-domstolens praxis och i skälen till direktivet klargörs att privata leverantörer
inte får gynnas av samarbetsavtalet.163
162 I C-480/06 Hamburg p. 47 anges att syftet med gemenskapsbestämmelserna inte ifrågasätts ”om
genomförandet av samarbetet uteslutande styrs av överväganden och krav som är ägnade att uppnå
mål av allmänintresse”. I C-159/11 Lecce p. 35 anges att en förutsättning för att unionsreglerna inte ska
vara tillämpliga är att ”det samarbete som inrättas uteslutande styrs av överväganden och krav som är
ägnade att uppnå mål av allmänintresse”.
163 I skälen anges att ”[d]et bör säkerställas att undantag för samarbete mellan myndigheter inte leder
till att konkurrensen snedvrids i förhållande till privata ekonomiska aktörer i den mån det gynnar en
privat tjänsteleverantör i förhållande till dess konkurrenter” (skäl 31, LOU-direktivet). Vidare anges att
M6U5

I C-480/06 Hamburg fäste EU-domstolen vikt vid att samarbetsavtalet mellan de
fyra Landkreise och Hamburg stad inte föregrep den offentliga upphandling som
eventuellt skulle vara nödvändig för inrättandet och driften av anläggningen för
avfallsbehandlingen.164 I C-159/11 Lecce och C-386/11 Piepenbrock poängterade
domstolen att ett undantag från upphandlingsreglerna inte var aktuellt eftersom
det enligt avtalen fanns en rätt att anlita privata leverantörer för att utföra
uppdraget eller delar av uppdraget.165
Om vissa varor eller tjänster måste anskaffas från en privat leverantör ska de
anskaffningarna alltså genomföras enligt LOU.166
Ekonomiska överföringar mellan parterna
De ekonomiska överföringarna mellan parterna ska endast styras av
överväganden som hänger samman med allmänintresset. Det innebär att
överföringarna bör begränsas till kostnadstäckning.
Av skälen till LOU-direktivet framgår att genomförandet av samarbetet, inbegripet
ekonomiska överföringar mellan de deltagande upphandlande myndigheterna,
endast bör styras av överväganden som hänger samman med allmänintresset.167
EU-domstolen har inte närmare utvecklat vad som avses med att samarbetet
endast får styras av överväganden som hänger samman med allmänintresset i det
här avseendet. I mål C-480/06 Hamburg betalade de fyra Landkreise en årlig
ersättning till Hamburg stad. Hamburg stad överförde i sin tur den ersättningen
till det bolag som drev anläggningen. Avtalet gav inte upphov till några andra
ekonomiska transaktioner mellan parterna.168
”ingen privat tjänsteleverantör får gynnas i förhållande till sina konkurrenter genom samarbetsavtalet”
(skäl 33, LOU-direktivet).
164 C-480/06 Hamburg p. 44. Det är viktigt att notera att målet rör avtalet mellan de fyra Landkreise
och Hamburg stad och inte avtalet mellan Hamburg stad och det bolag som drev anläggningen.
Domstolen anser att avtalet mellan de fyra Landkreise och Hamburg stad utgör såväl grunden som den
rättsliga ramen för ett framtida inrättande och drift av en anläggning. I det avtalet angavs inte och
föregreps inte i något avseende den offentliga upphandling som eventuellt skulle vara nödvändig för
inrättandet och driften av anläggningen.
165 C-159/11 Lecce p. 38, C-386/11 Piepenbrock p. 40.
166 I C-480/06 Hamburg verkar frågan om anlitande av privata leverantörer inte vara reglerad i
samarbetsavtalet, vilket domstolen verkar ha accepterat.
167 Skäl 33, LOU-direktivet.
168 C-480/06 Hamburg p. 43.
66 MM

I Kommissionens förslag till nytt direktiv angavs som en förutsättning för att
undantaget skulle vara tillämpligt att samarbetet inte fick innebära några andra
ekonomiska överföringar mellan parterna än ersättning för faktiska kostnader.169
Kravet togs bort i artikeln i direktivet. Genom skrivningen i skälen framgår dock
att de ekonomiska överföringarna mellan parterna utgör en del av bedömningen
av om samarbetet styrs av överväganden som hänger samman med
allmänintresset.
Gör någon av parterna en vinst genom samarbetet verkar även kommersiella
intressen styra, dvs. andra intressen än allmänintresset. De ekonomiska
överföringarna mellan parterna bör därför begränsas till kostnadstäckning.
6.4.7 Verksamhet på den öppna marknaden, ”verksamhetskriteriet”
Myndigheterna ska utöva mindre än 20 procent av den verksamhet som berörs
av samarbetet på den öppna marknaden.
Utformningen av kriteriet känns igen från det som i förhållande till Teckal-
undantaget brukar kallas för verksamhetskriteriet. Kriteriet återfinns dock inte i
rättspraxis från EU-domstolen om samarbetsavtal, utan är en nyhet i direktiv och
lag. Kriteriet infördes för att begränsa ett samarbetes eventuella
konkurrenspåverkan.170
169 Kommissionen, KOM(2011) 896 slutlig.
170 Kommissionens tillkännagivande Vägledning för medlemsstaterna om urval av organ för
genomförande av finansieringsinstrument (2016/C 276/01), s. 14–16.
M6H7

Reglering i LOU och val av terminologi
I LOU är kravet utformat enligt följande:
3 kap. 17 § punkt 3
3 kap. 18 §
68 MI

För att säkerställa efterlevnaden av ”verksamhetskriteriet” vid
samarbetsavtal måste man:
Hur beräknas det historiska riktmärket?
Mätperiod och mått
Det historiska riktmärket ska bestämmas utifrån uppgifter om de verksamheter
som har omfattats av samarbetet under de tre år som föregick tilldelningen.171 Med
”tilldelningen” aves den överenskommelse genom vilken samarbetsparterna avser
att ”upprätta eller reglera” formerna för samarbetet.172 Angiven mätperiod är
således de tre år som föregick samarbetsavtalet.173 Uppgifterna ska alltså i
normalfallet hämtas in separat från respektive samarbetspart.
Uppgifterna ska som huvudregel utgöras av ett lämpligt verksamhetsbaserat mått.
Det kan exempelvis röra sig om verksamheternas omsättningar eller en
sammanställning av uppkomna kostnader.174
Om uppgifterna inte längre är relevanta eller inte är tillgängliga får
verksamhetsandelen bestämmas utifrån något annat lämpligt kvantitativt eller
kvalitativt verksamhetsmått.
171 3 kap. 18 § 1 st. LOU.
172 3 kap. 17 § punkt 1 LOU och prop. 2015/16:195 s. 401.
173 Kommissionens tillkännagivande Vägledning för medlemsstaterna om urval av organ för
genomförande av finansieringsinstrument (2016/C 276/01), s. 16.
174 Prop. 2015/16:195 s. 964.
M6G9

När är uppgifterna inte längre relevanta eller tillgängliga?
I LOU-direktivet anges två orsaker till varför uppgifterna som det historiska
riktmärket ska baseras på inte längre ska anses vara relevanta eller tillgängliga.175
Det kan bero på att
1. etableringen eller inledandet av den berörda verksamheten ligger för nära
i tiden sett från tidpunkten då samarbetet inleddes,176 eller
2. den berörda verksamheten har påverkats av en omorganisation som har
gjort att de historiska uppgifterna inte längre är representativa.177
Utöver dessa situationer bör det generella förbudet beträffande kringgående av
upphandlingsreglerna förhindra att det historiska riktmärket baseras på icke
representativa uppgifter även i andra situationer.178
Konsekvensen om uppgifterna inte längre är relevanta eller tillgängliga är att ett
annat lämpligt kvantitativt eller kvalitativt verksamhetsmått får användas.
Konkret innebär detta att det historiska riktmärket i dessa fall får baseras på
uppgifter om en kortare tidsperiod än tre år och/eller på grundval av trovärdiga
prognostiserade uppgifter.179
Vilka verksamheter ”har omfattats av samarbetet”?
Verksamheterna, från vilka uppgifterna ska hämtas, måste på något sätt avgränsas
inom de tilltänkta samarbetsparternas respektive organisationer. Varken
förarbetena till LOU eller direktivets skäl ger någon ledning kring hur denna
avgränsning ska ske. Det är därför osäkert vad som avses med att en verksamhet
”har omfattats av samarbetet”.180
175 Dessa orsaker ansågs inte nödvändiga att lista i LOU, prop. 2015/16:195 s. 965.
176 Med ”verksamheten” avses i denna mening de olika verksamheter som bedrevs hos de respektive
samarbetsparterna innan samarbetet inleddes.
177 Artikel 12.5 andra stycket, LOU-direktivet.
178 Den svenska lagstiftaren får anses ge uttryck för denna inställning genom följande skrivning. ”Den
uppräkningen får antas syfta till är att förhindra att huvudregeln enligt första stycket inte tillämpas på
grund av illegitima skäl. Det ligger dock i sakens natur att sådana skäl inte medger undantag från
huvudregeln enligt första stycket”, prop. 2015/16:195 s. 965.
179 Prop. 2015/16:195 s. 965.
180 Den svenska skrivningen ”har omfattats av samarbetet” återfinns inte i direktivet. I direktivet anges i
artikel 12.5 istället ”…verksamheter [---] under de tre åren som föregår kontraktets tilldelning”.
70 H^

En frågeställning kopplad till denna avgränsning är om skrivningen omfattar
• samtliga separata verksamheter, hos de tilltänkta samarbetsparterna, som
motsvarar den typ av verksamhet som samarbetet ska avse, eller
• enbart de verksamheter, hos de tilltänkta samarbetsparterna, som
motsvarar de verksamheter som avses inlemmas i samarbetet.
Vi menar att den troliga tolkningen är att avgränsningen bör ske i enlighet med det
senare alternativet. Längre fram i texten gör vi bedömningen att vid beräkningen
av den utbjudna verksamhetsandelen bör verksamhetsdelar utanför samarbetet
inte räknas med. Med den förutsättningen given skulle det vara orimligt att
verksamhetsdelar som inte är tänkta att inlemmas i samarbetet skulle ligga till
grund för det historiska riktmärket. Detta eftersom den totala omfattningen av de
verksamheter som brytpunkten då skulle baseras på, i många fall, skulle vara
betydligt större än omfattningen av de verksamheter som den utbjudna
verksamhetsandelen baseras på.
Det uppkommer även frågor om hur avgränsningen ska ske om enbart delar av en
verksamhet ska ingå i samarbetet eller om den verksamhet som ska ingå i
samarbete är tänkt att öka i omfattning inom ramen för samarbetet. I vissa fall kan
det vara fråga om en sådan omorganisation som innebär att uppgifterna från den
tidigare bedrivna verksamheten inte längre är relevanta. Det historiska riktmärket
får då baseras på något annat lämpligt kvantitativt eller kvalitativt
verksamhetsmått, exempelvis på trovärdiga prognostiserade uppgifter.
Vår generella rekommendation, till dess att rättsläget har klargjorts, är att vid
tveksamheter kring avgränsningen utgå från det alternativ som resulterar i det
lägsta värdet för det historiska riktmärket. Den som väljer att utgå från det lägsta
värdet vid tveksamheter riskerar nämligen inte att skapa en falsk trygghet om
brytpunktens nivå, eftersom den fastslås på grundval av det historiska riktmärket.
Omräkning av det historiska riktmärket under ett pågående samarbete
Som Upphandlingsmyndigheten uppfattar det bör vissa förändringar som sker
under ett pågående samarbete kunna resultera i att det historiska riktmärket ska
räknas om. För att en förändring ska leda till en omräkning bör det krävas att den
inneburit att en ny tilldelning, enligt 3 kap. 17 § LOU, skett. Exempelvis skulle en
H7K1

ny tilldelning kunna tänkas ske när en ny samarbetspart ansluter till ett
samarbete.181 Konsekvensen skulle då bli att uppgifterna som det historiska
riktmärket ska baseras på för de ursprungliga parterna helt eller delvis ska hämtas
från det dittillsvarande samarbetet, medan uppgifterna för den anslutande parten
ska hämtas från dennes egen verksamhet.
Hur fastslås brytpunkten för den utbjudna verksamhetsandelen?
Hur man fastslår brytpunkten för den utbjudna verksamhetsandelen utifrån det
historiska riktmärket framgår av exemplet nedan.
Från de senaste tre årens värden beräknas ett genomsnittligt värde för en kortare
tidsperiod, i detta exempel ett år, för att underlätta vid den framtida kontrollen.182
Då den utbjudna verksamhetsandelen måste underskrida 20 % av detta värde får
vi fram brytpunkten genom att beräkna 20 % av 200x/år.183
181 Upphandlingsrättsligt skulle detta resultera i att ett nytt samarbete inleddes även om det sett från
samarbetsparternas perspektiv troligtvis skulle uppfattas som att det ursprungliga samarbetet fortsatte,
nu med en extra samarbetspart.
182 Hur lång mätperioden ska vara för den utbjudna verksamhetsandelen framgår inte av
bestämmelsen.
183 Som kriteriet är utformat måste den utbjudna verksamhetsandelen vara mindre än 20 %. Skulle den
utbjudna verksamhetsandelen uppgå till 20 % har den tillåtna gränsen alltså redan passerats.
72 HN

Hur beräknas den utbjudna verksamhetsandelen?
Mätperiod och mått
Den utbjudna verksamhetsandelen ska, till skillnad från brytpunkten, baseras på
uppgifter hänförliga till det pågående samarbetet.184 Hur lång mätperioden ska
vara för den utbjudna verksamhetsandelen framgår inte av bestämmelsen. För att
skapa en representativ bild av omfattningen av ett samarbetes verksamhet på den
öppna marknaden måste rimligen ett genomsnitt beräknas över en lämplig
tidsperiod.
Vilket verksamhetsmått som den utbjudna verksamhetsandelen ska bestämmas på
grundval av är beroende av hur det historiska riktmärket fastställdes.
Verksamhetsmåtten måste vara desamma. Om det historiska riktmärket till
exempel beräknades utifrån kostnader medan den utbjudna verksamhetsandelen
beräknas utifrån omsättning blir jämförelsen missvisande.
Hur avgränsas den verksamhet som berörs av samarbetet?
Den utbjudna verksamhetsandelen ska beräknas utifrån den verksamhet som
berörs av samarbetet. Det är inte helt tydligt om det är den typ av verksamhet som
bedrivs inom samarbetet som avses (oavsett om verksamheten i sig är kopplad till
samarbetet eller inte) eller om det endast är verksamheten inom samarbetet som
avses. Enligt Upphandlingsmyndighetens uppfattning är det troligen enbart den
verksamhet som bedrivs inom samarbetet som omfattas. Vi finner stöd för denna
tolkning i bestämmelsens ordalydelse och i officiella publikationer från
Kommissionen.185
Vad avses med den ”öppna marknaden”?
Vad som avses med den öppna marknaden framgår inte av direktivet eller LOU.
Enligt Upphandlingsmyndighetens uppfattning får en verksamhet, som är kopplad
184 3 kap. 17 § punkt 3 LOU.
185 Kommissionens tillkännagivande Vägledning för medlemsstaterna om urval av organ för
genomförande av finansieringsinstrument (2016/C 276/01), s. 16 samt Kommissionen, Nya regler för
offentlig upphandling faktablad nr 5: Samarbete inom den offentliga sektorn, s. 2.
H7L3

till samarbetet, anses ske på den öppna marknaden så fort den sker utanför
ramarna för det aktuella samarbetsavtalets tilldelning.186
Den utbjudna verksamhetsandelen och allmänintresset
Det är enligt Upphandlingsmyndighetens uppfattning inte givet att verksamhet på
den öppna marknaden upp till 20 procent alltid är acceptabelt. En alternativ
tolkning är att kravet på allmänintresse har betydelse i sammanhanget. I så fall
måste hänsyn även tas till de omständigheter under vilka den utbjudna
verksamhetsandelen tillgodogörs den öppna marknaden. I de svenska
lagförarbetena anges dock att så länge den utbjudna verksamhetsandelen
underskrider brytpunkten på 20 procent är det upp till de upphandlande
myndigheterna som är parter i samarbetet att fördela andelen mellan sig.187
Denna tolkning innebär att en enskild samarbetspart skulle tillåtas att överskrida
brytpunkten sett till sin egen andel av det historiska riktmärket, under
förutsättning att samarbetet som helhet håller sig under brytpunkten. Eftersom vi
anser att kravet på att samarbetet ska styras av allmänintresset kan ha betydelse i
sammanhanget ställer vi oss tveksamma till denna slutsats. Vi anser att detta krav
bör förhindra allt för vidlyftiga överskridanden av individuella brytpunkter, likt C i
exemplet nedan. Enligt uppställningen håller sig samarbetet som helhet under
brytpunkten samtidigt som C till en klart övervägande del vänder sig till den öppna
marknaden med sin verksamhet.
Samarbetspart Det historiska Brytpunkten Den utbjudna
riktmärket verksamhetsandelen
A 100x 20x (0,2*100) 9x
B 20x 4x (0,2*20) 2x
C 20x 4x (0,2*20) 15x
Total: 140x 28x 26x
186 Kommissionen, Nya regler för offentlig upphandling faktablad nr 5: Samarbete inom den
offentliga sektorn, s. 2. Jfr. även C-340/04 Carbotermo p. 65–67.
187 Prop. 2015/16:195 s. 967.
74 HS

Upphandlingsmyndighetens kommentar
Regleringen av verksamhetskriteriet är enligt Upphandlingsmyndighetens
uppfattning svårtolkad. Det kan antas uppkomma gränsdragningsproblem när
beräkningarna ska göras i praktiken och därtill är allmänintressets betydelse i
sammanhanget oklar. Ett förhållningssätt kan därmed vara att de samarbetsavtal
som ingås avser sådan verksamhet som inte ska tillhandahållas på den öppna
marknaden annat än i mycket begränsad omfattning.
6.4.8 Vad händer om förutsättningarna för undantaget förändras
under ett pågående samarbete?
Om förutsättningarna för undantaget förändras under ett pågående samarbete, till
exempel om verksamhetskriteriet inte längre uppfylls eller om kopplingen till
allmänintresset faller, skulle det kunna anses utgöra en väsentlig förändring av ett
grundläggande villkor för det ursprungliga samarbetsavtalet.188 Det skulle få till
följd att samtliga transaktioner mellan samarbetsparterna, som tidigare skedde på
ett tillåtet sätt inom ramen för samarbetet, i fortsättningen riskerade att bedömas
som otillåtna direktupphandlingar. Om möjligheten föreligger att i en situation
som denna starta upp ett nytt samarbete får bedömas utifrån de förutsättningar
som anges i 3 kap. 17–18 §§ LOU.
6.4.9 Undantag från upphandlingsreglerna ska tolkas restriktivt
Eftersom reglerna om samarbetsavtal utgör ett undantag från
upphandlingsreglerna ska bestämmelserna tolkas restriktivt.189 Det är också den
som åberopar ett undantag som har bevisbördan för att undantaget är
tillämpligt.190
188 Jfr. C-573/07 Sea p. 51 och 53.
189 EU-domstolen har vid flera tillfällen, bl.a. i den ovan refererade domen C-15/13 HIS p. 23, angivit att
alla undantag från upphandlingsreglerna ska tolkas strikt. Se också prop. 2015/16:195 s. 396.
190 Se bl.a. C-20/01 och C-28/01 Kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland p. 58.
H7U5

6.5 Analys av möjligheterna till avtalssamverkan genom
samarbetsavtal
Enligt det regeringsuppdrag som ligger till grund för denna rapport ska
Upphandlingsmyndigheten analysera möjligheterna till avtalssamverkan för
kommuner och landsting. Analysen ska inbegripa möjligheterna till samverkan
rörande administrativa tjänster och system och att erbjuda digitala tjänster till
medborgarna. Upphandlingsmyndigheten ska också klargöra om det behov av
avtalssamverkan som identifierades i Statskontorets rapport Kommunal
avtalssamverkan, Behövs ökade möjligheter? kan mötas med hjälp av de nya
bestämmelserna om samarbetsavtal.
6.5.1 Möjligheterna till avtalssamverkan för kommuner och landsting
Genom 2017 års LOU och det bakomliggande direktivet regleras möjligheterna för
upphandlande myndigheter att träffa samarbetsavtal med varandra utan att
genomföra en upphandling enligt lagen. Regleringen bygger på praxis från EU-
domstolen. Förutsättningarna för att undantaget ska kunna tillämpas analyseras i
avsnitt 6.4 och sammanfattas inledningsvis i rapporten.
Fortsatt osäkerhet – men större utrymme?
Att undantaget för samarbetsavtal reglerades i direktivet berodde på att det rådde
en betydande osäkerhet kring hur EU-domstolens praxis på området skulle tolkas.
Genom regleringen tydliggörs vissa av förutsättningarna för undantaget.
Tyvärr innebär regleringen i andra fall att den osäkerhet som förelåg tidigare nu
även finns i lagen. I ytterligare några fall uppkommer nya frågeställningar.
Det föreligger därför en fortsatt osäkerhet kring hur undantaget ska tolkas.
Tillämpningsområdet för undantaget har varit omdebatterat, men har ofta
uppfattats som begränsat. Det har bland annat framförts att det krävs någon form
av åliggande att tillhandahålla en tjänst för att den ska anses utgöra en sådan
offentlig tjänst som ett samarbetsavtal kan avse. Det har även i övrigt förelegat en
osäkerhet kring vad man kan samarbeta om. Om man lägger skälen till direktivet
till grund för tolkningen av regleringen framkommer en mer tillåtande syn på vad
ett samarbetsavtal kan avse. I skälen anges att ett samarbete kan avse såväl
obligatoriska som frivilliga uppgifter. Det framgår också att ett samarbete kan
omfatta alla typer av verksamhet som sammanhänger med fullgörandet av
tjänsterna. Skälen till direktivet verkar alltså öppna upp för en vid tolkning av vad
ett samarbete kan avse.
76 HM

Upphandlingsmyndighetens uppfattning är därför att tillämpningsområdet för
undantaget verkar vara större efter regleringen, jämfört med den tidigare mer
restriktiva tolkningen. Det kommer dock att krävas klargörande praxis, främst från
EU-domstolen, för att få klarhet i undantagets närmare omfattning.
När kan undantaget tillämpas?
I våra kontakter med bland annat upphandlande myndigheter och Sveriges
Kommuner och Landsting (SKL) har det varit svårt att hitta exempel på
samarbeten som kan omfattas av undantaget.
Delvis beror det troligen på att undantaget inte har varit reglerat tidigare. Därför
finns det inte någon stor erfarenhet av vad som skulle vara lämpligt att samarbeta
kring på detta sätt. När den nya lagstiftningen varit gällande en tid kommer
troligen lämpliga samarbetsområden att visa sig.
En annan förklaring är att omfattningen av undantaget är osäker. Det innebär att
de exempel som med någon säkerhet bedöms kunna omfattas av undantaget lätt
blir konstruerade.
Ytterligare en förklaring som framkommit är att annan lagstiftning, främst den
kommunalrättsliga, innebär ett hinder mot, eller i vart fall en osäkerhet kring,
möjligheterna att träffa samarbetsavtal.
Det kan i det sammanhanget noteras att regeringen har gett en parlamentariskt
sammansatta kommitté i uppdrag att utarbeta en strategi för att stärka
kommunernas kapacitet att fullgöra sina uppgifter och hantera sina utmaningar.
I uppdraget ingår bland annat att utreda förutsättningarna för att ge kommunerna
generella möjligheter till avtalssamverkan. Kommittén ska redovisa den del av
uppdraget som avser avtalssamverkan senast den 1 oktober 2017.191
Vi kan samtidigt konstatera att Upphandlingsmyndighetens erfarenhet är att
behoven hos kommuner och landsting ofta avser ett behov av att genomföra ett
köp, inte att samarbeta. Det kan till exempel röra sig om mindre kranskommuners
behov av att få tillgång till centralortens mer omfattande resurser.
191 Direktiv 2017:13, Stärkt kapacitet i kommunerna för att möta samhällsutvecklingen, s. 1–2.
H7H7

Då är undantaget för samarbetsavtal inte tillämpligt. Detta är enligt
Upphandlingsmyndighetens uppfattning en viktig begränsning i möjligheterna att
tillämpa undantaget för samarbetsavtal.
Exempel
Som framgår av EU-domstolens dom i mål C-480/06 Hamburg är det möjligt
att träffa samarbetsavtal om avfallshantering. Förutsättningarna i målet var
speciella och avtalet avsåg inte själva förbränningen av avfall. I ett
arbetsdokument från Kommissionen anges därefter att undantaget skulle kunna
vara tillämpligt om samarbetsparterna delar upp uppgifterna så att en står för
insamling och en annan för förbränning av avfallet. Detta under förutsättning
att de har avfallshantering som gemensamt mål.192
Kommissionen har under 2016 tagit fram en vägledning om genomförande av
finansieringsinstrument och i samband med det redogjort för förutsättningarna
att träffa samarbetsavtal.193 I vägledningen redogör Kommissionen dels
generellt för undantaget och dels för hur undantaget kan tillämpas vid
genomförande av finansieringsinstrument.
Andra exempel på samarbetsavtal kan vara två kommuner som samarbetar
kring snöröjningen av vägarna i kommunerna eller samarbeten om
specialisttjänster, till exempel vid samarbeten som innebär ett byte av samma
slags specialisttjänster över tid.
Exemplen används för att åskådliggöra undantaget för samarbetsavtal enligt
upphandlingslagstiftningen. Annan lagstiftning har inte beaktats.
6.5.2 Särskilt om det behov som Statskontoret har identifierat
Statskontoret har haft i uppdrag att analysera behovet av ytterligare
avtalssamverkan inom kommunsektorn. Detta redogör vi för i kapitel 4.
Upphandlingsmyndigheten har i uppdrag att analysera om, och i vilken
192 SEC(2011) 1169 final Commission staff working paper concerning the application of EU public
procurement law to relations between contracting authorities ('public-public cooperation'), s. 13.
193 Kommissionens tillkännagivande, Vägledning för medlemsstaterna om urval av organ för
genomförande av finansieringsinstrument (2016/C 276/01).
78 HI

utsträckning, det behov som Statskontoret har identifierat kan tillgodoses genom
undantaget för samarbetsavtal i upphandlingslagstiftningen.
En utgångspunkt för Statskontorets uppdrag har varit att identifiera
verksamhetsområden där det idag saknas särskilt kommunalrättsligt lagstöd för
interkommunal avtalssamverkan och där ett införande av en sådan rätt skulle vara
särskilt värdefull. Statskontorets enkät visar också att avsaknaden av ett sådant
särskilt lagstöd upplevs som ett viktigt hinder mot avtalssamverkan.
Mot bakgrund av Statskontorets utgångspunkt för uppdraget får det inledningsvis
konstateras att i de fall kommunalrätten hindrar avtalssamverkan innebär de nya
reglerna i LOU inte några nya möjligheter. Statskontoret pekar också på att det
finns många andra hinder mot avtalssamverkan. Om hindren är politiska,
ekonomiska, personalpolitiska etc. innebär de nya reglerna i LOU givetvis inte
någon förändring.
Det går inte att direkt läsa ut ur Statskontorets rapport på vilka områden
kommunerna ansett att en planerad avtalssamverkan inte blivit av på grund av
upphandlingsrättsliga hinder. Tio kommuner har i enkäten angivit att en planerad
avtalssamverkan inte har blivit av på grund av ”andra lagliga hinder, t.ex. LOU”.
Som frågan har formulerats framgår det alltså inte klart att det var just LOU som
förhindrade det önskade samarbetet. De vanligaste verksamhetsområdena som
dessa svar avser är enligt Statskontoret
• gemensam administration och
• IT och digitalisering.
Några av de tio kommunerna har fått till stånd samverkan i andra former,
till exempel genom att bilda ett gemensamt bolag eller en gemensam nämnd.
Av Statskontorets rapport framgår också ett antal verksamhetsområden och
arbetsuppgifter där kommunerna anser att ytterligare samverkan skulle innebära
störst nytta för kommuner och landsting (se avsnitt 4.1.2). Dessa är främst
• specialisttjänster,
• gemensam administration och
• IT och digitalisering.
Dessa verksamhetsområden sammanfaller med de verksamhetsområden där
avtalssamverkan enligt enkäten inte kommit till stånd på grund av ”andra lagliga
hinder, t.ex. LOU”, med tillägget av specialisttjänster. Dessa områden analyseras
H7G9

därför nedan ur upphandlingsrättslig synvinkel. Det vill säga: innebär de nya
reglerna om samarbetsavtal i LOU nya möjligheter på dessa områden?
Notera också att de behov som Statskontoret har identifierat delvis sammanfaller
med regeringens uppdrag till Upphandlingsmyndigheten att särskilt analysera
samverkan kopplat till administrativa tjänster och system samt digitala tjänster till
medborgarna.
Specialisttjänster
Statskontorets rapport pekar på behovet av att samverka kring olika typer av
specialisttjänster, både inom områden där kommuner bedriver
myndighetsutövning och i andra fall. När det gäller myndighetsutövning kan det
exempelvis handla om möjligheter att ha gemensamma miljöinspektörer/-tillsyn,
handläggare av alkoholtillstånd/-tillsyn, handläggare av tillsyn av hälsoskydd och
livsmedel samt bygglovshandläggare. Exempel på behov av andra typer av
gemensamma specialisttjänster kan enligt Statskontorets rapport vara jurister.
Behovet av att samverka kring specialisttjänster lyfts fram i många sammanhang.
Bland annat skrev Landsbygdskommittén i sitt betänkande från tidigare i år om
behovet av kommunal samverkan kring specialister.
”Rekryteringen av specialister till glesa kommuner kommer att vara en
betydande utmaning för de berörda kommunerna. Den naturliga lösningen
vore att kommunerna samverkade om användningen av olika typer av
specialister, men denna utveckling går långsamt. Delvis förhindras den
också av gällande lagstiftning, bland annat lagen om offentlig upphandling.
Det är inte möjligt för flera kommuner att gemensamt anställa en specialist
för att fullgöra uppgifter i mer än en kommun. De nuvarande formerna för
kommunal samverkan upplevs av många kommuner antingen som
tungrodda eller som demokratiskt bristfälliga.”194
Upphandlingsmyndighetens erfarenhet är att det behov som finns av samverkan
kring specialisttjänster ofta rör sig om ett behov av att köpa in tjänster från en
annan part. För att undantaget för samarbetsavtal i LOU ska gälla måste det enligt
Upphandlingsmyndighetens uppfattning vara fråga om ett samarbete mellan
194 SOU 2017:1 s. 163–164.
80 I^

parterna, inte ett köp av tjänster. Det kan dock också noteras att om
specialistkompetensen avser myndighetsutövning är det möjligt att avtal kan
träffas utan upphandling enligt LOU, på den grunden att avtalet avser offentlig
makt.195
Undantaget för samarbetsavtal kan enligt Upphandlingsmyndighetens uppfattning
inte heller tillämpas om två kommuner byter specialisttjänster med varandra på
olika verksamhetsområden, se avsnitt 6.4.4.
Det finns dock möjligheter för kommuner och landsting att träffa olika typer av
samarbetsavtal kring specialisttjänster. Men då måste det röra sig om just
samarbeten. En specialisttjänst kan exempelvis utgöra en kommuns eller ett
landstings bidrag till ett samarbete, som övriga samarbetsparter bidrar med annat
till, för att uppnå ett gemensamt mål. Undantaget bör också kunna tillämpas vid
samarbeten som innebär ett byte av samma slags specialisttjänster över tid.
Det skulle exempelvis kunna röra sig om bemanningen av en
telefonrådgivningsservice där det krävs att den som mottar samtalen har en viss
specialistkompetens. För att frigöra resurser skulle ett antal upphandlande
myndigheter kunna samarbeta kring bemanningen av en sådan
telefonrådgivningsservice så att man till exempel delade upp dagens timmar eller
veckans dagar mellan sig.196
Gemensam administration
Statskontorets rapport pekar på behovet av att samverka om gemensam
administration, till exempel ekonomiadministration, lönehantering,
personaladministration, HR-tjänster/ kompetensförsörjning, växel och telefoni.
Det behov av samverkan som Statskontoret lyfter fram här avser så kallad
stödverksamhet. Upphandlingsmyndighetens bedömning är att ett samarbetsavtal
ska avse sådana tjänster som utförs för att uppnå operativa mål. Stödverksamhet
omfattas därför inte av undantaget för samarbetsavtal, se avsnitt 6.4.5.
Se även avsnitt 6.5.3 om administrativa tjänster och system.
195 SOU 2012:30 s. 27.
196 Exemplet används för att åskådliggöra undantaget för samarbetsavtal enligt
upphandlingslagstiftningen. Annan lagstiftning har inte beaktats.
I8K1

IT och digitalisering
Ytterligare behov som framkommer i Statskontorets rapport är möjligheten att
kunna samverka kring frågor om IT och digitalisering, till exempel vid
bredbandsutbyggnad, och att kunna ha gemensamma IT-experter/IT-stöd.
Vad gäller specialisttjänster, som IT-experter, hänvisar vi till vad som anges ovan.
Detsamma gäller samarbeten som avser gemensam administration. I övrigt
hänvisar vi till avsnitt 6.5.3.
6.5.3 Särskilt om administrativa tjänster och system samt digitala
tjänster till medborgarna
Enligt regeringsuppdraget ska analysen av samarbetsavtal inbegripa möjligheterna
till samverkan rörande administrativa tjänster och system samt att erbjuda digitala
tjänster till medborgarna. Behoven av samverkan på dessa områden lyfts ofta fram
och det sker också en omfattande samverkan på dessa områden idag genom olika
samverkansformer.197
I kapitel 4 beskriver vi tjänster som tillhandahålls av kommuner och landsting på
dessa områden och vi ger exempel på några av de samarbeten som bedrivs idag.
Administrativa tjänster och system
En förutsättning för att undantaget för samarbetsavtal ska vara tillämpligt är att
samarbetet avser offentliga tjänster. Som vi tidigare har redogjort för omfattas
stödverksamhet troligen inte av undantaget för samarbetsavtal (se avsnitt 6.4.5).
Administrativa tjänster och system borde avse olika tjänster inom ekonomi- och
personaladministration som exempelvis kundreskontra, leverantörsreskontra,
löne- och pensionshantering samt olika system som stöder dessa tjänster. Dessa
tjänster är troligen att betrakta som just stödverksamhet. Därtill finns en
betydande privat marknad på området, något som i sig kan tala emot att det rör sig
om offentliga tjänster. Sammantaget innebär detta att undantaget för
samarbetsavtal troligen inte är tillämpligt vid samarbeten som avser
administrativa tjänster och system. Begreppet offentliga tjänster är samtidigt
svårtolkat och gränsdragningen kommer ytterst att få avgöras i rättstillämpningen.
197 Se t.ex. Sveriges kommuner och landsting, E-tjänster och appar: hur är läget i kommunerna?
(2014).
82 IN

Digitala tjänster till medborgarna
Även vid samverkan som avser digitala tjänster till medborgarna aktualiseras
frågan om vad som kan anses utgöra en offentlig tjänst och vad som kan anses
utgöra en stödverksamhet. Med digitala tjänster avses tjänster som tillhandahålls
till medborgare via ett elektroniskt gränssnitt och som helt eller delvis utförs
elektroniskt. Digitala tjänster är ofta en digital service som medborgare kan
använda för att uträtta olika myndighetsärenden eller ta del av information hos en
offentlig organisation. Det är möjligt att många tjänster som tillhandahålls till
medborgarna digitalt kan anses utgöra offentliga tjänster i sig, dvs. att ett
samarbete kring dessa kan omfattas av undantaget. Kommissionen har uttryckt
det som att undantaget är tillämpligt vid samarbeten för att nå vissa operativa mål,
men inte för stödverksamhet.198 Det är samtidigt svårt att avgöra om ett samarbete
som avser tillhandahållande av digitala tjänster (exempelvis utveckling eller
förvaltning) är att betrakta som ett samarbete kring den offentliga tjänsten i sig
eller kring stödet och tekniken som krävs för att tillhandahålla den offentliga
tjänsten. En bedömning av vad ett samarbete avser och om undantaget kan
tillämpas måste göras i varje enskilt fall.
Även på detta område är Upphandlingsmyndighetens erfarenhet att det behov som
ofta lyfts fram är ett behov av att köpa tjänster från andra kommuner eller
landsting och inte att genomföra ett samarbete. Samtidigt framhåller
upphandlande myndigheter att digitala tjänster ofta är svåra att köpa in utan att
egna insatser och resurser tas i anspråk då utvecklingen av tjänsterna påverkar
bakomliggande verksamhet och verksamhetssystem. Av den anledningen anses
samarbete, exempelvis genom samarbetsavtal, vara rätt väg att gå.
Det förekommer samarbeten genom samarbetsavtal på området redan idag och
antalet samarbetsavtal kan förväntas öka i och med den nya lagstiftningen.
198 Jfr. Kommissionens tillkännagivande Vägledning för medlemsstaterna om urval av organ för
genomförande av finansieringsinstrument (2016/C 276/01), s. 16. Kommissionen anger att
undantaget kan vara tillämpligt vid samarbeten för att nå vissa operativa mål, men inte för sådan
stödverksamhet som avser utveckling av IT-verktyg eller hyra av kontor för den personal som arbetar i
verksamheten.
I8L3

4. Grossistverksamhet
I detta kapitel beskriver vi inledningsvis kort vad en grossist är och hur
grossistverksamhet kan se ut på den privata marknaden. Sedan redogör vi för vad
en inköpscentral är och vilka roller och funktioner de kan ha.
Efter att vi har definierat begreppen grossistverksamhet och inköpscentral
analyserar vi nyheten om att inköpscentraler kan agera som grossist. Vi beskriver
bland annat hur de nya bestämmelserna kan tillämpas, hur behovet ser ut och
vilka för- och nackdelar det finns med grossistverksamhet. Efter det följer en
kortfattad genomgång av vilka erfarenheter det finns av grossistverksamheter i
Europa. Avslutningsvis analyserar vi möjligheterna till avtalssamverkan genom
grossistverksamhet.
7.1 Grossistverksamhet på den privata marknaden
– en del av distributionskedjan
Begreppet grossistverksamhet
Det finns ingen klar definition av grossistverksamhet. Traditionellt
kännetecknas grossistverksamhet av en fristående aktör som bedriver handel
med stora volymer av varor mellan tillverkningsindustrin och detaljhandeln.
Begrepp som används synonymt med grossistverksamhet är partihandel och
grosshandel. Grossistrollen befinner sig i förändring och det finns idag många
alternativa lösningar till den traditionella grossistverksamheten.199
En distributionskedja kan något förenklat beskrivas som en varas väg mellan
produktion och konsumtion. En distributionskedja för en vara på den privata
marknaden ser traditionellt ut ungefär så här:
1. Producent tillverkar varan
2. Transportör fraktar varan
3. Grossist lagerför och säljer vidare
4. Transportör (om inte grossisten själv levererar)
5. Detaljist (butik)
199 Se Partihandelns roll i värdekedjan idag och imorgon, en rapport från HUI Research på uppdrag av
Handelns utvecklingsråd (2014).
84 IS

Kunden köper sedan varan i butiken eller på butikens webbplats. Därefter hämtar
kunden antingen varan i butiken eller får den levererad hem.
Grossister och detaljister kallas också återförsäljare eftersom de köper varor (och i
vissa fall tjänster) som de sedan säljer vidare. Till skillnad från till exempel
transportörer övertar grossister och detaljister äganderätten i respektive
handelsled.200
Grossister kan underlätta för detaljister med ett stort sortiment. För till exempel
en livsmedelsaffär kan det vara svårt att ha direktkontakt med producenterna till
alla de varor affären har i sitt sortiment. Om det finns en eller flera grossister som
mellanled räcker det med att livsmedelsaffären har kontakt med dessa. Ju bredare
en butiks sortiment är desto mer nytta har butiken av att handla från en grossist
istället för direkt av producenterna. En butik som har ett väldigt smalt sortiment
har alltså normalt inte samma behov av en grossist utan kan lättare ha
direktkontakt med det fåtal producenter som de köper sina varor från.201
Även för producenten kan det ofta bli lättare att ha kontakt med ett fåtal grossister
istället för att ha direktkontakter med ett stort antal detaljister eller slutkunder.202
Grossistens sortimentsfunktion bidrar också till att transporter kan skötas
effektivare.
Grossister kan även bidra med stöd i andra delar av distributionen. Det är till
exempel vanligt att grossister erbjuder hjälp med transporter. En stor skillnad
mellan detaljister och grossister är att grossister bara säljer sina produkter till
andra företag och butiker och inte direkt till slutkund. Grossister är vanligt
förekommande i många olika branscher och segment, till exempel i färg-,
leksaks- och livsmedelsbranschen.
Det finns också producenter som säljer sina varor direkt till slutkund utan hjälp av
vare sig grossist eller detaljist. Ett exempel är en känd persondatortillverkare som
säljer sina produkter på webben och sedan levererar direkt till slutkund.
200 http://www.expowera.se/foretagsekonomi/distribution-fran-producent-till-konsument (hämtat
2017-03-01).
201 Ibid.
202 Ibid.
I8U5

I och med att de hoppar över grossist- och detaljistfunktionen i den traditionella
distributionskedjan får de en större kontroll på distributionen. Denna direkta
kontakt mellan producent och slutanvändare har möjliggjorts genom
digitaliseringen i samhället.203
7.1.1 Kan tjänster ligga på hyllan?
Traditionell grossistverksamhet förknippas i första hand med inköp av stora
partier av varor som lagerförs och sedan säljs vidare. Enligt det regeringsuppdrag
som ligger till grund för denna rapport (se avsnitt 1.2) ska
Upphandlingsmyndigheten analysera om grossistverksamhet hos inköpscentraler
kan underlätta tjänsteutbyten mellan upphandlande myndigheter. En fråga som
inledningsvis måste lyftas i denna analys är därför om tjänster kan ”läggas på
lager” hos en grossist och hur det i så fall kan se ut. I följande avsnitt beskriver vi
därför olika sorters tjänster och en diskussion förs kring om grossister även kan
återförsälja tjänster.
Olika sorters tjänster
Tjänster är många gånger förknippade med att en person utför något åt en annan,
exempelvis en konsulttjänst, städtjänst eller bemanningstjänst. Många tjänster
utförs också utan mellanhänder, hantverkaren bokas och utför sedan arbetet
direkt hos till exempel en kommun. Det finns också tjänster där leverantören
fungerar som en mellanhand eller en tjänsteförmedlare av till exempel resor.
Leverantören producerar då en total tjänst med hjälp av underleverantörer.204
En annan typ av tjänster är digitala tjänster som tillhandahålls via olika
elektroniska system. Telefoni, internet, bankbetalningar osv. är exempel på detta.
Många gånger är det en svår gränsdragning mellan vad som är en tjänst och vad
som är en vara. Inte minst på IT-området är varor och tjänster nära
sammankopplade. Ett exempel på detta är Statens inköpscentrals ramavtal
”programvaror och tjänster”. Vid avrop från detta ramavtal kan upphandlande
myndigheter välja om de vill köpa enbart varor, enbart tjänster, eller en
kombination av programvaror, fysiska produkter och tjänster i ett paket.205
203 Ibid.
204 Se Upphandlingsmyndighetens och Konkurrensverkets rapport 2017:1 Mellanhänder i offentlig
upphandling för mer information och exempel som rör upphandling av mellanhänder.
205 Se vidare www.avropa.se, Ramavtal: Programvaror och tjänster.
86 IM

I den faktainsamling som genomförts i samband med denna rapport har vi inte
hittat något exempel på en grossistverksamhet för tjänster. Det kan inte uteslutas
att det finns sådana men det är uppenbart att den absoluta majoriteten av
grossister köper och säljer varor. Detta kanske inte är så förvånande mot bakgrund
av att grossistens roll i distributionskedjan är att lagerhålla, tillhandahålla
sortiment och underlätta kontakter mellan detaljister och producenter. Ett företag
som säljer tjänster behöver helt enkelt inte hjälp med den typ av tjänster som en
grossist kan tillhandahålla.
7.2 Samordnad upphandling
I detta kapitel beskriver vi samordnad upphandling ur olika perspektiv. Vi ger en
kort historisk översikt av hur användningen av samordnad upphandling i Sverige
och övriga EU har sett ut. Därefter introducerar vi den nya definitionen av
inköpscentral i LOU. Därpå följer en kortare beskrivning av ett urval av de
inköpscentraler som finns i Sverige idag. De fördelar och nackdelar som är
förknippade med samordnad upphandling och inköpscentraler beskrivs sedan
översiktligt. Avslutningsvis presenterar vi de arbetssätt, roller och verktyg, utöver
grossistverksamhet, som kan användas av inköpscentraler lite närmare. Det som
särskilt tas upp är ingående av ramavtal, dynamiska inköpssystem,
inköpscentralers möjlighet att agera som självständig mellanhand och den nya
möjligheten för inköpscentraler att erbjuda stödverksamhet.
Samordnad upphandling i den privata och den offentliga sektorn
Samordnad upphandling är inget unikt för den offentliga sektorn. Tvärtom är det
vanligt förekommande även i den privata sektorn, till exempel inom industrin och
detaljhandeln. Huvudsyftet är att minska inköpspriser och inköpskostnader i alla
faser av produktionen och distributionen. De flesta större koncerner har centrala
inköpsenheter som specialiserat sig på att säkra en tillförlitlig tillgång av
nödvändiga produkter för företaget på förmånliga villkor.206
Tillfällig samordnad upphandling
Samordnad upphandling kan antingen ske stadigvarande eller på mer tillfällig
grund. Bestämmelser om tillfällig gemensam upphandling har inte reglerats
tidigare men i det nya direktivet har det införts bestämmelser om detta.
EU-lagstiftarens motiv till att införa bestämmelser om tillfällig gemensam
206 OECD Centralised Purchasing Systems in the European union (2011), s. 16.
I8H7

upphandling är att de nya bestämmelserna om inköpscentraler endast tar sikte på
verksamheter som bedrivs stadigvarande. De upphandlingar som genomförs
gemensamt på en mer tillfällig grund faller då utanför bestämmelsernas
tillämpningsområde (läs mer om detta nedan under avsnitt 7.2.1).
För att tydliggöra att tillfälliga samarbeten även fortsättningsvis ska vara tillåtna
har EU-lagstiftaren valt att införa särskilda regler om detta.
Den svenska lagstiftaren har resonerat på ett annat sätt. Regeringen håller med
EU-lagstiftaren om att det är viktigt att tillfälligt samordnade upphandlingar även
fortsättningsvis kommer till stånd. Däremot anser regeringen att det inte behöver
införas särskilda bestämmelser om tillfälligt samordnade upphandlingar i den nya
lagen eftersom upphandlingsbestämmelserna i övrigt inte hindrar sådan
upphandling.207
7.2.1 Samordnad upphandling genom inköpscentral
Det är bara inköpscentraler som får använda sig av de nya reglerna om
grossistverksamhet. I detta avsnitt beskriver vi vad en inköpscentral är och vad de
nya bestämmelserna om inköpscentraler innebär.
Vad är en inköpscentral?
En inköpscentral är enligt definitionen i 1 kap. 14 § LOU en upphandlande
myndighet208 som stadigvarande tillhandahåller centraliserad inköpsverksamhet i
form av
1. anskaffning av varor eller tjänster som är avsedda för upphandlande
myndigheter, eller
2. tilldelning av kontakt eller ingående av ramavtal om varor, tjänster eller
byggentreprenader som är avsedda för upphandlande myndigheter. 209
Nyheter i de nya bestämmelserna om inköpscentraler
En nyhet i de nya reglerna om inköpscentraler är begreppet ”centraliserad
inköpsverksamhet”. Begreppet ingår i definitionen av inköpscentral och dess
207 Prop. 2015/16:195 s. 543–544.
208 Enligt definitionen i LUF kan även upphandlande enheter vara inköpscentraler, se 1 kap. 13 § LUF
och Prop. 2015/16:195 s. 535–356.
209 Definitionen av inköpscentral i 2007 års LOU stadgades i 2 kap. 9 a § och var utformad på följande
sätt: Med inköpscentral avses en upphandlande myndighet som
1. ingår ramavtal om byggentreprenader, varor eller tjänster som är avsedda för andra upphandlande
myndigheter, eller
2. medverkar vid en offentlig upphandling i egenskap av ombud åt flera upphandlande myndigheter.
88 II

innebörd framgår därför av denna definition (se punkt ett och två i definitionen
ovan). Om en upphandlande myndighet stadigvarande bedriver centraliserad
inköpsverksamhet är den per definition en inköpscentral.
Att en inköpscentral ska bedrivas stadigvarande är också en nyhet och fanns inte
med i den tidigare definitionen av inköpscentral. Avsikten är enligt regeringen att
tydliggöra skillnaden mellan en inköpscentral och en tillfällig gemensam
upphandling som genomförs av flera upphandlande myndigheter. Vad gäller den
närmare innebörden av begreppet menar regeringen att den måste fastställas i
rättstillämpningen.210
I LOU-direktivet konstaterar EU-lagstiftaren att användningen av centraliserade
inköpsmetoder ökar i de flesta medlemsstater. EU-lagstiftaren konstaterar vidare
att centraliserade inköpsmetoder bidrar till att öka konkurrensen och att de bör
bidra till att professionalisera den offentliga upphandlingen på grund av att
inköpsvolymerna blir större. 211 Definitionen av inköpscentral beskrivs i direktivet
på följande sätt:
”För det första bör de [inköpscentralerna] kunna agera som grossister
genom inköp, lagring och återförsäljning eller, för det andra, som
mellanhänder genom att tilldela kontrakt, driva dynamiska inköpssystem
eller ingå ramavtal som ska användas av upphandlande myndigheter. Denna
roll som mellanhand kan i vissa fall utföras genom att relevanta
tilldelningsförfaranden genomförs självständigt, utan detaljerade
instruktioner från berörda upphandlande myndigheter; i andra fall kan
detta ske genom att de relevanta tilldelningsförfarandena genomförs enligt
instruktioner från berörda upphandlande myndigheter, på deras vägnar och
för deras räkning.”212
Som framgår av definitionen ovan kan en inköpscentral bedriva sin verksamhet i
huvudsakligen två olika former:
1. Inköpscentralen kan anskaffa varor och tjänster som sedan ska säljas
vidare till upphandlande myndigheter. Inköpscentralen agerar då som
210 Prop. 2015/16:195 s. 534.
211 Skäl 69, LOU-direktivet.
212 Skäl 69, LOU-direktivet.
I8G9

grossist.213 Inköpscentralen upphandlar varor eller tjänster för att
antingen lagerhålla eller på annat sätt tillhandhålla dessa produkter för
senare vidareförsäljning till andra upphandlande myndigheterna. Denna
funktion är ny från 1 januari 2017 och syftar till att underlätta inköp av
generiska produkter och tjänster för upphandlande myndigheter.214
Läs mer om grossistfunktionen i avsnitt 7.3
2. Inköpscentralen kan även fortsättningsvis tilldela kontrakt och ingå
ramavtal som ska användas av andra myndigheter. Tidigare kunde
inköpscentralen antingen ingå ramavtal för andras räkning eller agera som
ombud. Den nya definitionen av inköpscentral tillåter också att
inköpscentraler agerar som självständig mellanhand, det vill säga
upphandlar ett enskilt kontrakt som är avsett till en annan myndighet men
som inköpscentralen upphandlar i eget namn och på eget ansvar.215
Denna nyhet beskrivs närmare i avsnitt 7.3.2.
En annan nyhet är att inköpscentraler får tillhandahålla stödverksamhet för inköp.
Denna typ av stödverksamhet är sannolikt aktiviteter som går utöver de som ryms
i begreppet centraliserad inköpsverksamhet.216
Enligt direktivet rör det sig särskilt om
• stöd genom teknisk infrastruktur som gör det möjligt för upphandlande
myndigheter att tilldela offentliga kontrakt eller ingå ramavtal för
byggentreprenader, varor eller tjänster,
• rådgivning om genomförande eller utformning av offentliga
upphandlingsförfaranden och
• förberedande och administration av upphandlingsförfaranden på den
upphandlande myndighetens vägnar och för denna.217
213 1 kap. 14 § LOU. Prop. 2015/16:195 s. 940.
214 Prop. 2015/16:195 s. 528 f.
215 Ibid s. 533.
216 Åsa Edman, Inköpscentralens nya roller, förfaranden och arbetssätt, UrT 2016 nr 4 s. 359.
217 Artikel 2.15, LOU-direktivet.
90 G^

De nya bestämmelserna om inköpscentraler innebär att en upphandlande
myndighet kan använda sig av en inköpscentral på fem olika sätt.218
En upphandlande myndighet kan:
1. köpa varor eller tjänster direkt från en inköpscentral
2. ge en inköpscentral i uppdrag att genomföra en upphandling (enskilt
kontrakt eller ett ramavtal) för den upphandlande myndighetens räkning
(inköpscentralen kan genomföra upphandlingen antingen som ett ombud
eller som en självständig mellanhand)
3. använda sig av ett dynamiskt inköpssystem som drivs av en inköpscentral
4. avropa från ett ramavtal som upphandlats av en inköpscentral219
5. köpa stödverksamhet för inköp av en inköpscentral (under förutsättning att
man samtidigt anlitar inköpscentralen för att tillhandahålla centraliserad
inköpsverksamhet, dvs. någon av punkter 1–4 ovan.)220
För alla dessa ”tjänster” kan en upphandlande myndighet vända sig direkt till en
inköpscentral utan att detta behöver upphandlas.221
Avslutningsvis har det införts en bestämmelse i LOU som öppnar upp för
konkurrens mellan inköpscentraler i Europa. En upphandlande myndighet får
använda sig av centraliserad inköpsverksamhet som erbjuds av en inköpscentral i
en annan medlemsstat i Europeiska unionen.222 Att denna möjlighet gäller all
centraliserad inköpsverksamhet innebär att upphandlande myndigheter även får
köpa direkt från inköpscentraler i andra medlemsstater som bedriver
grossistverksamhet.
I bilaga 2 finns relevant lagtext för LOU och LUF och regleringen i de
bakomliggande direktiven (artiklar och skäl).
218 Jfr. Ignacio Herrera Anchustegui, Centralising public procurement and competitiveness in
Directive 2014/24, conference paper from UACES 45 th Annual Conference Bilbao (2015), s. 4. I denna
text finns dock inte första punkten med.
219 Förutsatt att den upphandlande myndigheten ingår i den avropsberättigade kretsen.
220 7 kap. 10 § LOU och Prop. 2015/16:195 s. 1016.
221 7 kap. 10–12 §§ LOU.
222 7 kap. 15 § LOU.
G9K1

7.2.2 Inköpscentraler kan se ut på olika sätt
Det finns två stora nationella inköpscentraler i Sverige: Statens inköpscentral vid
Kammarkollegiet (Statens inköpscentral) och SKL Kommentus Inköpscentral AB
(SKI). Deras ramavtal omsätter cirka 20 miljarder kronor årligen.223
Statens inköpscentral har uppdraget att ingå ramavtal om varor och tjänster som
är avsedda för andra statliga myndigheter. Inom IT och telekom gäller uppdraget
hela den offentliga förvaltningen, det vill säga även kommuner och landsting.
Myndigheter under regeringen är i huvudregel skyldiga att använda de statliga
ramavtalen. Detta framgår av förordning (1998:796) om statlig inköpssamordning.
Enligt förordningen har myndigheter under regeringen dock möjlighet att göra
avsteg från de statliga ramavtalen om de finner att en annan form av avtal
sammantaget är bättre. Om en myndighet gör avsteg ska den enligt förordningen
anmäla det till Statens inköpscentral.
SKI riktar sig till kommuner, landsting och de kommunala företagen.
Inköpscentralen arbetar med att samordna inköp för hela den kommunala och
landstingskommunala sektorn. Inköpscentralen är indelad i tre avdelningar:
kategoristyrning, upphandling och hållbarhet. I SKI ingår även en regional
inköpscentral som benämns Stockholms Inköpscentral (STIC). STIC levererar
ramavtal till ett antal stockholmskommuner som slagit sig samman för att
tillsammans med inköpscentralen bättre nyttja resurser i planerade och
samordnade upphandlingar.
Vidare finns det ett fåtal ytterligare inköpscentraler som verkar nationellt men för
särskild bransch. Värmek är ett exempel på en sådan inköpscentral. Värmek drivs
som en medlemsägd förening och upphandlar teknik, produkter och tjänster för
sina medlemmar inom försörjningssektorn.
Ett annat exempel är inköpscentralen HBV som är inköpscentral åt Sveriges
allmännyttiga bostadsbolag. De genomför samordnade upphandlingar av
produkter och tjänster kopplade till byggnation, renovering och förvaltning av
fastigheter. Utöver ramavtal erbjuder HBV skräddarsydda upphandlingar och
konsultation i upphandlingsfrågor samt en rad kringtjänster som trepartsavtal och
fakturahantering.
223 Åsa Edman, Inköpscentralens nya roller, förfaranden och arbetssätt, UrT 2016 nr. 4 s. 353.
92 GN

Därutöver finns det ett flertal regionala och lokala inköpscentraler. Bland dessa
kan nämnas Förvaltningen Göteborgs Stad Inköp och Upphandling (tidigare
Upphandlingsbolaget Göteborg), Inköp Gävleborg, Umeå kommun och
Upphandlingscenter (Fjärde storstadsregionen).
Driftsformen för en inköpscentral kan se olika ut och upphandlingsreglerna ställer
inga krav i fråga om val av juridisk form för verksamheten. Det finns
inköpscentraler som drivs privaträttsligt, som till exempel genom aktiebolag (SKI)
och ekonomisk förening, eller så kan de drivas offentligrättsligt som till exempel
genom ett kommunalförbund (Inköp Gävleborg och Upphandlingscenter),
gemensam nämnd (Upphandlingssamverkan i Jämtlands län) eller i förvaltning.224
7.2.3 Inköpscentralers möjlighet att upphandla ramavtal och driva
dynamiska inköpssystem
En upphandlande myndighet kan använda sig av en inköpscentral på fem olika
sätt, se faktaruta ovan i avsnitt 7.2.1. En upphandlande myndighet kan utöver att
köpa direkt från en inköpscentral som bedriver grossistverksamhet bland annat
avropa från ramavtal som ingås av en inköpscentral och använda sig av dynamiska
inköpssystem som drivs av en inköpscentral. De två sistnämnda sätten för en
upphandlande myndighet att använda sig av en inköpscentral ligger utanför vårt
uppdrag i denna rapport. I analysen av grossistverksamhet kan det dock vara av
intresse att titta på vilka andra roller och funktioner en inköpscentral kan använda
sig av. I följande avsnitt kommer vi därför gå igenom grunderna för ramavtal och
dynamiska inköpssystem och kort redogöra för hur en inköpscentral kan tillämpa
dem.
Ramavtal
Ett ramavtal är ett avtal som ingås mellan en eller flera upphandlande
myndigheter och en eller flera leverantörer med syfte att bestämma villkoren i
kontrakt som senare ska tilldelas under en given tidsperiod.225
Den största skillnaden mellan ett ramavtal och ett kontrakt är att ett kontrakt
avser en faktisk anskaffning. Ramavtal fastlägger istället helt eller delvis villkoren
224 Inköpscentralen ”Förvaltningen Göteborgs Stad Inköp och upphandling” är intressant i detta
sammanhang då inköpscentralen den 1 januari 2017 övergick från att ha varit ett aktiebolag
(Upphandlingsbolaget i Göteborg) till att bli en förvaltning.
225 1 kap. 20 § LOU.
G9L3

för flera, eventuella, framtida anskaffningar under en given tidsperiod (genom
kontrakt).
Det vanligaste och mest etablerade arbetssättet för inköpscentraler i Sverige är att
ingå ramavtal som andra upphandlande myndigheter kan använda sig av.
Kontrakt som grundar sig på ett ramavtal (även kallat avrop) får endast ingås
mellan en upphandlande myndighet som har identifierats för detta syfte i
upphandlingsdokumenten.226 De upphandlande myndigheter som är identifierade
för att använda sig av ramavtal kallas också avropsberättigade.
Bestämmelserna om ramavtal i LOU skiljer på fyra olika typer av ramavtal:
(i) Ramavtal med en leverantör där alla villkor är fastställda.
För denna typ av ramavtal ska efterföljande kontrakt tilldelas i enlighet
med villkoren i ramavtalet. Ramavtal med en leverantör är inte särskilt
vanligt hos inköpscentraler.
(ii) Ramavtal med flera leverantörer där alla villkor är fastställda. För denna
typ av ramavtal ska den upphandlande myndigheten använda objektiva
villkor för att avgöra vilken av leverantörerna som ska tilldelas kontraktet
(fördelningsnyckel). En vanligt förekommande fördelningsnyckel hos
inköpscentraler är rangordning. Rangordning innebär att
avropsberättigade myndigheter i första hand ska göra sina avrop från
leverantören som är etta på listan och om inte denna leverantör kan
leverera får myndigheten gå vidare till leverantör två, och så vidare.
(iii) Ramavtal med flera leverantörer där alla villkor inte är fastställda.
Kontrakt som baseras på denna typ av ramavtal tilldelas efter en förnyad
konkurrensutsättning som påminner om en vanlig upphandling men där
bara ramavtalsleverantörerna får delta.
(iv)För att öka flexibiliteten har en ny bestämmelse om kombinerade
ramavtal införts i LOU. Det innebär att det är möjligt att i ett och samma
ramavtal ha delar av (ii) och (iii) – dvs. delar med samtliga villkor
fastställda och delar där samtliga villkor inte är fastställda.
226 7 kap. 3 § LOU.
94 GS

Dynamiska inköpssystem
Upphandlande myndigheter och inköpscentraler har enligt LOU en möjlighet att
använda sig av dynamiska inköpssystem. Ett dynamiskt inköpssystem är en metod
för tilldelning av kontrakt.227 Det är alltså inte ett upphandlingsförfarande på
samma sätt som till exempel öppet förfarande eller konkurrenspräglad dialog.
Istället påminner det mer om en form av ramavtal med förnyad
konkurrensutsättning.
Användningsområde
Dynamiska inköpssystem kan användas för inköp av varor, tjänster eller
byggentreprenader som används frekvent, är allmänt tillgängliga på marknaden
och tillgodoser den upphandlande myndighetens behov. Ett dynamiskt
inköpssystem gör det möjligt för en inköpscentral att få tillgång till ett särskilt
brett urval av anbud, och på så sätt utnyttja konkurrensen på bästa sätt.
Användande av dynamiskt inköpssystem sker i två steg
Det första steget vid användning av ett dynamiskt inköpssystem är att en
upphandlande myndighet eller en inköpscentral inrättar systemet. Inrättandet av
ett dynamiskt inköpssystem ska följa bestämmelserna för så kallat selektivt
förfarande (med den skillnaden att antalet kvalificerade anbudssökande som får
delta i systemet inte får begränsas). Ett dynamiskt inköpssystem ska drivas som en
helt elektronisk process. Det får inte tas ut någon administrativ avgift av en
leverantör som deltar eller vill delta i systemet.
En upphandlande myndighet som inrättar ett dynamiskt inköpssystem ska
annonsera detta på samma sätt som vid andra upphandlingar. Det dynamiska
inköpssystemet ska ha en bestämd giltighetstid, men det finns inga bestämmelser
om en längsta giltighetstid. En upphandlande myndighet ska under hela
giltighetstiden ge leverantörer möjlighet att ansöka om att få delta i systemet.
Alla leverantörer som uppfyller kvalificeringskraven ska godkännas.
Om systemet drivs av en inköpscentral får det även användas av andra
upphandlande myndigheter än de som deltog i den ursprungliga upphandlingen.
227 Se 8 kap. 1–14 §§ LOU.
G9U5

Detta förutsätter emellertid att inköpscentralen, när den gjorde upphandlingen,
upplyst om att systemet får användas även av andra upphandlande myndigheter.
Ett dynamiskt inköpssystem är alltså öppnare och mer flexibelt än ett ramavtal.
Det andra steget i ett dynamiskt inköpssystem är tilldelningen av enskilda
kontrakt. Den upphandlande myndigheten som använder systemet ska bjuda in
alla leverantörer som godkänts som deltagare i det dynamiska inköpssystemet att
lämna anbud för varje kontrakt som ska tilldelas enligt systemet. Leverantörerna i
inköpssystemet ska normalt sett ha minst tio dagar på sig att komma in med
anbud.
7.3 Grossistverksamhet – ett nytt verktyg för
inköpscentraler
I nya LOU har det införts bestämmelser som ger inköpscentraler möjlighet att
köpa varor och tjänster i eget namn för vidareförsäljning till upphandlande
myndigheter. Detta innebär att upphandlande myndigheter kan köpa varor och
tjänster direkt från en inköpscentral under förutsättning att inköpscentralen har
upphandlat dessa varor och tjänster i enlighet med gällande
upphandlingslagstiftning.
I detta avsnitt redogör Upphandlingsmyndigheten för hur nyheten om att
inköpscentraler får bedriva grossistverksamhet ska tillämpas. Därefter berör vi
kort ansvarsfördelningen för att upphandlingslagstiftningen följs, liksom den
kritik som har framförts mot bestämmelserna. Vi gör sedan en genomgång av
för- och nackdelar med grossistverksamhet och ger exempel på
upphandlingsföremål som kan vara lämpliga. Avslutningsvis berörs frågan om hur
behovet av de nya bestämmelserna ser ut.
7.3.1 Bakgrund
Redan i 2004 års LOU-direktiv fanns möjlighet att införa regler om
grossistverksamhet för inköpscentraler. Sverige valde då att inte införa denna
möjlighet. En anledning var att det inte tycktes finnas något behov av denna
reglering. En annan anledning var att regeringen ansåg att inköpscentralen utsatte
sig för en för stor affärsmässig risk genom att upphandla varor och tjänster för
vidareförsäljning. Men samtidigt förutspåddes det att föreställningen av vad en
grossist är kan komma att förändras i takt med att alltmer av handeln sker på
96 GM

elektronisk väg. Därför kunde det inte uteslutas att grossistfunktionen i framtiden
skulle framstå som ändamålsenlig.228
Även i 2014 års LOU-direktiv är det valfritt för medlemsstaterna att införa
bestämmelser om grossistverksamhet i den nationella lagstiftningen. I förarbetena
till nya LOU anger regeringen att den framtid som man i tidigare utredningar hade
förutspått nu var här. Den snabba tekniska utvecklingen och det faktum att allt
mer handel sker på elektronisk väg innebär enligt regeringen att möjligheten för
inköpscentraler att köpa varor och tjänster genom att agera som grossister har
blivit alltmer aktuell. Regeringen anser också att behovet av grossistfunktionen har
ökat.229
Grossistverksamhet är inte något nytt i Europa utan har funnits i olika former
tidigare. Enligt en rapport från OECD från 2011 var en vanlig modell för
samordnad upphandling i Europa tidigare den så kallade "monopolmodellen".
Enligt denna modell inrättade staten en central inköpsenhet för att göra stora
inköp direkt från leverantörer. Upphandlande myndigheter var sedan tvungna att
köpa varor och tjänster direkt från dessa centrala inköpsenheter. Den centrala
inköpsenheten bedrev alltså en slags grossistverksamhet som var obligatorisk för
upphandlande myndigheter att använda sig av.
Med tiden har en utveckling skett i riktning mot att överge denna monopolmodell
till förmån för en mer decentraliserad inköpssamordning med flexiblare regler.
Det är fortfarande vanligt med centrala inköpsenheter i Europa.
Men deras inriktning har förändrats till att upphandlande myndigheter får större
frihet att köpa varor och tjänster som behövs från andra källor, om de anser att det
skulle leda till bättre valuta för pengarna. En annan förändring som beskrivs i
rapporten är att många centrala inköpscentraler har upphört med
grossistverksamhet för att istället fokusera sina samordnade upphandlingar på
ramavtal.230 Finland är ett exempel på ett land där samordningen av
upphandlingar har utvecklats på detta sätt, från grossistverksamhet till
ramavtalsupphandlingar.231
228 Prop. 2009/10:180 s. 262 ff. och Statskontorets PM offentliga inköpscentraler i Sverige, dnr
2008/162-5.
229 Prop. 2015/16:195 s. 530 f.
230 OECD Centralised Purchasing Systems in the European union (2011), s. 16.
231 Ibid s. 36.
G9H7

Även om det är tillåtet med grossistverksamhet för inköpscentraler i de flesta
medlemsstater är det vad vi vet endast Frankrike och England som har nationella
inköpscentraler som använder sig av denna möjlighet. Läs mer om dessa
inköpscentraler i avsnitt 7.4.
7.3.2 Tillämpning av grossistverksamhet hos inköpscentraler
En traditionell grossistverksamhet hos en inköpscentral innebär att en
inköpscentral köper in ett stort antal varor som lagerhålls för att sedan
återförsäljas till andra upphandlande myndigheter. Reglerna om
grossistverksamhet för inköpscentraler omfattar emellertid inte bara denna
traditionella grossistverksamhet utan omfattar även användning av så kallad
vidarefakturering.232
Vi utgår från tre exempelbilder för att på ett tydligt sätt beskriva hur tillämpningen
av en inköpscentral kan se ut.
Bakgrunden till exemplen är densamma: en upphandlande myndighet behöver
köpa in nya bildskärmar. Myndigheten bestämmer sig för att använda en
inköpscentral som bedriver grossistverksamhet för sitt inköp.
Exempel 1 – traditionell grossistverksamhet
232 Prop. 2015/16:195 s. 528. Se även Ds 2014/25 s. 434 f. där man istället för vidarefakturering
använder begreppet genomfakturering.
98 GI

I det första exemplet har inköpscentralen köpt in stora partier av bildskärmar för
olika upphandlande myndigheters behov. Inköpscentralen förvarar bildskärmarna
på ett stort lager. Den upphandlande myndigheten kan köpa bildskärmarna från
inköpscentralen direkt genom att beställa vad de vill ha inom det upphandlade
sortimentet och få dem levererade. Vid behov kan den upphandlande myndigheten
även välja och hämta bildskärmarna direkt på lagret.
Vidarefakturering
I förarbetena till de nya bestämmelserna om grossistverksamhet beskrivs
vidarefakturering som att ”[…]en inköpscentral agerar i egenskap av köpare och är
betalningsansvarig gentemot en leverantör men i sin tur fakturerar de
upphandlande myndigheterna som den köpta varan eller tjänster är avsedd för.”233
Upphandlingsmyndigheten har i framtagandet av denna rapport kommit till
slutsatsen att begreppet vidarefakturering inte är helt klart. Ett upplägg med
vidarefakturering kan enligt vår uppfattning utformas på många olika sätt. Hur ett
vidarefaktureringsupplägg ser ut kan påverkas av en mängd olika faktorer, bland
annat på vad som i det enskilda fallet är enklast och smidigast för de medverkande
parterna. Exemplet nedan är kraftigt förenklat.
Exempel 2 – vidarefakturering
Även i detta exempel köper den upphandlande myndigheten bildskärmarna direkt
från inköpscentralen. Här har inköpscentralen emellertid inte handlat upp ett stort
lager. Pris och övriga avtalsvillkor är precis som i traditionell grossistverksamhet
redan fastställt. Den upphandlande myndigheten kan välja direkt vad den vill ha
från ett färdigt utbud. När en beställning har kommit in från den upphandlande
myndigheten vänder sig inköpscentralen till en ramavtalsleverantör och avropar
233 Prop. 2015/16:195 s. 528.
G9G9

de bildskärmar som har beställts. Inköpscentralen betalar för bildskärmarna och
fakturerar sedan den upphandlande myndigheten. Bildskärmarna levereras direkt
till den upphandlande myndigheten och inköpscentralen undviker alltså på detta
sätt de arbetsuppgifter och risker det innebär att lagerhålla de uppköpta
bildskärmarna.
Med utnyttjande av ny teknik på området kan ett alternativ vara att
inköpscentralen tillsammans med leverantörerna erbjuder en särskild webbutik
som upphandlande myndigheter kan beställa från direkt på webben.234
Exempel 3 – inköpscentralen agerar mellanhand (och inte grossist)
En upphandlande myndighet kan som nämns ovan köpa varor och tjänster från en
inköpscentral. Inköpscentralen agerar då grossist. En upphandlande myndighet
kan enligt de nya bestämmelserna även köpa varor, tjänster och
byggentreprenader genom kontrakt som tilldelas av en inköpscentral.
Då agerar inköpscentralen inte grossist utan mellanhand.
En inköpscentral kan agera mellanhand på två olika sätt.
1. En inköpscentral kan agera som ombud genom att genomföra en
upphandling ”osjälvständigt” åt en annan upphandlande myndighet i den
upphandlande myndighetens namn. Det innebär att det som
inköpscentralen gör tillskrivs den upphandlande myndigheten;
2. En inköpscentral kan agera som en självständig mellanhand och
genomföra upphandlingar åt en eller flera upphandlande myndigheter i
eget namn och på eget ansvar. Inköpscentralen kan då på egen hand ta alla
beslut i upphandlingen och även tilldela kontrakt i eget namn. 235
234 Ett exempel på en sådan lösning är inköpscentralen Yorkshire Purchasing Organisation, YPO
https://www.ypo.co.uk/products-landing.
235 Prop. 2015/16:195 s. 533.
100 K^^

Om en inköpscentral upphandlar bildskärmar som är avsedda för annan
upphandlande myndighet genom att agera antingen som ombud eller som
självständig mellanhand kan inköpscentralen genomföra upphandlingen till och
med tilldelningen av kontrakt. Sedan är det myndigheten som ingår avtal med den
vinnande leverantören.236 Till skillnad från när en inköpscentral agerar grossist är
det alltså den upphandlande myndigheten som har ett avtalsförhållande med
leverantören. Så är fallet både när en inköpscentral agerar ombud och självständig
mellanhand.
När en inköpscentral agerar mellanhand och upphandlar varor, tjänster eller
byggentreprenader som är avsedda för ”andra” upphandlande myndigheter får det
röra sig om enskilda kontrakt, förnyade konkurrensutsättningar eller avrop
avsedda för en eller flera upphandlande myndigheter. Det kan även röra sig om
dynamiska inköpssystem som drivs av en inköpscentral och/eller ramavtal som
ingås av en inköpscentral. 237
Ansvarsfrågan
Det upphandlingsrättsliga ansvaret
Huvudregeln är att en upphandlande myndighet ska anses ha uppfyllt sina
skyldigheter enligt LOU när den köper varor och tjänster av en inköpscentral som
bedriver grossistverksamhet. Detta eftersom inköpscentralen i sin tur har
upphandlat enligt LOU. Den upphandlande myndigheten ansvarar emellertid för
att uppfylla skyldigheterna i LOU när det gäller de delar som den själv genomför.
Så är till exempel fallet när en upphandlande myndighet genomför en förnyad
konkurrensutsättning på ett ramavtal som ingåtts av en inköpscentral. En
upphandlande myndighet ansvarar också för att upphandlingslagstiftningen följs
när den ger en inköpscentral i uppdrag att genomföra en upphandling som
ombud.238
236 Ibid s. 941.
237 Ibid s. 533 och 539. Se även Åsa Edman, Inköpscentralens nya roller, förfaranden och arbetssätt,
UrT 2016 nr 4 s. 359.
238 Prop. 2015/16:195 s. 540 f, s. 1016 f, samt 7 kap 13 § LOU.
K1^0K1

Detta innebär att när en inköpscentral agerar grossist och säljer varor och tjänster
till andra upphandlande myndigheter så är det inköpscentralen som ensam
ansvarar för att bestämmelserna i upphandlingslagstiftningen följs. Det är alltså
inköpscentralen som blir motpart vid en eventuell domstolsprövning då en
leverantör ansökt om överprövning eller väckt talan som skadestånd.239
Det civilrättsliga ansvaret
När en upphandlande myndighet köper varor eller tjänster från en inköpscentral
som agerar grossist finns inget avtal mellan den upphandlande myndigheten och
leverantören. Det civilrättsliga köpeavtalet ingås mellan den upphandlande
myndigheten och inköpscentralen. Inköpscentralen agerar säljare i förhållande till
den upphandlande myndigheten och får därför ta på sig ansvarsfrågor som
leverans, garantiåtaganden och försäkringar gentemot den upphandlande
myndigheten.240 Inköpscentralen bör därför säkerställa att den har samma
rättigheter mot leverantören som de upphandlande myndigheterna har mot
inköpscentralen.
7.3.3 Varor och tjänster som kan vara lämpliga för grossistverksamhet
Grossistverksamhet i sin traditionella form är sannolikt mest ändamålsenlig för
inköp av stora volymer av standardiserade varor (och möjligtvis tjänster).
Även grossistverksamhet med vidarefakturering lämpar sig sannolikt bäst för
inköp av stora volymer av generiska produkter.241
Vad är då standardiserade eller generiska produkter? Som exempel kan nämnas
förbrukningsvaror som kontorsmaterial och hygien- och städprodukter. Det skulle
också kunna röra sig om enklare teknisk utrustning som headsets, bildskärmar,
tangentbord och andra tekniska tillbehör.
Anledningen till att grossistverksamhet lämpar sig bäst för denna typ av varor har
att göra med grossistfunktionens form och syfte. Vid tillämpning av
grossistfunktionen är det inköpscentralen som köper in varor eller tjänster som
inköpscentralen sedan ska sälja vidare till andra upphandlande myndigheter.
Den kravställning som inköpscentralen gör på upphandlingsföremålet måste vara
239 Ibid.
240 Åsa Edman, Inköpscentralens nya roller, förfaranden och arbetssätt, UrT 2016 nr 4, s. 361.
241 Prop. 2015/16:195 s. 528.
102 K^N

allmän så att varan eller tjänsten uppfyller flera olika myndigheters behov.
Det finns i normalfallet ingen möjlighet för de upphandlande myndigheterna att
anpassa eller i sin tur ställa krav på de varor eller tjänster som de önskar köpa
direkt från inköpscentralen.
Grossistverksamhet har i detta avseende likheter med när inköpscentraler ingår
ramavtal med flera leverantörer och med alla villkor fastställda (se avsnitt 7.2.3).
Vid avrop från denna typ av ramavtal får endast marginella ändringar göras och
ramavtalen lämpar sig därför bäst för generiska varor och tjänster där det inte
ställs några större krav på anpassning av upphandlingsföremålet.
Om en inköpscentral ska hjälpa upphandlande myndigheter med anskaffningar av
varor och tjänster som kräver mer behovsanpassning är det lämpligare att
inköpscentralen agerar i egenskap av mellanhand eller upphandlar ramavtal med
förnyad konkurrensutsättning.
Till skillnad från grossistverksamhet i den privata sektorn, där grossister ofta
upphandlar ett stort och brett utbud av produkter, kan kanske grossistverksamhet
i den offentliga sektorn även lämpa sig för smala produkter där det inte finns så
många alternativ på marknaden.
Vaccin är ett exempel på en sådan smalare produkt där grossistverksamhet kan
innebära fördelar. Marknaden för vaccin utmärker sig genom att det finns ett fåtal
väldigt stora leverantörer på en global marknad. Det förekommer också att
efterfrågan på vaccin är större än tillgången. Sverige är vidare en förhållandevis
liten kund på den globala marknaden. Om en inköpscentral upphandlar stora
partier vaccin för återförsäljning till berörda myndigheter kan Sverige bli en större
och mer intressant kund. Det kan leda till bättre priser och villkor och ge en
säkrare tillgång till vaccinet när tillgången är begränsad.242
Grossistfunktionen kan även vara av intresse vid inköp av specifika tjänster för att
skapa bättre marknadsförutsättningar. Hos kommuner och offentliga
organisationer i glesbygd kan det ibland vara svårt att få in anbud på
upphandlingar av till exempel specialisttjänster. Detta kan bero på att marknaden
inte är utvecklad på området eller att det endast finns små leverantörer som kan
242 Samtal med Åsa Edman, chefsjurist på SKL Kommentus inköpscentral.
K1^0L3

ha svårigheter att leverera på kontrakt med osäker volym. Det kan då finnas skäl
för flera kommuner att gå samman i en inköpscentral som bedriver
grossistverksamhet. I dessa skulle grossistfunktionen kunna leda till ett antal
fördelar för såväl leverantörer som upphandlande myndigheter (Se nedan).
Exempel
Ett antal glesbygdskommuner har samordnat delar av sina upphandlingar
genom att bilda en inköpscentral. Inköpscentralen får signaler från sina
uppdragsgivare att det finns ett behov av lokala tolkar men man vet också att
marknaden för tolkar inte är riktigt etablerad i regionen.243 Inköpscentralen
bestämmer sig för att agera som grossist för tolktjänster. Inköpscentralen
upphandlar ett ramavtal och avropar därefter från ramavtalet i eget namn och
på eget ansvar. Inköpscentralen kan sedan sälja vidare tolktjänsterna till sina
uppdragsgivare.
Inköpscentralen väljer att ge leverantörerna en volymgaranti och kan samordna
avropen vilket underlättar för leverantören. På detta sätt hoppas
inköpscentralen och uppdragsgivarna att de kan etablera en lokal marknad och
samtidigt få bra priser och andra villkor. Genom att agera grossist och
upphandla ett större ramavtal med volymgaranti säkrar inköpscentralen
tillgången till tolkar för sina uppdragsgivare.
Kommunerna ser också fördelar med att inte redan i upphandlingsdokumenten
behöva identifiera exakt vilka som ska vara avropsberättigade på ramavtalet.
På detta sätt begränsas inte vilka som kan använda sig av avtalet utan nya
parter kan tillkomma under avtalstiden och ändå få tillgång till kontraktet
genom att köpa direkt från inköpscentralen.
Ett annat skäl till att inköpscentralen väljer att agera grossist i upphandlingen
är att de vill underlätta själva inköpet av tolktjänster för sina uppdragsgivare så
att de får mer tid över till sin kärnverksamhet. Uppdragsgivarna behöver inte
genomföra ett avrop själv från leverantören utan kan vända sig direkt till
inköpscentralen.
243 Ett stort problem på marknaden för tolkar är bristen på tolkar generellt. Det finns för få tolkar i
förhållande till behovet i hela Sverige, även i storstadsregionerna.
104 K^S

Notera att en inköpscentral eller en enskild upphandlande myndighet alltid kan
lämna volymgarantier vid upphandling av ramavtal. Det är alltså inte enbart
inköpscentraler som bedriver grossistverksamhet som får lämna garantier.
Enligt Upphandlingsmyndighetens erfarenhet är det dock ovanligt att
inköpscentraler använder sig av den möjligheten. Den risk det innebär att lämna
en volymgaranti kan möjligen minska för en inköpscentral som agerar grossist,
eftersom den inte behöver låsa ett ramavtal till ett på förhand angivet antal
avropsberättigade upphandlande myndigheter. Ett exempel på en volymgaranti
kan vara att en inköpscentral ger leverantören en garanti att den inom ett ramavtal
kommer att köpa ett visst minimum antal timmar per år av tolktjänster.
Leverantören har då rätt till skadestånd om volymgarantin inte uppfylls, vilket
innebär en stor ekonomisk risk för inköpscentralen.244
Exempel
Sue Arrowsmith beskriver i boken The law of public and utilities procurement
ett exempel på hur en inköpscentrals grossistverksamhet för tjänster skulle
kunna se ut. I Arrowsmiths exempel upphandlar en inköpscentral ett visst antal
timmar av städtjänster som täcker ett särskilt geografiskt område. Sedan säljer
inköpscentralen vidare städtjänsterna till upphandlande myndigheter inom det
definierade geografiska området.245
7.3.4 Kritik som framförts om bestämmelserna om grossistverksamhet
De nya bestämmelserna om att en inköpscentral kan agera som grossist har mötts
av en del kritik. Flera remissinstanser framförde att förslaget skulle kunna leda till
att konkurrensen på marknaden hindras, begränsas eller snedvrids. Vidare
framfördes att grossistverksamhet skulle kunna leda till ett risktagande med
offentliga medel. Det har också framförts en oro för att bestämmelserna kan
missgynna små och medelstora företag.246
244 Hellner m.fl. Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, s. 108.
245 Sue Arrowsmith, The law of public utilities procurement: regulation in the EU and UK, vol 1 (3rd
edn, 2014) s. 536.
246 Prop. 2015/16:195 s. 528–531. Se även OECD, Centralised purchasing Systems in the European
union (2011), s. 20–21.
K1^0U5

Regeringen gjorde dock bedömningen att grossistfunktionen kan införas utan att
detta i sig snedvrider eller hämmar konkurrensen. Regeringen menade också att
den affärsmässiga risk som inköpscentraler kan antas komma att ta i och med
bedrivandet av grossistverksamhet sannolikt är liten.
Tillämpningen och effekterna av bestämmelserna om grossistverksamhet ska
enligt regeringen följas upp och granskas av lämplig myndighet.247
7.3.5 För- och nackdelar med grossistverksamhet
Pris- och volymfördelar bland fördelarna med grossistverksamhet
Den tydligaste fördelen med grossistverksamhet är att en inköpscentral som köper
in stora volymer av varor eller tjänster för vidareförsäljning borde öka
förutsättningarna att få lägre priser och andra förmånliga villkor på de inköpta
produkterna. Regeringens motiv till att införa bestämmelser om
grossistverksamhet var bland annat att inköpscentralernas verksamhet kan leda
till betydande besparingar för den offentliga sektorn och att det därför är angeläget
att inköpscentralerna ges bästa möjliga förutsättningar att åstadkomma detta.248
Till skillnad från när inköpscentraler upphandlar ramavtal är volymen på ett avtal
som upphandlas genom traditionell grossistverksamhet typiskt sett fastställd när
anbud lämnas och om alla andra villkor är jämförbara, borde det leda till mer
förmånliga villkor för det offentliga.249 Förutom låga priser är andra fördelar för
den upphandlande myndigheten att det är snabbt och enkelt att köpa direkt från
en inköpscentral. I bästa fall kan en upphandlande myndighet minska sina
administrativa kostnader och få tid över att koncentrera sig på sin
kärnverksamhet. Det uppstår vidare inga diskussioner om vilka som är
avropsberättigade. Upphandlande myndigheter bör kunna köpa från
inköpscentralen även om de inte har identifierats som avropsberättigade i den
ursprungliga upphandlingen. Att inköpscentralen tar på sig det
upphandlingsrättsliga avtalet gentemot leverantören innebär också att en
upphandlande myndighet inte behöver bekymra sig över att köpet ska överprövas.
247 Prop. 2015/16:195 s. 528–531.
248 Ibid.
249 OECD, Centralised Purchasing Systems in the European union (2011), s. 18.
106 K^M

För leverantörer kan det vara en fördel att det är inköpscentralen som har det
civilrättsliga ansvaret gentemot de upphandlande myndigheterna. Det innebär till
exempel att det är inköpscentralen som får ta emot reklamationer på varor eller
tjänster som inte fungerar som de ska.250 Det kan också vara en fördel för
leverantören att bara ha inköpscentralen som avtalspart istället för många olika
upphandlande myndigheter.
Grossistverksamhet kan leda till en begränsning av marknaden för
leverantörer
De nackdelar som finns med grossistverksamhet överensstämmer enligt
Upphandlingsmyndighetens uppfattning i huvudsak med den kritik som framförts
av de nya reglerna. De risker och nackdelar som finns med grossistverksamhet är
också i huvudsak desamma som framförs för samordnad upphandling generellt.
En risk med grossistverksamhet är att den kan begränsa marknaden för
leverantörer. Denna risk ligger dock inte huvudsakligen i grossistverksamheten
som sådan utan påverkas i hög grad av inköpscentralens inköpsstrategi. Inköp av
stora partier passar typiskt sätt stora leverantörer, vilket leder till att små och
medelstora företag (SME) kan missgynnas. Med en bra inköpsstrategi bör dock
dessa risker kunna begränsas. Bland annat bör inköpscentraler dela upp
upphandlingar i mindre delar och i geografiska områden för att även mindre
företag ska kunna konkurrera om kontrakten.
Enligt nya bestämmelser i LOU är upphandlande myndigheter tvungna att ta
ställning till om det går att dela upp en upphandling i flera delkontrakt. Det har
också införts en uttrycklig möjlighet för upphandlande myndigheter att bestämma
om anbud får lämnas på samtliga eller vissa kombinationer av delkontrakt samt
begränsa antalet delkontrakt som kan tilldelas en anbudsgivare.251 En av
fördelarna med grossistverksamhet, att inköpscentralen kan få bättre priser vid
stora bulkinköp, kan dock påverkas negativt om upphandlingarna delas upp i för
många delar.
250 Här är det viktigt att inköpscentralen säkerställer att den har samma rättighet mot leverantören som
de upphandlande myndigheterna har mot inköpscentralen.
251 4 kap. 13–17 §§ LOU.
K1^0H7

Inköpscentraler kan ta en ekonomisk risk med grossistverksamhet
En annan nackdel med grossistverksamhet är den ekonomiska risk som en
inköpscentral kan komma att ta genom att upphandla produkter för
vidareförsäljning. Det är av stor vikt att en genomtänkt behovs- och
marknadsanalys görs innan en inköpscentral bestämmer sig för att upphandla
stora volymer varor och/eller tjänster för vidareförsäljning. Det kan till exempel
vara mindre lämpligt för en inköpscentral att göra stora inköp av varor med snabb
teknisk utveckling. Risken är annars att varorna inte längre efterfrågas i takt med
att utvecklingen på området gör att upphandlande myndigheters behov ändras.
Om en inköpscentral till exempel överskattar behovet av en viss produkt och sedan
inte får de produkter som de har köpt in sålda uppstår kostnader för det offentliga.
Om inköpscentralen sänker priserna på de produkter som de har svårt att sälja kan
detta också leda till en störning på marknaden.
Den ekonomiska risk som en inköpscentral tar genom att bygga upp lager som
sedan inte går att sälja kan till viss del begränsas om inköpscentralen har ett
ramavtal i botten som den avropar ifrån. Då behöver inköpscentralen inte bygga
upp stora lager utan kan istället avropa från ramavtalet när den får signaler på att
upphandlande myndigheter är intresserade. En nackdel med ett sådant upplägg är
att det kan vara svårare för inköpscentralen att få lika bra villkor om volymen inte
blir tillräckligt stor eller säker för leverantören. Om inköpscentralen ger
leverantören en volymgaranti för avrop innebär även detta en ekonomisk risk för
inköpscentralen. En volymgaranti har i detta avseende stora likheter med att
bygga upp ett lager.
En annan nackdel som inköpscentraler har uttryckt är att det är administrativt
betungande att bedriva grossistverksamhet. Att inträda rollen som säljare innebär
nya arbetsuppgifter och nya ansvar för en inköpscentral. Inköpscentralen tar inte
bara på sig det upphandlingsrättsliga ansvaret utan får även det civilrättsliga
ansvaret gentemot köparen, det vill säga de upphandlande myndigheterna.
Det innebär att inköpscentralen får ta hand om exempelvis frågor som rör
reklamationer och garantier.252 Håller inköpscentralen dessutom eget lager och
sköter logistik och distribution innebär naturligtvis även det många nya och
resurskrävande arbetsuppgifter.
252 Se även ovan under avsnitt 7.3.2 om ansvarsfrågan.
108 K^I

7.3.6 Hur ser behovet ut?
Bestämmelserna om att inköpscentraler får agera grossist är en nyhet och det är
svårt att uttala sig om hur användningen av bestämmelserna kommer att se ut i
Sverige. I en del andra EU-länder har möjligheten för inköpscentralen att agera
grossist funnits sedan 2004 års LOU-direktiv infördes. Det har trots det inte
använts i någon större utsträckning.
När det gäller intresset hos de största inköpscentralerna i Sverige har SKL
Kommentus framfört att grossistverksamhet inte finns med i deras treårsplan.253
Däremot utesluter inte inköpscentralen att de i framtiden kan komma att använda
sig av att köpa in varor och tjänster för vidareförsäljning. Statens Inköpscentral vid
Kammarkollegiet ser också lite avvaktande på nyheten och har för närvarande inga
planer på att använda sig av grossistverksamhet. Båda inköpscentralerna har dock
framfört att de under 2017 kommer att utreda möjligheten att bedriva
grossistverksamhet.
En faktor som enligt Upphandlingsmyndighetens uppfattning verkar ha betydelse
för hur användbar och efterfrågad möjligheten att verka som grossist är, är om
inköpscentralerna verkar på nationell, regional eller lokal nivå. Mot bakgrund av
den faktainsamling som vi har gjort under arbetet med denna rapport drar vi
slutsatsen att det är bland de regionala och lokala inköpscentralerna som man ser
störst möjligheter med de nya bestämmelserna om grossistfunktionen.254
På lokal nivå kan grossistverksamhet sannolikt bli mer effektiv än på nationell nivå
där omfattningen i sig kan bli väldigt resurskrävande och administrativt
betungande. Kanske kommer fler mindre inköpscentraler etableras lokalt om man
ser att grossistfunktionen kan underlätta samverkan och ett gemensamt
användande av upphandlade produkter.
7.4 Kort europeisk utblick
Även om möjligheten att bedriva grossistverksamhet har funnits hos många EU-
länder sedan 2004 års direktiv infördes verkar inte grossistrollen vara allmänt
utbredd bland europeiska inköpscentraler. Det finns emellertid ett par exempel på
253 Åsa Edman på Upphandlingsmyndighetens konferens den 21 november 2016.
254 Se bland annat Inköpscentralernas nya roll, film från panelsamtal inspelad under Almedalen 2016
http://upphandling24.se/inkopscentralernas-nya-roll-vi-ser-framtiden (hämtat 2017-03-01).
K1^0G9

inköpscentraler som agerar grossister och säljer varor till andra upphandlande
myndigheter.
England
Den brittiska inköpscentralen Yorkshire Purchasing Organisation (YPO) bedriver
grossistverksamhet och säljer till exempel skol- och kontorsmaterial, livsmedel och
möbler. Produkterna som YPO upphandlar och lagerför kan köpas direkt på deras
webbsida precis som på en vanlig webbutik. Webbutiken är öppen för alla så även
privatpersoner och företag kan köpa direkt från butiken men med lite andra villkor
än vad som gäller för upphandlande myndigheter.
Frankrike
Den största inköpscentralen i Frankrike, L’Union des Groupements d’Achats
Publics (UGAP), har grossistverksamhet av ett stort antal varor från
förbrukningsvaror till möbler och läkemedel. UGAP har precis som YPO en slags
webbutik där upphandlande myndigheter kan göra sina beställningar.
Finland
Den finska inköpscentralen Hansel använde sig av grossistverksamhet mellan åren
1995–2003. Hansel använde sig av monopolmodellen (beskriven ovan i avsnitt
7.3.1) vilket innebar att det var obligatoriskt för statliga upphandlande
myndigheter att köpa från inköpscentralen. Men efter ett växande missnöje med
detta system och de produkter som erbjöds upphörde Hansel med denna typ av
verksamhet och arbetar numera enbart med ramavtalsupphandlingar.255
Italien
Den italienska inköpscentralen Consip har ett stort e-handelssystem för
upphandlingar under tröskelvärdena där leverantörer kan ansluta sig och
upphandlande myndigheter kan handla direkt på nätet om värdet är under
tröskelvärdena. Detta påminner lite om en grossistverksamhet, men ingen
direktivstyrd upphandling sker och de upphandlande myndigheterna skriver avtal
direkt med leverantörerna och alltså inte med inköpscentralen.
255 Statskontorets PM Offentliga inköpscentraler i Sverige, dnr 2008/162-5 s. 92 och OECD
Centralised Purchasing Systems in the European union (2011), s. 16 och 36.
110 KK^

7.5 Analys av möjligheterna till avtalssamverkan genom
grossistverksamhet
Enligt det regeringsuppdrag som ligger till grund för denna rapport ska
Upphandlingsmyndigheten analysera de möjligheter för enklare tjänsteutbyte
mellan upphandlande myndighet och enheter som grossistverksamhet hos
inköpscentraler kan innebära. Analysen ska även inbegripa möjligheter till
samverkan rörande inköp av digitala system och att tillhandahålla digitala tjänster
till medborgarna. Slutligen ska Upphandlingsmyndigheten klargöra om det behov
av avtalssamverkan som identifierades i Statskontorets rapport Kommunal
avtalssamverkan, Behövs ökade möjligheter? kan mötas med hjälp av de nya
bestämmelserna om att inköpscentraler kan bedriva grossistverksamhet.
7.5.1 Möjligheter för enklare tjänsteutbyte mellan upphandlande
myndigheter
Den nya möjligheten för inköpscentraler att bedriva grossistverksamhet kan leda
till att förenkla och effektivisera inköpssamordning för upphandlande
myndigheter. Hur grossistverksamhet kan tillämpas, vilka varor och tjänster det
kan lämpa sig för och vilka för- och nackdelar vi identifierat med
grossistverksamhet beskrivs i avsnitt 7.3.
7.5.2 Särskilt om det behov som Statskontoret har identifierat
Statskontoret har haft i uppdrag att analysera behovet av ytterligare samverkan
genom ingående av avtal inom kommunsektorn. Vårt uppdrag har varit att
analysera om och i vilken utsträckning det behov som Statskontoret har
identifierat kan tillgodoses genom att inköpscentraler bedriver
grossistverksamhet.
Av Statskontorets rapport framgår ett antal verksamhetsområden och
arbetsuppgifter där kommunerna anser att ytterligare samverkan skulle innebära
störst nytta för kommuner och landsting. Dessa är främst specialisttjänster,
gemensam administration samt IT och digitalisering (se avsnitt 4.1.2).
Här nedan analyserar vi om de nya reglerna om grossistverksamhet innebär nya
möjligheter på dessa områden.
Specialisttjänster
Statskontorets rapport pekar på behovet av att samverka kring olika typer av
specialisttjänster, både inom områden där kommunen har myndighetsutövande
K1K1K1

uppgifter och i andra fall. När det gäller myndighetsutövning kan det exempelvis
handla om möjligheter att ha gemensamma miljöinspektörer/-tillsyn, handläggare
av alkoholtillstånd/-tillsyn, handläggare av tillsyn av hälsoskydd och livsmedel
samt bygglovshandläggare. Exempel på behov av andra typer av gemensamma
specialisttjänster kan enligt Statskontorets rapport vara jurister.
Det behov kommuner och landsting har av att samverka kring specialisttjänster
gäller sannolikt i första hand egna anställda. Kommuner och landsting har helt
enkelt ett behov av att köpa och sälja tjänster av varandra och dela på
anställningar utan att detta ska behöva upphandlas enligt bestämmelserna i LOU.
Detta behov kan emellertid inte mötas med stöd av bestämmelserna om
grossistverksamhet.
Många av de tjänster som man vill samverka kring rör myndighetsutövande
uppgifter. Uppgifter som utgör myndighetsutövning får som huvudregel inte
överlämnas till juridisk person om inte särskilt stöd finns i lag.256 Om sådant
lagstöd inte finns kan myndighetsutövning alltså inte lämnas över till privata
utförare. När det gäller kommuners och landstings behov av att dela på egen
anställd personal för uppgifter som utgör myndighetsutövning är det emellertid
möjligt att avtal kan träffas utan upphandling på den grunden att avtalet avser
offentlig makt, vilket inte omfattas av det EU-rättsliga regelverket för offentlig
upphandling.257 Inte heller behovet att samverka kring tjänster som innebär
myndighetsutövning kan alltså mötas av en inköpscentrals möjlighet att bedriva
grossistverksamhet eftersom myndighetsutövning som huvudregel inte får
överlämnas till privata utförare. I de fall det enligt speciallagstiftning går att lämna
myndighetsutövande uppgifter till privata utförare är upphandlingslagstiftningen
möjligen ändå inte tillämplig eftersom det rör sig om offentlig makt.
När det gäller inköpssamverkan kring specialisttjänster kan emellertid en
inköpscentral som agerar grossist leda till att förenkla och effektivisera
inköpssamordningen för de samverkande parterna. I en glesbygdskommun där
marknadsutbudet av till exempel juristtjänster är dåligt kan det vara en fördel att
samordna upphandlingen av dessa tjänster.
256 12 kap. 4 § regeringsformen och 3 kap. 16 § kommunallagen. Se också avsnitt 3.2 ovan.
257 Läs mer om detta i SOU 2012:30 s. 292 ff.
112 KKN

Samordnad upphandling kan bidra till att säkra efterfrågan genom att samla
behovet och öka volymerna, vilket kan skapa bättre marknadsförutsättningar på
den lokala marknaden. Genom samverkan kan det också bli lättare att på olika vis
garantera volymer för potentiella anbudsgivare i en upphandling. Om den
samordnade upphandlingen involverar en inköpscentral som bedriver
grossistverksamhet kan detta ytterligare bidra till en enklare och mer flexibel
process för såväl inblandade leverantörer som de upphandlande myndigheterna.
För inköpscentralen innebär emellertid grossistverksamhet större administrativa
kostnader och ett större ansvar. Inköpscentralens kostnader kan dock på olika vis
fördelas mellan de samverkande upphandlande myndigheterna. Läs vidare om för-
och nackdelar med grossistverksamhet samt lämpliga upphandlingsföremål i
avsnitt 7.3.5 och 7.3.3.
Gemensam administration
Statskontorets rapport pekar på behovet av att samverka om gemensam
administration, till exempel ekonomiadministration, lönehantering,
personaladministration, HR-tjänster/ kompetensförsörjning och växel och
telefoni. Dessa typer av tjänster utgör inte myndighetsutövning och det
förekommer i normalfallet inte några kommunalrättsliga hinder mot att lämna
över administration på privata utförare.
För kommuner och landsting som vill upphandla dessa tjänster och samordna
upphandlingen kan bestämmelserna om grossistverksamhet för inköpscentraler i
viss mån förenkla och effektivisera själva inköpssamordningen. Till exempel kan
grossistfunktionen underlätta för samarbetsparterna genom att avropsberättigade
parter inte behöver identifieras. Nytillkomna samverkansparter kan då få tillgång
till tidigare upphandlade tjänster. (Se avsnitt 7.3.3 och 7.3.5).
IT och digitalisering
Möjligheter att samverka avseende frågor om IT och digitalisering, till exempel i
bredbandsutbyggnad, och genom att kunna ha gemensamma IT-experter/IT-stöd
är ytterligare behov som framkommer i Statskontorets rapport.
Här framkommer behov av att samverka inom flera olika områden. Vad gäller
samverkan kring IT-relaterade specialisttjänster hänvisar vi till vad som anges
ovan. Detsamma gäller sådant IT-stöd som avser gemensam administration.
I övrigt hänvisar vi till avsnitt 7.5.3 nedan.
K1K1L3

7.5.3 Särskilt om inköp av digitala system samt att tillhandahålla
digitala tjänster till medborgarna
Enligt regeringsuppdraget ska analysen för grossistverksamhet inbegripa
möjligheterna till samverkan rörande inköp av digitala system och att
tillhandahålla digitala tjänster till medborgarna.
Upphandlingsmyndigheten har i analysen inte hittat något som särskiljer digitala
system och digitala tjänster från till exempel inköp av administrativa tjänster
avseende möjligheten för inköpscentraler att använda sig av grossistverksamhet.
De för- och nackdelar som vi redogjorde för i avsnitt 7.3.5 gäller i stort också för
inköpssamverkan av digitala system och digitala tjänster till medborgare. Inköp av
digitala system, programvaror och tjänster samt tillhörande licenser har dock
normalt en egenskap som kan vara till fördel för en inköpscentral som agerar
grossist – den kräver ingen fysisk lagringsplats.
7.5.4 Avslutande kommentar
Möjligheten för inköpscentraler att agera grossist är ny och det återstår att se hur
den kommer att tillämpas och på vilka områden, samt för vilka situationer den
lämpar sig för. Den erfarenhet som finns av grossistverksamhet hos
inköpscentraler kommer från andra EU-länder (se avsnitt 7.4). En slutsats man
kan dra av denna erfarenhet är att tillämpningen av grossistverksamhet är
marginell. Det finns vad vi känner till endast två inköpscentraler som bedriver
grossistverksamhet i EU. Båda dessa inköpscentraler säljer relativt
standardiserade varor, som förbrukningsvaror och möbler. Mot bakgrund av
denna bild är Upphandlingsmyndighetens analys att grossistverksamhet även i
Sverige troligen kommer att tillämpas i begränsad omfattning, i vart fall under en
nära framtid, och då främst för standardiserade varor.
Intresset från inköpscentralernas håll har hittills varit relativt begränsat, särskilt
vid jämförelse med nyheten om dynamiska inköpssystem. Anledningen till det
något ljumma intresset är möjligen att rollen som säljare, med allt vad det innebär i
form av ansvar, garantiåtagande, försäkringar och så vidare är en ovan roll för
inköpscentraler. SKL Kommentus och Statens inköpscentral har framfört att de ska
titta närmare på möjligheterna att bedriva grossistverksamhet. Det ska bli intressant
att se vad de kommer fram till och om intresset för den nya möjligheten kommer att
växa i takt med att kunskapen om vad det innebär att bedriva grossistverksamhet ökar.
114 KKS

Bilaga 3 – Statskontorets enkätundersökning
Statskontorets enkätundersökning till landets kommuner hade, i den del den
handlade om avtalssamverkan, två syften. Det ena syftet var att få en bild av i
vilken mån avsaknad av lagstöd för avtalssamverkan är ett betydande problem för
landets kommuner. Det andra syftet var att få kommunernas syn på inom vilka
områden det vore värdefullt med ytterligare möjligheter till avtalssamverkan.
För de två syftena ställdes fyra frågor respektive en fråga, enligt följande:
Syfte 1
• Finns det verksamhetsområden där ni under perioden 2013 fram till tiden
för enkätens besvarande 2016 har övervägt att inleda avtalssamverkan
med andra kommuner eller landsting, men av något skäl valt att avstå?
Om svaret är ja:
• Vilka verksamhetsområden var berörd avtalssamverkan tänkt att
omfatta?
• Vilka var skälen till att berörd avtalssamverkan inte kom till
stånd? Ange för respektive berört verksamhetsområde om
orsaken var avsaknad av lagstöd för avtalssamverkan eller annat
skäl (ange då vilket).
• Har ni ändå etablerat samverkan med andra kommuner eller
landsting på berörda verksamhetsområden? Ange för respektive
berört verksamhetsområde om ni inte har etablerat samverkan i
annan form eller om ni har gjort det (ange då vilken sam-
verkansform).
Syfte 2
• Inom vilka verksamhetsområden bedömer ni att ytterligare möjligheter till
avtalssamverkan skulle innebära störst nytta för kommuner och
landsting? Var vänlig kommentera.
K1K1U5

Svaren på frågan vad gäller syfte 2, dvs. inom vilka verksamhetsområden man
bedömer att ytterligare möjligheter till avtalssamverkan skulle innebära störst
nytta för kommuner och landsting sammanfattas nedan.
Verksamhetsområden där kommuner anser att det vore värdefullt med ytterligare
möjligheter till avtalssamverkan, antal svar (119 svarande kommuner).
116 KKM

Verksamhetsområden där kommuner anser att det vore värdefullt med ytterligare
möjligheter till avtalssamverkan, kompletterat med exempel på vanligast angivna
arbetsuppgifter (119 svarande kommuner).
K1K1H7

För mer information kring enkätundersökningen se Statskontorets rapport.
118 KKI

Bilaga 1 – Lagtext och direktivtext
Här nedan återfinns den rättsliga regleringen i LOU, LUF och LUK liksom i de
bakomliggande direktiven.
Samarbetsavtal
LOU
Lag om offentlig upphandling
Upphandling mellan upphandlande myndigheter
3 kap. 17 §
Denna lag gäller inte för upphandling mellan två eller flera upphandlande
myndigheter, om
1.upphandlingen syftar till att upprätta eller reglera formerna för ett samarbete
mellan myndigheterna som ska säkerställa att de offentliga tjänster som
myndigheterna ska utföra tillhandahålls för att uppnå myndigheternas
gemensamma mål,
2.samarbetet styrs endast av överväganden som hänger samman med
allmänintresset, och
3.myndigheterna på den öppna marknaden utövar mindre än 20 procent av den
verksamhet som berörs av samarbetet.
3 kap. 18 §
Verksamhetsandelen enligt 17 § 3 ska bestämmas på grundval av den
upphandlande myndighetens sammanlagda genomsnittliga omsättning i fråga om
varor, tjänster och byggentreprenader avseende de verksamheter som har
omfattats av samarbetet under de tre åren som föregår tilldelningen eller på
grundval av ett annat lämpligt verksamhetsbaserat mått grundat på uppgifter
under samma tidsperiod. Om uppgifterna inte längre är relevanta eller inte är
tillgängliga, får verksamhetsandelen bestämmas på grundval av något annat
lämpligt kvantitativt eller kvalitativt verksamhetsmått.
K1K1G9

Europaparlamentet och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om
offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG
Artikel 12.4:
Ett kontrakt som ingåtts uteslutande mellan två eller flera upphandlande
myndigheter ska inte omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, om
samtliga följande villkor är uppfyllda:
a)Kontraktet inrättar eller genomför ett samarbete mellan de deltagande
upphandlande myndigheterna för att säkerställa att de offentliga tjänster som de
ska utföra tillhandahålls med målet att uppnå myndigheternas gemensamma mål.
b)Genomförandet av samarbetet styrs endast av överväganden som
sammanhänger med allmänintresset.
c)De deltagande upphandlande myndigheterna utövar verksamhet på den öppna
marknaden i en omfattning som understiger 20 % av de verksamheter som berörs
av samarbetet.
Artikel 12.5:
När procentsatsen för de verksamheter som avses i [--] punkt 4 c fastställs ska
man beakta den genomsnittliga totala omsättningen eller ett lämpligt alternativt
verksamhetsbaserat mått, såsom kostnader som uppstått hos den berörda
juridiska personen eller upphandlande myndigheten i fråga om tjänster, varor och
byggentreprenader under de tre åren som föregår kontraktets tilldelning.
När omsättningen, eller det alternativa verksamhetsbaserade måttet såsom
kostnader, för de föregående tre åren inte är tillgängliga eller inte längre är
relevanta på grund av tidpunkten för den berörda juridiska personens eller
upphandlande myndighetens etablering eller inledandet av verksamheten eller en
omorganisation av dess verksamheter, är det tillräckligt att företaget kan påvisa att
verksamhetsmåttet är trovärdigt, särskilt genom prognoser för verksamheten.
Skäl 31:
Det råder betydande rättsosäkerhet om i vilken mån kontrakt som ingåtts mellan
enheter inom den offentliga sektorn ska omfattas av regler för offentlig
upphandling. Tolkningen av relevant rättspraxis från Europeiska unionens
120 KN^

domstol varierar mellan medlemsstaterna och även mellan upphandlande
myndigheter. Det är därför nödvändigt att klargöra i vilka fall reglerna om
offentlig upphandling inte är tillämpliga på kontrakt som ingås inom den
offentliga sektorn.
Ett sådant klargörande bör vägledas av de principer som fastställts i Europeiska
unionens domstols relevanta rättspraxis. Enbart det faktum att båda
avtalsparterna själva är myndigheter utesluter inte i sig tillämpning av
upphandlingsreglerna. Tillämpningen av reglerna för offentlig upphandling bör
dock inte inskränka upphandlande myndigheters frihet att utföra de offentliga
uppdrag som åligger dem genom att använda sina egna resurser, vilket innefattar
möjligheten att samarbeta med andra myndigheter. Det bör säkerställas att
undantag för samarbete mellan myndigheter inte leder till att konkurrensen
snedvrids i förhållande till privata ekonomiska aktörer i den mån det gynnar en
privat tjänsteleverantör i förhållande till dess konkurrenter.
Skäl 32:
[…] Det bör också klargöras att upphandlande myndigheter såsom
offentligrättsliga organ, som kan ha ett privat ägarintresse i kapitalet, bör kunna
utnyttja undantaget för övergripande samarbete. När alla andra villkor för det
övergripande samarbetet är uppfyllda bör följaktligen undantaget för övergripande
samarbete även omfatta sådana upphandlande myndigheter när kontraktet ingås
uteslutande mellan upphandlande myndigheter.
Skäl 33:
Upphandlande myndigheter bör kunna välja att tillhandahålla sina offentliga
tjänster gemensamt genom samarbete utan skyldighet att använda en viss juridisk
form. Ett sådant samarbete kan omfatta alla typer av verksamhet som
sammanhänger med fullgörandet av tjänster och ansvar som förelagts de
deltagande myndigheterna eller som de påtagit sig ansvaret för, t.ex. obligatoriska
eller frivilliga uppgifter för lokala eller regionala myndigheter eller tjänster som
genom lag ålagts vissa organ. De tjänster som tillhandahålls av de olika deltagande
myndigheterna måste inte nödvändigtvis vara identiska; de kan också komplettera
varandra.
K1N2K1

Kontrakt för gemensamt tillhandahållande av offentliga tjänster bör inte omfattas
av tillämpningen av reglerna i detta direktiv förutsatt att de har ingåtts uteslutande
mellan upphandlande myndigheter, att genomförandet av samarbetet endast styrs
av överväganden som sammanhänger med allmänintresset och att ingen privat
tjänsteleverantör gynnas i förhållande till sina konkurrenter.
För att uppfylla dessa villkor bör samarbetet grundas på ett samarbetskoncept. För
sådant samarbete krävs inte att alla deltagande myndigheter åtar sig att fullgöra de
huvudsakliga avtalsförpliktelserna så länge det finns åtaganden om att bidra till ett
fullgörande av den berörda offentliga tjänsten genom samarbete. Genomförandet
av samarbetet, inbegripet ekonomiska överföringar mellan de deltagande
upphandlande myndigheterna, bör dessutom endast styras av överväganden som
sammanhänger med allmänintresset.
LUF
Lag om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster
Upphandling mellan upphandlande myndigheter
3 kap. 17 §
Denna lag gäller inte för upphandling mellan två eller flera upphandlande
myndigheter, om
1.upphandlingen syftar till att upprätta eller reglera formerna för ett samarbete
mellan myndigheterna som ska säkerställa att de offentliga tjänster som
myndigheterna ska utföra tillhandahålls för att uppnå myndigheternas
gemensamma mål,
2.samarbetet styrs endast av överväganden som hänger samman med
allmänintresset, och
3.myndigheterna på den öppna marknaden utövar mindre än 20 procent av den
verksamhet som berörs av samarbetet.
3 kap. 18 §
Verksamhetsandelen enligt 17 § 3 ska bestämmas på grundval av den
upphandlande myndighetens sammanlagda genomsnittliga omsättning i fråga om
122 KNN

varor, tjänster och byggentreprenader avseende de verksamheter som har
omfattats av samarbetet under de tre år som föregår tilldelningen eller på grundval
av ett annat lämpligt verksamhetsbaserat mått grundat på uppgifter under samma
tidsperiod. Om uppgifterna inte längre är relevanta eller inte är tillgängliga,
får verksamhetsandelen bestämmas på grundval av något annat lämpligt
kvantitativt eller kvalitativt verksamhetsmått.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 om
upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi,
transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG
Artikel 28.4
Ett kontrakt som ingåtts uteslutande mellan två eller flera upphandlande
myndigheter ska inte omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, om
samtliga följande villkor är uppfyllda:
a)Kontraktet inrättar eller genomför ett samarbete mellan de deltagande
upphandlande myndigheterna för att säkerställa att de offentliga tjänster som de
ska fullgöra tillhandahålls med målet att uppnå myndigheternas gemensamma
mål.
b)Genomförandet av samarbetet styrs endast av överväganden som
sammanhänger med allmänintresset.
c)De deltagande upphandlande myndigheterna utövar verksamhet på den öppna
marknaden i en omfattning som understiger 20 % av de verksamheter som berörs
av samarbetet.
Artikel 28.5
När procentsatsen för de verksamheter som avses i punkterna 1 första stycket b, 3
första stycket b och 4 c fastställs ska man beakta den genomsnittliga totala
omsättningen eller ett lämpligt alternativt verksamhetsbaserat mått, såsom
kostnader som uppstått hos den relevanta juridiska personen i fråga om tjänster,
varor och byggentreprenader under de tre åren som föregår kontraktets
tilldelning.
När omsättningen, eller det alternativa verksamhetsbaserade måttet såsom
kostnader, för de föregående tre åren inte är tillgängliga eller inte längre är
K1N2L3

relevanta på grund av tidpunkten för den relevanta juridiska personens etablering
eller inledandet av verksamheten eller en omorganisation av dess verksamheter,
ska det vara tillräckligt att företaget kan påvisa att verksamhetsmåttet är
trovärdigt, särskilt genom prognoser för verksamheten.
Skäl 38
Det råder betydande rättsosäkerhet om i vilken mån kontrakt som ingåtts mellan
upphandlande myndigheter ska omfattas av regler för offentlig upphandling.
Tolkningen av relevant rättspraxis från Europeiska unionens domstol varierar
mellan medlemsstaterna och även mellan upphandlande myndigheter. Eftersom
denna rättspraxis även är tillämplig på myndigheter när de är verksamma i de
sektorer som omfattas av detta direktiv är det lämpligt att se till att samma regler
gäller och tolkas på samma sätt i detta direktiv och i direktiv 2014/24/EU.
LUK
Lag om koncessioner
3 kap. 19 §
Upphandling mellan upphandlande myndigheter och enheter
Denna lag gäller inte för upphandling mellan två eller flera upphandlande
myndigheter eller enheter, om
1.upphandlingen syftar till att upprätta eller reglera formerna för ett samarbete
mellan myndigheterna eller enheterna som ska säkerställa att de offentliga tjänster
som myndigheterna eller enheterna ska utföra tillhandahålls för att uppnå
myndigheternas eller enheternas gemensamma mål,
2.samarbetet styrs endast av överväganden som hänger samman med
allmänintresset, och
3.myndigheterna eller enheterna på den öppna marknaden utövar mindre än 20
procent av den verksamhet som berörs av samarbetet. Med upphandlande enhet
avses i denna paragraf och 20 § endast sådan upphandlande enhet som avses i 1
kap. 20 § första stycket 1.
124 KNS

3 kap. 20 §
Verksamhetsandelen enligt 19 § första stycket 3 ska bestämmas på grundval av den
upphandlande myndighetens eller enhetens sammanlagda genomsnittliga
omsättning i fråga om varor, tjänster och byggentreprenader avseende de
verksamheter som har omfattats av samarbetet under de tre åren som föregår
tilldelningen eller på grundval av ett annat lämpligt verksamhetsbaserat mått
grundat på uppgifter under samma tidsperiod. Om uppgifterna inte längre är
relevanta eller inte är tillgängliga, får verksamhetsandelen bestämmas på grundval
av något annat lämpligt kvantitativt eller kvalitativt verksamhetsmått.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU av den 26 februari 2014 om
tilldelning av koncessioner
Artikel 17.4
Ett kontrakt som ingås uteslutande mellan två eller flera upphandlande
myndigheter eller upphandlande enheter i den mening som avses i artikel 7.1 a ska
inte omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv om samtliga följande
villkor är uppfyllda:
a)Kontraktet inrättar eller genomför ett samarbete mellan de deltagande
upphandlande myndigheterna eller upphandlande enheterna för att säkerställa att
de offentliga tjänster som de ska utföra tillhandahålls med målet att uppnå deras
gemensamma mål.
b)Genomförandet av samarbetet styrs endast av överväganden som
sammanhänger med allmänintresset.
c)De deltagande upphandlande myndigheterna eller upphandlande enheterna
utövar verksamhet på den öppna marknaden i en omfattning som understiger
20 % av de verksamheter som berörs av samarbetet.
Artikel 17.5
När procentsatsen för de verksamheter som avses i punkterna 1 b, 3 b och 4
fastställs ska man beakta den genomsnittliga totala omsättningen eller ett lämpligt
alternativt verksamhetsbaserat mått, såsom kostnader som uppstått hos den
berörda juridiska personen, upphandlande myndigheten eller upphandlande
K12NU5

enheten som avses i artikel 7.1 a i fråga om tjänster, varor och byggentreprenader
under de tre åren som föregår tilldelningen av koncessionen.
När omsättningen eller det alternativa verksamhetsbaserade måttet, såsom
kostnader, för de föregående tre åren inte är tillgängliga eller inte längre är
relevanta, på grund av tidpunkten för den berörda juridiska personens,
upphandlande myndighetens eller upphandlande enhetens etablering eller
inledandet av verksamheten eller en omorganisation av dess verksamheter, är det
tillräckligt att företaget kan påvisa att verksamhetsmåttet är trovärdigt, särskilt
genom prognoser för verksamheten.
Skäl 45
Det råder en betydande rättslig osäkerhet när det gäller i vilken mån kontrakt som
ingåtts mellan enheter inom den offentliga sektorn bör omfattas av reglerna om
koncessioner. Tolkningen av Europeiska unionens domstols relevanta rättspraxis
varierar mellan medlemsstaterna och även mellan upphandlande myndigheter
eller upphandlande enheter. Det är därför nödvändigt att klargöra i vilka fall
reglerna i detta direktiv inte är tillämpliga på kontrakt som ingås inom den
offentliga sektorn. Ett sådant klargörande bör vägledas av de principer som
fastställts i Europeiska unionens domstols relevanta rättspraxis. Enbart det
faktum att båda avtalsparterna själva är myndigheter utesluter inte tillämpning av
reglerna i detta direktiv. Tillämpningen av reglerna i detta direktiv bör dock inte
inskränka myndigheters frihet att utföra det offentliga uppdrag som åligger dem
genom att använda sina egna resurser, vilket innefattar möjligheten att samarbeta
med andra myndigheter. Det bör säkerställas att undantag för samarbete mellan
myndigheter inte leder till att konkurrensen snedvrids i förhållande till privata
ekonomiska aktörer i den mån det gynnar en privat tjänsteleverantör i förhållande
till dess konkurrenter.
Skäl 46
[…] Det bör också klargöras att upphandlande myndigheter eller upphandlande
enheter, såsom offentligrättsliga organ, som kan ha ett privat ägarintresse i
kapitalet, bör kunna utnyttja undantaget för övergripande samarbete.
När alla andra villkor för det övergripande samarbetet är uppfyllda bör följaktligen
undantaget för övergripande samarbete även omfatta sådana upphandlande
126 KNM

myndigheter eller upphandlande enheter när kontraktet ingås uteslutande mellan
upphandlande myndigheter eller upphandlande enheter.
Skäl 47
Upphandlande myndigheter eller upphandlande enheter enligt artikel 7.1 a bör
kunna välja att tillhandahålla sina offentliga tjänster gemensamt genom samarbete
utan skyldighet att använda en viss juridisk form. Ett sådant samarbete kan
omfatta alla typer av verksamhet som sammanhänger med fullgörandet av tjänster
och ansvar som förelagts de deltagande myndigheterna eller som de tagit på sig,
t.ex. obligatoriska eller frivilliga uppgifter för lokala eller regionala myndigheter
eller uppgifter som genom lag ålagts vissa organ. De tjänster som tillhandahålls av
de olika deltagande myndigheterna eller enheterna måste inte nödvändigtvis vara
identiska; de kan också komplettera varandra. Kontrakt för gemensamt
tillhandahållande av offentliga tjänster bör inte omfattas av detta direktiv förutsatt
att de har ingåtts uteslutande mellan upphandlande myndigheter eller
upphandlande enheter, att genomförandet av samarbetet endast styrs av
överväganden som sammanhänger med allmänintresset och att ingen privat
tjänsteleverantör gynnas i förhållande till dess konkurrenter.
För att uppfylla dessa villkor bör ett samarbetskoncept ligga till grund för
samarbetet. För sådant samarbete krävs inte att alla deltagande myndigheter åtar
sig att fullgöra de huvudsakliga avtalsförpliktelserna så länge det finns åtaganden
om att bidra till ett fullgörande av det berörda offentliga uppdraget genom
samarbete. Dessutom bör genomförandet av samarbetet, inklusive eventuella
ekonomiska överföringar mellan de upphandlande myndigheterna, styras endast
av överväganden som sammanhänger med allmänintresset.
K1N2H7

Inköpscentralers grossistverksamhet
LOU
Lag om offentlig upphandling
Definitioner
1 kap. 14 §
Med inköpscentral avses en upphandlande myndighet som stadigvarande
tillhandahåller centraliserad inköpsverksamhet i form av
1.anskaffning av varor eller tjänster som är avsedda för upphandlande
myndigheter, eller
2.tilldelning av kontrakt eller ingående av ramavtal om varor, tjänster eller
byggentreprenader som är avsedda för upphandlande myndigheter.
Inköpscentraler
Anlitande av en inköpscentral
7 kap. 10 §
En upphandlande myndighet får anlita en inköpscentral utan att upphandla
tjänsten.
Om en upphandlande myndighet anlitar en inköpscentral enligt första stycket får
tjänsten som inköpscentralen tillhandahåller även omfatta stödverksamhet för
inköp.
Anskaffning från en inköpscentral
7 kap. 11 §
En upphandlande myndighet får anskaffa varor eller tjänster från en
inköpscentral.
128 KNI

Anskaffning genom en inköpscentral
7 kap. 12 §
En upphandlande myndighet får anskaffa varor, tjänster eller byggentreprenader
genom
1.kontrakt som tilldelas av en inköpscentral,
2.dynamiska inköpssystem som drivs av en inköpscentral, eller
3.ramavtal som ingås av en inköpscentral.
7 kap. 13 §
En upphandlande myndighet ska anses fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag
när den anskaffar varor, tjänster eller byggentreprenader från eller genom en
inköpscentral enligt 11 eller 12 §. Den upphandlande myndigheten ansvarar dock
för att fullgöra skyldigheterna i denna lag när det gäller de delar av ett förfarande
som den själv genomför.
7 kap. 15 §
En upphandlande myndighet får använda centraliserad inköpsverksamhet som
erbjuds av en inköpscentral i en annan medlemsstat i Europeiska unionen.
Europaparlamentet och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om
offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG
Artikel 2.14
centraliserad inköpsverksamhet: verksamhet som bedrivs stadigvarande i någon
av följande former: a) Anskaffning av varor och/eller tjänster som är avsedda för
upphandlande myndigheter.
b)Tilldelning av offentliga kontrakt eller ingående av ramavtal om
byggentreprenader, varor eller tjänster som är avsedda för upphandlande
myndigheter.
K12NG9

Artikel 2.15
stödverksamhet för inköp: verksamheter för tillhandahållande av stöd för inköp,
särskilt i följande former:
a)Teknisk infrastruktur som gör det möjligt för upphandlande myndigheter att
tilldela offentliga kontrakt eller ingå ramavtal för byggentreprenader, varor eller
tjänster.
b)Rådgivning om genomförande eller utformning av offentliga
upphandlingsförfaranden.
c)Förberedande och administration av upphandlingsförfaranden på den
upphandlande myndighetens vägnar och för denna.
Artikel 2.16
inköpscentral: en upphandlande myndighet som tillhandahåller centraliserad
inköpsverksamhet och eventuellt också stödverksamhet för inköp.258
Artikel 37
Centraliserad inköpsverksamhet och inköpscentraler
1.Medlemsstaterna får fastställa att den upphandlande myndigheten får anskaffa
varor och/eller tjänster från en inköpscentral som erbjuder den centraliserade
inköpsverksamhet som avses i led 14 a i artikel 2.1.
Medlemsstaterna får också fastställa att den upphandlande myndigheten får
anskaffa byggentreprenader, varor och tjänster med hjälp av kontrakt som tilldelas
av en inköpscentral, med hjälp av dynamiska inköpssystem som drivs av en
inköpscentral eller, i den mån detta anges i artikel 33.2 andra stycket, med hjälp av
ett ramavtal som ingås av en inköpscentral som erbjuder den centraliserade
inköpsverksamhet som avses i led 14 b i artikel 2.1. Om ett dynamiskt
inköpssystem som drivs av en inköpscentral får användas av andra upphandlande
myndigheter ska detta nämnas i den anbudsinfordran som upprättar det
dynamiska inköpssystemet. L 94/118 Europeiska unionens officiella tidning
28.3.2014 SV I fråga om första och andra styckena får medlemsstaterna fastställa
258 För direktivets definition av stödverksamhet se artikel 2.15.
130 KL^

att vissa upphandlingar ska genomföras med anlitande av inköpscentraler eller en
eller flera specifika inköpscentraler.
2.En upphandlande myndighet fullgör sina skyldigheter enligt detta direktiv när
den anskaffar varor och tjänster från en inköpscentral som erbjuder den
centraliserade inköpsverksamhet som avses i led 14 a i artikel 2.1.
En upphandlande myndighet fullgör dessutom sina skyldigheter enligt detta
direktiv när den anskaffar byggentreprenader, varor eller tjänster med hjälp av
kontrakt som tilldelas av en inköpscentral, med hjälp av dynamiska inköpssystem
som drivs av inköpscentralen, eller, i den mån detta anges i artikel 33.2 andra
stycket, med hjälp av ett ramavtal som ingås av en inköpscentral som erbjuder den
centraliserade inköpsverksamhet som avses i led 14 b i artikel 2.1. Den berörda
upphandlande myndigheten ska dock ansvara för att uppfylla skyldigheterna i
detta direktiv när det gäller de delar som den själv genomför, såsom
a)tilldelning av ett kontrakt inom ramen för ett dynamiskt inköpssystem som
drivs av en inköpscentral,
b)genomförande av en förnyad konkurrensutsättning enligt ett ramavtal som en
inköpscentral har ingått,
c)fastställande, i enlighet med artikel 33.4 a eller b, av vilken av de ekonomiska
aktörer som är parter i ramavtalet som ska utföra en viss uppgift enligt det
ramavtal som en inköpscentral har ingått.
3.En inköpscentrals samtliga upphandlingsförfaranden ska genomföras med hjälp
av elektroniska medel för kommunikation i enlighet med kraven i artikel 22.
4.De upphandlande myndigheterna får, utan att tillämpa de förfaranden som
anges i detta direktiv, tilldela ett offentligt tjänstekontrakt för tillhandahållande av
centraliserad inköpsverksamhet till en inköpscentral.
Sådana offentliga tjänstekontrakt får också omfatta en bestämmelse om
tillhandahållande av stödverksamhet för inköp
K1L3K1

Skäl 69
Användningen av centraliserade inköpsmetoder ökar i de flesta medlemsstater.
Inköpscentraler har till uppgift att göra anskaffningar, administrera dynamiska
inköpssystem eller genomföra upphandling/ingå ramavtal för andra
upphandlande myndigheters räkning, med eller utan ersättning. De upphandlande
myndigheter för vilka ett ramavtal ingås bör kunna använda detta för att göra
individuella eller upprepade inköp. Eftersom det rör sig om stora inköpsvolymer
kan dessa förfaranden bidra till att öka konkurrensen och de bör bidra till att
professionalisera den offentliga upphandlingen. Därför bör en definition på
unionsnivå av inköpscentraler för upphandlande myndigheter införas, och det bör
klargöras att inköpscentraler är verksamma på två olika sätt.
För det första bör de kunna agera som grossister genom inköp, lagring och
återförsäljning eller, för det andra, som mellanhänder genom att tilldela kontrakt,
driva dynamiska inköpssystem eller ingå ramavtal som ska användas av
upphandlande myndigheter. Denna roll som mellanhand kan i vissa fall utföras
genom att relevanta tilldelningsförfaranden genomförs självständigt, utan
detaljerade instruktioner från berörda upphandlande myndigheter; i andra fall kan
detta ske genom att de relevanta tilldelningsförfarandena genomförs enligt
instruktioner från berörda upphandlande myndigheter, på deras vägnar och för
deras räkning.
Dessutom bör regler fastställas för fördelningen av ansvaret för iakttagandet av
skyldigheterna enligt detta direktiv, mellan inköpscentralen och de upphandlande
myndigheter som upphandlar från eller genom inköpscentralen. Om
inköpscentralen ensam ansvarar för genomförandet av upphandlingsförfaranden,
bör centralen också vara ensam och direkt ansvarig för förfarandenas laglighet.
Om en upphandlande myndighet genomför vissa delar av förfarandet, exempelvis
förnyad konkurrensutsättning vid ett ramavtal eller tilldelning av enskilda
kontrakt på grundval av ett dynamiskt inköpssystem, bör den fortsätta att vara
ansvarig för de etapper som den genomför.
Skäl 70
De upphandlande myndigheterna bör tillåtas att tilldela ett offentligt
tjänstekontrakt för tillhandahållande av centraliserad inköpsverksamhet till en
132 KLN

inköpscentral utan att tillämpa de förfaranden som anges i detta direktiv. Det bör
också vara tillåtet att sådana offentliga tjänstekontrakt omfattar en bestämmelse
om tillhandahållande av stödverksamheter för inköp. Offentliga tjänstekontrakt
för tillhandahållande av stödverksamhet för inköp bör, när de fullgörs på annat
sätt än genom en inköpscentral i samband med tillhandahållande av centraliserad
inköpsverksamhet till berörda upphandlande myndigheter, tilldelas i enlighet med
detta direktiv. Det bör också erinras om att detta direktiv inte bör tillämpas när
centraliserad inköpsverksamhet eller stödverksamhet för inköp tillhandahålls på
annat sätt än genom ett kontrakt med ekonomiska villkor, som utgör upphandling
i den mening som avses i detta direktiv.
Skäl 71
Skärpta bestämmelser som rör inköpscentraler bör inte på något sätt förhindra
nuvarande förfaranden för tillfällig gemensam upphandling, dvs. att mindre
institutionaliserade och systematiska gemensamma inköp fortsätter eller att
tjänsteleverantörer enligt etablerad praxis anlitas för att utarbeta och sköta
upphandlingsförfaranden på en upphandlande myndighets vägnar, för dess
räkning och enligt dess instruktioner. Däremot bör vissa funktioner i den
gemensamma upphandlingen klargöras, då denna upphandling kan spela en viktig
roll, inte minst i samband med innovativa projekt.
Gemensam upphandling kan ske i många olika former, från samordnad
upphandling genom att ett antal upphandlande myndigheter utarbetar
gemensamma tekniska specifikationer för sådana byggentreprenader, varor eller
tjänster som ska upphandlas men att var och en genomför en separat upphandling,
till att de berörda upphandlande myndigheterna gemensamt genomför ett enda
upphandlingsförfarande, antingen i samverkan eller genom att en upphandlande
myndighet ges i uppdrag att sköta upphandlingen på samtliga upphandlande
myndigheters vägnar.
Om flera upphandlande myndigheter gemensamt genomför ett
upphandlingsförfarande bör de gemensamt ansvara för att uppfylla skyldigheterna
enligt detta direktiv. När de upphandlande myndigheterna endast genomför delar
av upphandlingsförfarandet gemensamt bör det gemensamma ansvaret dock
endast gälla de delar av förfarandet som genomfördes gemensamt. Varje
upphandlande myndighet bör ensam vara ansvarig för förfaranden eller delar av
K1L3L3

förfaranden som den ensam genomför, exempelvis tilldelning av kontrakt,
ingående av ramavtal, drift av ett dynamiskt inköpssystem, förnyad
konkurrensutsättning inom ramen för ett ramavtal eller fastställande av vilka
ekonomiska aktörer som är parter i ett ramavtal som ska utföra en viss uppgift.
LUF
Lag om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster
Definitioner
1 kap. 13 §
Med inköpscentral avses en upphandlande enhet som stadigvarande
tillhandahåller centraliserad inköpsverksamhet i form av
1.anskaffning av varor eller tjänster som är avsedda för upphandlande enheter,
eller
2.tilldelning av kontrakt eller ingående av ramavtal om varor, tjänster eller
byggentreprenader som är avsedda för upphandlande enheter.
Upphandling som genomförs av en inköpscentral för att den ska kunna bedriva
centraliserad inköpsverksamhet ska betraktas som upphandling i samband med
utövandet av en sådan verksamhet som avses i 2 kap. 1–8 §§.
3 kap. 4 §
Återförsäljning eller uthyrning till tredje man
Denna lag gäller inte för anskaffning som görs vid återförsäljning eller uthyrning
till tredje man, om den upphandlande enheten inte har någon särskild rättighet
eller ensamrätt att sälja eller hyra ut föremålet för kontraktet och även andra har
rätt att sälja eller hyra ut det på samma villkor som den upphandlande enheten.
En upphandlande enhet är skyldig att på begäran av Europeiska kommissionen
anmäla de varukategorier och verksamheter som den anser vara undantagna enligt
första stycket.
134 KLS

Bestämmelserna i första och andra styckena ska inte tillämpas på upphandling
som genomförs av en inköpscentral för att den ska kunna bedriva centraliserad
inköpsverksamhet.
Inköpscentraler
Anlitande av inköpscentral
7 kap. 5 §
En upphandlande enhet får anlita en inköpscentral utan att upphandla tjänsten.
Om en upphandlande enhet anlitar en inköpscentral enligt första stycket, får
tjänsten som inköpscentralen tillhandahåller även omfatta stödverksamhet för
inköp.
Anskaffning från en inköpscentral
7 kap. 6 §
En upphandlande enhet får anskaffa varor eller tjänster från en inköpscentral.
Anskaffning genom en inköpscentral
7 kap. 7 §
En upphandlande enhet får anskaffa varor, tjänster eller byggentreprenader
genom
1.kontrakt som tilldelas av en inköpscentral,
2.dynamiska inköpssystem som drivs av en inköpscentral, eller
3.ramavtal som ingås av en inköpscentral.
Den upphandlande enhetens ansvar
7 kap. 8 §
En upphandlande enhet ska anses fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag när
den anskaffar varor, tjänster eller byggentreprenader från eller genom en
K1L3U5

inköpscentral enligt 6 eller 7 §. Den upphandlande enheten ansvarar dock för att
fullgöra skyldigheterna i denna lag när det gäller de delar av ett förfarande som
den själv genomför.
Inköpscentral i annan medlemsstat
7 kap. 10 §
En upphandlande enhet får använda centraliserad inköpsverksamhet som erbjuds
av en inköpscentral i en annan medlemsstat i Europeiska unionen.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 om
upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi,
transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG (LUF-
direktivet)
Artikel 2.12
inköpscentral: en upphandlande enhet i den mening som avses i artikel 4.1 i det
här direktivet eller en upphandlande myndighet i den mening som avses i artikel
2.1 i direktiv 2014/24/EU som tillhandahåller centraliserad inköpsverksamhet och
eventuellt också stödverksamhet för inköp.
Upphandling som genomförs av en inköpscentral för att den ska kunna bedriva
centraliserad inköpsverksamhet ska betraktas som upphandling i samband med
utövandet av en verksamhet av den typ som beskrivs i artiklarna 8–14. Artikel 18
ska inte tillämpas på upphandling som genomförs av en inköpscentral för att den
ska kunna bedriva centraliserad inköpsverksamhet.
Artikel 55
Centraliserad inköpsverksamhet och inköpscentraler
1.Medlemsstaterna får fastställa att den upphandlande enheten får anskaffa
byggentreprenader, varor och/eller tjänster från en inköpscentral som erbjuder
den centraliserade inköpsverksamhet som avses i led 10 a i artikel 2.
136 KLM

Medlemsstaterna får också fastställa att den upphandlande enheten får anskaffa
byggentreprenader, varor och tjänster med hjälp av kontrakt som tilldelas av en
inköpscentral, med hjälp av dynamiska inköpssystem som drivs av en
inköpscentral eller med hjälp av ett ramavtal som ingås av en inköpscentral som
erbjuder den centraliserade inköpsverksamhet som avses i led 10 b i artikel 2.
Om ett dynamiskt inköpssystem som drivs av en inköpscentral får användas av
andra upphandlande enheter ska detta nämnas i den anbudsinfordran som
upprättar det dynamiska inköpssystemet.
I fråga om första och andra styckena får medlemsstaterna fastställa att vissa
upphandlingar ska genomföras med anlitande av inköpscentraler eller en eller
flera specifika inköpscentraler.
2.En upphandlande enhet fullgör sina skyldigheter enligt detta direktiv när den
anskaffar varor eller tjänster från en inköpscentral som erbjuder den
centraliserade inköpsverksamhet som avses i led 10 a i artikel 2.
En upphandlande enhet fullgör dessutom sina skyldigheter enligt detta direktiv
när den anskaffar byggentreprenader, varor eller tjänster med hjälp av kontrakt
som tilldelas av en inköpscentral, med hjälp av dynamiska inköpssystem som drivs
av inköpscentralen eller med hjälp av ett ramavtal som ingås av en inköpscentral
som erbjuder den centraliserade inköpsverksamhet som avses i led 10 b i artikel 2.
Den berörda upphandlande enheten ska dock ansvara för att fullgöra
skyldigheterna i detta direktiv när det gäller de delar som den själv genomför,
såsom
a)tilldelning av ett kontrakt inom ramen för ett dynamiskt inköpssystem som
drivs av en inköpscentral,
b)genomförande av en förnyad konkurrensutsättning enligt ett ramavtal som en
inköpscentral har ingått.
3.En inköpscentrals samtliga upphandlingsförfaranden ska genomföras med hjälp
av elektroniska medel för kommunikation i enlighet med kraven i artikel 40.
K1L3H7

4.De upphandlande enheterna får, utan att tillämpa de förfaranden som anges i
detta direktiv, tilldela ett tjänstekontrakt för tillhandahållande av centraliserad
inköpsverksamhet till en inköpscentral.
Sådana tjänstekontrakt får också omfatta en bestämmelse om tillhandahållande av
stödverksamhet för inköp.
Skäl 78
Användningen av centraliserade inköpsmetoder ökar i de flesta medlemsstater.
Inköpscentraler har till uppgift att göra anskaffningar, administrera dynamiska
inköpssystem eller genomföra upphandling/ingå ramavtal för andra
upphandlande myndigheter eller upphandlande enheter, med eller utan
ersättning. De upphandlande enheter för vilka ett ramavtal ingås bör kunna
använda detta för att göra individuella eller upprepade inköp. Eftersom det rör sig
om stora inköpsvolymer kan dessa förfaranden bidra till att öka konkurrensen och
de bör bidra till att professionalisera den offentliga upphandlingen. Därför bör en
definition på unionsnivå av inköpscentraler för upphandlande enheter införas, och
det bör klargöras att inköpscentraler är verksamma på två olika sätt.
För det första bör de kunna agera som grossister genom inköp, lagring och
återförsäljning eller, för det andra, som mellanhänder genom att tilldela kontrakt,
driva dynamiska inköpssystem eller ingå ramavtal som ska användas av
upphandlande enheter.
Denna roll som mellanhand kan i vissa fall utföras genom att relevanta
tilldelningsförfaranden genomförs självständigt, utan detaljerade instruktioner
från berörda upphandlande enheter; i andra fall kan detta ske genom att de
relevanta tilldelningsförfarandena genomförs enligt instruktioner från berörda
upphandlande enheter, på deras vägnar och för deras räkning.
Dessutom bör regler fastställas för fördelningen av ansvaret för iakttagandet av
skyldigheterna enligt detta direktiv, även när det gäller prövningsmöjligheter,
mellan inköpscentralen och de upphandlande enheterna som upphandlar från
eller genom inköpscentralen. Om inköpscentralen ensam ansvarar för
genomförandet av upphandlingsförfaranden, bör centralen också vara ensam och
direkt ansvarig för förfarandenas laglighet. Om en upphandlande enhet genomför
138 KLI

vissa delar av förfarandet, exempelvis förnyad konkurrensutsättning i enlighet
med ett ramavtal eller tilldelning av enskilda kontrakt på grundval av ett
dynamiskt inköpssystem, bör den fortsätta att vara ansvarig för de etapper som
den genomför.
Skäl 79
Upphandlande enheter bör tillåtas att tilldela ett tjänstekontrakt för
tillhandahållande av centraliserad inköpsverksamhet till en inköpscentral utan att
tillämpa de förfaranden som anges i detta direktiv. Det bör också vara tillåtet att
sådana tjänstekontrakt omfattar en bestämmelse om tillhandahållande av
stödverksamheter för inköp. Sådana tjänstekontrakt för tillhandahållande av
stödverksamhet för inköp bör, när de fullgörs på annat sätt än genom en
inköpscentral i samband med tillhandahållande av central inköpsverksamhet till
berörda upphandlande enheter, tilldelas i enlighet med detta direktiv. Det bör
också erinras om att detta direktiv inte bör tillämpas när centraliserad
inköpsverksamhet eller stödverksamhet för inköp tillhandahålls på annat sätt än
genom ett kontrakt med ekonomiska villkor, som utgör upphandling i den mening
som avses i detta direktiv.
Skäl 80
Skärpta bestämmelser som rör inköpscentraler bör inte på något sätt förhindra
nuvarande förfaranden för tillfällig gemensam upphandling, dvs. att mindre
institutionaliserade och systematiska gemensamma inköp fortsätter eller att
tjänsteleverantörer enligt etablerad praxis anlitas för att utarbeta och sköta
upphandlingsförfaranden på en upphandlande enhets vägnar, för dess räkning och
enligt dess instruktioner. Däremot bör vissa funktioner i den gemensamma
upphandlingen klargöras, då denna upphandling kan spela en viktig roll, inte
minst i samband med innovativa projekt.
Gemensam upphandling kan ske i många olika former, från samordnad
upphandling genom att ett antal upphandlande enheter utarbetar gemensamma
tekniska specifikationer för sådana byggentreprenader, varor eller tjänster som ska
upphandlas men att var och en genomför en separat upphandling, till att de
berörda upphandlande enheterna gemensamt genomför ett enda
upphandlingsförfarande, antingen i samverkan eller genom att en upphandlande
K1L3G9

myndighet ges i uppdrag att sköta upphandlingen på samtliga upphandlande
enheters vägnar.
Om flera olika upphandlande enheter gemensamt genomför ett
upphandlingsförfarande bör de gemensamt ansvara för att uppfylla skyldigheterna
enligt detta direktiv. När de upphandlande enheterna endast genomför delar av
upphandlingsförfarandet gemensamt bör det gemensamma ansvaret dock endast
gälla de delar av förfarandet som genomförts gemensamt. Varje upphandlande
enhet bör ensam vara ansvarig för förfaranden eller delar av förfaranden som den
ensam genomför, exempelvis tilldelning av kontrakt, ingående av ramavtal, drift av
ett dynamiskt inköpssystem eller förnyad konkurrensutsättning vid ett ramavtal.
LUK
I lag om koncessioner finns inga regler om inköpscentraler. Inte heller i LUK-
direktivet finns regler om inköpscentraler eller centraliserad inköpsverksamhet.
140 KS^

Box 1194, SE-171 23 Solna
Besöksadress: Svetsarvägen 10, Solna
Telefon: 08-586 21 700
E-post: info@uhmynd.se
upphandlingsmyndigheten.se
UPPHANDLINGSMYNDIGHETEN
RAPPORT
ÅRTAL:NR
RAPPORTTITEL

Citera som: Upphandlingsmyndigheten 2017:3
