--- citation: Naumanns tidskrift 1864 s. 171 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1864 s. 171 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1861-10-11 url: "https://ratiolex.se/naumann/1864/s-171/" source: Naumanns tidskrift 1864, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1864 s. 171 Ytterligare prejudikat i samma ämne som det nästföregående. --- (Bilaga till n:o 25.) Torparen Peter Möller i Körslätt, garfvaren N. C. Christophersson och Ola Jonsson i Sönnarslöf samt Nils Andersson i Kärreberga, såsom gifte med hvar sin dotter af afl. Lars Olsson från Sönnarslöf i hans första gifte, instämde till södra Åsbo häradsrätt Lars Olssons enka i ett senare gifte Cecilia s. 172 Sida 172 i årgången börjar här Olsdotter och dessa makars två omyndiga barns förmyndare åboen Bengt Johansson i Forseby, med påstående: att som Lars Olsson i lifstiden och hans första hustru Elisabeth Pålsdotter under den 16 Aug. 1844 upprättat ett inbördes testamente, samt Lars Olsson efter Elisabeth Pålsdotters död detsamma bevakat och begagnat, det måtte alltså ett senare af Lars Olsson till förmån för sin andra hustru Cecilia Olsdotter och hennes barn den 24 Nov. 1856 upprättadt testamente upphäfvas och ogiltigt förklaras, så att käranderne vid sin lagliga arfsrätt enligt testamentet af 1844 blefvo bibehållna. Käranderne företedde: l:o Lars Olssons och Elisabeth Pålsdotters inbördes testamente af 1844, hvilket lydde som följer: »Undertecknade förklara härigenom vår yttersta vilja vara den, att när endera af oss genom döden aflider, dess skyldemän och arfvingar icke skall tillfalla det minsta arf i vårt bo, utan att detsamma orubbadt tillhörer den efterlefvande i sin tid; men sedan vi begge äro aflidna, eller dessförinnan den efterlefvande skulle tröttna att längre bruka eller bibehålla kronoskatte-fördelshenmanet n:o 8 }. mantal Sönnarslöf, så öfverlemnas nyssnämnde egendom till vår yngsta dotter Elisabeth (på vissa vilkor) — —; men sedan vi begge makar äro aflidne, träda våra yngsta arfvingar Maria och Pernilla och Elisabeth i lika lott af vårt efterlemnade lösörebo, utan minsta intrång eller klander.» (Den fierde dottern Johanna, sedermera gift med Petter Möller, skulle således fa intet.) — 2:o Lars Olssons testamente af 1856, hvilket, — efter en inledning, deri omnämnes, att Lars Olsson, ehuru han, enligt inbördes testamentet varit berättigad sitta i orubbadt bo, likväl, för att få »lefva i frid för sina barn med förra hustrun», och på deras yrkande, låtit beveka sig att till dem afstå hemmansdelen jemte hela sitt lösörebo, — är af följande lydelse: »Som jag nu med min andra hustru Sissela Olsdotter är begåfvad med 2:ne minderåriga barn och har till dem ingen fastighet att gifva, — — — alltså har jag beslutat, att när den högste Guden kallar mig ifrån denna verlden, så skall min nuvarande hustru Sissela Olsdotter samt mina med henne sammanaflade barn------- s. 173 Sida 173 i årgången börjar här vara mina enda arftagare i så väl kontanta penningar som det öfriga lösöreboet, utan minsta intrång i något som mig tillhörer, och varder således testamentet af den 16 Aug. 1844 till all kraft och verkan upphäfdt.» Cecilia Olsdotter och förmyndaren bestredo käromålet och anmärkte deremot, att Lars Olsson, oaktadt sin rätt på grund af 1844-års testamente, redan i Mars 1849, innan han trädde i äktenskap med Cecilia Olsdotter, till sina magar afstått så väl den fasta som största delen af den lösa egendomen, hvilken blifvit dem emellan fördelad i enlighet med bestämmelserna i samma testamente. För öfrigt var den egendom, enligt bouppteckning omkring 3,700 r:dr banko, som Lars Olsson vid sin död efterlemnade, dels af Cecilia Olsdotter i boet införd och dels under äktenskapet med henne förvärfvad; och 1844-års testamente lade intet hinder i vägen för den efterlefvande att förordna om sin enskilta egendom. Petter Möller och hans medparter svarade, att om Lars Olsson efter första hustruns död ökat sin förmögenhet, så hade sådant skett under den tid, då han satt qvar i besittningen af den sedermera afträdda fastigheten '), och denna tillökning borde derföre också komma hans mågar till godo. Motparternes uppgift om en förut skedd delning eller afvitring (af lösöreboet) bestreds. Häradsrätten, i utslag den 9 Juli 1857, yttrade: Emedan Lars Olsson efter Elisabeth Pålsdotters död bevakat dessa makars inbördes testamente och satt sig i besittning af samt begagnat äfven hennes andel i boet, hvaraf följde, att testamentet måste uppfyllas jeniväl i senare delen, hvilket fästats såsom vilkor vid Lars Olssons rätt; alltså blef det nu klandrade, af Lars Olsson sedermera upprättade testamente upphäfdt, med förklarande, att Cecilia Olsdotter icke tillkomme annan andel i hennes och Lars Olssons bo, än hvad vid laga afvitring kunde tillfalla henne såsom enskilt egendom eller giftorätt i hvad hon uti boet infört, och att hennes barn med Lars Olsson voro från arfsrätt i boet uteslutna. 1) Elisabeth Pålsdotter synes hafva dött i slutet af 1844, hvadan Lars Olsson något öfver 4 år skulle innehaft hemmansdelen. s. 174 Sida 174 i årgången börjar här Cecilia Olsdotter och förmyndaren Bengt Johansson fullföljde efter vad talan hos hofrätten öfver Skåne och Blekinge, sont i dom den 7 Maj 1858 yttrade; Ehuru Lars Olsson, som bevakat och begagnat det af honom och Elisabeth Pålsdotter den 16 Aug. 1844 upprättade inbördes testamente, dermed frånträdt rättigheten att detsamma ändra och återkalla; likväl, enär genom berörda testamente, vid Lars Olssons rätt att i sin lifstid besitta makarnes bo i löst och fast endast fästats, jemte en anordning om fasta egendomen, som redan under Lars Olssons lifstid trädt i tillämpning, det vilkor, att Lars Olssons och och Elisabeth Pålsdotters yngsta döttrar Maria, Pernilla och Elisabeth skulle efter båda makarnes död liklottigt erhålla deras »efterlemnade lösörebo»; samt detta uttryck, efter tydliga ordalydelsen, endast kunde afse den lösegendom, som varit Lars Olssons och Elisabeth Pålsdotters gemensamma tillhörighet och vid denna senares död i deras bo funnits i behåll, men icke utsträckas till omfattning af egendom, som Lars Olsson efter Elisabeth Pålsdotters frånfälle förvärfvat; alltså förklarade hofrätten, med ogillande af häradsrättens utslag, det kunde Petter Möllers och hans medparters i målet instämda påtående icke bifallas i vidsträcktare mån, än att klandrade testamentsförordnandet den 24 November 1856 icke tinge utgöra hinder för ofvanbemälda Maria, Petronella (Pernilla) och Elisabeth Larsdöttrar, att, likmätigt inbördes testamentet, af Lars Olssons qvarlåtenskap utfå värdet af den lösegendom, hvilken vid Elisabeth Pålsdotters död funnits uti hennes och Lars Olssons bo; och borde bestämmandet af sagde värde, i brist af godvilligt åsämjande parterne emellan, ankomma på särskildt utförande efter befogenhet. Efter nedsättande af revisionsskilling, sökte Petter Möller och hans medparter hos Kongl. Maj:t ändring uti hofrättens dom och yrkade fastställelse af häradsrättens utslag. Mot hofrättens tolkning af inbördes testamentet anmärktes, att i detta, likasom i alla andra dylika fall, borde med det vanliga uttrycket »vårt efterlemnade lösörebo» förstås äfven den sist aflidnes lösa egendom, helst det uti testamentet uttryckligen hette» sedan vi begge makar äro aflidne» etc. s. 175 Sida 175 i årgången börjar här Vid sakens föredragning i nedre revisionen yttrade referenten, revisions-sekreteraren Strandberg: »Emedan åberopade af Lars Olsson och Elisabeth Pålsdotter i lifstiden den 16 Augusti 1844 upprättade testamente icke, såsom vilkor för den efterlefvande makens rätt att i sin lifstid orubbadt behålla den först aflidnes rätt i boet, innehåller, att vid den efterlefvandes död jemväl dess andel i bemälda makars bo eller dess sedermera tillkomna egendom skulle tillfalla makarnes barn; vid hvilket förhållande den omständighet, att Lars Olsson efter Elisabeth Pålsdotters död omförmälda testamente begagnat, icke torde enligt lag hafva utgjort hinder för Lars Olsson att genom senare testamente förordna om den egendom, han erhållit såsom giftorätt i boet efter Elisabeth Pålsdotter eller sedermera ärft eller förvärft; ty hemställer referenten i underdånighet, det Kongl. Maj:t täcktes förklara sig ej finna skäl att i anledning af sökandernes underdåniga klagan göra ändring i det slut, hvari hofrätten stannat.» Revisions-sekreteraren von Hofsten och t. f. revisions-sekreteraren Westman hemställde att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom; i enlighet med hvilket yttrande nedre revisionens betänkande expedierades. Då saken den 5 September 1861 i Högsta Domstolen förevar, gillade dess fleste ledamöter det af referenten afgifna yttrande; hvaremot tre ledamöter (justitie-råden Iggeström, friherre Lenhusen och Almqvist) biföllo nedre revisionens und. betänkande. Kongl. Maj:ts dom utgafs den 11 Oktober 1861. --- Källa: Naumanns tidskrift 1864, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.