--- citation: Naumanns tidskrift 1864 s. 536 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1864 s. 536 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1863-12-14 url: "https://ratiolex.se/naumann/1864/s-536/" source: Naumanns tidskrift 1864, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1864 s. 536 Derest hemmansägare, genom äldre hägnads-delningar eller beslut, grundade på då gällande författningar, fått sig stängsel-skyldighet ålagdt, men, innan denna skyldighet fullgöres, ny lag utkommer, enligt hvilken han är i förevarande fall från uppförande af stäng- --- Bengt Johansson i Faurås och Sven Johansson i Tröinge instämde till Faurås häradsrätt, vintertinget 1861, ägaren af hemmanet N:o 1 Faurås, ryttmästaren W. Muhl, med påstående: att enär, vid en inom Faurås byalag af kommissions-landtmätaren C. A. Apelstam den 11 April 1853 börjad och den 19 i samma månad slutad hägnadsdelning, ofvannämnda, Muhl tillhöriga hemman för hägnadshållning tilldelats vissa stycken af skilnadslinien för de särskilda lotter, som ägdes af Bengt Johansson samt hans och Sven Jonassons myndlingar, aflidne Nils Jakob Eliassons omyndige barn, nemligen 257 4 alnar i den linie, som kallats tjugotredje skiftesgränsen, 269% alnar i tjugofjerde skiftesgränsen och 454 alnar i tjugofemte skiftesgränsen, eller tillhopa 572 alnar af skilnadslinierna, deri stängsel skulle vara upprättad inom två år från sistnämnde dag, men Muhl härutinnan alltjemt eftersatt sin skyldighet, häradsrätten alltså måtte förpligta Muhl att i omförmälde skilnads-linier uppföra den honom åliggande stängsel, vid äfventyr att densamma eljest blefve emot lega på hans bekostnad fullgjord. Muhl medgaf inför rätta, att de omstämde stängselsträckorna enligt åberopade hägnadsdelning tillkommit honom att upprätta, men ansåg, att han på grund af stadgandet i 3 § af 1857-års stängselförordning vore fri från fullgörandet af berörde, enligt äldre dåmera upphäfd lag honom ålagda stängsel. Han bestred derföre stämningspåståendet. s. 537 Sida 537 i årgången börjar här Häradsrätten meddelade utslag den 30 April 1862: Den af Muhl åberopade 3 § i förordningen om stängselskyldighet den 21 December 1857 innehölle väl, att äldre hägn ads delningar eller beslut, hvarigenom stängselskyldighet efter förra författningar blifvit bestämd, ej finge ligga i vägen för stängselskyldighetens bestämmande enligt sedermera stadgade grunder, när fråga derom väcktes; men då Muhl icke ens uppgifvit, att fråga om förändring i stängselskyldigheten emellan parterna efter den gällande stängsellagen blifvit väckt, samt nämnde §, jemförd med 14 §, som innehölle stadgande huru förhållas skulle, då ny delning fordrades af annan orsak, som till förändrad grund för stängselskyldigheten föranledde, just utmärkte, att stängselskyldighet efter äldre delning skulle lända till efterrättelse intilldess hägnadsdelning efter gällande stängsellag blifvit verkställd; — då det skulle medföra menlig osäkerhet och brist på ägofrid, om stängselskyldig finge, i afvaktan på den nya stängsellagens tillämpning, borttaga sin redan uppförda hägnad eller låta densamma förfalla, hvarförutan en dylik tolkning kunde vålla den orimliga påföljd, att tredska i fullgörande af laglig skyldighet skulle genom ny lagstiftning, till skada för andra, tillskynda den tredskande väsendtlig fördel; — då dessutom ingenstädes genom uttrycklig lag blifvit bestämdt, att delägarne efter nya stängsellagens kungörande, eller när fråga om densammas tillämpning väcktes, vore befriad från skyldigheten att i giltigt stånd sätta sin hägnad, äfven om det vid ny delning skulle komma att jemlikt 14 §:s sista mom. i ofυan åberopade förordning utan ersättning tillfalla annan, samt ett dylikt fullgörande så mycket mindre kunde anses obilligt, som förstnämnde delägare, hvilken, efter hvad antydt vore, icke ägt att, sedan stängseln blifvit efter äldre lagen fästad vid ett visst ställe, densamma borttaga utan att den med annan ersätta, vunne en väsendtlig fördel i minskadt hägnadsbelopp, utan att belastas med annan eller större skyldighet, än honom förut ålegat; samt slutligen då ostridigt vore, att Muhl brustit i den genom åberopade 1853-års laga kraftvunna hägnadsdelning honom ålagda stängselskyldighet, hvarvid de i stämningen uppräknade hägnadssträckor blifvit honom tilldelade; — ålades Muhl att oför- s. 538 Sida 538 i årgången börjar här töfvadt och senast inom en månad efter utslagets dag hafva försatt sagde hägnader i lag-gildt stånd, vid påföljd att vederparterna eljest ägde låta berörda arbete verkställa, mot lega, och beloppet hos Muhl uttaga. Muhl erlade vad och fullföljde talan i Göta hofrätt. Han anmärkte, att omstämde hägnaden utgjorde s. k. fyllnadsstängsel uti skiftesskilnaderna emellan dels hemmanen N:r 2 och 4 samt 3 och 4 och dels åboerna i N:o 4, och sålunda icke kom hans egna ägor till godo. Hägnadsdelningen af år 1853, som i flera hänseenden vore olaglig, hade icke, såsom häradsrätten antagit, vunnit laga kraft. Besvärshänvisningen innehölle nemligen, att den missnöjde finge stämma till häradsrätten, men bestämde ej någon tid, inom hvilken sådant skulle ske, och föreskriften att »emellertid och intill dess genom laga kraftvunnen »dom förrättningen blifvit ändrad, en hvar är pligtig underhålla »sin tilldelta hägnad», afsåge uppenbarligen icke annan än den hägnad, som dä redan var uppförd. Muhl hade ej stängselvitsord enligt nu gällande stängselförordning. Åberopade 14 § vore ej tillämplig, enär stängsel ej funnes uppförd. Häradsrätten hade förbisett 1 mom. i nämnde §, hvilket just afsåg ny hägnads uppförande. Detta mom:s och 3 §:s stadganden befriade Muhl från fullgörande af omtvistade hägnadsskyldigheten, helst fråga om förändring i 1853-års stängseldelning först då kunde anses väckt, när målet drogs under domstols pröfning. Föröfrigt funnes ingenstädes i lag bestämdt, att delägare, som enligt förra författningen fått sig ålagdt att upprätta hägnad mellan andre jordägares skifteslotter, äfven numera hade en sådan skyldighet. På dessa skäl yrkades upphäfvande af häradsrättens beslut. Hofrättens dom gafs den 20 Mars 1863 och innehöll, att hofrätten funnit skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i häradsrättens utslag, i följd hvaraf den Muhl ålagda hägnadsskyldighet borde den 15 påföljande Maj vara fullgjord. Efter nedsatt revisionsskilling sökte Muhl i underd. ändring i hofrättens dom; åberopade hvad han hos hofrätten anfört samt företedde bevis af förste landtmätaren i länet, att i den vid 1863-års stängselförrättning meddelade besvärshänvisning s. 539 Sida 539 i årgången börjar här ej funnes utsatt viss tid, hvarinom klandertalan borde anställas. Nedre revisionen hemställde i underdånigt betänkande, att, då Muhl, intill dess ändring i den enligt 1853-års förrättning honom åliggande hägnadsskyldighet genom öfverenskommelse mellan vederbörande eller i behörig ordning tillkommet beslut vunnits, torde, på sätt domstolarne antagit, vara lagligen pligtig att den sålunda bestämda hägnadsskyldigheten fullgöra, samt ostridigt vore, att Muhl ej ännu låtit upprätta stängsel i de sträckor, som, enligt nämnda förrättning, tilldelats honom att hägna, Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa det slut, hvari domstolarne i saken stannat, dock så, att tiden, inom hvilken den Muhl sålunda ålagda hägnadsskyldighet borde vara fullgjord, bestämdes till den 15 Maj 1864. Saken föredrogs i Högsta Domstolen den 3 November 1863, dervid flesta ledamöterna förenade sig om följande beslut: Som, enligt förordningen den 21 September 1857, stängselvitsord och hägnadsskyldighet endast ägde rum emellan dem, som med sina ägor hvarandra möta; men, såvidt handlingarne föranledde, icke någon af de ägor, som gränsa intill det ställe, der nu ifrågasatta stängsels uppförande äskades, vore Muhl tillhörig; alltså och då den af Muhls motparter åberopade, år 1853 verkställda hägnadsdelning ej, emot 3 § i förenämnde förordning, finge, när tvist om hägnadsskyldigheten uppstått, utgöra hinder för dennas bestämmande enligt de i samma förordning antagna grunder; pröfvade bemälde ledamöter rättvist, med upphäfvande af domstolarnes beslut, det i saken instämda käromålet att ogilla. Tre ledamöter biföllo nedre revisionens underdåniga betänkande. Kongl. Maj:ts dom utgafs den 14 December 1863. --- Källa: Naumanns tidskrift 1864, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.