--- citation: Naumanns tidskrift 1864 s. 639 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1864 s. 639 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT url: "https://ratiolex.se/naumann/1864/s-639/" source: Naumanns tidskrift 1864, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1864 s. 639 Prejudikat i samma ämne, som under nästföregående nummer år afhandladt. --- Pigan Brita Persdotter å Sandbacken bortgick tidigt på morgonen Måndagen den 9 Mars 1863 från sitt hem och afhördes ej sedermera. Först den 24 påföljande April hittades ett lik, som antogs vara hennes döda kropp, i skogen nära torpet Hallabron 1 mil från hemmet; men kroppen var utan hufυud. Vid obduktion visade sig att hufvudet blifvit afskuret med ett skarpt eggjern, och att endast å bakre delen af halsen, der afskärningen slutat med ett ojemnt drag, fanns tecken till vital reaktion. Läkaren intygade, att halsens afskärning vore närmaste dödsorsaken; att qvinnan ännu lefvat eller åtminstone haft lifsvärme qvar, då afskärningen verkställdes; men att lifskrafterna förut varit nära utömda, sannolikt genom föröfvadt våld å hufvudet. För mordet tilltalades vid Åhs häradsrätt fattighjonet Nils Andersson i Toarps fattigstuga. Denne har förut varit lifstidsfånge och för stöld tre resor undergått spöstraff, hvaraf han efter egen uppgift blifvit lam i venstra sidan samt fått en slinkande gång. Är 1852 blef han af nåd förskonad från lifs- s. 640 Sida 640 i årgången börjar här tids-fängelse-straffet och återkom år 1856 till sin hemort, Toarps socken, der han såsom oförmögen till arbete blifvit intagen å fattighuset. Enligt prestbevis är han 54 år gammal och har fört ett högst lättsinnigt och sedeslöst lif. Efter hvad Britas broder samt åklagaren länsmannen Stridh uppgifvit, skulle med mordgerningen hänga så tillsamman: Brita, som var 40 år gammal, hade sedan flera år tillbaka hyst en häftig kärlek till Nils Andersson. Hon besökte honom nästan hvar afton och hade ofta tillbringat nätterna hos honom. Väl afråddes hon från förbindelsen med honom och sörjde sjelf öfver förhållandet, men ägde ej styrka att ändra det. I Borås sparbank hade hon haft innestående penningar och lemnat sparbanksboken till Nils Andersson, som derå gjort uttag, hvilka likväl uppgingo till högre belopp än Brita afvetat. Han hade under tiden knutit en ny kärleksförbindelse med pigan Maria Petersdotter å Sandbacken samt derföre velat blifva Brita qvitt. För sådant ändamål skulle han, under förebärande att vilja göra Brita sällskap till Borås, förmått henne att den 9 Mars åtfölja sig, narrat henne från vägen in i skogen samt först skjutit henne i hufvudet och derefter afskurit detsamma för att dölja gerningen. Nils Andersson förnekade såväl att han begått mordgerningen, som ock att han stått i ömmare förhållande till Brita; men mot honom förekommo följande omständigheter: att Brita Persdotter, som varit bekant med Nils Andersson både under en föregående tid, då hon vistats hos sin broder, och äfven under det år hon varit boende å torpet Sandbacken, beläget helt nära Toarps fattigstuga, der Nils Andersson varit inhyst i en särskild kammare, under sagde tider gjort trägna besök hos Nils, eller, som ett vittne uttryckte sig, suttit der och hängt halfva dagarne; hvarjemte Nils äfven ofta besökt Brita; att Brita före flyttningen till Sandbacken med glädje omtalat, att Nils lofvat henne äktenskap; men att hon på senare tider varit sorgsen och betryckt, gråtit och klagat öfver att Nils narrat henne och tagit hennes penningar; att hon det oaktadt icke kunnat slita sin böjelse ifrån honom; hvarförutan s. 641 Sida 641 i årgången börjar här ett vittne tillagt, att Nils och Brita vid sina möten brukat söka enslighet och med hvarandra samtala i smyg, samt att de senast åtta dagar före Britas bortgång sålunda varit tillsamman, derefter Brita synts nedslagen och ledsen; att Nils, oaktadt sitt umgänge med Brita, samtidigt haft kärleksförbindelse med förenämnda Maria Petersdotter samt ännu en annan qvinna; att Brita, som vid 1861-års början ägt i Borås sparbank innestående 102 rdr 50 öre, vid 1862-års slut haft qvar endast 1 rdr 12 öre, i afseende hvarå Nils, som till en början uppgifvit, att han endast tre" gånger på Britas begäran i sparbanken gjort uttag till belopp, som han ej kunde minnas, sedermera, då utdrag af sparbankens räkenskaper vid häradsrätten blifvit företedt, måst medgifva, att han gjort flera uttag och lyftat hela uttagna beloppet, men föreburit, att han dertill ägt uppdrag af Brita och till henne redovisat medlen, hvilket förebärande dock saknade trovärdighet vid det förhållande, att särskilde vittnen, i målet hörde, intygat, att Brita klagat öfver, dels att Nils i sparbanken lyftat mera penningar än hvartill han haft lof, och att Brita icke visste, huru hon af Nils skulle få igen sina penningar, dels ock att han visat henne ovilja och hotat att döda henne, då hon frågat efter penningarna; att Nils under senare tiden af sitt umgänge med Brita låtit undfalla sig hotelser om våld mot henne och sålunda, enligt ett vittne, sommaren år 1862 yttrat, att om han ej finge vara i fred för Brita, han skulle slå ryggen af henne; att ett vittne omtalat ett yttrande, som inneburit hot att skjuta Brita, och ett vittne omförmält, hurusom Nils tillkännagifvit sin afsigt att på annat sätt afdagataga henne; hvarjemte flera vittnen hvar för sig omnämnt af Nils vid olika tillfällen fällda hotelser att dels skjuta, dels skära halsen af andra personer, mot hvilka han varit gramse; att Nils brukat ständigt bära vid sidan en skarpslipad knif i en slida samt varit försedd med en pistol, den han, enligt ett vittne, städse haft i sin ficka, äfvensom med hagel och annan ammunition; och kunde Nils, som ej sysselsatt sig med jagt, icke redogöra för orsaken hvarföre han förskaffat sig detta; Tidskrift för Lagstiftn. etc. 41 s. 642 Sida 642 i årgången börjar här att ofvannämnda Maria Petersdotter på vittnesed intygat, att Brita i dagningen den 9 Mars gått hemifrån, sedan hon omtalat, att hon ämnade sig till Borås, samt flera gånger gått fram till fönstret och tittat åt det håll der Nils bodde, liksom om hon väntat någon, samt att Brita vid affärden tagit på sig närmast intill hufvudet, men under en annan duk, ett rödrutigt kläde, sådant som det, hvilket sedermera vid liket anträffades, hvarjemte hon haft på sig nya kängor; att ett vittne som svept Britas lik, intygat, att vittnet af vecken på nämnde rödrutiga kläde tydligen förmärkt, att Brita, som hon förut brukat, haft detta på hufvudet till underkläde under en större hufvudduk; att då berörde rödrutiga kläde, framhafdt för häradsrätten, hållits för dagen, uti detsamma synts flera runda hål, synbarligen uppkomna af hagel, som blifvit skjutna genom klädet, hvilket äfven varit sönderskuret; att ett vittne intygat, att då vittnet den 9 Mars i dagningen jemte sin fjortonårige son gått från sitt nära Hallabron belägna hem, vittnet på kort afstånd från landsvägen, midt för det ställe, der Britas lik sedermera påträffades, hört ett skarpt skott aflossas, hvaraf vittnet blifvit förskräckt, anande att någon ond gerning bedrifvits; i hvilken berättelse vittnets son, hörd utan ed, instämt med tillägg, att smällen liknade ett pistolskott; att Nils angående sin vistelse ifrågakomna dag väl uppgifvit, att han skulle varit hemma hela dagen utom 1 timma, då han klockan 7 på morgonen gått söder ut från sitt hem till Göla gärde och hemtat en bundt glas, som han der skulle satt efter sig föregående lördag, då han hos en der i trakten boende enka insatt fönster; men utom det att Nils icke förmått förklara hvarföre han satt glaset efter sig ute å marken, eller hvarföre det icke hemtats redan å söndagen, intygade dels bemälde enka och hennes dotter, på vittnesed hörda, att då Nils på berörde lördags-eftermiddag hemgick, han icke medhaft något glas, dels två andra vittnen, att de den 9 Mars kl. omkring 8 på morgonen sökt Nils i hans hemvist och då funnit hans dörr stängd med nyckeln tagen ur låset, samt, ehuru de s. 643 Sida 643 i årgången börjar här väntat på Nils | timma och derefter gått sin väg åt det håll, hvarest Göla gärde är beläget, icke sett till honom, hvarjemte ett femte vittne berättat, att det hela morgonen intill kl. 11 på förmiddagen funnit nyckeln till dörren i det af Nils begagnade rum urtagen, såsom vanligt var, då han icke var hemma; att arbetskarlen Lars Ued å Sandbacken vittnat, att då han ifrågakomne dag på morgonen begifvit sig till Hallabron, han strax vid det ställe, der Britas lik sedermera påträffades, fått se Nils komma rakt från stället, halfspringande med sin slinkande gång skynda öfver vägen, kasta sig öfver gärdesgården på andra sidan, och, sedan han märkt Hed, ännu mera skyndsamt fortsätta sin väg bortåt utmarken; att drängen Andreas Andersson å Toarps stom på ed intygat, att, då vittnet nämnde dag efter intagen frukost begifvit sig utåt marken, vittnet mött Nils, kommande på en gångstig, som genom skogen leder från det håll, der Britas lik återfanns och på motsatt sida mot Göla gärde, dervid Nils, tillspord hvar han varit, tigande skyndat förbi vittnet, ehuru han eljest brukat vara mycket språksam; att sistbemälde två vittnen båda förmält, att Nils vid de af dem omtalade tillfällen varit iklädd en gammal grå rock jemte en grön ytterrock, hvilka, tillhörige Nils, vid häradsrätten uppvisats; och tillade Hed, då Nils nekade såväl till mötet med vittnena som att han ifrågakomne dag haft på sig nyssberörde rockar, att Hed vore så mycket säkrare på sin uppgift, som vid det tillfälle, då Nils, på sätt Hed berättat, kastat sig öfver gärdesgården, den grå rockens ena skört fastnat å stängseln; utvisande Hed å rocken, att nedre stycket af ena skörtet till en del b!ifvit afslitet; att sedan Nils förmenat, att han destomindre vid dessa tillfällen haft dessa rockar på sig, som den gröna rocken skulle vara så liten och trång, att den icke kunnat gå utanpå den grå, hade, vid anstäldt försök inför häradsrätten, motsatsen visat sig vara fallet; att berörde rockar å samma ställe funnits vara fläckade af blod, nemligen å högra skörten och på framsidan af högra ärmarna, hvarest blodfläcken å gröna rocken varit större än s. 644 Sida 644 i årgången börjar här å den grå; i anledning hvaraf Nils till en början icke kunnat afgifva någon förklaring, men sedermera förmenat, att rocken skulle blifvit blodbestänkt, då han betjenat personer med åderlåtning, hvaremot läkare, efter anställd chemisk analys, intygat, att berörda fläckar, vid hvilkas undersökning tydliga reaktioner på albumin och hämatin jemte blodkulor funnits, härrörde af blod, och att frånvaron af fibrin gåfve anledning förmoda, att blodet kommit från en redan död kropp; att i fickan å berörde grå rock, hvilken, efter det Nils för detta brott häktats, blifvit förvarad å vinden till Toarps fattighus utan att gagnas, fattighusets sköterska under Augusti månad år 1863 anträffat ett par grön- och rödspräckliga vantar, hvilka uppgifvits hafva tillhört Brita och, enligt ofvanbemälda Maria Petersdotters edeliga utsago, blifvit af Brita medtagne, då hon den 9 Mars gått hemifrån; att innan Britas kropp påträffades, dervid den befanns icke vara iklädd skodon, Nils, enligt förrbemälde Heds vittnesmål, vid ett tillfälle för honom visat ett par nya fruntimmerskängor, under förmälan att han tagit dem från Brita; att Nils, enligt samme Heds utsago, vid berörde tillfälle yttrat, såsom orden fallit: »De tro, att jag tagit lifvet af Brita, och det kan jag säga dig som en vän, att det är inte orätt», samt tillagt, att när man ville mörda folk, borde man först skjuta dem, emedan de då icke gjorde något buller af sig. Derjemte hade han ur en träslida framdragit och förevisat en honom tillhörig knif, hvilken ännu varit blodig, samt omtalat, att han tillvaratagit Britas hjerna, och att han ämnade i en kaffebrännare bränna den till pιdver, som han sedan skulle oförmärkt lägga i kaffe och deraf bjuda fruntimmer, hvilka af denna dryck skulle blifva galna efter honom; och förklarade Nils tillika, att han skulle velat visa Hed hjernan, men af rädsla för fattighusets sköterska icke vågade framtaga den; att, enligt Maria Petersdotters vittnesmål, Nils veckan efter Britas bortgång omtalat, att han drömt om henne och sagt sig tro att hon aldrig mera komme tillbaka, samt att hon sutte i närheten af Hallabron och vore skjuten; s. 645 Sida 645 i årgången börjar här samt att Nils, samma dag Britas kropp hittats, ingått å ett torpställe i närheten och begärt vatten, under yttrande, att han hört, att de letat efter Brita vid Hallabron; hvarvid och då det vittne, som räckt honom vattnet, svarat, att de ock funnit henne och att hon låge dernere, Nils skiftat färg flera gånger, blifvit både röd och blå i ansigtet och derefter blek som ett lik samt öfverfallits af så svår skälfva, att han troddes skola svimma, hvarjemte Nils vid bortgåendet flera gånger vändt sig om och sett åt det håll, der kroppen var funnen; kunnande Nils icke förklara anledningen till sin sinnesrörelse, som förnyats åtskilliga gånger inför domstolen. Bland vittnena förekom anmärkning i jäfsafseende blott mot Lars Hed. Nils påstod nemligen, att Hed vore illa känd och varit drucken, då han vittnade. Men häradsrätten intygade, att Hed vid vittnestillfället varit nykter, och företedt prestbetyg utvisade, att han ägde god frejd; emellertid sändes han till pastor att erhålla undervisning och fick derefter betyg att han hade någorlunda försvarlig kristendomskunskap och oklandrad frejd. Om Maria Petersdotter har läkaren antecknat i obduktionsprotokollet, att hon jemte Nils vore misstänkt för mordet; men hvarifrån läkaren erhållit denna uppgift syntes icke af handlingarna i målet. Likaså berättade vid polisförhöret en qvinna, att Brita klagat öfver att Maria Petersdotter en gång lagt tändstickor i välling, och att Brita kräkts efter förtärandet deraf, men angående denna omständighet finnes icke heller någon närmare utredning, och något jäf mot Maria Petersdotter framställdes icke å någondera sidan. Hvad slutligen angår frågan om den funna kroppens identitet, har denna icke blifvit af parterna ifrågasatt, utan tagen för en afgjord sak. Märkeligt nog, har icke heller af domstolen närmare undersökning derom skett, eller vittnen blifvit specielt i detta ämne hörda bland sådana personer, som med Brita under lifstiden vetterligen varit närmare bekanta. Det förekommer likväl, att vid polisförhöret, innan kroppen fanns, en beskrifning om Britas person afgafs, hvari upptogs, bland annat, att hon vore mycket låghalt på venstra benet och liten till s. 646 Sida 646 i årgången börjar här vexten, jemte uppgifter om hennes kläder vid bortgången; att vid anträffandet af liket hennes broder sade sig igenkänna detsamma på kroppen och kläderna, hvilka funnos vara sådana som i polisprotokollet blifvit omnämnda; att vid obduktionen iakttagits, att venstra benet var 3 tum kortare än det högra, och att personen varit liten till vexten. Härads-rätten i utslag den 22 Juli 1863 och Götha hofrätt i utslag den 18 påföljde September funno mer än half bevisning hafva mot Nils Andersson förekommit och lemnade derföre, enligt 17 kap. 32 § Rättegångsbalken, saken till framtiden, då den kunde uppenbar varda. Länsmannen Stridh anförde häröfver underdåniga besvär och yrkade, att Nils Andersson, som vore en för allmänna säkerheten vådlig person, måtte insättas i häkte på bekännelse. Högsta Domstolen fann icke skäl att i domstolarnes beslut göra ändring; men pluraliteten förordnade, i enlighet med kongl. brefvet den 22 Mars 1803, att Nils Andersson skulle insättas i allmänt fängelse, för att, i enskildt rum förvarad, af vederbörande presterskap flitigt förmanas till bekännelse af ifrågavarande grofva brott; och skulle fångvårds-styrelsen anbefallas att, derest icke omständigheterna förr dertill föranledde, efter ett års förlopp från Nils Anderssons intagande i fängelset och sedermera årligen, intill dess annorlunda kunde varda förordnadt, till Kongl. Maj:t inkomma med berättelse huru Nils Andersson sig förhållit och hvad med honom i omförmälda afseende kunnat uträttas. Justitie-rådet Naumann var från sistnämnda beslut skiljaktig och yttrade: Enär kongl. brefvet af den 22 Mars 1803 stadgar, att endast i det fall, då en för groft brott anklagad är i det närmaste öfvertygad om gerningen, hofrätt äger hos Kongl. Maj:t hemställa om användandet af den åtgärd, som vanligen benämnes insättande på bekännelse, kan jag icke, meo voto, bidraga till beslut deroni i närvarande fall, der icke heller hofrätten funnit sig böra göra en sådan hemställan. Det är först och främst blott genom åtskilliga indicier, men ej genom full laga bevisning ådagalagdt, att det i skogen funna lik, hvars afskurna hufvud icke kunnat påträffas, verkligen varit Brita s. 647 Sida 647 i årgången börjar här Persdotters döda kropp; och hvad derefter vidkommer den uppgifne gerningsmannen, tilltalade fattighjonet Nils Andersson, bör, efter min åsigt, synnerligt afseende icke fästas hvarken vid det i saken aflagda vittnesmål af hans fordna älskarinna Maria Petersdotter, som, enligt hvad läkare-attesten antyder, sjelf är i orten misstänkt för delaktighet i Britas undanrödjande, icke heller vid det hufvudsakliga vittnet Lars Heds utsago, helst denna dels grundar sig i flera afseenden på hvad emellan fyra ögon blifvit honom af Nils Andersson anförtrodt, dels innefattar vidunderliga uppgifter, som hafva föga inre trovärdighet, nemligen om uttagande af Britas hjerna och densammas beredande till ett slags kärlekspulver, dels slutligen Heds förtroliga bekantskap med den i sedligt afseende djupt sjunkne Nils Andersson ingalunda bidrager att utmärka Hed som ett godt och tillförlitligt vittne. Ehuru alltså visserligen, enligt hvad handlingarne utvisa, flera bindande liknelser och omständigheter äro mot Nils Andersson i denna sak, kan jag dock, såsom nyss är anfördt, icke finna honom vara i det närmaste öfvertygad om den mordgerning, som är åtalets föremål, hvadan jag, med afslag å länsmannen Stridhs besvär, pröfvar rättvist gilla domstolarnes beslut, hvarigenom, enligt 32 § i 17 kapitlet Rättegångsbalken, saken blifvit lemvad till framtiden, då den kan uppenbar varda; och har jag så mycket hellre ansett mig böra motivera denna min skiljaktiga mening, som Kongl. Maj:t, jemlikt statsråds-protokollet af den 10 Januari 1828, förbehållit sig att besluta, huruvida i dylika mål, som det förevarande, nåd bör bifallas eller ej, oaktadt den åklagade derom icke sjelf gjort någon ansökning. ' Ifrågasatta pinliga utväg att få sanningen i dagen, hvilken 1803-års åberopade kongl. bref tillåter i »grofva» brottmål i allmänhet, således äfven i andra än lifssaker, och hvilken består deri, att den tilltalade ej allenast insättes på obestämd tid å fästning i särskildt fängelserum, utan äfven från all sysselsättning afhålles, ett inspärrande, som kan utsträckas ända till hans lifs slut, om ej Kongl. Maj:t efter inkomna rapporter finner för godt att annorlunda förordna; — denna utväg innefattar ett slags tortur, som efter min uppfattning ingalunda s. 648 Sida 648 i årgången börjar här står i harmoni med den mera humana och på rättvisans fordringar mera grundade kriminal-lagstiftning, hvilken under senare årtionden äfven hos oss gjort sig gällande. Disharmonien visar sig tydligare nu än tillförene, då till och med en lagligen förvunnen mördare kan, enligt nya strafflagen, få försona sitt svåra brott med lifstids-fängelse. Det ifrågavarande insättandet förtjenar i sanning den nyssanvända benämningen 1). Ett misstag vid beslutet om detta pinomedels begagnande (jag talar här om saken i dess allmänlighet, utan allt afseende på det närvarande särskilda fallet) skulle kunna blifva föga bättre än ett juridiskt mord, helst erfarenheten visat, att detsamma, med hela sin hårdhet under ett och annat år tillämpadt, någon gång beröfvat sitt offer lifvet. Det synes derföre, som vore tiden inne att till en början genom benådningsrättens mellankomst ändra detta missförhållande och i liknande fall i stället använda det korrektiv, som i andra länder vidtages, att nemligen ställa den tilltalade och svårt misstänkte personen under sträng polisuppsigt. Ifall derjemte och i sammanhang härmed, genom lagstiftande maktens åtgärd, ofördröjligen afskaffades ännu ett slags kroppslig tortur, om hvars rätta natur man svårligen misstager sig, ehuru vetenskapen gifvit detta medel den mildare benämningen af »tortura impropria», jag menar det i 37 § ,) Jfr Fångvårdsstyrelsens yttrande sid. 624. — Black Anders Andersson, tilltalad vid Norrala härads-rätt för det han skulle den 25 Nov. 1860, å vägen mellan Söderhamn och Ljusne sågverk, mördat arbetskarlen Sone Larsson, som bar postväskor, och från honom rånat penningar, blef icke lagligen öfverbevist om brottet; men med stöd af 1803-års ofta åberopade k. br., jemfördt med k. br. d. 16 Febr. 1826, förordnade Högsta Domstolens pluralitet i Oktober 1861, att Black Anders Andersson skulle insättas på bekännelse. I två år uthärdade denne, som var en storvext stark dalkarl, detta pinomedel. Men derefter intygade läkaren att han led af allmän svaghet. Presten gaf det besked, att Black Anders Andersson, ehuru allvarligt och kärleksfullt uppmanad till bekännelse, alltjemt fortfor att neka. Fångvårdsstyrelsen hemställde nu, att styrelsen måtte äga, då läkaren ansåg sådant för Anderssons helsa nödigt, låta honom med lämpligt arbete förses. Men Högsta Domstolen fann sig föranlåten att förordna, det Andersson icke vidare skulle för ofvannämnda ändamål i häkte qvarhållas; derom under Kongl. Maj:ts Sekret nådigt bref afläts till fångvårds-styrelsen den 23 Nov. 1863. s. 649 Sida 649 i årgången börjar här af 17 kap. Rättegångsbalken åt domaren anvisade försök att med svårare fängelse, hvars beskaffenhet och grad icke äro närmare bestämda, få sanningen i ljuset; så skulle ur vår kriminalprocess ändtligen försvinna tvenne skärande abnormiteter, öfver hvilkas bibehållande ända till våra dagar man ofta erfarit en billig förundran hos upplyste och tänkande män, som gjort sig förtrogne med våra i så många andra afseenden med rätta högt värderade institutioner. — Vid föredragning i Statsrådet den 26 April 1864 af detta mål, fann K. Μ. ej skäl att sin benådningsrätt utöfva, utan kom det af Högsta Domstolens pluralitet fattade beslut att gå i verkställighet. --- Källa: Naumanns tidskrift 1864, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.