--- citation: Naumanns tidskrift 1864 s. 649 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1864 s. 649 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT url: "https://ratiolex.se/naumann/1864/s-649/" source: Naumanns tidskrift 1864, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1864 s. 649 Samma ämne som under nästföregående nummer. --- Natten till den 27 Maj 1857 uppbrann boningshuset å sätesgården Roo, belägen i Mellby socken af Kållands härad, jemte lösören, hvilken egendom tillhörde landtbrukaren Sven Wilhelm Bagge. Undersökning om orsaken till brandens uppkomst hölls inför Kållands häradsrätt, hvarvid gästgifvaren Lars Eriksson i Täng, som genast misstänktes att hafva anstiftat branden, derför ställdes under tilltal. Lars Eriksson, som är född den 9 December 1817 och förmögen, hade år 1856 undergått bestraffning för förfalskningsbrott samt syntes vara illa känd och i sin hemort mycket fruktad såsom vildsint och hämndgirig. Redan innan Lars Eriksson åtalades för ifrågavarande brott, var han misstänkt att hafva vid åtskilliga andra tillfällen anstiftat mordbrand. Ett vittne hade ock i afseende härå berättat, huruledes Lars Eriksson sökt lega en f. d. kronoarbetskarl att antända en annan persons hus. Under ransakningen om förfalskningsbrottet, för hvilket Lars Eriksson ådömdes ansvar, biträddes Lars Erikssons s. 650 Sida 650 i årgången börjar här vederpart af Bagge. Häröfver hade Lars Eriksson visat sig mycket förbittrad samt vid flera tillfällen fällt yttranden, att han skulle veta att hämnas, hvarvid Lars Eriksson tillika antydt, att han skulle anstifta brandskada för Bagge. Lars Erikssons ord hade nemligen fallit så, att han skulle steka Bagge, eller att han skulle värma honom på Roo, o. s, v. Från Täng till Lidköping gå tvenne vägar; den ena är temligen rak, men den andra, som tager af från allmänna landsvägen och går i närheten af Roo, gör derunder en stor krok. Den 26 Maj 1857, eller dagen innan branden inträffade, yttrade, enligt ett vittnes intyg, Lars Eriksson under samtal med sin dräng Anders Svensson, att Bagge före aftonen påföljande dag skulle »stekas», samt aftalade sedermera med drängen, att denne skulle få belöning om han icke öfvergåfve Lars Eriksson. Derpå under natten begåfvo sig Lars Eriksson och Anders Svensson från hemmet och färdades fram å den väg, som går i närheten af Roo, samt voro tidigt följande morgon synlige i Lidköping, der Lars talade om branden. Någon anledning till denna färd hade Lars Eriksson icke förmått uppgifva, utan deremot enständigt påstått, äfven sedan en mängd vittnen intygat motsatsen, att han under natten vistats hemma i Täng. För att leda sistberörda förhållande i bevis, hade Lars Eriksson låtit såsom vittnen afhöra dels drängen Anders Svensson, dels ock två andra personer, som varit hans arbetare och, efter hvad det ville synas, hos Lars Eriksson stått i beroende. Dessa vittnen uppgåfvo ock länge, att Lars Eriksson varit hemma under natten, men slutligen förklarade de två senare sig ej veta detta, och Anders Svensson uppgaf, att han med Lars Eriksson färdats fram förbi Roo. Anders Svensson hade dock för rätten icke meddelat några yttranden derom, att Lars Eriksson anstiftat branden, men utom rätten hade han, enligt ett vittnes utsago, omtalat, att han höll hästen, under det Lars Eriksson gått fram till gården vid Roo samt att, sedan Lars Eriksson återkommit, boningshuset börjat brinna. Redan dagen efter branden och sedermera vid flera tillfällen hade Lars Eriksson deröfver visat mycken tillfredsställelse, hvarunder han, enligt ett vittnes berättelse, vid fråga om s. 651 Sida 651 i årgången börjar här anledningen dertill, uppgifvit, att Bagge hade många ovänner och lade sig i mål, som ej angingo honom, och att branden kanske inträffat för det Bagge blandat sig i onödiga processer. Ett annat vittne, som år 1856 varit part jemte Lars Eriksson i en rättegång mot annan person, åt hvilken Bagge i rättegången uppsatt en skrift, hvaröfver Lars Eriksson varit mycket förbittrad och lofvat att framdeles hålla Bagge varm, hade berättat, att Lars Eriksson efter branden vid besök hos vittnet fällt yttranden, som utmärkte, att han af hämnd för omförmälda skrift anstiftat branden. Äfven till andra vittnen hade Lars Eriksson haft utlåtelser, som förrådde noggrann kännedom om stället och sättet för eldens uppkomst och att han af hämnd mot Bagge antändt huset. För öfrigt hade förekommit, att, enligt ett vittnes berättelse, före branden en person omtalat, att Lars Eriksson bjudit honom 100 riksdaler för hvarje hus, som han antände å Roo; att Lars Eriksson, samma dag han häktades, under samtal hos fångföraren om branden, i glad sinnesstämning yttrat: »det var ingen, som såg då det antändes», och att Lars Eriksson vid något tillfälle under samtal om förevarande mål fällt utlåtelse derom, att det vore så godt att erkänna i händelse han skulle pä »bekännelse-rum». Häradsrätten förklarade i utslag den 8 Nov. 1862, att Lars Eriksson icke kunde åt saken fällas; hvaremot Götha hofrätt, dit målet dels underställningsvis, dels ock genom besvär inkommit, i sitt den I0 Febr. 1863 meddelade utslag, enär mer än half bevisning ansåges hafva emot Lars Eriksson förekommit, lemnade saken till framtiden, då den kunde uppenbar varda. Häröfver anfördes underdåniga besvär icke allenast af Bagge och allmänna åklagaren, utan ock af Lars Eriksson; äfvensom en mängd ståndspersoner och bönder i orten i underdånighet begärde, att Lars Eriksson måtte hållas i fängelse för all tid, så att orten befriades från de olyckor, som ovilkorligen skulle blifva en följd af Lars Erikssons frigifvande. Målet föredrogs i Högsta Domstolen den 24 Augusti 1864, dervid flesta ledamöterna förenade sig i följande yttrande: s. 652 Sida 652 i årgången börjar här Emedan emot Lars Eriksson förekommit, att han, som år 1856 varit tilltalad och häktad för förfalsknings-brott, uti hvilket mål landtbrukaren Bagge biträdt Lars Erikssons vederpart, vid flera tillfällen före branden fällt utlåtelser, de der utvisade stor förbittring emot Bagge och uppsåt att å honom hämnas, samt dervid jemväl antydt, det han ärnade anstifta brandskada för Bagge; att, enligt ett vittnes intyg, Lars Eriksson dagen före branden under samtal med sin dräng Anders Svensson haft yttrande, utmärkande att han under påföljande natt ämnade fullborda sitt omförmälda uppsåt, samt derpå med Anders Svensson aftalat att denne, om han icke öfvergåfve Lars Eriksson, skulle erhålla penningar och klädespersedlar; att • Lars Eriksson, jemte Anders Svensson, samma natt branden inträffade, färdats fram å den väg, som från allmänna landsvägen emellan gästgifvare-gården Täng och Lidköping tager af åt Orslösa, i närheten af hvilken väg, som för resa från Täng till Lidköping är vida längre än allmänna landsvägen, Roo egendom är belägen; hvarefter Lars Eriksson tidigt påföljande morgon varit synlig i Lidköping och der talat om branden; att Lars Eriksson icke gittat uppgifva någon anledning till sin färd å omförmälda väg, utan fast hellre, i strid med sanna förhållandet, enständigt förklarat, att han ifrågavarande natt vistats hemma i Täng, hvilken uppgift han äfven sökt leda i bevis med vittnen, som dock under ransakningens fortgång ej kunnat vidhålla sin härom först meddelade utsago; samt att Lars Eriksson dagen efter branden och sedermera vid flera tillfällen deröfver visat mycken tillfredsställelse och till åtskilliga personer fällt yttranden, som inneburo, dels att han af hämnd mot Bagge anstiftat branden, dels ock att han om stället och sättet för eldens första uppkomst haft sådan närmare kännedom, hvarigenom hans delaktighet i brand-anläggningen gjorts ännu mera sannolik; hvarjemte ofvanbemälde Anders Svensson, efter hvad ett vittne berättat, efter branden omtalat, det han varit Lars Eriksson följaktig till Roo och hållit hästen under det Lars Eriksson gått fram till gården, samt att, sedan Lars Eriksson återkommit, boningshuset börjat brinna; men genom hvad sålunda och i öfrigt under ransakningen inlupit, det icke, mot s. 653 Sida 653 i årgången börjar här Lars Erikssons enständiga nekande, kunde anses vara fulleligen styrkt, att Lars Eriksson anstiftat ifrågavarande brand, funno bemälde ledamöter ej skäl göra ändring i hofrättens utslag, hvarigenom saken blifvit lemnad åt framtiden, då den kunde uppenbar varda; dock pröfvade, i enlighet med kongl. brefvet den 22 Mars 1803, samme ledamöter skäligt förordna, att Lars Eriksson skulle insättas i allmänt fängelse för att, i enskildt rum förvarad, af vederbörande presterskap flitigt förmanas till bekännelse af ifrågavarande grofva brott; och skulle fångvårds-styrelsen anbefallas att, derest icke omständigheterna förr dertill föranledde, efter ett års förlopp från Lars Erikssons intagande i fängelset och sedermera årligen intill dess annorlunda kunde varda i ämnet förordnadt, till Kongl. Maj:t inkomma med berättelse huru Lars Eriksson sig förhållit och hvad med honom kunnat i omförmälda afseende uträttas. Justitie-råden Qυensel, Naumann och v. Hofstén funno ej å någondera sidan skäl vara anfördt, som kunde verka ändring i hofrättens utslag; dervid justitie-rådet Naumann, under åberopande af hvad justitie-rådet förut i fråga om insättande på bekännelse anfört till Högsta Domstolens protokoll, särskildt yttrade: det justitie-rådet ansåg sig böra i närvarande sak taga i betraktande, att genom det brott, för hvilket Lars Eriksson är under åtal, något menniskolif icke blifvit spildt, samt att den svåraste påföljd, som enligt nya strafflagen kunnat drabba den tilltalade, i händelse han genom tillräcklig laga bevisning blifvit om missgerningen öfvertygad, är tio års straff-arbete, då deremot den tilltalades inspärrande på obestämd tid, med afhållande från all sysselsättning, för att förmå honom till bekännelse, utgör ett till beskaffenheten mycket pinligare extraordinärt straff, som kan utsträckas utöfver tio år, utan att den sålunda dömde har någon laglig rätt att återfå sin frihet förr, än vederbörande myndighet finner för godt att förordna om detta betänkliga tvångsmedels upphörande. — Icke heller denna gång fann K. Μ. i Statsrådet skäl att sin benådningsrätt utöfva, utan blef det af Högsta Domstolens flesta ledamöter fattade beslut verkstäldt. --- Källa: Naumanns tidskrift 1864, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.