--- citation: Naumanns tidskrift 1865 s. 38 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1865 s. 38 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1862-11-27 keywords: - Orden - Förmyndare url: "https://ratiolex.se/naumann/1865/s-38/" source: Naumanns tidskrift 1865, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1865 s. 38 Aftal, ingånget af förmyndare med myndlings gäldenär, utan medförmyndares vetskap och samtycke, samt i afsigt att få sin enskilda gåld qvittad mot myndlingens fordran. --- Bonden Anders Svensson i Rånneväg lagsökte hos konungens bef:hde i Jönköpings län häradshöfdingen R. och yrkade att utbekomma 250 rdr rgd med ränta på grund af två utaf R. utgifne förbindelser, hvilka här nedan närmare angifvas. R. bestridde krafvet, och konungens bef:hde medelst utslag den 9 December 1853 förklarade saken tvistig och hänvisade Anders Svensson att efter stämning till domstol sin talan utföra. Vid 1855-års hösteting med Tveta härad anhängiggjorde Anders Svensson mot R. sin stämningstalan med enahanda påstående, som hos konungens bef:hde blifvit framstäldt. Af företedde handlingar upplystes: Häradshöfdingen R. hade enligt kontrakt den 26 Maj 1838 inköpt en hemmansdel i Rönjane Södergård, dervid säljaren Daniel Jönsson betingade sig s. k. undantag i diverse poster. Sedermera blef Daniel Jönsson af domstol omyndig förklarad, och i början af 1840-talet voro Anders Andersson i Påarp och Daniel Jonsson i Wiksquarn hans förmyndare. Den 9 Maj 1842 utfärdade Daniel Jönsson, hans son soldaten J. Krantz och hans bemälde två förmyndare en handling, deri förklarades, dels att de till jordägaren häradshöfdingen R. öfverläto det undantag, Daniel Jönsson, enligt kontraktet af den 26 Maj 1838, haft på hemmanet Rönjane mot en summa af 750 rdr, som skulle liquideras på det sätt, att en Daniel Jönssons skuld, 362 rdr 8 sk. först betaldes, samt återstoden komme att innestå hos R., 221 rdr 8 sk., med ränta från den 18 Maj 1842 intill Daniel Jönssons död, samt öfrige 166 rdr 32 sk. utan ränta, så länge Daniel Jönsson lefde, dels att, derest s. 39 Sida 39 i årgången börjar här Daniel Jönsson vore sinnad flytta från sin son och hafva egen bostad, R. skulle lemna honom sådan, samt dels att förmyndaren, när de derom tillsade, ägde att uppbära omförmälda 221 rdr 8 sk. eller någon del deraf, men deremot icke något af de 166 rdr 32 sk. förr än efter Daniel Jönssons död; och befanns denna handling underskrifven af utgifvarne och försedd med godkännande af R. Den andra af de till grund för krafvet åberopade förbindelserna, utaf R. utgifven den 16 Maj 1845, var af följande innehåll: »Enligt afhandling den 9 Maj 1842 mellan undertecknad och Daniel Jönsson på Rönjane ägor, hans son Krantz och hans förmyndare, samt enligt de afbetalningar jag sedermera gjort, är jag nu skyldig Daniel Jönsson 143 rdr 10 sk. 10 runst. rgs med ränta, som lärer utgöra 8 rdr 7 sk. 7 rst. rgs årligen från den 14 Mars 1845. Dessutom innestår utan ränta hos mig 166 rdr 32 sk. rgs att betalas efter Daniel Jönssons död. Detta allt är redan i förstnämnda afhandling upptaget och erkändt, men varder på begäran härmed ytterligare bekräftadt:» (underskrifter). Genom afbetalningar, antecknade å förbindelsen, hade förstnämnde kapital minskats så, att det den 14 Mars 1848 utgjorde allenast 83 rdr 16 sk. rgs. Vid denna tid hade förmynderskapet för Daniel Jönsson öfvertagits af Nils Andersson i Fageräng. Denne och R. undertecknade den 9 Maj 1849 på den af R. år 1845 utgifna förbindelsen ett tillägg af denna lydelse: »Intill den 14 Mars 1849 har Daniel Jönsson åtnjutit sitt undantag, nemligen husvara och kålgård på Rönjane ägor. Efter samma dag önskar förmyndaren få afstå detta mot åtnjutande af fem procents ränta på återstående kapital ettusen daler, såväl som för de återstående femhundra dalerna rgs, hvilket nuvarande innehafvaren af pengarne för sin del medgifver». (datum och underskrifter). Nils Andersson blef den 8 Mars 1851 entledigad från berörde förmynderskap, hvilket öfvertogs af Daniel Jönssons son, soldaten Krantz samt ofvanbemälde Anders Svensson. Den 17 Mars 1852 utfärdade Krantz en handling, hvarigenom han, med förmälan, det han med hustru och barn äm- s. 40 Sida 40 i årgången börjar här nade utflytta till Amerika, öfverlät förmyndarvården om fadern på Anders Svensson, hvilken godvilligt lofvat att honom mottaga och förse med kläder och föda till döddagar, till ersättning hvarför Anders Svensson ägde uppbära Daniel Jönssons fordran hos R., såväl de 83 rdr 16 sk., som de 166 rdr 32 sk. rgs, hvilka borde hos R. innestå till Daniel Jönssons död; och hade i sådant afseende Krantz på Anders Svensson transporterat både reversen och öfriga förmynderskapet rörande handlingar. Daniel Jönsson afled den 5 Maj 1852; och var det såsom innehafvare af Krantz’s rätt, som Anders Svensson, under åberopande af dessa handlingar, yrkade att utbekomma omstämda beloppet. R. erkände förbindelsernas riktighet, men påstod, att han redan år 1851 till Krantz, i hans egenskap af Daniel Jönssons förmyndare, betalt beloppet; till bestyrkande hvaraf han företett en R. och Krantz emellan i Mars 1851 upprättad skriftlig liquid, i hvars credit fanns en så lydande anteckning: »Min skuld till Krantz för fadrens fordran enligt sedel till Nils i Fageräng (förre förmyndaren) 250 rdr rgs, ett års ränta 12. 24.» Enligt denna liqvid, hvarå fanns tecknadt: »godkändt Johan Krantz den 12 Mars 1851», blef Krantz då skyldig R. 252 Rdr rgs. Anders Svensson godkände ej liqviden såsom bevis att omstämda beloppet vore betaldt. Om Krantz vid uppgörelsen med R. också fått beräkna sig tillgodo en fadrens fordran hos R. på 250 rdr, följde dock deraf ej, att dessa vore just de ifrågavarande medlen, om hvilka Krantz ej ägt att utan medförmyndarens vetskap och bifall förfoga. Det vore dessutom osannolikt, att R. på ofvannämnda sätt liqviderat sin skuld, utan att bry sig om att återfordra förbindelserna, hvilka då innehades af Anders Svensson. Härpå svarade R., att då Krantz och Anders Svensson gemensamt förvaltade förmynderskapet, Krantz ock varit behörig att Anders Svensson oåtspordt uppbära myndlingens fordran, synnerligast som Krantz varit hans närmaste arfvinge; samt att R. icke ansett nödigt återtaga förbindelserna, då de ej s. 41 Sida 41 i årgången börjar här voro af löpande egenskap och han ägde Krantz’s godkännande af liqviden. Häradsrätten meddelade utslag den 13 November 1855 och ansåg det styrkt, att Krantz af R. uppburit omstämda beloppet, hvadan käromålet ogillades. Uppå Anders Svenssons häremot fullföljda vadetalan gaf Götha Hofrätt dom den 9 Januari 1857: Den bevisning, R. förebragt derom, att han fått qvitta sin skuld till Daniel Jönsson mot fordran af hans förmyndare, ansåg hofrätten ej tillfyllest, utan förelade R. att med ed betyga: att de två första afföringarne i åberopade liqviden af den 12 Mars 1851 skett med Krantz’s begifvande i den afsigt, att å R:s i liquiden upptagna fordran afförda 262 rdr 24 sk. rgs skulle gå i qvittning mot hans ifrågavarande skuld till Daniel Jönsson i lifstiden, och att R. följaktligen ej annorledes blifvit godtgjord för detta fordringsbelopp eller någon del deraf. R. aflade denna ed; hvarefter häradsrätten i utslag den 31 Aug. 1858 yttrade: Genom aflagda eden vore fulltygadt, att de i ofta berörde liqvid på R:s till 629 rdr 24 sk. uppgående fordran hos Krantz afförde 250 rdr jemte ränta 12 rdr 24 sk., allt rgs, skolat med Krantz's begifvande gå i qvittning mot R:s omstämda skuld till Krantz’s fader Daniel Jönsson, samt att R. icke annorlunda blifvit för detta fordringsbelopp godtgjord; och ehuru R. icke varit pligtig att förr än vid Daniel Jönssons först efteråt timade frånfälle liqvidera hela omstämda skulden; likväl och emedan Krantz i egenskap af sin faders lagligen tillförordnade förmyndare varit, då en sådan liqvid ifrågasattes, berättigad att densamma uppgöra, samt R. och Krantz icke kunnat förmenas att gäld mot gäld qvitta; ty blef käromålet ogilladt. Anders Svensson sökte i Götha hofrätt ändring och anförde: Det vore i 1842-års afhandling uttryckligen bestämdt, att 166 rdr 32 sk. rgs skulle hos R. innestå så länge Daniel Jönsson lefde. Dessa medel åtminstone kunde derföre ej blifva föremål för liqvid mellan R. och Daniel Jönssons förmyndare. Qvittning af Krantz’s enskilda gäld mot en myndlingens fordran vore dessutom olaglig. — s. 42 Sida 42 i årgången börjar här Hofrätten meddelade dom den 20 Januari 1860 och fann ej skäl till ändring i öfverklagade delen af häradsrättens utslag. Två ledamöter voro härifrån skiljaktige och yttrade, Assessoren Björkman: Genom den af R. aflagda ed vore väl lagligen styrkt, att soldaten Krantz för sin del medgifvit, det R. finge, på sätt åberopade liqviden af den 12 Mars 1851 utvisade, afqvitta sin omstämda skuld till Daniel Jönsson å då ägande fordran hos Krantz, och att R. icke annorledes erhållit godtgörelse för den, berörda skuld motsvarande andel af samma fordran; men alldenstund handlingarne gåfvo vid handen, att Krantz, när liqviden upprättades, icke ägde annan dispositionsrätt öfver Daniel Jönssons ifrågakomna medel än i egenskap af hans förmyndare, samt Krantz, efter assessorens omdöme, i anseende till de i ofvanomförmälda ordning slutne aftalen rörande Daniel Jönssons fordran å 166 rdr 32 sk. med ränta, hvarom numera endast vore fråga, icke varit berättigad att, så länge Daniel Jönsson lefde och Krantz hade Anders Svensson till medförmyndare, utan denne senares medgifvande eller domstols beslut lyfta nämnda kapitalbelopp, eller att af räntan använda mera, än den två dagar derefter förfallna årsräntan, den Anders Svensson, hos hvilken Daniel Jönsson vid den tiden syntes hafva bott, finge anses hafva ägt ensam uppbära; fördenskull och emedan R. desto mindre kunde antagas hafva varit i okunnighet om dessa förhållanden, som han sjelf deltagit i omförmälda aftal och endast några dagar före liqvidens uppgörande utfärdat häradsrättens förordnande för Anders Svensson och Krantz att gemensamt vara Daniel Jönssons förmyndare; ty och då någon rättighet för R. till qvittning af hans ifrågavarande skuld mot fordringen hos Krantz icke heller kunde grundas på dennes arfsrätt efter Daniel Jönsson vid det förhållande, att all sådan rätt, enligt assessorens åsigt, förfallit i följd af den emellan Krantz och Anders Svensson den 17 Mars 1852 upprättade afhandling, genom hvilken Krantz, jemte det han på Anders Svensson öfverlåtit rättighet att ensam uppbära Daniel Jönssons fordran hos R., tillåtit Anders Svensson att medlen behålla i ersättning för åtagna skyldigheter mot Daniel Jönsson, dem Anders S'vensson icke ens uppgifvits hafva i nå- s. 43 Sida 43 i årgången börjar här gon mån uraktlåtit; alltså pröfvade assessoren, för sin del, rättvist att, med upphäfvande af motvädjade utslaget derutinnan, i så måtto bifalla ändringssökandet, att R. förklarades skyldig att, mot återfående af sin den 16 Maj 1845 utfärdade förbindelse med derå tecknade beviset af den 9 Maj 1849, till Anders Svensson genast betala 166 rdr 32 sk. riksgäld jemte fem procent ränta derå från den 14 Mars 1851 till dess betalning följde. Vice häradshöfdingen von Mentzer: Som genom den af R. aflagda ed lagligen vore styrkt, att Krantz berättigat R. att, på sätt åberopade liqviden af den 12 Mars 1851 utvisade, afqvitta sin omstämda skuld till Daniel Jönsson å R:s då ägande fordran hos Krantz, samt att R. icke annorledes erhållit godtgörelse för den omförmälda skuld motsvarande andel af samma fordran; alltså och då vid det inträffade förhållande, att Krantz öfverlefvat Daniel Jönsson och ensam ägt rätt till arf efter honom, berörda medgifvande af Krantz desto hellre måste gälla framför den senare, eller den 17 Mars 1852 äfvenledes af Krantz skedda öfverlåtelsen till Anders Svensson af Daniel Jönssons fordran hos R., som Anders Svensson icke ens föreburit, att Daniel Jönsson ej efterlemnat andra medel, hvilka Anders Svensson kunnat använda till godtgörelse af sina för Daniel Jönsson hafda utgifter, fann vice häradshöfdingen icke skäl att i motvädjade delen af häradsrättens beslut göra ändring. Anders Svensson fullföljde underd. ändringssökande hos K. Μ., under åberopande af hvad han förut i saken anfört. I underdånigt betänkande hemställde nedre revisionen, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom. Saken föredrogs i Högsta Domstolen den 16 Oktober 1862, dervid H. Domstolen stannade i följande beslut: Som efter det Daniel Jönssons förmyndare den 9 Maj 1842 med häradshöfdingen R. uppgjort kontrakt, hvarigenom blifvit bestämdt, bland annat, hurusom för Daniel Jönssons räkning skulle under hans lifstid hos häradshöfdingen R. innestå ifrågavarande belopp 166 rdr 32 sk., och häradshöfdingen R. i enlighet dermed den 16 Maj 1845 för samma belopp utfärdat förskrifning, hvarå han och Daniel Jönssons förmyndare seder- s. 44 Sida 44 i årgången börjar här mera den 9 Maj 1849 tecknat ytterligare aftal i ämnet, Anders Svensson och förre soldaten Krantz, hvilka vid vintertinget 1851 blifvit gemensamt förordnade att vara Daniel Jönssons förmyndare, sålunda fått till samfäld förvaltning omförmälde handlingar och myndlingens derå grundade rätt, och vid sådant förhållande Krantz saknat behörighet att utan medförmyndarens vetskap och samtycke med häradshöfdingen R. ingå det af denna åberopade, den 12 Mars 1851 uppgjorda aftal, att häradshöfdingen R:s i förutnämnde kontrakt och förskrifningar grundade, icke till betalning förfallna förbindelse skulle medelst qvittning mot hans enskilda fordran hos Krantz förfalla; alltså och då Anders Svensson, genom det af begge förmyndarne den 17 Mars 1852 samfäldt vidtagna förfogande öfver Daniel Jönssons tillgångar för hans försörjning, fått behörighet att nämnde medel hos häradshöfdingen R. utfordra, pröfvade Högsta Domstolen, med ändring af Domstolarnes beslut, rättvist förpligta häradshöfdingen R. att, mot återfående af sin ifrågavarande förskrifning, till Anders Svensson gälda ofvanberörde belopp 166 rdr 32 sk. riksgäld med fem procent årlig ränta derå frän den 14 Mars 1850 till dess Iiqvid skedde. Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 27 November 1862. --- Källa: Naumanns tidskrift 1865, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.