--- citation: Naumanns tidskrift 1865 s. 54 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1865 s. 54 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1861-12-17 url: "https://ratiolex.se/naumann/1865/s-54/" source: Naumanns tidskrift 1865, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1865 s. 54 Löpande skuldsedel, enligt ägarens uppgift lemnad till ombud för att belånas, men af ombudet behållen såsom säkerhet för en arvodesfordran. --- Korgfabrikören Bandels enka Lovisa Wilhelmina Handel, född Holmberg, yrkade, efter stämning vid Stockholms rådstufvurätt,. att som e. o. kanslisten A. E. Wahlberg, hvilken emottagit en enkan Bandel tillhörig, i huset mo 7 vid Svenska Prestgatan här i staden intecknad skuldsedel å 1,000 rdr banko för att densamma för enkan Bandels räkning belåna, i stället för att fullgöra detta uppdrag, behållit skuldsedeln såsom hypothek för en fordran, han påstod sig äga för biträde med utredningen af boet efter enkan Bandels man, Wåhlberg måtte åläggas att nämnde skuldsedel till enkan Bandel genast återställa eller ock utgifva dess innehåll. Omförmälde skuldsedeln å 1,000 rdr banko var utfärdad den 26 Januari 1850 till viss man eller ordres. Till bevis, att Wåhlberg emottagit skuldsedeln, företedde enkan Bandel ett så lydande recipisse: »Af enkefru Wilhelmina Bandel har jag emottagit en inteckning i huset n:o 7 Svenska Prestgatan stor 1,000 rdr banko, med förbindelse att densamma återställa eller redovisa, efter det jag med 533 rdr 16 sk. banko blifvit godtgjord för mig tillkommande arvode för biträde vid bouppteckningens föranstal- s. 55 Sida 55 i årgången börjar här tände efter hennes aflidne inan, korgfabrikören L. A. Bandel, med flera andra uppdrag. Stockholm den 4 November 1857. A. E. Wåhlberg.» I afseende å detta recipisse yttrade enkan Bandel, att Wåhlberg icke vid skuldsedelns mottagande lemnat, utan först någon tid derefter tillskickat enkan Bandel detsamma; och som Wåhlberg icke redogjort för den erhållna skuldsedeln, hade enkan Bandel för att äga något bevis, att den blifvit till Wåhlberg öfverlemnad, behållit recipisset, sådant det var, oaktadt deri blifvit inryckt vilkoret om arvode, hvilket vilkor hon aldrig medgifvit och således helt och hållet bestridde, helst Wåhlberg icke hade att af henne fordra något arvode. Wåhlberg hade väl lemnat henne något biträde vid upptecknandet af boet efter hennes man; men för detta ringa besvär hade han redan erhållit riklig godtgörelse, och i allt fall vore det uppenbarligen orimligt, att Wåhlberg skulle äga att utbekomma ett sådant arvode, som han i recipisset fört sig till godo. Wåhlberg, hvilken erkände, att han utfärdat recipisset och mottagit skuldsedeln å 1,000 rdr banko, genmälde, att, till följd af oenighet emellan enkan Bandel och hennes man, hon vid mannens död befunnits skiljd från all befattning med boet, hvilket innehades af en svarfvare H., i egenskap af exsecutor af mannens testamente. Genom Wahlbergs åtgärder kom emellertid enkan Bandel i besittning af hela boet, hvilket hon uppdrog åt Wåhlberg att uppteckna och utreda. Hon bestämde sjelf, att Wåhlberg såsom arvode för detta sitt besvär skulle erhålla 533 rdr 16 sk. banko och lemnade Wåhlberg såsom säkerhet derför ifrågakomne skuldsedeln å 1,000 rdr banko. Det af Wåhlberg utfärdade recipisset hade enkan Bandel vid mottagandet godkänt. Att upprätta särskildt kontrakt om arvodets belopp hade varit öfverflödigt, då derom blifvit bestämdt i recipisset. Sedermera hade Wåhlberg mottagit af enkan Bandel en intecknad skuldsedel å 4,000 rdr banko till belåning; sedan Wåhlberg hos vederbörande uppsagt samma skuldsedel, hade han återställt den till enkan Bandel. Om nu den mindre skolat belånas, hvarföre hade då enkan Bandel lemnat Wåhlberg den större skuldsedeln och tvärtom. s. 56 Sida 56 i årgången börjar här På parternas begäran hördes såsom vittne vice notarien Per Abraham Synnerberg, hvilken berättade: En dag på hösten 1857 inställde sig Wåhlberg hos vittnet och begärde få anvisning hvarest han skulle kunna få belåna en intecknad skuldsedel på 4000 rdr banho. Vid samma tillfälle omtalade Wåhlberg, att det var enkan Bandel, som anmodat Wåhlberg att skaffa penningar på nämnde skuldsedel, äfvensom att Wahlberg hade befattning med utredande af boet efter korgfabrikören Bandel. En tid efteråt besökte Wåhlberg vittnet i nämnde ärende, och tillsporde vittnet da, om vittnet tyckte, att 800 rdr vore för högt beräknadt arvode för bestyret med utredningen. Då vittnet förklarade, att vittnet funne arvodet alltför drygt, utvecklade Wåhlberg grunderna för sitt anspråk och förmälde, att han såsom säkerhet derför innehade en inteckning a 1,000 rdr banko, af hvilken han redan före detta tillfälle omtalat att han vore i besittning. Afven uppgaf Wåhlberg, att han och enkan Bandel vore ense om arvodes-beloppet, ehuru skriftligt kontrakt derom icke blifvit upprättadt. Vidare förmälde Wåhlberg, att enkan Bandel vid återbekommandet af en annan intecknad skuldsedel, som Wåhlberg innehaft, begärt fà bevis af Wåhlberg om den förra inteckningens mottagande; och anhöll Wåhlberg i anledning deraf samt emedan kontrakt om arvodet ej blifvit upprättadt, att vittnet måtte hjelpa honom med uppsättande af ett dylikt bevis. Vittnet föreslog då att i beviset intaga, att inteckningen af Wåhlberg innehades med rättighet att af dess innehåll godtgöra sig ifrågakomna arvodet 800 rdr rmt. I öfverensstämmelse härmed skref vittnet ifrågavarande recipisse. Derefter skickades vittnets skrifvare Gottfrid Liebholz för att aflemna recipisset till enkan Bandel, och vid sin återkomst uppgaf Liebholz på tillfrågan, att enkan Bandel, efter att hafva genomläst recipisset, yttrat: »det var bra», hvilket yttrande, efter vittnets uppfattning af Liebholz's berättelse, afsett recipissets lydelse. Skrifvaren Liebholz, jemväl hörd på ed, berättade: En eftermiddag i slutet af Oktober eller början af November 1857, då vittnet hemkom till Synnerberg, hos hvilken vittnet då bodde, anmodade Synnerberg vittnet att till enkan Bandel aflemna en s. 57 Sida 57 i årgången börjar här handling, hvilken vittnet genomläste och fann innehålla ett af Wahlberg utfärdadt recipisse å en intecknad skuldsedel; men vittnet gaf icke så noga akt på handlingen, att vittnet kunde säga, att denna handling varit sjelfva det ifrågakomna recipisset. Vid handlingens öfverlemnande till vittnet anmodade Synnerberg vittnet att lägga på minnet hvad enkan Bandel vid dess mottagande yttrade och derom underrätta Synnerberg. Vittnet begaf sig genast till en bod vid Stadssmedjegatan, hvilken bod, efter hvad derå anbragt skylt utvisade, innehades af enkan Bandel, och, sedan vittnet der träffat ett fruntimmer, som uppgaf sig vara enkan Bandel, aflemnade vittnet till henne recipisset. Hon granskade handlingen på sådant sätt och under så lång tid, som vittnet ansåg kunna erfordras för handlingens genomläsande, och yttrade derefter till vittnet: »Helsa notarien Wåhlberg från mig och säg, att jag är fullt belåten härmed, jag hoppas få råka honom snart.» Vittnet inberättade för Synnerberg livad som förelupit; och, såvidt vittnet erinrade sig, hade hvarken vid handlingens öfverlemnande till vittnet, eller vid afgifvandet af berättelsen om uppdragets fullgörande, någon annan än Synnerberg och vittnet varit i Synnerbergs bostad tillstädes. Uti sina slutpåståenden yttrade enkan Bandel, att då ostridigt vore, att hon vore ägare till ifrågakomne skuldsedeln, borde hon ock återfå densamma, derest ej Wåhlberg kunde bevisa, att han vore berättigad att behålla den. Wåhlberg hade icke ens uppgifvit, att den blifvit i laga ordning hos honom pantsatt, och, äfven om enkan Bandel godkänt recipisset till hela dess innehåll, hade dock derigenom icke någon panträtt till skuldsedeln blifvit Wåhlberg tillerkänd. Men enkan Bandel hade aldrig lemnat ett dylikt godkännande. Den i recipisset försåtligt insmugna klausulen, att Wåhlberg skulle skuldsedeln återställa eller redovisa, då han erhållit sitt fordrade arvode för biträdet vid bouppteckningens föranstaltande efter enkan Bandels man, märkte icke enkan Bandel, förrän någon tid efter recipissets mottagande, och anställde då oförtöfvadt rättegången för att tillintetgöra den påräknade följden af försätet. Panträtt kunde dessutom ej äga rum utan fordran; s. 58 Sida 58 i årgången börjar här och Wahlberg hade icke någon fordran hos enkan Bandel. Om han äfven hade något vidare att fordra af henne, kunde han när som helst kontant bekomma detta, blott han afgåfve räkning, specifikt upptagande hvad han uträttat och priset på hvarje hans åtgärd. Derpå svarade Wahlberg, att han, såsom innehafvare af skuldsedeln, måste anses såsom dess ägare, till dess motsatsen styrktes. Nu hade enkan Bandel ej åstadkommit annan bevisning än den som innehölles i recipissets lydelse, hvadan ock enkan Bandel ej kunde tilldömas annan eller bättre rätt än den recipisset tillerkände henne. Rådstufvurätten meddelade dom den 9 Augusti 1858: Emedan Wåhlberg medgifvit, att han af enkan Bandel emottagit och att hon vore ägare till ifrågavarande skuldsedel, samt Waåhlberg, hvilken invändt, att skuldsedeln blifvit honom af enkan Bandel lemnad såsom säkerhet för det arvode 533 rdr 16 sk. banko, honom borde tillkomma, i egenskap af utredningsman i sterbhuset efter enkan Bandels man, icke styrkt denna invändning, eller ens att enkan Bandel till honom utfäst och på sådan eller annan grund vore pligtig betala berörde arvode, helst i dessa afseenden Wåhlbergs recipisse af den 4 November 1857 destomindre kunde tillerkännas laga vitsord, som samma recipisse, hvilket, enligt hvad upplyst vore, icke utgifvits till enkan Bandel, när hon till Wåhlberg utlemnade skuldsedeln, utan först någon tid efteråt blifvit henne tillsändt, icke bevisligen blifvit af enkan Bandel godkändt, utan deremot genom den uttagna stämningen klandradt, samt följaktligen, vid öfvervägande jemväl af hvad i öfrigt uti målet förekommit, ej kunde i fråga om arvodet betraktas annorlunda än såsom ett egenmäktigt och rättsvidrigt försök af Wåhlberg att tilltvinga sig det betydliga arvodet; alltså och med ogillande af Wåhlbergs anspråk att få behålla skuldsedeln såsom säkerhet för sin förmenta arvodesfordran, förpligtades Wåhlberg, hvilken i öfrigt icke haft något att anmärka emot enkan Bandels rätt till återfående af skuldsedeln, att till henne genast antingen återställa den i det skick, Wåhlberg densamma af henne mottog, eller ock dess kapitalbelopp 1000 rdr banko ersätta. s. 59 Sida 59 i årgången börjar här Efter erlagdt vad sökte Wåhlberg ändring i denna dom, åberopade hvad han förut anfört och androg derjemte, att enkan Bandel ej åstadkommit någon bevisning derom, att hon vore ägare till skuldsedeln. Det vore således endast Wåhlbergs i saken gjorda medgifvande, som låge till grund för antagandet, att enkan Bandel till skuldsedeln hade äganderätt, men detta Wåhlbergs medgifvande vore vilkorligt, hvilket rådstufvurätten synes hafva förbisett. På grund af hvad som i saken förekommit, yrkade Wåhlberg, att rådstufvurättens dom måtte upphäfvas. Svea hofrätt fann i dom den 17 November 1859 ej skäl att i rådstufvurättens dom göra ändring. Under åberopande af hvad Wåhlberg förut yttrat, sökte Wåhlberg uti denna dom i underdånighet ändring. Nedre revisionen hemställde i underdånigt betänkande den 23 November 1861, att hofrättens dom måtte fastställas. Efter sakens föredragning i Högsta Domstolen den 26 November 1861 förenade sig justitie-råden Södergren, Wretman och Naumann om följande yttrande: »Vid betraktande af hvad under rättegången är vordet upplyst om tillkomsten af det qvittobref, Wåhlberg den 4 November 1857 låtit vederparten tillställas, och enär enkan Bandel bestämdt förnekat, det sådant aftal varit parterna emellan träffadt, som i nämnda qvittobref blifvit framstäldt derom, att Wåhlberg skulle fått sig medgifven en arvodesfordran af 533 rdr 16 sk. banko, funno justitieråden väl, lika med domstolarne, att nämnde qvittobref borde, i hvad detsamma blifvit af enkan Bandel klandradt, lemnas utan afseende och icke få mot enkan Bandel äga verkan; men emedan, i frågan om den ene eller andre partens rätt till nu omtvistade skuldebref, som genom sin lydelse var af beskaffenhet att vara gällande uti innehafvarens hand, annan utredning icke var å enkan Bandels sida åstadkommen, än den som innefattades i Wåhlbergs såsom svaromål i tvisten afgifna förklarande derom, att, efter det han åt vederparten utöfvat ombudsmanna-bestyr i och för hennes mans sterbhus och derför gjort anspråk på arvode, enkan Bandel till Wåhlberg öfverlåtit skuldebrefvet att i hans hand ut- s. 60 Sida 60 i årgången börjar här göra säkerhet för det arvode honom tillkomme, med skyldighet att efter sådan liqvid göra reda för panten eller dess värde; och enkan Bandel således icke styrkt sig liafva bättre rätt emot Wahlberg, såsom skuldebrefvets innehafvare, än denne i nu anförda måtto erkänt; ty och då, emot enkan Bandels förnekande att frågan om beloppet af Wahlbergs arvodesfordran redan blifvit genom aftal emellan parterna uppgjord, och vid den utgång saken hos domstolarne fått, sådan utredning i nämnde afseende icke i detta mål förekommit, att om parternas ömsesidiga rätt till skuldebrefvet eller dess värde nu kunde slutligen skiljas; pröfvade justitie-råden, med upphäfvande af domstolarnes beslut i sjelfva saken, rättvist förklara, att, innan frågan om beloppet af Wählbergs omförmälde arvodesfordran blifvit uppgjord och han fått sin rätt deruti tillgodonjuta, Wahlberg icke kunde förpligtas att skuldebrefvet till enkan Bandel återställa eller det deruti förskrifna beloppet utgifva, och ägde parterna, i brist af åsämjande i denna fråga, om arvodet efter befogenhet särskildt tvista». Justitierådet Cramer utlät sig: »Som i afseende å det villkor, hvarmed omstämda skuldförbindelsen å 1000 rdr banko utaf enkan Bandel till Wåhlberg aflemnats. Wahlberg uppgifvit, att han, på sätt ett af honom några dagar efter förbindelsens emottagande utfärdadt och af enkan Bandel företedt skriftligt intyg innehöll, skulle sagda förbindelse till enkan Bandel återställa eller för densamma lemna redovisning i penningar, sedan han såsom arvode för bestyret med boutredningen efter enkan Bandels aflidne man, korgfabrikören Bandel, bekommit 533 rdr 16 sk. nämnda mynt; samt berörde uppgift, hvilken hvarken blifvit genom någon å enkan Bandels sida åstadkommen motbevisning vederlagd eller kunde till sin verkan förringas deraf, att omförmälda skriftliga intyg ej blifvit genast, då skuldförbindelsen till Wåhlberg lemnades, afgifvet, följaktligen måste jemlikt 10 kap. 1 § Handelsbalken, läggas till grund för bedömande af enkan Bandels anspråk på förbindelsens återfående; alltså och enär frågan, huruvida Wåhlberg borde finnas lagligen berättigad att för boutredningen efter korgfabrikören Bandel tillgodonjuta de förbehållna 533 rdr 16 sk. banko, icke s. 61 Sida 61 i årgången börjar här finge i denna sak komma under afgörande, pröfvade justitierådet rättvist, med upphäfvande af domstolarnes beslut, förklara enkan Bandels instämda talan om ovilkorlig skyldighet för Wahlberg att ifrågavarande skuld-förbindelse återställa, eller dess fulla belopp redovisa, ej kunna bifallas». Justitie-råden Carleson och Bolin yttrade: »Emedan i denna sak annat förhållande, mot Wåhlbergs bestridande, icke blifvit ådagalagdt än att, på sätt Wåhlberg sjelf uppgifvit, han af enkan Bandel emottagit ifrågavarade intecknade skuldebref å 1000 rdr banko, utan förbindelse att detsamma återställa eller redovisa, förrän han erhållit godtgörelse för arvode för lemnadt biträde åt enkan Bandel med föranstaltande af bouppteckning efter hennes aflidne man jemte flera andra uppdrag med 533 rdr 16 sk. banko; samt enkan Bandel icke visat, att något arvode i berörde afseende blifvit till Wåhlberg erlagdt eller honom godtgjordt, pröfvade justitie-råden rättvist, med ändring af hofrättens dom, förklara det af enkan Bandel instämda käromålet icke kunna bifallas». Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 17 December 1861. --- Källa: Naumanns tidskrift 1865, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.