--- citation: Naumanns tidskrift 1865 s. 690 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1865 s. 690 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1863-04-29 url: "https://ratiolex.se/naumann/1865/s-690/" source: Naumanns tidskrift 1865, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1865 s. 690 Kunna yttranden, samtalsvis fällda af en person, angående användandet af hans blifvande qvarlåtenskap, betraktas som mundtligt testamente, och kunna de, såsom sådant, vinna laga kraft, ifall de icke i behörig tid efter delfåendet klandras af den uppgifne --- Anm. Vi hänvisa till våra anmärkningar i denna årgång, sidd. 8 och 9 not. 1, om testamentens regelmässiga form och särskildt angående vådan af det ingalunda exempellösa tilltag att till namn och värdighet af mundtliga testamenten upphöja en persons tillfälliga yttranden om sin blifvande qvarlåtenskap, utan att samma person uttryckligen tillkännagifvit sig vid det ifrågavarande tillfället upprätta ett slikt testamente eller anmodat vittnena att i sådant afseende uppfatta hans ord. Bruksägaren Håkan Bergström och hans hustru Märta Bergström upprättade den 29 November 1847 ett testamente, deri de förklarade det vara deras yttersta vilja, att »innan någon lika arfsberäkning kommer att blifva emellan våra barn, först borde afdragas hvad hvart och ett af dem under vår lifstid bekommit, hvilket vi här utsätta». (Derpå uppräknades hvad 2 söner och 3 döttrar erhållit). Härefter heter det vidare: »Till vår yngsta dotter Augusta hafva vi utbetalt 1,000 rdr för hennes fleråriga vistande hos vår måg, färgaren Krook i Wexiö, hvilken summa ovilkorligen bör afdragas på den af oss till henne utgifna skuldsedel å 6,420 rdr 44 sk. rgs, hvilken skuldsedel vi mot vår vilja och endast af tvång nödgats utgifva, utan att för den hafva erhållit någon valuta. Derjemte få vi förklara det vara vår yttersta vilja, att denna vår dotter ej skall efter oss bekomma något i arf förr än våra öfriga barn erhållit en lika stor summa, som den till henne utgifna skuldsedeln innehåller. Skulle vår egendom ej uppgå till så stort belopp, att hvartdera af våra öfriga barn får motsvarande en lika stor summa, så anse vi det rättsenligt och öfverensstämmande med vår högsta önskan och vilja, att vår dotter Augusta eller hennes rättsinnehafvare ej uttaga hela kapitalet. Skulle s. 691 Sida 691 i årgången börjar här hon eller dess rättsinnehafvare det oaktadt, mot vår vilja, försöka uttaga denna summa, så förklara vi det vara vår yttersta vilja, att de 1,000 rdr, vi för henne utbetalt, hvilka ej vid skuldsedelns utgifvande afräknades, skola afdragas och vår dotter Augusta ej vidare efter oss bekomma något arf.» »Ifrån den dag vi till vår dotter Augusta tvingades utgifva skuldsedel på 6,420 rdr 44 sk., och densamma förränta, är det vår yttersta vilja, att denna vår dotter för sitt underhåll i föräldrahuset årligen skall betala 321 rdr rgs, hvilka penningar skola afdragas på den ränta, vi enligt skuldsedeln till henne skulle utbetala». »Afsigten med detta förordnande och utsättande af hvad våra barn (något är uteglömdt i meningen) efter vår död skola erhålla lika stort arf, hvarföre de af barnen, som under vår lifstid utfått så stora summor, att ett lika kapital eller dess värde efter vår död ej kan tillfalla alla barnen, ovilkorligen skola återbetala till den af barnen som erhållit mindre, på det likhet i arf må blifva dem emellan». Märta Bergström dog, och testamentet bevakades efter henne den 8 Juni I849. Kronofogden A. Lindergren, såsom gift med Augusta Bergström, instämde till Uppvidinge häradsrätt såväl sin svärfader som sin hustrus fem syskon, med påstående att testamentet skulle ogillas i hvad det bestämde, dels att Augusta Bergström ej skulle få arf förr än de andre syskonen fått lika mycket, som skuldsedeln innehöll, dels att från hennes fordran skulle afgå 1,000 rdr för vistandet hos Krook och 321 rdr årligen för hennes underhåll i föräldrahemmet. Tre af syskonen yrkade i genstämning, att Lindergren skulle till delning gälda ej mindre omförmälde afgift för sin hustrus underhåll i hemmet, än äfven 500 rdr af det till Krook utbetalda beloppet. Häradsrätten förklarade i utslag den 22 Oktober 1851, att testamentet, såsom lagligen styrkt, skulle lända till efterrättelse i hvad det rörde sådan egendom, deröfver testatorerna ägt förordna; men som de ej ägt i afseende å betalningen af sin skuld till dottern Augusta fatta något beslut till minskning af fordrings- s. 692 Sida 692 i årgången börjar här ägarens rätt, så berättigades Lindergren att njuta de förskrifne medlen med ränta oafkortadt till godo, derest tillgångarne efter Märta Bergström det medgåfvo, hvarföre det redan hållna arfskiftet borde i enlighet dermed rättas. Lindergren vädjade till Götha hofrätt, som dock i dom den 23 April 1852 fastställde häradsrättens utslag i hvad det rörde Märta Bergströms förordnande; men som häradsrätten, vid det förhållande, att Håkan Bergström ännu lefde, ej bordt inlåta sig i pröfning af förordnandet i hvad det honom rörde, blef utslaget i denna del undanröjdt. Håkan Bergström dog 1856, och testamentet bevakades jemväl efter honom, men klandrades icke. Arfskifte förrättades den 21 Maj samma år, dervid Lindergren gjorde anspråk på arf för sin hustru, men sådant bestreds af öfrige arfvingarne, under åberopande af 1847-års testamente. Tillgångarne delades i fem lotter, deraf en afsattes för Lindergrens räkning, i händelse testamentet komme att upphäfvas. En af sönerne hade afsagt sig allt arf efter föräldrarne, och de öfriga fyra togo hvar sin femtedel. Vid 1859-års sommarting med Uppvidinge härad stämde Lindergren sin hustrus medarfvingar och androg, att ehuru vid arfsskiftet 1856 arfslott för hans hustru blifvit afsatt med 1,600 rdr, hade likväl öfrige arfvingarne den 30 Oktober 1858 låtit förrätta nytt arfskifte och dervid förnärmat hennes rätt; med anledning hvaraf yrkades, dels att sistnämnde arfskifte borde, såsom olagligt, upphäfvas och dels att samtlige svaranderne skulle dömas skyldige att gemensamt, eller hvilkendera tillgång ägde, till Lindergren utgifva hans hustrus arfslott enligt 1856 års skifte utgörande 1,600 rdr jemte ränta derå från den 21 April nämnde år. Svaranderne genmälde, att enligt 1847-års testamente var Lindergrens hustru ej berättigad till någon andel i de medel, som 1856 voro att skifta. Den lott, som eljest skolat tillfalla henne, afsattes för att framdeles emellan svaranderne fördelas, så framt icke Lindergren, på sätt hans ombud vid arfskiftet påstod, kunde styrka att testamentet blifvit upphäfdt, och då Lindergren ej ens försökt åstadkomma någon sådan bevisning, s. 693 Sida 693 i årgången börjar här hade afsatta medlen den 30 Oktober 1858 emellan svaranderne fördelats. Lindergren åberopade härefter ett mundtligt testamente, som Håkan Bergström skulle före sin död hafva gjort, och på hvilket Lindergren grundade sin hustrus arfsanspråk. Han företedde nemligen ett utdrag af häradsrättens protokoll för den 23 September 1856, utvisande, att Lindergren då låtit härom höra vittnen, hvilka berättat: Länsmannen Sam. Folin: att då vittnet, några dagar före Bergströms död, besökte honom, vittnet hört honom uppgifva, »det han önskade att alla hans barn skulle efter honom ärfva litet hvardera», hvilket vittnet uppfattat så, som hade det varit Bergströms mening att alla barnen skulle ärfva lika; och var Bergström vid tillfället vid sundt och fullt förstånd samt handlade frivilligt, men hade ej, så vielt vittnet hörde, uttryckligen tillkännagifvit, att hvad han sålunda yttrat utgjorde hans yttersta vilja; — och pigan Carolina Pettersson lika med Folin, med tillägg, dels att denne var tillstädes på samma gång som vittnet och dels »att hvad omvittnadt blifvit vore Bergströms »sista yttrande» rörande sådan sak. Häradsrätten hade föreskrifvit kommunikation af detta protokoll med öfriga arfvingarne, hvilka äfven deraf fått del under åren 1856 och 1857. Svaranderne anförde häremot: att några under enskildt samtal fälla meningslösa ord borde ej lagligen kunna anses såsom testamente. Ifrågavarande yttrande af Bergström, hvilket dessutom ej stode i strid mot 1847-års testamente, det der uppenbarligen gick ut på, att alla arfvingarne skulle erhålla lika, vore ej något testamente, och klandertalen deremot kunde följaktligen ej ifrågakomma. De yrkade derföre ogillande af Lindergrens anspråk. Lindergren deremot, under åberopande af det mundtliga testamentet, som ej vore klandradt, yrkade bifall till käromålet. Häradsrätten, gaf utslag i saken den 1 Juni 1860: Emedan det af Håkan Bergström och Märta Bergström i lifstiden den 29 November 1847 upprättade testamente, hvilket efter den sistnämndas död genom domstols beslut förklarats gällande s. 694 Sida 694 i årgången börjar här hvad hennes lott i boet beträffade, samt ostridigt äfven efter Håkan Bergströms frånfälle i behörig ordning bevakats och lemnats oklandradt, uttryckligen bestämde, att Lindergrens hustru, Augusta Bergström, efter föräldrarne icke skulle erhålla något arf förr än hvart och ett af hennes syskon bekommit en summa som motsvarade de 6,421 rdr 44 sk. rgs, Augusta Bergström enligt särskild skuldsedel hos föräldrarne ägde att fordra; ty och som det af Håkan Bergström enligt kronolänsmannen S. Folins och pigan Carolina Petterssons vittnesberättelser kort före hans död samtalsvis fällda yttrande att han önskade, det alla hans barn efter honom skulle »ärfva litet», fastän samma yttranden blifvit af Lindergren bevakadt såsom testamente och i sådan egenskap vunnit laga kraft, destomindre kunde anses innebära ett i laga ordning tillkommet upphäfvande eller förändrande utaf Håkan Bergströms och hans hustrus uppgjorda skriftliga testamente, som den förre vid omvittnade tillfället hvarken omnämnt detta testamente eller ens tillkännagifvit, att hans yttrande innefattade ett förordnande angående hans yttersta vilja; alltså och då Lindergren ej gittat förebära att svaranderne såsom arf efter Håkan Bergström och hans hustru på hvarje lott undfått större belopp, än Lindergrens hustrus ofvanomförmälda fordran utgjort, blef Lindergrens i saken instämda påstående ogilladt. Lindergren fullföljde, efter vad, talan i Götha hofrätt. Han åberopade det mundtliga, icke klandrade testamentet, med hvilket Bergström antagligen velat upphäfva det förra testamentet, dertill han ock varit berättigad, »då han efter sin hustrus död endast tagit hälften af sin sjelfförvärfvade egendom». Hofrätten i dom den 17 Maj 1861 fastställde häradsrättens utslag. Lindergren sökte hos Kongl, Maj:t i underd. ändring af hofrättens dom; och då saken den 18 Mars 1863 föredrogs i Högsta Domstolen, blef, i öfverensstämmelse med nedre revisionens underd. hemställan, hofrättens dom af Högsta Domstolen utan skiljaktighet gillad. Kongl. Maj:ts dom utgafs den 29 April 1863. --- Källa: Naumanns tidskrift 1865, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.