--- citation: Naumanns tidskrift 1866 s. 307 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1866 s. 307 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1866-02-07 keywords: - Lösöreköp url: "https://ratiolex.se/naumann/1866/s-307/" source: Naumanns tidskrift 1866, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1866 s. 307 Pantförskrifning, förklädd till lösöreköp. --- Se Första Årgången, sid. 50 1). Kronolånsmannen O. M. Allgurén hade den 16 Februari 1861 upprättat ett salubref, derigenom han till sjökapitenen N. Wistrand, Peter Olsson i Högsberga och Carl Jonsson i Wallby, hvilka åtagit sig honorera åtskilliga Allguréns skulder och för en del af dem redan iklådt sig förbindelser, upplåt och försålde i salubrefvet upptecknad lösegendom till berâknadt värde af 4,595 rdr 12 öre, mot vilkor att under noggrann uppsigt få hafva densamma i sin vård och bruk till den 14 Mars 1863, och att, om tillfälle dertill skulle yppas, få den mot lika summa till större eller mindre del igenlösa. Egendomen år specificerad utom »en hel del böcker och skrifter i åtskilliga åmnen efter sårskild förteckning — 150 rdr». Salubrefvet år af Allgurén sålunda underskrifvet: »hvilka. 4,595 rdr 12 öre på förutnämnde sått och vilkor sålunda qvitteras. Hagbytorp den 16 Februari 1861. Allgurén.» Bemålde köpare hafva jemvål underskrifvit afhandlingen, med förklarande, att de dermed voro nöjda. Afhandligen, med hvilken år förfaret efter Kongl. Förordningen den 20 November 1845, år bevittnad af Carl Pettersson och Joh. Aug. Pettersson i Hagbytorp. På yrkande af länsmannen K. A. Ström försattes Allgurén och hans hustru af Södra Möre håradsrått den 10 Mars 1863 i konkurs, uti hvilken till gode mån utsågos bemålde Ström och Anders Jonsson i Wassmolösa. I en till nämnde håradsrått uttagen ståmning å ofvanbemålde Wistrand, Peter Olsson och aflidne Carl Jonssons sterbhusdelågare yrkade gode månnen i Allguréns konkurs, Ström och Anders Jonsson, att som Wistrand och hans med- ’) Jfr den nyligen utkomna afhandlingen »Om Lösöreköpsförordningen den 20 Nov. 1845, af E. V. Nordling, sid. 11 o. f. s. 308 Sida 308 i årgången börjar här parter, ehuru de medgifvit, att de då ånnu ej betalt fulla köpeskillingen för ofvanomförmålda lösegendom, ändock påstått sig vilja taga samma egendom i besittning den 14 Mars 1863, men de vid nämnda förhållande icke lagligen kunnat tillvälla sig en sådan rättighet, så mycket mindre som lösöreköpet ej skulle utgöra köp af egendom, utan panträtt i densamma för de Allguréns skulder, som köparne framdeles kunde komma att betala, det måtte Wistrand, Peter Olsson och Carl Jonssons sterbhusdelågare, derest de ej kunde med ed fulltyga, att lösöreköpeskillingen vid afhandlingens upprättande blifvit till fullo gulden, förklaras skyldiga att till Allguréns konkursmassa afstå samma egendom, hvilken fortfarande förblifvit i Allguréns vård. På Ströms begåran hördes såsom vittnen de personer, hvilka bevittnat salubrefvet, och de hafva begge vitsordat riktigheten deraf. Svaranderna företedde en den 6 Juli 1858 upprättad afhandling, enligt hvilken Wistrand, Peter Olsson, Carl Jonsson, jemte nämndemannen Jonas Pettersson i Holmqvarn samt bönderna Peter Nilsson i Hundshyttan, Tobias Pettersson i Toragårde och Olaus Magnus Olsson i Håknebo, en för alla och alla för en, ingått borgen för en summa af 2,250 rdr rmt af den uppbörd af privata medel, som Allgurén, i egenskap af dåvarande lånsman i ett distrikt af Södra Möre hårad, kunde af sina förmån få sig anförtrodd, å hvilken handling expeditionskronofogden Rooth genom påskrift den 9 Mars 1863 intygat, att borgensförbindelsen, enligt uthåndigade särskilda qvitton, blifvit af löftesmånnen med hvar sin del deri till fullo infriad. Derjemte anförde svaranderna, att bland de i salubrefvet omförmålda förbindelser voro obestridligen dels nyssnämnde deras den 6 Juli 1858 ingångna borgen, hvilken löftesmånnen fått infria (de fyra löftesmån, å hvilka lösöreköpeafhandligen ej blifvit ställd, hade det genom särskild förbindelse af de tre öfriga blifvit tillförsåkradt att af köpeskillingen för lösegendomen få ersatt hvad de utbetalt); dels svarandernas enskilda fordringar hos Allgurén, hvilka s. 309 Sida 309 i årgången börjar här 1 konkursen blifvit närmare bestämda; dels ock Allguréns ej obetydliga skulder till en person vid namn J. Wijk i Broby, hvilken erhållit muntligt löfte att, sedan omnämnda fordringar först ur ifrågavarande lösegendom utgått, erhålla dfverskottet. På dessa grunder bestredo svaranderna kåromålet. Ström ansåg lösöreköpets olaglighet fullt ådagalagd genom svarandernas berörda medgifvanden och förklaranden samt fortsatte derför påståendet om köpets upphâfvande, utan att vidare påyrka edgång af svaranderna. I Allguréns konkurs bevakade svaranderna å instållelsedagen och fastade med ed dels en fordran å 964 rdr 29 dre, eller 321 rdr 43 öre för hvar och en af dem, jemte rånta, hvilka belopp de fått utgifva för infriande af den borgen, de jemte de fyra öfriga löftesmånnen, på sått förut sagdt blifvit, den 6 Juli 1858 ingått för Allgurén anförtrodd uppbörd af privata medel; dels reservationsvis den af de fyra sistnämnda borgensmännen förskjutna andelen af borgenssumman eller 1,285 rdr 71 öre med rånta, enår svaranderna berättigat öfriga löftesmånnen att till säkerhet för deras uppbördsborgen med motsvarande belopp ingå i lösöreköpet. Allgurén, hörd i målet, yttrade, att svaranderna före lösöreköpets upprättande vål ingått borgen till belopp af 2,250 rdr för Allguréns uppbörd af privata medel, men icke betalt någon del af nåmnde borgen; att köpaftalet uppgjorts för att hålla svaranderna skadeslösa för de utgifter, de framdeles kunde fö för Allguréns räkning vidkännas; samt att, hvad Wijk anginge, denne redan förut för sin fordran fått säkerhet i en lifassurans, hvadan således hans fordran icke kunnat komma i beräkning vid lösöreköpets uppgörande. Häradsrätten meddelade utslag den 16 April 1864: Enår lösöreköpsafhandlingen, som tillkommit långt före konkursens början, innefattade beståmd öfverlåtelse å köparne af åganderåtten till egendomen, och den omständighet, att vid tillfället ej blifvit nårmare utråknadt hvad belopp köparne till följd af sina för Allgurén ingångna förpligtelser skulle få råkna sig till godo till afdrag å köpeskillingen. s. 310 Sida 310 i årgången börjar här icke kunde verka rubbning af sjelfva aftalet, ansåg håradsråtten giltigt skål ej vara förebragt att samma aftal undanrödja, utan ogillade käromålet. Efter vad sökte Ström i Götha hofrått ändring i detta utslag; men hofrätten fann i dom den 28 April 1865 skål ej hafva förekommit, som kunde föranleda ändring i håradsråttens utslag. Ström sökte håruti i underdånighet åndring. I underdånigt betänkande den 9 December 1865 hemställde Nedre revisionen (t. f. revisionssekreterarne friherre Leuhusen och Adlers), att hofråttens dom måtte fastställas. T. f. revisionssekreteraren Hedenström var skiljaktig och yttrade: »Emedan omståmde, den 16 Februari 1861 upprättade afhandling, vid uppgörande hvaraf icke någon köpeskilling erlagts, eller Allgurén ens befriats från någon del af sina skulder i qvittning emot lösegendomens i afhandlingen upptagna vårde, utan det föreskrifvits, att Allgurén skulle få innehafva egendomen till den 14 Mars 1863 med rått att densamma inom nämnde tid återlösa, icke torde vara att betrakta såsom ett verkligt köpslut, utan allenast såsom en af Allgurén till svaranderna såsom säkerhet för de förberedelser, desse för Allgurén sig iklådt, utgifven pantförskrifning å samma lösegendom; ty och då svaranderna således icke torde hafva genom omförmålde afhandling förvårfvat äganderätten till lösegendomen, hvilken ånnu vid konkursens början den 10 Mars 1863 befanns i Allguréns vård, hemställde t. f. revisionssekreteraren i underdånighet, att K. M. måtte, med åndring af domstolarnes beslut, pröfva råttvist förklara omståmde lösegendom tillhöra Allguréns till borgenårer aftrådda bo.» Saken föredrogs den 11 Januari 1866 i Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (Justitieråden Iggeström, Quensel, Almqvist, Adlercreutz och Bolin) biföllo det underd. betånkandet. Justitieråden friherre Leuhusen och Berg förenade sig i följande yttrande: »Ehuru Allgurén uti ifrågavarande af- s. 311 Sida 311 i årgången börjar här handling, under uppgift att svaranderna skulle åtagit sig infria åtskilliga Allguréns skulder och för en del af dem redan iklâdt sig förbindelser, förklarat sig till svaranderna upplåta och försälja den i afhandlingen omförmålda lösegendom till beråknadt värde af 4,595 rdr 12 öre rmt, mot vilkor att densamma behålla och bruka till den 14 Mars 1863 och, om tillfälle dertill yppades, större eller mindre del deraf mot lika summa igenlösa; likväl och emedan hvarken ofvannåmnda lösesumma, fastån af Allgurén i afhandlingen qvitterad, blifvit af svaranderna till Allgurén erlagd, eller de, utöfver den borgensförbindelse till belopp af 2,250 rdr, de jemte andra personer för Allgurén ingått, i öfrigt åtagit sig eller infriat några Allguréns skulder, utan endast, såsom de förmålt, dels berättigat sina medlöftesmån att åfven erhålla säkerhet i den inköpta egendomen för hvad desse visade sig på grund af sin borgen hafva betalt eller kommo att betala, dels ock medgifvit, att, sedan svarandernas egen och medlöftesmånnens fordringar först ur lösegendomen utgått, öfverskottet deraf finge tillfalla en annan af Allguréns fordringsägare; samt med afseende å hvad sålunda förekommit och såvål Allgurén som svaranderna rörande tillkomsten af och ändamålet med ifrågavarande, dem emellan träffade aftal uppgifvit, detsamma, fastån uppråttadt i form af köp, enligt vår åsigt, måste anses hafva endast innefattat egenskapen af pantförskrifning, finna vi, som anse frågan om den verkan, afhandlingen i nyssnämde dess egenskap lagligen må medföra, nu icke utgöra föremål för pröfning, skåligt, med åndring af domstolarnes beslut, på det sått bifalla kåromålet, att svaranderna förklaras icke genom oftanämnde afhandling hafva förvårfvat åganderått till den deruti omförmålda lösegendom». Kongl. Maj:ts dom år utfärdad den 7 Februari 1866. --- Källa: Naumanns tidskrift 1866, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.