--- citation: Naumanns tidskrift 1866 s. 337 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1866 s. 337 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1866-01-16 url: "https://ratiolex.se/naumann/1866/s-337/" source: Naumanns tidskrift 1866, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1866 s. 337 Åtal, föranstaltadt af Riksens Ständers Justitie-Ombudsman mot polismyndighet och domstol, för inmanande i häkte af misstänkt och i sina uppgifter tvetalig mansperson samt hans qvarhållande derstädes under en månads tid. --- På anmålan af stadsfiskalen i Lindesberg Ekman, det han låtit håkta drången Johan Peter Hagberg från Haggsta, för det denne skulle Lördagen den 3 Januari 1863 i Lindesberg utprånglat falska tio-öres-mynt och dervid varit af starka drycker öfverlastad, företog rådstufvuråtten i nämnde stad, under ordförande af borgmästaren Salomon Rubin, den 5 i samma månad ransakning med Hagberg angående de mot honom angifna brotten. Hagberg uppgaf dervid, att han, som hade tjenst i Stora Schedvi socken, den 21 December 1862 kommit in till staden, utan annat årende ån att göra sällskap med en annan person; att Hagberg dervid medhaft 15 rdr i två sedlar, en å 10 och en å 5 rdr, som han vexlat, dervid han på en krog erhållit det ena och å en annan krog de två andra hos honom funna tre falska Tidskrift för Lagstiftn. etc. 3:dje årg. - 22 s. 338 Sida 338 i årgången börjar här tio-öres-mynten ; att han väl sedermera vid uppvisande af ett utaf dem fått af krögaren Erik Larsson underrättelse, att myntet vore falskt, men enär han ej »förmodat sådant», likvål derefter försökt att för detsamma köpa snus i handlanden Ohlings bod i staden, dervid han dock mötts med samma anmårkning. Rörande förloppet vid detta råttegångstillfälle innehåller rådstufvuråttens protokoll vidare ordagrannt följande: »Stadsfiskalen Ekman uppviste i försegladt konvolut, som befanns obrutet, de vid visitationen hos Hagberg funna två tio-ören, hvilka voro, efter guldsmeden Högstedts intyg, förfärdigade af hårdt tenn, väl gjorda och alldeles lika det öresmynt, som Hagberg hos handlanden Öhlin sökt utprångla, samt fordrade, att Hagberg skulle redogöra ej mindre hvarifrån han erhållit dessa falska mynt, ån ock för åtkomsten af en 50 rdr rmts sedel af Målareprovinsernas bank, hvilken han å utskånkningsstållet på gåstgifvaregården innehaft och vexlat». Ytterligare omförmäler samma protokoll, att Hagberg, då hans uppmärksamhet fästats derå, att han vid polisförhör dagen förut den 4 Januari uppgifvit sig hafva medfört endast 10 rdr hemifrån, nu vidhållit, att han medfört 15 rdr; att Hagberg deremot förnekat, det han innehaft eller vexlat någon 50 rdrs sedel, och att rådstufvuråtten genom utslag samma dag, i anseende dertill att ett hos Svea hofrått emellan Hagberg samt rådstufvuråttens ordförande och ledamöter anhångigt mål ej ånnu skulle vara afdömdt, förklarat bemälde ordförande och ledamöter jäfvige att ifrågavarande åtal emot Hagberg handlägga, åfvensom i protokollet antecknats, att Hagberg efter utslagets afkunnande återförts till håktet för att der vidare förvaras. Sedan Svea hofrått, på anmålan, den 12 Januari 1863 förordnat e. o. notarien Ingel Bergöö att såsom sårskild orförande i rådstufvuråtten, med bitråde af tillkallade ojåfvige ledamöter, fortsåtta målets handläggning, sammanträdde Bergöö, jemte förre rådmånnen Christian Henrik Berglund och Gust. Grönberg, såsom sårskild rådstufvurått, d. 19 Jan. för ransakningens vidare handlåggning. Enligt rådstufvu- s. 339 Sida 339 i årgången börjar här rättens dervid förda protokoll, förnekade Hagberg all vetskap derom, att det utprånglade myntet varit falskt, hvarjemte Hagberg, med erkännande, att han innehaft och å gästgifvaregården vexlat en 50 rdrs sedel, angående åtkomsten dertill uppgifvit, att han fått den af en okänd kringvanärande handlande, såsom förlikning för våld, som samme handlande skulle tillfogat Hagberg hemma i dennes bostad. Tillika afhördes tre vittnen rörande de tillfållen då Hagberg skulle sökt använda de såsom falska ansedda mynten. På Ekmans begåran om anstånd för ytterligare bevisning, uppskjöt rådstufvuråtten målet till den 26 Januari, med förelåggande för åklagaren att då förebringa den bevisning, han ville i målet åberopa, och förete prestbevis angående Hagberg, åfvensom att anställa efterspaning efter den person, af hvilken Hagberg uppgifvit sig hafva bekommit omförmålda 50 rdrs sedel. Vid målets företagande den 26 Januari, anmälde åklagaren, att han ej ännu erhållit svar å aflåten skrifvelse om Hagbergs prestbetyg, hvarjemte rådstufvuråtten anställde vittnesförhör med utskånkningsföreståndaren Carl Persson, som dervid uppgaf, att Hagberg den 3 Januari omkring klockan sju förmiddagen besökt vittnets utskånkningsstålle och velat betala brånvin med två tio-öres-mynt, som både vittnet och andra närvarande personer ansett falska, och vittnet derför vägrat emottaga; att vittnet derefter framför disken, der Hagberg då stått, hittat ett tio-öres-stycke,som Carl Persson antagit vara falskt. Vidare innehåller protokollet för sagde dag, att Hagberg nekat sig hafva tappat omförmålda mynt, som af Carl Persson förevisats; att en person, af hvilken Hagberg uppgifvit sig hafva erhållit två af de tre ifrågakomna tio-örena, blifvit upplysningsvis hörd, samt att rådstufvuråtten derefter såväl med anledning af åklagarens hemstållan om uppskof, som ock derför att de hos Hagberg anhållna mynt då befunnits ej hafva alldeles samma utseende som när de från honom anhöllos, uppskjutit målet till den 2 Februari, hvarförinnan åklagaren borde hafva, i nårvaro s. 340 Sida 340 i årgången börjar här af en rättens ledamot och annan trovårdig person, låtit guldsmeden Högstedt anställa noggrann undersökning af ej mindre det af Carl Persson inlemnade mynt, ån åfven de två från Hagberg anhållna mynten, hvarförutan åklagaren förelagts att vid samma tillfälle förete såvål prestbetyg angående Hagberg, som ock all den bevisning, han i målet ville åberopa. Den 2 Februari, vid då fortsatt ransakning, intygade guldsmeden Högstedt på vittnesed, att han samma dag, sedan han af stadsfiskalen Ekman, rådmannen Berglund och handlanden Lars Welin mottagit mynten, i dessa personers närvaro glödgat och afkokat mynten, hvilka samtliga derefter vid anstäldt prof befunnits innehålla, vanligt myntsilfver, hvarjemte Högstedt förmålt, att vid det tillfälle, då han lemnat sitt, förra utlåtande i målet, så tillgått, att Ekman den 3 Januari infunnit sig hos Högstedt och förevisat ett mynt å 10 öre, med förfrågan om detsamma vore af silfver eller icke; att Högstedt å samma mynt, som haft utseende och färg lika med tenn, skrapat med något skarpt verktyg samt återlemnat myntet till Ekman med yttrande att Högstedt trodde myntet vara falskt och af tenn" förfärdigadt; åfvensom Högstedt vid förhöret inför rådstufvuråtten uttryckt förmodan, att ifrågavarande mynts ovanliga fårg hårledt sig från någon salva, hvari funnits qvicksilfver; i sammanhang hvarmed Hagberg uppgifvit, att han i samma ficka på sin våst, der de hos honom anhållna mynten förvarats, haft ett papper med gråsalva. Vid detta råttegångstillfalle inlemnade åklagaren prestbevis om Hagberg, men uppgaf, att ågaren till den af Hagberg innehafda sedeln å 50 rdr ännu ej afhörts, samt yrkade, med afseende å de osannolika uppgifter Hagberg haft om åtkomsten till nämnde sedel, målets uppskjutande, till dess råttei- målsägare i berörde hånseende blifvit funnen, hvarjemte åklagaren påstod, att Hagberg icke måtte ställas på fri fot. Genom utslag den 2 Februari 1863 fållde rådstufvuråtten Hagberg till ansvar för fylleri, men befriade med afseende å Högstedts vittnesmål Hagberg från åtalet ifråga s. 341 Sida 341 i årgången börjar här om utprångling af falskt mynt, samt förklarade, att ehuru beträffande 50 rdrs sedeln omständigheter förekommit, som kunde lemna anledning att misstänka ratta åtkomsten deraf, likväl och som ej någon målsågare till sedeln låtit sig afhöra, rådstufvuråtten funne Hagberg icke böra af sådan anledning i häkte qvarhållas. 1 en till Riksens Ständers Justitieombudsman ingifven skrift förde Hagberg derefter klagan deröfver, att han genom felaktig behandling af omförmälda mal blifvit oskyldigt lidande. Sedan i anledning af denna skrift justitieombudsmannen infordrat borgmästaren R:s förklaring, förmälde justitieombudsmannen uti skrifvelse till advokatfiskalsembetet d. 31 December 1863, att han funnit skäl förhjelpa Hagberg att få sin talan lagligen pröfvad, samt anförde såsom anledning dertill, att åfven om stadsfiskal Ekman på eget bevåg verkställt Hagbergs häktning, R. dock måste anses hafva iklådt sig ansvarigheten för berörde åtgärd, då han, efter det polisfôr han den 4 Januari med Hagberg hållit, låtit denne qvarblifva i häktet; att R. vid nåmnde förhör icke med den noggrannhet, sakens vigt kraft, undersökt de omständigheter, hvarpå Hagbergs qvarhållande i häkte bordt bero, såsom om något brott verkligen begåtts och om den tilltalade varit dertill skyldig, enär R., såvidt upplyst vore, vid förhöret hvarken inkallat sakkunnig person att yttra sig öfver de ifrågavarande myntens verkliga beskaffenhet eller från sådan person infordrat skriftligt intyg, utan tyckts hafva åtnöjt sig med åklagarens muntliga intyg i åmnet, ej heller genom de personers hörande, hos hvilka Hagberg uppgifvit sig hafva bekommit mynten, förvissat sig i hvad mån Hagberg kunde anses hafva ägt vetskap om myntens falska beskaffenhet m. m., hvilket allt varit så mycket angelägnare att på förhand utreda, som borgmästaren R. redan då bordt förutse, att ordinarie rådstufvuråtten skulle vara jåfvig att saken handlägga, och ransakningen således komma att draga ut s. 342 Sida 342 i årgången börjar här på tiden, hvarigenom den håktades lidande, om han varit oskyldigt anklagad, ån ytterligare skulle okas; samt att särskilda rådstufvuråtten icke genast föranstaltat om dittills åsidosatt tillförlitlig undersökning angående myntens halt och beskaffenhet, utan först vid andra sammanträdet vidtagit denna åtgärd och således i sin mån bidragit till förlängande af Hagbergs lidande; och förordnade justitieombudsmannen förty, att åtal skulle anstållas ej mindre emot borgmästaren R., ån åfven emot notarien Bergöö samt f. d. rådmånnen Berglund och Grönberg. Efter det advokatfiskalen i Svea hofrått medelst memorial den 16 Februari 1864 tilltalat bemålde personer för hvad sålunda lagts dem till last, afgåfvo de hvar i sin ordning förklaringar. Borgmästaren R. anförde, att han icke uppfattat åndamålet med polisförhör, anståldt med en af vederbörande tjensteman (allmån åklagare) håktad person, så som skulle det vara en råttighet för polismyndigheten att, emot åklagarens bestridande, försåtta den tilltalade i frihet eller i motsatt fall dela ansvarigheten för håktandet, utan trodde R. detta bero på domarens pröfning; att Ekman söndagseftermiddagen den 4 Januari begårt polisförhör med håktade Hagberg, som dagen derpå skulle inställas till ransakning vid rådstufvuråtten; att R., såsom i saken jåfvig, måhånda kunde klandras att han efterkommit denna begåran, men varit ånnu mera klandervård, om han, oaktadt jåfvet, anstållt så genomgripande undersökning, som den justitie-ombudsmannen antydt ; att Högstedt såkerligen då ej skulle lemnat annat omdöme öfver myntet, ån han erkånt sig hafva förut lemnat Ekman, helst Högstedt, med afseende på tiden och stållet för förhöret, ej då skulle kunnat å myntet verkstålla erforderligt prof; att Hagberg vid förhöret afgifvit orediga och stridiga uppgifter om åtkomsten till de af honom till staden medhafde penningar, likasom hans åtkomst till 50 rdrs sedeln, enligt hvad handlingarna utvisade, varit lindrigast sagdt tvetydig; samt att Ekmans sista yrkande emot Hagberg visade, det Ekman såkert ej skulle åtnöjt sig med Hagbergs frigifvande. s. 343 Sida 343 i årgången börjar här Notarien Bergöö förmälde, att ordalagen uti rådstufvuråttens första protokoll i målet den 5 Januari tydligen utmårkte, att ordinarie rådstufvuråtten redan då ansett ådagalagdt, att de hos Hagberg funna mynten varit falska; att enåi- samma protokoll innehöll, att mynten efter guldsmeden Högstedts intyg voro förfärdigade af hårdt tenn, särskilda rådstufvuråtten börjat sin handläggning af målet med den öfvertygelse, att Högstedt hårom verkligen afgifvit ett sådant intyg, samt ej haft anledning misstänka annat förhållande, helst sårskilda rådstufvuråtten ansett frågan om myntens äkthet eller falskhet hafva bordt vara afgjord före den tilltalades häktande och innan framstållning om sårskild domares förordnande skedde; att anledningen till sårskilda rådstufvuråttens åtgärd att låta nogare undersöka mynten ej varit tvifvel om riktigheten af Högstedts intyg, utan den omständighet att då vid ransakningen den 26 Januari ett vittne (Carl Persson) företett det tredje tio-öresstycket, som skulle varit af lika utseende med öfriga anhållna mynten, men förenåmnda tio-öre, genom nötning mot andra mynt i vittnets börs, till utseende betydligt förändrats, och åfven de öfriga mynten befunnits något olika mot förut, sårskilda rådstufvuråtten, som ej fått emottaga Högstedts omförmålda intyg, ansett alla tre mynten böra på en gång undersökas, för att, om åfven det tredje befunnits falskt, utröna i hvad mån de voro lika eller olika; att ransakningens uppskjutande från den 26 Januari ånda till den 2 Februari föranledts dels af mellankommande vintermarknad i staden, som förmodats hindra guldsmeden Högstedt att ordentligt pröfva mynten, dels ock deraf, att rådstufvuråtten då ej kunnat tro mynten vara åkta. Rådmännen Berglund och Grönberg åberopade hufvudsakligen innehållet af rådstufvuråttens protokoll den 5 Januari. I afgifna slutpåståenden anförde advokatfiskalen Billbergh: att R:s förklaring icke beråttigade Billbergh till frångående af justitie-ombudsmannens åsigt af målet, samt att, beträffande öfriga tilltalades förklaringar, desamma ej för- s. 344 Sida 344 i årgången börjar här tjenade afseende, enär protokollet den 5 Januari icke innehöll något skriftligt bevis af guldsmeden Högstedt eller utvisade, att han blifvit inför råtten hörd, hvaremot af sammanhanget i protokollet framginge, att hvad der angående omförmålda intyg förekom, endast utgjort en af åklagaren vid tillfållet lemnad uppgift. Billbergh yrkade förty, att för de i målet åtalade försummelser, i följd hvaraf Hagberg oskyldigt hållits håktad från den 3 Januari till den 2 Februari 1863,— hvilket lidande dock endast för tiden efter den 26 Januari, dertill, såvidt sårskilda rådstufvuråtten fullgjort sin pligt, utredning af myntens råtta beskaffenhet bordt vara verkstålld, och således endast för sju dagar vore att tillskrifva försummelse hos sårskilda rådstufvuråtten, — ansvar efter lag och sakens beskaffenhet måtte åläggas Rubin, Bergöö, Berglund och Granberg, åfvensom de förpligtas att till Hagberg, i anledning af hans framstållda ersåttningspåstående, utgifva skålig ersättning, R. för 23 dagar och de öfriga gemensamt för sju dagar af den tid, Hagberg obehörigen varit sin frihet berôfvad. . Sedan vederbörande fått afgifva slutförklaringar, meddelade hofrätten utslag den 31 Augusti 1864: Som upplyst och ostridigt vore, att omförmålde tio-öres-stycken, når de från Hagberg den 3 Januari 1863 anhöllos, voro till utseendet betydligen olika riktigt mynt af enahanda valör, så att åtskilliga angående åtalet mot Hagberg afhôrde vittnen, som nyssnämnde dag hvar, för sig beskådat ett eller fiera bland dessa tio-öres-stycken, ansett dem vara falska, samt Hagberg icke, såvidt handlingarna upplyste, vid något af de med honom hållna förhör ifrågasatt, det nårmare undersökning af de anhållna myntens beskaffenhet erfordrades; alltså och då, hvad borgmästaren R. angick, tillika förekommit, att han redan den 5 Januari eller å andra dagen efter Hagbergs håktande, förklarades jåfvig att vid ransakningen lägga hand, funne hofråtten, att hvarken R. eller sårskilda rådstufvuråttens ordförande och ledamöter, Bergöö, Berglund och Grönberg, kunde ansvar eller ersättningsskyldighet i målet ådömas. s. 345 Sida 345 i årgången börjar här Från detta beslut var en ledamot skiljaktig och yttrade: att som genom hvad i målet förekommit syntes honom vara utredt, att ej mindre R., hvilken, efter det förhör, han med Hagberg anställt, låtit honom i häkte qvarblifva, och vid sådant förhållande vore för håktningen ansvarig, ån åfven sårskilda rådstufvuråtten underlåtit att, på sått ske bordt, vidtaga åtgärder för vinnande af tillförlitlig upplysning angående de omständigheter, hvaraf Hagbergs qvarhållande i håkte lagligen berott, och samtlige de tilltalade sålunda varit vållande dertill, att Hagberg kommit att från den 3 Januari till den 2 Februari 1863 oskyldigt hållas häktad; alltså och ehuru hvad dem hårutinnan till last låg ej vore af beskaffenhet att ansvar derför kunde dem ådömas, fann denne ledamot likvål dem alla skyldiga att, hvar i den mån han vållat Hagbergs lidande, derför ersätta honom, samt förpligtade dem att i sådant afseende till Hagberg utgifva, R. för 23 dagar 69 rdr, och öfriga åtalade gemensamt för sju dagar 21 rdr rmt. Emot hofråttens utslag anförde advokatfiskalsembetet underd. besvår, enligt förordnande af justitie-ombudsmannen, som i derom till advokatfiskalsembetet aflåten skrifvelse hufvudsakligen yttrade, att de af hofråtten anförde skål icke kunde råttfårdiga en persons insättande och qvarhållande i håkte en månad på misstankar, hvilkas grundlöshet genast kunnat och bordt upptåckas, enär både vår lagstiftning och vårt råttegångssått oeftergifligt fordrade, att den myndighet, som håktade eller i håkte qvarhöll en person, så fort och noggrannt som möjligt undersökte verkligheten och bevisligheten af det brott, hvarför håktningen ågde rum. I förevarande fall hade vederbörande genast bordt inse, att undersökning skulle ske med bitråde af sakkunnigperson, hvars utlåtande ej finge vara ett lösligt yttrande, utan måste hafva formen och förbindelsen af ett vittnesmål inför rätta. Hvad icke-sakkunnige vittnen intygat, kunde derför ej, såsom hofråtten antagit, urskulda R:s underlåtenhet eller sårskilda rådstufvuråttens dröjsmål med föranstaltande af tillförlitliga upplysningars inhemtande. Alåg s. 346 Sida 346 i årgången börjar här nu omsorgen hårom offentlig myndighet, så finge afseende ingalunda fåstas derå, om den häktade förstått eller ej att påyrka noggrannare undersökning om brottets verklighet. Den omständighet, att borgmästaren R., såsom jäfvig domare, två dagar efter håktningen skiljdes från ransakningens handläggning, kunde ej lånda honom till ursåkt, enår den kunnat af honom förutses och endast bordt föranleda till nogare undersökning af brottets verklighet. Justitie-ombudsmannen ansåg således Hagberg åga grundadt anspråk på ersättning för sitt lidande och uppdrog åt advokatfiskalsembetet att fullfölja dess i hofråtten våckta ansvars- och ersåttningspåstående. I afgifna underd. förklaringar yrkade de tilltalade faststållelse af hofråttens utslag. Målet föredrogs den 16 Januari 1866 i Högsta Domstolen, som fann skål icke vara anfördt, hvilket i hofråttens utslag kunde verka åndring. --- Källa: Naumanns tidskrift 1866, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.