---
citation: Naumanns tidskrift 1866 s. 487
alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1866 s. 487
court: Högsta domstolen
series: "https://ratiolex.se/naumann/"
type: REFERAT
keywords:
  - Krigsman
url: "https://ratiolex.se/naumann/1866/s-487/"
source: Naumanns tidskrift 1866, tryckta bandet
source_organization: Ratio Lex
license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord.
---

# Naumanns tidskrift 1866 s. 487

Krigsmans vägran att lyda order.

---

Våbeln vid flottans station i Stockholm yrkade infor stationens krigsratt ansvar å båtsmannen C. J. Hagman för det han, som den 1 Juli 1865 blifvit anbefalld att klockan 1 samma dag med ett ångfartyg afgå till Furusund för att inmönstras å en på sjömätning utevarande ångslup, inför kommendanten vågrat åtlyda den erhållna ordern.

Hagman, hvilken den 30 förutgångne Juni på Skeppsholmen inmönstrats till årstjenst vid stationen, erkände, att sedan han på morgonen förstnämnde dag blifvit utsedd att medfölja på nåmnda sjökommendering, hade han utan permission begifvit sig till staden och å en krog förtårt 5 à 6 supar brånvin; hvarefter han föll på den tanken att undandraga sig kommenderingen, dertill, efter hvad han tyckte, bordt utses yngre karl ån han, som var 474 år gammal och redan begårt afsked. Återkommen från staden anmålde Hagman, att han var sjuk, men, sedan han af läkare förklarats vara frisk, instållde han sig på kallelse i kommendantsexpeditionen, der han, under inflytande af det förtärda brånvinet, omedvetande af hvad han gjorde, vägrade att åtlyda omförmålda order. Blifven nykter, ångrade han hvad han gjort, ty han hade förut varit ute på sjöexpeditioner och under tjenstgöringen funnit sig vål.

Af de i målet hörde vittnen hade ett intygat, att Hagman kl. 5 på morgonen ofvannåmnde dag erhållit tillsågelse att göra sig i ordning för att afgå på sjökommendering, dervid Hagman icke gjorde någon invåndning.

Två vittnen förmälde: att Hagman omkring kl. 1 9 anmält sig sjuk, men af låkaren förklarats frisk, samt att Hagman, inkallad på kommendantsexpeditionen för att tillspörjas om han utbekommit sin rått, vågrat att åtlyda den

s. 488 Sida 488 i årgången börjar här

erhållna ordern och, oaktadt kommendantens föreställningar, fortsatt denna vågran, så att annan karl måst kommenderas; och hade, enligt ena vittnets utsago, Hagman, på fråga om han utbekommit sin rått, genmålt: »jag går ej på någon sjökommendering och vill ej göra någon annan tjenst heller, utan arrestera mig!»

Ett vittne intygade, att Hagman kl. 11 af kompanichefen varnats för följderna af sin vågran, men åndock dermed fortfarit under yttrande: »jag får uppriktigt såga, att jag tredskas för jag vill hafva afsked; jag vill ej göra någon båtsmanstjenst mer».

Ett vittne tog på sin ed, att Hagman vål var »rörd af starka drycker», men »ej full» ; — ett annat vittne: att Hagman vål icke varit full, men till utseende och sinnesstämning »sig olik».

Hvad vittnena sålunda beråttat erkändes af Hagman, med förklarande likvål, att han med sin vågran icke åsyftat att bereda sig afsked, derom han vid generalmönstring anhållit, men fått afslag, emedan han ej kunnat anskaffa annan karl i sitt stålle.

Genom utslag den 8 Juli 1865 yttrade krigsrätten : att som Hagman genom egen, af omständigheterna styrkt bekännelse vore förvunnen om åtalade brottet, men tillika förekommit, att Hagman vid tillfället icke varit vid sina sinnens fulla bruk eller sig lik och redig, samt Hagman, sedan han kommit till fullt medvetande, insett sin förbrytelse och ångrat sig, alltså och då någon skada ej timat, fann krigsrätten Hagman icke kunna svårare anses, ån att han, jemlikt sista mom. i 5 § af 2 kapitlet krigsartiklarne, för förbrytelsen skulle extra judicialiter af str aff as, derom det ankom på stationsbefälhafvaren att förordna.

Ordföranden var ifrån beslutet skiljaktig och dömde, jemlikt 1 mom. i krigsartiklarnes ofvannåmnda kapitel och §, till arkebusering.

Detta utslag, som underställdes krigshofråttens pröfning, öfverklagades af våbeln; i anledning hvaraf krigshofrätten meddelade utslag den 25 Augusti 1865, och ansåg styrkt,

s. 489 Sida 489 i årgången börjar här

att Hagman, sedan han blifvit underrättad derom att han skulle inmönstras på sjömätningsångslupen, utan permission begifvit sig till staden, återkommit rörd af starka drycker och uti kommendantsexpeditionen inför kommendanten förklarat sig icke vilja på sjökommendering eller annan tjenstgöring utgå, samt vidhållit denna vågran att åtlyda order, så att en annan båtsman måst i hans stålle afsåndas; hvarföre krigshofråtten, jemlikt 1 mom. i 5 § af 2 kapitlet krigsartiklarne samt K. Förordn. den 29 Mars 1859, dömde Hagman, som för oloflig bortgång från kasernen och fylleri gjort sig skyldig till extra judiciel bestraffning, men för vågran att lyda order vore till dödsstraff förfallen, att i en bot mista lifvet genom arkebusering.

Hagman anförde underd. besvär hos Kongl. Maj:t, till hvars nådiga pröfning utslaget jemvål hemställdes, samt yrkade att, med upphåfvande af krigshofråttens utslag, krigsråttens beslut måtte af Kongl. Maj:t faststållas; men om detta yrkande ej kunde bifallas, sökte Hagman att af nåd undfå förskoning från dödsstraffet och att vid bestämmande af annan bestraffning finge tagas i beräkning den tid, Hagman under ransakningen hållits håktad.

Målet föredrogs i Högsta Domstolen den 18 Oktober 1865 (i närvaro af följande ledamöter: justitieråden Alex ander son och Qvensel, generallöjtnanten Meyer, justitieråden Berg, Naumann och von Hofsten samt konteramiralen Liljehöök), dervid Högsta Domstolen pröfvade krigshofråttens utslag vara lagligen grundadt; men då skada icke intråffat, fann Högsta Domstolen, med afseende jemvål å de omständigheter i öfrigt, hvarunder brottet tillkommit, åfvensom å den tid, Hagman redan varit i håkte hållen, sig åga anledning hemställa, det Kongl. Maj:t täcktes af nåd förskona Hagman från dödsstraff och tillåta, att han finge försona sitt brott med vaktarrest under tre månader.

---

Källa: Naumanns tidskrift 1866, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.
