--- citation: Naumanns tidskrift 1866 s. 541 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1866 s. 541 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT url: "https://ratiolex.se/naumann/1866/s-541/" source: Naumanns tidskrift 1866, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1866 s. 541 Nederlagsgods, pantförskrifvet till en person och såldt till en annan. Föreskriften i 105 § Tullstadgan den 7 December 1860, jemförd med 22 § i K. F. om nederlag den 15 Maj 1843. --- Enligt accepterad, den 12 Februari 1861 förfallen vexel, ålåg det bolaget Oskar Schöldström & C:ni att nämnde dag till handlanden Edvard Ungewitter utbetala 4,000 rdr rmt. A förfallodagen afbetaltes 2,461 rdr 66 öre, hvarefter Schöldström & C:ni den 16 Februari 1861 till Ungewitter pantförskref 287 kistor, å Schöldströms & C:ni nederlag uti huset N:o 2 Johannis grånd förvaradt Belgiskt fönsterglas, såsom såkerhet för de å vexeln oguldne 1,500 rdr rmt. I pantförskrifningen hette det, att glaset i hypothek öfverlemnades, med vilkor att Schöldström & C:ni skulle återfå det den 4 påföljde Mars, då Schöldström & C:ni förbunde sig att fullgöra liqviden. Med pantförskrifningen mottog Ungewitter det för Schöldström & C:ni utfärdade hyreskontrakt å den kållare, hvari glaset förvarades, åfvensom nyckeln till kållaren. Schöldström & C:ni, som icke betalte sin skuld till Ungewitter, sålde derefter enligt qvitterad råkning af den 1 Maj 1861 till handlanden P. J. Guldstrand nåmnde parti glas för ett pris af 3,517 rdr 50 öre och, för att såtta Guldstrand i besittning af glaset, utfärdade samma dag två skrifter af innehåll, den ena, att nederlagsgodset blifvit på Guld- s. 542 Sida 542 i årgången börjar här strand öfverlåtet, och den andra, att, enär nyckeln till godsets förvaringsrum förkommit, Guldstrand ägde uppbryta låset. Sedan Guldstrand derefter hos nederlags-tullinspektoren uppvisat öfverlåtelsen, låt han en smed uppbryta låset till den källare, hvari glaset förvarades, och flyttade det in uti ett af Guldstrand förhyrdt magasin. — Uti stämning till Stockholms rådstufvurått yrkade Ungewitter, att enår Guldstrand utan Ungewitters vetskap och samtycke tillegnat sig glaset, samt vid det förhållande, att Oskar Schöldström rymt utan att lemna ringaste tillgång till gäldande af sina skulder, Ungewitter genom Guldstrands berörda förfarande blifvit beröfvad den honom lemnade såkerhet, Guldstrand måtte förpligtas att antingen till Ungewitter återställa glaset eller, derest sådant icke kunde ske, till honom genast utgifva hans fordran 1,500 rdr jemte rånta tilldess liqvid komme att ske. Guldstrand erinrade, att Ungewitter för att bereda giltighet åt pantförskrifningen bordt, enligt 105 § Tullstadgan, å nederlagskontoret göra anmälan om förpantningen ; att Ungewitter aldrig haft glaset i sin värjo, enär det fortfarande förvarats i den af Schöldström & C:ni förhyrda lågenhet, hvilken icke bevisligen blifvit på Ungewitter öfverlåten, vid hvilket förhållande pantförskrifningen icke medfört pantrått; och att pantråtten, om sådan funnits, enligt ordalydelsen i pantförskrifningen upphört den 4 Mars och således innan Guldstrand tillhandlade sig glaset. I öfrigt åberopade Guldstrand förrberörde råkning och öfverlåtelse jemte den af Schöldström & C:ni lemnade skriftliga tillåtelse att få uppbryta kållardörren, på grund af hvilket allt Guldstrand bestred kåromålet. Innan saken företogs till hufvudsaklig pröfning, hade Guldstrand aftrådt sin egendom till borgenårers förnöjande. Rådstufvurätten meddelade dom den 19 Januari 1863 af följande hufvudsakliga innehåll: Emedan det ifrågavarande glaspartiet fortfarit att vara hypothiseradt hos Ungewitter vid den tid, Oskar Schöldström & C:ni detsamma till s. 543 Sida 543 i årgången börjar här Guldstrand försålde, samt Schöldström & C:ni således icke då ägt dispositionsrätt till glaset, vid hvilket“ förhållande de, som hvarken innehade nyckeln till eller hyreskontraktet om kållaren, der glaset förvarades, varit obehöriga att gifva tillåtelse till låsets frånbrytande och glasets bort- * förande, ty och utan afseende på hvad Guldstrand invåndt, förpligtades han och hans konkursmassa att till Ungewitter genast återställa ifrågavarande 287 kistor glas, att till betalning af den Ungewitters vexelfordran 1,500 rdr rmt, till såkerhet hvarför glaset blifvit hos honom pantsatt, i laga ordning användas; att för den händelse glaset eller så stor del deraf, som till nyssnämnde fordrans betalning erfordrades, ej funnes i Guldstrands konkursmassa att tillgå och till Ungewitter utlemnades, Ungewitter vore berättigad att för hvad af samma fordran med derå beråknad sex procent årlig ränta från förfallodagen den 12 Februari 1861, till dess full liqvid skedde, till följd deraf icke blefve medelst pantens användande betåckt, hos Guldstrand och utur hans konkursmassa njuta betalning med den rått, som genom dom i konkursen kunde i anledning af skedd och skeende bevakning varda bestämd; att Guldstrand och hans konkursmassa skulle mot Ungewitter åga rått till lyftning af det öfverskott, som kunde uppstå vid försäljning i laga ordning af det glas, som på grund af domen blefve till Ungewitter utlemnadt, sedan hans fordran 1,500 rdr med rånta utur köpeskillingen utgått. Guldstrand vådjade till Svea hofrått och yrkade, under åberopande af hvad han förut andragit, att rådstufvuråttens dom måtte upphåfvas och kåromålet ogillas. Hofrätten yttrade i dom den 9 Juni 1864: att enår ostridigt vore, att omtvistade partiet glas vid den tid, då det till Ungewitter pantförskrefs, var för Schöldströms & C:ni råkning liggande å nederlag, samt icke ens uppgifvet vore, att Ungewitter om pantförskrifningen gjort hos nederlagstullinspektionen sådan anmälan, som i 105 § af Tullstadgan den 7 December 1860 omförmåldes, vid hvilket förhållande, om ån nyckeln till kållaren, der glaset förvarades, s. 544 Sida 544 i årgången börjar här samt kontraktet om kållaren blifvit till Ungewitter af glasets ågare ofverlemnade, Ungewitter dock icke kunde anses hafva fått glaset i sin värjo; alltså och då således den till Ungewitter gjorda pantfôrskrifning af glaset icke utgjort hinder för Guldstrand att på grund af det emellan honom och Schöldström & C:ni uppgjorda köpet taga glaset i besittning, blef, med åndring af rådstufvuråttens dom, Ungewitters instämda påstående ogilladt. Ungewitter sökte deruti i underdånighet åndring. Uti underdånigt betånkande den 25 Februari 1865, hemställde Nedre revisionen (t. f. revisionssekreterarne Östergren, Adlers och Fâhrœus), att Kongl. Maj:t måtte pröfva råttvist gilla hofråttens dom. Saken afgjordes den 31 Oktober 1865 i Högsta Domstolen. Justitierådet von Hofsten yttrade: Som, efter det handelsbolaget Oskar Schöldström & C:ni den 16 Februari 1861, till såkerhet för Ungewitters fordran å 1,500 rdr rmt, pantförskrifvit ifrågavarande å nederlag för bolagets råkning liggande parti fönsterglas, någon anmålan om denna pantfôrskrifning hos nederlags-inspektionen, på sått och i den ordning 22 § i Kongl. Förordningen om nederlag den 15 Maj 1843 och 105 § i Tullstadgan den 7 December 1860 innehålla, icke blifvit gjord, så att bolagets rått att öfver nederlagsgodset förfoga blifvit på Ungewitter öfverflyttad, samt vid sådant förhållande Ungewitter icke kan anses hafva fått glaset i sin vårjo; alltså och på de af hofråtten i öfrigt anförda skål pröfvar jag råttvist gilla det slut, betånkandet innefattar. Justitieråden Naumann och Wretman instämde med justitierådet von Hofsten. Justitierådet Cramér yttrade: Emedan, på sått rådstufvuråtten anfört, ifrågakomne varor funnits såsom pant i Ungewitters vårjo vid den tid, desamma af Schöldström & C:ni till Guldstrand försåldes; samt berörde försåljning således icke får, vid det förhållande, att Guldstrand ej annorledes kommit i besittning af varorna ån medelst begagnande s. 545 Sida 545 i årgången börjar här af bolaget obehörigen lemnade tillåtelse att frånbryta låset for varornas förvaringsrum, verka till förfång i Ungewitters på lag grundade rått att utur det pantsatta godset njuta betalning för sin fordran hos bolaget; ty och enår denna Ungewitters rått icke heller kan, såsom hofråtten antagit, förringas deraf, att bolaget uraktlåtit iakttaga den i enskild författning till betryggande af det allmånnas råttigheter i afseende på nederlagsgods meddelade föreskrift om anmålan af den skedda pantsåttningen, pröfvar jag råttvist att, med upphåfvande af hofråttens dom, gilla det slut i saken, hvari rådstufvuråtten stannat. Justitierådet Södergren inståmde med justitierådet von Hofsten. Justitierådet Iggeström utlåt sig: Vid bedömandet af förevarande tvist synes det mig vara fråmst af nöden att göra noga skillnad emellan pantrått efter allmån lag och nederlagsrått efter tullförfattningarna. Af dessa sammanstämma Kongl. Förordn. den 15 Maj 1843 om nederlag och Tullstadgan den 7 December 1860 deruti, att med nederlag förstås råttigheten att i riket införa och magasinera utlåndska varor, utan erlåggande af införseltull och andra dermed förenade afgifter, förrån varorna till inrikes förbrukning från nederlaget uttagas, samt att kunna sådana upplagda varor till utrikes ort återutföra, dock i begge fallen emot beståmd sårskild afgift till kronan. Och båda nåmnde författningar, hvilka förutsåtta de fall, att godsågaren vill till annan man öfverlåta eller förpanta sina nederlagsvaror, innefatta, den förra i dess 23 § och den senare i 105 §, jemte föreskrifter, huruledes anmålan om dylikt föråndradt förhållande bör hos tullkammaren göras, tillika det stadgande, att, såsom det heter uti 1843-års förordning, den nye ågaren och, såsom det såges uti 1860-års Tullstadga, den nye ågaren eller innehafvaren af förpantningsråtten skall, der ordningsreglorna blifvit iakttagna, i anseende till nederlagsråtten tråda i alla den förre godsägarens råttigheter och skyldigheter. Tidskrift för Lagstiftn. etc, 3:dje arg. 35 s. 546 Sida 546 i årgången börjar här Dessa i ekonomisk lagstiftningsväg tillkomna stadganden, hvilka afse kronans detensionsrått till såkerhet för dess intrader af nederlagsgods, så ock nödiga kontroller med hånsigt till detsammas vårdande och utlemnande till behörig person, utgöra, såsom ock uttryckligen blifvit sagdt, sårskilde bestämmelser allenast i fråga om nederlagsråttens öfverflyttande från en till annan, men hafva icke, hvad dermed ej heller varit åsyftadt, i någon måtto upphåft eller åndrat hvad angående öfverlåtelse af åganderått till och förpantning af lösegendom, dertill nederlagsgods jemvål hörer, i allmän lag finnes utstakadt. Håraf följer, efter mitt omdöme, att, derest i afseende å nederlagsgods tvist, såsom uti denna sak, sig yppar emellan enskilde, af hvilka den ene uppgifver sig vara ny ågare af samma gods och den andre åter innehafvare af förpantningsrått dertill, dylik tvist skall efter allmänna lagens bestämmelser pröfvas och bedömas, oberoende af tullförfattningarnas innehåll i annan mån, ån såvidt fullgörandet af deri påbjudna åtgårder eller åsidosättande deraf må anses lånda till bevisning för ådagalåggande af enderas båttre eller sämre anspråk. I betraktande håraf instämmer jag i justitierådet Cramérs yttrande. Justitierådet Horstedt instämde med justitierådet Cramér. Kongl. Maj:ts dom år utfårdad den 10 Januari 1866. --- Källa: Naumanns tidskrift 1866, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.