--- citation: Naumanns tidskrift 1867 s. 142 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1867 s. 142 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1866-11-22 keywords: - Konkurs url: "https://ratiolex.se/naumann/1867/s-142/" source: Naumanns tidskrift 1867, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1867 s. 142 Angående Ackord i konkurs. --- Uti handelsagenten Henry Fairmans vid Stockholms rådstufvurått den 16 Januari 1864 började konkurs ingaf s. 143 Sida 143 i årgången börjar här denne â instållelsedagen den 28 April 1864 en den 30 Mars samma år daterad handling, så lydande: »Undertecknade såsom fordringsägare uti herr Henry Fairmans konkurs förklara hårmed, att emot det vi undfå inom den 1 nästkommande Juli tjugofem procent å summan af vår i herr Fairmans konkurs bevakade fordran jemte de kostnader under konkursen, vi möjligen kunna komma att betala, vi antaga dessa tjugofem procent såsom ackord och full liqvid för samma vår fordran, hvilket hårmed erkånnes. Stockholm den 30 Mars 1864. Schwieler & C:ni. Wilh. Flygarson. N. Björnbeck. Cathrinebergs bryggeriaktiebolag genom Schwieler. J. E. Samson. Hjalmar Hamfeldt. För Ludvig Tydéns & C:ni konkursmassa Wilh. Flygarson syssloman. C. D. Nordström». Jemte denna handling, som ingafs i bestyrkt afskrift, inlemnade Fairman en den 28 April 1864 daterad skrift, deri han erbjöd samma vilkor åt de öfriga borgenärerna, samt förmälde, att enår han hade fordringar till ett betydligt belopp hos herr Fawcus i England, beroende på råttegångar, Fairman åt de borgenårer, som redan underskrifvit »ackordsförslaget», lofvade att, såvida det lyckades honom utbekomma sina fordringar hos Fawcus, anvånda de derför inflytande penningar, som kunde öfverblifva, sedan alla råttegångar voro bekostade, till sina borgenärers ytterligare förnöjande; och att Fairman gjorde detta löfte åt de öfrige af hans borgenårer, som antogo ackordsförslaget, men med uttryckligt förbehåll för alla att, vid erlåggande af de uti ackordet utfåstade tjugofem procent, all hans aftrådda egendom då till honom återstålldes, så att han kunde hafva fullkomligt fria händer deröfver, och vidare att ingen af borgenärerna skulle hafva råttighet att yrka hvarken någon betalning, säkerhet, borgen eller redovisning af hvad slag som helst det vara kunde, från dep dag ackordssumman enligt bifogade förslaget var erlagd, och att borgenärerna kunde yrka vidare betalning först då alla råttegångarne emot Fawcus blifvit afslutade och medlen influtit. s. 144 Sida 144 i årgången börjar här Före eller å instållelsedagen i konkursen hade fordringar blifvit bevakade af nitton borgenårer, utaf hvilka tretton icke yrkat förmånsrätt. Sammanlagda beloppet af de senares fordringar utgjorde 31,258 rdr 39 öre, deraf vice håradshöfdingen Sven Gerhard Wessberg bevakade 5,926 rdr 39 öre. Icke någon af de borgenårer, som undertecknat förenåmnde ackordsförslag, hade påstått förmånsrätt; och beloppet af dessa borgenårers bevakade fordringar utgjorde tillhopa 14,875 rdr 43 öre. Vid sammantråde inför råttens ombudsman den 21 Maj 1864, föredrogs »ackordsförslaget» jemte den åtföljande skriften. Dervid nårvoro endast två borgenårer, nemligen vice håradshöfdingen Wessberg samt handelshuset Reinholds Mann & C:ni genom vice håradshöfdingen Hultgren. Denne senare förklarade, att han på sina hufvudmåns vågnar för en fordran af 5,838 rdr 33 öre inginge på det föreslagna ackordet, med vilkor dock, att förutnämnde tillågg skrefves på sjelfva hufvudhandlingen för ackordet. Deremot tillkånnagaf Wessberg, att han icke ingick på ackordet. Som med anledning deraf, att Fairman yrkat, att Wessbergs fordran måtte underkånnas, samma fordran vore stridig, hånskjöt ombudsmannen pröfningen af ackordsförslaget till rådstufvuråtten, hvarest Fairman vid förhör den 30 Maj 1864 syntes hafva ingifvit handlingen i hufvudskrift. Genom dom den 20 Juni 1864 yttrade rådstufvuråtten, som lemnade anmårkningen emot Wessbergs fordran utan afseende, att då gåldenåren icke å instållelsedagen ingifvit ackordsförslag, i enlighet med 95 § Konkurslagen, den af en del borgenårer utfärdade handling, deruti de förklarat sig vilja ackord antaga, icke kunde till pröfning upptagas. Fairman vådjade till Svea hofrått och, med förmålan, att han vid sammantrådet inför råttens ombudsman åberopat hufvudskriften af ackordsförslaget, yrkade detsammas faststålland e. s. 145 Sida 145 i årgången börjar här Genom dom den 16 Mars 1865 blef, med undanrödjande af rådstufvuråttens dom, frågan om ackordet visad af hofrätten åter till rådstufvuråtten. Då årendet vid rådstufvuråtten åter förekom, antecknades i protokollet ett bevis af råttens ombudsman, att originalet till ackordsförslaget blifvit af Fairman företedt vid sammanträdet inför ombudsmannen för öfverlåggning om detsamma. Genom dom den 10 Juli 1865 utlåt sig rådstufvurätten: att som, enligt hvad protokollet vid sammanträdet inför ombudsmannen den 21 Maj 1864 upplyste, det af Fairman på instållelsedagen ingifna ackordsförslag antagits af en vid sammantrådet nårvarande borgenår Reinholds Mann & C:ni, men blifvit förkastadt af den andre tillstådeskomne borgenåren Wessberg, hvars fordran vål blifvit genom i behörig ordning framstålld anmårkning bestridd, men till betalning fastställd genom rådstufvuråttens dom den 20 Juni 1864, vid hvilken jemlikt 105 § Konkurslagen i fråga om ackord skulle stånda, samt dertill komme, att summan af de fordringar, som vid ackordet i betraktande komma kunde, utgjorde, efter det en af nåmnde fordringar blifvit genom rådstufvuråttens dom nedsatt till 3,525 rdr, ett belopp af 31,083 rdr 39 öre, men den af Reinholds Mann & C:ni bevakade fordran uppginge blott till 5,838 rdr 33 öre; alltså och då den omståndighet, att åtskilliga Fairmans borgenårer uti en den 30 Mars 1864 undertecknad handling förklarat sig på uppgifne vilkor såsom ackord och full liqvid för sina bevakade fordringar antaga tjugofem procent, så mycket mindre kunde tagas i öfvervågande, som de hvarken sjelfva eller genom ombud tillstådesvarit vid det sammantråde inför råttens ombudsman, der ackordsförslaget företagits till profning, och icke heller, såvidt handlingarna utvisade, haft tillfålle taga kånnedom om de af gåldenåren uti dess den 28 April 1864 ingifna skrift till förslaget gjorda tillågg; fann rådstufvuråtten, det samma ackordsförslag icke kunde anses vara, på sått och i den Tidskrift för Lagstiftn. etc., 4 årg. 10 s. 146 Sida 146 i årgången börjar här ordning 99 § Konkurslagen föreskrefve, af borgenårerna antaget, och någon vidare åtgård i anledning deraf icke heller kunna af rådstufvuråtten vidtagas. Mot denna dom vådjade Fairman till Svea hofrått och anmårkte först såsom oriktigt, att Wessbergs fordran tagits i betraktande, ehuru densamma blifvit af hofråtten underkånd. Motivet till 105 § Konkurslagen vore endast, att konkurser icke skulle kunna i årtal utdragas i afvaktan på tvistiga fordringars slutliga afgörande. I förevarande fall hade öfverrått hunnit pröfva och ändra första råtts dom, innan samma rått till pröfning företagit ackordsförslaget. Fairman yrkade förty, att Wessbergs fordran icke måtte komma i betraktande vid pröfning af nämnde förslag. Vidare anmårkte Fairman, att rådstufvuråtten underkänt verkan af den utaf åtskilliga borgenårer underskrifne handling, enår borgenårerna ej tillstådesvarit vid sammanträdet inför råttens ombudsman. I fråga om erhållen nöjaktig eller full liqvid, tillades dock dylika handlingar laga verkan inför rätten sjelf, utan att fordringsågarne behöfde närvara sjelfva eller genom ombud. Beträffande skålet att de borgenärer, som underskrifvit ackordshandlingen, ej fått tillfälle taga kånnedom om innehållet af den bifogade skriften, erinrades, att borgenårerna kunnat deraf taga del hos råttens ombudsman. Något tillågg till förslaget hade för öfrigt icke blifvit gjordt, endast löfte om framtida full liqvid, hvilket saknade all juridisk betydelse, helst Fairman uttryckligen förklarat, att ingen skulle åga rått att fordra mer ån 25 procent. Då nu summan af de fordringar, som vid ackordet borde komma i betraktande, utgjorde 25,157 rdr, och ackordsförslaget antagits af borgenårer, de der bevakat fordringar till belopp af 20,713 rdr 76 öre eller mer ån fyra femtedelar af förenämnde summa, yrkade Fairman, att hofråtten, med upphåfvande af rådstufvuråttens dom, måtte förklara ackordsförslaget antaget samt faststållelse derå meddela. , Af anledning att Fairman icke ingifvit de i saken hos rådstufvuråtten hållna protokoll, innan densamma af hof- s. 147 Sida 147 i årgången börjar här ratten återförvisades, förelades Fairman genom beslut den 11 Maj 1866 att till hofråtten inkomma med omförmålde protokoll inom fjorton dagar från den 14 i samma månad vid åfventyr att underlåtenhet deraf ej hindrade sakens afgörande. Detta föreläggande stållde Fairman sig icke till efterråttelse, hvadan hofrätin genom dom den 28 Juni 1866 förklarade, att hofråtten i sakens så beskaffade skick ej fann skål att i öfverklagade domen åndring göra. Med företeende af protokollerna i saken sökte Fairman i underdånighet, att hofråttens dom måtte upphåfvas och hans der framställda påståenden bifallas. Nedre revisionen (t. f. revisionssekreterarne Fåhrveus, Wedberg och Hernmarck) hemställde i underdånigt betånkande den 7 November 1866, att Kongl. Maj:t måtte på de af rådstufvurätten anförda skäl pröfva råttvist fastställa det slut, hvartill hofråtten kommit. Saken föredrogs den 22 November 1866 inför Högsta Domstolen (i nårvaro af justitieråden Hoffstedt, Iggeström, Cramér, Carleson, Wretman, Naumann och von Hofsten), dervid nedre revisionens betånkande bifölls. Kongl. Maj:ts dom år utfårdad den 10 December 1866. --- Källa: Naumanns tidskrift 1867, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.