--- citation: Naumanns tidskrift 1867 s. 691 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1867 s. 691 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1867-03-06 keywords: - Lösöreköp url: "https://ratiolex.se/naumann/1867/s-691/" source: Naumanns tidskrift 1867, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1867 s. 691 Ytterligare angående s. k. lösöreköp. Är köparens underskrift å afhandlingen oundgängelig ! --- Efter stämning å landtbrukaren G. Tack i Östra Grefvie och vägbyggmästaren J. C. L. Söhlke i Osnabrück till Oxie häradsrätt, yrkade landtbrukaren C. Ch. Foisack, att som Tack medelst afhandling den 18 Maj 1863 till sin s. 692 Sida 692 i årgången börjar här svåger Söhlke försålt hela sitt lösörebo, hvilket emellertid fått förblifva i Tacks vård, men berörde afhandling, som icke blifvit af Söhlke undertecknad, förnärmade Foisacks och öfrige borgenärers i Tacks gäldbundna bo rätt, Tack och Söhlke alltså måtte förpligtas styrka köpets lagliga tillkomst och att dem emellan blifvit så tingadt och betaldt som afhandlingen innehölle, samt att, derest en sådan bevisning icke kunde åstadkommas, afhandlingen måtte för ogiltig förklaras, och lösöreboet komma Tacks fordringsägare till godo. Ifrågavarande afhandling var af denna lydelse: »Till vägbyggmästaren Söhlke försäljer jag härigenom hela mitt lösörebo, af hvad namn och beskaffenhet det vara må, med undantag af garderob, för öfverenskommen köpeskilling, 4,527 riksdaler rmt, som blifvit mig till fullo godtgjord och härigenom qvitteras». (Härefter uppräknas det försålda med angifven beskaffenhet och åsätt värde) »och äger Söhlke att såsom sin välfångna egendom disponera och använda berörde lösörebo bäst han för godt finner; dock förbehåller jag mig att få behålla och nyttja detsamma i två månader från nedanstående dag, med skyldighet för mig att väl vårda den försålda lösegendomen. Östra Grefvie den 18 Maj 1863. G. Tack. Att herr Tack ofvanstående sjelf har skrifvit, betygas af: Jeppa Andersson. L. Pettersson». Enligt afhandlingen åtecknade bevis, hade densamma blifvit uppvist å vederbörligt kronofogdekontor den 29 Maj, uppläst i Östra Grefvie kyrka den 25 i samma månad och intagen i häradsrättens protokoll den 26 Juni 1863. Foisack hade å inställelsedagen i Tacks konkurs den 12 Maj 1864 bevakat 2,087 rdr, med ränta, på grund af tvenne af Tack den 12 Januari och 31 Mars 1863 utfärdade reverser. Under åberopande af berörda förbindelser och med företeende af ett utaf länsmannen A. J. Cronvall den 17 Februari 1864 meddeladt bevis, att på auktionen hos Tack den 29 September och 14 Oktober 1863 för Söhlkes räk- s. 693 Sida 693 i årgången börjar här ning försålts varor till belopp af 1,700 rdr, som då innestodo oredoviste hos Cronvall, hade Foisack hos kon. befallningshafvande i Malmöhus län sökt qvarstad å Tacks lösegendom; med anledning hvaraf kon. befallningshafvande, i resolution den 29 Mars 1864, förklarat, att, med förbehåll af annan persons bättre rätt och med skyldighet för Foisack att ställa borgen för kostnad och skada, Cronvall förbjöds utlemna berörde hos honom innestående auktionsmedel, äfvensom Cronvall skulle med qvarstad belägga den del af »ifrågavarande, Tack tillhöriga» lösegendom, som ännu vore osåld. Qvarstadsförrättningen verkställdes den 23 April 1864. Såsom ytterligare skäl för sitt påstående anförde Foisack, att då afhandlingen ej vore af Söhlke underskrifven, aftalet ej heller kunde anses lagligen fullbordadt; att vittnena icke intygat, hvarken att inför dem blifvit emellan Tack och Söhlke så tingadt och betaldt, som köpebrefvet utvisade, eller att Söhlke vid köpets afslutande närvarit och detsamma godkänt, hvadan Söhlke möjligen derom varit alldeles okunnig, samt att det vore tvifvelaktigt, huruvida Söhlke, såsom utländsk man, kunde i Sverige ingå sådana aftal, till hvilka han »enligt svensk lag icke kunde bindas». Han kunde nemligen icke, med de rättsmedel, lagen lemnar domaren i hand, tvingas till inställelse vid svensk domstol. ‘ Tack bestridde käromålet, enär köpeafhandlingen lagligen tillkommit och dermed förfarits på sätt Kongl. Förordningen om lösöreköp stadgade. Afven Söhlke yrkade ogillande af Foisacks talan. Foisack, som var Tacks granne, hade för Söhlke intygat, att Tacks utkomst vore tryggad, om han kunde erhålla 5,000 rdr till låns på billiga vilkor, hvarvid Foisack sjelf gått i borgen för 4,000 rdr. Söhlke försträckte då Tack 1,700 thaler preussiskt courant, till säkerhet hvarför Tack afstod till Söhlke en lifassurans å 5,000 rdr och ställde sitt lösörebo till hans förfogande. Då Foisack derefter återtog sin nämnde borgen, hade Tack måst göra cession, och Söhlke, som ej fann tillräcklig säkerhet i lifassuransen, hade långt förut gjort anspråk på s. 694 Sida 694 i årgången börjar här lösöreboet, om hvars försäljning formligt aftal sedan ägde rum dem emellan, hvarefter den del af de Söhlke anvisade inventarier och lösören, som ej försåldes å den föranstaltade auktionen, med Söhlkes begifvande bortfördes till Lund. Sedan Söhlke derefter på vice häradshöfdingen C. Lewenhagen öfverlåtit sin rätt till ifrågavarande lösören och de vid försäljningen deraf influtne medel, hade Lewenhagen anmält sig såsom svarande och anfört: Klandrade lösöreafhandlingen hade på god tro tillkommit, långt innan Tack försattes i konkurs, och dermed vore så förfaret, som Kongl. Förordningen den 20 November 1845 stadgade. Afhandlingen borde således medföra den af författningen åsyftade verkan. Nu vore dock ej fråga om att mot någon af Tacks borgenärer eller, »ifall Förordningen kunde anses tillämplig vid konkurs», hans samtlige borgenärer skydda försålda egendomen för utmätning, hvilket förutsatte, att egendomen funnes i säljarens eller hans konkursmassas förvar. Borgenärerne i konkursen hade nemligen frivilligt, af naturlig rättskänsla, till Söhlkes ombud, länsmannen Cronvall, utlemnat lösegendomen och såmedelst erkänt Söhlkes rätt såsom ostridig, hvarefter Cronvall försålt samma egendom. Genom detta öfverlemnande hade Söhlke erhållit full äganderätt till lösegendomen, och hans rätt hade derigenom upphört att vara beroende af afhandlingen och dess öfverensstämmelse med förordningen om lösöreköp. Söhlke kunde väl med ed bekräfta afhandlingens riktighet, om sådant vore nödvändigt, men hans inställelse vore förenad med betydliga kostnader, och i allt fall måste han väl lagligen anses hafva utan bedrägligt förhållande åtkommit egendomen, till dess motsatsen visades. Häremot androg Foisack: Söhlke hade vidgått, att han icke åsyftat att få egendomen med annan rätt, än såsom pant, till säkerhet för den Tack lemnade försträckningen å 1,700 thaler. Något giltigt köp hade således ej ägt rum. Tack hade ensidigt bortskrifvit sitt lösörebo i form af köp, qvitterat en köpeskilling, som han ej erhållit, och sökt undanhålla egendom samt gynna en borgenär på de öfriges be- s. 695 Sida 695 i årgången börjar här kostnad. Dessutom vore det ej bevisadt, att konkursmassan frivilligt utlemnat egendomen, eller att Cronvall vid den tiden varit Söhlkes lagliga ombud, och någon edgång kunde ej ifrågakomma förr än afhandlingen mellan Tack och Söhlke förklarats vara ett verkligt köp. Lewenhagen genmälde: Söhlke hade uttryckligen förklarat, att formligt aftal om försäljning af lösören och inventarier ägt rum emellan honom och Tack. Ehuru Söhlke icke underskrifvit köpeafhandlingen, utvisade densamma i hans hand icke destomindre, att Söhlke för deri upptagna lösegendom erlagt betalning, vare sig kontant eller genom afdrag på sin fordran. Något ytterligare bevis vore ej af nöden för ådagaläggande af Söhlkes äganderätt till ifrågavarande gods. Häradsrätten yttrade i utslag den 14 Februari 1865: att enär verkligheten af åberopade afhandlingen den 18 Maj 1863, hvarigenom Tack emot 4,527 rdr afyttrat viss i afhandlingen uppräknad lösegendom, icke blifvit ifrågasatt, samt då köpeskillingen, såsom redan godtgjord, blifvit af Tack i afhandlingen' qvitterad, och densamma för öfrigt icke upptoge något vilkor, som för köpets bestånd borde af köparen fullgöras, hvadan Söhlkes underskrift a handlingen icke varit för dess giltighet erforderlig; ty och som ostridigt vore, att Tack, den tid afhandlingen upprättades, varit behörig att om sin egendom sjelf besluta, samt Foisack icke bestridt, att Söhlke, den der icke, såsom Foisack förmenat, kunde anses hafva vidgått, att han afsett att genom handlingen erhålla endast panträtt uti förenämnda lösören till säkerhet för sin hos Tack då ägda fordran af 1,700 thaler preussiskt courant, genom afqvittning å berörde sin fordran godtgjort värdet af den till honom försålda lösegendom; alltså och då i förevarande fall fråga icke yppats om jäf vid utmätningstillfälle emot då företedd afhandling om köp af lösegendom, som fått i säljarens vård qvarblifva, hvadan ock stadganderne i K. Förordningen den 20 November 1845 icke voro i saken tillämplige, pröfvade häradsrätten rättvist ogilla käromålet. s. 696 Sida 696 i årgången börjar här Foisack vädjade till hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Då 1845-års Förordning, hvilken här vore fullt tillämplig, stadgade, att köparen skulle upprätta skriftlig afhandling, var det således ej tillräckligt att säljaren blott utfärdade ett salubref. Köparen vore för det ömsesidiga aftalet lika vigtig person som säljaren, särskildt med afseende på den uttryckliga tillåtelsen, som han i afhandlingen skall lemna, om godsets qvarstadnande i säljarens vård. Begge kontrahenterne måste derföre genom sina underskrifter å afhandlingen bestyrka aftalet, som derförutan vore af intet värde. Häradsrättens antagande, att Foisack icke ifrågasatt köpeafhandlingens verklighet, vore ett misstag. Foisack hade bestridt, att något bindande köp kommit till stånd, och derigenom äfven förnekat tillvaron af den föreburna liqvidationen, som måste lagligen bevisas för att gälla mot tredje man. På grund häraf och af hvad i öfrigt förekommit, yrkade Foisack bifall till sin instämda klandertalan. Lewenhagen svarade: Vid försäljning af lösegendom vore det ej mera än vid fastighetsförsäljning nödigt, att köpebrefvet af köparen underskrefves. Lika litet vore det för giltighet af en lösöreköpsafhandling af nöden, att densamma innehölle tillåtelse för säljaren att begagna det sålda. Något annat bevis om liqvid än det qvitto, afhandlingen innefattade, vore icke erforderligt. Hofrätten företog målet till pröfning den 16 Mars 1866, dervid, då fråga uppstod om målets återförvisande, referenten, hofrättsrådet Fredrikson, med hvilken fiskalen Nilsson och hofrättsrådet Nolleroth instämde, förklarade sig vilja företaga detsamma i befintligt skick till afgörande; hvaremot vice häradshöfdingen Glimstedt yttrade: »Som i målet är vordet uppgifvet, att, efter det Tack i konkurstillstånd försatts, af det i saluhandlingen den 18 Maj 1863 omförmälda gods en del blifvit för Söhlkes räkning å auktioner den 29 September och 14 Oktober 1863 försåldt emot belopp, hvaraf den 17 Februari 1864 hos kronoläns- s. 697 Sida 697 i årgången börjar här mannen A. J. Cronvall innestode oredovisade 1,700 rdr, och en annan del likaledes för Söhlkes räkning blifvit ur konkursboet uttagen och afford till Lund, samt käranden med sin talan, sådan densamma under rättegången utvecklats, måste anses, såsom följd af yrkandet om ogillande af saluhandlingen, åsyfta rätt för konkursmassan, framför Söhlke, jemväl till det göds, som sålunda kan hafva blifvit ur boet uttaget, och till värdet för det, som blifvit å förenämnde auktioner försåldt ; alltså och då uppgift saknas å det gods till art och myckenhet, som skall blifvit i ofvannämnda ändamål ur boet afskiljdt, samt för bedömande af den verkan, sådant afskiljande må hafva medfört, erfordras utredning om tiden när och de omständigheter, hvarunder afskiljandet ägt rum, finner jag för min del nödigt, med undanrödjande af motvädjade utslaget, visa målet åter till häradsrätten». I sjelfva saken anförde referenten: »Enär både köpare och säljare vidkänts den ifrågavarande afhandlingens riktighet, samt anledning icke förefinnes dertill, som skulle afhandlingen, hvilken är af vittnen styrkt, vara af svek och bedrägeri tillkommen; alltså och då den omständighet, att afhandlingen icke blifvit af köparen underskrifven, icke kan tillintetgöra densammas giltighet, pröfvar jag rättvist fastställa motvädjade domen». Vice häradshöfdingen Glimstedt yttrade: »Emedan ifrågavarande handling den 18 Maj 1863, hvarigenom Tack förklarat sig emot redan erhållen höpeskilling till Söhlke försälja åtskillig, i handlingen uppräknad lösegendom, icke är vorden af Söhlke undertecknad, och det ej heller på annat sätt blifvit ådagalagdt, att Söhlke, som icke, såvidt ens föreburet är, vid handlingens upprättande var tillstädes, derefter densamma emottagit och godkänt, innan den med handlingen enligt föreskrifterna i Kongl. Förordningen den 20 November 1845 verkställda lagföljd tog sin början, samt således vid nämnda tid något köp, som ej kunnat af Tack ensidigt ryggas, icke varit genom den skriftliga handlingen slutet, och såsom följd häraf åtgärden med lagföljd å handlingen icke kunnat för Söhlke medföra någon ver- s. 698 Sida 698 i årgången börjar här kan; ty och som, äfven om antagas kunde, att Söhlke sedermera, förr än Tack i konkurstillstånd försattes, blifvit innehafvare af handlingen och det erbjudna köpet för sin del antagit, Söhlke derigenom ensamt icke förvärfvat någon emot annan än Tack gällande rätt till godset; men, enligt hvad de af käranden sjelf åberopade handlingar gifva vid handen, en del af det i saluhandlingen upptagna gods blifvit efter konkursens början å auktioner den 29 September och 14 Oktober 1863 för Söhlkes räkning försåld emot belopp, hvaraf den 17 Febr. 1864 hos kronolänsmannen A. J. Cronvall innestode oredovisade 1,700 rdr rmt, samt följaktligen måste, då käranden ej sökt ådagalägga ett motsatt förhållande, anses hafva, på sätt svaranderne uppgifvit, på grund af saluhandlingen blifvit af den eller dem, som lagligen haft konkursboet om hand, utlemnad åt Söhlke eller någon hans ombudsman; och derigenom, hvad angår berörda del af godset, den äganderätt, Tack velat genom handlingen bereda Söhlke, verkligen blifvit af Söhlke förvärfvad; samt af enahanda skäl det gods i öfrigt, som enligt Söhlkes uppgift blifvit ur konkursboet uttaget och affördt till Lund, såvidt detsamma kommit i Söhlkes eller hans ombudsmans hand, blifvit Söhlke under äganderätt framför konkursmassan tillhörigt; alltså och då kärandens behörighet att i målet å konkursmassans vägnar föra talan ej är vorden af vederparterna ifrågasatt, pröfvar jag för min del rättvist, med ändring af motvädjade utslaget, på det sätt bifalla käromålet, att det gods, som uti ifrågavarande handling finnes upptaget, men icke blifvit å förenämnde auktion till ofvan antydda belopp försåldt och ej heller af Söhlke eller ombudsman för honom emottagits, förklaras, utan hinder af saluhandlingen, vara Tacks konkursmassa framför Söhlke eller innehafvare af hans rätt tillhörigt»* Fiskalen Nilsson, hvilkens åsigt delades af hofrättsrådet Nolleroth, förmälde: Som både köpare och säljare vitsordat riktigheten af ifrågavarande afhandling, samt anledning icke förefinnes dertill, att samma afhandling af svek och bedrägeri tillkommit, pröfvade på dessa och af s. 699 Sida 699 i årgången börjar här häradsrätten anförde skäl fiskalen Nilsson rättvist fastställa motvädjade domen. Foisack sökte hos Kongl. Maj:t i underd. ändring. Nedre revisionen (revisionssekreteraren Svedelius samt t. f. revisionssekreterarne Fàhrœus och Ryding) hemställde i underdånigt betänkande den 26 Januari 1867, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom; hvilket utlåtande bifölls af Högsta Domstolen (justitieräden Alexanderson, Berg, Almqvist, Adlercreutz, von Hofsten och Habe) vid sakens föredragning derstädes den 7 påföljde Februari. Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 6 Mars 1867. --- Källa: Naumanns tidskrift 1867, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.