--- citation: Naumanns tidskrift 1868 s. 225 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1868 s. 225 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1867-12-11 url: "https://ratiolex.se/naumann/1868/s-225/" source: Naumanns tidskrift 1868, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1868 s. 225 Laga tid till urarfvagörelse och förmyndares ansvarighet i följd af försummelse att iakttaga sådan tid. Känd gäld. --- Tvistig gäld. Konkurslagen den 12 Mars 1830 § 120 innehåller, som bekant är, uttryckligen: »Vilja arfvingar sig urarfva göra-------------— —----------- — Var gälden känd när boet upptecknades; ägen tid till urarfvagörelse en månad från den dag, då bouppteckningen hållen är; yppas ny gäld; hafven lika tid från det de sådan gäld veta fingo». Kongl. Förordningen om urarfvagörelse den 18 September 1862 förmår i § 5: »Vill arfvinge sig urarfva göra;---------- Kände han gälden, när boet upptecknades; äge tid till urarfvagörelse en månad från den dag bouppteckningen slutades; yppas ny gäld; halve han lika tid från det han den gäld veta fick». (Lagberedningens förslag till Arfdabalk 7 kap. § 6 har enahanda lydelse med nyssnämnda § i Förordningen den 18 September 1862. — § 9. I fråga om tid till egendomsafträde efter § 6 skall fordran, som af sterbhusdelägare bestrides, ej anses för honom vara känd gäld, förr än laga kraft ägande beslut, hvarigenom fordringen fastställd är, blifvit honom kunnigt».) Öfverjägmästaren C. H. von Hamm och löjtnanten 0. F. Palmær hade blifvit förordnade till förmyndare for landtbrukaren C. O. Westins och hans hustru Thora Westins barn. Westin dog den 1 April 1850, Bouppteckning hölls efter honom den 21 och 22 Maj samma år. Skulderna Tidskrift för Lagstiftn. etc. 5:te årg. 15 s. 226 Sida 226 i årgången börjar här öfverstego med något mindre belopp tillgångarne. Derefter blef, på anhållan af förmyndarne, års-stämning utfärdad på boets borgenärer. Inställelsedag var den 16 Januari 1852. Inom en månad härefter,' nemligen den 10 Februari, ingingo förmyndarne till Svartlösa häradsrätt med ansökning att, då på proklamadagen förut okänd gäld yppats, de måtte få afträda boet till konkurs och derigenom för enkan Westin och barnen vinna afträdes- och urarfvaförmån. I anledning af årsstämningen hade Westins moder, enkan Hedvig Justina Westin, på inställelsedagen anmält, likasom hon ock sedermera i den konkurs, som uppstod i anledning af urarfvaansökningen, bevakade i behörig ordning fordran, 13,000 rdr banko, på grund af en utaf sonen utfärdad förbindelse, hvari han erkände sig hafva af modren bekommit, med full rätt att under hennes lifstid fritt och obehindradt få disponera, en af Westin sjelf till modren eller ordres utgifven skuldsedel på 13,000 rdr banko, hvilken skulle efter hennes död afgå på sonens mödernearf. Denna fordran hade ej blifvit anmäld vid bouppteckningen efter Westin. I konkursen framställdes ingen anmärkning emot densamma, och den fastställdes till betalning i konkursdomen den 24 Februari 1853, som i öfrigt, beträffande urarfvaoch afträdesansökningen, innehöll, att då af bouppteckningen efter Westin inhemtades, att skulderna öfverstigit tillgångarne, men afträdes- och urarfvaansökningen icke, enligt 120 och 122 §§ Konkurslagen, inom en månad från den 22 Maj 1850 aflemnats till domhafvanden, kunde afträdes- och urarfvaförmån ej beviljas, utan ålades enkan Thora Westin samt von Hamm och Palmær, dessa båda såsom förmyndare för de omyndiga barnen, enligt 127 och 128 §§ Konkurslagen, att en för alla och alla för en ansvara för dem bland de bevakade fordringarna, till hvilkas gäldande afträdda boet var otillräckligt. Svea hofrätt, der klagan fördes, fastställde, i fråga om enkan Thora Westin, konkursdomen; men då frågan, huru- s. 227 Sida 227 i årgången börjar här vida von Hamm och Palmær på grund af försummelse att i rätt tid söka urarfvaförmån, skulle ansvara för gäld, som ej kunde utgå af tillgångarne, ej tillhört häradsrättens befattning såsom konkursdomare, blef häradsrättens dom i denna del undanröjd. Detta hofrättens beslut vann laga kraft. Härefter stämde enkan Hedvig Justina Westin till Svartlösa häradsrätt von Hamm och Palmær med yrkande, att då de underlåtit att inom den i 120 § Konkurslagen stadgade tid söka urarfvaförmån för sina myndlingar, de måtte förpligtas att en for begge och begge för en ansvara för enkan Westins fastställda fordran och sålunda, sedan utredning af konkursmassan skett, betala oguldna återstoden med ränta. Under rättegången utreddes konkursen. Utdelningen på ifrågavarande fordran uppgick till sammanlagdt 2,917 rdr 10 sk. banko. Von Hamm och Palmær invände, att de ej fått kännedom om fordringen förr än den 16 Januari 1852, proklamadagen i anledning af årsstämningen, och att de inom en månad derefter sökt urarfvaförmån ; men det förekom, att redan vid Svartlösa härads sommarting 1851 enkan Hedvig Justina Westin sökt inteckning i en fastighet, tillhörig hennes son, till säkerhet för den ifrågavarande förbindelsen på 13,000 rdr banko. Ansökningen hade blifvit delgifven von Hamm och Palmær, hvilka å höstetinget 1851 till en början medgifvit inteckning, men sedermera bestridt ansökningen, enär det belopp, för hvilket inteckning söktes, »egentligen ej utgjorde någon sterbhusdelägarnes särskilda skuld». Med anledning af detta bestridande hade häradsrätten, i beslut den 13 Maj 1851, som blifvit gilladt af Svea hofrätt, funnit den fordran, till säkerhet hvarför inteckning söktes, tvistig, och hänvisat vederbörande att om giltigheten af densamma särskildt föra talan, innan inteckningsansökningen kunde komma under bedömande. Sådan talan hade ock sedermera blifvit anhängiggjord af enkan Hedvig Justina Westin, men först efter det urarfva- s. 228 Sida 228 i årgången börjar här ansökningen ingifvits af förmyndarne till rätten. Och hade inteckningsfrågan blifvit hänskjuten till konkursdomstolen? som slutligen i konkursdomen fastställt inteckningen. Von Hamm och Palmær invände nu vidare, att fordran kunde ej i laglig mening anses vara känd, innan den var klar, hvilket ingalunda den tid, då urarfvaansökningen ingafs, var förhållandet med den ifrågavarande fordringen, hvilken då var af domstol förklarad tvistig. Häradsrätten yttrade i utslag den 11 Oktober 1864: Då häradsrätten redan genom domen i urarfvamålet fastställt till betalning enkan Hedvig Justina Westins fordran och funnit urarfvaansökningen icke kunna bifallas, och häradsrättens dom vunnit laga kraft i dessa delar; ty och som, enligt hvad styrkt blifvit, enkan Westin af sin fordran ej kunnat ur sonens bo utfå mer än 2,917 rdr 10 sk. bko, samt, enligt 128 § Konkurslagen den 12 Mars 1830, förmyndare, som försummade bevaka omyndigs rätt till befrielse från gäld i död mans bo, skulle sjelfva svara för den gäld, som ej kunde utgå af hvad den omyndige ägde i boet, blef, enligt nämnda lagstadgande och 23 kap. 5 § Ärfdabalken, käromålet på det sätt bifallet, att von Hamm och Palmærs sterbhusdelägare (Pamær hade under rättegången aflidit) ålades utgifva, von Hamm till hälften, och sterbhusdelägarne efter Palmær gemensamt eller den af dem, som gälda gitte, till hälften, hvad af ifrågvarande fordran ej kunnat utgå ur Westins afträdda bo och sålunda betala 13,000 rdr banko med afdrag af redan guldne 2,917 rdr 10 sk., samma mynt. Parterne sökte å ömse sidor ändring hos Svea hofrätt. Von Hamm och Palmærs sterbhusdelägare yrkade befrielse från krafvet. A andra sidan yrkade löjtnanten F. L. Westin, på hvilken enkan Hedvig Justina Westin under rättegången öferlåtit sin fordran, att von Hamm och Palmærs sterbhusdelägare måtte åläggas att en för alla och alla för en gälda hvad ådömdt blifvit. Hofrätten gaf dom i saken den 6 December 1866 och yttrade: att som utredt var, att vid landtbrukaren Westins s. 229 Sida 229 i årgången börjar här död varit utelöpande den ifrågavarande, af honom utfärdade förbindelsen; att von Hamm och Palmær mer än en månad före den 10 Februari 1852, då de ingåfvo ansökning om egendomens afträdande och urarfvaförmån, ägt kännedom om enkan Westins fordringsanspråk ; att enkan Westin, efter bevakning af samma anspråk, fått detsamma till betalning faststäldt, och att hon i utdelning uppburit allenast hvad ofvan nämndt vore; ty och då von Hamm och Palmær försummat att för sina myndlingar iakttaga den i § 120 Konkursagen bestämda tid för urarfvagörelse, — till hvars fördröjande det förhållande ej utgjort giltig anledning, att sterbhusets betalningsskyldighet på grund af förbindelsen i fråga ej blifvit af domstol pröfvad, samt, till följd af landtbrukaren Westins konkurs de 13,000 rdr banko, han enligt den åberopade handlingen fått såsom hemföljd, skolat, enligt 17 kap. 2 § Handelsbalken, utgå ur gäldbundna boet, fastställdes det slut, hvari häradsrätten stannat. Genom domen i urarfvamålet hade enkan Thora Westin samt von Hamm och Palmær frikallats från betalningsskyldighet utöfver de afträdda tillgångarne för en af byggmästaren C. Wahlström i konkursen bevakad fordran å 33 rdr 16 sk. banko, om hvilken de med ed betygat, att de icke känt densamma förr än å proklamadagen i följd af årsstärnningen. Hofrätten yttrade nu med anledning häraf, att då genom domen i urarfvamålet var styrkt, att von Hamm och Palmær ej ägt kunskap om nyssnämnda fordran förr än å inställelsedagen i årsproklamamålet, och von Hamm och Palmær således i afseende å denna fordran iakttagit föreskrifven tid för urarfvagörelse genom den derom den 10 Februari 1852 ingifna ansökningen, skulle, vid liqvid af enkan Westins fordran, afräknas så mycket af hvad Wahlström fått lyfta ur afträdda boet på sin fordran, som belöpte på enkan Westins fordran i förhållande till alla öfriga, i konkursen fastställda kraf. À ömse sidor fullföljdes emot hofrättens dom talan hos Kongl. Maj:t med enahanda påståenden, som hos hofrätten; s. 230 Sida 230 i årgången börjar här men några af Palmærs sterbhusdelägare fullgjorde ej præstanda för ändrings sökande. Nedre revisionen (konstituerade revisionssekreterarne friherre Leuhusen och Fàhrœus samt t. f. revisionssekreteraren Lilienberg) hemställde i underd. betänkande, att hvad nyssbemälde sterbhusdelägare anfört för vinnande af ändring i hofrättens dom ej,måtte komma under pröfning samt att, beträffande ändringssökandet i öfrigt, hofrättens dom måtte varda fastställd. Sedan handlingarne i målet cirkulerat emellan Högsta Domstolens ledamöter, afgjordes detsamma den 11 November 1867, dervid nedre revisionens betänkande gillades i fråga om de Palmærs sterbhusdelägare, som ej fullgjort præstanda. I öfrigt yttrade Högste Domstolens fleste ledamöter (Justitieråden Alexanderson, Cramer och friherre Leuhusen): att ehuru utredt var, att von Hamm och Palmær, i sin egenskap af förmyndare, om ifrågavarande, i bouppteckningen efter Westin icke upptagna fordringsanspråk fått kännedom den 22 Mars 1851, då de erhöllo del af enkan Westins ansökning om inteckning; likväl och emedan häradsrätten, i anledning deraf, att von Hamm och Palmær emot inteckningens beviljande invändt, att det belopp, för hvilket inteckning söktes, ej utgjorde någon sterbhusdelägarnes särskilda skuld, genom beslut den 13 Maj 1851, som blifvit af Svea hofrätt gilladt, förklarat fordringen, för hvilken inteckning söktes, vara af så tvistig beskaffenhet, att den borde efter föregången stämning pröfvas, samt vid detta förhållande von Hamm och Palmær icke må, innan det blifvit närmare bestämdt, huruvida enkan Westins så beskaffade anspråk vore att betrakta såsom gäld i boet efter Westin, anses hafva varit pligtige att vidtaga i lag föreskrifna åtgärder för boets afträddnde till borgenärer; ty och enär frågan om giltigheten af detta fordringsanspråk icke ens blifvit till domstol instämd vid den tid, den 10 Februari 1852, då von Hamm och Palmær sökte att få till konkurs afträda tillgångarne i Westins bo, blefvo, med än- s. 231 Sida 231 i årgången börjar här dring af domstolarnes beslut, von Hamm, Palmærs enka och de af hans arfvingar, som rätteligen fullföljt talan emot hofrättens dom, befriade från allt ansvar för betalningen af ifrågavarande 13,000 rdr banko och berättigade att, vid skeende liqvid om hvad dem i andra delar af saken, på grund af försummelse af von Hamm och Palmær att iakttaga laga tid till urarfvagörelse för deras myndlingar, blifvit ålagdt utgifva, tillgodonjuta så stort afdrag, som motsvarade hvad å dessa fordringsposter belöpt, i händelse de 2,917 rdr 10 sk. banko, hvilka utfallit såsom utdelning på ofvannämnde 13,000 rdr, blifvit fördelade emellan sådana i konkursen fastställda, icke förmånsrätt ägande fordringar, från hvilkas betalning von Hamm samt Palmærs enka och arfvingar ej i denna sak vunnit befrielse. Justitieråden Iggeström och Naumann gillade jemväl i sjelfva saken det underdåniga betänkandet. Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 11 December 1867. --- Källa: Naumanns tidskrift 1868, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.