--- citation: Naumanns tidskrift 1868 s. 425 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1868 s. 425 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1868-02-19 url: "https://ratiolex.se/naumann/1868/s-425/" source: Naumanns tidskrift 1868, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1868 s. 425 Hustru har i laga ordning vannit boskilnad och af sådan anledning fått sig förmyndare till biträde förordnad. Derefter väcker hennes man, på grund af sitt målsmanskap för hustrun, klandertalan i anledning af ett till hustruns förmån gjordt testa- --- Enkan Maria Westerling upprättade två testamenten, ett den 18 Oktober 1842, derigenom hon, med erkännande af det testamente, hennes man den 17 Februari 1833 upprättat, i hvad henne enskildt rörde, beslutade, att allt hvad henne i hennes och mannens gemensamma bo efter lag tillkomme, skulle efter hennes död så delas, att alla hennes egna barn fingo deraf sin lagliga rätt, dock så att den arfslott, som tillfölle hennes dotter Clara Gustava, gift med handlanden Lars Söderlind, ej finge af honom förvaltas eller disponeras utan af förmyndare, som vederbörlig domstol för henne förordnade, samt att Clara Gustava af nämnde arfslott endast ägde njuta räntan och afkastningen, hvarjemte föreskrefs, att, om hon aflede före sin man, arfvet icke finge öfvergå till Söderlind, utan skulle tillfalla Clara Gustavas egna barn; samt ett den 20 Oktober 1843, deri enkan Westerling förordnade, att hennes efterlemnade egendom skulle samtliga hennes egna barn tillfalla och dem emellan lika fördelas, med tillägg angående den lott, som skulle tillkomma fru Söderlind, att den borde blifva hennes enskilda egendom, så att mannen deri ej skulle äga giftorätt, och att den ej finge af fru Söderlind, utan borde af hennes i vederbörlig ordning tillsatte förmyndare förvaltas, s. 426 Sida 426 i årgången börjar här hvarjemte i öfrigt meddelades rörande nämnde lott samma föreskrifter som i det första testamentet. Begge dessa testamenten voro behörigen bevittnade och bevakades efter enkan Westerlings död den 20 Mars 1865. År 1866 uttog handlanden Söderlind, såväl å egna, som, i egenskap af laga målsman för sin hustru, äfven å hennes vägnar, stämning till rådstufvurätten i Orebro å samtlige arfvingarne efter enkan Westerling, deribland jemväl sin egen hustru och hennes tillförordnade förmyndare, handlanden Clevander, uti hvilken stämning Söderlind yrkade, att, derest ej styrkas kunde, att berörde testamente lagligen tillkommit och att enkan Westerling sjelf upprättat eller, med full vetskap om dispositionernas innehåll och betydelse, dem upprätta låtit, dessa testamenten måtte i hela sin vidd ogillas, eller ock att, ifall den yrkade bevisningen kunde åstadkommas, de måtte ändras och rättas i de delar, de funnos mot lag stridande, samt laga arfskifte i öfverensstämmelse dermed upprättas. Vid rådstufvurätten företeddes utdrag af dess förmynderskapsprotokoll för den 24 Februari 1862 och den 1 Maj 1865, af hvilka handlingar inhemtades, att, efter det fru Söderlind, med åberopande af förenämnde testamentens innehåll, begärt, att handlanden Clevander måtte till förmyndare för henne förordnas, rådstufvurätten utsett Clevander att under förmyndareansvar förvalta, bland annat, hvad fru Söderlind enligt testamentet af den 20 Oktober 1843 ägde bekomma.. Vidare företeddes transsumt af rådstufvurättens i Arboga den 31 Mars 1843 meddelade dom i afträdes-, boskilnads- och förmånsrättstvisten emellan handlanden Söderlind, hans hustru och deras borgenärer, hvilken handling utvisade, att sedan fru Söderlind å inställelsedagen yrkat att få undanskifta egendom och vinna befrielse från sin mans skulder, rådstufvurätten förklarat yrkandet att få undanskifta egendom icke kunna bifallas; men då fru Söderlind till boets borgenärer afträdt sin giftorätt i hela den öfriga egendomen och till mannens obestånd ej varit vållande, — jemlikt 11 kap. Giftermålsbalken samt 7 och 8 kap. s. 427 Sida 427 i årgången börjar här Konkurslagen den 12 Mars 1830, befriat henne från skyldighet att med den egendom, henne efter boskilnadsansökningen tillfallit eller tillfölle, för de uppkomna skulderna ansvara. I afseende på Söderlinds käromål anmärktes: att då fru Söderlind vunnit boskilnad, som ej blifvit upphäfd, och makarne Söderlind lefde åtskiljda, samt någon del af hennes egendom icke stälts under mannens förvaltning; då K. F. den 18 September 1862 om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars bo, hvilken ägde tillämpning i mål, som efter utgången af December månad 1863 anhängiggjordes, i § 12 bestämde, att när boskilnad vore beviljad, all egendom, som, efter det ansökning om boskilnad blifvit gjord, genom arf, gåfva, testamente eller annorledes tillfölle ena makan, skulle såsom enskild egendom anses; då slutligen, enligt 18 kap. 4 § Årfdabalken, annan än närmaste arfvinge ej ägde klandra testamente, Söderlind icke, utan sin hustrus uppdrag eller samtycke, vore behörig göra anspråk gällande i berörde hänseende; alltså bestriddes Söderlinds rätt att föra den af honom väckta klandertalan. Söderlind erinrade, att rådstufvurättens dom den 31 Mars 1843, lika litet som K. F. den 18 September 1862, kunde förringa Söderlinds målsmanskap för sin hustru; att hon blifvit i målet stämd för att höras, huruvida hon ville fortfara att begagna åberopade testamentena; att det icke vore hans fel, att makarne lefde åtskiljda; och att då testamentet den 20 Oktober 1843 angick hans giftorätt, han ock af detta skäl vore behörig föra den klandertalan, han i målet anhängiggjort. : Rådstufvurätten yttrade i utslag den 10 December 1866: att emedan uti denna sak, der handlanden Söderlind anmält sig föra klandertalan såväl å egna vägnar, som ock för sin hustru, men instämt samma talan emot både henne och sina öfriga vederparter, hvadan hon ock genom ombud till svars kommit, i öfrigt förekomme, dels att enär klandret afsåge testamenten af enkan Westerling, och, jemlikt 18 s. 428 Sida 428 i årgången börjar här kap. 4 § Årfdabalken, annan än närmaste arfvinge ej ägde klandra testamente, samt Söderlind icke vore arfvinge efter bemälda enka, Söderlind icke vore lagligen berättigad att för egen del föra klandertalan; dels ock att enär vid det förhållande att, efter det Söderlind kommit i konkurstillstånd, hans hustru vunnit boskilnad, hvars lagliga följder icke blifvit rubbade, det förändrade förhållande i mannens målsmanskap och deraf beroende rätt att öfver boet råda inträdt, att allt hvad efter boskilnadens beviljande genom testamente hustrun tillfallit, vore att anse såsom hennes enskilda egendom och borde af hennes dertill särskildtförordnade gode man förvaltas, Söderlind icke heller ägde rätt att i afseende å ifrågavarande förordnanden, som efter boskilnaden trädt i verksamhet, målsmanskap för sin hustru utöfva och klander på grund deraf verkställa; ty kunde icke Söderlinds i saken väckta talan, emot vederpartens bestridande, till pröfning upptagas. Söderlind vädjade till Svea hofrätt. Väl hade hans hustru år 1843 vunnit boskilnad, men dermed dock icke annan rätt än den, som i 118 § af Konkurslagen den 12 Mars 1830 vore bestämd. Nu hade emellertid rådstufvurätten, med förbiseende, att den civillag, som gällde vid ett rättsförhållandes uppkomst, måste gälla jemväl i afseende å dess följder, i stället tillämpat K. F. den 18 September 1862. Enligt föregående lagen ägde Söderlind obestridligen giftorätt i den egendom, som, icke utgörande fastighet, hans hustru genom arf eller testamente tillfölle. Då det således rörde Söderlinds rätt, huru de genom ifrågakomne testamenten Söderlinds hustru tillfallna medel disponerades, vore Söderlind ock lagligen berättigad att i afseende å samma testamenten föra talan. För öfrigt, äfven om dessa medel i sin helhet skulle anses tillfalla Söderlinds hustru enskildt, kunde väl hans målsmanskap för henne icke betagas honom i annan måtto, än att sagde medel af hennes gode man borde förvaltas, ty hvem, om icke mannen, skulle föra hennes talan? Sjelf kunde hon icke föra sådan; någon god man för henne hade icke blifvit tillsatt, och hennes s. 429 Sida 429 i årgången börjar här nuvarande förmyndare hade förordnats den 1 Maj 1865 just med anledning af föreskrifterna i de klandrade testamentena och allenast för att förvalta deri omförmälde medel. På grund deraf yrkade Söderlind, att, med ändring af rådstufvurättens dom, honom måtte tillerkännas rätt att målsmanskap för sin hustru utöfva och sålunda jemväl att klander mot berörde testamenten anställa. I dom den 31 Maj 1867 utlät sig hofrätten: att som Söderlind, derigenom att hans hustru den 31 Mars 1843 vunnit boskilnad, icke förlorat sitt målsmanskap öfver hustrun och den dermed förenade rättigheten att söka och svara för henne; alltså och då det sålunda tillkommit rådstufvurätten att Söderlinds talan till pröfning upptaga, blef, med upphäfvande af rådstufvurättens utslag, saken visad åter till rådstufvurätten, som uppå anmälan hade att densamma ånyo företaga och dermed vidare laglikmätigt förfara. Fru Söderlind och handlanden Clevander sökte i denna dom i underdånighet ändring. Ehuru fru Söderlind alltsedan år 1843 haft god man, som förvaltat hennes egendom, och hennes man under hela tiden ej bekymrat sig om, huruvida hon haft sitt uppehälle eller icke, och ej på något sätt dertill bidragit, skulle han dock enligt hofrättens åsigt äga rätt att såsom hennes målsman anställa rättegång mot henne för att kunna plundra henne på hvad hon i arf efter sin moder bekommit. Detta kunde icke vara med lag förenligt. Derför yrkades att, med upphäfvande af hofrättens dom, rådstufvurättens utslag måtte fastställas. Uti underdånigt betänkande den 8 Januari 1868 hemställde nedre revisionen (konstituerade revisionssekreterarne friherre Leuhusen, och Lilienberg och t. f. revisionssekreteraren Lagergren), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist, att, med upphäfvande af hofrättens dom, fastställa rådstufvurättens utslag. Saken föredrogs den 22’ Januari 1868 inför Högsta Domstolen; och emedan, enligt hvad den i Söderlinds konkursmål den 31 Mars 1843 meddelade dom utvisar, hans hustru sökt och vunnit boskilnad, samt hon, hvilken af s. 430 Sida 430 i årgången börjar här sådan anledning fått sig särskild god man till biträde förordnad och derefter ostridigt lefvat åtskiljd från Söderlind, ej, såvidt visadt är, låtit boskilnaden till sin verkan förfalla; ty och som vid sådant förhållande Söderlind, hvilken sjelf ej är arfvinge efter enkan Westerling, ej heller på grund af målsmansrätt för hustrun kan anses behörig att, emot hennes och hennes gode mans bestridande, väcka nu instämda klandertalan emot ifrågavarande, af enkan Westerling upprättade och efter hennes under boskilnaden inträffade död bevakade testamenten, pröfvade Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Berg, Bolin, von Hofsten och Rabe) rättvist att, med upphäfvande af hofrättens dom, fastställa det slut, hvari rådstufvurätten i saken stannat. Justitieråden Alexanderson och Qvensel yttrade: »Emedan, äfven om Söderlind må anses berättigad fordra bevis om verkligheten af ifrågavarande testamente, i hvad det kan inverka på hans giftorätt i den egendom, som tillfallit hans hustru, talan i detta hänseende dock ej lagligen äger rum, förrän bodelning emellan makarne skall ske, men vid det tillfället kan anställas oberoende af den laga kraft, testamentet kan hafva tagit åt sig emot enkan Westerlings arfvingar; ty och då Söderlind ej heller på grund af målsmanskap för hustrun är behörig föra den nu instämda klandertalan, som finnes riktad emot, bland andra, hustrun och den för henne särskildt tillsatte målsman, biträdde justitieråden det slut, hvaruti Högsta Domstolens flesta ledamöter stannat. Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 19 Februari 1868. --- Källa: Naumanns tidskrift 1868, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.