--- citation: Naumanns tidskrift 1868 s. 666 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1868 s. 666 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1868-04-28 keywords: - Expropriera url: "https://ratiolex.se/naumann/1868/s-666/" source: Naumanns tidskrift 1868, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1868 s. 666 Då fideikommiss-fastighet exproprieras, äger fideikommiss-innehafvaren rätt att såsom sia enskilda tillhörighet disponera förhöjningsbeloppet, hvilket erhållits utöfver egendomens uppskattningsvärde ! --- Philip Hebbe innehade under fideikommissrätt fasta egendomen N:o 2 qvarteret Riddarholmen i Stockholm, på grund af en utaf hans fader kommersrådet Simon B. Hebbe och dennes hustru den 23 Maj 1800 upprättad fideikommissförfattning. Nämnde egendom exproprierades af styrelsen för statens jernvägsbyggnader för sammanbindningsbanans genom Stockholm räkning, att tillträdas den 1 s. 667 Sida 667 i årgången börjar här Oktober 1865. Af expropriationsnämnden bief egendomens värde bestämdt till 133,333 rdr 33 öre, jemte 50 procent förhöjning derutöfver, enligt K. Förordningen den 20 November 1845, eller tillsamman 200,000 rdr rmt. Denna summa deponerade styrelsen hos öfverståthållare-embetets kansli samma dag egendomen tillträddes. Hebbe begärde då hos nämnda embete, att enär han ansåg sig, oberoende af fideikommiss-stiftelsen, berättigad att efter eget godtfinnande använda expropriationsmedlen, utbekomma de 50- procentens förhöjning, eller 66,666 rdr 67 öre; men öfv.- sth.-emb. i utslag den 13 Oktober 1865 fann, af anförde skäl, sig icke kunna för det närvarande dertill lemna bifall, hvilket beslut gillades af Svea hofrätt i utslag den 14 påföljde November; hvarefter Kongl. Maj:t, i anledning af Hebbes ändringssökande, genom dom den 13 April 1866 förklarade: att, enär egendomen i Hebbes hand ostridigt innehaft egenskap af fideikommiss, och vid sådant förhållande Hebbes rätt att få, utan erbjuden säkerhet, ifrågaatta beloppet lyfta icke kunde i ärendets befintliga skick vara af klar och ostridig beskaffenhet, fastställdes det slut, hvari hofrätten och öfverståthållare-embetet i målet stannat. Derefter hade Hebbe uti underdånig ansökning hos Kongl. Maj:t, enär han, som ansåg sig berättigad att efter godtfinnande till enskild nytta använda de femtio procentens förhöjning samt för sin del önskade undgå det besvär, som med anskaffande af annan, fideikommissets värde motsvarande egendom vore förenadt, fått veta, att jernvägsbyggnadsstyrelsen ämnade till riksgäldsfullmäktige mot ersättning öfverlåta en del af egendomen, anhållit, att liqviden af 133,333 rdr 33 öre måtte fullgöras med riksgäldskontorets obligationer, och att Kongl. Maj:t måtte bestämma, på hvad sätt fideikommisskapitalet skulle efter Hebbes död användas och förvaltas, så att detsamma måtte för framtiden i möjligaste öfverensstämmelse med fideikommissförfattningens föreskrifter varda oförskingradt bibehållet. Sedan Hebbes närmaste fränder, lagmannen E. S. Boströms och dennes jemväl aflidna hustrus s. 668 Sida 668 i årgången börjar här barn sig förklarat och framställt invändning mot Hebbes anspråk att till enskild nytta använda de femtio procentens förhöjning, gaf Kongl. Maj:t den 7 Mars 1866 utslag, deri, jemte förklarande att berörde invändning ej kunde i denna ordning pröfvas, uppdrogs åt Stockholms rådstufvurätt att, uppå anmälan af Hebbe eller någon af förklaranderna och efter vederbörandes hörande, förordna kurator att, i anledning af den skedda expropriationen samt i fråga om expropriationsmedlens användande och beredande af säkerhet för desamma eller den del deraf, som lagligen kunde anses böra komma fideikommisset till godo, framdeles blifvande fideikommissinnehafvares rätt och bästa iakttaga och bevaka. Till sådan kurator utsågs af rådstufvurätten den 24 påföljde April assessorn i Svea hofrätt V. Adlers. Genom stämning till Stockholms rådstufvurätt å styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader yrkade Hebbe, att som styrelsen den 1 Oktober 1865 tillträdt ifrågavarande egendom, men icke till Hebbe utgifvit den af expropriationsnämnden bestämda ersättning, utgörande dels 133,333 rdr 33 öre, motsvarande egendomens uppskattade värde, dels ock den stadgade förhöjningen af hälften derutöfver 66,666 rdr 67 öre, utan nedsatt nämnde medel i öfverståthållareembetets kansli, det måtte förthy och då af Hebbe gjord ansökning att få lyfta sistberörde belopp, hvilket han ansåge sig berättigad att efter godtfinnande använda, förklarats icke kunna bifallas, styrelsen varda ålagdt till Hebbe utgifva omförmälda 66,666 rdr 67 öre, jemte sex procent årlig ränta derå från den 1 Oktober 1865. I sammanhang härmed hade Hebbe, efter stämning å assessoren Adlers i hans förutnämnda egenskap, väckt påstående, att Hebbe måtte förklaras berättigad att nämnde 66,666 rdr 67 öre jemte ränta af vederbörande utbekomma, s. 669 Sida 669 i årgången börjar här enär Hebbe dertill vore ägare, men blifvit på obehörigt sätt förhindrad att af beloppet komma i åtnjutande. Till bestyrkande af käromålet anfördes: att omförmälda, i K. Förordningen den 20 November 1845 föreskrifna expropriatiönsafgift (tillökningen) utgjorde ersättning för det lidande, som den, från hvilken en fastighet exproprierades, nödgades vidkännas genom mistningen af en egendom, som han eljest obestridligen ägt fortfarande besitta, samt för den kostnad och skada, som honom tillskyndats genom tvånget att från egendomen afflytta; att fideikommiss-kapitalets ökande eller förstorande genom att ikläda den expropriations-tillökningen motsvarande summan egenskap af fideikommiss vore stridande mot K. Förordningen den 27 April 1810, enligt hvilken den, som bortgifver fast egendom, är förbjudet att sträcka förordnandet derom längre, än till första emottagarens och dess makas lifstid, eller om äganderätten bestämma vidare, än till utnämnande af testaments- eller gåfvotagarens nästa efterträdare; hvilket dock otvifvelaktigt skulle ske i förevarande fall, derest expropriations-tillökningsbeloppet ikläddes de vilkor, som fideikommissbrefvet bestämde rörande sjelfva fideikommisset, samt derför inköptes fast egendom, hvilken, i sin ordning exproprierad, skulle lemna en summa, som, ökad med femtio procent, gåfve en ännu större tillgång till inköp af ännu större fastighet; och att slutligen expropriationstillökning ej fanns till vid fideikommissets stiftande, utan utgjorde en då ej anad eller befintlig, utan först genom 1845-års Förordning tillskapad tillgång, om hvilken fideikommiss-stiftaren ej ägt och ej kunnat förordna. Äfven Kongl. Maj:t hade i fråga af dylik beskaffenhet gifvit sin åsigt tillkänna genom stadgandet i K. Förordningen den 14 Juli 1835, angående lösen af vattenverk, tillhörande fideikommiss, att »då skall jemngodt vederlag med den tillökning, § 3 i Förordningen den 20 Januari 1824 bestämmer, i annat verk af samma slag, eller i jord ställas, så framt ej Kongl. Maj:t skulle finna skäl att om sättet för vederlagets utgörande annorlunda förordna»; hvilket förbehåll på- s. 670 Sida 670 i årgången börjar här tagligen och efter ordalydelsen rörde blott sjelfva vederlaget, men ej tillökningen, som fideikommissarien alltså ägde fritt använda. Häraf vore således klart, att Hebbe ägt och ägde utbekomma och fritt använda expropriations-tillökningsbeloppet ; och det funnes ingen lag, som förhindrade honom att disponera och draga inkomst af honom sålunda tillfallen egendom. Jernvägsstyrelsen svarade, att den icke vore skyldig utbetala nämnde medel i annan ordning, än som redan skett, samt erinrade, att i fråga om jord af fideikommissnatur, lika litet som angående intecknad fastighet, styrelsen vore berättigad uppgöra liqvid i afseende på expropriationsmedlen. Här hade varit så mycket större anledning att deponera nämnde medel, som fideikommissegendomen jemväl vore besvärad med inteckning; till bestyrkande hvaraf uppvisades ett af vederbörande den 2 Maj 1865 om ifrågavarande fastighet utfärdadt gravationsbevis, enligt hvilket, utom möjligen varande premielån, en den 23 Maj 1800 upprättad fideikommissförfattning blifvit den 3 Augusti 1863 i inteckningsprotokollet intagen. Assessoren Adlers bestred Hebbes yrkande att, såsom ägare till ifrågavarande medel, dem utbekomma. Någon giltig rättsgrund, hvarför förhöjningen af femtio procent skulle betraktas såsom den tillfällige innehafvarens enskilda tillhörighet, förefunnes ej. Stöd för denna åsigt kunde hvarken hemtas af K. Förordningen den 20 Januari 1824, angående förändring och utrifning af vattenverk, jemförd med K. kungörelsen den 14 Juli 1835, der uttryckligen stadgades, att uti vederlaget för exproprierad fideikommissegendom skulle inberäknas äfven femtioprocents-förhöjningen, eller af den mening, Kongl. Maj:t i flera likartade fall uttalat. Häremot anfördes å Hebbes sida: Hvarken 1734-års lag eller 1818-års inteckningsförordning medgåfve inteckning för så beskaffade handlingar som fideikommiss-stiftelser, hvadan verkan af sådana handlingars intagande i inteckningsprotokoll vore ingen. Hebbeska fideikommiss- s. 671 Sida 671 i årgången börjar här egendomen, som icke häftade för någon skuld, kunde således icke anses »intecknad», och alltså hade ej mindre vederlaget än expropriations-tillökningen bordt till Hebbe utbetalas redan den 1 Oktober 1865, vid egendomens tillträde af jernvägsstyrelsen. Hvad beträffade den af assessoren Adlers åberopade 1835-års Kongl. kungörelse, så visade ordalagen deri helt annat, än hvad Adlers ansåge sig böra förfäkta. Vore Adlers’ tolkning af nämnde kungörelse riktig, då skulle genom densammas utfärdande skett ett ingrepp i Riksens Ständers lagstiftningsrätt ; ty om man ef ter forska de, huru tillägget i författningen, angående den Kongl. Maj:t deri förbehållna rätt att i afseende å vederlaget förordna, tillkommit, så skulle man finna, att hvarken Riksens Ständer fått vara med om samma tillägg, eller Högsta Domstolens yttrande deröfver blifvit infordradt. Rådstufvurätten meddelade dom i saken den 5 Juli 1866: Enär ostridigt vore, att styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader i öfverståthållare-embetets kansli för Hebbes räkning nedsatt hela den summa, som styrelsen vore skyldig att för ifrågakomna egendom utgifva; ty och som, hvad anginge Hebbes anspråk att den stadgade förhöjningen af femtio procent utöfver egendomens uppskattningsvärde borde honom enskildt tillkomma, och hans till följd deraf gjorda yrkande att utan erbjuden säkerhet samma medel 66,666 rdr 67 öre utbekomma, Hebbe icke gittat ådagalägga något förhållande, som berättigade till det antagande, att omförmälda förhöjning af femtio procent skulle, vid expropriation af ifrågakomna fideikommissegendom, såsom en fideikommissarien enskildt tillkommande ersättning betraktas, utan fasthellre, vid öfvervägande af hvad i K. Förordningen den 20 Januari 1824 och K. kungörelsen den 14 Juli 1835 funnes stadgadt i fråga om ersättning, då vattenverk af fideikommissnatur utlösas eller rifvas skall, syntes vara med lag öfverensstämmande, att den i expropriationslagen stadgade förhöjningen af lösningssumman för egendom af fideikommissnatur icke finge betraktas annorledes, än såsom vederlag för den afträdda fideikommissegendomen, hvar- s. 672 Sida 672 i årgången börjar här öfver fideikommissarie ej ägde att såsom öfver sin enskilda egendom råda; alltså kunde Hebbes påståenden icke bifallas. Hebbe vädjade och fullföljde talan i Svea hofrätt. Rådstufvurättens första skäl för ogillande af käromålet ansåg han sig hafva vid nämnde rätt i fullo vederlagt; och, hvad anginge skälet att fideikommissarie icke ägde att öfver fideikommissegendom såsom sin enskilda förfoga, så, om äfven expropriations-tillökningsbeloppet skulle pröfvas tillhöra fideikommisset och böra med detta inkorporeras, såge Hebbe dock intet hinder för sig att oförkränkt komma i besittning af detsamma, för att deraf draga den inkomst, han möjligen kunde sig bereda. Sjelfva ordet fideikommiss betydde ju, att ett förtroende vore lemnadt en person, hvilken det derför ålåge att icke förstöra, utan i behörigt skick till den, som vederborde, lemna det betrodda godset. Domaremakten ägde icke att på förhand lägga några band på fideikommissariens förvaltningsrätt. Så hade dock i denna sak skett. Genom dom den 24 Oktober 1867 yttrade hofrätten: Emedan styrelsen öfver statens ljernvägsbyggnader måste anses hafva genom ifrågakomna medels nedsättande hos öfverståthållare-embetets kansli fullgjort hvad på styrelsen i afseende å medlens utbetalande ankommit, gillades rådstufvurättens dom, såvidt derigenom det af Hebbe mot styrelsen väckta påståenden förklarats icke kunna bifallas. Beträfiande den emot assessoren Adlers, i den egenskap, hvari han i saken blifvit stämd, förda talan, så ehuru, enligt 1 § af den i afseende å ifrågakomna expropriation tillämpade K. Förordningen den 20 November 1845, ersättning för jord eller lägenhet, som för allmänt behof afstodes, skulle till den, som genom jordens eller lägenhetens afstående, blefve lidande, utgå med fulla värdet och hälften deröfver, och Hebbe i förevarande fall icke visat, att honom genom omförmälda egendoms afträdande drabbat något särskildt eller annat lidande, än som komme att drabba alla dem, som efter honom skulle enligt fideikommiss- s. 673 Sida 673 i årgången börjar här stiftelsen blifvit innehafvare af egendomen, i fall den ej varit exproprierad, samt således ej blott egendomens uppskattade värde 133,333 rdr 33 öre, utan äfven den ifrågakomna förhöjningen deri 66,666 rdr 67 öre’ blifvit satt i stället för den exproprierade egendomen; likväl och som icke ens uppgifvet blifvit, att genom den om berörda egendom upprättade fideikommissförfattning är vordet stadgadt att, i händelse egendomen, såsom nu skett, förvandlades till kapital, några andra föreskrifter om fideikommissariens rätt att mottaga och förvalta någon del af kapitalet skulle vara gällande, än de, som i fideikommissförfattningen blifvit om sjelfva egendomens mottagande och förvaltande meddelade, och sådant icke heller kunde från i lag eller allmänna författningar gifna stadganden härledas; alltså och då icke påstådt blifvit, att i fideikommissförfattningens föreskrifter om fastighetens mottagande och förvaltning funnes något, som lade hinder i vägen för Hebbe att de ifrågakomna medlen mottaga, blef, med ändring af rådstufvurättens dom i denna del, Hebbes påstående på det sätt bifallet, att Hebbe förklarades berättigad att af vederbörande utbekomma ifrågakomna deponerade 66,666 rdr 67 öre rmt, att af honom innehafvas och förvaltas i enlighet med hvad i fideikommissförfattningen är vordet stadgadt, äfvensom att till fritt förfogande erhålla den ränta eller afkomst, som å medlen, intilldess de af honom blifvit mottagna, kunde hafva fallit. Denna dom uttryckte hofrättsrådet Schönings och adjungerade ledamoten notarien Books mening. Referenten i saken vice häradshöfdingen Åbergsson, med hvilken vice häradshöfdingen Arvidson förenade sig, yttrade: »Enär kongl. styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader genom ifrågakomna medels nedsättande hos öfverståthållare-embetets kansli måste anses hafva fullgjort hvad på styrelsen i afseende å medlens utbetalande ankommit; ty och som referenten, lika med rådstufvurätten, anser det af jern vägsstyrelsen i enlighet med stadgandet i K. För- Tidskrift för Lagstiftn. etc. ö:te årg. 43 s. 674 Sida 674 i årgången börjar här ordningen den 20 November 1845 för den exproprierade fideikommissegendomen utöfver dess värde utgifna belopp, 66,666 rdr 67 öre, icke kunna käranden såsom hans tillhörighet tillerkännas, utan böra, i stället för den exproprierade fastigheten, betraktas såsom fideikommissegendom; alltså och då icke ens uppgifvet är, att den om ifrågavarande fideikommiss upprättade författning innehåller bestämmelse huru fideikommissinnehafvaren under nu förändrade förhållanden må öfver egendomen förfoga, samt det icke kan tillåtas käranden att förr, än de i sådant hänseende erforderliga bestämmelser blifvit i vederbörlig ordning meddelade, ofvanberörda medel lyfta, pröfvar referenten rättvist fastställa det slut, hvari rådstufvurätten i saken stannat». Adjungerade ledamoten fiskalen Munthe förklarade sig på de af referenten, i fråga om den mot jernvägsstyreisen förda talan, anförda skäl gilla det slut, hvari rådstufvurätten i den delen stannat; men emedan med stadgandet i 1 § af K. Förordningen om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 20 November 1845, att den, som hade skyldighet att jorden eller lägenheten afstå och derigenom lede skada, skulle derför njuta ersättning ej blott till fulla värdet, utan äfven hälften derutöfver, efter denne ledamots tanke, åsyftades dels att förebygga inträffande af materiel förlust för ägaren, för hvilket ändamål bestämdes att jordens eller lägenhetens fulla värde i penningar skulle såsom liqvid för äganderättens förvärfvande sättas i den afstådda egendomens ställe, och dels att genom tillägget af hälften utöfver samma värde bereda upprättelse för den rättsrubbning, åläggandet af berörda skyldighet ansågs innebära, äfvensom godtgörelse för allt upptänkligt mehn, besvär och obehag, som kunde vara med besittningsrättens uppoffrande förknippade; ty och som, med tillämpning af denna åsigt på förevarande fall, allenast det belopp, 133,333 rdr 33 öre, hvilket motsvarande den afstådda egendomens fulla värde, utgjort betalning för erhållande af eganderätten dertill och satts i stället för egendomen, iklädts densammas egenskap af fideikomiss, samt s. 675 Sida 675 i årgången börjar här fideikommisset oförminskadt, ehuru i penningar förvandladt, vore att tillgå för dem, som på grund af fideikommissstiftelsen tilläfventyrs kunde deraf komma i åtnjutande; alltså och då deremot ifrågavarande 66,666 rdr 67 öre innefattade godtgörelse för skada, hvilken icke kunde anses hafva tillskyndats annan än den, som vid tiden för egendomens afstående var dess innehafvare och i äganderättens utöfning inträdt; pröfvade denne ledamot rättvist, med ändring af rådstufvurättens dom, på det sätt bifalla Hebbes talan, att han berättigades sistnämnda belopp 66,666 rdr 67 öre utbekomma tillika med ränta derå i den mån sådan influtit. Uti hofrättens dom söktes ändring af såväl Hebbe som Adlers. Assessoren Adlers anförde: att, om han rätt uppfattat hofrättens mening, så hade hofrätten meddelat bestämmelse i den syftning, att Hebbe skulle äga lyfta och förvalta omförmälda medel utan att derför ställa någon säkerhet, hvilken bestämmelse, om den finge qvarstå, tilläfventyrs skulle i en framtid föranleda hela fideikommissets tillintetgörelse; hvarföre och då fideikommissförfattningen innefattade stadganden endast i fråga om fast egendom, hvilken dock till följd af sin natur hade det skydd mot tillintetgörelse, hvilket skäligen kunde erfordras, men ett penningekapital i och för sig helt och hållet saknade sådant skydd, assessoren yrkade, att hofrättens dom, såvidt Hebbe derigenom berättigats att omtvistade medlen utan erbjuden och godkänd säkerhet utbekomma, måtte varda upphäfd, såsom stridande mot såväl fideikommissförfattningens rätta mening som ock grunderna i K. Förordningen den 14 Juli 1835 samt Kongl. Maj:ts i ämnet redan meddelade beslut. Nedre revisionen (revisionssekreteraren Svedelius och t. f. revisionssekreteraren Ryding) hemställde i underdånigt betänkande den 21 Mars 1868: att, hvad anginge Hebbes mot styrelsen för statens jernvägsbyggnader fullföljda talan, Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist hofrättens dom i denna del att gilla; men att, beträffande parternas hvar s. 676 Sida 676 i årgången börjar här mot annan fullföljda påståenden, Kongl. Maj:t, lika med domstolarne, torde finna omtvistade 66,666 rdr 67 öre icke kunna Hebbe såsom hans tillhörighet tillerkännas, utan deremot, i likhet med öfriga för den exproprierade fastigheten bestämda ersättningssumman, böra, i stället för fastigheten, hvarom fideikommissförfattningen handlade, såsom fideikcommissegendom betraktas; och enär, efter den förvandling till penningekapital, som ifrågavarande fideikommiss sålunda genom förändrade förhållanden kommit att undergå, fideikommissets innehafvare icke torde kunna anses lagligen berättigad att öfver fideikommisskapitalet förfoga under andra vilkor, än som till betryggande af fideikommiss-stiftelsens fortfarande bestånd kunde finnas nödiga, men någon bestämmelse derutinnan ännu icke blifvit vederbörligen stadgad, samt Hebbe följaktligen icke för närvarande, mot assessoren Adlers bestridande, torde kunna tillerkännas rättighet att lyfta berörda 66,666 rdr 67 öre, med mindre Hebbe för samma medel ställde godkänd säkerhet, tillstyrkte nedre revisionen i underdånighet, att Kongl. Maj:t, med ändring af hofrättens dom i denna del, måtte pröfva rättvist fastställa det slut, hvaruti rådstufvurätten härutinnan stannat; dock att Hebbe måtte förklaras berättigad att till fritt förfogande erhålla den ränta eller afkomst, som å ifrågavarande medel kunde hafva fallit. T. f. revisionssekreteraren friherre Leuhusen yttrade: »I fråga om Hebbes emot jernvägsbyggnadsstyrelsen fullföljda talan hemställer jag, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom. Beträffande vidare sökandernes hvar emotannan fullföljda talan; så emedan med stadgandet i 1 § af Förordningen den 20 November 1845, att den, som vore skyldig att jord eller lägenhet för det i nämnda § bestämda ändamål afstå och derigenom lede skada, skulle derför njuta ersättning icke blott till fulla värdet, utan äfven hälften derutöfver, efter min tanka, afsågs att bereda ägaren dels full betalning för sjelfva jorden eller lägenheten, dels ock ersättning för den rättsrubbning, som åläggandet af berörda skyldighet innebär, samt dermed före- s. 677 Sida 677 i årgången börjar här nadt mehn, besvär och obehag; ty och som, i fråga om expropriation af fideikommissegendom, det torde vara den, som vid tiden för egendomens afträdande innehar och således utöfvar äganderätten till samma egendom, hvilken är underkastad den af expropriationen förorsakade rättsrubbning, och hvilken följaktligen ersättningen derför bör tillgodokomma; alltså och då ostridigt är, att sökanden Hebbe var innehafvare af ifrågavarande fideikommissegendom vid densammas exproprierande, hemställer jag i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte, med ogillande af den utaf assessoren Adlers fullföljda talan, men med bifall till Hebbes ändringssökande, på det sätt ändra hofrättens dom, att Hebbe förklaras berättigad att nu omtvistade 66,666 rdr 67 öre utbekomma tillika med ränta derå i den mån sådan influtit». Vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen den 3 April 1868, pröfvade Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Berg, Rabe och Olivecrona), i fråga om Hebbes mot styrelsen för statens jernvägsbyggnader instämda påstående, rättvist fastställa hofrättens dom. Beträffande deremot den af Hebbe och Adlers hvar emot annan fullföljda talan; så emedan Hebbe icke visat, att vid bestämmande af den löseskilling, emot hvilken jernvägsstyrelsen erhållit rättighet att expropriera den fasta egendom, Hebbe såsom fideikommiss innehaft, ersättning för någon Hebbe enskildt genom egendomens afträdande tillskyndad skada eller förlust tagits i beräkning; samt vid sådant förhållande och då följaktligen löseskillingen till hela sitt belopp måste anses innefatta vederlag för den exproprierade fastigheten, nu omtvistade andel af vederlagssumman ej mer än öfriga delen deraf kan, på sätt Hebbe förmenat, antagas utgöra sådan hans enskilda tillhörighet, deröfver han, oberoende af de i fideikommissförfattningen stadgade föreskrifter, äger att fritt förfoga; ty och då frågan om och under hvilka vilkor Hebbe, i sin egenskap af fideikommiss-innehafvare, må äga att medlen utbekomma och innehafva, deröfver hvarken Hebbe i stämningen påkallat eller rådstufvurätten s. 678 Sida 678 i årgången börjar här genom sin dom meddelat yttrande, destomindre kan nu blifva föremål för pröfning, som i denna sak fideikommissförfattningen ej ens blifvit företedd, eller eljest blifvit utredt, huruvida i nämnde författning eller genom deröfver i behörig ordning afgifven förklaring några bestämmelser i nämnda hänseende äro meddelade, funno bemälde ledamöter, med upphäfvande af hofrättens dom, skäligt förklara det af Hebbe i denna sak emot Adlers instämda påstående ej kunna i vidsträcktare mån bifallas, än att Hebbe berättigas att till fritt förfogande utbekomma den ränta, som å ifrågavarande, hos öfverståthållare-embetet nedsatta expropriationsmedel må hafva influtit. Justitieråden Alexanderson och Carleson ansågo skäl ej vara af någondera utaf parterna anfördt, som kunde verka ändring i hofrättens dom, hvilken alltså af justitieråden fastställdes. Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 28 April 1868. --- Källa: Naumanns tidskrift 1868, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.