--- citation: Naumanns tidskrift 1869 s. 109 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1869 s. 109 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT url: "https://ratiolex.se/naumann/1869/s-109/" source: Naumanns tidskrift 1869, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1869 s. 109 Qvinna yrkar laggift hustrus rätt för sig, och äkta barns rätt för sin son, på den grund att dels hon sammanlefvat med barnets fader och vid flera tillfällen blifvit af denne offentligen erkänd som hans hustru, dels barnet blifvit af fadren skriftligen hos --- Hilda Hasselberg yrkade, medelst stämning till Stockholms rådstufvurätt å sterbhusdelägarne efter viktualiehandlanden Herman Rudolf Hagström: att som, efter det Hilda Hasselberg, hvilken år 1861 börjat en förtroligare bekantskap med Hagström och dervid af denne erhållit löfte om äktenskap, blifvit af Hagström häfdad med ett gossebarn, som framfödts den 17 Oktober 1862 och i dopet erhållit namnet Carl Herman, Hagström ej allenast låtit hos pastorsembetet i Clara församling skriftligen anmäla, det han »erkände nämnde barn såsom sitt och delaktigt alla ett äkta barns rättigheter såsom sin arfvinge», utan ock, sedan Hilda Hasselberg i Mars månad 1865 flyttat till Hagström, med hvilken hon derefter intill hans den 3 Augusti 1866 timade död sammanbott, dagen före julaftonen 1865 sig med henne lagligen fäst, Hilda Hasselberg och hennes omförmälda barn alltså måtte förklaras berättigade att åtnjuta, den förra laggift hustrus och den senare äkta barns rätt i boet efter aflidne Hagström. På trenne omständigheter grundade Hilda Hasselberg sitt berörda anspråk, neml: att Hagström i lifstiden erkänt barnet såsom äkta barn och sin arfvinge, hvaraf borde följa att äfven hon ägde njuta äkta hustrus rätt; att Hagström trolofvat sig med Hilda H. genom att gifva henne en slät guldring, hvari initialerna till hans namn varit inristade; samt att, sedan Hilda H. flyttat hem till Hagström, de s. 110 Sida 110 i årgången börjar här lefvat tillsamman såsom gift folk, samt Hilda H. följt Hagström i sällskap och af honom dervid presenterats än såsom hans fru, än såsom hans fästmö. Kryddkramhandlanden C. Schmidt, såsom förmyndare för gossen Carl Herman, förenade sig i yrkandet angående dennes rätt, men bestred käromålet i öfrigt. Hagströms sterbhusdelägare bestredo helt och hållet stämningspåståendet. Hilda Hasselberg åberopade dels en handling i afskrift, så lydande: »Jag Herman Rudolf Hagström erkänner gossebarnet Carl Herman Hagström som mitt barn och delaktig till alla ett äkta barns rättigheter samt min arfvinge. Stockholm den 26 Oktober 1862. H. R. Hagström, viktualiehandlare»; varande handlingen underskrifven af två personer såsom vittnen och försedd med intyg af pastor och klockare i Clara församling, att originalet till densamma fanns intaget i nämnde församlings legitimationsbok; dels ock dopattest af innehåll: att gossen Carl Herman Hagström var född den 17 Oktober 1862, att såsom hans fader skriftligen anmält sig viktualiehandlaren Herman Rudolf Hagström och att Hilda Hasselberg uppgifvits vara gossens moder. Rörande tillkomsten af förenämnde handling hade de personer, hvilka densamma såsom vittnen underskrifvit, på ed intygat: att begge vittnena i många år känt Hagström; att bekantskapen mellan honom och Hilda Hasselberg börjat omkring år 1861; att Hilda H. nära ett år före Hagströms död flyttat till honom, som då var sjuk, och derefter förestått hans hushåll; att Hagström, hvilken vid flera tillfällen i vittnenas gemensamma närvaro yttrat att hans son med Hilda H. skulle få hans qvarlåtenskap, den 26 Okt. 1862 infunnit sig hos ena vittnet, åtföljd af det andra, framtagit ifrågavarande handling och anmodat dem bevittna hans derigenom gjorda erkännande af gossen Carl Herman såsom son och arfvinge, hvilket ock skett. Ena vittnet intygade särskildt, att när Hagström för vittnet uppvisade handlingen, hade han dervid yttrat, att han icke kunde bli fri från Hilda H. med mindre han upprättade ett sådant s. 111 Sida 111 i årgången börjar här förordnande; dock hade Hagström, på fråga af vittnet, förklarat, att det var hans allvarliga uppsåt att förordna såsom handlingen utvisade. I fråga om trolofning förebragtes följande- bevisning; Guldsmeden Grönvall vittnade: Dagen före julaftonen år 1865 kommo Hagström och Hilda Hasselberg in i vittnets försäljningslokal och, sedan Hagström köpt en del mindre pjeser, hade han yttrat till Hilda H: »Jag skall ge’ dig en ring (såsom ett minne) också; om du får den nu eller sedan kan vara detsamma», dock mindes vittnet icke säkert, huruvida orden »såsom ett minne» förekommo i Hagströms yttrande. Hilda H. hade derefter försökt åtskilliga släta ringar på fingret tilldess hon funnit en som passade; hvarpå Hagström betalade ringen och anmodade vittnet att låta i ringen gravera bokstäfverna H. R. H. Vittnet hade vid tillfället haft den uppfattning af saken, att Hagström velat gifva Hilda H. en förlofningsring. Ett annat vittne (i tjenst hos Grönvall) förmälde: att Hagström och Hilda H. en à två dagar före julaftonen 1865 inkommit i Grönvalls bod och köpt några småsaker, hvarefter Hagström begärt få se på släta guldringar; att sedan sådana framtagits, Hilda H. profvat dem på sitt finger, hvarvid Hagström yttrat till henne: »Det är detsamma, du skall i alla fall ha’n», utan att dock vittnet iakttagit i hvilket sammanhang dessa ord fälts; samt att vittnet derefter sett Grönvall hafva i handen en slät guldring och en mejsel att gravera med, hvaraf vittnet drog den slutsats, att Grönvall vid tillfället inristade bokstäfver i ringen ; men på hvilkens begäran detta skedde, kände vittnet icke. Ett vittne, som år 1865 tjenade hos Hagström, omtalade, att dagen före julaftonen nämnde år Hilda H. hemkommit mycket glad och visat vittnet en ring, som hon sade sig fått i julklapp och hvari initialerna till Hagströms namn funnos ingraverade. Två vittnen (åberopade å svarandesidan) intygade sammanstämmande: Julen 1865 hade Hagström för vittnena, som voro hans gamla bekanta, omtalat: att då han och s. 112 Sida 112 i årgången börjar här Hilda H. varit inne i en guldsmedsbutik för att köpa julklappar åt Hagströms handelsbiträden, Hilda H. tillsport Hagström, om han ej ville köpa en ring åt henne, och då på Hagströms iråga hvilken sorts ring, hon önskade, hon begärt en slät, hade Hagström köpt en sådan åt henne; hvarefter Hagström iakttagit att Hilda H. med guldsmeden talat något, som Hagstöm, till följd af sin klena hörsel, ej kunnat uppfatta; att, sedan de kommit ut på gatan, Hagström frågat Hilda H. hvad hon sagt åt guldsmeden och fått till svar: »jag bad honom sätta ditt namn i ringen», hvartill Hagström genmält: »hvad skulle det tjena till», dervid Hilda H. åter yttrat: »annars har den intet värde för mig»; samt att Hilda H., sedan ringen kommit från guldsmeden, lemnat den till Hagström med begäran att han skulle gifva henne den på julaftonen såsom julklapp, hvilken begäran Hagström dock ej velat efterkomma, utan behållit ringen och inlagt den i sin byrå. I anledning af denna Hagströms berättelse, hade vittnena varnat Hagström för att lemna Hilda H. ringen. Det ena af dessa vittnen berättade särskildt, att Hagström jemväl omtalat: att då han vägrade gifva Hilda H. ringen till julklapp, hon kastat den ifrån sig under yttrande, att hon icke ville hafva den, hvarföre Hagström ock tagit ringen i sitt förvar med föresats att aldrig lemna henne densamma; äfvensom att, då vittnet varnade Hagström för att gifva Hilda H. ringen, enär en sådan åtgärd kunde tydas så som hade han förlofvat sig med henne, Hagström yttrat: »ja, jag har nog tänkt derpå». I öfrigt intygades, af två vittnen: att Hagström, efter barnets födelse, ofta besökt Hilda H.; att sedan Hilda flyttat till Hagström, hon förestått hans hushåll och de lefvat såsom gift folk med hvarandra, dervid han till besökande, som frågat efter Hilda, sjelf benämnt henne fru; att vid ett gemensamt besök hos bekanta på landet Hagström och Hilda presenterats såsom man och hustru och delat samma säng; — att Hagström sommaren år 1865 bott vid Grundsborgs badanstalt och då ofta besökts af s. 113 Sida 113 i årgången börjar här Hilda H., hvilken han för vittnet föreställt såsom sin fästmö eller sin fru, hvilketdera mindes vittnet icke; samt att Hagström och Hilda påföljde sommar bott tillsammans vid Grundsborg, delat samma säng och i öfrigt umgått med hvarandra såsom gift folk; — af ett annat vittne: att Hagström vid Grundsborg sommaren 1865 för vittnet presenterat Hilda H. och gossen Carl Herrman såsom sin fästmö och sin son; af ett tredje vittne: att Hagström sommaren 1866 vid nämnde badanstalt presenterat Hilda H. för vittnet såsom sin hustru eller fästmö; af två vittnen (åberopade af svaranderne) : att Hagström angående uppkomsten af bekantskapen med Hilda H. för vittnena omtalat, att, då han en sommardag gått förbi Hildas bostad vid Drottninggatan, hon gifvit honom tecken att komma upp till sig, hvilket Hagström äfven gjort, och då hade de, som förut varit något bekanta, första gången haft samlag med hvarandra; att Hagström, på samma gång han omtalade detta och tillika nämnde, att Hilda H. förut haft barn med tre andra personer, ifrågasatt, huruvida han skulle för sin mor presentera henne, hvilket af vittnena afstyrkts; samt att Hagström till hvartdera vittnet yttrat, att han icke ämnade ingå äktenskap med Hilda H., äfvensom uttalat önskan att bli henne qvitt och rådgjort med vittnena om sättet derför; att enligt ett vittnes utsago Hagström vid något tillfälle omtalat för vittnet att Hilda och en fru Tillgren uppmanat Hagström att gifta sig med Hilda, derpå Hagström svarat, att han finge se huru dermed kunde gå, att det .skulle blifva stäldt på framtiden och att det icke kunde komma i fråga så länge hans moder lefde; samt slutligen af ett vittne: att på vittnets fråga om ej Hagström skulle gifta sig med Hilda, Hagström svarat: »det är ingen brådska; det är så dåliga tider ännu». För bifall till käromålet anfördes derjemte, att då nu styrkt vore, att Hagström erkänt barnet såsom sitt äkta barn, måste det äfven anses bevist, att han före eller efter häfdandet lofvat Hilda H. äktenskap eller trolofvat sig med Tidskrift för Lagstiftn. etc. 6:te årg. s. 114 Sida 114 i årgången börjar här henne; ty lika väl som, då en qvinna äger laggift hustrus rätt i mannens bo, hennes barn med honom äro äkta, lika väl måste ock, då barnet är äkta, modren njuta äkta hustrus rätt, — en åsigt, som äfven omfattats af L. G. Rabenius, då han uti en af honom år 1759 utgifven afhandling yttrat: »jus uxoris et liberorum pari passu ambulat». — Det vore dessutom fullständigt ådagalagdt att Hagström lofvat Hilda H. äktenskap; de hade nemligen lefvat såsom gifta tillsamman; han hade både kallat henne för och presenterat henne såsom sin hustru. Anledningen till att trolofningen ej blifvit fullbordad med vigsel, hade endast varit den, att han icke velat sätta sig emot sin slägts önskningar ; och att han ej under sin sista sjukdom särskildt gifvit sin vilja angående giftermål tillkänna, hade kommit sig deraf, att han redan förut på ett fullt betryggande sätt uttalat denna sin vilja. Sveriges lag godkände två slags giftermål, kyrkligt och borgerligt; och enligt K. Förordningen den 11 Januari 1726 erfordrades för giltighet af trolofning icke någon högtidlig akt, — eget medgifvande vore tillräckligt. Rådstufvurätten yttrade i dom den 18 Mars 1867: Emedan till stöd för Hilda H:s uppgift, att Hagström efter barnets aflande trolofvat sig med henne, förekomme allenast, att Hagström, enligt juveleraren C. J. Grönvalls och Maria C. Larssons vittnesmål, dagen före julaftonen år 1865 vid ett besök i sällskap med Hilda H. i Grönvalls bod vid Regeringsgatan inköpt för att åt henne skänka en slät guldring, i hvilken Grönvall, efter hvad han edligen intygat, på Hagströms uppmaning inristat begynnelsebokstäfverna till dennes namn; att Hagström föreställt Hilda H., under sommaren år 1865, på Grundsborg för kamereraren O. Nyberg såsom sin fästmö eller sin fru och för skorstensfejaren K. O. Wickholm under den förra benämningen, samt nästpåföljde sommar, då Hilda H. bott hos Hagström på nyssnämnde ställe, såsom sin fästmö eller hustru; att Hagström i samtal med byggmästaren C. A. Hägerström och dennes hustru om Hilda H. nyttjat benämningen »frun»; att handlanden J. F. Lindståhl, hörd såsom vittne i s. 115 Sida 115 i årgången börjar här saken, intygat, att Hagström vid något tillfälle för honom berättat, att Hilda H. och en fru vid namn Tillgren föreslagit, det Hagström skulle gifta sig med Hilda H. och att han dertill svarat, att han finge se huru dermed kunde blifva, att det skulle blifva stäldt på framtiden och att det icke kunde komma i fråga så länge hans moder lefde; samt att Hagström vid något tillfälle, enligt byggmästaren Hägerströms edliga utsaga, på fråga af denne om han skulle gifta sig med Hilda H. svarat: »det är ingen brådska, det är så dåliga tider ännu»; men, äfven om Grönvalls berättelse att han, på Hagströms uppmaning, i omförmälda ring inristat begynnelsebokstäfverna till dennes namn kunde tillerkännas vitsord emot hvad andra i saken hörda vittnen i berörda hänseende berättat, denna omständighet ensam ej berättigade att, på sätt Grönvall utan uppgifna skäl gjort, antaga, det Hagström ernat gifva ringen åt Hilda H. såsom en bekräftelse på att han trolofvat sig med henne; samt, vidkommande den omständighet, att Hagström föreställt Hilda H. såsom sin fästmö eller sin hustru och om henne begagnat benämningen »frun», dessa yttranden icke afgifvits i sådan form och under sådana omständigheter, att de kunde gälla såsom en lagligen ingången trolofning, och ej heller kunde antagas hafva af Hagström så uppfattats, enär han, enligt hvad af vittnesmålen framginge, efter dylika yttranden icke ansett sig förbunden att med Hilda H. ingå äktenskap, och, beträffande Hagströms svar på till honom framställda frågor, huruvida han ej ernade gifta sig med Hilda H., dessa svar, om än antydande att Hagström tidtals varit tveksam huruvida han icke borde taga Hilda H. till äkta, likväl ådagalade, att han vid tiden för svarens afgifvande icke beslutat sig för ett sådant äktenskaps ingående; förty och då en af Hagström skriftligen upprättad och på hans begäran den 26 Oktober 1862 af handlanden C. J. Bergqvist och ofvanbemälde Lindståhl bevittnad och sedermera till pastorsembetet i Clara församling inlemnad handling, hvari Hagström erkänt Hilda H:s förut omförmälda barn såsom sitt barn och delaktigt af alla ett äkta barns rättigheter samt s. 116 Sida 116 i årgången börjar här Hagströms arfvinge, äfven om det varit Hagströms afsigt att genom nämnda handling göra sin son till äkta barn, icke för sig kunde medföra en sådan verkan och än mindre gifva barnets moder en henne eljest icke tillkommande rätt att njuta laggift hustrus rätt i Hagströms bo, samt således icke vore för handen något af de fall, som i 5 kap. 1 § Giftermålsbalken och 8 kap. 1 § Arfdabalken omförmäldes, ogillades käromålet; dock lemnades barnets målsmän öppet att emot vederbörande göra gällande den rätt, som på grund af nyssberörda handling eller Hagströms sterbhusdelägares under sakens handläggning gjorda medgifvande eljest kunde tillkomma barnet i boet efter Hagström. • Hilda Hasselberg fullföljde talan i Svea Hofrätt, som dock, i dom den 16 Januari 1868, ej fann skäl att i rådstufvurättens dom göra ändring. Under åberopande af hvad förut anförts sökte Hilda H. i underd. ändring. Nedre revisionen (revisionssekreteraren Wedberg samt t. f. revisionssekreterarne Lilienberg och Welin) hemställde medelst underd. betänkande den 31 Juli 1868, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom; och detta betänkande blef vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen den 1 påföljde September gilladt af Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Hofstedt, friherre Leuhusen, von Hofsten, Dreijer och Lagerstråle). Justitierådet Naumann deremot yttrade: För den »trolofning» eller »äktenskapstillsägelse», hvilken, enligt Giftermålsbalkens 5 kap. 1 § samt 8 kap. 1 § Arfdabalken, stadgas såsom vilkor för erhållande af laggift hustrus rätt och för oäkta barns legitimation, har man gemenligen icke ansett samma formaliteter erforderliga, som i 3 kap. 1 § Giftermålsbalken finnas i allmänhet stadgade för fästning eller trolofning, utan hafva i mål, sådant som det förevarande, der giftomans vägran af samtycke icke ens ifrågasättes, blifvit tillämpade stadganderna i Kyrkolagens 15 kap. 12 § samt Kongl. Förordningen den 14 Januari 1726, s. 117 Sida 117 i årgången börjar här 1 §, derom, att andra skäl och bevis må i trolofnings- och äktenskapstvister vara lika gällande som vittnen. Genom den i detta mål åstadkomna bevisning är ådagalagdt: dels att viktualiehandlanden Herman Rudolf Hagström, samma dag hans med sökanden sammanaflade son döptes, eller den 26 Oktober 1862, till pastorsembetet i den församling, der sökanden var boende, ingifvit och låtit i kyrkoboken intaga en handling af innehåll »att han er- »kände samma gosse Carl Herman Hagström såsom sitt »barn och delaktig till alla ett äkta barns rättigheter samt »såsom sin arfvinge», hvilken förklaring otvetydigt förutsätter tillsägelse af äktenskap eller försiggången trolofning emellan gossens fader och sökanden, helst fadrens uttryckliga tillkännagifvande att han legitimerade sonen varit thy förutan betydelselöst; dels att sökanden, sedan Mars månad 1865, intill viktualiehandlanden Hagströms den 3 Augusti 1866 inträffade död, med honom sammanbott, och att Hagström vid flerfaldiga tillfällen samt särskildt sommaren 1865 vid en allmän brunnsanstalt Grundsborg, genom att presentera sökanden som sin fästmö eller hustru, sjelfmant tillkännagifvit en sådan förbindelse dem emellan vara afslutad. På dessa skäl, hvilka icke förringas af den omständighet, att sökanden före sin bekantskap med Hagström veterligen med annan person sammanaflat barn, eller af Hagströms i lifstiden för flera bland sina bekanta yttrade obenägenhet att med sökanden låta sig sammanviga, pröfvar jag, meo voto, under åberopande af 5 kap. 1 § Giftermålsbalken och 8 kap. 1 § Arfdabalken, samt enär det icke lagligen kunnat förvägras sökanden att i detta mål för sin son påyrka den honom af fadren tillförsäkrade förmån som äkta barn, på samma gång hon sökt tillvinna sig sjelf laggift hustrus rätt, skäligt att, med ändring af hofrättens dom, käromålet bifalla». Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 30 Sept. 1868. --- Källa: Naumanns tidskrift 1869, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.