--- citation: Naumanns tidskrift 1869 s. 669 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1869 s. 669 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1869-08-11 url: "https://ratiolex.se/naumann/1869/s-669/" source: Naumanns tidskrift 1869, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1869 s. 669 Angående tio-årig preskription å utfärdad förbindelse. K. F. den 13 Juni 1800, jemförd med K. F. den 4 Mars 1862, Kammarherren E. von Stockenström utgaf den 1 Oktober 1836 till kaptenen W. von Ehrenhjelm eller ordres --- Kammarherren E. von Stockenström utgaf den 1 Oktober 1836 till kaptenen W. von Ehrenhjelm eller ordres en skuldsedel å 6,666 rdr 32 sk. banko med 5 procent ränta, till säkerhet hvarför beviljades, den 8 och 22 Oktober 1836, inteckning uti 1/4 af Garpenbergs koppar- och jernverk med lika andel uti de till nämnde verk hörande, inom Folkare och Husby tingslag belägne hemman och lägenheter. Denna skuldsedel transporterades på innehafvaren, som vid nedanomförmälde rättegångs början var Serafimer-ordens-gillet. Enkefru majorskan Sofie von Platen, som sedermera blef ägare till 5/100 af den intecknade panten, utgaf den 2 Juni 1852 till serafimerordensgillet eller ordres en förbindelse, deri hon såsom för egen skuld iklädde sig betal- s. 670 Sida 670 i årgången börjar här ningsskyldighet för ofvannämnda af E. von Stockenström förskrifna belopp med ränta, att gäldas efter ett års uppsägning, samt medgaf, att inteckningen fick dödas i de öfriga 20/100 af den intecknade panten. Ett sådant dödande ägde ock rum den 17 och 31 Juli 1852, hvarefter inteckningen blifvit behörigen förnyad. A berörde, af enkefru von Platen utfärdade förbindelse fanns antecknadt, att räntan betalts från och med 1852 till och med 1864. I Juni 1854 sålde enkefru von Platen till friherre Fleetwood sina 5/100 i ofvannämnde egendom och öfverflyttade dervid på honom ansvarigheten for det intecknade beloppet, derå räntan (enligt hvad köpeafhandlingen innehölle) skulle vara gulden till den 1 Januari 1854. Friherre Fleetwood sålde berörda andelar till stadsmäklaren Johan Holm, hvilken åter afyttrade dem till Högbo stålverks aktiebolag, som gjorde konkurs, deruti på ifrågavarande inteckning den 10 Juli 1867 erhölls i utdelning endast 6,740 rdr rmt. Till rådstufvurätten i Upsala instämdes derefter enkefru von Platen af serafimerordensgillet, med yrkande: att hon, som åtagit sig personlig ansvarighet för ordensgillets ifrågavarande fordran, måtte förpligtas betala återstående kapital 3,260 rdr jemte fem procent ränta å 10,000 rdr från den 1 Januari 1865 till den 10 Juli 1867, och å omstämda kapitalbeloppet från sistnämnde dag tills liqvid följde. Enkefru von Platen genmälde, att sedan hon år 1854 till friherre Fleetwood försålt förutnämnde egendom, hade serafimerordensgillet icke ifrågasatt någon betalningsskyldighet för henne på grund af förberörde förbindelsen förrän den 22 Maj 1867, då uppsägning hos henne ägt rum; och då hon efter 1853-års slut icke betalt någon ränta eller haft sig bekant, om några ränteliqvider verkstälts, samt följaktligen serafimerordensgillet hvarken i enlighet med K. F. den 13 Juni 1800 eller den af den 4 Mars 1862 vidtagit någon åtgärd för bibehållande af krafrätt emot enkefru von Platen, yrkade hon, att serafimerordensgillets käromål måtte ogillas. s. 671 Sida 671 i årgången börjar här Serafimerordensgillet erinrade, att hos gillet icke anmälts, att intecknade panten blifvit af enkefru von Platen försåld till friherre Fleetwood, och någon förändring i hennes aftal hade icke heller ägt rum, hvadan ock hennes aftal med friherre Fleetwood icke kunde röra gillet; att ränteafbetalningarna blifvit ordentligen fullgjorda till 1864- års slut, hvarföre ock gillet, som städse varit i den tron, att räntebetalningarna skett för enkefru von Platens räkning, saknat anledning att genom någon särskild åtgärd ifrågasätta hennes betalningsskyldighet; att i allt fall krafrätten bibehållits derigenom, dels att den intecknade skuldsedeln och enkefru von Platens förbindelse uppvisats hos Stockholms rådstufvurätt, dels ock genom särskilda hos underdomstolar på landet gjorda ansökningar. Och på grund häraf, samt då K. F. den 4 Mars 1862 icke finge retroaktivt tillämpas, yrkades: att, utan afseendc å hvad deremot invändts, käromålet måtte bifallas. À den af von Stockenström utgifna reversen fanns denna anteckning: »Ar 1861 den 8 April uppvist hos Stockholms rådstufvurätt, i afsigt att vid vederbörande domstolar förnya inteckningarne» ; och å enkefru von Platens förbindelse var tecknadt: »Ar 1861 den 8 April uppvist hos Stockholms rådstufvurätt för tillernad förnyelse af primitiva inteckningarna». Enkefru von Platen svarade, att hennes revers hade såsom ett tillfälligt bihang åtföljt den intecknade förbindelsen, och ändamålet med uppvisandet af densamma inför Stockholms rådstufvurätt hade, såsom ock påskriften utvisade, endast varit att erhålla förnyelse af primitiva inteckningarna, men icke ett sådant angifvande af kraf hos gäldenären, hvarom 9 kap. 12 § Handelsbalken samt K. F. den 13 Juni 1800 handlade, helst man icke finge antaga, att afsigten med uppvisandet varit någon annan än den som funnes uttryckt. Då nu den inteckningsförnyelse, som skedde år 1861, väl föranledde krafrättens bibehållande emot ägaren af den intecknade panten, men ingalunda mot enkefru von Platen, som redan år 1854 afhändt sig samma s. 672 Sida 672 i årgången börjar här pant, och de af pantägaren efter denna tid möjligen gjorda ränteliqvider icke skett för enkefru von Platens räkning eller med hennes vetskap, yrkades fortfarande, att omstämda fordringsanspråket, såsom emot enkefru von Platen preskriberadt, måtte ogillas. Rådstufvurätten yttrade i utslag den 7 December 1868: att enär den af enkefru von Platen utgifna förbindelse vore mer än tio år gammal, och ordensgillet icke, emot hennes bestridande, ådagalagt, att någon räntebetalning efter år 1853 blifvit af henne eller med hennes vetskap gjord, ej heller visat beskaffenheten af de ansökningar hos underdomstolarne på landet, som enligt ordensgillets förmenande skulle haft till följd upplifvandet af ej mindre hufvudaftalet emellan enkefru von Platen och ordensgillet, än ock den särskilda pantförskrifningen; ty och då angifvandet af fordringen hos Stockholms rådstufvurätt, som, efter hvad dess å förbindelsen den 8 April 1861 tecknade bevis upplyste, bestått i uppvisande deraf för tillernad förnyelse af de ursprungliga inteckningarne, äfven om derigenom krafrätten emot enkefru von Platen skulle kunna anses bevarad intill dess K. F. om tioårig preskription och om årsstämning den 4- Mars 1862, med särskild föreskrift i 3 § att inteckningsförnyelse icke vore af beskaffenhet att emot annan person än ägaren till den intecknade egendomen bibehålla krafrätten utöfver tio år, börjat tillämpas, dock derefter icke kunde tilläggas någon verkan i berörde afseende, blef käromålet ogilladt. Ordensgillet vädjade till Svea hofrätt. Ränteliqviderna hade intill år 1865 skett, enligt föreskrift i enkefru von Platens förbindelse, genom medlens insättande i riksbanken å gillets räkning och bankoattestens aflemnande till vederbörande tjensteman. Gillet visste således icke annat, än att ränteliqviderna skett för enkefru von Platens räkning. Hon hade för öfrigt ej ägt att ensidigt bryta sitt aftal med gillet, hvarför hon ock måst förbinda friherre Fleetwood att i hennes ställe fullgöra hennes förbindelser till ordensgillet. s. 673 Sida 673 i årgången börjar här För öfrigt åberopades hvad som anförts vid rådstufvurätten och yrkades bifall till käromålet. Hofrätten utlät sig i dom den 25 Mars 1869: att ehuru det icke emot enkefru von Platens nekande vore styrkt, att de räntebetalningar, hvilka enligt anteckningar å hennes omförmälda förbindelse fullgjorts, sedan hon den 19 Juni 1854 afyttrat den till säkerhet för förbindelsen intecknade egendom, blifvit verkställda af enkefru von Platen eller att hon efter nyssnämnda dag annorledes erkänt ifrågavarande fordrans giltighet, och derefter mer än tio år förflutit intill dess uppsägning den 22 Mars 1867 hos henne ägde rum; likväl och som berörde förbindelse blifvit den 8 April 1861 hos Stockholms rådstufvurätt uppvisad jemte det af kammarherren von Stockenström utgifna skuldebrefvet, och ifrågavarande fordran derigenom, utan afseende derå att det tillkännagifna ändamålet med uppvisandet varit den fastställda inteckningens förnyande, måste anses inför rätta angifven, på sätt den vid nämnde tid gällande lag, K. F. den 13 Juni 1800, stadgade såsom vilkor för fordrans bibehållande utöfver tio år vid gällande kraft, samt K. F. den 4 Mars 1862, som icke innehölle föreskrift derom att fordran, som enligt nyssnämnde lag vore giltig, skulle, för att jemväl efter det berörde förordning började tillämpas vara gällande, dessförinnan bevakas enligt de deri gifna föreskrifter, ej finge tydas derhän att ifrågavarande fordran skulle på den grund, att krafrätten icke enligt sistnämnda föreskrifter blifvit emot enkefru von Platen bevarad, hafva upphört att vara gällande; alltså och emedan riktigheten af ofvanberörda förbindelse ej blifvit förnekad och det vore upplyst, att vid försäljning af den intecknade egendomen belöpte å ifrågavarande skuld allenast 6,740 rdr rmt, som den 10 Juli 1867 blifvit betalte, pröfvade hofrätten rättvist att, med ändring af motvädjade utslaget, förpligta enkefru von Platen att till serafimerordensgillet genast vid äfventyr af utmätning, emot återfående af den utaf enkefru von Platen utgifna förbindelsen, betala derå oguldne 3,260 rdr rmt jemte Tidskrift för Lagstiftn. etc. 6:te årg. 43 s. 674 Sida 674 i årgången börjar här fem procent ränta å 10,000 rdr rmt från den 1 Januari 1865 och till den 10 Juli 1867 samt å 3,260 rdr från sistnämnde dag tills betalning skedde. Enkefru von Platen sökte i denna dom i underdånighet ändring och åberopade hufvudsakligen hvad förut yttradt blifvit samt tillade bland annat: att, äfven om man skulle anse det ifrågavarande endast för inteckningens förnyande verkställda uppvisandet hafva, så länge K. F. den 13 Juni 1800 gällde, varit tillfyllestgörande för fordringsrättens bibehållande, så måste dock 1862-års preskriptionslag hafva upphäft all verkan af ett sådant sätt att bibehålla nämnde rätt efter den tid, då samma lag började att tillämpas. Då lagstiftaren stadgat en så rundelig tidsutdrägt med tillämpningen af berörde lag eller 22 månader från dess utgifvande, hade han dermed uppenbarligen åsyftat att bereda vederbörande fordringsägare tid att ordna sina angelägenheter i enlighet med den nya lagens föreskrift. Nedre revisionen (t. f. revisionssekreterarne Poignant, Lagergren, föredragande, och Glimstedt) hemställde i underdånigt betänkande den 10 Augusti 1869, att Kongl. Maj:t måtte, med upphäfvande af hofrättens dom, gilla rådstufvurättens beslut. Saken föredrogs den 11 Augusti 1869 inför Högsta Domstolen, (i närvaro af justitieråden Qvensel, friherre Leuhnsen, von Hofsten, Olivecrona, Lagerstråle och Strandberg), dervid Högsta Domstolen biföll nedre revisionens underd. betänkande. Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 7 Sept. 1869. --- Källa: Naumanns tidskrift 1869, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.