--- citation: Naumanns tidskrift 1869 s. 86 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1869 s. 86 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1868-08-25 keywords: - Arbete url: "https://ratiolex.se/naumann/1869/s-86/" source: Naumanns tidskrift 1869, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1869 s. 86 Handtverkare verkställer arbete efter kontrakt, på beställning af offentlig myndighet, samt underrättar denna att arbetet är färdigt, men beställaren underlåter att föranstalta om afsyning å detsamma. Emedlertid förstöres genom eldsvåda det färdiggjorda --- I stämning till Stockholms rådstufvurätt å styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader anförde arkitekten Per Johan Ekman, att majoren A. W. Edelsvärd för jernvägsstyrelsens räkning hade, genom särskilda kontrakter den 22 och 23 Mars samt den 3 April 1865, hos Ekman bestallt åtskilliga snickeriarbeten till ett sammanlagdt värde af 4,986 rdr 53 öre, att efter skedd afsyning levereras den 1 1) Uppå underdånig föredragning af chefen för Civil-departementet. s. 87 Sida 87 i årgången börjar här Maj 1865. Arbetena hade inom föreskrifven tid färdiggjorts i kontraktsenligt skick, hvarom Ekman underrättat vederbörande. Det oaktadt underlät jernvägsstyrelsen att föranstalta afsyning, hvarföre Ekman ej blef i tillfälle att verkställa leveransen, utan måste tills vidare behålla arbetena i sin vård. Emellertid inträffade den 23 Juli 1865 den olyckan, att hela Ekmans mekaniska fabrik uppbrann, jemte allt färdigt arbete och deribland äfven ifrågavarande, af jernvägsstyrelsen beställda. Enär således jernvägsstyrelsen genom sin underlåtenhet att enligt aftal låta verkställa afsyning å arbetet, — hvarigenom ock Ekman förhindrats att få fullgöra leveransen inom föreskrifven tid och erhålla sin betalning — varit vållande till den förlust, Ekman i berörde hänseende lidit, yrkade Ekman: att jernvägsstyrelsen måtte förpligtas till honom genast utbetala ofvanberörde 4,986 rdr 53 öre, jemte ränta derå från den 1 Maj 1865. Ifrågavarande snickeriarbeten voro beställda dels till Märsta, Rotebro och Knifsta stationshus, for hvartdera till ett värde af 1,090 rdr 37 öre; dels till Järfva stationshus för 960 rdr 2 öre och dels till fyra st. afträdeshus vid nämnde stationer för ett sammanlagdt värde af 755 rdr 40 öre. De åberopade kontrakterna utgjordes af reqvisitioner af majoren Edelsvärd med hufvudsakligen enahanda lydelse samt upptagande, att reqvisitionen jemte räkning in dupplo och bevis om det reqvirerades vederbörliga aflemnande skulle företes hos Edelsvärd för erhållande af liqvid, och att arbetena skulle anmälas till afsyning före levererandet, som borde ske å fartyg vid Kungsholmen. 1 alla reqvisitionerna bestämdes leveranstiden till den 1 Maj 1865. Innan förevarande rättegång anhängiggjordes, hade Ekman låtit för dödsfalls skull vid rådstufvurätten afhöra såsom vittnen följande personer, nemligen: Snickaren Ludvig Ferdinand Saul: »Han hade under reqvisitionstiden varit hos Ekman anställd såsom föreståndare för snickeriverkstaden, men vid tiden för vittnesförhöret lemnat denna sin befattning. På anmodan af Ekman hade s. 88 Sida 88 i årgången börjar här han å jernvägsstyrelsens arbetskontor i huset n:o 67 vid Mäster Samuelsgatan tillsagt om afhemtning af snickeriarbetena, allteftersom de blifvit färdiga, men erhållit det svar, att jernvägsstyrelsen önskade, det effekterna måtte få qvarblifva, tilldess de komme att genom styrelsens försorg afhemtas. Samtlige arbetena hade varit färdiga före den 1 Maj 1865 och sedermera uppbrunnit vid den ofvannämnde eldsvådan. En del af dem hade då förvarats inom sjelfva fabriksbyggnaden och en annan del å en inom fabrikens hägnad belägen, Ekman jemväl tillhörig upplagsplats för bräder». Verkmästaren Per Aug. Wedholm: »Vittnet, som lemnat sin befattning såsom verkmästare hos Ekman kort före midsommartiden 1865, hade ej annan upplysning att meddela, än att alla ifrågavarande snickeriarbetena varit färdiga vid den utfästa tiden». Verkmästaren Jakob Tärnström: »Redan i slutet af April 1865 hade alla arbetena varit färdiga. Vid eldsvådan natten till den 23 Juli 1865 hade samma arbeten, hvilka förvarats dels inom fabriksbyggnaden och dels inom förutnämnda brädgård, uppbrunnit». Vidare hade Ekman före rättegångens början sökt hos jernvägsstyrelsen att utfå liqvid för ifrågavarande arbeten; men styrelsen hade ansett sig icke kunna bifalla Ekmans ansökning och invändt, att majoren Edelsvärd, då han beställt arbetena, gjort förbehåll derom, att de icke ovilkorligen skulle behöfva mottagas å den tid, då de enligt aftal bort vara färdiga, utan å tider, som, med afseende å effekternas fraktande till vederbörliga stationer, kunde finnas vara mest lämplige. Ekman hade derefter hos Kongl. Maj:t i underdånighet sökt, att Kongl. Maj:t måtte bemyndiga jernvägsstyrelsen att till honom utbetala det öfverenskomna beloppet för arbetena; men i resolution den 22 September 1866 förklarade Kongl. Maj:t sig icke finna skäl att till ansökningen lemna bifall, Ekman dock obetaget att, derest han tilltrodde sig visa, att den sökta ersättningen lagligen s. 89 Sida 89 i årgången börjar här borde honom tillerkännas, derom i laga ordning vid domstol emot jernvägsstyrelsen väcka talan. Med företeende af dessa handlingar, förklarade Ekman inför rådstufvurätten, att styrelsens uppgift, det förbehåll gjorts derom, att arbetena icke behöfde emottagas å utsatt tid, vore ogrundad. I sitt svaromål å stämningen upprepade jernvägsstyrelsens ombudsman vice häradshöfdingen Gasslander, att Ekman, då beställningarne gjorts, muntligen underrättats derom att vederbörande icke kunde förbinda sig att emottaga arbetena vid den i reqvisitionerna utsatta tid, utan att, om hinder derför mötte, leveransen borde anstå, till dess lämpliga befraktnings- och mottagningstillfällen inträffade. Derom hade Ekman ytterligare erinrats genom de svar, som lemnats till dem, hvilka å hans vägnar anmält, att effekterna vore färdiga. Att ett sådant förbehåll gjorts, kunde väl jernvägsstyrelsen, emot Ekmans bestridande, icke lagligen styrka; men jernvägsstyrelsen förmodade, att uppgiften om tillvaron af berörde förbehåll måste anses för giltig, intilldess Ekman i laga ordning visade, att vederbörande iklädt sig ovilkorlig förbindelse att före ofvannämnde leveranstid låta afsyna och å samma tid emottaga effekterna. De skriftliga reqvisitionerna innehöllo icke en sådan förbindelse; och Ekman hade icke framställt någon erinran emot den fordran på uppskof med levereringen, som förnyats, då han låtit anmäla, att effekterna varit färdige, än mindre påyrkat, att levereringen skulle utan dröjsmål få äga rum. I öfrigt vore det uppenbart, att äganderätten till effekterna, som icke blifvit för jernvägsstyrelsens räkning afsynade, godkände och emottagne, ej vid den tid, eldsvådan inträffade, kunde hafva öfvergått från Ekman till jernvägsstyrelsen. Det hade följaktligen tillkommit Ekman, såsom ägare till effekterna, att skydda dem emot skada; hvarföre ock, äfven om afsyningen antoges hafva blifvit obehörigen fördröjd, det icke med fog kunde sägas, att jernvägsstyrelsen tillskyndat Ekman annan förlust än den som motsvarade kostnaden för effekternas förvarande och försäkrande i vanlig s. 90 Sida 90 i årgången börjar här ordning emot eldskada. Jernvägsstyrelsen ansåg förty att, om Ekman underlåtit att bereda sig dylik försäkring eller låtit densamma efter den 1 Maj 1865 förfalla, han finge skylla sig sjelf för den förlust, honom derigenom tillskyndats. Ekman genmälde, att det väl vore sannt, att reqvisitionerna icke innehöllo någon uttrycklig förbindelse för reqvirenten att emottaga de beställda varorna; men en sådan förbindelse låge dock i sakens natur, ty hvarje rättighet innefattade både anspråk och förpligtelse. Då nu, oaktadt före den 1 Maj anmälan skett, att allt ifrågavarande arbete varit färdigt, styrelsen underlåtit vidtaga någon åtgärd för afsyningens verkställande, hade styrelsen uppenbarligen derigenom gjort sig skyldig till en försummelse. På grund deraf och utan afseende derå att äganderätten till det beställda arbetet icke före afsyningen öfvergått till jernvägsstyrelsen, måste dock denna, såsom genom sin försummelse vållande till den förlust, Ekman lidit, vara skyldig att derför hålla honom skadeslös. I svensk lag vore väl icke något lagbud att till stöd derför åberopa; dock funnes ett analogt stadgande derom i 12 kap. 6 § Handelsbalken, som innehölle: »Nu vill ej den, som godset emottog, hafva det längre i förvar; säge då honom till, som insatte, att han må hemta det åter, och tage bevis derå. Tager ägaren det ej åter; stånde sjelf all fara». Och i allt fall vunne Ekmans påstående stöd af andra folks lagar, Så innehölle t. ex. romerska rätten följande grundsats: »Mora in morosum omne transfert periculum»; och 1788 art. i franska civillagen ålade, i fall sådant som det förevarande, beställaren att ersätta arbetaren den förlust, han lidit. Orimligt vore jernvägsstyrelsens påstående, att Ekman skulle varit skyldig att genom brandförsäkring af det beställda godset söka hålla sig skadeslös för möjligen inträffande eldsfara. Sedan Ekman tillsagt, att arbetena inom bestämd tid varit färdiga, kunde han skäligen antaga att hvilken stund som helst få leverera dem. Inför rådstufvurätten hördes såsom vittnen förbemälde snickaren Saul och verkmästaren Tärnström. De vidhöllo s. 91 Sida 91 i årgången börjar här begge sina före rättegångens början afgifna vittnesberättelser med tillägg att samtliga arbetena varit verkställda i öfverensstämmelse med föreskrifterna i de meddelade beställningssedlarne, hvilka Saul emottagit å jernvägsstyrelsens arkitektkontor och jemväl Tärnström granskat. Saul yttrade tillika, att det svar, — han vid sin tillsägelse om afhemtningen af snickeriarbetena erhållit, eller att jernvägsstyrelsen önskade, det effekterna måtte få qvarblifva hos Ekman, till dess de genom jernvägsstyrelsens försorg afhemtades — hade Saul icke meddelat Ekman, emedan denne, efter hvad Saul ville minnas, då för tillfället icke uppehållit sig i hufvudstaden utan varit stadd på resa. Sjelf hade Saul, med anledning af den å arbetskontoret framställda önskan om arbetenas qvarliggande tills vidare, yttrat: »de få väl då ligga qvar tills de hemtas» eller något dylikt. Ekman bestred, att Saul sjelf till följd af sin befattning varit berättigad eller af Ekman varit bemyndigad att gifva tillstånd till arbetenas qvarliggande tills vidare å fabriken. I anledning häraf förklarade Saul, — under hemställan till Ekman, till hvem, om icke till Saul, jernvägsstyrelsen bort hänvända sig för erhållande af ett dylikt tillstånd, - att Saul icke haft tillåtelse af Ekman att göra ett sådant medgifvande, men i allt fall ansett sig berättigad att tillvägagå, på sätt som skett. Ytterligare hörd vid ett senare tillfälle, yttrade Saul, att han flera gånger efter den 1 Maj 1865, då tjenstemän från jernvägsstyrelsen af en eller annan anledning infunnit sig å fabriken, hvilket vanligtvis inträffade flera gånger i veckan, tillsagt dem att föranstalta om afhemtningen af ifrågavarande arbeten, enär utrymme för dem i fabriksbyggnaden saknades eller åtminstone endast med möda och svårighet kunde beredas. Vid tillfällen, då Ekman varit stadd på resor, hade Saul väl förestått fabriken, i hvad’ anginge gången af arbetet och tillsynen deröfver, men en annan person hade haft uppdrag att i fråga om affärernas gång tillse det hela och å Ekmans vägnar teckna hans namn »per procuram». s. 92 Sida 92 i årgången börjar här I dom den 7 Februari 1867 yttrade rådstufvurätten: att ehuru de i saken åberopade beställningssedlar innehöllo bestämmelse derom, att ifrågakomne arbeten skulle, efter det anmälan till afsyning föregått, levereras den 1 Maj 1865, och dels genom afhörde vittnens berättelser blifvit ådagalagdt, att samtliga arbetena varit färdiga före den 1 Maj och tillverkade i öfverensstämmelse med de i beställningssedlarne gifna föreskrifter, samt sedermera den 23 påföljande Juli vid en Ekmans snickerifabrik öfvergången eldsvåda uppbrunnit, dels ock upplyst vore, att verkmästaren Ludvig Ferdinand Saul, på anmodan af Ekman, å styrelsens arbetskontor tillsagt om afhemtning af arbetena, allteftersom desamma blifvit färdiga; likväl och då, äfven om den i beställningssedlarne gifna föreskrift om skyldighet för Ekman att hafva arbetet färdigt den 1 Maj 1865 finge anses innebära jemväl skyldighet för styrelsen att arbetet nämnde dag emottaga, i allt fall förekomme, att, såvidt visadt vore, Ekman icke hos styrelsen begärt besigtning å arbetena, samt att icke heller någon afsyning för leverering af ifrågavarande snickeriarbeten skett, och således vid den tid, eldsvådan timat, äganderätten till de färdiga arbetena icke kunde anses hafva från Ekman öfvergått på styrelsen, förklarades styrelsen icke kunna förpligtas att vidkännas den skada, som genom branden inträffat, hvarföre käromålet ogillades. Ekman vädjade till Svea hofrätt. Det vore, anförde Ekman der, icke sannt hvad rådstufvurätten i sin dom yttrat, eller att Ekman icke skulle begärt besigtning å arbetena. Genom Sauls vittnesmål och jernvägsstyrelsens eget erkännande vore nemligen ådagalagdt, att Ekman inom öfverenkommen tid anmält, att effekterna voro färdiga; och då beställningssedlarne innehöllo, att effekterna skulle anmälas till afsyning före levererandet, måtte väl Ekmans anmälan, att de vore färdiga, just innebära, det Ekman å dem begärde besigtning. Den af Ekman ur romerska rätten och franska civillagen åberopade grundsats funnes uttalad jemväl i lag- s. 93 Sida 93 i årgången börjar här komitéens och lagberedningens förslag till civillag, 12 kap. 1 § Handelsbalken, der det hette: »Betingar man af annan något arbete, hvartill den, som det verkställde, skall ämnet bestå, och kommer skada å det arbete, innan det blifvit aflem nadt, vare skadan hans, som det sig åtog, der ej visas kan, att den andre försummat mottaga arbetet, då det färdigt var och honom tillböds». I saknad af positivt lagbud i vår lag i förevarande hänseende, borde således nämnde grundsats tillämpas. Ekman yrkade förty, att, med upphäfvande af rådstufvurättens dom, hans käromål måtte bifallas. Jernvägsstyrelsens ombudsman erinrade: att den af Ekman åberopade grundsats icke vore på förevarande fall tillämplig. För öfrigt angåfvo motiverna till lagkomitéens stadgande, att nu gällande lag saknade allmänna regler, hvarefter tvister sådana som den förevarande borde afgöras. Berörde stadgande vore således en nyhet i vår lag, vid hvilket förhållande och då 1734-års lag på flera ställen tydligen angåfve, att den, som vore godsets ägare, i allmänhet skulle stå den skada, som å godset af våda kundé inträffa, uppenbarligen följde, att domaren icke finge i ett fall, som lagen icke bestämdt betecknade såsom undantag derifrån, hvälfva skadan på annan än ägaren. Genom dom den 31 December 1867 yttrade hofrätten: att som, emot jernvägsstyrelsens bestridande, hvarken det af verkmästaren å Ekmans fabrik snickaren Saul afgifna vittnesmål eller hvad för öfrigt i saken förekommit utgjorde bevisning derom, att afsyning af ifrågavarande arbeten varit af Ekman påkallad; alltså och då vid sådant förhållande den omständighet, att styrelsen icke föranstaltat om afsyning, icke kunde medföra skyldighet för styrelsen att för arbetena, som qvarlegat å Ekmans fabrik, då omförmälda eldsvådan inträffade, och dervid blifvit förstörda, till Ekman utgifva ersättning, blef rådstufvurättens domslut faststäldt. Denna dom uttryckte hofrättsrådet Gejiers, fiskalen Lönnrots och vice häradshöfdingen Boivies åsigt i saken; hvaremot fiskalen Widström, med hvilken hofrättsrådet Ramsay förenade sig, yttrade: »Emedan de.af majoren Edel- s. 94 Sida 94 i årgången börjar här svärd utfärdade beställningssedlar, hvarigenom ifrågavarande snickeriarbeten blifvit för statens jernvägsbyggnaders räkning hos Ekman reqvirerade, innehålla, att arbetena skulle, efter anmälan till afsyning, levereras den 1 Maj 1865; samt upplyst är, att före denna tid ej mindre samtliga arbetena voro färdiggjorda i öfverensstämmelse med föreskrifterna i beställningssedlarne, än äfven Ekman låtit på Kongl. jernvägsstyrelsens arbetskontor göra tillsägelse om samma arbetens afhemtning; ty och som berörde tillsägelse, på sätt Ekman åberopat, uppenbarligen innefattat jemväl sådan anmälan till afsyning, som enligt beställningssedlarne borde föregå arbetenas levererande; alltså och då Kongl. jernvägsstyrelsen icke, emot Ekmans bestridande, visat, att ifråga om levererandet annan tid än den i beställningssedlarne omförmälda blifvit genom aftal emellan parterna bestämd, vid hvilket förhållande Kongl. jernvägsstyrelsen, hvilken sedermera ej föranstaltat om afsyning å nämnde arbeten och derigenom föranledt, att desamma förblifvit i Ekmans vård till den 23 Juli 1865, då de, efter hvad ostridigt är, genom vådeld förstörts, följaktligen måste anses skyldig att den sålunda uppkomna förlust vidkännas, pröfvar jag rättvist, med ändring af rådstufvurättens dom, förpligta Kongl. styrelsen att till Ekman genast utgifva värdet af ifrågavarande arbeten, enligt de åberopade beställningssedlarne, med tillhopa 4,986 rdr 53 öre, jemte sex procent ränta derå från den 1 Maj 1865, till dess betalning sker». Ekman fullföljde underdånig talan. Ehuru han hittills icke ansett sig kunna grunda sitt yrkande om jernvägsstyrelsens förpligtande att betala omstämda beloppet derpå, att äganderätten till de uppbrunna effekterna före branden öfvergått på jernvägsstyrelsen, funne likväl Ekman, sedan han numera kommit att erinra sig, att styrelsen icke plägat låta verkställa ordentliga besigtningar å de beställda arbetena, sig föranlåten yrka bifall till sin talan på den grund att äganderätten till nämnde effekter verkligen borde anses hafva öfvergått på styrelsen före branden, ehuru afsyning å dem ej ägt rum. Det vore nemligen icke i beställnings- s. 95 Sida 95 i årgången börjar här sedlarne föreskrifvet, att afsyning skulle ske, utan endast att effekterna skulle anmälas till afsyning före levererandet. Således hade det endast varit en rättighet för styrelsen att, om så önskades, verkställa afsyningen, hvaraf ock följde, att sjelfva afsyningen icke kunde anses såsom ett afgörande tidsmoment i fråga om äganderättens öfvergång. Detta måste antagas hafva skett, sedan effekterna inom föreskrifven tid anmälts till afsyning, och så lång tid hunnit förflyta, att styrelsen, derest den velat, kunnat hinna om afsyningen föranstalta. Vid Ekmans deduktion var fogad en attest af snickaren Saul, deri han såsom tillägg till sitt afgifna vittnesmål förmälde, att han efter den 1 Maj 1865 vid flera tillfällen ej blott för majoren Edelsvärd, utan äfven för hans ombud arkitekterna A. E. Kumlien och Hjalmar Kumlien, yttrat önskan att få leverera ifrågavarande arbeten. Särskildt erinrade sig Saul, att vid ett tillfälle på sommaren 1865, då samtal ägt rum emellan honom och arkitekten A. E. Kumlien angående leverans] af andra färdiga arbeten än de nu ifrågavarande, Saule yttrat till Kumlien: »hvarföre kunna vi icke också blifva af med det öfriga färdiga arbetet»? hvarpå Kumlien svarat, att han icke hade ordres att ombesörja mottagning af mera arbete än det, som då blef levereradt. Slutligen upplyste Saul i attesten, att Ekman arbetat för jernvägsstyrelsens räkning i flera år eller, efter hvad Saul ville minnas, ända sedan år 1860, och att vid de första leveransernas fullgörande afsyning af de verkställda arbetena ägt rum, men att, då anledning till anmärkning icke befunnits förekomma, afsyningen sedermera hufvudsakligen inskränkt sig till aktgifvande å mått och märken, då effekterna hemtats. I afgifven kontradeduktion bestred jernvägsstyrelsen på förut anförda skäl den sökta ändringen. Tillika åberopade jernvägsstyrelsen ett bilagdt skriftligt utlåtande af majoren Edelsvärd, deri denne förmälde, att ordentliga afsyningar alltid ägt rum af de effekter, hvilka Ekman leverererat till stambanorna alltifrån år 1860 och till dess hans s. 96 Sida 96 i årgången börjar här fabrik förstördes af eldsvådan. Af den åberopade vittnesattesten af Saul kunde icke heller slutas till ett motsatt förhållande. Det af Saul omförmälda aktgifvandet på mått och märken, då effekterna hemtats, hade alltid verkstälts af statens byggnadskunniga ombud; och Edelsvärd bestrede på det bestämdaste, att dessa dervid blundat för arbetenas beskaffenhet. Effekterna hade aldrig hemtats af jernvägsstyrelsen, utan levererats af Ekman, enligt åtagande, å anvisad plats; och afsyningen hade i allmänhet ägt rum, då effekterna skulle genom Ekmans försorg från hans fabrik eller lager afforslas. Dessutom då beställningar af ny art och då nya prisbestämmelser ifrågakommo, äfvensom på andra tider deremellan, besökte Edelsvärd snickerifabriken och mönstrade såväl under arbete varande som redan färdiga, för stambanan beställda effekter, hvaraf stundom förorsakades, att Edelsvärd sedermera kunde för afsyningen gifva ordres om mindre tidsödande granskning. Till leveranstid hade i allmänhet antagits den tid, då de beställda effekterna antogos kunna blifva färdiga; men icke blott en gång för alla, utan vid flera förnyade tillfällen, hade Ekman utfäst sig dels personligen och dels genom sina biträden att förvara färdiggjorda effekter, till dess det föll sig lägligt för jernvägsstyrelsen att emottaga, transportera, använda eller förvara dem. Då nu ifrågavarande arbeten skulle användas å stationer vid norra stambanan, der byggnadernas utförande genom åtskilliga omständigheter något fördröjdes, och då för snickeriarbetenas förvarande lämpliga lokaler vid dessa stationer saknats, hade Edelsvärd låtit effekterna ligga qvar tills vidare i Ekmans förvar. Hade emellertid Ekman bestämdt påyrkat afsyning af desamma, skulle Edelsvärd visserligen icke vägrat att låta verkställa en sådan, äfvensom, ifall denna utfallit godkännande, låtit afforsla effekterna. Men ett sådant yrkande hade aldrig blifvit till vederbörande arkitektkontors chef framstäldt; och Sauls omförmälde tillsägelse till arkitekten Kumlien kunde icke anses såsom en bestämd begäran om afsyning, helst Saul tillika upplyst, att Kumlien förklarat, det han icke s. 97 Sida 97 i årgången börjar här hade ordres att ombesörja emottagningen af annat arbete än det, som då levererades. Hvad slutligen anginge frågan om äganderättens öfvergång, måste man väl erkänna, att detta kunde inträffa endast vid ett tillfälle, nemligen då effekterna mottogos af materialförvaltaren, och denne i utbyte lemnade leverantörerna det i beställningssedlarne tydligt föreskrifna beviset om fullgjord leverans, hvarefter först liqvid kunde erhållas. Förut vore styrelsen icke skyldig lemna liqvid. Vid muntligt förhör inför nedre revisionen yttrade Ekman, med afseende å majoren Edelsvärds utlåtande, att Ekman icke kunnat föreställa sig, att han behöft ytterligare påyrka besigtning af ifrågakomne arbeten och leveransens fullgörande eller tillkännagifva, att han icke längre ville stå i ansvarighet för effekterna, sedan Ekman inom den bestämda leveranstiden anmält, att arbetena voro färdiga. Om arbetena derefter af olyckshändelse förstördes, hade, enligt Ekmans förmenande, jernvägsstyrelsen bort derför ansvara, såframt arbetena varit i kontraktsenligt skick. Uti underdånigt betänkande den 22 Augusti 1868 yttrade Nedre Revisionen (revisionssekreteraren Svedelius och föredraganden t. f. revisionssekreteraren Ryding): att emedan de af majoren Edelsvärd utfärdade beställningssedlar, hvarigenom ifrågavarande snickeriarbeten blifvit för statens jernvägsbyggnaders räkning hos Ekman reqvirerade, innehöllo, att effekterna skulle, efter anmälan till afsyning, levereras den 1 Maj 1865, samt upplyst vore, att före denna tid ej mindre samtliga effekterna varit färdiggjorda i öfverensstämmelse med föreskrifterna i beställningssedlarne, än äfven Ekman låtit på jernvägsstyrelsens arbetskontor göra tillsägelse om samma effekters afhemtning; ty och som berörde tillsägelse torde få anses hafva, på sätt Ekman åberopat, innefattat jemväl sådan anmälan till afsyning, som enligt beställningssedlarne borde föregå effekternas levererande, samt styrelsen icke, mot Ekmans bestridande, visat, att annan levereringstid än den i beställningssedlarne om- Tidskrift jör Lagstiftn. etc. 6:teårg. 7 s. 98 Sida 98 i årgången börjar här förmälda blifvit genom aftal emellan parterna bestämd; alltså och då styrelsen, hvilken följaktligen måste anses hafva varit pligtig att effekterna å nämnde tid emottaga, icke föranstaltat om någon afsyning derå, utan låtit dem hos Ekman qvarligga, tilldess de vid en den 23 Juli 1865 i Ekmans fabrik inträffad eldsvåda uppbrunnit, samt styrelsen, vid detta förhållande och då Ekman å sin sida till alla delar fullgjort hvad honom i anledning af ifrågavarande beställning före effekternas afsynande ålegat, torde vara pligtig att den genom effekternas uppbrinnande förorsakade skada vidkännas, hemställde nedre revisionen i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, förpligta styrelsen att till Ekman genast utgifva effekternas värde, enligt de åberopade beställningssedlarne, med tillhopa 4,986 rdr 53 öre, jemte sex procent ränta derå från den 1 Maj 1865 tilldess betalning skedde. T. f. revisionssekreteraren Lagergren var skiljaktig och yttrade: »Enär äganderätten till ifrågavarande effekter icke torde kunna anses hafva vid tiden för ofvan omförmälda eldsvåda på styrelsen öfvergått,' samt i målet icke heller torde blifvit ådagalagd någon försummelse å styrelsens sida i afseende på effekternas emottagande, som för styrelsen kunde medföra skyldighet att den genom effekternas uppbrinnande förorsakade skada vidkännas, hemställde t. f. revisionssekreteraren för sin del i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva lagligt fastställa det slut, hvari domstolarne stannat». Saken föredrogs den 25 Augusti 1868 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Wretman, von Hofsten, Dreijer och Lagerstråle) biföllo nedre revisionens underdåniga betänkande, utom hvad angick räntan å det Ekman tillerkända skadestånd, hvilken ränta bestämdes att utgå med fem procent från stämningsdagen, åtta dagar före den 6 December 1866. Justitieråden Cramer och friherre Leuhusen gillade t. f. revisionssekreteraren Lagergrens särskilda mening. Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 15 Sept, 1868. --- Källa: Naumanns tidskrift 1869, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.